Riksdagens Skrifvelse N:o 100.
1
N:o 100.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 april 1905.
— —- — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändringar i stadgan angående skjutsväsendet.
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 2.)
Till Konungen.
Enskilde motionärer hafva vid innevarande riksdag väckt förslag om
ändring i vissa hänseenden uti stadgan angående skjutsväsendet den 31
maj 1878.
I fråga om skjutsanstalt å landet förekommer ännu i åtskilliga fall,
att skjutsningen, intill dess den kan varda af entreprenör öfvertagen eller
beträffande ny skjutsanstalt äfven efter godvilligt åtagande inrättad, måste
uppehållas af skjutslag, som enligt fastställd indelning finnes att tillgå eller
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bland de inom viss samfällighet
enligt gällande författningar skjutsskyldiga hemman särskildt anordnas, och
kommer skjutsningen sålunda uti dessa fall att, såsom förr var regel, som
ett särskildt onus hvila på vissa fastigheter. Denna anordning har ansetts
otillfredsställande och otidsenlig, hvarför ändring af skjutsstadgan i berörda
afseende påyrkats.
Väl må vid skjutsstadgans tillkomst bibehållandet af den obligatoriska
skjutsskyldigheten för särskilda fall hafva haft sitt berättigande, men med
senare tids åskådning, som häfdar grundsatsen om all jords lika beskattning,
synes det uppenbarligen ej stå i öfverensstämmelse att bibehålla ett
stadgande, som pålägger vissa fastigheter ett onus och fritager andra därBih.
till Riksä. Prof. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Käft. (N:o 100). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 100.
ifrån. Obilliglieten af detta stadgande framgår enligt Riksdagens förmenande
särskild! af följande förhållanden. Rustnings- och roteringsbesväret
har afl yftäts från jorden, och grundskatterna hafva afskrifvits, men de
hemman, som i och för gästgifverihållningen af ålder varit befriade från
rotering eller grundskatt, hafva icke erhållit någon motsvarande lindring.
Då entreprenadbidrag utgå till skjutsningens uppehållande, deltager all
skattskyldig jord i lika grad till bidragens gäldande, men vid skjutsningsbesvärets
utgörande i de åsyftade undantagsfallen äro enligt äldre, ännu
gällande bestämmelser en stor del hemman, såsom säterier, rå- och rörshemman,
boställen, akademiehemman m. fl., befriade från all skjutsskyldighet.
Genom förordningen den 23 juli 1869 bestämdes visserligen att
de räntor, som till ett visst hemman anslagits från andra hemman såsom
bidrag till uppehållande af skjutsskyldigheten genom först berörda hemman,
skulle indragas till statsverket emot ersättning medelst statsanslag i penningar,
men, efter hvad Riksdagen inhämtat, lärer på några orter ännu
förekomma, att vissa pålagor, som ytterst hafva sin grund i roteringsbesväret,
utgå från hemman till gästgifverihållningen. Dessa missförhållanden
synas Riksdagen tala för en ändring i skjuts väsendets nuvarande
anordning, och är Riksdagen af den åsikten, att tiden nu synes vara inne
att fullständigt genomföra principen om skjutsningens uppehållande på
frivillighetens väg och skjutsväsendets ordnande såsom en allmän samhällsangelägenhet.
Det torde måhända kunna invändas, att, då för närvarande skjutsningen
vid mera än 90 procent af rikets skjutsanstalter är på entreprenad
upplåten, det kunde antagas, att inom en ej alltför aflägsen framtid så
äfven skulle blifva fallet med de återstående, samt att någon lagändring
därför vore obehöflig. Häremot torde å andra sidan med skäl kunna
framhållas, att då landstingen visa sig obenägna att lämna några bidrag
eller anvisa sådana endast till ringare belopp, hvilket ej så sällan lärer
vara fallet, de åstadkomna entreprenaderna tillkomma mindre på frivillighetens
väg än därigenom, att innehafvare af hemman, vid hvilka skjutsoch
gästgifverihållningen är fäst, se sig nödsakade att öfvertaga entreprenaden
för att såmedelst undvika den för dem än mera betungande skyldigheten,
som skulle uppkomma, därest entreprenad ej komme till stånd.
Äfven från denna synpunkt synes därför Riksdagen den föreslagna lagändringen
önskvärd.
Hvad härefter angår frågan om sättet för skjutsningens uppehållande,
då skjutsanstalt i något fall icke genom entreprenad eller godvilligt åtagande
Riksdagens Skrifvelse N:o 100.
3
kali komma till stånd, kafva härutinnan olika förslag framställts. Sålunda
har ett förslag gått ut på, att i sådant fall och till dess skjutsanstalt kan
pa nyssnämnda sätt anordnas skjutsningen bör med anslutning till hvad
nu gäller om stad ombesörjas af vederbörande kommun ensam eller, efter
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bepröfvande, gemensamt med
angränsande kommuner. Ett annat förslag åter har afsett, att i förevarande
fall det närmast bör åligga vederbörande landsting att ordna förhållandet.
Dessutom har också ifrågasatts, att staten här på ett eller
annat sätt borde träda emellan. Mot förslaget att göra frågan till en
kommunens angelägenhet synes den omständigheten tala, att åtskilliga
kommuner härigenom skulle kunna blifva alltför mycket betungade. Från
kostnadssynpunkt torde också betänkligheter möta mot sakens ordnande
enbart genom statens mellankomst. Såvidt Riksdagen nu kunnat bedöma,
synes däremot någon berättigad invändning icke kunna göras mot att öfverlämna
ordnandet af denna angelägenhet åt landstingen, möjligen med biträde
i eu eller annan form från statens sida; och denna utväg, som förefaller
Riksdagen tilltalande, torde ej heller böra kunna möta alltför stora svårigheter.
I så fall synes det Riksdagen lämpligt att, såsom också ifrågasatts,
bereda landstingen möjlighet att, då till följd af andra kommunikationsmedels
uppkomst eller eljest vissa skjutsanstalter visa sig vara eller inom
den närmaste framtiden blifva för samfärdseln obehöfliga, kunna gå i författning
om deras indragande. Likaså torde under nämnda förhållande
blifva nödvändigt att i viss mån ändra bestämmelserna angående skjutslegan.
I ett undantagsfall, då fråga är om upplåtande på entreprenad af
skjutsanstalt vid hamnplats, järnvägsstation eller kanalplats, kan enligt
26 § i skjutsstadgan entreprenad nu åstadkommas, äfven om af den lägstbjudande
betingats högre skjutslega än den i afseende å skjutsentreprenad
inom orten gällande maximilegan. Med anslutning till detta stadgande
torde det kunna ifrågasättas, om icke efter fastställandet af viss efter
ortsförhållandena lämpad skjutslega för större eller mindre delar af landet
det sedermera lämpligen borde öfverlämnas åt landstingen att för de fall,
då på grund af särskilda lokalförhållanden eller andra omständigheter sådant
kunde finnas vara af bekofvet särskildt påkalladt, möjligen inom viss
gräns, besluta om eu höjning af den fastställda legan. Med eu dylik
grund att bygga på torde det kunna förutsättas, att alltför stora anspråk
på entreprenadbidrag ej skulle uppstå, och att kostnaderna för skjutsväsendet
sålunda skulle kunna hållas inom rimliga gränser. Mot skjutslegans
oskäliga höjande åter torde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
pröfningsrätt af landstingens beslut böra utgöra ett korrektiv.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 100.
Skulle emellertid vid en utredning af frågan från alla synpunkter det
visa sig blifva förenad! med alltför stora svårigheter att från de skjutsskyldiga
hemman helt och hållet aflyfta ifrågavarande besvär, hvilken
åtgärd Eiksdagen anser böra i första hand tagas under öfvervägande, synes
det dock Riksdagen, att äfven på det beståendes grund väsentliga förbättringar
i berörda hänseende kunna åvägabringas. Riksdagen bär härvid
närmast fäst sig vid det öfver klagade förhållandet, att då vid skjutsentreprenadauktioner
landstinget icke medgifver betingadt bidrag eller blott
lägre bidrag än som betingats, samt entreprenad i anledning häraf icke
kommer till stånd, de, på hvilka enligt äldre bestämmelser skjutsskyldigheten
då återfaller, få utgöra denna icke blott utan något som helst bidrag,
utan äfven mot en i regel betydligt lägre skjutslega än den, som gäller
vid skjuts på entreprenad, kvilket för en del på längre afstånd från skjutsanstalten
belägna skjutsskyldiga hemman kan vara mycket betungande.
Att nu berörda förhållanden innebära eu obillighet, som krafvel- rättelse,
synes Riksdagen uppenbart; och skulle af en eller annan anledning den
förut omförmälda mera genomgripande förändringen i skjutsstadgan icke
kunna helt genomföras, anser Riksdagen i allt fall en ändring uti bägge nu
anmärkta hänseenden böra komma till stånd i den riktning, att skjutslegan
blir densamma antingen skjutsningen uppehälles af gästgifvaren enligt
ingånget entreprenadkontrakt eller af håll- och reservskjutsskyldige, samt
att, där gästgifvare icke vill åtnöja sig med det lägre entreprenadbidrag,
som vid pröfning af den utaf honom vid hållen entreprenadauktion fordrade
ersättning kan fastställas, skjutslaget, som får uppehålla skjutsningen, må
uppbära det sålunda fastställda lägre bidraget jämte stadgade skjutslegan.
Vidare har föreslagits ändring af vissa detalj bestäm meker i skjutsstadgan,
såsom ökning af de i 35 § fastställda väntningspenningarne,
begränsning af den resande enligt 38 § tillkommande rätt att själf eller
genom medhafd betjäning köra det åkdon han för resan begagnar, äfvensom
ändring af stadgandet i 49 § om skyldighet för gästgifvare och skjutsstationsföreståndare
att utan ersättning till sitt biträde hafva eu hållkarl
eller annan tjänlig person för bildning af skjuts och de resandes betjäning;
och förutsätter Riksdagen, att vid en kommande utredning i ämnet jämväl
tages under öfvervägande, i hvad mån ifrågavarande och möjligen äfven
andra detaljbestämmelser kunna till följd af ändrade förhållanden anses
vara i behof af omarbetning.
Frågan om maltdrycksutskänkningen å skjutsanstalter, som nu är
bestämd genom i skjutsstadgan intagna föreskrifter, har äfven i motionerna
Riksdagens Skrifvelse N:o 100.
5
berörts och har i desamma påvisats, hurusom denna utskänkningsrätt, som
tillkommit uteslutande till de resandes gagn och vederkvickelse, på många
håll i hög grad missbrukas. Olägenheterna med den nuvarande maltdrycksutskänkningen
vid skjutsanstalterna torde också vara allmänt erkända
och öfverklagade. En genomgripande förändring uti ifrågavarande afseende
synes Riksdagen därför vara af behofvet påkallad, och torde härvid i
främsta rummet böra tagas under öfvervägande, huruvida icke den skjutsanstalterna
nu lagligen tillkommande utskänkningsrätt lämpligen kan och
bör helt och hållet upphäfvas, och maltdrycksutskänkningen vid gästgifverier
och skjutsstationer inordnas under enahanda bestämmelser, som gälla
om all annan sådan utskänkning. Den flerstädes på landsbygden stegrade
ölförbrukningen, hvartill bibehållandet af skjutsanstalternas ifrågavarande
utskänkningsrätt i hög grad bidragit, äfvensom den omständigheten, att
skjutsanstalterna numera på de flesta håll förlorat sin förra betydelse aft
äfven tjäna till de resandes härbergerande och förplägande, synas Riksdagen
tala för den föreslagna åtgärden. En sådan förändring torde ock vara
betingad af den svårighet, hvarmed det visat sig vara förenadt att på ett
verksamt sätt beifra de öfverklagade missbruken och de oordningar, som
pläga följa dessa i spåren. De skäl, som tala för den allmänt förordade
åtgärden att från lägerplatser borttaga all ölutskänkning, synas också här
i viss mån kunna åberopas.
Riksdagen har emellertid icke förbisett, att hinder för en fullständig
indragning af ifrågavarande utskänkningsrätt genom befintligheten af äldre
ännu gällande privilegier till äfventyrs skulle i ett eller annat fall kunna
uppstå. Skulle af denna anledning eller eljest praktiska svårigheter möta
för frågans lösning på sätt ofvan antydts, anser Riksdagen i allt fall, att
vidtgående begränsningar i den skjutsanstalterna nu medgifna utskänkningsrätten
böra komma till stånd. En inskränkning därhän, att vid skjutsanstalter
utskänkning af maltdrycker ej i något fall medgifves annat än
vid måltider och till personer, som kunna anses såsom verkliga vägfarande,
anser Riksdagen under alla förhållanden böra åvägabringas, och torde
utskänkningsrätten i så fall böra omgärdas med sådana bestämmelser, att
missbruk af densamma må kunna i största möjliga mån förebyggas.
I detta syfte hafva jämväl föreslagits lagbestämmelser om befogenhet
och skyldighet för vederbörande myndigheter att vid antagande af entreprenadanbud
mera fästa afseende å den bjudandes personlighet än å det
anbud, som innefattar erbjudande att besörja skjutsningen för lägsta legan
eller lägsta entreprenadbidraget, så att det anbud måtte kunna antagas,
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 12 Haft. 2
6
Iliks dagens Skrifvelse N:o 100.
•som afgifvits af den. person, hvilken ansåges hafva förutsättningar att
kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt åtagande. Om än detta
enligt nu gällande bestämmelser icke torde vara helt och hållet uteslutet,
synes dock Riksdagen lämpligt, att fullt tydliga bestämmelser i detta hänseende
gifvas.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kung!. Maj:t låta verkställa utredning, dels huruvida den skyldighet
för vissa hemman att fortfarande ansvara för skjutsningens uppehållande
å landet, som för särskilda fall enligt gällande författningar ännu kvarstår,
må kunna upphöra eller, därest sä ej kan ske, i hvad mån samma skyldighet
må för de omförmälda hemmanen kunna göras mindre betungande,
dels ock huruvida den gästgifvare och skjutsstationsföreståndare nu tillbommande
särskilda rätt att utskänka maltdrycker må kunna helt och
hållet upphäfvas eller, därest hinder därför möter, på hvad sätt densamma
•lämpligen må kunna till förebyggande af missbruk inskränkas, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 27 april 1905.
Med undersåtlig vördnad.
Victor Pettersons A.-B. tryckeri, Stockholm 1905.