2

Riksdagens Skrifvelse N:o 128.

N:o 128.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 12 — —-

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående ändringar i lagen om försäkringsrörelse.

(Lagutskottets utlåtande n:o 58.)

Till Konungen.

Enskilda motionärer vid innevarande riksdag kafva hemställt om
ändring af lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903, i syfte att lagens
stadganden rörande premiereservens beräkning måtte dels vinna nödig
klarhet och bestämdhet, dels så affattas, att tillämpningen af mindre solida
beräkningsmetoder förebyggdes.

Lagens 121 § stadgar, att premiereserven hos ett lifförsäkringsbolag
skall minst uppgå till skillnaden mellan kapitalvärdet af bolagets förbindelser
till försäkringstagarna och kapitalvärdet af de nettopremier, som
lifförsäkringstagarna må hafva att ytterligare erlägga. Ju högre nettopremierna
och alltså deras kapitalvärde beräknas, desto mindre blir följaktligen
premiereserven, desto mindre blir det belopp,» bolaget är skyldigt
reservera till fullgörande af framtida förpliktelser. Huru nettopremien
skall beräknas, därom innehåller lagen icke någon föreskrift vidare, än
att den skall beräknas efter de grunder — särskildt den räntefot och
dödlighetstabell —, som af Eders Ivungl. Maj:t fastställas.

På grund häraf har det ansetts kunna tillåtas en lifförsäkringsanstalt
att ur den årliga bruttopremien uttaga en mindre nettopremie under de
första än under de senare försäkringsåren; och lärer det, enligt hvad från
sakkunnigt håll uttalats, kunna inträffa, att af två bolag, som båda använda

Riksdagens Skrifvelse N:o 128.

O

O

samma räntefot och ^amma dödlighetstabell och som åt alldeles samma
försäkringstagare lämnat lika stora försäkringar med alldeles samma försäkringsformer,
likväl det ena, med tillämpning af detta premieberäkningssätt,
sluppe undan med afsevärdt lägre premiereserv än det andra bolaget,
som använde den vanliga beräkningsmetoden med konstanta nettopremier.

Ett sådant resultat bar Eiksdagen funnit vara hvarken öfverens
stämmande med syftet af 121 § försäkringslagen eller i och för sig tillfredsställande.
Det synes ock omintetgöra verkan af stadgandena i lagens
48 och 99 §§, i hvad de afse att begränsa rätten att uppföra anskaffningskostnader
såsom tillgång. Tillåter man i fråga om premiereserven ett
beräkningssätt, som väsentligt minskar denna ett försäkringsbolags viktigaste
skuldpost, blir det möjligt för bolaget att kringgå nämnda föreskrifter i
§§ 48 och 99.

Det synes därför vara önskvärdt, att 121 § försäkringslagen kunde
fullständigas med en bestämmelse i syfte att, om icke föreskrifva ett visst
sätt för nettopremiens beräknande, dock utesluta sådana beräkningssätt,
som icke kunna anses med lagens anda och mening öfverensstämmande.
Måhända kunde detta syfte vinnas genom att i nära öfverensstämmelse
med 1895 års norska lagförslag stadga, att hvarje försäkrings nettopremie
skall utgöra en under hela försäkringstiden konstant procent af bruttopremien.

Eiksdagen tilltror sig emellertid icke att angifva någon bestämd
lösning af denna försäkringstekniska fråga såsom den rätta, utan anser,
att detta lämpligen bör öfverlämnas till Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

Med stöd af det anförda hemställer alltså Eiksdagen, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke de i lagen om
försäkringsrörelse af den 24 juli 1903 gifna stadganden rörande premiereservens
beräkning, i hvad de afse lifförsäkring, behöfva ändras eller
förtydligas i syfte att fullt trygga försäkringstagarnes intressen, samt för
Eiksdagen framlägga det förslag, hvartill förhållandena må gifva anledning.

Stockholm den 12 maj 1905.

Med undersåtlig vördnad.