Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

1

N:0 4.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
understöd till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare
under innevarande år varit i tjänst kvarhållna
för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad. öfningstid och
hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas
arbetsförtjänst: qifven Stockholms slott den
11 oktober 1905.

Med åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver sjöförsvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen

att medgifva, att åt omhänderhafvande medel må, på sätt Kungl.
Maj:t kan finna lämpligt, till de bushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare
äro eller under innevarande år varit i tjänst vid flottan
kvarhållna för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och
hvilka för sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas
arbetsförtjänst, utdelas understöd med 75 öre om dagen för hvarje dag
af den extra tjänstgöringstiden; med rätt för Kungl. Maj:t att hvad
sålunda utgifvits, förslagsvis beräknadt till 23,000 kronor, framdeles till
ersättande hos Riksdagen anmäla.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Majrts

Min allenaådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Arvid Lindman.

Bill. till Andra urtima Rilcsd, Prot. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 4 Häft. (N:o 4.)

2

Kungl. Maj .is Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvar särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundebeeg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,
Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Berg,

Widén,

Staaff,

Alfred Petersson och
Biesért.

Departementschefen, statsrådet Lindman anförde:

Med anledning af den politiska ställningen under -innevarande års
sommar har Kungl. Maj:t, med stöd af 28 § värnpliktslagen, den 23
sistlidna juni förordnat, att de till allmän tjänst vid flottan inskrifna
värnpliktiga, livilka då allt sedan början af januari i år varit för öfning
till tjänstgöring inkallade och hvilkas tjänstgöringstid skulle utgå den
1 juli i år, skulle allt fortfarande och intill dess annorlunda förordnades
i tjänst kvarblifva. Af samma skäl och jämlikt samma lagrum
har Kungl. Maj:t vidare den 24 sistlidna september beslutat, att dels
af de till sjötjänst inskrifna värnpliktiga samtliga de, som tillhörde
1904 års klass, samt de utåt 1905 års klass, hvilka då voro sjökommenderade,
dels ock de till klassen A i sjötjänst vid flottan öfverförda
värnpliktiga, som då voro sjökommenderade, skulle jämväl allt fortfarande
kvarblifva i tjänst. De värnpliktiga, angående hvilka beslut
sålunda fattades den 24 sistlidna september, hade då varit till lagstadgade

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

öfningar inkallade sedan den 4 juli i år, och enligt förut meddelade
bestämmelser skulle deras tjänstgöring hafva afslutats den 29 nästlidna
september. Genom beslut den 11 innevarande oktober har Kungl.
Maj:t härefter förordnat, att samtliga ifrågavarande värnpliktiga skulle
liemförlofvas enligt de bestämmelser, som i kommandoväg utfärdades,
dock senast den 18 i denna månad.

Nämnda värnpliktiga hafva följaktligen varit i tjänst kvarhållna
utöfver den lagstadgade öfningstiden, de till allmän tjänst vid flottan
inskrifna under den afsevärda tiden af omkring tre och eu half månad
och de öfriga under något mer än en half månad.

Med anledning af stadgande i kungl. förordningen angående aflöning
för sjörullföringsområdesbefäl och för flottans värnpliktiga under
fredstid in. m. den 5 december 1901 hafva till ifrågavarande värnpliktiga
under den tid, de sålunda varit i tjänst kvarhållna, utbetalts
ett penningbidrag af 50 öre om dagen.

Då den tjänstgöring, som sålunda ägt rum utöfver den vanliga
öfningstiden, varit föranledd af hänsynen till rikets försvar, synes de^
mig icke böra ifrågasättas att tilldela samtliga ifrågavarande värnpliktiga
ytterligare penningbidrag för samma tid utöfver hvad sålunda
redan kommit dem till del.

Ehuru dessa värnpliktiga tillhört de yngsta årsklasserna är det
emellertid att antaga, att åtskilliga af dem äro familjeförsörjare och
att några af dessas familjer genom familjeförsörjarnas förlängda bortovaro
råkat uti en i ekonomiskt afseende betryckt ställning.

Under sådana förhållanden och då innevarande år icke någon allmän
mobilisering ägt rum, utan endast vissa få klasser värnpliktiga blifvit
i tjänst kvarhållna under någon afsevärd tid, synes det mig böra ifrågasättas,
huruvida icke i dessa särskilda fall något understöd bör af statsmedel
utgå till de familjer, som sålunda drabbats af betryck.

Riksdagen har redan förut en gång medgifva understöds utbetalande
i dylikt fall.

Vid 1904 års riksdag föreslogs nämligen af en enskild motionär, att
Riksdagen för utdelande af statsunderstöd åt de obemedlade hushåll å
Gottland, hvilkas familjeförsörjare varit inkallade till extra tjänstgöring
utöfver lagstadgad öfningstid,'' ville bevilja ett förslagsanslag om 8,000
kronor. Motionären anförde såsom skäl härför, bland annat, att, enligt
hans förmenande, jämlikt redan förefintliga bestämmelser de värnpliktiga,
hvilka efter slutad utbildning under fred inkallades till extra tjänstgöring,
därunder borde erhålla ett särskildt tillskott i penningar utöfver
det i allmänhet utgående penningbidraget af 50 öre om dagen.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

I anledning af denna motion anförde Riksdagen i skrifvelse den
20 maj 1904, att Riksdagen icke kunnat dela i motionen uttalad uppfattning
om de svåra följder, som skulle för det allmänna vara att
befäl a, därest af de värnpliktiga, såsom da pa Gottland skett, uttoges
den hvarje svensk värnpliktig man åliggande skyldighet att utan särskild
därför lämnad ersättning träda i vapentjänst, då sådant kräfdes.

Uti ifrågavarande och till äfventyrs framdeles inträffande liknande
fall, där mobiliseringen blott vore partiell och allenast afsåge en viss
landsdel, hade Riksdagen likväl ansett de ekonomiska svårigheter böra
behjärtas, som kunde uppstå för de personer, hvilka för sitt uppehälle
vore väsentligen beroende af till extra tjänstgöring inkallad värnpliktigs
arbetsförtjänst.

Så mycket hellre hade Riksdagen ansett någon åtgärd i motionens
syfte böra vidtagas som redan i gällande värnpliktslag af den 14 juni
1901 medgifvits lättnader vid värnpliktens fullgörande för vissa i lagens
§ 16 mom. 2 angifna värnpliktiga — t. ex. enda arbetsföre sonen till
^oikeslös eller vanför fader. Och med dessa värnpliktiga syntes uti
ifrågavarande afseende — med hänsyn till att mobiliseringen då afsåge
jämväl äldre årsklasser — böra jämställas äfven de värnpliktiga, som
ägde hustru eller barn, hvilka vore af deras arbete för sitt uppehälle
väsentligen beroende.

I då förevarande fall hade Riksdagen därför ansett något tillskott
böra utgå utöfver de vanliga förmånerna till såväl de värnpliktiga,
hvilka, enligt hvad ofvan nämnts, angåfves i värnpliktslagens åberopade
paragraf, som ock de med dem enligt Riksdagens åsikt jämställda.

Angående beloppet af detta tillskott hade Riksdagen funnit detsamma
skäligen böra för hvarje värnpliktig, som därtill kunde komma
i fråga, sättas till 75 öre om dagen af den extra tjänstgöringstiden,
utgörande ungefärliga skillnaden emellan de värnpliktigas arbetsförtjänst,
som, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, ej i allmänhet torde öfverstiga
2 kronor om dagen, och värdet — omkring 1 krona 25 öre
—- af de förmaner, hvilka de enligt gällande bestämmelser under
tjänstgöringen åtnjöte i form af underhåll, beklädnad och penningbidrag
m. m.

Riksdagen förklarade sig vidare anse, att medlen borde utanordnas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som skulle äga att på värnpliktigs
ansökan, vitsordad af vederbörande pastor och kommunalstämmoordförande
eller därmed jämförlig kommunal tjänsteman, utbetala
belöpande tillskott till den värnpliktiges hushåll, hvilket hällre än den
värnpliktige själf syntes böra ifrågakomma att uppbära detsamma. Till -

5

Kungl. Moy.ts. Nåd. Proposition N:o 4.

vägagåendet, i detta afseende förklarade sig emellertid Riksdagen gifvetvis
vilja till Kungl. Maj:ts bestämmande öfverlämna.

På grund af livad sålunda anförts beviljade Riksdagen för år 1905
å extra stat ett förslagsanslag af 8,000 kronor att, på sätt Kungl. Maj:t
kunde finna lämpligt, utdelas med 75 öre om dagen till de hushåll å
Giottland, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare under år 1904 blifvit
eller blefve inkallade till extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid
och hvilka för sin utkomst vore väsentligen beroende af familjeförsörjarnas
arbetsförtjänst; med rätt för Kungl. Maj:t att af tillgängliga
medel förskottsvis utbetala under år 1904 hvad som af anslaget kunde
för sagda ändamål finnas erforderligt.

De bestämmelser angående ifrågavarande belopps utbetalande, som
härefter blefvo af Kungl. Maj:t utfärdade, öfverensstämde i hufvudsak
med hvad af Riksdagen föreslagits.

Vid 1905 års lagtima riksdag föreslogs härefter i en motion, att
Riksdagen skulle ingå till Kungl. Maj:t med hemställan om utarbetande
och framläggande inför Riksdagen af sådana lagbestämmelser och förslag,
hvarigenom dels ett visst penningbelopp kunde, genom Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes försorg, utbetalas till hvarje i tjänst inkallad,
medellös värnpliktigs hemmavarande anhöriga och dels detta
penningtillskotts storlek kunde bestämmas.

1 anledning af denna motion anförde vederbörande utskott, att
hvad Riksdagen år 1904 uti ifrågavarande afsende beviljat, skett under
uttalande däraf, att, enär den då ifrågakomna mobiliseringen blott varit
partiell och allenast afsett en viss landsdel, fog för den då gjorda
framställningen syntes föreligga. Hvad Riksdagen sålunda beslutat
ägnade sig däremot icke att åberopa såsom skäl för bifall till den vid
1905 års riksdag gjorda framställningen, som afsåge, att penningtillskott
skulle under vanliga fredsförhållanden tillkomma alla verkligen
medellösa värnpliktigas hemmavarande anhöriga.

En dylik utsträckning af det vid 1904 års riksdag gjorda medgifvandet
kunde utskottet icke tillstyrka, icke blott med hänsyn till de
högst betydande summor, som vid bifall härtill staten skulle nödgas
utbetala, och de missbruk, som med sannolikhet kunde antagas blifva
däraf föranledda, utan äfven emedan ett sådant medgifvande lätt skulle
kunna leda till en mängd andra ersättningsanspråk för förlorad arbetsförtjänst
af större eller mindre valör.

Utskottet hemställde därför, att den ifrågavarande motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna utskottets
hemställan af Riksdagen bifallen.

6

Kungl. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 4.

Då fråga uppstod, huruvida icke särskildt statsunderstöd borde
beredas de obemedlade familjer, hvilkas försörjare under innevarande år
tjänstgjort såsom värnpliktiga vid flottan utöfver lagstadgad öfningstid,
anmodade jag chefen för flottans stab att dels förebringa utredning af
frågan, huruvida nu gällande lagar och författningar kunde anses gifva
stöd för utbetalande af dylikt understöd, dels ock inkomma med förslag
till framställning till Riksdagen om beviljande af medel för berörda
ändamål, innefattande, bland annat, ej mindre förslag till bestämmelser
angående grunderna för understödens utbetalande och den ordning,
i hvilken beslut borde fattas om tilldelande af understöd, än äfven en
beräkning af det belopp, som kunde anses vara för ifrågavarande ändamål
erforderligt.

I det svar, chefen för flottans stab i anledning häraf afgifvit, har
han erinrat om, att enligt 35 § värnpliktslagen de värnpliktiga, som i
och för sin utbildning tjänstgjorde i fred under längre tid än flertalet
beväringsmän, skulle utöfver det ordinarie penningbidraget erhålla ett.
särskildt tillskott i penningar, samt att i 27 § 2 mom. samma lag vore
bestämdt, att särskild ersättning skulle utgå för tid, som värnpliktig
vid flottan finge tjänstgöra utöfver den ordinarie tjänstgöringstiden,
om fartyg, hvarå han tjänstgjorde, vore hindradt att återkomma till
station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända.

I värnpliktslagen vore emellertid ej bestämdt, huru ersättning
skulle utgå till värnpliktig, som fullgjort lagstadgad tjänstetid och härutöfver
inkallades till extra tjänstgöring under fredstid.

Chefen för flottans stab har emellertid ansett, att dylik ersättning
borde utgå, och föreslagit, att till samtliga ifrågavarande värnpliktiga,
som blifvit i tjänst kvarhållna, skulle för den extra tjänstgöringstiden
utbetalas 50 öre om dagen utöfver det belopp af 50 öre för hvarje
dag, de i sådant afseende redan uppburit.

Därjämte har han hemställt, att till obemedlade hushåll, hvilkas
familjeförsörjare varit i tjänst kvarhållna, skulle härutöfver utbetalas
25 öre om dagen för den extra tjänstgöringstiden.

Beträffande utbetalningen af ersättningarna har chefen för flottans
stab föreslagit, att densamma måtte få ombesörjas af Konungens vederbörande
befallningshafvande.

Under förutsättning att penningbidrag med 75 öre om dagen
endast skulle komma att utgå till de obemedlade familjer, hvilkas försörjare
varit inkallade till tjänstgöring, har stabschefen beräknat kostnaden
härför till omkring 23,000 kronor.

7

Kung!,. Maj:ts. Nåd. Proposition N:o 4.

Den af ofvannämnde motionär och chefen för flottans stab uttalade
åsikt, att i gällande författningar skulle förefinnas laga grund
för utbetalande af extra penningbidrag till de värnpliktiga, som
varit inkallade till sådan extra tjänstgöring, hvarom nu är fråga,
kan jag icke dela. De af stabschefen åberopade lagrummen åsyfta
uppenbarligen endast de fall, då antingen vissa värnpliktiga för sin
utbildning enligt värnpliktslagen skola tjänstgöra under längre tid än
i allmänhet är stadgadt eller ock värnpliktiga blifva hindrade från att
afmönstra från fartyg, hvarå de för sin utbildning tjänstgjort, till följd
däraf att fartyget af någon händelse blifvit hindradt att återkomma
till vederbörande station, innan den stadgade tjänstgöringstiden gått
till ända. I båda dessa fall är det således endast fråga om tjänstgöring
i och för lagstadgad utbildning.

Så har icke varit fallet med den extra tjänstgöring, som nu ifrågavarande
värnpliktiga varit underkastade. Denna tjänstgöring har blifvit
anbefalld med stöd af 28 § värnpliktslagen och af det skäl att omsorgen
om rikets försvar kräfde densamma. Något stöd för åsikten
att värnpliktiga, som tjänstgöra under dylika förhållanden, böra äga
rätt till något särskildt penningbidrag, synes icke kunna i nu gällande
lagar och författningar erhållas.

Det torde nämligen vara en bestämd skillnad mellan den längre
tjänstgöring än den vanliga, som eu värnpliktig måste underkasta sig
för att bibringas den utbildning, som erfordras för det särskilda vapenslag,
han blifvit tilldelad, och den särskilda tjänstgöring, som är påkallad
omedelbarligen af omsorgen för landets försvar. Skyldigheten
att fullgöra denna senare tjänstgöring synes vara en direkt följd af
hans medborgarskap i det land, han tillhör, och lärer icke böra föranleda
till någon särskild ersättning utöfver hvad i allmänhet utgår vid
hvarje tjänstgöring.

, Det torde invändas, att, äfven om dylik ersättning icke bör utgå,
när allmän mobilisering äger rum, den dock bör utbetalas, när mobiliseringen,
såsom nu varit fallet, endast varit partiell och således blott
ett jämförelsevis ringa antal värnpliktiga däraf drabbats. Den omständigheten
att allenast några värnpliktiga blifvit ålagda den skyldighet,
som under andra omständigheter kunnat åläggas alla, synes emellertid
icke böra föranleda till ett dylikt undantag från den regel, som
i allmänhet synes böra gälla.

Särskild ersättning synes mig därför, såsom jag redan framhållit,
icke böra utgå i vidare mån än som af 1904 års riksdag i likartadt
fall medgifvits eller till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare
varit inkallade till extra tjänstgöring och Indika för sin utkomst varit

8

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 4.

väsentligen beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst. Till nu
ifrågavarande bushåll torde böra räknas förutom de, som, på sätt af
1904 års riksdag omförmälts, bestå af den värnepliktiges hustru och
barn, jämväl andra hans anhörigas hushåll, därest han själf af samma
hushåll är medlem.

Hvad beträffar beloppet af penningbidraget torde anledning icke
föreligga att frångå det belopp, som i sådant afseende medgafs af 1904
års riksdag, eller 75 öre för hvarje dag af den extra tjänstgöringstiden.
Den summa af 23,000 kronor, som chefen för flottans stab, under antagande
att endast detta understödsbelopp blefve fastställdt, beräknat
skola komma att utgå, lärer säkerligen icke komma att öfverskridas.

I likhet med hvad som skedde år 1904 torde det böra öfverlåtas
åt Kung!. Maj:t att bestämma de närmare villkoren för att kunna
komma i åtnjutande af ifrågavarande understöd, och synes det jämväl
nu kunna öfverlåtas åt Konungens vederbörande befallningshafvande
att besluta om beloppens utbetalande i hvarje särskildt fall.

Af Riksdagen torde medgifvande nu endast böra utverkas att få
med omhänderhafvande medel bestrida ifrågavarande understöd med
rätt för Kungl. Maj:t att de utbetalda beloppen sedermera till ersättande
anmäla.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Kungl. Magt måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen

att medgifva att af omhänderhafvande medel må, på sätt Kungl.
Maj:t kan finna lämpligt, till de hushåll, hvilkas värnpliktiga familjeförsörjare
äro eller under innevarande år varit i tjänst vid flottan kvarhållna
för extra tjänstgöring utöfver lagstadgad öfningstid och hvilka för
sin utkomst äro väsentligen beroende af familjeförsörjarnas arbetsförtjänst,
utdelas understöd med 75 öre om dagen för hvarje dag af den
extra tjänstgöringstiden; med rätt för Kungl. Maj:t att hvad sålunda
utgifvits, förslagsvis beräknadt till 23,000 kronor, framdeles till ersättande
hos Riksdagen anmäla.

Till denna, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i nåder lämna bifall; och skulle
proposition i ämnet af den lydelse, bilagan 1 vid
detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

R. Sunctin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1905.