Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
1
N:o 126.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändring i vissa delar
af lagen angående väghållning sb esv ärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891.
(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1.)
Till Konungen.
I proposition n:o 21 har Eclers Kungl. Maj:t, jämlikt 87 § regeringsformen,
föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogadt
förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.
Riksdagen, som i sammanhang med berörda förslag till profning
förehaft åtskilliga i anledning af samma förslag väckta motioner, har
därvid godkänt förslaget med vissa ändringar och tillägg, på sätt här
nedan beträffande särskilda paragrafer i väglagen närmare lörmäles.
4 §.
Såsom tillägg till paragrafen har i Eders Kungl. Maj:ts förslag
införts en bestämmelse af innehåll, att ansökning om anläggning ai ny
eller omläggning af gammal väg eller om förändring åt bygdeväg till
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. (N:o 126). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
landsväg'' ej Unge af Konungens befallningshafvande till behandling
enligt denna paragraf upptagas, innan plan och kostnadsförslag för företaget,
efter sakkunnig undersökning, uppgjorts; ej heller ansökning om
eftertagande till allmänt underhåll af förutvarande enskild väg, innan
tillförlitlig utredning ägt rum beträffande livilka åtgärder kunde erfordras
för vägens försättande i laggill skick, så ock om kostnaden därför.
Riksdagen finner för sin del denna bestämmelse kunna undvaras.
År fråga om anläggning af ny eller omläggning af gammal väg, lärer
beslut därom icke meddelas med mindre behörig undersökning föregått
och kostnadsförslag uppgjorts. Och hvad angår förändring af förutvarande
enskild väg till allmän sådan, torde jämväl i sådant fall erforderlig
utredning af omständigheternas egen makt framkallas. En ovillkorlig
föreskrift därom skulle däremot kunna ådraga vederbörande
alldeles obehöflig, ehuru tvifvelsutan ganska afsevärd kostnad, i det fall
att bland de väghållningsskyldige ingen som helst tvekan rådde om
den laggilla beskaffenheten utaf den väg, hvarom fråga vore.
12 §.
Af en enskild motionär har framställts förslag om rättighet förde
väghållningsskyldige att å vägstämma besluta, att väg eller vägsträcka,
som vid vägdelning tilldelats innehafvare af viss fastighet och
som till följd af stark trafik visat sig vara särdeles svår att hålla i
fargillt skick, skulle af vägkassan till underhåll öfvertagas och fastighetsinnehafvaren
i stället till vägunderhållet bidraga med penningar efter
det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämdes af den särskilda
nämnden.
I likhet med motionären anser Riksdagen lämpligt, att vägkassan,
såvidt möjligt, sättes i tillfälle att öfvertaga underhållet af
sådana vid vägdeining redan utlagda väglotter, hvilka visa sig icke
kunna utan grundförbättring — hvartill den enskilde väglottsägaren
icke kan vara förpliktad —• hållas i tillfredsställande skick. Riksdagen
finner det emellertid obilligt att, såsom motionären afsett, väghållaren
skulle kunna tvingas att öfverlåta sådant vägunderhåll på vägkassan,
enär han därigenom skulle beröfvas den förmån, som för honom kan
ligga däruti, att han får fullgöra sitt bidrag till väghållet in natura i
stället för med penningar. Öfverlåtandet synes alltså i hvarje fall böra
få bero på väghållarens egen framställning.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
En lagändring af sålunda angifna innebörd torde hafva sin rätta
■plats i 12 §, andra stycket. Riksdagen har alltså för sin del besluta eu.
utvidgning af förutsättningarna för tillämpning af detta stycke därhän,
att öfverlåtande på vägkassan af underhållet utaf fastighet tilldeladt
vägstycke skall kunna äga ruin ej allenast där fastigheten är »afsides eller
obekvämt belägen» från vägstycket, utan äfven då, »till följd af vägs
beskaffenhet, märklig svårighet med afseende å behörigt fullgörande
af» fastighetens natura-vägunderhåll linnes vara för handen.
I öfrigt och i sammanhang härmed har Riksdagen ansett ordalagen
i samma stycke böra förtydligas för att bättre uttrycka hvad som
redan nu torde vara meningen, nämligen att, sedan vägkassan en gång
öfvertagit fastighets vägunderhåll, denna anordning icke skall kunna,
så länge vägdelningen äger bestånd, af ny ägare till fastigheten rubbas
utan vägstyrelsens medgifvande.
35 §.
I fråga om de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännens befogenhet
hade i det inom jordbruksdepartementet uppgjorda lagförslaget inrymts
åt nämndemännen beslutanderätt jämte länsmannen. I sådant
syfte upptog nämnda förslag för paragrafen i hithörande delar följande
förändrade lydelse:
»Årligen skall vägsyn hållas af länsman och två nämndemän.»
»Stanna synemännen i olika meningar, galle hvad de flesta säga.
Har hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.»
I anslutning härtill angafs i förslaget — som upptog en ny bestämmelse
om anteckning i syneprotokoilet af, bland annat, den uppskattade
kostnaden för afhjälpande af befunna brister i vägunderhållet
för hvarje väglott, — att denna uppskattning skulle verkställas »af
synemännen».
Då detta förslag inför Eders Kungl. Maj:t anmäldes, yttrade föredragande
departementschefen, att han för sin del hyste den mening,
att beslutanderätten vid vägsyn icke borde tillkomma länsmannen allena,
enär i annat fall en väl stor makt och myndighet skulle läggas i hans
hand och det ofta då måste inträffa, att det allmännas anspråk gentemot
väghållarne gjordes gällande med en mer hänsynslös stränghet
än som egentligen kunde vara billig.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Vid förslagets granskning'' inom högsta domstolen blef detsamma
i förevarande del afstyrka af domstolens fleste ledamöter såsom olämpligt.
Härvid framhölls hufvudsakligen, att om nämndemännen, hvilka enligt
nu gällande lag vore att betrakta endast såsom vittnen och sakkunniga
rådgifvare vid vägsyneförrättningen, skulle tillerkännas beslutanderätt
jämte länsmannen och sålunda kunna öfverrösta denne, sådant skulle
komma att i betänklig grad försvaga den ur synpunkten af det allmännas
intresse så ytterst maktpåliggande kontrollen öfver vägarnes
hållande i fargillt skick. Nämndemännen kunde nämligen genom sina
förbindelser med väghållarne i själfva verket ganska lätt föranledas att
vid bedömandet af deras förpliktelser visa en alltför stor undfallenhet.
I blåst af särskild bestämmelse i annat syfte skulle ock kunna inträffa,
att nämndemännen ansåge sig oförhindrade att fatta beslut till och
med rörande vägstycken, hvilkas underhåll ålåge dem själfva eller dem,
till hvilka de stode i närmaste släktskap. I allt fall vore den föreslagna
förändringen alldeles oförenlig med den enligt väglagen och gällande
instruktioner Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande och kronobetjäningen
tillkommande skyldighet att vaka häröfver, att vederbörande
behörigen fullgjorde sina åligganden med hänsikt till anläggande och
underhållande af allmänna vägar, broar och färjor.
Med anledning af sålunda framställda anmärkningar fann departementschefen
sig böra öfvergifva tanken på en utvidgning af nämndemännens
befogenhet vid vägsyn, hvadan hithörande bestämmelser ur det
af Eders Kungl. Magt framlagda förslaget uteslutits.
Åtskilliga motionärer inom Riksdagen hafva däremot yrkat godkännande
i hufvudsak af departementschefens första förslag, såvidt därigenom
beslutanderätt vid vägsyn blifvit nämndemännen tillerkänd.
I denna fråga ställer sig Riksdagen på den af departementschefen
från början, och sedermera af motionärerna, intagna ståndpunkt. Nämndemännens
deltagande i beslut vid vägsyn är nämligen enligt Riksdagens
åsikt, som torde vitsordas af hittills vunnen erfarenhet inom de orter,
där nämndemännen faktiskt redan nu fått utöfva en sådan befogenhet,
ingalunda ägnadt att framkalla farhågor för otillbörligt uppgifvande af
det allmännas anspråk på ett godt vägunderhåll. Snarare vill Riksdagen
antaga ett motsatt förhållande, då nämndemännen jämväl af eget intresse
såsom trafikanter skola finna sig särskild!; uppfordrade att i sin mån
medverka till ett, äfven för det allmänna, godt resultat af vägsynerna.
Åt de därvid fattade besluten, på hvilka nämndemännens sakkunniga
och erfarna omdöme utan tvifvel skulle öfva eu hälsosam inverkan,
torde också säkerligen skola vinnas både större förtroende och villigare
Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 5
efterlefnad — till fördel äfven för länsmannen — om åt vägsynen,
genom nämndemännens medbe,slutanderätt, bereddes karaktär af domsliandling
i stället för blott och bart en fiskalisk åtgärd. Den med
förändringen särskild! åsyftade större, tryggheten för de enskilde väghållarne
gentemot ett öfverdrifvet strängt häfdande af det allmännas
anspråk ligger för öppen dag.
Hvad angår det anmärkta förhållande, att nämndemännen genom
sina förbindelser med väghållarne ofta kunna vara i sträng mening
jäfviga att med beslutanderätt deltaga i vägsyn, vill Riksdagen erinra,
att samma förhållande lika väl kan inträffa i fråga om länsmannen själf.
Riksdagen underskattar emellertid icke vikten däraf, att, hvad nämndemännen
angår, sådana olägenheter genom lämplig anordning motverkas.
Med den ifrågasatta förändringen i nämndemännens befogenhet åsyftar
Riksdagen ej heller något intrång på Konungens befallningsliafvandes
allmänna befogenhet att, öfvervaka de allmänna väg-arnes underhåll och
vidtaga därför erforderliga åtgärder. För att tillgodose de anspråk,
som ur nu angifna båda synpunkter kunna gentemot den föreslagna
förändringen uppställas, har Riksdagen vid 80 §, där bestämmelser om
klagan öfver vägsyn af Riksdagen ansetts böra inrymmas, antagit
stadgande om visst särskild! förfarande för det fall, att nämndemännens
mening vid vägsyn skulle blifva gällande emot länsmannens.
Hänvisande till detta stadgande, anser Riksdagen böra i 35 § införas
bestämmelse om beslutanderätt för nämndemän vid vägsyn. I
detta afseende torde vara till fyllest att efter tredje stycket i paragrafen,
sådan den skulle lyda enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag, införa ett nytt
stycke med den i departementschefens första förslag och i några af
motionerna upptagna här ofvan anmärkta lydelse; hvarjämte i påföljande
stycke ordet »syneförrättaren» lärer böra utbytas mot »syneinännen)).
Däremot anser Riksdagen kunna utan olägenhet bibehållas det i
första stycket använda och jämväl i 39 § för likartad! fall nyttjade
uttrycket »med biträde af». Dess kvarstående har nämligen å andra
sidan det praktiska syfte, att därigenom antydes, hurusom bestyren
med förrättningen — kungörelse, protokollsföring, verkställighetsåtgärder
m. m. — skola åligga länsmannen såsom den egentlige förrättningsmannen
och ej synemännen samfälld!.
43 §.
Riksdagen, som instämmer i föredragande departementschefens
till statsrådsprotokollet gjorda uttalande om lämpligheten däraf, att väg
-
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
talssättningen och därmed äfven vägdelningen kommer att grunda sig
på senast möjliga taxering, finner detta önskemål kunna i än vidare
mån än förslaget angifver tillgodoses. Utan någon som helst svårighet
torde nämligen vägtalssättningen kunna förläggas till den tidpunkt, då
jämväl den — ej sällan långvariga — graderingen hunnit fullbordas.
Det skulle då endast åligga förrättningsmannen att hos Konungens
befallningshafvande anmäla, när denna tidpunkt vore inne, samt därvid
begära vägtalslängd. Hvad åter Eders Kungl. Maj:ts förslag innehåller
om längdens fastställande genom särskildt beslut och om afvaktande
af laga kraft därå har Riksdagen ansett saklöst kunna utgå.
I öfverensstämmelse härmed anser Riksdagen förslaget böra undergå
ändring rörande 48 §.
Beträffande denna paragraf i öfrigt upptager Eders Kungl. Maj:ts
förslag ett tillägg innefattande, i öfverensstämmelse med hänvisningen i
12 § första stycket, föreskrifter om ordningen för afgörande af frågan om
undantagande från delningen af vissa väg ar eller vägsträckor för att på
vägkassans bekostnad underhållas, en fråga, som, vid bifall till det
under 12 § framställda förslaget om dylikt undantagande, uppenbarligen
måste i sammanhang med vägdelningsförrättningen afgöras. Enligt
berörda tillägg skulle, efter det vägarnes gradering försiggått, förrättningsmannen
med gode männen afgifva förslag rörande dylik fråga,
öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges
hörande, skulle fatta beslut, hvaruppå och sedan frågan
blifvit slutligen afgjord, förrättningen skulle afslutas medelst vägarnes
fördelning.
För Riksdagen har det emellertid synts som om förfärandet i afseende
å sådan fråga som här åsyftas skulle kunna lämpligast ordnas
i enlighet med ett annat af departementschefen angifvet alternativ,
nämligen att låta undanskiljandet af de vägar och vägsträckor, som
skola från vägdelningen uteslutas, bestämmas af vägdelningsförrättaren
och gode männen i sammanhang med själfva fördelningen af vägarne
i öfrigt. Det synes nämligen särskildt angeläget, att den i och för sig
långvariga förrättningen icke uttänjes längre än nödigt är. Detta skulle
återigen blifva händelsen genom införande i förrättningen af ett särskildt
preliminärbeslut, hvars öfverklagande utan sammanhang med
hufvudsaken skulle kunna af hvilken enskild väghållare som helst, som
hade intresse att uppehålla förrättningens fullbordan, anlitas såsom ett
därutinnan ofelbart verkande medel. För att förekomma sådant anser
Riksdagen det böra öfverlåtas åt förrättningsmännen att i sammanhang
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
med själfva delningen, efter de väghållningsskyldiges hörande, pröfva
och bestämma, hvilka vägar eller vägsträckor må böra från delningen
uteslutas. Förrättningsmäunens beslut härom skulle då få öfverklagas
endast i samband med hufvudsaken. Om ock sådana besvär skulle
kunna föranleda upphäfvande af den verkställda fördelningen af vägarna,
något som dock enligt Riksdagens åsikt endast i sällsynta undantagsfall
torde vara att befara, vore detta enligt Riksdagens mening eu vida
mindre olägenhet än den redan antydda, att vägdelningens fullbordan
i hvarje fall skulle kunna genom klagomål för lång ticl undanskjutas.
Riksdagen finner alltså i öfverensstämmelse härmed ändring i
förslaget beträffande 43 § jämväl i denna del påkallad.
45 §.
Ordet »sålunda» i början af sista punkten torde böra utgå.
47 §.
I fråga om särskilda nämndens sammansättning innehåller Eders
Kungl. Maj:ts förslag, bland annat, i afseende å ordföranden och den
ledamot, som skall utses af Konungens befallningshafvande, den ändring,
att »åtminstone ordföranden» bör vara densamme för alla distrikt inom
ett och samma län eller landstingsområde.
Häri hafva två motionärer yrkat den ändring, att ordet »åtminstone»
i detta sammanhang måtte utgå, enär det syntes vara tillräckligt
sörjdt för det allmännas intresse, om blott ordföranden blefve densamme
för hela länet eller landstingsområdet.
Hvad angår Eders Kungl. Maj:ts förslag, att ordföranden i särskilda
nämnden bör blifva gemensam för alla distrikt inom ett län eller
landstingsområde, anser Riksdagen en sådan förändring gagnelig och
nödig. Ur synpunkten af enhet och likformighet i uppskattningen kunde
måhända ock vara önskvärdt, om jämväl den af Konungens befallningshafvande
utsedde ledamoten i nämnden vore densamme för alla distrikt
inom ett län eller landstingsområde. Med den affattning, paragrafen
erhållit i Eders Kungl. Maj:ts förslag, skulle också Konungens befallningshafvande
i regel anse sig så godt som skyldig att verkställa sitt
val på sådant sätt. Då det emellertid, såsom nämnde motionärer påpekat,
synes vara för ändamålets vinnande tillräckligt, om ordföranden
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
är gemensam för ett sådant större område, finner Riksdagen en ändring
i Eders Kung!. Maj:ts förslag i den riktning, motionärerna afse, vara
att förorda, helst det mången gång kan blifva svårt förmå lämplig
person att åtaga sig ett dylikt besvärligt och tidsödande uppdrag.
Med den ändring, Riksdagen åsyftar, lärer för öfrig! Konnngens befallningshafvande
hafva fria händer att, därest till uppdraget lämplig
och villig person står att finna, såsom ledamot förordna samma person
för flere eller alla distrikt inom länet eller landstingsområdet.
Den allmänna hänvisningen i paragrafens sista stycke till motsvarande
föreskrifter för kommunalstämma torde kunna lämna rum för
den uppfattning, att enskild! ombud vid vägstämma icke skulle få på
grund af fullmakt föra talan eller utöfva rösträtt för mer än eu röstberättigad.
Då emellertid en sådan ordning uppenbarligen skulle vara
ur praktisk synpunkt olämplig och för öfrigt står i hjärt motsats till
den i paragrafen godkända principen om kommunombud, har Riksdagen
ansett angeläget att i paragrafen uttryckligen utsäges, hurusom flera
enskilda väghållningsskyldige äga förena sig om ett och samma ombud.
Då af skäl, som vid 58 § anföras, nuvarande 64 § af Riksdagen
ansetts böra förflyttas till den förra paragrafen, bör »64 §» i sammanhanget
»fråga enligt 64 §» utbytas mot »58 § 2 punkten».
För beredande af större trygghet, att kommunombud till vägstämma
varda af vederbörande utsedda, anser Riksdagen, med föranledande
af ett utaf enskild motionär i sådant syfte väckt förslag, paragrafens
sjätte stycke böra sålunda ändras, att, jämte det kungörelse
om vägstämma uppläses i distriktets kyrkor, vederbörande kommunalstämmors
ordförande tillika skola om stämman särskild! underrättas i
så god tid, att kommunombud må kunna utses.
Af nyss angifna orsak bör i nästpåföljande stycke hänvisningen
afse allenast 58 §.
• Föreskriften i näst sista stycket, att vägstämmans protokoll skall
uppläsas i väghållningsdistriktets kyrkor, må vara teoretiskt riktig, men
skulle i praktiken — väghållningsdistrikt finnas som omfatta in emot
50 socknar — vålla vägstyrelsens ordförande alltför stort besvär och
kostnad för utskrifter och expedition af det ej sällan vidlyftiga proto
-
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
kollet, för så vidt ej originalet skulle för uppläsning cirkulera mellan
socknarna, en anordning som emellertid tydligen skulle med hänsyn
till därmed förbundna tidsutdräkt vara särdeles olämplig. I stället har
Riksdagen trott sig kunna godkänna ett förfarande i analogi med 44 §,
så att publikationen endast skulle afse ett tillkännagifvande att stämman
hållits, med rätt för vederbörande att på viss angifven plats taga del
af protokollet.
54 §.
Med hänsyn till de nya befogenheter och åligganden, som enligt
förslaget vid 52 § skola tillhöra vägstyrelsens ordförande, torde det
vara af vikt, att en vice ordförande inom styrelsen finnes utsedd för
att, vid förfall för ordföranden, fungera i dennes ställe. Af sådan anledning
har Riksdagen ansett böra i denna paragraf inflyta föreskrift
om skyldighet för vägstyrelsen att inom sig utse, jämte ordförande,
äfven vice ordförande.
Tillika och då, i fråga om val af revisorer och suppleanter för
dessa, det hvarken synes vara nödigt eller egentligen lämpligt, att
dessa — i olikhet med hvad i motsvarande afseende eljest allmänneligen
iakttages — väljas för flera år, har Riksdagen funnit sig böra vidtaga
den ändring i paragrafen, att revisorerna och suppleanterna för dem
skola årligen utses.
57 §.
Då för fullgörande af hvad på revisorerna enligt paragrafen ankommer
icke torde behöfva åtgå så lång tid som paragrafen utsätter
— eller från den 1 juli till den 15 augusti — och det å andra sidan
kan vara olägligt, att vägstyrelsen så länge skall vara i afsaknad af
de handlingar och räkenskaper, som skola utgöra föremål för revisorernas
åtgärd, har Riksdagen ansett nämnda tid böra i någon män förkortas
så att terminens slut bestämmes till den 1 i stället för den 15
augusti.
Tillika och för att möjliggöra ordinarie vägstämmas hållande redan
i början af oktober månad, hvithet understundom torde kunna falla sig
för vederbörande lägligast, har Riksdagen funnit jämväl tiden för aflämnande
af erinringar i anledning af revisionsberättelsen m. m. böra
Bih. till Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
något inskränkas, i h vilket afseende de i Eders Kungl. Maj:ts förslag
förekommande orden »inom påföljande september månads utgång» ansetts
böra utbyta® mot orden »före den 15 september».
5-9 §.
I ändamål att i lagen bereda rum för en del nya bestämmelser
om vägunderhåll på entreprenad, hvilka synts kunna sammanföras uti
en enda paragraf, utgörande tillika ett särskilt kapitel, har Riksdagen
— då detta kapitel synts böra hafva sin rätta plats mellan V och nuvarande
VI kap., eller alltså mellan nuvarande 64 och 65 §§ — trott
sig lämpligen kunna, för att undvika rubbning i paragrafnumreringen,
åt nyssnämnda nya paragraf gifva numret 64, och i stället sammanslå
den nuvarande 64 § med 58 §, såsom ett tillägg till den senare paragrafen,
endast med någon obetydlig redaktionsförändring.
59 §.
I Eders Kungl. Maj:ts förslag har upptagits bland annat den bestämmelse,
att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle
påföras eu vägfyrk för hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet.
Af enskilde motionärer inom Riksdagen har däremot yrkats, att
ifrågavarande skogar måtte påföras en vägfyrk för hvarje etthundra
kronor af taxeringsvärdet. Riksdagen har för sin del stannat vid den
bestämmelse, att dessa skogar skola draga en vägfyrk för hvarje
etthundrafemtio kronor af nämnda värde.
Vid Eders Kungl. Maj:ts förslag om ordningen för upprättande
och granskning af vägfyrktalslängd har Riksdagen ej annat att erinra,
än att någon viss tid torde böra utsättas, inom hvilken längden skall
af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden. Med hänsyn särskild!
till de af Riksdagen i 63 § autagna bestämmelser om rätt för de väghållningsskyldige
att låta besörja vägskattens debitering och uppbörd
genom kommunalnämnd, har Riksdagen ansett nämnda tid icke böra
sättas senare än den 1 december. Härädsskrifvarne torde då ej behöfva
sakna tillräckligt rådrum för längdens uppgörande.
60 §.
Beträffande storleken af det ordinarie statsbidraget till underhåll
af allmän väg, bro och färja har Riksdagen, med föranledande af åt
-
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
skilliga motionärers förslag om höjning af nämnda bidrag från en tiondedel
till en femtedel af uppskattade kostnaden för berörda underhåll,
bestämt ifrågavarande bidrag till tre tjugondelar af nämnda kostnad.
Eders Kungl. Maj:ts förslag om det naturaväghållarne tillkommande
statsbidragets utdelande genom afräkning å deras allmänna utskylder
finner Riksdagen välbetänkt och ändamålsenligt. Riksdagen har
emellertid trott det vara lämpligast, att bestämmelsen härom förflyttas
till 63 §. I nu förevarande paragraf skulle sålunda endast behöfva
upptagas, jämte hänvisning till 63 §, ett allmänt förklarande, att statsbidraget
för naturaväghållet tillkommer dem, som sådant underhåll
bestrida.
63 §.
I fråga om sättet för vägskattens debitering och uppbörd hafva
af enskilde motionärer inom Riksdagen föreslagits bestämmelser i syfte,
att de väghållningsskyldige måtte undfå rättighet att, om de sådant
åstundade, öfverlämna bestyret med vägskattens debitering, uppbörd
•och redovisning antingen åt kommunalnämnd eller åt särskild! utsedde
förtroendemän mot öfverenskommen ersättning; och skulle i ty fall i fråga
om debitering och uppbörd så ock om indrifning af restantier i tillämpliga
delar gälla hvad beträffande kommunalutskylder funnes stadgadt.
Af det vid Eders Kungl. Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokoll
inhämtas, hurusom departementschefen, efter erinran om tidigare
förslag i enahanda riktning som de nu inom Riksdagen framburna,
förklarat sig för egen del icke hafva funnit stöd för den åsikt, att ett
öfverflyttande, om ock endast efter de väghållningsskyldiges eget bestämmande,
af här ifrågavarande bestyr från kronans uppbördsman till
andra organ skulle medföra sådan fördel, att en dylik anordning förty
borde tillrådas. Tvifvelsutan skulle därigenom åtminstone i någon mån
komma att uppoffras den säkerhet, ordning och kontroll, som det nuvarande
uppbördssättet obestridligen erbjöde, och, efter hvad det ville
synas, funnes ingen anledning att antaga, att de direkta kostnaderna
för skattens upptagande skulle genom förändringen komma att nedbringas.
Den egentliga fördel, som därmed torde afsetts, nämligen att
kunna bereda utväg för utdelning samtidigt med vägskattens uppbörd
af ej mindre det naturaväghållarne tillkommande statsbidrag än äfven
ersättningen till snöploglagen, hvilket allt onekligen skulle lända till
stor lättnad för såväl vägstyrelsen som de väghållningsskyldige, hade
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
ansetts kunna vinnas äfven med bibehållande af det nuvarande debiterings-
och uppbördssätt, i hvithet afseende föreslagits dels under 60
§ kvittning af statsbidraget mot väghållarens allmänna utskyld er, dels
ock under 70 § en liknande afräkning beträffande snöplogningsersättningen.
Riksdagen hyser för sin del icke någon tvekan om lämpligheten
att tillerkänna de vägkållningsskyldige befogenhet att fritt välja emellan
någotdera af de föreslagna och det nu lagstadgade sättet för vägskattens
debitering och uppbörd, naturligtvis alltid med förbehåll, att bestyrets
öfvertagande af kommunalnämnd icke finge åläggas nämnden som en
skyldighet, utan endast efter dess eget åtagande. Ett förfarande i öfverensstämmelse
med något af motionärernas förslag torde, särskildt för mindre
distrikt, kunna aflöpa med mindre omgång, besvär och kostnader än det
nu stadgade, och det torde därför icke vara billigt att ovillkorligen binda
de väghållningsskyldige till det senare. Debiteringen torde heller icke
medföra afsevärda svårigheter, och hvad angår säkerheten, ordningen
och kontrollen vid de föreslagna uppbördssätten, lära de väghållningsskyldige
själfva i eget välförstådt intresse icke underlåta att tillse, det
förevarande bestyr icke anförtros andra än fullt pålitliga, hederliga och
samvetsgranna personer.
Då Riksdagen i öfverensstämmelse härmed ansett sig böra vidtaga
ändring i förevarande paragraf, har Riksdagen såsom följd däraf jämväl
funnit sig böra i lagen upptaga nödiga bestämmelser angående upprättande
och granskning af debiteringslängd äfvensom om indrifning
af restantier för de fall, att ifrågavarande uppbördsbestyr verkställes
genom kommunalnämnd eller särskilda förtroendemän. Dessa bestämmelser
torde tala tillräckligt för sig själfva, utan att kräfva någon
närmare motivering.
På sätt vid 60 § anmärkts, har Riksdagen trott sig böra till nu
förevarande paragraf förflytta den i Eders Kungl. Maj:ts förslag i 60 §
upptagna bestämmelse om utbetalning af statsbidraget till väghållarne
genom afräkning å deras allmänna utskylder.
Mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i öfrigt i afseende å 63 § har Riksdagen
ej annat att erinra än att, till följd af en utaf Riksdagen nödig befunnen
ändring i 70 §, föreskriften om iakttagande i sammanhang med
vägskattens debitering af afräkningar jämväl för snöplogningsersättningarna
måst bär utgå.
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
13
64 §.
Under 58 § liär ofvan liar angifvits, hurusom den nuvarande 64 §
i dess af Eders Kungl. Maj:t föreslagna lydelse med någon obetydlig
redaktionsförändring af Riksdagen ansetts böra sammanslås med 58 §,
äfvensom anledningen därtill.
Den nya 64 § skulle åter, såsom ett särskildt kapitel för sig under
n:o VI, inrymma bestämmelser »om fullgörande af vägunderhåll i vissa
fall medelst entreprenad».
Af en enskild motionär inom Riksdagen har framlagts förslag i
syfte, att de väghållningsskyldige inom ett distrikt måtte medgifvas
rättighet att besluta om användande af entreprenadsystem för de allmänna
vägarnes underhåll. Detta förslag har Riksdagen funnit sig icke
kunna tillmötesgå af skäl hufvudsakligen, att en sådan anordning skulle
medföra tvång för eu minoritet, samt att bestämmelserna om införande
af ett fakultativt entreprenadsystem skulle blifva alltför omfattande,
för att nu, i saknad af tillräckligt underlag för bedömande af allt hvad
härutinnan kunde finnas lämpligt och nödigt stadga, kunna af Riksdagen
fastställas.
Betydligt enklare ställer sig enligt Riksdagens mening frågan,
om man vill inskränka sig till ett underhjälpande af frivillig sammanslutning
mellan enskilde väghållare i ändamål att gemensamt upplåta
dem åliggande vägunderhåll på entreprenad. Uppenbarligen äro de redan
nu oförhindrade att härom öfverenskomma, men i saknad af särskildt
skydd för sådana sammanslutningar torde dessa knappast kunna komma
till någon vidsträcktare utbredning. Mycket skulle emellertid enligt
Riksdagens åsikt kunna vinnas till fördel, i stort sedt, för såväl väghållarne
som vägunderhållet, om sådana föreningar kunde komma till
någon allmännare användning. Här skulle också, enligt hvad Riksdagen
håller före, lagstiftningen utan svårighet kunna lämna verksamt bistånd
genom meddelande allenast af bestämmelser dels till tryggande af sådan
förenings fortbestånd gentemot växlingar i äganderätten till intressenternas
fastigheter och dels särskildt därhän, att entreprenörerna under
lämpliga förbehåll från det allmännas sida skulle blifva erkända såsom
väghållare i officiell mening. Dylika bestämmelser, Indika icke torde
behöfva blifva af någon invecklad beskaffenhet, har Riksdagen med anledning
af den i ämnet väckta motion nu för sin del antagit på sätt
bär efter fogade lagförslag angifver.
14
Riksdagens Skrifvelse JS:o 126.
Beträffande dessa bestämmelser anser sig Riksdagen endast behöfva
erinra följande.
För att befrämja önskvärd enhet och likformighet i vägunderhållet,
torde det vara erforderligt att ej mindre stadga, att väglotter,
som skola till underhåll upplåtas på entreprenad, måste vara utlagda i
ett sammanhang, än äfven bestämma en viss minimilängd å sådan vägsträcka
samt en viss minimitid för ett entreprenadkontrakts bestånd; och
har Riksdagen härutinnan såsom lämpliga ansett en vägsträcka af minst
eu kilometer och en tid af minst fem år. Å andra sidan torde entreprenadtiden,
med hänsyn till väghållarnes egen fördel och för uppehållande
.af den utaf entreprenören lämnade säkerhet, icke böra utsträckas
utöfver tio år.
Med Konungens befallningshafvandes fastställelse å entreprenadkontraktet
afses, dels att entreprenaden blir gällande äfven mot ny ägare
af fastighet, hvars vägunderhåll i entreprenaden ingår, och dels framför
allt att omsorgen om vägunderhållet äfven inför myndigheterna öfverflyttas
på entreprenören såsom i lagens mening väghållare. Saknaden
åt dessa bestämmelser skulle uppenbarligen omintetgöra väghållarnes
trygghet och fördel af entreprenaden.
Då det utan tvifvel mången gång för vägstyrelsen kan vara fördelaktigt
att icke själf behöfva stå i omsorg och ansvar för fullgörande
af vägkassans vägunderhåll, fördeladt som det ofta kan vara på en
mängd olika ställen inom distriktet, har det ansetts tjänligt lämna äfven
vägstyrelsen tillfälle att bortlämna sådant vägunderhåll till af lagen
såsom väghållare erkända entreprenörer, hvadan stadgande i sådant syfte
ansetts böra i paragrafen inflyta.
Till följd af införandet utaf ett nytt kapitel närmast efter det V
bär nödvändiggjorts en omnumrering af nuvarande VI—VIII kapitlen,
så att de erhålla resp. nummer VII—IX.
65 §.
Olika meningar hafva yppats därom, huruvida arbete för allmän
vägs hållande i farbart skick vid de tillfällen, då den vintertiden blifvit
©farbar utan att snöfall därtill varit orsaken, såsom då så kallad svallis
bildats å vägbanan, eller verkställande af den isbrytning, som å allmän
väg om våren — åtminstone i Norrland — ofta måste företagas för att
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
få vägen försatt i ett för sommaråkdon användbart skick, vore att hänföra
till vinter- eller somna arväghållet.
Riksdagen, som finner det med en god praktisk ordning för väghållningsbesvärets
utgörande bäst öfverensstämmande, att ifrågavarande
arbeten skola åligga de vinterväghållningsskyldige, har i följd häraf,
med bifall till en i ämnet väckt motion, ansett detta böra i paragrafen
utsägas, för hvithet ändamål efter orden »Till allmän vägs hållande i
fargalt skick» synts kunna, i stället för »vid snöfall», tilläggas orden
»då den är besvärad af snö eller is».
Beträffande det i Eders Kungl. Maj:ts förslag såsom tillägg till paragrafen
upptagna, ovillkorliga stadgande, att de till samma ploglag indelade
fastigheter skola i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga del
i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden, finner Riksdagen visserligen
riktigt, att taxeringsvärdet i allmänhet antages såsom grund
för fördelning af ploglagsintressenternas arbetsskyldighet. Då det emellertid
ej sällan torde möta svårigheter att afväga arbetet i förhållande
till fastigheternas taxeringsvärden samt ploglagsintressenterna dessutom
kunna finna lämpligt sig emellan fördela eller eljest verkställa arbetet
efter grunder, som ej stå i något som helst förhållande till taxeringsvärdena,
bör det enligt Riksdagens mening i första hand få bero på
öfverenskommelse dem emellan, huru de vilja i berörda afseende ordna
sig. En sådan ändring i Eders Kungl. Maj:ts förslag har Riksdagen
funnit sig desto hellre kunna vidtaga, som Riksdagen — under 70 §
— för sin del ansett sig böra antåga ett annat sätt för utbetalning'' af
snöploglagsersättningen än det af Eders Kung]. Maj:t föreslagna, livilket
särskildt betingat den ovillkorliga bestämmelsen i förevarande tillägg.
, fö §.
Gentemot Eders Kung!. Maj:ts förslag, att ersättningen till snöploglagen
skulle utbetalas genom afräkning mot vederbörandes allmänna
utskylder har en motionär inom Riksdagen anfört, att denna
bestämmelse icke passade för alla fall. Den skulle, yttrar motionären,
tvärtemot afsikten därmed förorsaka ökade besvär och kostnader för
ganska många ploglag. Det funnes ploglag, som bestode af eti stort
antal delägare, stundom uppgående till 1 ä 2 hundra stycken. I
dylika ploglag komme blott ett fåtal delägare att utgöra vintervägunderhållet
in natura; de öfriga hade i allmänhet ingen annan särskild
tunga däraf, än att de tillsammans med de andra stode i ansvar därtör
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
och vid behof måste tillskjuta erforderliga medel för bestridande af
ploglagets utgifter. Vanligen vore det ordnadt så, att det arbete, som
utgjordes för vinterväghållningen, betalades kontant, för kvilket ändamål
ploglaget till sitt förfogande måste lia en gemensam kassa. Enligt
den föreslagna lydelsen af §:n skulle de ersättningsbelopp, som utbetalades
för vinterväghållet, gå i afräkning mot delägarnes allmänna
utskylder, hvadan dessa belopp ej längre finge tagas i anspråk för
ploglagets behof. Dessa måste tillgodoses genom direkt uttaxering
bland delägare, hvarigenom denna i sig själ!'' enkla sak blefve betydligt
försvårad och invecklad. Det vore tydligen förenadt med ganska
stora besvär att verkställa debitering och uppbörd bland t. ex. 1 ä 2
hundra betalningsskyldiga personer. Näppeligen kunde förnekas, att
eu dylik anordning vore opraktisk. Bibeliölles däremot den förutvarande
föreskriften om att den utgående ersättningen skulle kontant
utbetalas till ploglagen, så blefve saken betydligt enklare. Det kunde
visserligen inträffa, att ploglagets utgifter någon gång öfverstege ersättningen,
i hvilket fall uttaxering måste verkställas; men denna eventualitet
inträdde i allmänhet ganska sällan. I alla händelser behöfde
ej uttaxering verkställas hvarje år, om den nu gällande ordningen bibehölles.
Skulle öfverskott i ploglagets kassa uppstå, vore det jämförelsevis
lätt att fördela, om beslut därom fattades.
Det syntes, som om inga berättigade anmärkningar framkommit
mot det sätt, hvarpå ersättningen till ploglagen för vinterväghållet hittills
utgått, hvarför cn ändring däruti från denna synpunkt ej vore påkallad.
På grund häraf har motionären yrkat ändring i Eders Kungl.
Maj ds förslag i nu angifna syfte.
riksdagen, som ansett motionärens framställning väl grundad,
har alltså funnit Eders Kung], Maj ds förslag höra i öfverensstämmelse
härmed jämkas, därvid Riksdagen dock ansett, att vägstyrelsen, där
vägskattens uppbörd äger rum genom uppbördsförvaltningen, skall vara
berättigad att anlita uppbördsmannen för verkställande af den kontanta
utbetalningen af ifrågavarande medel, hvilken utbetalning i detta fall
skulle äga rum till snöplogfogden eller annat af ploglaget utsedt ombud.
SO §.
Den ändring, som af Riksdagen vidtagits i slutet af paragrafens
första stycke enligt Eders Kungl. Majds förslag, är en omedelbar följd
af en nödig befunnen ändring i 52 §.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Såsom tillägg till paragrafen bär Riksdagen ansett lämpligt däri
införa bestämmelser om väghållares besvär öfver vägsyn. Denna bestämmelse
utsäger, dels att väghållare skall äga rättighet att föra sådan
klagan, något som ju ock måste anses öfverensstämmande med den i
lagen allmänt vedertagna grundsats, att det ej bör vara part förmenadt
ätt söka ändring i myndighets beslut, och dels att sådana mål skola
handläggas i administrativ väg, hvarmed Riksdagen afser att förekomma
det oegentliga förhållande som understundom lärer förekommit, nämligen
att underdomstol i mål om ansvar å väghållare för försummadt
vägunderhåll äfven inlåtit sig på den rent administrativa frågan om
sakpröfning af vägsynenämndens beslut. Besvärstiden torde kunna
begränsas till 15 dagar från det underrättelse om åläggande vid synen
blifvit i sockenkyrkan uppläst. För att emellertid förebygga, att genom
dylik klagan nödiga vägarbeten oskäligt uppehållas, har det synts välbetänkt
att i paragrafen stadga, att åläggande vid vägsyn skall gå i
verkställighet oberoende af klagan, såvida ej Konungens befallningshafvande
annorlunda förordnar.
Vidare har Riksdagen funnit sig böra, med hänsikt till den utaf
Riksdagen antagna bestämmelsen om beslutanderätt för nämndemän
vid vägsyn, tillerkänna länsman, hvars mening vid vägsyn icke blifvit
gällande, rätt att underställa nämndens beslut Konungens befallningshafvandes
pröfning. Genom ett sådant stadgande torde i all önskvärd
mån undanröjas betänkligheterna mot den ifrågasatta utvidgningen af
de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännens befogenhet, enär på sådant
sätt principen om Konungens befallningshafvandes allmänna rätt att
med länsmännens biträde öfvervaka det allmänna vägunderhållet i hufvudsak
upprättliålles.
Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande lagens trädande i
kraft, hvilken tidpunkt i Eders Kungl. Maj:ts förslag bestämts till den
1 januari 1907, har Riksdagen, med föranledande af därom inom Riksdagen
väckt motion, ansett Eders Kungl. Maj:ts förslag böra i ett visst
afseende modifieras. Enligt 41 § 3 mom. i dess nya, af Riksdagen
godkända lydelse skall fråga om väghållningsdistrikts delning i mindre
områden eller om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett,
därest förslag därom blifvit väckt, kunna till handläggning företagas
redan vid den vägdelning, som i enlighet med väglagens föreskrifter
inom ett distrikt företages första gången efter väglagens trädande i
kraft. Men om nu denna likasom öfriga beslutade förändringar i vägBih.
till Riksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
lagen icke kan tråda i kraft förrän den 1 januari 1907, måste denna
tidpunkt afvaktan, innan ny vägdelning inom distrikt, där sådan hittills
ej ägt rum, kan sättas i gång, för så vidt, såsom fallet mångenstädes
torde vara, man i sammanhang därmed önskar få någon om reglering
af väghållningsdistriktet. Inom de väghållningsdistrikt, där behofvet
af ny vägdelning visserligen gjort sig starkt gällande, men där vidtagande
af åtgärder därför just fått anstå i afbidan på de förväntade
ändringarne i väglagen — och dessa distrikt torde ej vara så få —
är det önskligt, om ett sådant ytterligare undanskjutande af den nya
vägdelningen, som nyss antydts, kunde undvikas, så mycket mera som
en vägdelning är en vidlyftig och långvarig förrättning, hvilken i allt
fall måste taga lång tid, innan den kan komma till fullbordan.
Då de skäl, som nödvändiggöra att till den 1 januari 1907 utsätta
de nya väglagsbestämmelsernas trädande i kraft, icke synas hafva
någon betydelse med afseende på den ofvan antydda ändringen i 41 §,
torde utan olägenhet en tidigare tillämpning af densamma kunna äga
rum och därigenom åt de väghållningsdistrikt, där ny vägdelning ej
ägt rum, men anses böra snarast företagas, beredas förmånen att omedelbart
efter den nya lagens utfärdande gå i författning om sådan delning,
utan att därvid gå miste om möjligheten att få en önskvärd omreglering
af väghållningsdistriktet till stånd.
Riksdagen har fördenskull för sin del funnit böra medgifvas, att
bestämmelserna i 41 § 3 mom. må redan före den 1 januari 1907
tillämpas vid vägdelning hvarom förordnande gifves efter det den nya
lagen blifvit utfärdad.
Slutligen och såsom följd af de utaf Riksdagen vidtagna förändringar
i kapitelnumrering och kapitelrubriker bär jämväl ingressen till ifrågavarande
lagförslag måst undergå häraf påkallad ändring.
Under åberopande af hvad sålunda anförts får Riksdagen, med
förklarande, att Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat af
Riksdagen i oförändradt skick godkännas, anmäla, att Riksdagen för
sin del antagit en »lag om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891» af den
lydelse bilagan A. till denna skrifvelse utvisar.
Stockholm den 10 maj 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
19
Bil. Å.
Lag
om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891.
Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18,
22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 57,
58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69, 70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891
skola, tillika med ordningsnummer och öfverskrift för vissa, nedan
angifna kapitel, erhålla följande förändrade lydelse:
^ §•
Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige
väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar
deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande, Konungens
befallningshafvande meddelar beslut i frågan.
I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.
5 §.
I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.
Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
däraf då förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.
Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af
härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.
Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda
distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting
att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.
6 §•
I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och
färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:
a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad
frihet från väghållningsbesväret;
b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;
c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst häraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyssnämnda belopp;
d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst, som förvärfvas
genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.
7 §.
Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggillt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelning,
hvarom i III kap. stadgas.
De beskattningsföremål, kvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa under förvaltning af eu vägstyrelse,
hvarom i V kap. förmäles.
:. ..v v; s §.
Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af
bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt af färja bestrides ur
vägkassan, i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Ur vägkassan bekostas järtiväl anläggning af ny och omläggning af
gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild
väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt
byggande af bro och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel
eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest
annorledes gäldas.
12 §.
Finnes för beredande af lämplig och bekväm vägdelning erforderligt,
att väg eller vägsträcka från delningen undantages, må den i ordning,
hvarom i 43 § stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att
medelst vägkassan underhållas.
Är jordbruksfastighet afsides eller obekvämt belägen i förhållande
till densamma tilldeladt vägstycke eller yppar sig, till följd af vägs
beskaffenhet, märklig svårighet för behörigt fullgörande af jordbruksfastighet
åliggande vägunderhåll in natura, må fastigheten, där de väghållningsskyldige,
efter framställning af innehafvare^ därtill samtyckt
eller, om samtycke vägrats, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens
besvär pröfvat skäligt bifall därtill lämna, därefter i
stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållsköstnaden
bestämmes af den i IY kap. omförmälda nämnd; skolande härvid
icke tagas i beräkning den af nämnden angifna särskilda kostnad
för ökadt besvär i följd af större afstånd från fastigheten till dess
vägstycke.
Ofvannämnda bidrag'', hvilket debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.
13 §.
klar vid vägdelning väg lämnats odelad emellan delägare i samma
jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad
emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg,
hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Åro delägarne
flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse
en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen,
som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt
rum och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för
alla och alla för en för underhållet af fastighetens väg.
O O
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Vägfogde åligger tillse, att väg liålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första band för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger
för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför
nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.
Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år
förflutit.
Vill delägare, att vägen skall delas, hafve han därtill vitsord;
och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.
14 §.
Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §
stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare
vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.
Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur vägkassan.
15 §.
Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i
väsentlig mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll
indelad, må kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur
vägkassan.
16 §•
A årder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet
än dem, som afses i 14 och lo §§, fastighets vägunderhåll märkligt
försvåradt, njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.
17 §•
Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.
23
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang
med vägskatten.
18 §•
Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets
öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande
af tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, eu
af vägstyrelsen och en af väghållaren.
Vägrar någon enligt nämnda paragrafer till ersättnings utgifvande
skyldig att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar
efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse
god man för den tredskande.
Emot gode männens beslut må klagan ej föras.
22 §.
Allmän väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst
vägkassan, skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.
33 §.
A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.
Om hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner
stadgas särskildt.
Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger
häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer
talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till
minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning
därför skall utgifvas.
35 §.
Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten
å tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga för
-
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
hållanden, varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar däraf.
Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen
och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,
och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då clen på
hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje
dag kommer att besiktigas.
Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje
väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningebelopp, hvartill
kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.
Stanna synemännen i olika meningar, galle hvad de flesta säga.
Har hvar sin särskilda mening, galle länsmannens.
Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige
genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter
syneförrättningens slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande
med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig
å det ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma
utses; skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen
utdrag af kungörelsen, i livad den rör vid synen befunna brister
i det vägunderhåll, som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika
innehålla föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att
inom viss af synemännen föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta
dagar, hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtes, af
böter enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega afhjälpas.
Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad, ej
öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, varde
arbetet utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres
i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud,
som af länsmannen pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt
besörja om arbetets utförande.
Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall, där
saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas att
inom viss kort tid afhjälpa, vid äfventyr, som nyss är nämndt. Försittes
den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess
afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen
på lämpligt sätt bota skadan.
Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens
föranstaltande utföres, äge lian hos vederbörande väghållare
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
eller vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga
brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning
af kostnadsräkningen, godkänner.
41 §.
Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt
bär nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:
l:o) om bestämmande af de vägar, Indika skola såsom allmänna
anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;
2:o) om urskiljande af de broar, Indika ej böra till vägtrunnnor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt
3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag
därom blifvit väckt.
42 §.
Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsm
ann eu med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens
befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige
"blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar
beslut.
43 §.
Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes gradering; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta
i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens
fortsättande.
Yid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller mindre
slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre
fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där stolle
Bih, till Rilcsd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band. 23 Häft. 4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i
vägens längd däremot beräknas.
Efter det vägarnes gradering försiggått, låter Konungens befallningshafvande,
på förrättningsmannens därom gjorda framställning,
åsätta vägtal, hvaruppå och sedan förrättningsmarmén med gode männen,
efter de väghållningsskyldiges hörande, bestämt, hvilka vägar eller vägsträckor
jämlikt 12 § höra från delningen uteslutas, förrättningen afslutas
medelst vägarnes fördelning.
44 §.
Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
såväl att därom hos Konungens befallningshafvande gorå anmälan, som
ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje
länsman inom väghållningsdistriktet utdrag af vägdelningslängden för
hans tjänstgöringsområde, dels ock vägstyrelsens ordförande ett exemplar
af vägdelningslängden, graderingslängden och förrättningsprotokollet.
Konungens befallningshafvande utfärdar därefter allmän kungörelse om
förrättningens afsilande.
Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att
där förvaras.
Tillträde af de nya väglotterna skall äga rum vid utgången af
det år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.
45 §.
\ill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i
0 6 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med
nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan
1 detta kapitel är stadgadt.
Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne
om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.
Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshafvande^
på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan lämplig person
att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen bevisligen
kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och skall vid
Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 27
sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse.
Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som liar att därom underrätta
delägarne.
Vägdelning, sota i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,
skall bekostas af delägarne i förhållande till delningsgrunden och äger
bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlig^ delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,
så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen
ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf
afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande
till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.
Hvad i 2 och B punkterna af denna paragraf är stadgadt galle i
tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de fastigheter,
som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med iakttagande:
att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex
månader från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd,
vägstyrelsen ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära
förordnande om delningen;
att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa
vägens gradering i enlighet med 43 §;
att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan
öfver delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen
blifvit verkställd; samt
att delningen bekostas af vägkassan.
46 §.
För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,
uppskattas särskildt för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet
den tid mark är bär af allmän väg, bro och färja.
Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å
ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å afståndet mellan deri''
väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott; börande i uppskattningsinstrumentet
utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer
afsevärdt, särskildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens
till följd af berörda förhållande ökade besvär.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
47 §.
Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af eu för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter.
Ordföranden och eu ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande;
och bör ordföranden vara densamme för alla distrikt inom
ett län eller landstingsområde.
Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses
af de väghållningsskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver
Konungens befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter
och suppleanter bör en ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare
af jordbruksfastighet samt en ledamot och dennes suppleant
bland väghållningsskyldige, som äro pliktige att deltaga i väghållet för
annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet.
I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande,
ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrigt, äfvensom
angående rättighet att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla
hvad om ordförande i kommunalstämma stadgadt är.
49 §.
Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter
sker. Äskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det
på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så
snart densamma vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas,
hvarvid den gradering, som vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga
till grund, där ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.
Har, efter det uppskattning ägt rum, tillkommit ny eller förändrats
gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas
särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja.
Den uppskattning skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom
distriktet sker.
50 §.
Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning,
den förre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande
29
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
resereglemente tillkommer kronofogde, ocli ledamöterne i likhet med
hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.
51 §.
Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.
V Kap.
Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vägskatt.
52 §.
För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige
enligt denna lag skola höras, för anställande af de i 47 och 54 §§
omförmälda val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest
enligt denna lag tillkommer de väghållningsskyldige, skola dessa sammanträda
å vägstämma.
Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i
distrikt, som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldige att
å vägstämman låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor
efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin kommuns
hela vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige obetaget att vid
vägstämman, själfva eller genom ombud, hvarom flere väghållningsskyldige
kunna sig förena, utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty
fall afräknas från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall
äga rösta.
I vägstämmas öfver! äggningar äga vederbörande kronofogde och
länsman deltaga.
Ordet vid vägstämma föres af vägstyrelsens ordförande; dock att,
vid behandling af fråga enligt 58 § 2 punkten, särskild ordförande bör
för tillfället utses.
Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å
annat ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.
30
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och
skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne
för stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor, hvarjämte
vederbörande kommunalstämmors ordförande om vägstämman underrättas
i så god tid, att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.
Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för liandläggning
af de i 58 § omförmälda frågor. Vägstämma hålles äfven när
Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande sådant
nödigt finner. Enskild väghådlningsskyldig, som till talan å vägstämma
år berättigad, äger ock begära vägstämmas sammankallande för uppgifvet
ändamål. Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande
afslagen, meddelar han. om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen
därtill; och äger sökanden däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande
inom den tid, räknad från beslutets delgifning. som i
80 § stadgas.
Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta
föra protokoll, som skall justeras af två vid stämman närvarande och
därtill utsedda personer. Så fort ske kan skall genom vägstyrelsens
försorg i väghållningsdistriktets kyrkor uppläsas tillkännagifvande, att
sådan stämma hållits samt att protokollet finnes för den, som önskar
däraf taga del, under besvärstiden tillgängligt på plats, som af vägstämman
därtill blifvit bestämd.
I öfrig! skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma,
i tillämpliga delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.
53 §.
För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas eu vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.
Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter,
sä vidt de ej på grund af denna lag eller eljest a nnorlun da utgå.
54 §.
För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att
inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, Indika,
jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods
utgång väljas å vägstämma för en tid af fyra år. Hälften af antalet,
eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,
31
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
utträder dock, efter lottning, vid slutet af andra året under den period,
för hvilken val i angifna ordning första gången ägt rum. Älgar ledamot
eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
för den afgångne återstått.
I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant
äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga
delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.
Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.
A vägstämma utses årligen tre revisorer för granskning af vägstyrelsens
räkenskaper och förvaltning äfvensom ett lika antal suppleanter
för dessa revisorer.
55 §.
Vägstyrelsen. hvilken, beträffande det vägkassan åliggande vägunderhåll,
är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan,
verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade
beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på
styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens
hörande, fastställes af Konungens befallningshafvande.
I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande
kronofogde och länsman deltaga.
57 §.
Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflämna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 §
o räform älda öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna,
jämte de inkomster, Indika på grund af föregående beslut böra under
det nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt
förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande
året; och åligger det revisorerne att före den 1 augusti till vägstyrelsens
ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse
öfver den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens
redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget
till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i
öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.
32
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
''Vägstyrelsens ordförande låter därefter i länskungörelserna offentliggöra
revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med
tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldige
hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i
anledning häraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden
anmäla före den 15 september.
58 §.
De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och
fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang
därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på
de till utgörande däraf skyldige.
Å ordinarie vägstämma meddela ock de väghållningsskyldige ansvarsfrihet
åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning
af anmärkningar böra vidtagas.
59 §.
Yägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:
a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,
b) att dessa skogar påföres en vägfyrk för hvarje etthundrafemtio
kronor af taxeringsvärdet,
c) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för
hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt
d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af
den beskattningsbara andelen däraf,
dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.
Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för
hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med
belopp, hvarom särskild! stadgas. Längden skall senast den 1 december
af häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens
fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden
på enahanda sätt, som i fråga om kommunens fyrktalslängd
är föreskrifvet, undergått granskning och justering, vägfyrktalslängden
ofördröjligen skall af kommunalstämmans ordförande tillställas
vägstyrelsen.
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
QO
OO
60 §.
Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och
färja lämnas tre tjugondelar af statsmedel. Därutöfver må väghållningsdistrikt,
som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna
efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt understöd,
i den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill
lämna tillgång.
Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, tillkommer
dem, som sådant underhåll bestrida, och utbetalas på sätt
i 63 § sägs. Statsbidrag för det vägkassan åliggande vägunderhåll
utbetalas till vägstyrelsen.
Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af
all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af
statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning
på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.
Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter
enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vågfyrkar
till lika andel för en hvar af dem.
61 §.
Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de
i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga
om fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter,
som utgöra vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter
jämte frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara
andelen däraf.
62 §.
Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda behof
blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna
om öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne
och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band. 23 Käft. 5
34
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
af väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans
räkenskaper särskild! bokföras.
Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållningsskyldige
besluta; dock att, där fråga är om lån, ställ dt på längre
äterbetalningstid än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft,
underställas Kung!. Maj:ts pröfning och fastställelse.
63 §.
Konungens befallningshafvande ombesörjer på vägstyrelsens därom
framställda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på
sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; ägande Konungens befallningshafvande
jämväl att, efter vägstyrelsens hörande, förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.
Statsbidrag, som tillkommer dem, kvilka utgöra underhåll af indelad
väg, utbetalas vid uppbörden genom afräkning å deras allmänna
utskylder.
För debiteringen och iakttagande i sammanhang därmed af här
föreskrifna afräkning skall vägstyrelsen så fort ske kan till Konungens
befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvithet skall såsom
vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels ock längd,
utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af ofvannämnda
statsbidrag.
De väghållningsskyldige äge dock besluta, att vägskattens debitering,
uppbörd och redovisning må öfverlämnas åt kommunalnämnd,
därest öfverenskommelse därom träffas, eller åt utsedde förtroendemän;
skolande i sådant fall debiteringslängd, upprättad för hvarje till väghållningsdistriktet
hörande socken, vara tillgänglig för granskning af
de väghållningsskyldige, där uppbörden sker genom kommunalnämnd,
i den ordning om kommunens debiterings- och uppbördslängd är stadgad
och, där uppbörden verkställes på annat sätt, minst fjorton dagar
före uppbördsstämma!! å ställe inom socknen, som genom kungörelse
i socknens kyrka tillkännagifves. I fråga om uppbörd och redovisning
så ock om indrifning af restantier galle i tillämpliga delar hvad om
kommunalutskylder finnes stadgadt. I sammanhang med uppbörden läte
ock i detta fall vägstyrelsen till vederbörande väghållare utbetala dem
tillkommande statsbidrag.
Riksdagens Skrifvelse N:o 126. 35
VI Kap.
Om fullgörande af vägunderhåll i vissa fall medelst entreprenad.
64 §.
Förena sig väghållare om upplåtande på entreprenad för gemensam
räkning af underhållet utaf dem tilldelade, i ett sammanhang utlagda
väglotter om tillsammans minst en kilometers längd, må därom
med entreprenör uppgjordt kontrakt, gällande för minst fem, högst tio
år och försedt med antaglig borgen för fullgörande af entreprenörens
förbindelser, till Konungens befallningshafvandes pröfning anmälas.
Finner Konungens befallningshafvande kontraktet kunna, med afseende
å entreprenörens personlighet och den aflämnade borgensförbindelsens
beskaffenhet, godkännas, meddele Konungens befallningshafvande fastställelse
å kontraktet, och vare sedan den träffade föreningen gällande
för den öfverenskonma tiden, dock i intet fall längre än till dess ny
vägdelning träder i tillämpning, samt entreprenören med hänsyn till
fullgörandet af det vägunderhåll, entreprenaden afser, att anse såsom
väghållare.
Kontrakt, som här afses, skall upprättas i tre exemplar, af Indika
ett jämte borgensförbindelsen förvaras hos Konungens befallningshafvande,
som låter vederbörande länsman däraf undfå del, samt de
båda öfriga tillställas kontrahenterna.
Underlåter entreprenör att sina skyldigheter behörigen fullgöra,
eller förekomma sådana omständigheter, att entreprenaden icke vidare
kan honom anförtros, äge Konungens befallningshafvande på anmälan
honom från entreprenaden skilja; och skola i ty fall, eller i händelse
entreprenören under entreprenadtiden aflider, hans löftesmän träda i
hans ställe.
Hvad sålunda är stadgadt galle i tillämpliga delar, där vägkassan
åliggande underhåll af väg eller vägsträcka varder af vägstyrelsen på
entreprenad upplåtet.
VII Kap.
Om vinterväghållningen.
65 §.
Till allmän vägs hållande i fargalt skick, då den är besvärad af
snö eller is, skall Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes
36
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
hörande, inom hvarje väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter
med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen
tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.
De till samma ploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda
öfverenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sins emellan taga
del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.
69 §.
Till vägstämma skola de väghållningsskyldige inkallas att med
ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig
härom förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande,
som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.
70 §.
Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, skola
genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas. I de fall, då vägskatten
nppbäres genom uppbördsförvaltningen, må dock, på vägstyrelsens
därom framställda begäran, ersättningen för hvarje ploglag
af uppbördsmannen utbetalas till snöplogfogde eller annat af ploglaget
utsedt ombud.
71 §.
De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller
af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång
gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god
tid före hvaije sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen
förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.
Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden
inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande
äga att åvägabringa ny reglering däraf utan afvaktan på
utgången af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts
skola gälla.
73 §.
Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om
37
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning
lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt rum och kronobetjäningen
därom underrättats, svare delägarne eu för alla och alla för en
för fullgörande af ploglagets skyldigheter.
Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt
skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delägare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det
vinterväg jämlikt 67 § märkes ut.
Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort,
vare ej skyldig att befattningen ånyo emottaga, förr än ytterligare tre
år förflutit.
VIII Kap.
Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om
rättegången.
(77—79 §§ oförändrade.)
80 §.
Den, som med vägstännnas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra besvär
hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;
och varde den tid räknad från det sådant tillkännagifvande att stämma
hållits, hvarom i 52 § förmäles, blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor
uppläst.
I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras
öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden
räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden
erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,,
samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens
uppskattning, i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens
afslutande och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse
blifvit i distriktets kyrkor uppläst.
I alla ofvan u amu da fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,
i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 6
38
Riksdagens Skrifvelse N:o 126.
inom trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta
femton dagars längre besvärstid.
Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande
nödigt lata anställa syn; äge Konungens befallningshafvande
förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att
med biträde af två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn
hålla. Kostnaden för förrättningen skall förskjutas af vägkassan, men
stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.
Väghållare, som är missnöjd med åläggande vid vägsyn, äger
däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande inom femton
dagar från den dag, underrättelse om åläggandet blifvit, på sätt i 35
§ sägs, i socknens kyrka uppläst. Ej må klagan öfver sådant åläggande
verka uppehåll med verkställigheten däraf, med mindre Konungens
befallningshafvande annorlunda förordnar.
Har beslut vid vägsyn fattats i strid mot länsmannens mening, äger
denne underställa detsamma Konungens befallningshafvandes pröfning.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.
IX Kap.
Särskilda bestämmelser.
(81—85 §§ oförändrade.)
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1907, dock att bestämmelserna
i 41 § 3 mom. må dessförinnan tillämpas vid vägdelning,
hvarom förordnande gifves, efter det lagen blifvit utfärdad.
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.