Riksdagens Skrifvelse N:o 169.
i
N:o 169.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 19 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen med anhållan om utredning
rörande den enskilda och kommunala sinnessjukvårdens
förbättrande.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 12.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 22.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen har väckts motion, åsyftande utredning angående
den enskilda och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande.
Redan af 1900 års Riksdag gjordes hos Eders Kungl. Maj:t en
framställning om en utredning rörande de sinnessjuka i vårt land.
Med anledning af denna Riksdagens anhållan har Eders Kungl. Maj:t
genom medicinalstyrelsen låtit föranstalta om en sådan utredning, hvaraf
resultatet blifvit offentliggjordt i nämnda styrelses »Berättelse angående
undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa inom riket» den 8 december 1902.
Af denna utredning framgår, bland annat, att ett mycket stort antal
personer, som äro i behof af hospitals- eller asylvård, ej kunna komma''
i åtnjutande af sådan Arård på grund af bristande utrymme i vederbörande
sjukvårdsanstalter. Enligt den plan till sinnessjukvårdens framtida ordnande,
som i ovannämnda berättelse framlagts, skulle dock vid utgången
af år 1912 finnas så många platser å statens anstalter för sinnessjuka,
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afcl. 1 Band. 43 Käft. (N:o 169.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 169.
att alla personer, hvilkas tillstånd kräfde vård å sådan anstalt, skulle
kunna beredas tillfälle att erhålla denna vård. Enligt denna plan har
medicinalstyrelsen beräknat, att af de sinnessjuka i riket i det närmaste
60 procent borde vårdas å statens hospital och asyler, under det att för
återstående omkring 40 procent den enskilda och kommunala sjukvården
fortfarande skulle behöfva anlitas. För bestämmande af gränsen mellan
den staten samt den kommunen och enskilda åliggande sinnessjukvården
har medicinalstyrelsen skilt mellan olika kategorier af sinnessjuka allt
efter sjukdomens olika beskaffenhet. Att uppdraga bestämda gränser för
statens, kommunernas och de enskildes skyldigheter i här berörda afseende
torde emellertid möta stora vanskligheter.
Enligt den af medicinalstyrelsen uppgjorda planen skulle alltså den
tid icke vara långt aflägsen, då i det närmaste hvarje sinnessjuk, som
kan anses vara i behof af hospitals- eller asylvård, bör kunna beredas
plats å någon af statens för detta ändamål afsedda anstalter. Jämsides
härmed torde också de missförhållanden beträffande den kommunala och
enskilda sinnessjukvården, som på sina ställen tvifvelsutan existera, komma
att i väsentlig mån blifva undanröjda. Men under tiden och intill dess
de planerade nya anstalterna hinna att blifva färdiga, skola helt visst
många sinnessjuka, som man af utrymmesskäl nödgas behålla utanför de
offentliga vårdanstalterna, fortfarande blifva utsatta för en onekligen upprörande
vanvård, därest icke lämpliga mått och steg till deras skydd
vidtagas. Och äfven framdeles, sedan platser i tillräckligt antal anskaffats
för tillgodoseende af den sinnessjukvård, som bör besörjas å statsanstalterna,
lär en fullständig bot af de missförhållanden, som nu råda med
afseende på den kommunala och enskilda sinnes sjukvården, svårligen vara
att förvänta, utan att afsevärda reformer åstadkommas till förbättrande af
denna sjukvård och kontrollen öfver densamma.
Genom Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga den 14 juni 1901
angående sinnessjuka hafva meddelats bestämmelser om föranstaltande
ofördröjligen af läkareundersökning, då en person visar tecken till sinnessjukdom,
samt angående anmälningsskyldighet för enskild person, som
hos sig till vård mottager sinnessjuk, äfvensom beträffande den kontroll
''öfver den enskilda och kommunala sinnessjnkvården, som åligger såväl
kommunal myndighet som ock vederbörande provinsial- och extra provinsialläkare.
Därest ofvan antydda kontrollföreskrifter till alla delar efterlefdes,
skulle desamma tvifvelsutan vara ägnade att i ej ringa mån motverka
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 169.
befolkningens och kommunala myndigheters likgiltighet med afseende på
vården af de sinnessjuka. Enligt hvad Riksdagen inhämtat, vill det också
synas, som om särskild! tjänsteläkarnes besök hos de sinnessjuka haft en
synnerligen fördelaktig inverkan; ty äfven om icke något afgörande omdöme
ännu kan i detta afseende fällas, eftersom besöken endast fortgått
några få år, så gifva dock läkarnes årsrapporter rörande de sinnessjuka
anledning antaga, att redan på den korta tid, som förflutit sedan medicinalstyrelsen
verkställde sin ofvan omnämnda undersökning rörande de sinnessjuka
och sinnesslöa i riket, väsentliga förbättringar på många ställen
vidtagits i den enskilda och kommunala sinnessjukvården.
Å andra sidan finnes emellertid skälig anledning förmoda, att den
kontroll, som lagts i de kommunala myndigheternas händer, icke visat
sig särdeles effektiv, sannolikt på grund däraf, att icke vederbörlig uppmärksamhet
blifvit fäst å gällande stadganden i förevarande afseende.
En påminnelse om dessa stadganden och ett kraftigt inskärpande af vikten
och nödvändigheten att utöfva noggrann tillsyn öfver sinnessjukvården,
i öfverensstämmelse med hvad därom finnes föreskrifvet, skulle helt visst
i sin mån befordra den behjärtansvärda afsutten med motionen. Möjligen
skulle också en från sakkunnigt håll utgången och till vederbörande
kommuner utdelad skrift rörande de kommunala myndigheternas skyldigheter
med afseende å sinnessjukvården i allmänhet, innehållande äfven
några kortfattade råd och upplysningar, huru anspråken på denna sjukvård
utanför de särskilda sjukvårdsanstalterna bäst skola tillgodoses, kunna
på många platser blifva till gagn för såväl den enskilda som den kommunala
sinnessjukvården. Blefve därtill prästerskapet uppmanadt att noga
vaka öfver den vård, som ägnades de kanske mest beklagansvärda bland
deras församlingsbor, de sinnessjuka, skulle tvifvelsutan denna frivilliga
kontroll äfven blifva af stort värde.
Emellertid förbiser Riksdagen ingalunda, att stora ekonomiska svårigheter
mångenstädes resa sig mot åstadkommandet af en god sinnessjukvård.
Uppenbarligen måste det icke blott för fattigare kommuner, utan
mången gång jämväl för enskilda personer vara i det närmaste omöjligt
att vidtaga tillfredsställande åtgärder för beredande af den vård, som
enligt gällande stadgar bör vara tillförsäkrad hvarje sinnessjuk.
Huruvida för rättande af dessa missförhållanden en reform erfordras
af gällande fattigvårdslagstiftning eller dessa må kunna på annat sätt
afhjälpas, fordrar emellertid en grundligare utredning än den Riksdagen
ensam "kan åstadkomma. Vid sådant förhållande får Riksdagen, i hufvud
-
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 169.
saklig öfverensstämmelse med hvad i motionen föreslagits, anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utreda, huruledes förbättringar, där så
erfordras, må kunna åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården.
Stockholm den 20 maj 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1905.