Riksdagens Skrifvelse N:o SO.

11

N:o 50.

Uppläst och godkänd kos Första Kammaren den 31 mars 1905.
— — — — Andra Kammaren den 31 mars 1905.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för inskränkning
af kungörelsers uppläsande i kyrkorna.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 2.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 2.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion, kar framhållits önskvärdheten
af att åtgärder vidtages för att ytterligare inskränka uppläsandet af kungörelser
i kyrkorna.

Det erinras i denna motion, hurusom genom lag den 1 juni 1894 ett
steg tagits till inskränkning af kungörelsers uppläsande från predikstolarne
och att i nådigt cirkulär till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den 28 maj 1897 föreskrifter meddelats i syfte att åstadkomma
ytterligare minskning i detta uppläsande.

Med erkännande att genom dessa lagbestämmelser väg till ett mera
rationellt tillvägagående i det ifrågavarande afseende! banats, hade likväl
1898 års kyrkomöte funnit sig böra ingå med underdånig anhållan, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för inskränkning i väsentlig
män af kungörelsers uppläsande från predikstolen. Det önskemål nämnda
kyrkomöte sålunda uttalat hade emellertid — frånsedt att genom nådigt
cirkulär den 1 mars 1901 Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes upp -

12

Riksdagens Skrifvelse N:o SO.

märksamliet fästs å angelägenheten att noggrant iakttaga föreskrifterna
i förstnämnda cirkulär — ännu icke blifvit uppfylldt.

Enligt Riksdagens mening finnas goda skäl för att ytterligare inskränka
det föga tidsenliga uppläsandet i kyrkorna af eu mängd olikartade
kungörelser. Från allmänt medborgerlig och kommunal synpunkt
måste detta sätt att bringa kungörelser till allmänhetens kännedom numera
anses blott ofullständigt fylla sitt ändamål. Till statskyrkan icke
hörande medborgare och ett stort antal af hennes egna medlemmar betjänas
icke däraf. På många håll står kyrkan merendels tom, under
det att offentliggörandet sker af hvad staten har att tillkännagifva och
påbjuda. På grund af svårigheten att rätt fatta och minnas åtminstone
ett något utförligare muntligt meddelande äro jämväl de kyrkobesökande
redan nu i många fall hänvisade till att på annat sätt erhålla närmare
kännedom om mera viktiga ärenden.

Vidare synes det brukliga kungörelseläsandet ur kyrklig synpunkt
vara synnerligen olämpligt, då det icke allenast är främmande för gudstjänstens
idé, utan tillika störande för det religiösa lifvet. Slutligen
torde det med hänsyn till den prästerliga ämbetsverksamheten vara värdi
beaktande, att prästen genom ifrågavarande åliggande kan finna sig nödsakad
att på ett brådskande sätt utföra sin egentliga ämbetsgärning,
eller blifva ställd i det ytterst plågsamma läget att nödgas lämna intyg
om en uppläsning från predikstolen, som på grund af andra oundgängliga
åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum. Stundom
kan nämligen kungörelseuppläsandet blifva ganska tidskräfvande, ej minst
på landsbygden, där man af sparsamhets- och bekvämlighetsskäl ofta nog
för sina enskilda tillkännagifvanden föredrager predikstolen framför tidningarna,
som dock numera knappast torde saknas i någon by eller gård.

Riksdagen, som alltså ansluter sig till det i motionen uttalade
önskemål, får fördenskull hos Eders Kungi. Maj:t anhålla om åtgärders
vidtagande för ytterligare inskränkning i det föreskrift^ kungörelseuppläsandet
från predikstolen.

'' • ’'' }. ; : V i.; ; • *; • ‘i *• M ■ ; , <;•! i f Eii : ''Vy} X

Stockholm den 31 mars 1905.

Med undersåtlig vördnad.