Riksdagens Skrifvelse N:o 45.

1

N:o 45.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 mars 1905.
— _ — — Andra Kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dess justitieombudsmans
framställning angående förändrad lagstiftning
rörande verkställighet af icke laga kraft ägande
utslag i brottmål.

(Lagutskottets utlåtande n:o 18.)

Till Konungen.

I anledning af framställning från justitieombudsmannen har innevarande
års Riksdag till behandling upptagit frågan om förändrad lagstiftning
rörande verkställighet af icke laga kraft ägande utslag i brottmål.
Enligt nuvarande bestämmelser är möjlighet att verkställa brottmålsdomar,
hvilka icke vunnit laga kraft, beredd i allmänhet endast för
de fall, då någon blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till fängelse
och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom fällda utslag
vinner laga kraft. Uti hvad sålunda är stadgadt, bör enligt Riksdagens
åsikt ändring ske i skilda hänseenden.

Det förhållande, att af domstol ådömdt arreststraff icke kan efter
samma grunder som fängelsestraff och straffarbete på viss tid verkställas
före besvärstidens utgång, föranleder beaktansvärda olägenheter; och till
afhjälpande af dessa bör, synes det Riksdagen, bestämmas, att af domstol
ålagdt frihetsstraff af disciplinär natur skall beträffande verkställighet före
besvärstidens utgång likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete.

Bill. till Rikscl. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Haft. (N:is 45—54). 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 45.

Äfven den omständigheten att straffdom öfver å fri fot vistande eller
förut häktad och genom domen å fri fot försatt person lagligen icke kan
befordras till verkställighet, förrän domen vunnit laga kraft, har medfört
olägenheter, dels från synpunkten af det allmännas omedelbara intresse,
emedan det tillfälle att afvika, som under besvärstiden yppar sig för den
dömde, i många fall gör straffverkställigheten förenad med ökadt besvär
för myndigheterna och med svårigheter, hvilka ej alltid kunna öfvervinnas,
och dels med hänsyn till den dömde, i det att han icke, såsom
bort, erhållit tillfälle att så snart som möjligt aftjäna det af honom förskyllda
straffet. Af dessa skäl synes Riksdagen tillämpning böra ske å
person, som vistas å fri fot, af den i fråga om häktad person fastställda
ordning, att den dömde antingen omedelbart efter en före besvärstidens
utgång afgifven nöjdförklaring, eller, om han under nämnda tid hvarken
afgifvit dylik förklaring eller anfört besvär, ofördröjligen efter besvärstidens
utgång börjar aftjäna honom ådömdt frihetsstraff å viss tid, utan
hinder af besvär, hvarigenom åklagare eller målsägande må hafva dragit
målet under högre rätts pröfning. I samband med detta uttalande vill
Riksdagen fästa uppmärksamheten på en praxis, hvilken vid sidan af lagen
af det praktiska lifvets kraf tvingat sig fram i Stockholm. Där lärer nämligen
sedan flera år tillbaka praktiserats, att sedan, genom utslag af
rådhusrätten, häktad person blifvit fälld till urbota straff, men icke ansetts
kunna längre i häkte hållas, skriftligt besked om straffets ådömande
m. m. omedelbart af rådhusrätten öfversändes till öfverståthållareämbetet,
hvilket ämbete, i händelse åklagare och målsägande därå tecknat förklaring,
att de äro med utslaget nöjde, delgifver den fällde, innan han
ur häktet frigifves, berörda besked och, om jämväl denne förklarar sig
nöjd, genast om straffets verkställighet förordnar.

Samma skäl, som tala för ett utsträckande af verkställigheten i fråga
om utslag, hvarigenom frihetsstraff på viss tid ådömts, torde äfven äga
eu viss tillämplighet i fråga om sådana utslag, hvarigenom endast bötesstraff
ådömts. Det må jämväl framhållas, att redan gällande lag i vissa
fall medgifver eu mer eller mindre fullständig verkställighet af icke laga
kraft ägande bötesutslag, i hvilket afseende hänvisas till 6 § i lag om
hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken af den 14 juni 1901, till nådiga förordningen
den 13 februari 1776, § 14, där det stadgas, att öfverståthållareämbetets
utslag i polismål genast må gå i fullbordan, oaktadt besvär anföras, samt
till nådiga förordningen angående förändrade föreskrifter i afseende på

Riksdagens Skrifvelse N:o 45.

3

fullföljden af polismål den 30 april 1844 § 2. I åtskilliga städer lär
det ock vara brukligt, att då en person ådömts böter och såväl denne
som åklagaren och målsäganden med utslaget förklarar sig nöjd samt
den bötfällde befinnes sakna tillgång till böternas fulla gäldande, vederbörande
myndighet, utan att afvakta besvärstidens utgång, om förvandlingen
och straffets verkställighet förordnar.

Om än vägande skäl synas tala för en utsträckt verkställighet äfven
af icke laga kraft ägande utslag, hvarigenom böter ådömts, anser dock
Riksdagen, att frågan därom tarfvar en grundligare utredning än som
hittills kommit densamma till del.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer Riksdagen, det täcktes
Eders Kung!. Maj:t låta utreda, under hvilka villkor utslag, därigenom
någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och
hvilket ej underställts högre rätts pröfning, må kunna, utan hinder af
att det ej vunnit laga kraft, befordras till verkställighet, samt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna
utredning kan finnas gifva anledning.

Stockholm den 28 mars 1905.

Med undersåtlig vördnad.