Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
1
N:o 88.
Kung!. Majis nådiga proposition till Riksdagen, angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittring en
inom Västerbottens .och Norrbottens läns lappmarker;
gifven Stockholms slott den 17 mars 1905.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för sin del besluta, att vid afvittringen inom de områden
af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande b vilka
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande ännu icke meddelat
afvittringsutslag, skall iakttagas:
dels att för nybyggen, som hädanefter upplåtas å odisponerade
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget bestämmes till
högst 1,200 hektar för helt mantal;
dels ock att af skogsanslaget skall omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskildt
fall förrättad undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof,
med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden
af skogsanslagen afsättes till allmänning, att för delägarnes
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl.
Maj:t bestämmas.
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afl. 43 Raft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
Theodor Odelberg.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
3
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet åt Stockholms
slott den 17 mars 1905.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Alstring,
Ramstedt,
Berger, m
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, anförde
härefter.
Hos Kungl. Maj:t hafva särskilda framställningar gjorts, afseende
ändringar i åtskilliga hänseenden uti de beträffande afvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker gällande stadganden.
Innan jag redogör för nämnda framställningar, anhåller jag att i korthet
få erinra om hufvuddragen af de för sagda landsdelar nu gällande
afvittringsföreskrifter.
Sedan, på grundvalen af nådiga stadgan angående afvittringsverket
i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län den 10 februari
inledning.
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
1824 med däruti sedermera vidtagna ändringar, afvittringsverket i dessa
landsdelar fortgått, dock utan att beröra lappmarkerna, utfärdades
den 13 december 1850 särskild stadga för afvittring och skattläggning
inom Luleå lappmark. Sistnämnda stadga blef dock aldrig tillämpad,
enär Kungl. Maj:t den 28 december 1861 af förekomna anledningar fann
godt anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län att i
god tid, innan de allmänna afvittringsarbetena ansåges böra utsträckas
till Luleå lappmark, inkomma med förslag till ny stadga för afvittringen
därstädes samt därvid jämväl i samråd med Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län taga under öfvervägande, huruvida icke
för samtliga lappmarker i dessa län gemensamma grunder för afvittring
och skattläggning borde bestämmas.
Under det att ett på grund häraf inkommet förslag var föremål
för förberedande behandling, blef med anledning af framställning från
Riksdagen genom nådigt bref den 13 december 1867 stadgadt, bland
annat, att en gränslinje mellan den egentliga fjällbygden och den till
odling tjänliga delen af Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
skulle provisionel^ bestämmas samt att anläggning af nybyggen ofvanför
denna gränslinje tills vidare och intill dess allmän afvittring skett i de
socknar, genom hvilka gränslinjen komme att sträcka sig, icke finge
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens och Norrbottens
län beviljas.
Från denna tid är äfven ett annat stadgande att märka, nämligen
nådiga förordningen den 29 juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomme af nybyggen,
hvilka därefter från kronan upplätes, eller af sådana äldre nybyggen,
för hvilka föreskrift^ byggnads- eller odlingsskyldigheter icke blifvit
behörigen fullgjorda. 1 denna förordning stadgades, bland annat, att
å dylika skattehemman skattemannen ej skulle äga annan rätt öfver
hemmanets skog, än att han därifrån finge dels, utan utsyning, till
husbehof hämta nödigt virke och bränsle och dels, efter utsyning och
stämpling af vederbörande skogstjänstemän, fritt taga eller försälja
hvad därutöfver kunde, med bevarande för framtiden af skogens bestånd,
årligen afverkas. Ej heller finge för uppodling till åker och
äng skog å hemmanet fällas annorledes än sålunda sagts, med mindre
skattemannen därtill erhållit särskild! tillstånd af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Genom nådigt bref den 29 juni 1866 meddelades jämväl bestämmelser
angående dispositionen af sådana öfverloppsmarker, som icke
lämpligen kunde användas vare sig till kronoparker eller anläggning
af nya hemman.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88. 5
Vid öfvervägande af inkomna förslag till ny afvittringsstadga för
lappmarken fann Kungl. Maj:t det vara ömkligt, att i sammanhang
med afvittringen åtgärder vidt oges för betryggande af skogens framtida
bestånd och för bevarande af lapparnes renbetesrätt, och ansåg
Kungl. Maj:t, att i sådant hänseende den blifvande afvittringsstadgan
borde innehålla allmänna föreskrifter såväl om nämnda betesrätt som
angående utsträckning af bestämmelserna i nyssberörda nådiga förordning
den 29 juni 1866 rörande dispositionsrätten öfver skogen å vissa
hemman till att gälla alla frälse- och skattehemman och lägenheter
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker beträffande den vid
afvittring dem tilldelade skogen. Då likväl sådana bestämmelser skulle
inskränka de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, ansåg sig Kungl.
Maj:t icke böra utan riksdagens hörande i dessa ämnen förordna
och aflät därför till 1873 års Riksdag nådig proposition angående
bestämmelser i dylikt syfte. Detta förslag blef med en mindre ändring
af Riksdagen godkändt. Därefter blef den ännu gällande stadgan
om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker af
Kungl. Maj:t utfärdad den 30 maj 1873. I densamma hafva sedermera
ändringar vidtagits i särskilda delar.
Enligt ifrågavarande stadga skola genom allmän afvittring från kro- 1813 års åt.
nans marker nödiga områden tilldelas såväl de i lappmarken förut rittrmgsstadg*.
varande, icke behörigen afvittrade hemman och nybyggen som ock de
nybyggen, som kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma (endast
nedom odlingsgränsen). Ränta och mantal å hemman och nybyggen bestämmas,
där det ej förut skett. Vid afvittringen skall ock eu (definitiv)
gräns bestämmas emellan de delar af lappmarken, som äro tjänliga för
odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.
Denna gräns fastställes af Kungl. Maj:t. Afvittringen skall i regel företagas
sockenvis. Efter den allmänna afvittringens fullbordande må nybyggen på
odisponerad mark inom de till odling tjänliga delarna af landet åt hugade
sökande upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas.
Hemman och nybyggen skola, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott
till husbehof utan ock till afsalu, dock att ägare af frälse- och skattehemman
och lägenheter ej må öfver den vid afvittring tilldelade skogen
äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 af ofvanberörda nådiga förordning
den 29 juni 1866 är ägare af däri omförmälda hemman förunnad.
Dylikt skogsanslag må, med hänsyn till skogens och betets bättre eller
sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas efter beräkning
af 5,000 kvadratref (= 440,7 0 hektar) eller därutöfver till högst
20,000 kvadratref (= 1,763,04 hektar) skogsmark för helt mantal och i
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
förhållande därefter för större eller mindre hemmantal. Däri inberäknas
ej sådan mark, som bör hänföras till impediment. Impediment bör i
ägobeskrifningen särskildt upptagas, och därmed förstås sjöar, vattendrag
samt sådana berg, sandhedar och stenbunden mark, hvarå duglig
skog hvarken finnes eller kan växa eller bete finnes eller kan erhållas,
samt kala och odugliga eller med dvärgträd bevuxna mossar och kärr,
som hafva sten till grund eller sakna affall och således äro till odlingotjänliga.
Smärre impediment å skogsmarken må dock utelämnas. Vid
ägobesiktningen, hvilken utföres af landtmätare med biträde af gode
män, uppskattas inägorna efter deras afkastning, på sätt i gällande
skattläggningsmetod finnes föreskrifvet, och skall tillses, att under
impediment ej inbegripes duglig mark, som kan komma i fråga att användas
till skogsanslag. Vid afvittring får icke taxering eller gradering
ske å skogsmark för områdestilldelning åt hemman och nybyggen, dock
att afdrag för smärre impediment, som ej särskildt upptagas, må, såvidt
nödigt är, af landtmätare med gode män bestämmas till högst en
fjärdedel af vidden af den ägofigur, hvarå sådant afdrag ifrågakommer.
Dessa afdrag anmärkas i häfdeförteckningen och taxeringslängden.
Vederbörande skogstjänsteman skall såsom kronoombud vid afvittringen
föra talan i fråga om afsättande af mark till kronopark och om skogsanslag
åt hemman och nybyggen. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger därjämte förordna ombud att fora kronans talan vid ägobesiktning
och skattläggning samt andra frågor, som röra det allmännas
rätt. Vid dessa sistnämnda förrättningar må jämväl vederbörande
skogstjänsteman, där så anses nödigt, tillstädesvara och göra framställningar
i sådana ämnen, som kunna öfva inflytande på bedömandet af
kronoparks omfång och belägenhet. Kär de för afvittringen nödiga
beredelse!- föregått, upprättar landtmätaron förslag till skattläggning
och områdestilldelning, som föredrages för delägarne. Sedan förslaget
granskats af afvittringsstyresmannen, meddelar Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afvittringsutslag, som får öfverklagas hos Kungl. Maj:t.
Sedan utslaget vunnit laga kraft eller, i händelse af besvär, blifvit af
Kungl. Maj:t slutligen pröfvadt, verkställes områdesutstakning och rörläggning.
Hvad stadgan innehåller angående allmän afvittring gäller i
tillämpliga delar äfven vid särskild afvittring af nybygge, som efter den
allmänna afvittringens slut anlagts, å odisponerad mark nedom odlingsgränsen.
Af förekommen anledning behagade Kungl. Maj:t genom nådigt
bref den 9 november 1877, under förklarande, att Kungl. Maj:t icke
ansett allmän föreskrift om afsättande af viss del. utaf hvarje sockens
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
skogsanslag till allmänning böra i sakens skick omedelbarligen af Kungl.
Maj:t meddelas, förordna, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
äga att, i enahanda ordning som beträffande öfriga nödiga förberedelser
för afvittring, meddela föreskrift, huruvida en fjärdedel eller, där
vederbörande delägares beslut därtill gåfve anledning, större del af en
sockens skogsanslag borde afsättas till en eller flera allmänning^ att
förvaltas efter de grunder, som Kungl. Maja på framställning af Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande konune att bestämma.
Sedan Kungl. Maj:t genom särskilda beslut fastställt definitiv
odlingsgräns för såväl Västerbottens som Norrbottens län, medgaf
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 november 1892, att de hemman
och lägenheter ofvan odlingsgränsen i nämnda bägge län, hvilka beviljats
till anläggning före utfärdandet af ofvanberörda nådiga bref den
13 december 1867 angående bestämmande af en provisionel! kulturgräns,
skulle, beträffande Norrbottens län i den män sådant icke redan
skett, undergå afvittring. Därjämte bestämde Kungl. Maj:t beträffande
denna afvittring ofvan kulturgränsen i Västerbottens län, att ekonomiska
kartverkets kartor i skalan 1 : 50,000 skulle tjäna till ledning
vid afvittringen, och mätning genom afvittringslandtmätare endast
verkställas i vissa fall, bland annat af sådana impediment, som hvart
för sig hade ett ytinnehåll af omkring 30 hektar. Dessa impediment
skulle till sina yttre gränser mätas i skalan 1 : 20,000.
_ Med tillämpning af de sålunda gifna bestämmelserna hafva afvittringarna
i Västerbottens och Norrbottens län fortgått, så att, sedan
afvittringen i kustlandet för länge sedan afslutats, allmän afvittring
numera öfvergått ej blott hela den del af lappmarken, som är belägen
nedom odlingsgränsen, utan jämväl hela den del af Norrbottens läns
lappmark, som är belägen ofvan sagda gräns. Beträffande sistnämnda
län är emellertid att märka, att, sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddelat utslag angående Juckasjärvi sockens afvittring
samt Kungl. Maj:t med anledning af däröfver anförda underdåniga
besvär återförvisat ärendet i vissa hänseenden beträffande Vittangi by,
denna bys afvittring ännu ej är slutligt bestämd. Särskild afvittring
å odisponerad kronomark nedom kulturgränsen i Norrbottens län är
däremot icke afslutad.
Inom Västerbottens läns lappmarksområde ofvan odlingsgränsen
pågå afvittringarna ännu i Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina och
Dorotea socknar. Nedom kulturgränsen återstår i detta län odisponerad
kronomark endast i Sorsele socken.
8
Riksdagens
skrifvelse 1
juni 1901.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Då jag nu öfvergår att redogöra för de särskilda framställningar,
som lios Kungl. Maj:t gjorts angående ändring i gällande föreskrifter
beträffande afvittringen i lappmarkerna, är först att märka, hurusom
Riksdagen uti skrifvelse den 1 juni 1901 anhöll:
l:o) att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings-
eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne måtte kunna vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill förhållandena kunde anses föranleda, och
2:o) att Kungl. Maj:t täcktes ej mindre tillse, på hvad sätt och
i hvad omfång vid afvittringarna ofvan odlingsgränsen inom Dorotea
och Vilhelmina socknar det socknarna tillkommande skogsanslag måtte
kunna afsättas till bildande af en eller flere allmänningar, samt för
Riksdagen framlägga förslag till dylika bestämmelser, än äfven föreskrifva
vidtagande af sådana åtgärder, att arbetet med dessa afvittringar
ej måtte fullföljas längre, än att hinder därigenom ej skulle
mota för sådana allmänningars bildande.
Det i moment Ro) af denna hemställan innefattade ärende har
varit föremål för utredning af den kommitté, som Kungl. Maj:t den
7 juni 1901 behagade tillsätta med uppdrag att verkställa utredning
uti nämnda hänseende och därefter, i den mån utredningen därtill
gåfve anledning, till Kungl. Maj it inkomma med underdåniga förslag —
den så kallade norrlandskommittén.
Det i moment 2:o) af Riksdagens ofvanberörda hemställan innefattade
ärende anhåller jag att nu få underställa Kungl. Maj:ts pröfning.
Sedan uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse framhållits vikten
af, att den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne blefve vidmakthållen och stärkt samt åtskilliga medel till
detta måls ernående antydts, anfördes beträffande det i mom. 2:o) af
Riksdagens hemställan omförmälda ämne följande.
I en inom Riksdagen väckt motion hade framställts förslag om
åtgärder i syfte, att afvittringarna i de trakter af Norrland, där desamma
ännu icke afslutats, måtte komma att fullföljas efter i viss mån
andra grunder än de hittills tillämpade, i det att nämligen bestämmelser
skulle meddelas därom, att större delen af den skog, som till socknarna
ansloges, måtte komma att afsättas till en eller flere allmänningar i
enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde meddela.
Riksdagen, som redan förut uttalat sin åsikt om önskvärdheten däraf,
att skogsallmänningar komme till stånd, delade i allo motionärens
9
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
uppfattning, att det varit synnerligen lyckligt, om detta önskningsmål
mer tagits i betraktande vid afvittringarnas genomförande. Förslag
om bestämmelser i sådan riktning hade ock förut varit å bane,
men frågan hade då ansetts böra lösas på frivillighetens väg. Enskilda
bemödanden hade ej heller saknats, men de hade visat sig icke på
långt när göra till fyllest, och det syntes därför vara af behofvet påkalladt,
att statsmakterna nu inskrede med eu bestämd föreskrift i
ämnet. För att ett sådant stadgande, lxvilket syntes lämpligast böra
tillkomma i formen af Konungs och Riksdags gemensamma beslut,
skulle blifva af någon betydelse, fordrades emellertid, att de ännu pågående
afvittringarna icke fullföljdes längre, än att stadgandet skulle
kunna blifva på dem tillämpligt. Det vore i allt fall endast i en ytterst
ringa del af de väldiga vidder, afvittringarna omfattat, som tillgodoseendet
af ifrågavarande, för jordbruket liksom för skogshushållningen
betydelsefulla önskningsmål numera kunde framtvingas. Motionären hade
i sin framställning upptagit allenast trakterna ofvan odlingsgränsen i
Dorotea och Vilhelmina socknar af Västerbottens läns lappmarker. Enligt
hvad för Riksdagen blifvit uppgifvet, hade emellertid afvittringarna
ej heller inom Stensele, Tärna och Sorsele socknar af samma lappmarker
fortskridit längre, än att där fortfarande funnes möjlighet till
allmänningars bildande, och Riksdagen toge med hänsyn härtill för gifvet,
att de åtgärder i förevarande syfte, som möjligen komme att vidtagas,
skulle, därest så ske kunde, utsträckas till äfven sistnämnda socknar.
Vid föredragning den 7 juni 1901 af denna Riksdagens skrifvelse
behagade Kungl. Maj:t med anledning af Riksdagens hemställan i
moment 2:o) anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län ej mindre att inkomma med underdånigt förslag, på hvad
sätt och i hvad omfång vid afvittringarna inom länet det enskilde
tillkommande skogsanslag måtte kunna afsättas till bildande af en
eller flere allmänningar, än äfven att tillse, att arbetet med afvittringarna
icke fullföljdes längre, än att hinder därigenom ej mötte för
bildande, i största möjliga utsträckning, af sådana allmänningar.
Med anledning häraf afgaf Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande
underdånigt utlåtande den 27 december 1901, däruti Kungl.
Maj:ts befallningshafvande emellertid inskränkte sig till att åberopa
innehållet af ett utaf Kungl. Maj:ts befallningshafvande samma dag till
landtmäteristyrelsen afgifvet yttrande, för hvilket jag längre fram torde
få redogöra.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 43 Höft.
2
10
Norrlands -kommitténs
framställning
den 16 november
1901.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
Uti eu den 16 november 1901 dagtecknad underdånig skrifvelse
gjorde förberörda, af Kungl. Maj:t den 7 juni 1901 tillsatta kommitté
framställning angående förändrade grunder för afvittringen i
lappmarkerna. Kommitténs skrifvelse var af följande lydelse.
»Vid företagande af den utredning, som genom Eders Kungl. Maj:ts
nådiga bref af den 7 sistlidne juni anbefallts i fråga om åtgärder för
vidmakthållande och stärkande af den själfägande, jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne samt befrämjande af jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar, hafva undertecknade, ledamöter
i den af Eders Kungl. Maj:t för sådant ändamål tillsatta kommitté,
ansett nödigt att till eu början undersöka, om enligt gällande afvittringsförfattningar,
i den mån dessa ännu kunna komma att tillämpas,
områdestilldelningen till enskilda hemman och nybyggen sker på sådant
sätt, som för jordbruksnäringens stödjande kan anses mest önsldigt;
och hafva kommitterade härvid funnit sig böra redan nu, och utan att
afvakta det slutliga resultatet af kommitténs arbeten, till Eders Kungl.
Maj:t afgifva eu underdånig framställning rörande några frågor, lxvilkas
skyndsamma afgörande synts kommittén vara af omständigheterna
synnerligen påkalladt.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 skall det skogsanslag,
som vid afvittring tilldelas hemman eller nybygge, bestämmas efter
beräkning af 5,000 eller därutöfver till högst 20,000 kvadratref skogsmark
(441—1,763 hektar) för helt mantal och i förhållande därefter
för större eller mindre hemmantal. Enligt kommittén lämnade upplysningar
har vid tillämpningen af denna bestämmelse så förfarits, att
skogsanslaget i medeltal kommit att utgöra 1,500—1,600 hektar för
helt mantal, oberäknad! impediment, eller vida mer än det författningsenliga
medeltalet, 1,102 hektar, och tämligen nära det lagliga
skogsanslagets maximum.
Medräknas emellertid impediment, utgöra skogsanslagen i medeltal
för mantal omkring 4,000 hektar; och då erfarenheten visat, att såsom
impediment i afsevärd omfattning ansetts äfven användbar skogsmark,
torde af nämnda skogsanslag omkring 2,400 hektar böra anses såsom
duglig mark. Ej sällan har dessutom vid afvittringen förekommit, att
hemmansdelar och nybyggen blifvit åsätta högre skattetal och i följd
däraf erhållit större skogsanslag än det, hvartill beskaffenheten af
hemmanets inägor bort gifva anledning; och vill kommittén i sammanhang
härmed hafva anmärkt, att förekomsten af dessa oegentlighet^!*
gifver vid handen, det bestämmelserna i 10 § af ofvannämnda stadga
11
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 88.
icke visat sig vara tillfyllestgörande för behörigt tillvaratagande af
kronans rätt vid afvittringaförrättningar.
De stora skogstillgångar, som sålunda tilldelats lappmarkernas
hemman och nybyggen, hafva ock, trots det utsyningstvång, hvarmed
deras tillgodonjutande varit förenadt, gjort dessa hemman och nybyggen
synnerligen begärliga för trävarurörelsen, och öfverflyttning af jord
från den jordbrukande befolkningen till kikare af nämnda rörelse har
i oroväckande grad ägt rum och synes alltjämt vara att befara.
Den första åtgärd, omsorgen om jordbruksnäringens vidmakthållande
inom dessa trakter påkallar, torde därför vara den, att grunderna
för skogstilldelningen vid afvittring sålunda ändras, att de hemman
och nybyggen, som hädanefter genom afvittring färdigbildas, med
bibehållande af deras ändamålsenlighet såsom jordbruksfastigheter ej
vidare göras begärliga för trävarurörelsen.
I detta afseende är det på två särskilda områden en förändrad
lagstiftning kan erhålla betydelse, nämligen dels å ännu oafvittrade
trakter och dels å öfverloppsmarker inom afvittrade delar af lappmarkerna,
där nybyggen med rätt till skogsanslag fortfarande få anläggas.
Till oafvittrade områden äro numera allenast att hänföra de ofvan
odlingsgränsen belägna delarna af socknarna Vilhelmina, Dorotea, Sorsele
och Stensele med Tärna kapellförsamling. Enligt kommittén meddelade
upplysningar utgör antalet hemmansdelar och nybyggen inom ifrågavarande
delar af nämnda socknar sammanlagdt 177. af hvilka dock
en del ägas eller innehafvas af sågverksägare och hvilka härstädes
torde genom lämpliga lagstiftningsåtgärder kunna dels bibehållas, dels
vinnas åt jordbruksnäringen.
De odisponerade öfverlopp smarkerna nedom odlingsgränsen inom
Norrbottens och Västerbottens län, belägna hufvudsakligen i socknarna
Gellivare, Jockmock, Arjepluog och Sorsele, utgöra, enligt hvad för
kommittén uppgifvits, i det närmaste 600,000 hektar. Det är alltså
ett synnerligen afsevärdt område, som här genom kolonisering efter
ett lämpligt system skulle i mån af befintliga lägenheter småningom
kunna komma jordbruksnäringen och bondeståndet till godo, men som,
upplåtet till nybyggen enligt gällande författningar och afvittringsföreskrifter,
säkerligen inom kort komme att indragas under sågverkens
stora skogsbesittningar.
Eders Kungl. Maj:t har genom nådigt bref den 7 nästlidne juni
anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län
ej mindre att inkomma med underdånigt förslag, på hvad sätt och i
hvilken omfattning vid afvittringarna inom länet det enskilda tillkommande
skogsanslag kunde afsätta^ till bildande afl en eller flere all
-
12
Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition N:o. 88.
män tvinga,Tj än äfven att tillse, att arbetet med afvittringarna icke fullföljdes
längre, än att hinder därigenom ej mötte för bildande i största
möjliga utsträckning af sådana allmänningar.
I anslutning till den uppfattning, som synes ligga till grund för
detta nådiga bref, vill äfven kommittén i allmänningars bildande af
eu del af slcogsanslaget se ett verksamt medel till hämmande af den
angifna skadliga utvecklingen i afseende å jordfördelningen mellan jordbruksnäringen
och sågverksrörelsen, och kommittén har i detta afseende
funnit önskligast, att steget tages fullt ut och att hela skogsanslaget,
i hvad det efter sakkunnig utredning anses öfverstiga nödigt
husbehof, afsättes till allmänning. Härvid böra bestämmelser stadgas,
afseende att från delaktighet i dylik allmännings afkastning utesluta
fastighetsägare, hvilka icke kunna anses såsom egentliga jordbrukare.
Vidare bär kommittén ansett det böra öfvervägas, huruvida icke
skogsanslaget enligt gällande afvittringsstadga bestämts till högre belopp,
än som kan anses nödigt. I fråga härom har kommittén väl
kommit till den öfvertygelsen, att ofvan odlingsgränsen belägna hemman
och nybyggen kunna vara i behof af det understöd, som i fråga
om skogsanslag medgifves dem af gällande bestämmelser, men hvad
beträffan de framtida nybyggen, som komma att anläggas å öfverloppsmarkerna
nedanför odlingsgränsen, synes skogsanslaget utan olägenhet
kunna och böra betydligt inskränkas, helst därigenom tillfälle till anläggande
af ett större antal nybyggen torde kunna beredas.
I fråga om dylika nybyggesanläggningar har på senare tider visat
sig, att rättighet därtill sökes jämväl af personer, Indika uppenbarligen
icke kunna hafva för afsilct att såsom jordbrukare nedsätta sig å det
tillämnade nybygget, utan måste antagas hufvudsakligen åsyfta förvärfvandet
af skogsanslaget för trävarurörelse. Äfven denna omständighet
synes förtjäna lagstiftningens uppmärksamhet.
På grund af hvad sålunda anförts får kommittén i underdånighet
hemställa,
att för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarkerna
måtte i vederbörlig ordning bestämmas följande förändrade grunder,
nämligen
att, med bibehållande af nuvarande latitud för skogsanslag till
hemman och nybyggen ofvan odlingsgränsen, skogsanslaget för nybyggen,
som hädanefter upplåtas å öfverloppsmarkerna nedanför nämnda gräns,
bestämmes till högst 1,200 hektar för helt mantal;
att af detta skogsanslag omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen
eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittrings
-
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88. 13
lancltmätaren med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskildt fall
förrättad undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof och att
å sålunda afsätta områden utverkning af skog får ske endast till husbehof;
att
återstoden af skogsanslagen afsättes till allmänning att för
delägarnes gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som
lämna trygghet, att allmänningen kommer att lända till varaktigt stöd
för den jordbrukande befolkningen; därvid från delaktighet i allmänningens
afkastning böra uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen icke
för egen utkomst bruka jorden eller äro på stället boende;
att ansökan om nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring
icke må beviljas annan än den, som kan antagas vilja och
kunna själf bruka fastigheten för att därigenom bereda sig sitt nödvändiga
lifsuppehälle;
samt att afvittring såväl inom oafvittrade trakter som äfven i
orter, där påbörjad afvittring ej afslutats eller nybyggesupplåtelser på
odisponerad mark förekomma, tills vidare, och intill dess förenämnda
förändrade grunder blifvit pröfvade, måtte inställas.
Transumt af det hos kommittén förda protokoll, utvisande hos
kommittén i frågan yttrade särskilda meningar, bifogas.»
Denna kommitténs framställning var undertecknad af kommitténs
ordförande, herr grefve L. Douglas samt ledamöterna i kommittén J.
Berlin, J. Bromée, H. Claéson, M. von Feilitzen, F. Kempe, E. Kinberg,
G. Kronlund, C. Lindhagen, A. Lindman och A. Wiklund. Enligt omförmälda
transumt af kommitténs protokoll hade emellertid reservationer
afgifvits dels af kommitténs ledamöter Claéson och Lindman,
hvilka förenat sig om följande yttrande:
»I kommitténs underdåniga hemställan om förändrade grunder
för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarkerna föreslås
beträffande den del af skogsanslaget, som skall till allmänning afsättas,
att från delaktighet i allmänningens afkastning böra uteslutas jordägare,
hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst bruka jorden eller
äro på stället boende.
Kommitténs förslag i denna del kunna vi ej biträda.
Enligt Kungl. Maj:ts nådiga stadga den 30 maj 1873 om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker skola (§ 8)
hemman och nybyggen, såvidt tillgång finnes, erhålla skog ej blott till
husbehof utan ock till afsalu, samt skall (§ 18) skogsanslaget bestämmas
med hänsyn till skogens och betets bättre och sämre beskaffenhet
samt markens olika växtlighet.
O
14
Kuncjl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.
Då de lina ännu gällande stadga, hvilken ej synes lägga hinder i
vägen för att den till saluskog afsedda del af skogsanslaget tilldelas
jordägarne gemensamt i form af allmänning, icke gör någon åtskillnad
mellan olika slag af ägare, utan tillförsäkrar alla ägarne till hemman
och nybyggen laglig rätt att, där tillgång finnes, erhålla skogstilldelning
efter de i stadgan bestämda grunder, anse vi beträffande redan
beviljade nybyggen och häraf bildade hemman, att vid skogstilldelning
åt dessa "bör hädanefter som hittills tagas hänsyn endast till
fastighetens storlek och dess behof af skogsmark såsom varaktigt stöd
vid jordbrukets bedrifvande och icke i någon mån vid den tillfälliga
omständigheten, huruvida jordägare)! själf brukar jorden och är på
stället boende eller ej, samt att, då denna grundsats bör tillämpas ej
blott vid utskiftandet af husbehofsskogen, utan äfven vid tilldelandet
åt fastigheterna gemensamt af den till dessas stöd afsedda allmänning,
häraf ock måste "följa, att den ene eller andre jordägaren ej må kunna
uteslutas från andel i äfkastningen af den honom gemensamt med de
öfriga jordägarne tillhöriga skogsmarken.
En afvikelse härifrån skall svårligen kunna betraktas annorledes
än såsom ett kringgående af en i afvittringsstadgan befintlig bestämmelse,
till hvilken nuvarande ägare af nybyggen och hemman ansett
sig kunna sätta lit, och står i strid med allmänt gällande rättsregler
rörande delägares inbördes rätt till samfälld egendom. Den föreslagna
bestämmelsen låter enligt vår tanke sig ej ens försvaras därmed, att
den är af förhållandena högeligen påkallad. Yi äro nämligen väl ense
med kommitténs flertal om det önskliga däri, att ifrågavarande nybyggen
och hemman ägas af personer, för hvilka jordbruket är hufvudsak,
men vi äro ock öfvertygade, att detta önskningsmål i högst väsentlig
grad skall vinnas redan därigenom, att, på sätt kommittén föreslagit,
åt fastigheterna icke lämnas någon skogsmark, som af deras ägare får
för utverkning till afsalu disponeras, vid hvilket förhållande fastigheterna
icke blifva användbara till skogsbruk, utan säkerligen skola af sådana
jordägare, hvilka hafva sågverk eller annan trävarurörelse till sin
egentliga handtering, med nöje till jordbrukare för billigt pris afyttras;»
dels ork af kommitténs ledamot F. Ivempe, hvilken anfört:
>, lära te det att jag till alla delar instämmer i det af herrar H.
Claéson och A. Lindman särskildt afgifna yttrande, får jag såsom ett i
min mening viktigt skäl för bifall till kommitténs hemställan ytterligare
anföra följande.
Med afseende å den af kommittén föreslagna åtgärden att inom
den ännu oafvittrade delen af lappmarkerna tilldela där förefintliga
15
Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.
hemman och nybyggen skog endast till husbehof, men icke till afsalu,
samt att af hela den återstående delen af skogsanslaget bilda sockenallmänningar,
så synes mig det viktigaste skälet för en dylik åtgärd
ligga däri, att de skogar, om hvilka nu är fråga, såsom belägna ofvan
odlingsgränsen, i allmänhet äro skyddsskogar och såsom sådana näppeligen
böra utgöra föremål för enskildes skogshushållning. Det misstag,
som vid afvittringen inom Jämtlands län begicks i detta hänseende
och som visat sig så ödesdigert för fjäll- och skyddsskogarna inom
detta län, torde ej till någon del böra upprepas.»
Därjämte hade kommitténs ledamöter Lindhagen, Bromée, Kinberg
och AViklund förenat sig om det yttrande, att enligt deras uppfattning
kommittén bort till Kungl. Maj:ts kännedom tydligare och fullständigare
framföra skälen till de särskilda framställningar, hvilka innefattades
i kommitténs underdåniga hemställan, i hvithet syfte kommitténs
underdåniga skrifvelse hade, enligt nämnda ledamöters a sikt,
kunnat erhålla viss af dessa ledamöter föreslagen och i kommitténs
protokoll intagen lydelse.
Genom nådig remiss den 25 november 1901 anbefalldes landtmäteristyrelsen
att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt
utlåtande angående norrlandskommitténs ifrågavarande framställning.
Med anledning häraf hördes i ärendet Kungl. Maj ds befallningshafvande
i Västerbottens och i Norrbottens län, hvilka myndigheter bifogade infordrade
yttranden af vederbörande afvittringsstyresmän. Uti de sålunda
afgifna yttrandena har anförts hufvudsakligen följande.
Afvittringsstyresmannen i Amsterbottens län har i yttrande den 14
december 1901 meddelat, att, sedan genom Kungl. Majds nådiga skrifvelse
till landtmäteristyrelsen angående afvittring af hemman och lägenheter
ofvanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
den 18 november 1892 bestämts, att dylik afvittring skulle företagas,
de nu pågående afvittringsförrättningarna påbörjats den 5 juni 1894
i Sorsele socken, den 6 juli 1896 i Stensele socken, den 13 juli samma
åtr inom Tärna kapellförsamling, den 1 juli 1901 i Dorotea socken
och den 8 juli samma år i Vilhelmina socken. Inom Sorsele socken
hade alla förberedande frågor behandlats. Provisionel! plan för omradestilldelningen
vore förevisad, åf delägarne gillad och sedermera
fullständigt uträknad. Åbodelningen vore provisionel!! förevisad och
delvis fast uträknad, hvadan sålunda endast återstqde nytt sammanträde
för den senares definitiva bestämmande äfvensom bestämmande
af kronoparkernas läge med anledning af vederbörande jägeriombuds
Yttranden öfver
norrlandskommitténs
framställning.
16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 88.
därom gjorda framställning samt utstakning af områdena. Afvittringen
inom denna socken omfattade en areal af 19,9 kvadratmil, hvaraf
vore utlagda till kronoparker 5,8 kvadratmil, till allmänning, motsvarande
en tredjedel af skogsanslaget, 1,7 kvadratmil, till vederbörande
jordägare att under enskild disposition besittas med den inskränkning,
som gällande lag om utsyning inom lappmarkerna föreskrefve,
8,1 kvadratmil, hvarefter till kronoöfverloppsmarker återstod©
4,3 kvadratmil för eventuella nybyggesanläggningar, skyddandet åt
lapparnes renbetesrätt och flyttningsvägar samt den användning i
öfrigt, som kunde af Kung!. Maj:t komma att bestämmas. Inom Stensele
och Tärna socknar, mellan Indika ej funnes någon rågång uppgången,
hade afvittringsförrättningen så framskridit, att mätningen
inom Stensele vore fullständigt afskaf ad och inom Tärna socken så
långt framskriden, att densamma ansåges kunna under sommaren 1902,
med bibehållande af den dåvarande arbetspersonalen, afslutas. Den afmatta
arealen inom dessa socknar utgjorde ungefär 24 kvadratmil, och
syntes återstoden komma att utgöra omkring 5 kvadratmil. Inom
Vilhelmina och Dorotea socknar vore endast första sammanti’ädena
hållna, och ansåges den areal, som därstädes kunde komma att uti afvittringen
ingå, enligt inom afvittringsområdet förut tillämpad plan,
omfatta minst 25 kvadratmil, synnerligast om lapparnes vid sammanträde
i Fatmomakke till afvittringsstyresmannen inlämnade anhållan
om erhållande af insyningsrätt till inom den egentliga fjällbygden belägna
odisponerade ängstrakter för blifvande nybyggen under ifrågasatt
öfvergång från nomadlifvet kunde komma att, efter därom hos
Fnngf Maj:t gjord framställning, vinna nådigt afseende.
Hemmansdelarnas antal inom de olika socknarna utgjorde: i Sorsele
104, hvaraf 102 ägdes af enskilde och 2 af bolag, i Stensele 57
och i Tärna 124, alla ägda af enskilde, i Vilhelmina 120, hvaraf 115
ägdes af enskilde och 5 af bolag, samt i Dorotea 28, hvaraf 2 ägdes
af enskilde och 26 af bolag.
Hvad anginge den del af skogsanslaget, som skulle till allmänningar
afsättas, utgjorde denna, enligt delägarnes därom träffade och
af Ivungl. Maj:t den 1 mars 1901 godkända föreningar, för Sorsele
socken en tredjedel samt för Stensele och Tärna socknar hälften
af sagda anslag. Afvittringsstyresmannen ville härvid anmärka, att
vederbörande jordägare ej tänkt sig någon utdelning af inkomsten från
dessa allmänuingar i annan form än såsom bidrag för betäckande af
kommunala utgifter, såsom för skolhusbyggnader, förbättrade kommunikationer
m. in. dylikt och möjligen såsom tillfällig hjälp vid
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
inträffande svårare missväxtår, genom Indika bidrag dessa bygder
kunde göras jämnställda med öfriga delar af länets lappmarker, och
ansåge lian, att under sådana förhållanden den del af skogsanslaget,
som komme att ligga under hemmanens enskilda disposition, vore välbehöflig
till det ytterligare stöd för jordbruket, som enligt afvittringsstadgan
därmed afsåges. Faran för dessa hemmans öfverlåtelse till
bolag borde kunna förebyggas genom det tillägg till nu gällande bestämmelser
angående dispositionsrätten till skogen å sådana skattehemman,
som af nybyggen uppstått, att den skogstillgång . utöfver husbehofvet,
som möjligen kunde komma att utsynas, skulle försäljas å
offentlig’ auktion, i likhet med hvad om skogsförsäljning från kronodomäner
vore stagdadt.
Angående afvittringsarbetenas ifrågasatta inställande har afvittringsstyresmannen
framhållit, att, hvad anginge Sorsele socken, afvittringen
på grundval af gällande lagstiftning och vid sammanträden fattade
beslut så långt fortskridit, att rubbning däraf enligt hans förmenande
svårligen kunde äga ruin, men att arbetena inom öfriga delar af afvittringsområdet
inom Västerbottens län utan hinder för det syftemål,
kommittén afsett, nämligen hämmandet af bolagens hemmansförvärf,
kunde och borde fortgå, intill dess mätningar och taxeringar med dithörande
kartor och handlingar hunnit upprättas, hvartill enligt hans
åsikt skulle med dåvarande arbetspersonal åtgå en tid af minst sex år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har uti sitt
till landtmäteristyrelsen ställda yttrande af den 27 december 1901
anfört följande.
Bestämmelsen i 8 § af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj
1873, att hemman och nybyggen skola, såvida tillgång finnes, erhålla
skog ej blott till husbehof utan ock till afsalu», hade uppenbarligen
tillkommit i syfte, att jordbruket i dessa karga trakter skulle äga stöd
i afkomsten af det skogsanslag, som vid afvittringen utginge. Då det
emellertid visat sig, att åtskilliga hemman inköpts och nybyggen anlagts
af sågverksbolag och enskilde, som med köpet eller nybyggesanläggningen
afsett att vid afvittringen få stort skogsanslag sig tilldeladt
och med åsidosättande af jordbrukets utveckling använda skogen för
andra ändamål, syntes kommitterades förslag därom att, med bibehållande
af den nuvarande latituden för skogsanslag till hemman och nybyggen
ofvan odlingsgränsen, af detta skogsanslag skulle omedelbart tilldelas
de särskilda hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter nogBih.
till RiJcsd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 43 Häft. 3
18
Kung!.. Muj:ts Nåd. Proposition No 88.
grann, af afvittringslandtmätaren med biträde af skogstjänsteman verkställd
undersökning ansåges erforderligt för nödigt husbehof, att å
sådana afsätta områden afverkning af skog finge ske endast till husbehof
samt att återstoden af skogsamlagen skulle afsättas till allmänningar
att för delägarnes gemensamma nytta förvaltas, vara synnerligen
välbetänkt och, hvad afvittringen inom Dorotea och \ ilhelmina socknar
beträffade, möjligt att, efter därom fastslagna bestämmelser, genomföra.
Hvad åter vidkomme Sorsele, Stensele och Tärna socknar, ansåge
Kung! Maj:ts befallningshafvande, vid det förhållande att föreningar,
som° blifvit af Kungl. Maj:t godkända, emellan delägarne träffats af
innehåll, att inom Sorsele Va samt inom Stensele och Tärna V2 af
skogsanslaget skulle till allmänningar afsättas, någon ytterligare afsättning
till allmänning icke kunna eller böra ifrågakomma, utan
att delägarne, hvilkas rätt vore af frågans utgång beroende, blefve
i ärendet hörda och därigenom satta i tillfälle att anföra och styrka
de skäl, som till äfventyra kunde förefinnas, för att större afsättning till
allmänning, än redan funnes bestämdt, ej borde inom sistnämnda tre
socknar äga ruin.
Beträffande det af kommitterade i deras underdåniga hemställan
framställda förslag att i fråga om den del af skogsanslaget, som skulle
till allmänning afsättas, från delaktighet i allmänningens afkastning
borde uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen icke för sin utkomst
brukade jorden eller vore på stället boende, ansåge sig Kungl. Maj:ts
befallningshafvande på de skäl, som blifvit uti ofvanberörda reservation
af kommitténs ledamöter Claeson, Lindman och Kempe anförda, och
då dylika villkor syntes sakna den rättsliga grund, som för fastighets
förvärf borde vara lika för alla, icke kunna till konnnitterades härutinnan
gjorda hemställan tillstyrka nådigt bifall.
Hvad härefter beträffade kommitterades förslag, att afvittring
såväl inom oafvittrade trakter som äfven i orter, där påbörjad afvittring
ej afslutats, tills vidare, och intill dess förenämnda förändrade grunder
blifvit pröfvade. måtte inställas, delade Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afvittringsstyresmannens uppfattning i fråga om afvittringen
i Sorsele, Stensele och Tärna socknar, men funne för sin del intet hinder
möta, att med vidare åtgärder för afvittringens fortgång inom Dorotea
och Vilhelmina socknar ‘skulle tills vidare anstå.
Hvad åter särskild! vidkomme kommitterades hemställan, att
jämväl nybyggesupplåtelser på odisponerad mark måtte under nyssnämnda
''tidrymd inställas, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshaf
-
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
vande höra framhålla, att, sedan i nådiga brefvet den 13 december
1867 stadgats, att en gränslinje emellan den egentliga fjällbygden och
den till odling tjänliga delen af Västerbottens läns lappmarker skulle
provisionel^ bestämmas samt att anläggning af nybyggen ofvanför
denna gränslinje icke finge ske, innan afvittring ägt rum inom de
socknar, genom hvilka nyssberörda gränslinje komrne att sträckas, samt
sistberörda föreskrift genom nådiga kungörelsen den 19 april 1872
utsträckts att gälla äfven för den del af Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, som vore belägen nedanför omförmälda gränslinje,
något medgifvande till ny byggesanläggningar icke, efter det sistberörda
nådiga kungörelse tillkommit, lämnats. Ehuru i 6 £ af Kungl.
Maj:ts nådiga stadga om afvittringen i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 funnes föreskrifvet, att, efter den
allmänna afvittringens fullbordande, nybyggen finge på odisponerad
mark inom de till odling tjänliga delarna af landet åt hugade sökande
upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas, hade några
upplåtelser till nybyggesanläggningar, såvidt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hade sig bekant, icke inom dessa trakter förekommit.
Afvittringsstyresmannen i, Norrbottens län har i utlåtande den 12
december 1901 beträffande afvittringen inom länet meddelat, att densamma
vore i hufvudsaklig del fullbordad, hvadan några ändrade
bestämmelser angående densamma icke numera syntes kunna förekomma,
samt, vidkommande nybyggesanläggningarna å kronoöfverloppsmark inom
Norrbottens län nedanför odlingsgränsen, anfört, att förslag till disposition
af öfverloppsmarken i Gellivare och Jockmocks socknar redan vore
upprättade och fullbordade samt för vederbörande vid sammanträden
föredragna; att några störa, skattetal ej förekomme därstädes, i det att
skatterna vore Vss, ®/«4, Vte .mantal samt undantagsvis för något nybygge
med mycket göda lägenheter Vs mantal; att skogsanslagen till dessa
nybyggen vore beräknade på grundvalen af från 1,057 hektar till 1,200
hektar för helt mantal, dock att tre nybyggen i Jockmocks socken
erhållit skogsanslag efter 1,218 hektar och ett efter 1,625 hektar för
helt mantal; att häraf Vt afsatts till allmänning; att till följd af de
små skattetalen i de flesta fall ej mer än lmsbehofsskog konnne att
falla inom området, sedan en fjärdedel af skogsanslaget afsatts till allmänning;
att undersökningar för disposition af öfverloppsmarkerna i
Arjepluogs socken verkställts under sommaren 1901 och att förslagen
till dylik disposition komme att upprättas under påföljande vinter samt
20 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 88.
att afvittringsstyresmahnen därför hemställde, att inställande af skattläggningar
och områdestilldelningar i Jockmocks, Gellivare och Arjepluogs
socknar måtte om möjligt icke ske. Därjämte har afvittringsstyresmannen
anfört, att upplåtelser af nybyggen till sågverksägare och
personer, som kunde antagas icke själfva komma att bosätta sig på
stället, icke hädanefter torde förekomma, ehuru sådana ansökningar
blifvit inlämnade.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i sitt
den 17 februari 1902 afgifna utlåtande framhållit de stora fördelarna
för landet af, att en själfägande befolkning funnes och bibehölles
i lappmarkerna, samt ansett sträfvandena böra gå ut på detta måls
vinnande. Syftemålet med anläggande af nybyggen hade ju också varit
och borde också fortfarande vara att uti de stora obygderna inom lappmarkerna
erhålla eu befolkning, som, sedan den nedlagt arbete å
marken, skulle bekomma största möjliga rätt till den brutna bygden.
Af bestämmelserna om bördsrätten framginge också uppenbart, att lagstiftaren
aldrig tänkt sig, att åborätt och nybyggarrätt skulle kunna
öfvergå till bolag eller inrättningar. En revision af bestämmelserna
för afvittringen och nybyggesanläggningarna inom lappmarken syntes
därför vara synnerligen af behofvet påkallad.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade redan förut haft för
afsikt att, då nya ansökningar om nybyggen skulle pröfvas, noggrannt
tillse, att icke upplåtelse skedde till andra än dem, som verkligen
kunde antagas vilja och äga förmåga att själfva bruka nybyggena för
att därigenom bereda sig sin nödtorftiga bärgning. Underhand hade
ock Kungl. Maj:ts befallningshafvande på förfrågan meddelat sina
afsikter i detta hänseende.
Ehuru skogen inom lappmarkerna, till följd af förbättrade flottleder
och andra kommunikationer samt till en del genom högre pris
å trävaror, numera hade högre värde, än då afvittringsstadgan förbereddes,
samt till följd däraf det af kommittén föreslagna skogsanslaget
möjligen skulle kunna anses motsvara i värde det, som gällde vid afvittringsstadgans
utfärdande, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ändock icke böra tillstyrka en inskränkning uti det förut
stadgade skogsanslaget. Om kommitténs förslag, att åt nybyggarne
icke skulle upplåtas mer än hvad som kunde anses vara nödigt för
husbehofvet, under det att det öfriga af skogsanslaget skulle afsättas
till allmänning — hvilket förslag Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge sig böra biträda — blefve antaget, skulle nybyggarne icke få
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
någon afsevärcl skogsmark till afsalu, som kunde innebära fördel för
sågverksbolagen att söka förvärfva sig nybyggena. Då kronans skogar
inom Norrbotten upptoge så stor areal af länet, syntes det icke kunna
påstås, att de behöfde ökas. Däremot vore det af synnerlig vikt,
att allmänningsskogarna erbölle större utsträckning, enär afkomsten
af desamma i högsta grad bidroge till utvecklingen af de kommuner,
som ägde dylik allmänningsskog. Kungl. Majrts befallningshafvande
hölie också före, att det skulle blifva betydligt lättare att från allmänningsskogarna
kunna bereda mark åt nyodlare än från kronoparkerna,
där representanterna för statens ekonomiska intresse att
erhålla god afkastning af skogen ställde sig hindrande i vägen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som haft tillfälle att iakttaga
det stora gagn och den ovedersägliga nytta, som allmänningsskogarna
redan beredt vederbörande kommuner och därigenom hela länet, ville
därför på det lifligaste förorda, att så mycket som möjligt af skogsanslaget
tillfölle sockenallmänningarna.
I sitt betänkande syntes kommittén hafva antagit, att afkastningen
af sockenallmänningarna endast tillkomme delägarne, och hade
kommittén ansett, att de allmänningar, som skulle bildas af skogsanslaget,
sedan hvad som erfordrades till husbehof undantagits, skulle
förvaltas för delägarnes gemensamma nytta i enlighet med grunder,
som lämnade trygghet, att allmänningen komme att lända till varaktigt
stöd för den jordbrukande befolkningen, så att från delaktighet i allmänningens
afkastning skulle uteslutas jordägare, hvilka uppenbarligen
icke för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället boende.
De erfarenheter, som erhållits från användningen af inkomsten af besparingsskogarna
i Dalarne, där besparingsskogarnas afkastning till en
början skulle användas endast för delägarnes nytta, hade gjort, att
Kungl. Maj:t ansett dylika bestämmelser icke vidare böra fastställas.
Då i Dalarne hemmansägarne ägde rätt att af inkomsterna från
sina besparingsskogar erhålla godtgörelse för sina kommunala utskylder,
hade delägarne icke tvekat att besluta utgifter och uttaxeringar,
hvilka blifvit fullständigt ruinerande för öfriga skattdragande
inom kommunen. Kungl. Maj:t hade också i nådigt bref den 1
september 1894 till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län i sammanhang med ändringar af reglementet för en allmänning
inom länet tillagt: att, enär inom annan kommun betänkliga missförhållanden
uppkommit därigenom, att jordägare kunnat till gäldande
af större eller mindre del af de utskylder, som för kommunens
22
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.
gemensamma ändamål beslutats och å jordägare belöpt, använda afkastningen
af sådan skogsmedelsfond, om hvars bildande varit fråga,
anbefalldes Kungl. Maj:ts befallningshafvande att uppgöra nytt förslag
till föreskrifter för användande af fondens inkomster, därvid
borde ''bland föreskrifterna intagas uttrycklig bestämmelse därom, att
fondens afkastning icke finge användas för sådant kommunalt ändamål,
för hvithet kommunens medlemmar vore underkastade uttaxering, med
mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl
den del däraf, som belöpte å icke jordägande medlemmar af kommunen,
toges af fondens afkastning. Dylik bestämmelse vore därför också intagen
i alla de af Kungl. Maj:t fastställda reglementen för de inom
Norrbottens län bildade allmänningsfolider. Sedan kostnaderna för
allmänningens skötsel undantag^, finge för delägarnes speciella utgifter
endast användas hvad som åtginge till gäldande af å jordbruksfastigheterna
belöpande fastighetsbevillning samt af landstingsskatt,
bidrag till skjutsentreprenaderna och bidrag till prästerskapets aflöning
för jordbruksfastigheterna, hvarjämte ett visst maximibelopp, olika för
olika socknar, finge användas såsom bidrag till utgörande af den de
väghållningsskyldige påhvilande tunga.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville därför på det lifligaste
afstyrka bifall till kommitténs förslag i fråga om användningen af allmänningarnas
afkastning.
Ehuru det syntes blifva liinderligt för utvecklingen att tills vidare
inställa afvittringen och nybyggesupplåtelserna, kunde Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ej anse sig böra afstyrka förslaget i denna del.
Emot detta yttrande har reservation i vissa delar anförts af föredraganden
i afvittringsärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, länsnotarie!! S. Å. Lilja, hvilken ansett, att ett stadgande
därom att, sedan nödig husbehofsskog för nybyggaren undantagits,
hela återstoden af skogsanslaget skulle afsättas till allmänning, skulle i
hög grad motverka, om icke helt och hållet förhindra kolonisation,
enär dels den mark, som i allmänhet erbjödes nybyggaren, hvarken till
läge eller beskaffenhet vore ägnad för ett jordbruk, som kunde i och för
sig föda sin man, dels ock ofta tillfällen saknades till arbetsförtjänst,
hvilken dock, enär nybyggaren i allmänhet saknade nödigt kapital, vore
erforderlig för att sätta nybyggaren i stånd att verkställa de odlingar
och öfriga arbeten å jorden, som vore oundgängliga för att aftvinga
deri sinn nia någon afkastning. Tilldelades däremot nybyggaren ett skäligt''
anslag af skog för afsalu, kunde lian till en början vinna medel för
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
nybyggets upparbetande. Det skogsanslag, som öfverlätes till nybyggarens
förfogande med inskränkt dispositionsrätt, kunde emellertid lämpligen
begränsas till hälften af hela anslaget och andra hälften afsättas till
allmänning. Då skulle å ena sidan tillräcklig skogstillgång finnas för
att väcka och vidmakthålla lusten till bosättning såsom nybyggare i
lappmarkerna, men å andra sidan en så ringa disponibel skogstillgång
innebära liten lockelse för sågverksbolagen.
Jämte öfverlämnande af de sålunda infordrade yttrandena har
landtmäteristyrelsen i underdånigt utlåtande den 20 februari 1902 i
ärendet anfört följande.
Landtmäteristyrelsen delade kommitténs åsikt därom, att skogsanslaget
för de nybyggen, som kouline att anläggas å kronoöfverloppsmarkerna
nedanför odlingsgränsen, utan olägenhet kunde nedsättas till
ett maximum af 1,200 hektar för helt mantal. Och styrelsen hölle
visserligen före. att det med afvittringarna afsedda ändamål af jordbrukets
utveckling och stärkande af den själfågande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland skulle bättre än hittills tillgodoses.
om af skogsanslagen icke omedelbart tilldelades hemman och nybyggen
mer, än som vore erforderligt för nödigt husbehof, och återstoden afmattas
. till allmänning att för delägarnes gemensamma nytta förvaltas
i enlighet med grunder, som lämnade trygghet, att allmänningen
komme att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande befolkningen.
Men styrelsen kunde emellertid ej finna, att tillräcklig säkerhet i fråga
om tillgång å husbéhofsskog kunde beredas på det af kommittén föreslagna
sätt. Det vore väl sant, att afvittringslandtmätaren med biträde
af skogstjänsteman kunde vid förrättningen närmelsevis bedöma hvad
ett hemman eller nybygge kunde behöfva till husbéhofsskog, men det
kunde icke vara tillräckligt, att husbéhofsskog afsattes allenast för de
hemman och lägenheter, som vid afvittringsförrättningen funnes inom
afvittringsområdet. Om, såsom syftet med skogsanslagen uppenbarligen
vore, odlingen skulle i framtiden kunna utvecklas så, att, på sätt mångenstädes
i lappmarkerna ägt rum, de ursprungliga hemmanen skulle kunna
klyfvas i flere gårdar och gifva bärgning åt flere hushåll, måste uppenbarligen
den för husbehof afsätta skogstrakten vara så stor, att brist
på ved och liusbehofsvirke icke lade hinder i vägen för eu sådan utveckling.
För att syftemålet med de af kommittén gjorda förslag skulle
kunna vintras, vore det därjämte af synnerlig vikt, att sådana grunder
för förvaltningen af skogsallmänningar och för användningen af afkastning^
därifrån blefve bestämda, att någon penninghjälp skulle kunna
24
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 88.
beredas delägarne däri. så att de därigenom kunde erhålla tillgång till
det kapital, som finge anses vara nödvändigt, för att de skulle kunna
bygga hus samt verkställa de odlingar och öfriga arbeten å jorden,
hvilka erfordrades för att aftvinga densamma någon afkastning.
Rörande frågan, huruvida vissa jordägare borde uteslutas från
delaktighet i allmänningens afkastning, hvilken fråga, såsom varande
af rättslig natur, ej tillhörde området för landtmäteristyrelsens ämbetsverksamhet.
tilltrodde sig styrelsen icke att uttala annan mening, än
att det af kommittén i berörda afseende framställda förslag syntes
styrelsen kunna gifva anledning till tvister och förvecklingar emellan
delägarne i allmänningen.
Emot hvad kommittén föreslagit såsom villkor, för att ansökningar
om nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring finge beviljas,
hade landtinäteristyrelsen intet att erinra.
Beträffande slutligen kommitténs framställning därom, att afvittring
såväl inom oafvittrade trakter som äfven i orter, där påbörjad
afvittring ej afslutats eller nybygge supplåtelser på odisponerad mark
förekomma, måtte tills vidare inställas, ville landtinäteristyrelsen till
en början erinra, att, såsom också kommittén syntes förutsätta, afvittringen
i Norrbottens län borde anses afslutad utom beträffande nybyggen
å öfverloppsmarkerna nedanför odlingsgränsen. Hvad anginge
Västerbottens län och därvid först Sorsele socken, hvarest afvittringen
fortskridit så långt, att provisionel! plan för områdestilldelning blifvit
upprättad, för delägarne utvisad och delvis uträknad, ansåge styrelsen,
att, emedan skogsanslagets fördelning emellan delägarne och storleken
af hvad däraf skulle afsättas till allmänning vore beroende af hvad
Kung!. Maj:t kunde komma att besluta med anledning af kommitténs
framställning i fråga om dispositionen af skogsanslagen, det vore nödvändigt,
att ytterligare åtgärder för afvittringens fullbordande enligt
nu gällande afvittringsstadga icke vidtoges, utan att afvittringen därstädes
blefve tills vidare inställd. Beträffande Stensele och Tärna socknar
ansåge landtinäteristyrelsen, att det med kommitténs förslag afsedda
ändamål icke skulle i någon man förfelas därigenom, att afvittringsarbetena
inom dessa socknar, där afvittringen icke hunnit längre än
att mätningarna delvis blifvit verkställda, ytterligare fullföljdes, tills
ägotaxeringen ägt rum samt därtill hörande kartor och handlingar
upprättats. Hvad slutligen anginge Dorotea och Vilhelmina socknar,
där några fältarbeten ännu icke blifvit påbörjade, hölle styrelsen jämväl
före, att, då mätning och ägotaxering måste verkställas i och för
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
afvittring äfven enligt de af kommittén föreslagna grunder, skäl icke
förelåge att i dessa socknar, hvarest mätning och ägotaxering säkerligen
skulle med nuvarande arbetspersonal kräfva eu tid af fyra till fem år,
nu inställa afvittringsarbetena. Emot kommitténs förslag att inställa
afvittringen på odisponerade kronoöfverloppsmarker hade styrelsen icke
något att erinra.
Åtskilliga sågverks- och fastighetsägare inom Norrland och Da- Skrift af »Hglame
inkommo härpå till Kungl. Maj:t med en i februari 1902 dag- ver*>‘iff/re
tecknad underdånig skrift, däruti de anförde, bland annat, att de
beträffande norrlanclskommitténs förslag angående storleken af det skogsanslag,
som skulle åt nybyggeshemman upplåtas, och angående detta
anslags indelning i husbehofsskog och allmänning ej för sin del hade
annat att erinra, än att förslagen i dessa hänseenden, om de blefve gillade,
icke borde kunna äga tillämpning vid afvittringsförrättningar, som
fortskridit sa långt, att bestämmelser och aftal, i hvad män skog’sanslagen
skulle afsättas till allmänning, redan i laga ordning träffats
och fastställts; att de däremot, vidkommande förslaget att från delaktighet
i den del af skogsanslaget, som afsatts till allmänning, utesluta
jordägare, som ej för sin egen utkomst brukade jorden eller vore på
stället boende, ville inlägga en bestämd gensaga mot ett sådant våld
på laglig äganderätt och välförvärfvade rättigheter samt mot en sådan
kränkning af den urgamla svenska rättsgrundsatsen om likhet inför
lagen; att de i afseende härå därjämte ville erinra, att kommitténs
majoritet, jämte det den velat frånkänna en viss klass af jordägare
afkastningen af en väsentlig del af den deras hemman tillskiftade skogsmarken,
förgätit att taga under ompröfning, hvilken eller Indika denna
afkastning skulle tillkomma; samt att, därest kommitténs afsikt varit,
att de delägare i allmänningen, som hade de rätta kvalifikationerna,
skulle efter hemmantal åtnjuta den afkastning, som frånhändes andra
delägare, kommittén syntes äfven hafva bort tänka på den eventualiteten,
att alla delägarne i en allmänning kunde vara, enligt kommitténs sätt
att se saken, diskvalificerade, och att hela allmänningen för sådan
händelse blefve res nålhus.
I ärendets så beskaffade skick blef detsamma inför Kungl. Maj:t Kunslföredraget
den 7 mars 1902, därvid Kungl. Maj:t, medförklarande, att Pluring*?''
Kungl. Maj:t ville framdeles fatta beslut beträffande norrlandskommitténs arbetena
framställning rörande ändrade grunder för afvittring och nybvgges- ''jenarc
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 43 Raft. '' "4
26
Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 88.
anläggningar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, i anledning
af framställningen i öfrigt förordnade,
att arbetet med af vit tr ingen inom Sorsele socken skulle tills vidare
upphöra:
att afvittringsarbetena inom Stensele och Tärna socknar ej skulle
fortgå längre, än till dess ägotaxeringen ägt rum samt därtill hörande
kartor och handlingar upprättats, samt
att med afvittringen för nybyggesanläggningar å odisponerad
öfverloppsmark inom Norrbottens läns lappmarker skulle tills vidare
anstå.
Beträffande afvittringsarbetenas fortgång efter nämnda tid torde
jag få erinra om följande af Kungl. Maj:t fattade beslut.
För afvittringsarbetena i Norrbottens län har Kungl. Maj:t fastställt
årsplaner den 2 maj 1902, den 17 april 1903 och den 15 april
1904. Enligt dessa planer hafva göromålen omfattat endast kompletteringar
och kollationeringar, äfvensom, enligt planen för år 1904 —
sedan Kungl. Maj:t den 26 februari 1904 fattat beslut öfver anförda
besvär rörande Juckasjärvi sockens afvittring — områdesutstakningar
inom sagda socken, där så lämpligen kunnat ske.
I fråga om afvittringsarbetena i Västerbottens län behagade
Kungl. Magt den 23 maj 1902, med anledning''af därom af landtmäteristyrelsen
gjord framställning, förklara, att, utan hinder af nådiga beslutet
den 7 mars samma år, de afvittringslandtmätare, som sysselsatts med
åbodelningen inom Sorsele socken, skulle fullfölja dessa arbeten, intill
dess alla kartor och handlingar samt publika renovationer, som anginge
socknen, kompletterats, så att de vore fullständiga på förrättningens
dåvarande ståndpunkt och arbetena, då de ånyo upptoges, kunde äfven
af en till äfventyra ny arbetspersonal fullföljas. Därjämte fastställdes
plan för göromålen under år 1902, innefattande komplettering af kartor
och handlingar angående Sorsele socken, nedtransportering och kopiering
af kartor angående Stensele och Tärna socknar, mätningsarbetenas fullföljande
inom Tärna socken, sammanträden med delägarne och lappbefolkningen
i Stensele och Tärna socknar för påbörjande af ägobesiktning
för skattläggningen samt slutligen företagande af dessa
besiktningar.
För år 1903 fastställde Kungl. Maj:t plan för afvittringsgöromålen
i Västerbottens län den 17 april sistnämnda år, innefattande,
utom nedtransportering och kopiering af kartor, fullföljande och afsilande
af mätningsarbetena inom Tärna socken, påbörjande af mät
-
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
n ingår inom Dorotea socken samt fortsättande af gracleringsarbetena
inom Stensele och Tärna socknar.
Enligt den för år 1904 af Kungl. Maj:t den 15 april samma
år fastställda plan för afvittringsarbetena inom Västerbottens län skulle
dessa fortgå sålunda, att, jämte det komplettering af mätnings- och
graderingsarbetena inom Stensele och Tärna socknar fortsattes, nedtransportering
och kopiering af upprättade kartdelar öfver nämnda
socknar fullföljdes; att inom Vilhelmina socken mätningar påbörjades;
att mätningarna inom Dorotea socken fullföljdes; samt att graderingsarbetet
inom Tärna socken fortsattes.
Därjämte torde jag få erinra, att, sedan åtskilliga hemmansägare
och nybyggare inom afvittringsområdet ofvan odlingsgränsen i Sorseie
socken hos Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgifva,
att afvittringen och åbodelningen inom berörda område finge fortsättas
och fortast möjligt afslutas på hittills för afvittringen gällande grunder,
Kungl. Maj:t den 13 juni 1903, efter myndigheternas hörande, fann
ansökningen icke föranleda vidare åtgärd
C!>
Den fortsatta behandlingen af Riksdagens och norrlandskommitténs Landtmäteri.
ifrågavarande framställningar har i viss mån påverkats af ett utaf landt- Sining
mäteristyrelsen uti underdånig skrifvelse den 30 september 1902 fram- ^en so septemlagdt
förslag i fråga om ändring i vissa delar af gällande grunder för ber
afvittringen ofvanför odlingsgränsen i lappmarkerna; och anhåller jag
nu att få redogöra för detta förslag och de åtgärder, som däraf förn
anledts.
Landtmäteristyrelsen har uti sin ifrågavarande skrifvelse anfört
hufvudsakligen, att enligt gällande bestämmelser om afvittring ofvan
odlingsgränsen i Västerbottens län den utmark, hvilken skulle tilldelas
hemman och lägenheter, äfvensom, bland annat, sådana impediment,
som hvart. för sig hade ett ytinnehåll af omkring 30 hektar, skulle,
de senare likväl endast till sina yttre gränser, mätas i skalan 1 : 20,000;
att en mängd smärre impediment vid användning af så liten skala icke
kunde å karta afmattas, hvartill komme, att, då afvittringslandtmätarne
icke. vore berättigade att godtgöra sig särskildt arfvode för uppmätning
af impediment, som de, i förmodan att ytinnehållet utgjorde omkring
30 hektar, a karta affattat, men därvid funnit vara mindre än omkring
30 hektar, i regeln åtskilliga impediment jämväl af större vidd än
28 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
omkring SO hektar lämnades utan mätning; att, då i 16 § 2 stycket
i nådiga stadgan om afvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker den 30 maj 1873 föreskrefves, att vid afvittringen ej finge
ske taxering eller gradering å skogsmark för områdestilldelning åt hemman
och nybyggen, men att afdrag för smärre impediment, som ej särskilt
upptoges, finge, såvidt nödigt vore, af landtmätare med gode män
bestämmas till högst en fjärdedel af vidden utaf ägofigur, hvarå sådant
afdrag ifrågakonnne, det vore orimligt, att afdrag icke skulle med
ännu mer skäl få göras för större impediment, som på grund åt
gällande föreskrifter ej skulle särskild! upptagas; att afvittnngslandtmätarne
vid afvittringen ofvanför odlingsgränsen tolkat berörda bestämmelse
i 1873 års nådiga stadga, som om ordet smärre icke funnes
såsom bestämning till ordet impediment; att emellertid, då impediment
af så stor ytvidd som 30 hektar eller till och med däröfver lämnades
utan mätning, ett afdrag af allenast en fjärdedel af ägofigurens ytvidd
mången gång måste befinnas vara alldeles för ringa för att något så
när motsvara hvad som af verkliga förhållandet skulle påkallas; att
afvittringslandtmätame sökt i praktiken af hjälpa detta missförhållande
dels därigenom att, där läget af de å viss ägofigur förekommande impediment
sådant medgifvit, den del af ägofiguren, där impedimenten
hufvudsakligen varit liggande, blifvit utmärkt såsom en särskild, a
endast impediment bestående ägofigur, hvarefter afdrag, om ytterligaie
sådant ansetts nödigt, gjorts med högst 1,U af den återstående ägofigurens
ytvidd, dels och därigenom att, där nyssnämnda förfaringssätt till följd
af impedimentens spridda läge ej kunnat tillämpas och dessas aiea
intagit större delen af hela ägofiguren, denna i sin helhet betecknats
såsom impediment; att emellertid i båda dessa fall och isynnerhet det
sistnämnda ej sällan inträffade, att under impediment inbegrepes duglig
mark, till följd hvaraf hemman och nybyggen på kronans bekostnad
erliölle en ökning i de dem efter mantal tillkommande skogsanslag,
att denna ökning visserligen, vid det förhållande, att från mången ägofigur
gjorts afdrag för ej upptagna impediment med allenast t åt
arealen, ehuru verkliga förhållandet bort föranleda högre afdrag, ofta
blott vore skenbar och i regeln väsentligt mindre än som vid första
påseendet kunde synas, men att landtmäteristyrelsen ansåge sig böla
meddela Kungl. Maj:t kännedom om dessa omständigheter, för den
händelse Kungl. Maj:t, då ofvanberörda af norrlandskommittén afgifna
förslag företoges till pröfning, skulle finna jämväl de af styrelsen
anförda förhållanden böra föranleda någon ändring i de för af vittring eu
gällande föreskrifter.
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Landtmäteristyrelsen har därefter i samma skrifvelse vidare anfört,
att, då enligt 15 § i 1873 års afvittringsstadga till impediment skulle
räknas, bland annat, sådana berg, sandhedar och stenbunden mark,
hvarå duglig skog hvarken funnes eller kunde växa eller bete funnes
eller kunde erhållas, man syntes kunna draga den slutsats, att sådana
berg och sandhedar och stenbunden mark, hvarå duglig skog funnes
eller kunde växa eller bete funnes eller kunde erhållas, borde hänföras
till duglig mark, som enligt 16 § i samma stadga kunde komma
i fråga att användas till skogsanslag åt hemman och nybyggen; att,
då jämlikt 16 § gradering å skogsmark ej finge ske för områdestilldelning
samt med ordet »skogsmark» i detta sammanhang måste
förstås till skogsanslag duglig mark, en hektar af visst slags duglig
mark alltså skulle vid områdestilldelningen motsvara en hektar af
hvarje annat slag af duglig mark, samt att följaktligen en hektar mark,
därå bete i framtiden kunde erhållas, lika väl som en hektar med skog
bevuxen mark skulle anses såsom en hektar till skoganslag duglig mark;
att ett dylikt likställande emellertid icke syntes styrelsen vid nuvarande
höga värden å skogsprodukter vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
helst det mången gång kunde vara svårt att afgöra, huruvida
bete kunde å en viss mark i framtiden erhållas; att det på grund
häraf måste inträffa, att olika afvittringslandtmätare handlade i detta
afseende efter olika grundsatser inom samma afvittringsområde; att
nedanför odlingsgränsen i allmänhet blandning af skogsmark och betesmark
kunnat tilldelas hvarje hemman eller nybygge, hvarvid den i 18 §
af afvittringsstadgan bestämda latitud för skogsanslaget gifvit afvittringslandtmätarne
möjlighet att genom skogsanslagets höjande eller sänkande
utjämna missförhållandena; att däremot å de ofvan odlingsgränsen
belägna stora vidderna af likartad utmark sannolikheten för någorlunda
jämn blandning af skogsmark och betesmark till de afvittrade hemmanen
ej vore lika stor, hvartill komme, att, då i regel såväl skog som bete
där vore af sämre beskaffenhet, så att skogsanslagen för flertalet hemman
och nybyggen ofvan odlingsgränsen syntes böra bestämmas till eller nära
intill maximum inom latituden, någon möjlighet att genom skogsanslagets
höjande eller sänkande behörigen utjämna olikheterna ej syntes förefinnas,
samt att på grund häraf det syntes böra bestämmas, att afdrag finge
göras jämväl för mark, hvarå endast bete funnes eller kunde erhållas,
äfvensom i någon mån för skogsmark i sådana fall, där skogen eller
marken vore af synnerligen dålig beskaffenhet eller där skog ej funnes.
Med anledning af hvad sålunda anförts har landtmäteristyrelsen hemställt,
att föreskriften i 16 § andra stycket i 1873 års afvittringsstadga
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
30
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88
»Ej må vid afvittringen taxering eller gradering ske å utmark
för områdestilldelning åt hemman och nybyggen; dock att landtmätare
med gode män må äga att för impediment, som ej särskild!
upptagas, samt på grund af skogens eller markens ringare växtlighet
göra afdrag med sammanlagd t högst tre fjärdedelar af vidden utaf
ägofigur, å hvilken sådant afdrag ifrågakommer.»
I händelse af bifall härtill borde någon redaktionsjämkning ske
i slutet af första stycket i 17 § af 1873 års stadga.
Sedan Kungl. Maj:t genom nådig remiss anbefallt Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens och i Norrbottens län
att öfver denna framställning afgifva gemensamt underdånigt utlåtande,
infordrade dessa myndigheter yttranden från vederbörande
afvittringsstyresmän. Af desse har afvittringsstyresmannen i Västerbottens
län förklarat sig hålla före, att en mer fullständig värdering,
motsvarande den för skiftesändamål föreskrifna graderingen, borde
tillämpas vid nu pågående afvittring och därmed i samband stående
åbodelning, men att, för att icke frångå de grunder, som hittills följts
rörande särskiljande af duglig, mindre duglig och oduglig mark, samt
af tekniska skäl, ett dylikt särskiljande af de olika ägofigurernas större
eller mindre duglighet lämpligen borde få sitt uttryck i ett afdrag i
tiondedelar, hvilket afdrag borde få uppgå till högst nio tiondedelar.
Afvittringsstyresmannen i Norrbottens län har, under anförande,
att i detta län egentligen icke några sådana afvittringsarbeten återstode,
som kunde vara beroende på ändring uti 16 § af 1873 års afvittringsstadga,
förklarat sig anse landtmäteristyrelsens ändringsförslag vara
lämpligt.
Kungl. Maj:ts bemälde bägge befallningshafvande hafva uti
underdånigt utlåtande den 29 januari 1903 förklarat sig, under förutsättning
att icke norrlandskommitténs arbeten utmynnade i förslag, som
inverkade äfven på förevarande fråga, utan denna skulle afgöras efter
nu förhandenvarande förhållanden, icke hafva några väsentliga anmärkningar
att framställa mot landtmäteristyrelsens ifrågavarande förslag.
dock att bland de omständigheter, som kunde föranleda afdrag å
eu ägofigurs areal, borde upptagas äfven förhållandet mellan betes- och
skogsmark. I afseende å sättet för afdragsberäkningen och afdragets
storlek hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett landtmäteristyrelsens
förslag äga företräde framför afvittringsstyresmannens i Västerbottens
län.
Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 88. 31
Den 6 mars 1903 blefvo samtliga dessa ärenden inför Kuno-] utlåtande af
Maj:t föredragna, och täcktes Kung!. Maj:t då anbefalla kammar®
6gium och domänstj relsen att i desamma afgifva gemensamt under- domändånigt
utlåtande. Uti sådant utlåtande af den 2 juni 1903 hafva styrehenbemälda
ämbetsverk anfört följande.
Intill dess efter afvittringens utslutning säkrare kännedom om
lappmarkernas utvecklingsmöjligheter vunnits och enär det icke syntes
kunna, förebyggas, att vid bestämmande af de särskilda fastigheternas
husbehofsskog den del af skogsanslaget, som för husbeliofvets tillgodoseende
skulle afsättas, blefve antingen för knappt eller för rundligt
tilltagen, hvaraf skulle följa, i förra fallet, att allmänningen finge anlitas
jämväl för fyllande af delägares husbehof af virke och, i lenare
fallet, att fastigheten skulle blifva mer begärlig för trävarurörelsen
och sålunda motverka sm egentliga uppgift att vara till gagn uteslutande^
för den jordbrukande befolkningen, ansåge ämbetsverken det
kunna lirågasättas, huruvida icke hela skogsanslaget borde åtminstone
tills vidare bibehållas såsom en för samtliga jordinnehafvarne gemensam
allmänning med rätt för delägarne att därifrån efter utsilning
eller ^ anvisning bekomma nödigt liusbehofsvirke. Genom eu dylik anordning
skulle, enligt ämbetsverkens förmenande, jämväl vinnas den
fordelen, att husbehofsafverkningen i fjälltrakterna ej bedrefves så, att
fara för fjällgränsens nedgående uppstode.
Hvad vidare anginge dispositionen af dylik allmännings afkastning
utöfver husb eh ofs virke t, ansåge ämbetsverken densamma lämpligen
hora afsättas till bildande af allmänningsfonder, från hvilka skulle
bestridas i främsta rummet kostnaderna för allmännings bevaknino- och
de åtgärder, som borde vidtagas för främjandet af skogens återväxt i
öfverensstämmelse med huskållningsplan. Härefter skulle af fondens
inkomster godtgöras å delägarnes jordbruksfastigheter belöpande utskylder
och onera, såsom fastighetsbevillning, landstingsskatt, bidrag
till prästerskapets aflöning, vägskatt och vägunderhåll. Därnäst kunde
åt fondens afkastning utgå bidrag till för delägarne i allmänhet
nödiga och gagneliga kommunala ändamål, såsom läkarvård, fattigvård,
folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller
annorledes samt för anläggning eller förbättrande af utfartsvägar. Slutlgen
borde i mån af tillgång af fondens inkomster afsättas medel till
en fond för delägarnes understöd vid inträffande missväxtår, företrädes■vis
genom beredande af arbetsförtjänst vid inom kommunen anordnade
allmännyttiga arbeten.
32
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 88.
Under förutsättning att, på sätt sålunda blifvit antyd t, hela skogsanslaget
bibehölles såsom allmänning att enligt ofvan angifna grunder
förvaltas, syntes hvad kommittén föreslagit i syfte att från delaktighet
i allmännings afkastning utesluta jordägare, hvilka uppenbarligen icke
för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället boeno.e, ej påkalla
något ämbetsverkens särskilda yttrande.
Vidkommande det af landtmäteristyrelsen i dess ofvanberörda
underdåniga skrifvelse den 30 september 1902 framställda fölslag om
ändring i och tillägg till hittills gällande bestämmelser om afdrag med
högst en fjärdedel af eu ägofigurs areal för impediment, som ej sälskildt
upptoges, m. m., ansåge ämbetsverken, att, med afvittiingsförfattningarnas
nuvarande tillämpning och då skogsprodukternas ökade
värde snarare talade för minskning än ökning af skogstilldelningaina,
några nya eller förändrade bestämmelser i det syfte, landtmäteristyrelsen
sålunda föreslagit, ej borde af Kungl. Maj:t meddelas.
På grund af förekomna omständigheter hafva ämbetsverken, som
förklarat sig i öfrigt ej hafva något att erinra emot kommitténs förevarande
förslag, hemställt, det täcktes Kungl. Maj:t, med återkallande
af förberörda nådiga förbud mot fortsatt afvittring och mot nybyggesanläggningar
inom lappmarkerna, härom bestämma följande förändrade
grunder, nämligen:
att, med bibehållande af nuvarande latitud för skogsanslag till
hemman och nybyggen ofvan odlingsgränsen. skogsanslaget för nybyggen,
som hädanefter upplätes å öfverloppsmarkerna nedanför nämnda
gräns, skulle bestämmas till högst 1,200 hektar för helt mantal,
att hela skogsanslaget tills vidare skulle afsätta^ till allmänning
med rätt för delägare att därifrån efter utsyning eller anvisning bekomma
nödigt husbehofsvirke;
att sådan allmänning skulle för delägarnes gemensamma nytta
förvaltas i enlighet med grunder, som lämnade trygghet, att allmänningen
komme att lända till varaktigt stöd för jordbruket, såsom tf
bildande af allmänningsfonder jämlikt ämbetsverkens ofvan omförmälaa
förslag; samt
att nya nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke finge
medgifvas annan än den, som kunde antagas vilja och kunna sjä
bruka fastigheten för att därigenom bereda sig sitt nödvändiga li suppehälle.
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Af den utredning, för hvilken jag nu redogjort, torde få anses
framgå, att med den hittills vanliga tillämpningen af gällande afvittringsförfattningar
syftemålet med afvittringarna icke blifvit i önskvärd
mån vunnet, utan i stället betänkliga missförhållanden i åtskilliga hänseenden
inträda Det synes mig då böra tillses, huruvida icke i viss
mån ändrade bestämmelser böra föreskrifväs till efterrättelse vid ännu
återstående afvittringsförrättningar. Såsom ofvan angifvits, är i Norrbottens
län den allmänna afvittringen afslutad, med det enda undantag
att, beträffande Yittangi by i Juckasjärvi socken, Kungl. Maj:t återförvisat
ärendet för ny behandling i vissa hänseenden. Rörande denna
bys afvittring torde emellertid, med hänsyn till att utslag därom redan
meddelats, det icke kunna ifrågakomma att tillämpa förändrade afvittringsbestämmelser.
De områden, på hvilka ändrade bestämmelser skulle
kunna tillämpas, äro alltså dels de ofvan odlingsgränsen belägna delarna
af Västerbottens län, innefattande delar af socknarna Sorsele, St ensele,
Tärna, Vilhelmina och Dorotea, dels ock odisponerad öfverloppsmark
nedom odlingsgränsen inom Sorsele socken af Västerbottens län samt inom
Gellivare, Jockmocks och Arjepluögs socknar af Norrbottens län. Dessa
återstående områden äro visserligen i jämförelse med det ofattligt stora
område, hvarå afvittringen redan ägt rum, icke särdeles stora, men då
högst afsevärda missförhållanden visat sig uppkomma genom de nuvarande
afvittringsförfattningarnas tillämpning, anser jag det vara af stor
vikt att, såvidt möjligt, mer betryggande föreskrifter blifva gällande för
den ännu oafvittrade delen af Norrland, äfven om de nya bestämmelsernas
tillämplighetsområde numera måste blifva inskränktare, än som
varit önskligt. De återstående områdena äro i allt fall i och för sig
af betydlig utsträckning och innefatta isynnerhet stora arealer skogsmark.
Till stor del hafva de å desamma befintliga skogar karaktären
af skyddsskogar.
Hvad angår de åtgärder, som, enligt hvad jag ofvan omförmält, föreslagits
i syfte att råda bot på de anmärkta missförhållandena, torde jag först
få upptaga till behandling det af norrlandskommittén framställda förslaget,
att storleken af skogsanslaget för nybyggen, som hädanefter upplåtas på
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skall bestämmas till högst 1,200
hektar för helt mantal, under det att för närvarande maximibeloppet
är 1,763,04 hektar. En dylik nedsättning af det högsta skogsanslaget
finner jag mig böra tillstyrka. Visserligen har afvittringsstyresmannen
i Norrbottens län meddelat, att vid förslag till disposition af öfverloppsmarken
i Jockmocks och Gellivare socknar det endast för fyra
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 5
Departements
chefens
yttrande.
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
nybyggen ansetts erforderligt att beräkna högre skogsanslag än efter
1,200 hektar för helt mantal, och det kunde därför synas, som om en
nedsättning af skogsanslagets maximibelopp till nämnda siffra icke
skulle blifva af särdeles stor betydelse vid den återstående särskilda
afvittringen nedom odlingsgränsen, ifall samma grundsatser, som sålunda
följts vid förslagen i fråga om Jockmocks och Gellivare socknar, äfven
vunne tillämpning inom Sorsele och Arjepluogs socknar. Härvid är
dock att märka, att, då skogsanslaget toi’de böra beräknas i visst förhållande
till det högst och lägst foreskrifna, eu allmän nedsättning af
anslagsbeloppen bör blifva följden af maximibeloppets sänkning samt
denna sänkning alltså inverka jämväl på de skogsanslag, som äfven
eljest skulle bestämts lägre än efter 1,200 hektar för helt mantal.
Hen betydelsefullaste ifrågasatta ändringen i nu gällande afvittringsföreskrifter
gäller bildandet af allmänningar. Sådana hafva inom
öfre Norrland bildats blott inom Norrbottens län, hvarest en fjärdedel
af skogsanslaget i ett flertal socknar afsatts därtill. Alls inga allmänningar
hafva däremot bildats i Västerbottens län nedom odlingsgränsen.
Ofvan odlingsgränsen inom sistnämnda län hafva delägarne
fattat beslut, att till allmänning skall afsättas i Sorsele socken en tredjedel
samt i Stensele och Tärna socknar hälften af skogsanslaget. Dessa
beslut hafva af Kungl. Maj:t fastställts den 1 mars 1901.
Nu hafva såväl Riksdagen som norrlandskommittén gjort framställning
om åstadkommande af dylika allmänningar i större omfattning.
Nämnda kommitté har i sådant afseende föreslagit, att af skogsanslaget
skulle omedelbart tilldelas de särskilda hemmanen och nybyggena endast
hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren med biträde af
skogs!jänsteman för hvarje särskild! fall förrättad undersökning ansåges
erforderligt för nödigt husbehof, att å sålunda afsätta områden aftorkning
af skog finge ske endast till husbehof samt att återstoden af
skogsanslagen borde afsättas till allmänning, att för delägarnes gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som lämnade trygghet,
att allmänningen komme att lända till varaktigt stöd för den jordbrukande
befolkningen.
Att bibehålla den nuvarande anordningen, hvilken faktiskt gjort
allmänningars bildande beroende på delägarnes fria öfverenskommelse,,
synes mig icke böra ifrågasättas. Det af norrlandskommittén framställda
förslaget har tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
såväl i Västerbottens som i Norrbottens län, af den senare myndigheten
dock med vissa erinringar i afseende på användningen af allmännings
afkastning, till Indika jag senare torde få återkomma. A
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
andra sidan hafva dock äfven åtskilliga invändningar framställts mot
sagda förslag.
Föredraganden i afvittringsärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, länsnotarien Lilja, har framhållit, att nybyggaren
borde få åtminstone någon skog under enskild disposition till
afsalu, enär bosättning i dessa trakter ej kunde grundas enbart på
jordbruk i förening med allenast husbehofsskog, helst som i sådant fall
ingen inkomst erhölles, hvarmed nybyggaren kunde bestrida kostnader
för byggnader, odlingar och afdikningar m. m. Det vore enligt hans
åsikt att befara, att genom det ifrågasatta stadgandet kolonisationen
skulle motverkas. Af dessa anledningar ansåge han bättre, att det
bestämdes såsom regel, att halfva skogsanslaget skulle afsättas till allmänning.
Enligt min mening torde det dock vara stor sannolikhet för,
att bibehållandet af halfva skogsanslaget under enskild disposition skulle,
åtminstone i de fall, då hemmantalen ej vore särdeles små, fortfarande
gorå dessa hemman alltför begärliga för trävaruindustrien och alltså
motverka det med afvittringen afsedda syftemål. Om husbehofvet blifver,
på sätt jag nedan skall söka antyda, lämpligt afvägdt, torde ej heller
bosättningens utveckling behöfva hämmas, helst allmänningens afkastning
på flerehanda sätt, åtminstone indirekt, kommer befolkningen till godo.
Landtmäteristyrelsen har mot ifrågavarande förslag anmärkt, att
husbehofvet blott kunde bedömas för närvarande tid och att det därtill
afhatta skogsområdet kunde visa sig otillräckligt, därest framdeles bosättningen
ökades genom hemmanens klyfning eller annorledes. Detta
skulle vara riktigt under förutsättning, att möjligheterna för en dylik
utveckling icke läte sig något så när bedömas. Men då odlingens utveckling
är beroende af befintligheten af odlingslägenheter samt det är
i jordägarnes intresse att vid afvittringen påvisa dessa odlingslägenheter
i så stor utsträckning som möjligt, enär de kunna räknas såsom
inägojord, på hvilken skattetal och skogsanslag få grundas, torde det
kunna antagas, att den till odling tjänliga marken blifver ganska fullständigt
uppgifven. Och om dessa odlingsmöjligheter äfven tagas i
betraktande vid bestämmandet af skogens fördelning mellan husbehofsskog
och allmänning, så att den förra sättes proportionsvis större för
de hemman, å hvilka utsikter till ökad odling finnas, och livilka alltså
kunna antagas skola framdeles gifva bärgning åt flere eller större hushåll,
torde man kunna nöjaktigt tillgodose utvecklingen för en ganska
lång tid framåt.
Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva framhållit samma
betänkligheter som landtmäteristyrelsen och till förekommande af de
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
befarade olägenheterna föreslagit, att hela skogsanslaget skulle afsätta»
till allmänning samt att delägarne skulle äga att därifrån erhålla ved
och virke till husbehof, men endast efter utsyning. Att införa utsyningstvång
för husbehofvet inom nu ifrågavarande återstående afvittringsområden
synes mig likväl vara en alltför sträng åtgärd, hvilken
skulle sätta invånarne i sagda områden i en undantagsställning i jämförelse
med andra inbyggare i Norrland och jämväl stå i strid mot
nådiga förordningen den 29 juni 1866, hvarigenom skattemannen tillförsäkrats
rätt att utan utsyning från hemmanets skog till husbehof
hämta nödigt virke och bränsle. Icke ens inom skyddsskogar, hvilkas.
bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående, har enligt
lagen den 24 juli 1903 utverkning till husbehof ansetts kunna beläggas
med utsyningstvång. Att låta delägarne taga sitt husbehof å allmänning
utan utsyning lär icke heller böra ifrågasättas, enär därigenom en
ändamålsenlig skötsel af skogsallmänningen skulle blifva mycket försvårad,
om ej rent af omöjliggjord. Afsättande af hela skogsanslaget
till allmänning skulle äfven med all säkerhet vara hindrande för uppodling
af å skogsmarken befintliga odlingslägenheter och därigenom
motverka ökad bosättning. Af dessa skäl anser jag mig ej kunna biträda
ämbetsverkens ifrågavarande förslag.
Man skulle äfven kunna ifrågasätta en sådan anordning, att viss
bestämd, husbehofvet öfverstigande andel af skogsanslaget alltid bibehölles
såsom husbehofsskog, å hvilken jordägaren finge utan utsyning
taga sitt husbehof, men att, om å denna husbehofsskog lämpligen borde
något år afverkas mer än som åtginge till husbehofvet, detta skulle ske
genom allmänningsstyrelsens försorg och att försäljningsmedlen skulle
inflyta till allmänningskassan. Därigenom skulle, åtminstone för de
större skattetalen, en viss latitud för husbehofvets tillgodoseende vinnas,
så att det därtill anslagna området skulle räcka till äfven vid ökad
bosättning. Vid en sådan anordning skulle hemmanets förvärf ej heller
innebära någon lockelse för trävaruindustrien. Dock skulle enligt
min mening eu dylik bestämmelse med afl sannolikhet icke komma att
visa sig gagnelig, enär, då hemmansinnehafvaren icke själf får inkomsten
af saluskogen och han alltså icke har direkt intresse af, att
försäljning af virke må ske från hans husbehofsskog, utan snarare
tvärtom, det lär få antagas, att han icke kommer att tillbörligen
vårda skogen, utan öfver höfvan uppdrifver husbehofsafverkningen samt
därvid ej heller har för ögonen att exempelvis till vedbränsle taga
endast sådant virke, som icke kan finna fördelaktigare användning. En
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 88. 37
föreskrift sådan som den senast antydda skulle alltså lätteligen föranleda
skogssköfling.
Af livad jag nu anfört, torde framgå, att jag icke kan anse något
af de nu omförmäida förslagen hafva företräde framför det af norrlandskommitten
afgifna. Att äfven detta icke är utan sina vanskligheter,
lär likväl få medgifvas. Dock torde dessa kunna i allt väsentligr
förebyggas genom därtill ägnade föreskrifter. Särskildt kan det möta
svårigheter att i hvarje fall på lämpligaste sätt bestämma den areal,
som bör tilläggas ett hemman såsom husbehofsskog. Det bör naturligtvis
tillkomma vederbörande afvittringslandtmätare att upprätta förslag
härtill och böra därvid, såsom ofvan antydts, äfven odlingslägenlieters
förekomst öfva inverkan. För vinnande af ökad trygghet synes det
emellertid böra föreskrifvas, såväl att landtmätaren skall vid ägobesiktningen
vara biträdd af därtill förordnad skogstjänsteman, hvilken då
bär tillfälle . att gorå iakttagelser och bör tilläggas befogenhet att
framställa erinringar i afseende å inägornas uppskattning, antecknandet
af odlingslägenheter och impediment, skogsmarkens beskaffenhet m. m.,
som ock att Ivungl. Maj:ts befallningshafvande skall före meddelande
af afvittringsutslag inhämta yttrande angående den föreslagna husbekofsskogen
från domänstyrelsen, hvilken då har tillfälle att i ärendet
höra vederbörande skogsstatstjänstemän. Särskild föreskrift torde jämväl
vara erforderlig, innefattande förbud mot afverkning å husbehofsskogen
till annat ändamål än husbehof, utan att särskildt tillstånd därtill
för hvarje gång meddelats. Då jordägaren alltså icke kan till afsalu
använda möjligen Överskjutande skogstillgång å husbehofsskogen, lär
det få antagas, att han icke blir obenägen att verkställa odlingar eller
upplåta odlingslägenheter, hvilkas bebyggande sålunda icke behöfver
minska hans tillgång på husbehofsvirke och bränsle.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka antagande af norrlandskommitténs
ifrågavarande förslag, såvidt angår skogsanslagets fördelning
i husbehofsskog och allmänningsskog, och torde jag, därest detta förslag
vinner bilall, framdeles få i underdånighet anmäla frågan om utfärdande
af föreskrifter i af mig nu angifna syften. Af dessa föreskrifter synas
de, som afse dispositionsrätten öfver husbehofsskogen, vara af beskaffenhet
att böra underställas Riksdagens pröfning. Bestämmelserna i detta afseende
torde emellertid icke lämpligen böra inryckas i afvittringsförfattningarna,
utan torde, sedan beslut i hufvudfrågan fattats, förslag
till sådana bestämmelser böra utarbetas.
I afseende a den omfattning, i hvilken nya bestämmelser i fråga
om bildande af allmänningar böra och kunna bringas till verkställighet,
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
är först att märka, att, såsom ofvan nämnts, överenskommelser om afsättande
inom Sorsele, Stensele och Tärna socknar ofvan odlingsgränsen
af viss andel af skogsanslaget redan blifvit träffade och af Kungl. Maj:t
fastställda, ehuru de ännu icke blifvit satta i verket. I betraktande af de
omständigheter, som efter detta Kungl. Maj:ts beslut blifvit genom de
verkställda utredningarna, särskilt genom norrlandskommittén, påvisade,
anser jag för min del, att några betänkligheter icke böra möta mot
återkallande af berörda fastställelse!'', så att de nya bestämmelserna må
vinna tillämpning äfven å nämnda sockenandelar. I fråga om såväl
Sorsele och Stensele som Vilhelmina och Dorotea socknar, Indika samtliga
innefatta områden både nedom och ofvan odlingsgränsen, men där
allmänningar icke afsatts vid afvittringen nedom denna gräns, komma
naturligtvis de nu ifrågasatta allmänningarna att tillhöra endast de
hemman, som äro belägna ofvanför odlingsgränsen, och lär detta
förhållande komma att vinna beaktande vid fastställelse af reglementen
för sagda allmänningar. Vidare synes det mig icke heller böra möta
hinder att för återstående särskild afvittring å odisponerade öfverloppsmarlcer
nedom odlingsgränsen påbjuda förändrade bestämmelser i fråga
om afsättning till allmänning, oafsedt hvilka stadganden som eljest i
dylikt afseende gälla inom vederbörande socken. För de socknar, där
sådan afsättning till viss andel af skogsanslaget redan vid den allmänna
afvittringen skett, kan lämpligen så förfäras, att vid nybyggesafvittringen
dels en allmänning afsättes efter samma grunder, som gälla för socknen
i öfrigt, hvarigenom nybyggena alltså blifva likställda med öfriga
hemman inom socknen i afseende å de gemensamma allmänningarna,
och dels återstoden af den del af nybyggenas skogsanslag, som icke användes
till husbehofsskog, förenas till eu särskild, endast dessa nybyggen
tillhörig allmänning. Där afsättning till allmänning icke ägt rum inom
socknen i öfrigt, såsom i Sorsele socken nedom odlingsgränsen, blifver
naturligtvis hela allmänningen nybyggenas enskilda tillhörighet.
I fråga om användningen af allmänningarnas afkastning lär det
tillkomma Kungl. Maj:t att framdeles fatta beslut, efter det förslag
därom afgifvits af Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande, och
torde därvid äfven böra tagas under öfvervägande hvad Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län i sitt ofvanberörda yttrande härom
anfört, hvithet står i öfverensstämmelse med nu gällande föreskrifter
rörande allmänningarna inom sagda län. Norrlandskommittén har i
detta afseende föreslagit en allmän bestämmelse af innehåll, att från
delaktighet i allmänningens afkastning borde uteslutas jordägare, som
uppenbarligen icke för egen utkomst brukade jorden eller vore på stället
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
boende. Med hänsyn till de betydelsefulla invändningar, som emot detta
förslag framställts såväl i den vid kommitténs betänkande fogade reservation
som af de i ärendet hörda myndigheterna, kan jag icke tillstyrka kommitténs
förslag i denna del. Det lär emellertid få bero på Kungl.
Maj:t att vid fastställande af reglementen för allmänningarna söka tillse,
att allmännings afkastning vinner sådan användning, att ändamålet med
afvittringen och med allmänningens afsättande må så mycket som
möjligt blifva tiligodosedt.
Norrlandskommittén har vidare föreslagit, att ansökning om nya
nybyggesanläggningar och dessas skatteomföring icke måtte beviljas
annan än den, som kunde antagas vilja och kunna själf bruka fastigheten
för att därigenom bereda sig sitt nödtorftiga lifsuppehälle. Äfven
enligt min åsikt är det visserligen högst önskligt, att det må tillses,
att _nybyggen upplåtas endast åt egentliga jordbrukare, men då Kung],
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län meddelat, att eu dylik
grundsats redan hittills blifvit tillämpad i sagda län samt bestämmelser
i föreslaget syfte i allt fall skulle hafva eu ganska ringa innebörd, enär
det i allt fall kan befaras, att fastigheten sedermera genom öfverlåtelse
öfvergår till ägare, som icke själf är jordbrukare, anser jag mig
icke böra förorda utfärdandet af allmän föreskrift af nu ifrågasatt
innehåll.
Hvad de af landtmäteristyrelsen föreslagna ändringarna i afvittringsförfarandet
angår och därvid först den ifrågasatta ökningen af det för impediment
medgifna afdraget, har landtmäteristyrelsen därmed uppenbarligen
afsett, att större noggrannhet skulle kunna åstadkommas, så att
duglig skogsmark icke längre blefve inbegripen under rubriken impediment.
Jag kan dock icke finna, att det föreslagna stadgandet skulle
innebära någon förbättring i sådant afseende, utan snarare komma att
verka i motsatt riktning eller så, att å ägofigurer, hvarest afdraget för
impediment hittills begränsats till V4, detsamma framdeles skulle ökas.
Härigenom komme äfven den areal skogsmark, som tillädes ett hemman,
att ökas, och då sålunda, enligt min åsikt, ett dylikt stadgande skulle
medföra ökning i skogsanslagen, hvilket står i bestämd strid mot den
uppfattning, som förestafvat det förut tillstyrkta förslaget om sänkning
af skogsanslaget för vissa nybyggen, kan jag icke biträda detsamma.
Att de af landtmäteristyrelsen anmärkta missförhållandena kunnat uppkomma
samt motiveras af det nuvarande stadgandet om afdragets storlek
måste enligt min mening bero därpå, att landtmätarne icke tillbörligen
iakttagit föreskriften i afvittringsstadgans § 16, där det uttryckligen
ålägges landtmätare att tillse, att under impediment ej inbegripes duglig
40
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.
mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag. Skall ej
ett impediment särskildt mätas, och räcker ej afdrag med V4 att motsvara
impedimentens verkliga areal å en viss ägofigur, kan det väl hända,
att impediment måste räknas som skogsmark, men detta kan icke undvikas,
under det att ett motsatt förfarande är bestämdt förbjudet.
Därest gällande stadganden noggrann! iakttagas, synas de mig alltså
vara tillfyllestgörande till förhindrande af det af landtmäteristyrelsen
nu angifna missförhållandet och ytterligare trygghet i sådant afseende
torde vinnas, därest, såsom jag förut tillstyrkt, det bestämmes, att skogstjänsteman
skall närvara vid all ägobesiktning.
Ej heller förslaget angående afdrag för i skogsanslag ingående
betesmark i förhållande till skogsmark eller för skogens större eller
mindre växtlighet synes mig af beskaffenhet att böra vinna bifall. En
dylik bestämmelse skulle nämligen, såsom kammarkollegium och domänstyrelsen
framhållit, antagligen leda till ökning af skogstilldelningarna,
hvilken af förut angifna anledningar icke bör befrämjas. Förändringen
skulle äfven medföra ett slags gradering af marken och skogen, hvilken
gradering, att döma af äldre erfarenheter i sådant afseende, lätt kan
missbrukas och därför icke är önsklig.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet
hemställa, att Kungl. Magt måtte i nådig proposition föreslå. Riksdagen
att för sin del besluta, att vid afvittringen inom de områden af Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, beträffande hvilka Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande ännu icke meddelat afvittringsutslag,
skall iakttagas:
dels att för nybyggen, som hädanefter upplåtas å odisponerade
öfverloppsmarker nedom odlingsgränsen, skogsanslaget bestämmes till
högst 1,200 hektar för helt mantal;
dels och att af skogsanslaget skall omedelbart tilldelas de särskilda
hemmanen eller nybyggena endast hvad som efter noggrann, af afvittringslandtmätaren
med biträde af skogstjänsteman för hvarje särskildt fall
förrättad undersökning anses erforderligt för nödigt husbehof, med
hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter, men att återstoden af
skogsanslagen afsättes till allmänning, att för delägarnes gemensamma
nytta förvaltas i enlighet med grunder, som af Kungl. Maj:t bestämmas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
-
41
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Regenten lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet skulle till Riksdagen aflåta# af den lydelse,
bil . . . till detta protokoll utvisar.
Ex. protocollo:
Reinh. II. J. lindbeck.
Bill. till Biksd. Prof. 1905.
1 Sami
1 Afd. 43 Höft.
6