Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

1

N:o 120.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1905.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
i fråga om utredning och förslag angående inlösen af
de frälserä/ntor, hvilkas inlösande ej åligger statsverket.

(Statsutskottets utlåtande n:o 95).

Till Konungen.

I två inom Riksdagen väckta motioner kar framställts, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning, om och på hvilka villkor de frälseräntor,
hvilka det jämlikt gällande författningar för närvarande icke ålåge statsverket
att inlösa eller ersätta, måtte kunna blifva delaktiga af denna förmån,
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning kunde föranleda.

Redan länge har önskvärdheten af »jordäganderättens konsolidering»
genom förenande af jord och ränta i samma hand varit i svensk lagstiftning
erkänd. Först tillädes ränteägaren lösningsrätt till jorden, när denna
gick i köp. Därefter tillädes jordens ägare samma rätt med afseende å
räntan, när denna föryttrades. Lagkommittén och lagberedningen upptogo
i förslagen till jordabalk stadganden i syfte, att så beskaffade splittringar
i äganderätten skulle komma att småningom upphöra.

I skrifvelse till Konungen den 5 maj 1893 har Riksdagen, under
erinran att syftet med den ömsesidiga lösningsrätt, som tillkommer räntetagare
och jordägare, icke kunde vinnas så länge det stode vederbörande
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 10 Samt, 1 Afd. 1 Band. 21 Höft. (N:is 120-123).

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 120.

fritt att åter upplösa den förening af jordäganderätten och frälser än tan,
som med begagnande af lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen,
anhållit om utarbetande af lagbestämmelse, som förbjöde ett dylikt skiljande
när ränta och jordäganderätt kommit i samma hand. Detta ärende
har, sedan lagförslag i ämnet utarbetats, men efter högsta domstolens hörande,
funnits ej kunna godkännas, af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats till lagberedningen.

Ett steg i syfte af dessa räntors bortfallande under vissa förhållanden
är sålunda af Riksdagen taget. I afseende å afgäld från afsöndrad lägenhet
har Riksdagen sedan anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta
utreda, under hvilka villkor innehafvare af afsöndrad lägenhet må berättigas
att lösa sig från sådan del af afgäld, som förklarats öfverskjuta å
afsöndringen belöpande andel i stamhemmanets utskyld»’, samt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga det lagförslag, hvartill berörda utredning
kunde gifva anledning; och med lika skäl torde kunna ifrågasättas, att för
dem, hvilka utgöra sådana frälseräntor, som det icke åligger staten att
inlösa eller ersätta, beredes möjlighet att lösa dessa räntor.

Riksdagen vidhåller visserligen den inom Riksdagen vid flera föregående
tillfällen uttalade mening, att, då uppkomsten af ifrågavarande räntor,
särskild! hvad frälseskatteräntorna beträffar, grundar sig på aftal af
privaträttslig natur mellan enskilde, staten icke kan anses förpliktad att
genom uppoffring från det allmännas sida vidtaga åtgärder för att åstadkomma
inlösen af dessa utskylder. Det vore emellertid önskvärd!, att de
olägenheter, som tillvaron af dessa å jorden hvilande räntor medför, komme
att upphöra; och då Riksdagen genom en utredning i det syfte, motionärerna
föreslagit, blefve satt i tillfälle att närmare pröfva de åtgärder,
som lämpligen skulle kunna vidtagas för vinnande af rättelse i ofvanberörda
förhållanden, har Riksdagen ansett en sådan utredning böra åstadkommas.

Riksdagen får därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
på hvad sätt och under hvilka villkor de, som utgöra sådana frälseräntor,
som enligt gällande författningar icke af statsverket inlösas, må
sättas i tillfälle att lösa sig från dessa räntor, och för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill utredningen må gifva anledning.

Stockholm den 10 maj 1905.

Med undersåtlig vördnad.