Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

1

\:o S4.

Ank. till Kiksd. kansli den 24 april 1906, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom.
i förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti
1894.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition, n:o 49, af den 2 sistlidne
februari föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag
till lag angående villkorlig frigifning, har Kungl. Maj:t i en till
bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 61, af den 16 berörda
februari, föreslagit Riksdagen att, under förutsättning af bifall till omförmälda
lagförslag, antaga ett vid sistnämnda proposition fogadt förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.

Berörda af Kungl. Maj:t framlagda författningsförslag är af följande
lydelse:

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i nådiga förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 7894.

Härigenom förordnas, att 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 augusti 1894 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (N:o 14.)

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

Den, som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, mantalsskrifves
inom det distrikt, i hvars mantalslängd han senast varit uppförd, så
vida icke under straff- eller tvångsarbetstiden sådana förhållanden inträffat,
att han på grund däraf bort, därest han vistats på fri fot,
annorstädes mantalskrifvas. År fånge i enlighet med särskild lag villkorligt
frigifven, skall under tiden i fråga om mantalsskrifning så anses,
som vore han fortfarande intagen i straffanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1907.

I förevarande kungi. proposition har åberopats bifogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 16 sistlidne februari,
hvaraf inhämtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t anfört följande:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t den 25 maj 1900 uppdragit åt en
kommitté, bland annat, att upprätta förslag om villkorlig frigifning, har
af kommittén den 17 maj 1902 afgifvits, jämte förslag till lag angående
villkorlig frigifning, ett af innehållet i berörda lagförslag föranledt förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.

I nämnda författningsrum är föreskrifvet, att kronoarbetskarl och
fånge skall mantalsskrifvas inom det distrikt, i hvars mantalslängd han
senast varit uppförd, såvida icke under arbets- eller fängelsetiden sådana
förhållanden inträffat, att han på grund däraf bort, därest han
vistats på fri fot, annorstädes mantalsskrifvas.

Kommitténs ofvannämnda ändringsförslag afsåg sådant tillägg till
sagda moment, att fånge, som vore i enlighet med ofvannämnda af
kommittén föreslagna lag villkorligt frigifven, skulle under tiden i fråga
om mantalsskrifning så anses, som vore han fortfarande intagen i
straffanstalten.

Till motivering af detta förslag anförde kommittén följande.

Då fånge i enlighet med lagen angående villkorlig frigifning
lösgåfves på prof, vore antagligt, att han, där det lämpligen kunde ske,
komme att få sig anvisad såsom vistelseort den kommun, där han före intagningen
i fängelset senast mantalsskrifvits och hvarest han under
fängelsetiden på grund af gällande mantalsskrifningsförordning i vanliga
fall alltjämt vore eller borde vara mantalsskrifven. Det kunde dock

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

3

inträffa, att annan vistelseort anvisades honom, men i sådant fall syntes
icke däraf böra föranledas ombyte af mantalsskrifningsort. Fattigvårdsutgifter
under efterföljande tid skulle möjligen genom dylikt ombyte
ådragas den kommun, inom hvilken den frigifne efter anvisning finge
sin bostad, och utsikten till sålunda ökad fattigvårdstunga skulle i många
fall inom kommunen alstra afvoghet mot den frigifne, hvarigenom hans
ställning försvårades. Jämväl för skyddsföreningar och enskilde, som
vore hugade att stödja den frigifne och bereda honom lämpligt arbete,
ökades svårigheten att skaffa honom anställning å ort, där förhållandena
eljest syntes lämpliga. Med afseende å dessa omständigheter syntes det
ändamålsenligt, att förenämnda stadgande i mantalsskrifningsförordningen
erhölle den förändrade lydelse, som kommittén föreslagit.

Såväl Eders Kungl. Maj:ts samtlige befallningshafvande som
Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt hafva i infordrade underdåniga
utlåtanden öfver kommitténs ifrågavarande förslag förklarat sig
icke hafva något att däremot erinra.

Genom nådig proposition den 2 innevarande februari har Eders
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit Riksdagen att
antaga, bland annat, förslag till lag angående villkorlig frigifning.
Enligt detta förslag är för fånge, som villkorligt frigifves, stadgad viss
pröfvotid, utgörande så lång tid, som vid frigifningen återstår af straffet,
men i hvarje fall minst ett år. Under denna pröfvotid är den frigifne
underkastad särskild tillsyn och i regel pliktig att vistas å honom vid
frigifningen anvisad vistelseort, utom hvilken han ej utan särskiklt medgifvande
äger uppehålla sig.

Med hänsyn härtill och på de af kommittén anförda skäl anser
jag, att, under förutsättning att berörda lagförslag varder upphöjdt till
lag, i gällande mantalsskrifningsförordning af den 6 augusti 1894
bör inrymmas en bestämmelse därom, att villkorligt frigifven fånge
skall under den tid, detta förhållande varar, i fråga om mantalsskrifning
så anses, som vore han fortfarande intagen i straffanstalten. En
sådan bestämmelse kan, på sätt kommittén föreslagit, lämpligen införas
såsom ett tillägg till 3 § 7 mom. i nämnda förordning.

I sammanhang härmed torde, enär kronoarbetskåren numera upphört
att finnas, men den i omförroälda moment i fråga om kronoarbetskarl
stadgade regel bör gälla och väl äfven redan nu tillämpas beträffande
den, som undergår tvångsarbete, momentet böra i någon mån omredigeras.

Då förevarande stadgande tillhör de delar af mantalsskrifningsförordningen,
som ligga till grund för utgörande af allmänna utskylder,
lärer den ifrågasatta ändringen däraf tarfva Riksdagens godkännande.»

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

Riksdagen har visserligen förklarat sig icke kunna oförändradt
godkänna ofvan omförmälda förslag till lag angående villkorlig frigifning,
utan i stället för sin del antagit ett inom Riksdagen uppgjordt
förslag till lag i ämnet. Sistnämnda förslag företer emellertid allenast
några smärre skiljaktigheter af formell art från det af Kungl. Maj:t
framlagda författningsförslaget och är i de delar, med hvilka förevarande
proposition om ändring af mantalsskrifningsförordningen äger sammanhang,
likalydande med Kungl. Maj:ts förslag.

Då bevillningsutskottet icke har något att erinra mot det nu
ifrågavarande författningsförslaget, hemställer utskottet,

att förevarande, af Kungl. Maj:t framlagda förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i
förordningen angående mantalsskrifning- den 6 augusti
1894 måtte af Riksdagen godkännas.

Stockholm den 23 april 1906.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

STOCKHOLM, P. Å. NYMANS EFTERTID 1906.