Riksdagens Skrifvelse N:o 131.
1
N: o 13!.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 12 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vackla
motioner om revision af fattig v år dslag sti finingen m. m,
(Lagutskottets utlåtande n:o (12.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksmöte hafva enskilda motionärer ifrågasatt ändringar
i fattigvårdslagstiftningen, hvilka synas Riksdagen värda att genomföras.
Den äfven i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att eu hvar
enligt regeln bör i afseende å fattigvård höra till den kommun, dit han
i allmänhet i borgerligt afseende hörer, synes Riksdagen ej vidare böra
upprätthållas. Från den i enlighet med densamma uppställda hufvudregeln
i fråga om förvärfvande af hemortsrätt göras visserligen undantag,
bland annat genom stadgande, att under viss tid åtnjuten fattigvård hindrar
hemortsrätts uppkomst. Men därigenom undvikas ej de menliga verkningarna
af hufvudregeln. Vid gällande bestämmelsers tillämpning t.
ex. å en person, som mantalsskrifves i ett samhälle, men kort därefter
åter utflyttar samt tillbringar större delen af det år, för hvilket mantalsskrifning
skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det
att inträffa, att han i fråga om dels näst därpå följande år och — om
ny hemortsrätt ej bevisligen förvärfvas dels äfven senare åtnjuten obliBih.
till Rilcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 35 klaff. (Ras 131—132.) 1
o
Riksdagens Skrifvelse N:o 131.
gatorisk fattigvård faller förstnämnda kommun till last. Af de skandinaviska
länderna tiar Finland en hufvudregel, liknande vår, men i Norge
och Danmark äro förhållandena reglerade på annat sätt. Enligt den norska
lagen af den 19 maj 1900 vinnes hemortsrätt genom att efter fyllda
15 år hafva i två på hvarandra följande år haft stadigt hemvist i ett fattigvårdssamhälle
utan att för sig själf, hustru eller minderårigt barn hafva
åtnjutit fattigvård. Hemortsrätt förloras genom tio års oafbruten vistelse
utom hemorten. Den danska lagen af den 9 april 1891 ger en nödställd
person hemortsrätt i den kommun, där han efter uppnådd 18 års ålder
senast har haft 5 års oafbrutet stadigt hemvist utan att under denna tid
hafva åtnjutit fattigvård.
Enligt lag af'' den 6 juni 1870 (ny edition af den 12 mars 1894),
hvilken lag gäller för större delen af det tyska riket, förvärfvar hvar
och en, som inom ett primärt fattigvårdssamhälle (Ortsarmenverband) efter
fyllda 18 år oafbrutet två år har sin vanliga uppehållsort, därigenom hemortsrätt.
Den, som efter uppnådd 18 års ålder två år i följd vistas utom
det fattigvårdssamhälle han tillhör, förlorar sin hemortsrätt därstädes; och
om han under tiden ej vunnit hemortsrätt i annat primärt fattigvårdssamhälle,
blir det fattigvårdssamhälle af högre ordning (Landarmenverband),
inom hvilket hans behof af fattigvård yppades, skyldigt att bekosta fattigvården.
Åtnjuten fattigvård under de för förvärf och förlust af hemortsrätt
relevanta tiderna antingen blott uppehåller dessa tiders utlöpande,
därigenom att den tid, under hvilken understödet åtnjutes, ej medräknas,
eller afbryter tiderna.
Genom anförda norska och tyska bestämmelser om förlust af hemortsrätt
har man förekommit eller minskat den obillighet, som mer svåruppfyllda
villkor för förvärf af hemortsrätt onekligen äro ägnade att framkalla,
nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade personers fattigvård.
På samma gång vinnes med dylika bestämmelser eu reducering
af tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård.
Huruvida någon af nyssnämnda lagstiftningar bör tagas till förebild
för en behöflig ändring af vår egen fattigvårdslagstiftning, eller huruvida
en lösning af'' detta spörsmål bör ske på annat sätt, synes emellertid icke
kunna bedömas, med mindre en grundligare utredning af hithörande förhållanden
ägt rum än den, som kunnat inom Riksdagen åstadkommas.
Beträffande grunderna för hemortsrätt framställa sig äfven andra spörsmål
än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan om den ställning,
som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete oförmögen per
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 131. 3
son, Ii vilkens vård utom anstalt bekostas af annan; än vidare frågan om
hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid
efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader.
Det synes äfven böra tagas under öfvervägande, huruvida ej i öfrigt särskilda
bestämmelser kunna och böra meddelas till förekommande däraf, att
kommunernas målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med afseende å
för hemortsrätt grundläggande förhållanden, hvilka helt böra vara beroende
af de eventuella understödstagarnes fria vilja.
Grunderna för hemortsrätt böra enligt Riksdagens åsikt fastställas så,
som omsorgen för en rättvis fördelning af ansvaret anbefaller. Men i den
mån, sådant låter härmed förena sig, böra de bestämmas på ett sätt, som
är ägnadt att till antal och vidlyftighet inskränka tvisterna mellan kommunerna.
I många mål försvåras utredningen väsentligen därigenom, att
sökande fattigvårdsstyrelsen försummat att af understödstagaren — som
senare af vikit eller dött — inhämta uttömmande upplysningar. Detta leder
äfven mången gång till materiell orättvisa, emedan ersättningsskyldighet
ålägges en kommun, som, om fullständiga upplysningar införskaffats,
kunnat leda ansvaret öfver å annat samhälle, där understödstagaren senare
vistats. Sådant skulle kunna förebyggas genom skärpta föreskrifter om
den sökande fattigvårdsstyrelsens skyldigheter med afseende å utredningen
om den nödställdes lefnadsförhållanden.
Det är af betydelse ej mindre för de hjälpbehöfvande än äfven för
dem, som hafva att genom fattigvård bringa hjälp, att fattigvårdsbördan
kan bäras utan känning af alltför hårdt tryck. I detta afseende torde
det vara illa ställdt i många delar af vårt land, och i åtskilliga orter
torde fattigvård stungan vara rent af olidligt tryckande. För afhjälpande
af detta missförhållande bör enligt Riksdagens åsikt den staten redan nu
i vissa fall åliggande skyldigheten att godtgöra fattigvårdssamhälle dess
kostnader utsträckas. När genom förordning af den 13 juli 1887 fastslagits,
att, därest en person under minst fem år oafbrutet vistats ej blott
utom sin kommun, utan äfven utom riket, ersättning får utgå oberoende
däraf, huruvida samhället är af fattigvård synnerligen betungadt eller ej,
förefaller det Riksdagen naturligt att fortgå i eu riktning, hvari man sålunda
redan slagit in, och förklara, att, så snart eu person oafbrutet under
fem år vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt, denna
kommun må kunna påräkna ersättning af statsmedel för kostnad i anledning
af honom senare lämnad fattigvård. Det synes Riksdagen vidare
lämpligt, att staten, som genom sin kospitalsverksamhet m. m. lör kom
-
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 131,
munerna underlättar vården af abnorma fattiga personel’, får sig ålagdt
att ersätta kommunernas kostnader för underhåll och vård af sinnesslöa
personer och fallandesjuke och med dylika personer jämförliga.
För betryggande af ett riktigt handhafvande af fattigvården böra fattigvårdsmyndigheterna
vara underkastade nödig kontroll. De bestämmelser,
som gälla härom, hafva icke visat sig tillräckligt verksamma. I anledning
häraf har det ifrågasatts, att särskilda fattigvårdsinspektörer skulle
förordnas och af staten aUönas. Det synes emellertid Riksdagen, som om
man med mindre ekonomisk uppoffring än den, som en fristående inspektion
krafvel’, skulle kunna få till stånd en verksam och god kontroll. Man
bär enligt Riksdagens åsikt att bygga vidare på den grund, som redan är
lagd, genom att till de i ämnet gällande bestämmelser foga andra, ägnade
dels att framkalla en mer än hittills oaflåtlig och initiativrik verksamhet
af de fattigvårdens utöfning kontrollerande myndigheterna och dels att för
de understödssökande, som anse sig hafva anledning vända sig till dessa
myndigheter med någon framställning, än tydligare utmärka deras rätt härtill
med anvisande af härför lämplig utväg.
I åtskilliga orter af riket brukar fattigvårdsstyrelse, då den söker
utackordera fattighjon, anställa auktion för erhållande af anbud. Enligt
Riksdagens åsikt är ett dylikt offentligt köpslagande å auktion om de
beklagansvärda fattighjonen, de må vara barn eller äldre personer, upprörande
och stridande mot de grundsatser, hvarå fattigvårdslagstiftningen
livilar. Äfven om man, så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida
sin försörjningsskyldighet genom utackordering, ej skäligen kan
beröfva samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig tillfälle
att billigast fullgöra sin skyldighet, bör åtminstone enligt Riksdagens
mening all anstötlighet vid anbudens upptagande förekommas; och
synes till vinnande häraf eu uttrycklig lagbestämmelse böra meddelas i
ämnet.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Ivungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till dels ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt i fråga om
fattigvård och rörande* förhållanden, som därmed äga sammanhang, Indika
bestämmelser böra upptaga strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än
de nu i ämnet gällande och vara ägnade att såvidt ske kan inskränka
och förenkla tvisterna mellan kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård,
och dels föreskrifter i syfte: att den i 31 § 2 mom. förordningen
angående fattigvården upptagna grundsats, enligt hvilken fattigvårdssam
-
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 131.
hälle kan påräkna ersättning af statsmedel för viss fattigvårdskostnad, må
utsträckas att gälla obetingadt i fråga om fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamliälle
måst vidkännas för den eller de samhället i fattigvårdshänseende
tillhörande personer, hvilka, enligt hvad i åberopade lagrum
sägs, varit borta från samhället viss tid; fattig vårdssamhälle berättigas
till godtgörelse af staten för kostnader i anledning af fattigvård åt
slöa personer och fallandesjuke och med dylika personer jämförliga; att
öfvervakandet däraf, att fattigvården utöfvas i enlighet med gällande* bestämmelser,
varder skärpt och förbättradt, dock utan anlitande af för
detta ändamål särskild! tillsatte tjänstemän; samt all, då fångvårdsstyrelse
vill till enskild person uttinga hjälpbehöfvande, auktion ej må anställas
för erhållande af anbud.
Stockholm den 12 maj 1905.
Med undersåtlig vördnad.