Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
1
N:o 37.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående underhållet
för framtiden af den s. k. Långebron öfver
Hel geån vid Kristianstad i Kristianstads län; gifven
Stockholms slott den 11 november 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärcnden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för sin del besluta,
att den staden Kristianstad genom kungl. bref af den 15 mars
1622 tillförsäkrade frihet från deltagande i underhållet af den öfver
Ilelgeån vid Kristianstad emellan staden å ena och Gärds härad å andra
sidan om ån ledande bron, kallad Långebron, och därmed den på samma
kungl. bref grundade skyldighet för väghållningsskyldige i Gärds,
Villande, Albo, Östra och Västra Göinge härad af Kristianstads län
samt i Färs och Frosta härad af Malmöhus län att underhålla inom
stadens område belägen del af bron skall upphöra med utgången af
år 1905, med åliggande dock för nuvarande brohållningsskyldige att
dessförinnan hafva i laggillt skick försatt den del af bron, som af dem
nu underhålles.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Theodor Odelberg.
Bill. till Likså. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Åfd. 22 Käft.
1
2
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 37.
Utdrag af protokollet öfver jordbrultsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 11
november 1904.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
tost Friesen och
Virgin.
22:o.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde vidare.
Öfver Helgeån leder vid Kristianstad emellan staden å ena och
Gärds härad å andra sidan om ån en bro, kallad Långebron, hvilken
underhålles till den del, som faller inom Gärds härad, af de väghållningsskyldige
i detta härad och till den del, som ligger inom stadens
område, af de vägliållningsskyldige i Gärds, Villands, Albo, östra
Göinge och Västra Göinge härad af Kristianstads län samt i Färs och
Frosta härad af Malmöhus län med undantag för vissa sockne- och
3
Kungil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
byamän i sistnämnda härad. Ursprungligen har skyldigheten att underhålla
bron i dess helhet ålegat bönderna i förenämnda 7 härad, af
hvilka Ostra och Västra Göinge härad förr utgjort ett härad, Göinge
härad, samt i Listers härad af Blekinge län. I det nådiga bref af den
15 mars 1622, hvarigenom danske konungen Kristian IV meddelade den
nyanlagda staden Kristianstad och dess invånare åtskilliga friheter och
privilegier — hvilka han dock förbehöll sig rätt att förändra allt efter
som det syntes honom rådligt samt hans rikens nödtorft och gagn
kunde fordra — bestämmes, bland annat, att det skulle åligga borgerskapet
i staden att alla vägar, som till staden läge, sedan de en gång
blifvit färdiga, vidmakthålla, såvidt de läge inom stadens frihet och
dess marker, men att »den långa bron» till staden skulle underhållas af
bönderna i de socknar och landtbyar, mellan hvilka den allaredan vore
skiftad; och i ett nådigt bref, utfärdadt af samme konung den 20
februari 1624, heter det, att, som det läge stor makt uppå, att Kristianstads
befästning komme till stånd och hölles vid makt, både för det
skydds skull, som därigenom bereddes skåningarna, och med hänsyn
till den köpenskap, som där redan bedrefves, men vägarna dit vore så
beskaffade, att ingen kunde begagna dem utan stort besvär, så hade
adeln i Skåne medgifvit, att alla deras bönder och tjänare i Listers,
Frosta, Albo, Gärds, Villands, Göinge och Färs härad skulle förfärdiga
broar, vägar och gator till och i Kristianstad; därför skulle nu bönderna
i dessa härad tilldelas eu hvar sin del af de vägar, som ledde till
staden, och, då bönderna erbjudit sig att af hvar hel gård årligen betala
4 skilling samt af hvar half och adelns dagsverksgårdar 3 skilling
till underhåll af bron vid Kristianstad, så föreskrefs, att en uträkning
skulle verkställas i fråga om, huru mycket som sålunda skulle komma
att inflyta.
Den förstnämnda 7 härad i Skåne sålunda åliggande skyldigheten
att underhålla bron i fråga har, sedan Skåne införlifvats med
Sverige, bekräftats. Efter det Skåne år 1719 delats i Kristianstads
och Malmöhus län, påyrkade generalen och guvernören Hård i anledning
af ett då föreliggande förslag till brobyggnad, att Frosta och
Färs härads allmoge skulle befrias från att deltaga i byggandet af
bron, men i nådigt bref af den 1 februari 1726 förklarades, att Frosta
och Färs härad icke kunde sig i detta fallet undandraga, utan borde
till brobyggnaden och dess underhåll bidraga lika med ifrågavarande
5 härad i Kristianstads län eller alltså Östra och Västra Göinge,
Gärds, Villands och Albo härad. Vid denna tidpunkt synes sålunda
4 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 37.
Listers härad icke längre hafva varit skyldigt att deltaga i brons
underhåll.
I början af 1850-talet väcktes åter fråga om nybyggnad af bron;
och då framställdes yrkanden därom, att staden Kristianstad och Gärds
härad, inom hvilkas område bron vore belägen, måtte förpliktas att
ensamma bygga och underhålla bron; men detta bestreds särskildt från
stadens sida, därvid åberopades dess privilegier samt nådiga brefvet af
den 1 februari 1726, hvilka ovillkorligen fritoge staden från denna
skyldighet. I fråga om nybyggnad och underhåll af bron meddelades
den 17 augusti 1855 utslag gemensamt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads och Malmöhus län, hvarigenom på grund af
den utredning, som förekommit, och under hänvisning till nådiga brefven
af den 20 februari 1624 och den 1 februari 1726, ifrågavarande 7
härad förpliktades att fortfarande ensamma vidkännas kostnaden för
brons uppbyggande och underhåll, dock med den lindring, som kunde
uppkomma dels genom bidrag af allmänna medel och dels med hänseende
till möjligen blifvande svängbro; därjämte förordnades, att bron
skulle helt och hållet nybyggas, att å den nya bron skulle göras öppning
eller lucka i segelleden samt att, om, på sätt föreslaget blifvit,
öfver denna öppning komme att anbringas en sväng- eller rullbro,
däraf fördelen hufvudsakligen komme staden till del, staden ensam
skulle vidkännas icke blott den högre kostnad, hvartill anbringandet
af en sådan bro kunde uppgå utöfver hvad till brobyggnaden eljest
åtginge, utan äfven framtida underhållet af sväng- eller rullbron.
Kammarkollegium, hvarest besvär häröfver anfördes, fann ej skäl till
annan ändring i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag, än att, då
Fulltofta socknemän och Ousby byamän i Frosta härad blifvit enligt
guvernörens i Skåne resolutioner den 20 mars 1696 och den 26 juli
1712 befriade från deltagande i byggnad af Långebron i anseende
därtill, att dem ålåge att bygga och vidmakthålla 6 andra broar, bemälde
sockne- och byamän borde samma befrielse fortfarande tillgodonjuta;
och detta kammarkollegii utslag blef af Kungl. Maj:t genom resolution
den 10 augusti 1858 fastställdt.
Den nya bron var färdig år 1861 och hade kostat omkring 321,000
kronor.
Den 17 juni 1891 beslöto ifrågavarande 7 härads brobyggnadsskyldige
fastighetsägare, hvilka emellertid för fullgörande af den dem
åliggande skyldigheten att bygga och underhålla Långebron sammanslutit
sig i ett bolag, att hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla
dels om ett årligt bidrag till brons framtida underhåll och dels
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 37. 5
om ett anslag för en gång till afbetalning af bolagets skuld.. I den
underdåniga skrifvelse af den 30 september 1891, som bolagets direktion
i anledning'' af detta beslut aflat till Eders Kungl. Maj:t, anfördes, bland
annat, följande.
Ehuru frågan om förenämnda 7 härads skyldighet att ensamma
bygga och underhålla bron måste anses vara slutligen afgjord genom
nyssnämnda nådiga resolution af den 10 augusti 1858, saknades likväl
icke sannolika skäl för det antagandet, att det nu å sagda härad hvilande
brobyggnadsbesväret ursprungligen varit inskränkt till att första gången
uppbygga bron och sedermera med en viss ringa årlig afgift bidraga
till underhållet af densamma. 1 hvarje fall hade icke blott uppfattningen,
i äldre tider åtminstone, varit sådan, utan staten hade, då nybyggnad
eller kostbarare reparation å bron förestått och bidragen från
förberörda härad varit otillräckliga, själf tagit saken om hand och genom
anvisande af penningar, materialier och arbetsmanskap dragit försorgom
arbetets utförande. Anledningen härtill finge väl antagas hafva
varit den, att bron ansetts vara för Kristianstad såsom fästning oundgängligen
nödig, och ehuru denna grund för statens deltagande i brohållningsbesväret
numera, då fästningen vore raserad, icke vidare vore för handen,
syntes det dock icke vara en obillig fordran af de härad,. på hvilka
i senare tiden hela bördan af brohållningsskyldigheten kommit att hvila,
att de genom understöd från statens sida, såsom i äldre tider skett,
bereddes en lindring härutinnan, för hvilken jämväl andra giltiga skäl
kunde förebringas. Därigenom att Listers härad, som ursprungligen
haft skyldighet att deltaga i brons underhåll, för något annat statens
ändamål befriats från detta onus, hade detta kommit att så mycket
tyngre hvila på de kvarstående brohållningsskyldige, hvilka icke, såvidt
kändt vore, fått tillgodonjuta någon förmån, som motsvarade det sålunda
ökade brohållningsbésväret. Då staten genom privilegier skyddat
staden Kristianstad, som mer än flertalet af ifrågavarande härad torde
hafva haft fördel af bron, från allt deltagande i brohållningsskyldigheten,
som enligt gällande lag eljest skolat delvis åligga staden, sa borde
däraf följa, att, då numera inga giltiga . grunder funnes för en dylik
befrielse, staten, som också med hänsyn till det i Kristianstad befintliga
artillerietablissementet hade direkt nytta af bron, vidkändes skäligd
bidrag till kostnaden för densamma. De grunder, som föranledt, att
ifrågavarande onus blifvit palagdt häradena i fråga, förefunnes ej heller
numera: Kristianstad hade nämligen upphört att vara fästning, för
handelsrörelsen därstädes vore bron, da landsbygden nu stode i förbindelse
med staden genom sex järnvägar, ej af samma betydelse som
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
fordom och af de sålunda förändrade förhållandena borde väl betingas
en motsvarande ändring- af den nu existerande, mot den allmänna uppfattning-en
och gällande lagbestämmelser stridande brohållningsskyldigheten.
På dessa grunder och af i öfrigt anförda skäl anhöll direktionen
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå
Riksdagen att bevilja bolaget dels ett årligt anslag af 1,800 kronor till brons
framtida underhåll, motsvarande medeltalet af underhållskostnaden under
åren 1880—1889, dels ock för eu gång ett bidrag af 40,000 kronor
till afbetalning å bolagets till 80,089 kronor 21 öre uppgående skuld.
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Kristianstads län, som
till Eders Kungl. Magt öfverlämnade direktionens underdåniga ansökning,
förordade därvid på det varmaste afseende å densamma, då det torde
vara billigt, att staten bidroge till brons underhåll och därigenom
lättade bördan för de brohållningsskyldiga häradena, hvilka nu måste
för brons underhåll samt i räntor och amorteringar å bolagets skuld
årligen utgifva, efter 6 kronor för helt mantal, omkring 13,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvars utlåtande i ärendet infordrades,
ansåg åtskilliga skål'' finnas af beskaffenhet att göra eu mellankomst
från statens sida i den riktning, direktionen afsett, fullt befogad
och för den allmänna samfärdseln ändamålsenlig. Sålunda kunde det
väl icke förnekas, att ifrågavarande härad, allrahelst efter tillkomsten
af nu gällande lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet, i
afseende å skyldigheten att underhålla Långebron intoge en undantagsställning,
som måste anses vara i och för sig högst oegentlig och därför
böra utjämnas, i den mån detta läte sig göra utan alltför stora uppoffringar
från statens sida. Af detta och andra skäl vore det billigt,
att staten trädde emellan med ett anslag för en gång, på sätt direktionen
ifrågasatt, därvid dock borde fästas det villkor, att den broafgift,
som dittills utgått för brons trafikerande, skulle upphöra, under det
att det vore mindre lämpligt, att staten förbunde sig att för framtiden
bidraga till brons underhåll. Däremot vore det ej obilligt, att staden
Kristianstad, som nu endast erlade eu årlig afgift för svängbron, men
som i väsentlig mån hade fördel af afgiftsfri trafik öfver bron, verksammare
än hittills bidroge till brons underhåll med ett belopp, som
styrelsen föreslog till 1,000 kronor årligen.
Sedan ärendet remitterats till kammarkollegium, infordrade kollegium
från stadsfullmäktige i Kristianstad deras yttrande, huruvida och
i sådant fall med hvilket belopp de kunde vara villiga att bidraga till
underhållet af bron. I detta yttrande, som afgafs den 6 oktober 1892,
förklarade sig stadsfullmäktige finna sådana skäl icke vara för handen,
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
att staden borde binda sig till något bidrag för ifrågavarande ändamål.
I anledning af Kungl. Mapts resolution den 10 augusti 1858 — hvarigenom
för öfrigt den staden genom dess privilegier medgifna befrielsen
från skyldigheten att underhålla bron blifvit bekräftad — hade staden
för byggandet af den nuvarande svängbron fått vidkännas en kostnad af
20,657 kronor och hade sedermera för dess underhåll årligen haft större
eller mindre utgifter, som år 1883 uppgått till 3,219 kronor 22 öre;
och då staden därjämte kostnadsfritt afstått för bron och den nya strömfåran
erforderlig jord, så hade staden för bron måst underkasta sig
betydliga uppoffringar, hvilka fullt uppvägde den fördel, som staden
möjligen skulle hafva däraf, att trafiken öfver bron blefve afgiftsfri,
en fördel, som, då staden numera genom järnvägar hade bekväma kommunikationer
med landsbygden söder- och västerut, vore af ringa betydelse.
I utlåtande, afgifvet den 12 december 1895, anförde kammarkollegium,
att i fråga såväl om ordnandet af bolagets återstående skuld
för den nuvarande brobyggnaden som om förändring för framtiden i
skyldigheten att underhålla bron förändrade förhållanden inträffat, i
följd hvaraf dessa frågor torde få anses hafva kommit i ett väsentligen
förändradt skick mot vid tiden för den underdåniga ansökningens afgifvande.
Bland annat hade nämligen i följd af en framställning från eu
del brohållningsskyldige frågan om brounderhållet varit föremål för
pröfning och afgörande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kristianstads och Malmöhus län. Dessa myndigheters gemensamma
utslag, som meddelats den 8 oktober 1895, hade emellertid af flere
bland de brohållningsskyldige öfverklagats genom besvär, som ännu vore
beroende på kollegii pröfning. Med afseende härå hemställde kollegium,
att Eders Kungl. Maj:t måtte finna den underdåniga ansökningen icke
till någon Eders Kungl. Mapts vidare åtgärd föranleda.
Nyssnämnda utslag af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
de båda skånska länen meddelades i anledning af en till Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län ingifven skrift, däri åtskilliga
väg- och brohållningsskyldige inom Färs och Frosta härad anhållit, att,
som enligt 5 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 hvarje härad i regeln skulle i väghållningsafseende
utgöra eu gemensamhet för sig samt i vederbörlig ordning
blifvit bestämdt, att de 7 härad, som underhölle Långebron, skulle hvart
för sig utgöra ett väghållningsdistrikt, frågan om skyldigheten att för
framtiden bygga och underhålla bron måtte ånyo pröfvas och i sammanhang
därmed Färs och Frosta härad befrias från att deltaga i detta
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
underhåll. I utslaget förklarade Eders Kung], Maj:ts bemälde båda
befallningshafvande — under åberopande af 5 § i väglagen och då de
om brons underhåll meddelade bestämmelser, hvilka icke kunde anses
såsom sådant åtagande, hvarom förmäldes i 19 § af samma lag, vore
genom lagen upphäfda, såvidt anginge den del af brobyggnaden, som
vore belägen inom Gärds härad — att från och med den 1 januari
1895, då väglagen i sin helhet trädde i kraft, Färs, Frosta, Västra
Göinge, Östra Göinge, Albo och Villands härad skulle vara befriade
från att underhålla viss del af bron, som finge anses vara belägen inom
Gärds härad, hvilken skyldighet därefter ensamt skulle åligga vågkassan
i Gärds härad; men enär, vidkommande underhållet af den
inom staden Kristianstads område belägna del af brobyggnaden, nya
väglagen endast afsåge väg eller bro å landet, samt det icke tillkomme
Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande att upphäfva de af Kungl.
Maj:t i äldre tider meddelade föreskrifter om underhåll af den inom
stadens område belägna del af brobyggnaden, funne Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande framställningen i denna del icke kunna af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännas. Besvär, som häröfver
anfördes hos kammarkollegium och sedermera fullföljdes hos Eders
Kungl. Maj:t, föranledde ej ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag; och då Eders Kungl.- Maj:t den 20 mars 1900 meddelade
nådig resolution i anledning af dessa besvär, anbefallde Eders
Kungl. Maj:t samtidigt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads
län att med afseende å det förändrade skick, hvari ärendet rörande
direktionens för Långebrobolaget framställning om statsanslag kommit
genom berörda nådiga resolution samt genom öfriga under ärendets
handläggning ändrade förhållanden, i ärendet afgifva nytt utlåtande.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämnade direktionen för
bolaget tillfälle att åter yttra sig och aflämnade med eget underdånigt
utlåtande af den 27 januari 1902 eu underdånig skrifvelse från direktionen.
I denna skrifvelse meddelade direktionen, att den af brons
nybyggnad uppkomna skulden dåmera guldits, till följd hvaraf det
ifrågasatta större anslaget icke vidare vore erforderligt. Beträffande
åter det framtida underhållet af bron, vore det uppenbarligen stridande
mot den nya väglagens syftemål i afseende å vägunderhållets jämnare
fördelning, att bördan däraf skulle hvila å ifrågavarande 7 härad; rättvisa
och billighet kräfde, att ifrågavarande skattskyldighet upphäfdes. Direktionen
anhöll i underdånighet, i enlighet med beslut åt de brohållningsskyldige
vid bolagsstämma den 22 juni 1901, med ändring af sin tidigare
framställning, det Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta, att skyldig
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
het till deltagande i underhållet af Långebron icke vidare skulle åligga
de nu underhållsskyldiga hemman uti nämnda 7 härad.
För egen del anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att, ehuru numera, sedan den för brons nybyggnad åsamkade skulden
blifvit betalad, den årliga kostnaden för bron icke uppginge till så
högt belopp, att den kunde kännas synnerligen betungande för de
underhållsskyldige i nämnda härad, det likväl vore billigt och rättvist,
att de blefve befriade från detta onus. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge emellertid, med hänsyn till hvad Kristianstads privilegier
i detta afseende innehölle, staden icke kunna mot sitt bestridande
förpliktas att öfvertaga underhållet af bron och fann fördenskull, om
direktionens ansökning skulle bifallas, ingen annan utväg återstå, än
att underhållet öfvertoges af statsverket.
I förnyadt underdånigt utlåtande den 28 maj 1903 anförde kammarkollegium
beträffande saken, sådan den nu förelåge eller i fråga om
befrielse för de nuvarande brohållningsskyldige från skyldigheten att för
framtiden bygga och underhålla den inom staden Kristianstads område
belägna delen af bron, att, då detta onus, sådant det hittills varit ordnadt,
innebure en, särskild! efter tillkomsten af den nya väglagen, mot
gällande allmänna stadganden i flera afseenden stridande oegentlighet
och dess bibehållande vid därtill förpliktade hemman i och för sig icke
kunde anses billigt eller rimligt, kollegium för sin del icke kunde annat
än finna det önskvärd!, att detta onus blefve från berörda hemman aflyftadt.
Eu dylik befrielse torde emellertid icke kunna medgifvas, med
mindre samtidigt meddelades bestämmelser om, på livilket annat sätt
skulle med utgörande af samma onus för framtiden förfaras, och ehuru
i detta afseende förekomme, att staden Kristianstad på grund af sina
privilegier haft att åtnjuta frihet från ifrågavarande brohållningsbesvär,
borde dock denna förmån ej anses vara af så okränkbar beskaffenhet,
att densamma icke borde kunna, äfven mot stadens bestridande och
utan något vederlag från statsverkets sida, genom särskild lagstiftningsåtgärd
upphäfvas, när med hänsyn till förändrade förhållanden sådant
kunde pröfvas skäligt. Och då det syntes vara utom allt tvifvel, att
staden numera vunnit sådan ekonomisk förkofran samt äfven i öfrigt
intoge eu så väsentligen förändrad ställning mot hvad förhållandet
varit vid tiden för privilegiernas utfärdande, att ett undantag till förmån
för staden från den i 25 kap. 8 § byggningabalken stadgade
skyldighet för städerna att röja och hålla väg och broar så långt stadens
ägor räckte icke vidare vore vare sig af något behof påkallad! eller
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, tvekade kollegium icke
att förorda en öfverflyttning på staden af ifrågavarande brohållningsbesvär.
Stadsfullmäktige i Kristianstad, som lämnats tillfälle att yttra
sig i anledning af hvad kammarkollegium sålunda anfört, hafva gent
emot kollegium förfäktat okränkbarheten af stadens privilegier och i
detta afseende anfört, att genom den s. k. Malmö recess af den 18
december 1662, som utgjorde resultatet af underhandlingar mellan den
svenska konungamakten, å ena, och den till landtdag samlade adeln
jämte ombud från prästerskapet och städerna i Skåne, Halland och
Blekinge, å andra sidan, de städerna i nämnda, förut danska provinser tillförsäkrade
privilegier bekräftats och att till gengäld för de från kronans
sida adeln, prästerna och borgerskapet medgifna förmåner ständerna
åtagit sig vissa förpliktelser. Hå Malmö recess sålunda hade karaktären
af ett fördrag mellan svenska kronan och nyssnämnda provinser, syntes
ett ensidigt rubbande af de genom detta fördrag bekräftade stadsprivilegierna
knappast kunna rättsligen försvaras. Ej heller förefunnes något
materiellt skäl för den föreslagna kränkningen af dessa privilegier; ty
staden, som mot sitt bestridande förpliktats att ensamt vidkännas ej
blott den särskilda kostnaden för anbringandet, utan äfven det framtida
underhållet af svängbron och som, äfvenledes i sammanhang med den
senaste ombyggnaden af bron, kostnadsfritt afstått härför erforderlig
mark, hade härigenom blifvit pålagd en tunga, som syntes fullt motsvara
hvad som af samhället i detta hänseende skäligen kunde fordras. Stadsfullmäktige
hemställde sålunda, att det af kammarkollegium väckta förslaget
icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda,
Efter nådig remiss har äfven justitiekanslersämbetet den 30 sistlidne
april yttrat sig i ärendet och därvid anfört, bland annat, att
privilegier af den beskaffenhet som det ifrågavarande, hvilket meddelats
staden Kristianstad för befordrande af ett ällmänt intresse, utan att
staden därför åtagit sig några motsvarande förpliktelser, och som
utgjordes af befrielse från ett allmänt besvär, enligt allmänt antagen
statsrättslig grundsats ansåges kunna af statsmakterna upphäfvas utan
samtycke af den privilegierade och utan vederlag samt att härtill
komme, att kronan i privilegiibrefvet uttryckligen förbehållit sig rättigheten
att efter omständigheterna företaga ändring i privilegierna.
Malmö recess, som, såvidt ämbetet kunnat finna, icke innehölle någon
bestämmelse därom, att någon särskild förpliktelse skulle åligga Kristianstad
för det ifrågavarande privilegiets åtnjutande, innebure således icke
någon förändring i privilegiets karaktär, utan endast en af konunga
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
makten och ständerna meddelad bekräftelse på det förut af konungamakten
ensam gifna privilegiet. Och Malmö recess vore visserligen
att anse såsom ett fördrag mellan svenska konungamakten och ständerna
i Skåne, Halland och Blekinge, men däraf följde ock, att för ändring i
fördraget icke erfordrades beslut af andra än kontrahenterna, d. v. s.
Konungen och ständerna eller numera Riksdagen, å hvilken ständernas
befogenhet öfvergått. Ämbetet ansåg sig, under åberopande föröfrigt
af hvad kammarkollegium i ärendet anfört, kunna förorda, att ifrågavarande
brohållningsbesvär öfverflyttades å staden Kristianstad.
Den ifrågavarande bron, hvars hela längd är 447,2 0 meter, består
af den egentliga af järn byggda bron öfver själfva ån, hvilken med
inberäknande af östra landfästet åt stadens sida upptager en längd af
71,80 meter, och den s. k. chausséen mellan järnbron och bommen
vid Härlöf i Gärds härad, 375,4 0 meter lång. Häraf räknas enligt
Eders Kungl. Maj:ts förenämnda resolution af den 20 mars 1900 såsom
hörande till Gärds härad 300,7 6 meter af chausséen, räknadt från väster,
hvilken sträckas underhåll följaktligen numera åligger de väghållningsskyldige
inom nämnda härad; och faller inom stadens område 74,64
meter af chausséen, den egentliga bron och östra landfästet, tillhopa
140,4 4 meter. Långebrobolagets årliga kostnader för brounderhållet hafva,
enligt en bland handlingarna i ärendet befintlig tablå, under de 10
åren 1880—1889 växlat mellan högst 3,165 kronor 14 öre och lägst
945 kronor 59 öre; den årliga medelkostnaden för dessa år, under
hvilka bolaget underhöll bron i dess helhet, är 1,804 kronor. På grund
af- särskilda nådiga bref, det sista af den 28 september 1900, har af
vederbörande till och med år 1901 uppburits viss afgift af de bron
trafikerande.
Såsom Eders Kungl. Maj:t lär finna, afser direktionens öfver
Långebrobolaget underdåniga framställning, sådan den nu föreligger,
endast underhållet af den del af bron i fråga, som ligger inom staden
Kristianstads område. Den öfriga, inom Gärds härad belägna delen åt
bron underhålles, som förut nämnts, numera, enligt Eders Kungl. Maj:ts
resolution af den 20 mars 1900 och i öfverensstämmelse med hvad
som är stadgadt i gällande väglag, af de väghållningsskyldige i sistnämnda
härad. Beträffande underhållet utaf förstnämnda del af bron
synes mig ej heller finnas några sakliga skäl att bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt hvilken underhållsskyldigheten hvilar på de väghållningsskyldige
i oftanämnda 7 härad och icke på staden, hvilken, om
densamma icke genom nådiga brefvet af den 15 mars 1622 befriats
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.
därifrån, skyldigdieten att underhålla denna del af bron, enligt det
allmänna stadgandet i 25 kap. 8 § byggningabalken, skolat åligga.
De särskilda förhållanden, som en gång gjort det å ena sidan behöflig!
för staden att befrias från bördan af brounderhållet och å andra sidan
rätt och billigt, att denna börda lades å andra delar af Skåne, äro
sedan länge icke mer för handen. För att bringa underhållsskyldigheten
jämväl beträffande nu ifrågavarande del af bron i öfverensstämmelse
med gällande lagstiftning erfordras emellertid, att det staden
Kristianstad genom nyssnämnda nådiga bref meddelade privilegium i
afseende å brounderhållet blifver upphäfdt. Några formella hinder
synas icke heller ligga i vägen för ett sådant upphäfvande. I detta
afseende tillåter jag mig att åberopa hvad justitiekanslersämbetet i
ärendet anfört till bemötande af hvad som från stadens sida påståtts
om okränkbarheten af dess privilegier. Något vederlag åt staden för
borttagande af berörda privilegium synes ej heller böra sättas i fråga,
då det icke ådagalagts, att staden iklädt sig någon mot befrielsen från
underhållet af bron svarande skyldighet.
Under hänvisning för öfrigt till hvad i ärendet förekommit, hemställer
jag alltså i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte i
nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att den staden Kristianstad genom nådiga brefvet af den 15 mars
1622 tillförsäkrade frihet från deltagande i underhållet af ifrågavarande
bro och därmed den på samma nådiga bref grundade skyldighet för
väghållningsskyldige i Gärds, Vi!lands, Albo, östra och Västra Göinge,
Färs och Frosta härad att underhålla inom stadens område belägen
del af bron skall upphöra med utgången af år 1905, med åliggande
dock för nuvarande brohållningsskyldige att dessförinnan hafva i laggillt
skick försatt den del af bron, som af dem nu underhålles.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet skulle
till Riksdagen afiåtas af den lydelse, bil. . .. till detta
protokoll utvisar.
Ex prötocollo:
G. Zethelius.