Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

N:o 21.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag
om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891:
gifven Stockholms slott den 20 januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring
i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Theodor Odelberg.

Bill. till Piksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

1

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

o

Förslag’

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förorclnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18,
22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50 och 51 §§, öfverskriften till
V kap. samt 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69,
70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 skola erhålla följande förändrade lydelse.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige
väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar
deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Ej må af Konungens befallningshafvande till behandling enligt denna
paragraf upptagas ansökning om anläggning af ny eller omläggning af
gammal väg eller om förändring af bygdeväg till landsväg, innan plan och
kostnadsförslag för företaget, efter sakkunnig undersökning, uppgjorts;
ej heller ansökning om öfvertagande till allmänt underhåll af förutvarande
enskild väg, innan tillförlitlig utredning ägt rum beträffande
hvilka åtgärder må erfordras för vägens försättande i laggillt skick, så
ock om kostnaden därför,

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
däraf d.å förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af
härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke
därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.

Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda
distrikt är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting
att lämna bidrag till byggande af allmän väg. bro eller färja.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill älven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad
frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst däraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyssnämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för inkomst, som
förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggillt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelning,
hvarom i III kap. stadgas.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

De beskattningsföremål, livilka icke utgöra vägunderhåll iu natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till eu för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa under förvaltning af en vågstycke,
hvarom i Y kap. förmäles.

8 §.

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af
bro, som ej är till vägtrumma liänförlig, samt af färja bestrides ur vägkassan,
i den män sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af
gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild
väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt
byggande af bro och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel
eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest
annorledes gäldas.

12 §.

Finnes för beredande af lämplig och bekväm vägdelning erforderligt,
att väg eller vägsträcka från delningen undantages, må den i ordning,
hvarom i 43 § stadgas, kunna från vägdelningen uteslutas för att
medelst vägkassan underhållas.

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt
vägstycke eller eljest obekvämt belägen med afseende å fullgörandet
af dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, där inneliafvaren sådant
hellre vill och de väghållningsskyldige därtill samtycka eller, om samtycke
vägras, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens
besvär pröfvar skäligt bifall därtill lämna, i stället bidraga med penningar
efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den i
IV kap. omförmälda nämnd; skolande härvid icke tagas i beräkning
den af nämnden angifna särskilda kostnad för ökadt besvär i följd af
större afstånd från fastigheten till dess vägstycke.

Ofvannämnda bidrag, hvithet debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lämnats • odelad emellan delägare i samma
jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad
emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 5

hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Åro delägarne
flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse
en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen,
som i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt
ruin och kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne eu för
alla och alla för eu för underhållet af fastighetens väg.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första hand för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger
för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför
nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år
förflutit.

Vill delägare, att vägen skall delas, kåfve han därtill vitsord;
och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §
stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare
vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur vägkassan.

15 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i
väsentlig män betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll
indelad, må kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur
vägkassan.

16 §.

Varder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet
än dem, som afses i 14 och 15 §§, fastighets vägunderhåll märkligt
försvåradt, njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

17 §.

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang
med vägskatten.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets
öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande
af tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, en
af vägstyrelsen och eu af väghållaren.

Vägrar någon enligt nämnda paragrafer till ersättnings utgifvande
skyldig att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar
efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse
god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

22 §.

Allmän väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst
vägkassan, skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Om hämtning af väglagningsämnen från kronans jordbruksdomäner
stadgas särskildt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger
häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer
talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till
minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning
därför skall utgifvas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

7

§ 35.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å
tid, som antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen
och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,
och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då
den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen
hvarje dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje
väglott befunna brister i vägunderhållet och det penningebelopp, hvartill
kostnaden för deras afhjälpande uppskattas.

Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige
genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter
syneförrättningens slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande
med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å
det ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma
utses; skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen
utdrag af kungörelsen, i hvad den rör vid synen befunna brister i det
vägunderhåll, som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla
föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom viss
af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta dagar,
hafva bristerna botade, vid äfventyr, om sådant underlåtos, af böter
enligt 77 § samt påföljd därjämte att bristerna emot lega alhjälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad,
ej öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, värde
arbetet utbjudet på ofientlig auktion, som hålles af länsmannen och
kungöres i sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud,
som af länsmannen pröfvas antagligt, äge han på annat lämpligt sätt
besörja om arbetets utförande.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall,
där saken sådant uppskof tåla kan, väghållare eller vägfogde anmana»
att inom viss kort tid aflijälpa, vid äfventyr, som nyss är nämndt. Försittes
den tid, eller är bristen af beskaffenhet, att dröjsmål med dess
afhjälpande kan medföra våda för vägfarande, läte länsmannen ofördröjligen
på lämpligt sätt bota skadan.

8

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Kostnad för väglagning, som enligt denna paragraf genom länsmannens
föranstaltande ntföres, äge lian hos vederbörande väghållare eller
vägfogde omedelbart uttaga; dock, hvad angår botande af tillfälliga
brister, ej till större belopp än kronofogden, efter granskning af kostnadsräkningen,
godkänner.

41 §.

Under förrättningen skall till en början följande frågor, på sätt
bär nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola såsom allmänna
anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böna till vägtrummor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningdistrikts förening till ett, därest förslag
därom biff vit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens
befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, och
åsättande af vägtal därefter blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt,
samt beslutet därom vunnit laga kraft, fortsättes förrättningen
medelst vägames gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan
förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets
kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens
fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller

9

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en
längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där
större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning
i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnes gradering försiggått, afgifve förrättningsmannen
med gode männen förslag rörande frågan om de vägar eller vägsträckor,
som jämlikt 12 § kunna anses böra från delningen uteslutas;
öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges
hörande, fattar beslut; hvaruppå, och sedan frågan blifvit
slutligen afgjord, förrättningen, efter kungörelse, som ofvan är sagdt,
afslutas medelst vägarnes fördelning.

44 §. ''

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
såväl att därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan, som
ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje
länsman inom väghållningsdistriktet utdrag'' af vägdelningslängden för
hans tjänstgöringsområde, dels ock vägstyrelsens ordförande ett exemplar
af vägdelningslängden, graderingslängden och förrättningsprotokollet.
Konungens befallningshafvande utfärdar därefter allmän kungörelse om
förrättningens afslutande.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att
där förvaras.

Tillträde af de nya väglotteima skall äga. rum vid utgången af
det år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.

45 §.

Vill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i
36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med
nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan
i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne
om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, st ände
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshafBih.
till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 2

10

Kung!.. Maj ds. Nåd. Proposition N:o 21.

vande, på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan
lämplig person att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen
bevisligen kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och
skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till
efterrättelse. Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som har att därom underrätta
delägarne.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,
skall bekostas af delägarne i förhållande till delningsgrunden och äger
bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlige delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,
så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen
ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf afses,
hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande
till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.

Hvad sålunda i 2 och 3 punkterna af denna paragraf är stadgadt
galle i tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de
fastigheter, som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med
iakttagande:

att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex
månader från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd,
vägstyrelsen ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära
förordnande om delningen;

att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa
vägens gradering i enlighet med 43 §;

att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan
öfver delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen
blifvit verkställd; samt

att delningen bekostas af vägkassan.

46 §.

F ör bestämmande a beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,
uppskattas särskildt för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet
den tid mark är bär af allmän väg, bro och färja.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å
ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å afståndet mellan den

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsskyldiga fastigheten och dess väglott; börande i uppskattningsinstrnmentet
utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer
afsevärdt, särskildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens
till följd af berörda förhållande ökade besvär.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af eu för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter.

Ordföranden och eu ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande;
och bör åtminstone ordföranden vara densamme för alla distrikt
inom ett län eller landstingsområde.

Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses
af de väghållningsskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver
Konungens befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter
och suppleanter bör eu ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare
af jordbruksfastighet samt en ledamot och dennes suppleant
bland väghållningsskyldige, som äro pliktige att deltaga i väghället
för annat beskattningsföremål än jordbruksfastighet.

I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande,
ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrig!, äfvensom angående
rättighet att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla hvad om
ordförande i kommunalstämma stadgadt är.

49 §.

Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter
sken. Äskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det
på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så
snart densamma vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas,
hvarvid den gradering, som vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga
till grund, där ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.

Har, efter det uppskattning ägt ruin, tillkommit ny eller förändrats
gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas
särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja.
Den uppskattning skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom
distriktet sker.

12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning,
den förre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande
resereglemente tillkommer kronofogde, och ledamöterne i likhet med
hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter full gjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vågskål!.

52 ,§.

För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige
enligt denna lag skola liöras, för anställande af de i 47 och 54. §§
omförmälda val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest
enligt denna lag tillkommer de väghållningsskyldige, skola dessa sammanträda
å vägstämma.

Röstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt,
som omfattar mer än en kommun, de väghållningsskyldige att å vägstämman
låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor
efter vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin
kommuns hela vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige obetaget att
vid vägstämman utöfva rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall afräknas
från det, för hvilket vederbörande kommunombud skall äga rösta.

I vägstämmas öfverläggningar äga vederbörande kronofogde och
länsman deltaga.

Ordet vid vägstämma föres af vägstyrelsens ordförande; dock att, vid
behandling af fråga enligt G4 §, särskild ordförande bör för tillfället utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållningsdistriktet eller å
annat ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och
skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggningsämne
för stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor i så god tid före
stämman, att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för handläggning
af de i 58 och 04 §§ omförmälda frågor. Vägstämma hålles
äfven när Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande
sådant nödigt finner. Enskild väghållningsskyldig, som till talan å vägstämma
är berättigad, äger ock begära vägstämmas sammankallande för
uppgifvet ändamål. Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande
afslagen, meddelar han, om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen
därtill; och äger sökanden däröfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande
inom den tid, räknad från beslutets delgifning, som i SO § stadgas.

Ordföranden skall vid vägstämman föra eller på eget ansvar låta
fora protokoll. Det protokoll, justeradt af två vid stämman närvarande
och därtill utsedda personer, skall så fort ske kan genom vägstyrelsens
försorg uppläsas i väghållningsdistriktets kyrkor.

I öfrig! skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma,
i tillämpliga delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.

53 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.

Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter,
så vidt de ej på grund af denna lag eller eljest annorlunda utgå.

54 §.

För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att
inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, Indika,
jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods
utgång väljas ä vägstämma för eu tid af fyra år. Hälften af antalet,
eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,
utträder dock. efter lottning, vid slutet af andra året under den period,
för hvilken val i angifna ordning första gången ägt rum. Afgår ledamot
eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
för den afgångne återstått.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant
äfvensom angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga
delar gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande.

Å vägstämma utses jämväl för en tid af fyra år tre revisorer för
granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom ett
lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, hvilken, beträffande det vägkassan åliggande vägunderhåll,
är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan,
verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade
beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på
styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens
hörande, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande
kronofogde och länsman deltaga.

57 §.

Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflämna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda
öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jämte de inkomster,
Indika på grund af föregående beslut böra under det nästföljande
året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt förslag
till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året;
och åligger det revisorerne att före den 15 augusti till vägstyrelsens
ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver
den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens redovisning,
som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen
kan hafva framlagt.

Vägstyrelsens ordförande låter därefter i länskungörelserna offentliggöra
revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med
tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldige
hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i anledning

15

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

däraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom
påföljande september månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och
fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang’
därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de
till utgörande däraf skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres eu vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en
vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af
den beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för
hvarje kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med
belopp, hvarom särskildt stadgas. Längden skall så fort ske kan af
häradsskrifvaren sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens
fyrktalslängd införa vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden
på enahanda sätt, som i fråga om kommunens fyrktalslängd är föreskrifvet,
undergått granskning och justering, vägfyrktalslängden ofördröjligen
skall af kommunalstämmans ordförande tillställas vägstyrelsen.

60 §.

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och
färja lämnas en tiondedel af statsmedel. Därutöfver må väghållningsdistrikt,
som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna efter
Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt understöd, i den män
medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, skall
för dem, som sådant underhåll bestrida, utgå genom afräkning å deras

16

Kungl■ Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

allmänna utskylder; och gånge därmed som i 63 § sägs. Statsbidragför
det vägkassan åliggande vägunderhåll utbetalas till vägstyrelsen.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af
all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af statsmedel,
fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning på hvarje
sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.
Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter enligt
den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel
för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de
i väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga
om fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter,
•som utgöra vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter
jämte frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara
andelen däraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda behof
blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna
om öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne
och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till lindring
af väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans
räkenskaper särskildt bokföras.

Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållningsskyldige
besluta; dock att, där fråga är om lån, ställdt på längre
återbetalningstid än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft,
underställas Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, att vägskatten varder
genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; ägande
Konungens befallningshafvande jämväl att, efter vägstyrelsens hörande,

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende
till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

För debiteringen ock iakttagande i sammanhang därmed af de i 60
och 70 §§ föreskrifna afräkningar skall vägstyrelsen så fort ske kan till
Konungens befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvilket
skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels
ock längder, utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af
ej mindre det i 60 § afsedda statsbidrag, än äfven den ersättning för
vinterväghållningen, hvarom i 70 § förmäles.

64 k

Vid ordinarie vägstämma meddela de väghållningsskyldige ansvarsfrihet
åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning
af anmärkningar böra vidtagas.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargillt skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje
väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag
af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så
kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke,
det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola i det ploglaget
åliggande arbete sins emellan taga del i förhållande till fastigheternas
taxeringsvärden.

69 §.

Till vägstämma skola de väghållningsskyldige inkallas att med
ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig
härom förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande,
som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, utbetalas
genom afräkning mot vederbörandes allmänna utskylder; och gånge därmed
som i . 63 § sägs.

Bill. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.

3

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller
af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång
gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god
tid före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen
förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden
inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande
äga att åvägabringa ny reglering däraf utan afvaktan på
utgången af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts
skola gälla.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om
valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som i sin ordning
lämnar den valde däraf del. Intilldess valet ägt rum och kronobetjäningen
därom underrättats, svare delägarne en för alla och alla för en
för fullgörande af ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt
skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvithet uppbåd delägare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det
vinterväg jämlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort,
vare ej skyldig att befattningen ånyo emottaga, förr än ytterligare tre
år förflutit.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra
besvär hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs;
och varde den tid räknad från det beslutet blifvit enligt 52 § offentligen
kungjordt.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras
öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden
räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden
erhållit sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas,

19

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samt, där besvären afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning,
i förra fallet från det kungörelsen om vägdelningens afskalande
och i senare fallet från det den i 51 § omförmälda länskungörelse
blifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fall skola besvären, vid talans förlust, ingifvas,
i mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län inom fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom
trettio dagar, dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton
dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande
nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande
förordna ojäfvig landtmätare eller annan lämplig person att
med biträde af två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn
hålla. Kostnaden för fölrättningen skall förskjutas af vägkassan, men
stannar på den, som vid sakens slut därtill skyldig pröfvas.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1907.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Riksdagens
skrifvelse
angående
revision af
väglagen.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
december 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Bamstedt,

Berger,

von Friesen och
Virgin.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

I underdånig skrifvelse den 14 maj 1900 har Riksdagen, i anledning
af vid samma års riksdag utaf enskilde motionärer väckta
förslag, åsyftande mer eller mindre genomgripande förändringar i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891, och af hvilka förslag åtskilliga utmynnat i yrkanden på
allmän revision af nämnda lag, under det andra endast afsett vissa
speciella ändringar i densamma, uttalat sig för önskvärdheten eller

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

behöfligheten af vissa angifna dylika ändringar. Riksdagen bär därvid
framhållit, att de ändringar, som Riksdagen sålunda ansett böra i väglagen
vidtagas, endast berörde detalj bestämmelser i samma lag och
icke afsåge rubbning af några utaf lagens hufvudgrunder, hvilka
sistnämnda enligt Riksdagens åsikt borde i allt väsentligt orubbade
bibehållas. Riksdagen har emellertid funnit sig icke böra stanna vid
att hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande och framläggande
af förslag till de speciella ändringar i väglagen, som Riksdagen med
anledning af därom väckta motioner nu förklarat sig anse böra äga
rum, utan funnit en allmän revision af nämnda lag vara lämplig och
önskvärd. Dels kunde nämligen de omförmälda detaljändringarna för
sitt genomförande kräfva omarbetning af andra bestämmelser i väglagen,
dels läge den tanken nära, att en af Eders Kungl. Majd åvägabragt
fullständig utredning i frågan skulle ådagalägga behöfligheten af flera
ändringar i samma lag än dem, som berördes af de utaf Riksdagen
såsom önskvärda befunna detaljändringarna, ett antagande, hvartill
Riksdagen kunde hafva desto större anledning, som väglagens tillämpning
under de år, som gått, borde hafva ådagalagt, om några andra
än de i Riksdagens skrifvelse berörda brister i lagens bestämmelser
gjort sig bemärkta och erfordrade rättelse; och har, under åberopande
af det anförda, Riksdagen anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 samt för Riksdagen framlägga det
förslag till ändrade bestämmelser i nämnda lag, hvartill en dylik revision
kunde föranleda.

Jämlikt föreskrift i härå aflåtna nådiga remisser hafva Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län lämnat ej mindre
hushållningssällskapens förvaltningsutskott än äfven, genom tillkännagifvande
i länskungörelserna, vägstyrelser och andre vederbörande tillfälle
att yttra sig angående de förändringar i ofvannämnda lag, som
vare sig i de af Riksdagen i dess omförmälda skrifvelse särskild! angifna
afseenden eller eljest funnes önskvärda; hvarjämte Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i vissa län i ärendet infordrat kronobetiäningens
yttranden äfvensom, i två län, låtit höra vederbörande landsting; och
hafva, vid öfverlämnande af sålunda inkomna yttranden, Eders Kungl.
Maj ds befallningshafvande afgifvit egna underdåniga utlåtanden i ärendet.

Med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse har tillika
dess dåvarande justitieombudsman, nuvarande chefen för justitiedepartementet,
till Eders Kungl. Maj:t inkommit med en underdånig skrifvelse,
däri på anförda grunder hemställts, att Eders Kungl. Maj:t täcktes vid

Infordrade
yttranden
Öfver Riksdagens
skrifvelse.

Särskild
framställning
af Riksdagens
justitieombudsman.

Utlåtande af
kammarkollegium.

Vederbörandes
yttranden
i revisionsfrågan.

22 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

den af Riksdagen begärda revision af väglagen taga under öfvervägande,
huruvida häradsrätterna genom uttryckliga lagbestämmelser kunde varda
befriade från den dem på grund af nämnda lag åliggande befattning
med hvarjehanda vägärenden af ekonomisk natur.

Efter remiss å samtliga handlingar i ärendet har kammarkollegium
däri den 27 december 1902 afgifvit ett af åtskilliga statistiska uppgifter
och andra bilagor åtföljdt underdånigt utlåtande, som tillika med
bilagorna blifvit jämlikt Eders Kung]. Maj:ts nådiga förordnande till
tryckning befordradt.

Såsom framgår af den i kammarkollegii underdåniga utlåtande
(sid. 4 o. tf.) intagna summariska redogörelse för innehållet af vederbörandes
yttranden öfver Riksdagens förevarande framställning, hafva,
i fråga om den begärda revisionen af väglagen, olika meningar gjort
sig gällande, a ena sidan har flertalet förordat en dylik revision, vare
sig för afhjälpande af i lagen förekommande otydligheter eller ofullständigheter,
hvilka förmenats göra densamma svår att tillämpa, eller
för ernående jämväl af sakliga ändringar i lagen, åsyftande antingen
införande däri af en del lämpligare detalj bestämmelser eller därjämte
äfven, och enligt någras mening främst, omskapande af lagens grunder
för vinnande af en mer tillfredsställande reglering af väghållningsbesväret,
särskildt för ett bättre tillgodoseende af lagens hufvudsyfte
att bereda jordbruket skälig lindring i dess väghållningsbörda. Af
dem, som sålunda uttalat sig för ändringar i berörda lag, hafva, på sätt
framgår af Bil. A. till kollega underdåniga utlåtande, framburits många
anmärkningar och förslag, berörande med få undantag lagens alla paragrafer.
A andra sidan har i åtskilliga yttranden uttalats den mening,
att en revision af väglagen, framför allt såvidt lagens hufvudgrunder
däraf skulle beröras, hvarken vore behöflig eller, åtminstone för närvarande,
ens lämplig, därvid hufvudsakligen framhållits, att svårigheterna
vid lagens tillämpning endast vore öfvergående, att i öfrigt tillräcklig
erfarenhet om lagens verkningar ännu ej vunnits, samt att, såvidt dessa
verkningar ännu kunde bedömas, lagen icke kunde anses hafva förfelat
sitt nyss angifna ändamål.

Kammarkollegium har, beträffande den ifrågaställda revisionen,
med hänvisande till de af kollegium framlagda uppgifter rörande väg -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 23

väsendet, anfört att, om ock af nämnda uppgifter skulle kunna liämtas
stöd för den uppfattning, att väglagen ej på ett tillfredsställande sätt
fyllt sitt ändamål, kunde å andra sidan dessa uppgifter, såsom ej tillräckligt
omfattande och delvis afseende mer tillfälliga förhållanden,
naturligen icke tillmätas sådan betydelse, att ensamt på dem skulle
kunna grundas kraf på viktigare förändringar i lagen. Utan tvifvel
torde, särskildt med afseende därå, att vägdelningar ännu återstode
inom mer än halfva antalet väghållningsdistrikt i riket, ännu dröja ej
så ringa tid, innan lagens verkningar fullt framträdt och kunde klart
bedömas, för hvilket ändamål jämväl en fullständig statistik öfver vägväsendet
för hela den tid, lagen varit i tillämpning, torde blifva önskvärd
och behöflig. Af sådan anledning måste kollegium biträda den
mening, att lagens liufvudgrunder för närvarande borde, åtminstone i
allt väsentligt, lämnas orubbade. Däremot hade kollegium ej något att
erinra mot en revision af lagen med syfte allenast, på sätt Riksdagens
framställning afsåge, att däri införa erforderliga detaljändringar. Väl
hade kollegium icke af egen erfarenhet från sin befattning med lagens
tillämpning föranledts till öfvertygelse om något mer angeläget behof
af en dylik revision. Men då spridda bestämmelser i lagen syntes böra
förtydligas eller fullständigas, samt en del andra sådana otvifvelaktigt
kunde afsevärdt förbättras utan uppoffrande af någon af lagens hufvudprinciper,
torde en revision af lagen i den af Riksdagen antydda omfattning
vara både lämplig och nyttig. I afseende å de i Riksdagens
skrifvelse utstakade allmänna gränserna för den begärda revisionen framställde
sig emellertid den erinran, att — vid jämförelse mellan å ena
sidan innehållet i berörda skrifvelse och den öfverläggning särskildt inom
Första Kammaren, som föregått Riksdagens beslut, samt å andra sidan i
tillämpliga delar den s. k. vägkommitténs underdånigt skrifvelse den 14
december 1880 med förslag till lag om väghållningsbesvärets utgörande
på landet — tvekan syntes kunna råda om hvad af lagens bestämmelser
rätteligen skulle vara att hänföra till lagens liufvudgrunder och huru vidt
alltså ur denna synpunkt revisionen, för att motsvara Riksdagens önskan,
borde sträcka sig. I detta hänseende hade kollegium, vid den granskning
af lagens bestämmelser, som kollegium trött sig nu hafva att verkställa,
ansett sig böra såsom liufvudgrunder fasthålla de stadganden i lagen,
hvilka synts kollegium af beskaffenhet att öfva direkt och kännbart
inflytande på lagens ekonomiska verkningar, nämligen de, som afsåge:
att de allmänna vägarna skulle indelas i lands- och bygdevägar med
olika bredd för hvardera slaget; att beslutanderätten i frågor om allmän
vägs anläggning, indragning eller förändring skulle tillkomma

Departementschefens
tillstyrkande
af
lag revisionen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande; att häradet i regel skulle utgöra
väghållningsdistrikt; att deltagandet i väghållningsskyldigheten
skulle åligga de i 6 § därtill bestämda beskattningsföremål enligt de i
59 § närmare angifva grunder; att väghållet in natura skulle åligga
jordbruksfastigheter och utgöras efter vägtal; att öfriga kostnader för
vägväsendet, i den mån staten ej därtill bidroge, skulle bestridas ur
vägkassan; att uppskattning af kostnaden för underhåll den tid, mark
är bar, af allmän väg skulle äga rum genom särskild nämnd; att vid
väghållningskostnadens fördelning samtliga väghållningsskyldighet underkastade
beskattningsföremål skulle däri taga del lika efter skattegrunden
(60 § 2 mom.); samt att vinterväghållningen skulle utgöras af vissa
jordbruksfastigheter genom tvångsentreprenad. I dessa grundbestämmelser
ansåge sig kollegium alltså icke kunna föreslå någon rubbning,
utom för så vidt sådan kunde finnas föranledd af de utaf Riksdagen
själf framställda förslag, hvarjämte någon afvikelse funnits önskvärd i
syfte att åt kommuner och landsting inrymma en viss befogenhet med
afseende å understödjande af allmänna vägbyggnadsföretag. Och har
kollegium vid sin i öfverensstämmelse härmed företagna granskning af
lagens bestämmelser tillstyrkt eller ifrågasatt vissa ändringar beträffande
inemot hälften af lagens samtliga paragrafer.

Redan det stora antal motioner om ändringar i väglagen, som
framkommit vid riksdagarna alltifrån lagens trädande i kraft — vid
riksdagarna 1895—1900 öfver 40 olika motioner — hafva gifvit intryck
af, att lagen i mindre grad än måhända någon annan i senare tid
stiftad lag förmått tillfredsställa alla anspråk, som från olika håll
funnits kunna å densamma med fog uppställas. Hvad beträffar lagens
hufvudgrunder, finner sakförhållandet sin naturliga förklaring däri, att
lagen just i väsentliga delar af dessa grunder framgått endast såsom
produkt af en sammanjämkning mellan stridiga åskådningar och intressen.
Mer anmärkningsvärd förefaller den omständighet, att krafvet
äfven på detaljförändringar i lagen framträdt med sådan styrka, som
förhållandet varit ej mindre genom berörda motioner än ock i de öfver
Riksdagens skrifvelse afgifna yttranden. Om ock, på sätt kammarkollegium
beträffande den stora mängden af i samma yttranden påyrkade
lagändringar anmärkt, hvart och ett af de framställda ändringsförslagen
endast representerar uppfattningen på enstaka håll, och därtill

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

kommer att, såsom af kollega betänkande jämväl framgår, endast ett
mindre antal af de väghållningsskyldige och deras organ, vägstyrelserna,
begagnat sig af tillfället att framföra sina önskemål i ämnet, synes
det i allt fall oförnekligt, att behofvet af en revision af lagen gjort
sig gällande i en sådan omfattning att, oafsedt Riksdagens därom nu
framställda begäran, eu dylik revision icke lämpligen kan undanskjutas.

Vid sådant förhållande och med öfvertygelse för egen del om
gagnet af lagens omarbetande i åtskilliga af dess detaljer, har jag icke
tvekat att i underdånighet förorda åvägabringande åt den ifrågaställa
revisionen inom de af Riksdagen utstakade allmänna gränser. Lika med
Riksdagen anser jag nämligen angeläget, att lagens lxufvudgrunder —
till Indika jag för min del vill hänföra de af kammarkollegium i sådant
afseende angifna bestämmelser i lagen — nu, åtminstone i allt väsentligt
eller för så vidt ej Riksdagen själf påkallat ändring, lämnas af
revisionen oberörda. Hvilka önskningar än må kunna hysas om väghållningens
ordnande efter andra än dessa grunder, kan det ej vara
tillrådligt att nu, så kort tid efter väglagens stiftande, och innan ens
fullständig klarhet om lagens verkningar vunnits, söka åstadkomma
någon genomgripande förändring af den efter så många fruktlösa försök
ändtligen genom ifrågavarande lag uppnådda nya reglering af berörda
besvär, desto mindre, som, såvidt nu kan bedömas, denna reglering,
om ock i många stycken bristfällig, dock i stort sedt säkerligen
måste erkännas hafva bragt vida större fördelar än olägenheter.

Sedan, på min därom i underdånighet gjorda hemställan, Eders sakkunnige.
Kungl. Maj:t bemyndigat mig att tillkalla högst fem sakkunniga personer
att inom departementet biträda vid behandling af frågan om
revision utaf meranämnda lag, har jag i sådant afseende förehaft samråd
med ledamöterne af Riksdagens Första kammare godsägaren friherre
G. L. De Geer och häradshöfdingen Th. af Ekenstam samt ledamöterne
af Riksdagens Andra Kammare landtbrukarne Carl Persson i Stallerhult
och Daniel Persson i Tällberg, äfvensom kammarrådet Hj. Nehrman;
och har jag därefter låtit inom departementet uppgöra ett förslag till
lag om ändring i vissa delar af lagen angående väghållning sbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891. Detta förslag afser först och
främst en del ändringar i de af Riksdagen angifna afseenden, men
berör dessutom ett icke ringa antal andra bestämmelser i lagen,
därvid kammarkollegii betänkande synts kunna tjäna till underlag. I
förslaget äro i enlighet med min härofvan uttalade uppfattning lagens
hufvudgrunder ej vidrörda i annan mån, än för så vidt Riksdagen själf
Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4

Köpingar och
municipalsamhällen.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

uttalat sig för ändring i fråga om en och annan af dem, dock att ur
kollega betänkande synts böra upptagas äfven viss jämkning af grundbestämmelsen
i lagens 5 § om häradet såsom enbet för väghållningskostnadens
fördelning.

Då jag nu öfvergår till en närmare redogörelse för förslagets
särskilda delar, skall jag ock tillåta mig att på sina ställen något vidröra
äfven ett och annat af de i vederbörandes yttranden gjorda
ändringsyrkanden, som, utan att nu hafva vunnit afseende, likväl synts
vara af beskaffenhet att icke böra förbigås, hvaremot jag torde få lämna
åsido alla öfriga sådana yrkanden, då nämligen en granskning af
dessa — i anseende till deras betydliga mängd — skulle föra alldeles
för långt.

Departementschefen uppläste nu det inom departementet uppgjorda
förslaget, hvilket skulle vidfogas protokollet.

I fråga om särskilda paragrafer i väglagen anförde departementschefen
härefter följande.

1 §•

Af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Jönköpings och Malmöhus
län in. fl. har uttalats önskvärdheten af, att köpingar och municipalsamhällen
måtte undantagas från skyldigheten att deltaga i väghållningsbesvärets
utgörande på landet mot förpliktelse att ensamma
underhålla, jämte sina egna gator, de inom dylika samhällens områden
befintliga allmänna vägar, hvilka till följd däraf borde från nya vägdelningar
inom vederbörande väghållningsdistrikt uteslutas. Till stöd
för de härutinnan framkomna förslag, hvilka sålunda afse, att köpingsoch
municipalsamhällen skulle likställas med städerna, har hufvudsakligen
framhållits, att dylika samhällen vore genom tillämpningen härinom
af de municipala författningarna m. m. lika betungade som städerna,
samt att i följd af dessa författningar och med hänsyn för öfrigt
till den koncentrerade trafiken å de allmänna vägarna inom dessa samhällens
områden samma vägar måste underhållas på helt annat och dyrbarare
sätt än vanliga vägar, i det att för de förra vägarna ofta behöfdes
rännstenar, gångbanor och äfven stensättning, hvilka anordningar
ej kunde åläggas de väghållare, som hade vägarna till • underhåll på
sig indelade, hvaraf följden ofta blefve att, å ena sidan, desse väghållare
gånge helt och hållet fria från sitt vägunderhåll, under det att, å andra
sidan, samhällenas invånare finge själfva utan bidrag af väghållningsdistrikten
underhålla vägarna och därtill betala vägskatt, hvilket måste
kännas orättvist.

27

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

Kammarkollegium har erkänt det beaktansvärda i dessa framställningar,
men ansett sig icke böra biträda desamma. Det torde
nämligen kunna befaras, att en lagändring i angifna riktning skulle komma
att alltför mycket motverka det med väglagen afsedda syfte att åt
jordbruket bereda skälig lindring i dess väghållningsbesvär. I saknad
af upplysningar angående såväl antalet vägfyrkar särskildt inom municipalsamhällena
— hvarom utredning ej kunnat vinnas ur taxeringslängderna,
i hvilka flerstädes ej skildes mellan sådana samhällen och
vederbörande kommuner i öfrigt — som ock beräknade kostnaden för
underhållet af inom ifrågavarande samhällen befintliga allmänna vägar,
vore kollegium visserligen ej i tillfälle att närmare belysa verkningarna
af den åsyftade lagändringen, hvilken uppenbarligen icke kunde inskränkas
endast till de få köpingarna, utan, då enahanda skäl talade för
densamma i fråga om de för närvarande till inemot ett hundratal uppgående
municipalsamhällena, äfven måste omfatta dessa senare; men
det torde med ganska stor visshet kunna antagas, att de beskattningsföremål,
hvilka endast med penningar deltoge i det allmänna vägunderhållet,
till mycket afsevärd del förefunnes just inom ifrågavarande samhällen,
hvilkas antal och betydenhet därjämte syntes stadda i tillväxt,
samt att vägkassorna alltså skulle genom den önskade lagändringen gå
miste om väsentliga bidrag, utan tvifvel vida öfverstigande kostnaden
för det på väghållningsdistrikten beroende underhållet af de inom nämnda
samhällens områden belägna små vägstycken. Att döma af de inkomna
yttrandena hade ej heller från berörda samhällen själfva försports
något mer kännbart behof af en lagändring i nämnda hänseende.

För egen del har jag icke ansett mig böra ifrågasätta en sådan
lagändring. Utom de skäl, kollegium anfört, torde emot densamma
kunna framhållas, hurusom, vid bifall till förslaget om vägars undantagande
från vägdelning, vägar inom här ifrågavarande samhällen
utan tvifvel komma att i vidsträckt omfattning för underhåll tilldelas
respektive vägkassor i stället för enskilde väghållare, hvarigenom
bördan af sådant dyrbarare underhållssätt, som beträffande dylika vägar
ofta måste kräfvas, torde kunna i önskvärd mån efter uppgörelse mellan
vederbörande fördelas.

4 §•

Vid denna paragraf har tagits i öfvervägande justitieombudsmannens
förut omförmälda framställning om upphörande af häradsrätternas
befattning med vägärenden af ekonomisk natur.

Häradsrätternas
befattning
med vägärenden
och formerna
vid de
väghållningsskyldiges

hörande.

28

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga härom har justitieombudsmannen anfört:

Sedan äldre tider hade häradsrätterna enligt gällande lag haft att
taga befattning med hvarjehanda ekonomiska ärenden, hvilka varit fullkomligt
främmande för häradsrätternas egentliga uppgift, rättsskipningen.
Efter hand hade häradsrätterna visserligen befriats från sin
befattning med åtskilliga hithörande ärenden, men ännu gällde enligt
instruktionen för landshöfdingarne den 10 november 1855, att häradsrätterna
vore pliktiga att, där sådant af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
påfordrades, taga viss befattning med dylika ekonomimål. I 57
§ af instruktionen meddelades nämligen den allmänna föreskriften, att
då för behandling af något hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förekommande ekonomimål menighetens hörande fonnes af nöden, och
icke i afseende därå särskildt vore stadgadt, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ägde att, efter hvad lämpligast funnes, antingen låta
sådant vid häradsting verkställas eller ock själ!’ hålla erforderliga sammanträden
eller därom lämna uppdrag åt landssekreteraren eller landskamreraren
eller ock åt kronofogden i orten. Och i väglagen hade
häradsrätternas skyldighet att handlägga för deras egentliga uppgift
främmande ekonomimål blifvit ytterligare fastslagen, i det att enligt
sagda lag, med anslutning till dessförinnan gällande rätt, på häradsrätterna
öfverlåtits ett mångfaldigt bestyr med hvarjehanda vägärenden.

Man syntes kunna ifrågasätta, om icke tillräckliga skäl kunde anses
föreligga för vidtagande af sådana ändringar i nämnda lag, att häradsrätterna
befriades från ifrågavarande dem pålagda mångahanda bestyr.

Enligt 4 § af väglagen skulle, då fråga uppstode om anläggning
af allmän väg, de väghållningsskyldige, därest väghållningsdistriktet
bestode af ett härad eller del däraf, höras vid häradsrätten, men eljest
inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet, hvarefter och
sedan häradsrätten afgifvit yttrande, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddelade beslut i frågan. Och i enahanda ordning skulle
jämlikt samma lagrum afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg
samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Att i de fall, då sålunda enligt 4 § af väglagen de väghållningsskyldige
skulle kunna höras inför annan myndighet än häradsrätt, det
likväl vanligen torde blifva eu häradsrätt, som finge uppdraget att anställa
förhöret, torde med skäl kunna antagas.

Enligt 37, 38 och 42 §§ af väglagen skulle de väghållnings -

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige höras öfver väckt förslag om ny vägde]ning samt öfver vissa
vid vägdelning förekommande frågor. Att de väghållningsskyldige
skulle höras inför häradsrätt, funnes visserligen ej i sistnämnda tre
lagrum uttryckligen stadgadt, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
torde väl, med stöd af ofvanherörda stadgande i 57 § af instruktionen
för landslröfdingarne, lämna ifrågavarande uppdrag åt vederbörande
häradsrätt.

I 47 och 54 §§ af väglagen meddelades vidare föreskrifter därom,
att val af ledamöter i särskild vägnämnd, af vägstyrelse samt af revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning, äfvensom
af suppleanter för omförmälde ledamöter i vägnämnden, för vägstyrelsens
ledamöter samt för revisorerne skulle för visst fall förrättas
inför häradsrätt samt för annat fall inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bestämd myndighet.

På grund af stadgandet i 71 § af väglagen skulle de väghållningsskyldige
periodiskt efter vissa års mellanrum sammankallas för att med
ploglagen öfverenskomma om ersättning för besväret af vinterväghållningen.
Att äfven i detta ärende de väghållningsskyldige inkallades
till vederbörande häradsrätt, följde af väglagens 69 § samt grunderna
för samma lag.

Jämväl i andra fall än de nu omförmälda kunde det, med föranledande
af stadgande!! i väglagen, tillkomma häradsrätt att taga befattning
med vägärenden af ekonomisk natur.

På sätt af denna summariska redogörelse framginge, hade häradsrätterna
alltså ett mångfaldigt bestyr med ifrågavarande vägärenden.
Synnerligen betungande eller tidsödande torde i allmänhet häradsrätternas
och häradshöfdingarnes arbete härmed icke vara. Dock torde
det understundom inträffa, att dessa vägfrågor ej blott allt för mycket
inkräktade på den för rättsskipningen anslagna tiden under själfva tingen,
utan äfven föranledde en ganska afsevärd ökning af häradshöfdingarnes
skrifarbete och expeditionsgöromål. I allt fall hade häradsliöfdingarne
full sysselsättning med rättsskipningen och hvad däraf följde samt öfriga
dem anförtrodda juridiska bestyr, och ej sällan vore de i själfva verket
öfverhopade af arbete härmed. Det syntes därför ej vara obilligt att
de befriades från sysselsättning med ifrågakomna, för deras egentliga
verksamhet fullkomligt främmande vägärenden.

Hvad särskildt anginge häradsrätternas åliggande att i vissa fall
afgifva yttranden i vägfrågor, syntes föreskrifterna härom jämväl från
en annan synpunkt vara olämpliga. Häradsnämnden torde nämligen
i dylika frågor knappast kunna anses fullt opartisk. Nämndemännen

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vore nog i regeln i sådana frågor som t. ex. angående lämpligheten af
anläggning af en allmän väg så intresserade en hvar för sin bygds fördelar,
att de icke onödigtvis borde tvingas att såsom domare fatta beslut
i dylika frågor. Och ej heller torde någon afsevärd fördel för det allmänna
vara att förvänta däraf, att häradshöfdingarne såsom skiljedomare
indroges i allmogens vägtvister.

Skulle häradsrätterna befrias från handläggningen af ifrågavarande
vägärenden, torde någon tvekan ej kunna råda därom, till hvilken myndighet
samma ärenden borde öfverflyttas. Ivronofogdarne måste redan
under nuvarande förhållanden sysselsätta sig med berörda ärenden, och
utöfvades af dem enligt 34 § af väglagen närmast under Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande tillsynen öfver vägväsendet. Å kronofogdarne
borde alltså häradsrätternas och häradshöfdingarnes åligganden beträffande
vägärendena öfverflyttas. Den tillökning i kronofogdarnes göromål, som
häraf följde, blefve med hänsyn till deras förutvarande befattning med
samma ärenden ej så betydande som den lindring i göromålen, hvilken
samtidigt uppkomme för häradshöfdingarne.

Att häradsrätterna borde bibehållas vid sin befogenhet att slita
sådana tvister emellan jordägare och väghållningsskyldige, som omförmäldes
i .33 § af väglagen, äfvensom att häradshöfdingarne borde
bibehållas vid sitt åliggande enligt 18 § af samma lag, vore uppenbart.

På grund häraf har justitieombudsmannen anhållit, att Eders Kungl.
Majrt täcktes vid väglagens revision taga under öfvervägande, huruvida
häradsrätterna genom uttryckliga lagbestämmelser måtte varda befriade
från all befattning med ifrågavarande vägärenden.

Kammarkollegium har för sin del funnit denna framställning väl
grundad och såsom ytterligare skäl för densamma framhållit, att till
följd af de ofta långa mellantiderna mellan tingstillfällena de väghållningsskyldiges
hörande vid häradsrätt och inhämtandet af häradsrättens
yttrande visat sig ej sällan kräfva sådan tid, att vägfrågornas afgörande
därigenom måst aisevärdt fördröjas. Hvad anginge justitieombudsmannens
förslag, att häradsrätternas bestyr med dessa frågor skulle öfverflyttas
på. kronofogdarne, förefölle en sådan anordning jämväl desto
mer lämplig, som redan nu desse tjänstemäns medverkan i största omfattning
toges i anspråk för vägfrågors beredning. Det torde sålunda
redan nu vara regel, att vederbörandes hörande inför häradsrätt ägde
rum i kronofogdens i orten närvaro, liksom att hans yttrande i ämnet
af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande infordrades. Den åsyftade
anordningen syntes alltså icke behöfva föranleda någon afsevärd ökning
i bemälde tjänstemäns göromål.

31

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I sammanhang med denna fråga har förekommit äfven en annan,
som berör formerna för de väghållningsskyldiges hörande i de fall,
där sådant i väglagen föreskrifves, nämligen om deras representation
vid sådana förhör. I detta afseende har Eders Kling!. Maj:ts
befallningshafvande i Jämtlands län förordat inrättande af en ordnad
representation för väghållningsdistrikten med befogenhet, bland annat,
att afgifva yttranden i hos myndigheter anhängiga vägfrågor. Vidare
har Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län anmärkt,
att föreskrift saknades, huru de väghållningsskyldiges yttranden och
beslut skulle komma till stånd, och förty ansett ett allmänt stadgande
härom vara af nöden. I enahanda syfte har yttrat sig hushållningssällskapets
i Jämtlands län förvaltningsutskott, som ansett behöfligt,
att i. lagen intoges uttrycklig bestämmelse om, under Indika förhållanden
och i hvilken ordning de väghålluingsskyldige ägde att utse ombud
att inför myndighet föra deras talan, särskilat huruvida detta skulle
ske på af vägstyrelsen utsatt sammanträde med de väghållningsskyldige
inom distriktet i dess helhet eller inför kommunalstämmornas ordförande.
Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads
län framhållit det oegentliga däri att, på sätt ofta förekommit, de väghållningsskyldige
vid förhör inför häradsrätt företräddes af sockenombud,
utsedda, icke af de väghållningsskyldige efter vägfyrk, utan på allmänna
kommunalstämmor efter den för vanliga fall å kommunalstämma gällande
röstgrund, därvid äfven andra röstberättigade kommunmedlemmar
än väghållningsskyldige tillåtits i valet deltaga. Till förebyggande
häraf och då det emellertid obestridligen vore lämpligt, att de väghållningsskyldige
medgåfves rätt att tillstädeskomma genom socknevis
utsedda ombud till öfverläggning om sådana frågor, som i 4 § väglagen
omnämndes, hav Eders Kungl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande
ansett höra till'' samma paragraf göras ett tillägg af innehåll, att de
väghållningsskyldige, då de kallades att i dylika frågor höras, ägde
tillstädeskomma genom å kommunalstämmor utsedda ombud, hvilka i
sådan händelse skulle utses på sätt om val af ledamöter i den särskilda
nämnden eller af valmän för deras väljande i 47 § funnes stadgadt.

Kammarkollegium har, med afseende särskild! å hvad Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anfört och då den däri
påpekade oegentlighet, efter hvad kollegium själf haft tillfälle finna,
ofta förekomme, ansett föreskrifterna om de väghållningsskyldiges hörande
i de fall, där sådant vore i väglagen föreskrifvet, lämpligen hora
fullständigas med bestämmelse, huru förfaras skulle med deras företrädande
genom kommunvis utsedda ombud, i livilket afseende kollegium
i hufvudsak ville förorda ett stadgande i den af Eders Kungl. Maj:ts

32

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

bemälde befallningshafvande angifna riktning, dock sålunda, att utseende
af kommunombud icke lämpligen torde böra få äga rum, där väghållningsdistriktet
bestode af endast en kommun, samt att enskilde väghållares
rätt att personligen eller genom af dem särskildt befullmäktigade
ombud föra sin talan lämnades oförkränkt, allt i öfverensstämmelse
med hittills i allmänhet vedertagen ordning.

Med anledning af det anförda och under förutsättning, att icke
förhållandena funnes kunna lämpligare ordnas genom den af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län föreslagna representation
för väghållningsdistrikten med själfständig befogenhet att afgifva
infordrade yttranden i vägärenden, har kollegium hemställt, att i lagen,
exempelvis under denna paragraf, måtte införas ett allmänt stadgande af
innehåll hufvudsakligen att, där de väghållningsskyldige skulle enligt
denna lag höras, de skulle kallas att tillstädeskomma, därest väghållningsdistriktet
bestode af ett fögderi eller del häraf, inför kronofogden i
orten, men eljest inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet,
samt att, där distriktet bestode af två eller flera kommuner, de väghållningsskyldige
skulle äga att till bevistande af nämnda sammanträde
kommunvis utse ombud, hvilka i sådant fall skulle väljas af kommunens
väghållningsskyldige å kommunalstämma, därvid röstvärdet beräknades
efter vägfyrktal, enskilde väghållningsskyldige dock obetaget att själfva
eller genom befullmäktigade ombud vid sammanträdet för sig föra talan.

Hvad nu först angår förslaget om upphörande af häradsrätternas bestyr
med vägfrågor af ekonomimåls natur, har jag för egen del icke någon
betänklighet att från häradsrätterna öfverflytta befattningen med sådana
val, som omförmälas i 47 och 54 §§ af väglagen. Däremot har jag hyst
någon tvekan, huruvida syftet med den nu i regel gällande ordningen
för de väghållningsskyldiges hörande kunde antagas blifva lika väl
tillgodosedt genom förhörets skiljande från domstol. Utom det att
själfva undersökningsförfarandet därigenom måhända skulle inför menigheten
förlora någ’ot i förtroende och auktoritet — helst i betraktande
af allmogens djupt rotade uppfattning om vikten af förhandling vid
domstol — torde det kunna befaras, att de väghållningsskyldiges sammankomster
annorstädes än inför häradsrätterna å tingen, där menigheten
ju har andra anledningar att vara tillstädes, skulle blifva jämförelsevis
mindre talrikt besökta, hvilket skulle kunna lända till förfång för vägfrågornas
allsidiga utredning. Men å andra sidan kan jag icke annat
än erkänna befogenheten af de till stöd för förändringen andragna,

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tungt vägande skäl och har alltså i det föreliggande förslaget inrymt
sådana bestämmelser, att häradsrätternas befattning med ifrågavarande
vägärenden skulle för framtiden helt och hållet upphöra.

Med justitieombudsmannen och kammarkollegium är jag jämväl
ense därom, att häradsrätternas utlåtanden i sådana frågor, som afses
i 4 §, lämpligen kunna ersättas med yttranden af vederbörande kronofogdar.

Däremot har det synts mig, som om förfarandet med de väghålluingsskyldiges
hörande skulle kunna anordnas på ett annat sätt än
justitieombudsmannen och kollegium åsyftat. Skall nämligen förfarandet
i detta hänseende helt lösgöras från domstol, och därjämte,
på sätt förslaget vid 52 § afser, de väghållningsskyldiges själfstyrelse
närmare utvecklas och under betryggande former regleras, bör det
enligt min tanke kunna utan olägenhet anförtros åt dem själfva att på
egen hand, utan myndighets inblandning, afgifva de yttranden, som af
dem knifvas. Enligt förslaget vid 52 § skulle de väghållningsskyldige
för utöfning af denna jämte andra dem tillkommande befogenheter
sammanträda å s. k. vägstämma, därvid röstvärdet skulle beräknas efter
vägfyrk, med rätt för de väghållningsskyldige att vid stämman låta sig
representeras af kommunombud, som skulle rösta för sina kommuners
hela vägfyrktal, enskilde väghållare obetaget att utöfva rösträtt för
eget vägfyrktal, som i sådant fall skulle afräknas från vederbörande
kommunombuds. En sådan anordning synes jämväl i det hänseende,
hvarom här är fråga, kunna erbjuda afse värd fördel. Först och främst
torde därigenom kunna uppkallas ett lifligare intresse hos de väghållningsskyldige
för deltagandet i vägfrågornas beredning, hvarigenom
den ofvan antydda olägenheten af förhörets skiljande från domstol
snille kunna motverkas. Vidare blefve ett under sådana omständigheter
afgifvet yttrande, såsom formellt resultat af öfverläggning och
omröstning, säkerligen ett vida riktigare uttryck för den allmänna
meningen bland de väghållningsskyldige än som står att vinna med
den nuvarande anordningen, som egentligen endast är ett uppsamlande
af skilda uttalanden, af hvilka det ena i själfva verket kan väga lika
mycket eller lika litet som det andra, och hvilka ofta icke gifva den
beslutande myndigheten någon ledning om flertalet väghållningsskyldiges
verkliga mening. Faran af tillfälliga majoriteter torde ock, med den
föreslagna rättigheten för de väghållningsskyldige att låta sig representeras
genom kommunombud, blifva i nöjaktig mån förebyggd. Och
slutligen kunde med förslaget vinnas, förutom större enhet i vägväsendets
former, jämväl åtskillig lättnad för vederbörande myndigheter.

Bih. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 5

34

Planer och
kostnadsförslag
för vägbyggnader.

Kommunalstämmor
och
landsting.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I öfverensstämmelse med min nu angifna uppfattning äro i förslaget
ur 4 § uteslutna bestämmelserna om de väghållningsskyldiges
hörande inför myndighet, jämte det yttranden i här afsedda vägfrågor
föreslagits skola inhämtas från kronofogde i stället för från häradsrätt.

I afseende å paragrafen i öfrigt har kammarkollegium, bland
annat, framhållit olämpligheten däraf att, på sätt nu icke sällan skedde,
beslut om förändring af förutvarande enskild väg till bygdeväg eller
landsväg meddelades, utan att någon sakkunnig undersökning förut ägtrum
beträffande vägens beskaffenhet och i hvad mån den med hänsyn
till sträckning, profil o. s. v. uppfyllde fordringarna på laggill allmän
väg samt, där så ej vore förhållandet, om lämpligaste sättet och kostnaden
för dess bringande i laggillt skick; och har kollegium fördenskull
ifrågasatt, huruvida icke, i någon öfverensstämmelse med en af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län framställd erinran,
i paragrafen borde inrymmas föreskrift i syfte, att fråga om förändring
af enskild väg till allmän sådan icke finge afgöras, med mindre dylik
undersökning förut blifvit verkställd. Beträffande anläggning af ny
väg och omläggning af äldre allmän väg torde det visserligen, på sätt
äfven vägkommittén anfört, falla af sig själft och jämväl allmänneligen
iakttagas, att beslut därom borde föregås af behörig undersökning och
kostnadsförslag, men för fullständighetens skull torde paragrafen jämväl
böra upptaga erinran härom.

Då behofvet af föreskrifter i angifna riktning, särskildt hvad angår
förändring af enskild väg till allmän, synes vara af erfarenheten vitsordadt,
hafva i förslaget under denna paragraf intagits dylika föreskrifter.
Dessa hafva i öfrigt gifvits sådan affattning, att däraf skulle framgå,
hurusom den undersökning och utredning, hvarom här är fråga, bör
föreligga, innan de väghållningsskyldige öfver ansökning om vägbyggnadsföretaget
höras; lärande det böra ankomma på vederbörande sökande
att själfve föranstalta om berörda undersökning eller utredning på egen
bekostnad, där ej, såsom vid vissa vägföretag, anslag därtill kan af
statsmedel utverkas.

5 §.

Vid denna paragraf har förekommit en i några af vederbörandes
yttranden vidrörd fråga, i hvad mån kommunalstämmor och landstingmå
vara berättigade att besluta om byggande eller underhåll af allmänna
vägar eller om bidrag därtill.

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Härom har anförts:

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreställde sig, att, med undantag
möjligen för vissa orter i Norrland, anledningen till, att vägbördan
kunde trycka olika inom de olika väghållningsdistrikten, berodde därpå,
att åtskilliga distrikt åtagit sig att på vägkassans bekostnad till lagligbredd
utlägga och iståndsätta eu mängd gamla by- och sockenvägar,
äfvensom nyanlägga flera vägar, hvilka skulle ingå i de nya vägdelningar,
som väglagen medfört, under det att på andra håll, såsom i
Jönköpings och flera andra län skett, nya vägar intagits i nämnda
vägdeluingar i allmänhet endast under det villkor, att den eller de
landtkommuner, som hade egentlig nytta af desamma, förbundit sig
att upparbeta vägarna och försätta dem i 1 aggillt skick. Genom sistnämnda
förfaringssätt hade naturligtvis själfva vägkassans kostnader
blifvit mycket mindre än eljest varit fallet. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande måste dock medgifva, att ordalydelsen i 53 § väglagen
gåfvo anvisning på det förstnämnda tillvägagångssättet, och detta
sätt kunde äfven stödja sig på flera Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolutioner,
hvarigenom förklarats, att kommunalstämma öfverskridit sin befogenhet
genom beslut om anläggning af ny väg. Eders Kung]. Majrts befallningshafvande
hölle emellertid före, att det, åtminstone i många fall,
vore fördelaktigt, om landtkommunerna efter å kommunalstämmorna fattade
beslut anlade vägar, och särskildt blefve det svårt att eljest få en väg
anlagd inom utkanten af ett väghållningsdistrikt, emedan större delen af
distriktet ofta icke ägde någon nytta af en sådan väg, och vägens intagande
bland distriktets allmänna vägar därför afstyrktes vid vägärendets behandling
inför häradsrätten. Inom Jönköpings län hade sedan långa tider
tillbaka nästan alla vägar, som anlagts med statsbidrag, tillkommit på
initiativ af vederbörande landtkommuner, hvilka genom å kommunalstämmor
utsedda ombud med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afslutit
kontrakt om vägföretagens utförande. Eders Kungl. Mapts befallningshafvande
ansåge ock, att detta förfaringssätt borde erkännas af såväl
lagstiftning som lagskipning och möjligen blifva föremål för en ändring
i väglagen;

af Eders Kungl. Maj:ls befallningshafvande i Hallands län: För
den, som uppmärksamt genomläste 5 § och jämförde densamma med 4,
52 och 53 §§, torde det visserligen blifva klart, att byggande och underhåll
af allmän väg, bro och färja tillkomme det lagligen bestämda
väghållningsdistriktet allena, och att andra menigheter icke ägde att
därför sig beskatta, men då icke desto mindre hände, att såväl kommunalstämmor
som landsting stundom fattade beslut härutinnan, och

36

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

att länsstyrelserna måste antingen i anledning af besvär upphäfva sådana
beslut eller ock vägra bifall till ansökningar om fastställelse! därå,
syntes detta utmärka, att ett förtydligande af lagens bestämmelser i nu
anmärkta hänseendet icke vore obehöflig! Hvad som för öfrigt bidroge
till sådana besluts tillkomst vore utan tvifvel stadgandet i 3 § af nådiga
kungörelsen den 27 november 1845 angående vissa föreskrifter i anledning
af hvad om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
blifvit förordna dt, hvilket lagrum, ehuru detsamma, beträffande behandlingen
af frågor om anläggning af gamla allmänna vägar, medgåfve en
procedur, stridande mot den i 4 § af väglagen föreskrifna, likväl i
allmänhet ansåges fortfarande gälla;

af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län: Tillförene
hade kommunerna i vidsträckt mån vårdat sig om vägväsendet,
och många väg ar, såväl allmänna som af mer enskild natur, hade i
detta län kommit till stånd genom deras åtgöranden. I lagtillämpningsväg
vore emellertid nu fastslaget, att kommuner icke ägde befatta
sig med frågor om anläggning och underhåll af väg. Hen häfstång till
vägväsendets utveckling, som läge i kommunernas alltid lifliga intresse
för denna angelägenhet, syntes dock böra i viss mån bibehållas, och
vore därför önskvärd!'', att i lag öppnades en möjlighet för kommunerna
att besluta i frågor angående vägförbindelser af mer lokal betydelse;

af hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott: Det
vore behöfligt, att i väglagen, t. ex. under 5 §, infördes ett tillägg af
innehåll, att lagen icke utgjorde hinder för kommun att på kommunalstämma
besluta om anläggning och underhåll på kommunens bekostnad
af sådana för kommunen behöfliga vägar, som väghållningsdistriktet
icke ansåges kunna åläggas att anlägga och underhålla; samt

af kammar kollegium: Hvad beträffade kommunalstämmas befogenhet
med afseende å byggande eller underhåll af allmänna vägar, gåfve
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 ej
annan ledning, än att kommuns medlemmar »äga att själfva, efter hvad
denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter, såvidt icke, enligt gällande författningar,
det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhafva». Före
tillkomsten af nya väglagen och så länge ännu sockenvägar förefunnos
såsom eu lagbestämd kategori af allmänna väg ar torde kommunerna
tagit vidsträckt befattning med allmänna vägväsendet, om ock genom
nådiga beslut i särskilda mål kommunalstämma förklarats förhindrad
att på kommunens samtliga medlemmar öfverflytta sådana förpliktelser,
som enligt då gällande bestämmelser skulle tillkomma de väghållnings -

B7

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige. Särskild! med afseende å vägbyggnader med bidrag af statsmedel
torde kommunernas medverkan såsom sådana i betydande grad
tagits i anspråk. Sedan emellertid väglagen afskaffa! soekenvägarna
och såsom regel uppställt den större samfälligheten, häradet, till enhet
för väghållningskostnadens fördelning efter för de olika beskattningsföremålens
deltagande däri bestämda särskilda grunder, afvikande från
dem, som gällde i fråga om kommunalutskylders utgörande, hade vid
tillämpningen af kommunalförordningen den uppfattning gjort sig gällande,
att kommunalstämma vore obehörig att besluta om allmänna
vägars byggande och underhåll eller bidrag därtill. Det oaktadt torde
ännu icke sällan inträffa, att sådana beslut fattades och, såsom ej öfverklagade,
komme till verkställighet. Så t. ex. utvisade uppgifterna till
kommunalstatistiken för år 1898, att i kommunalstämmornas räkenskaper
för samma år uppförts utgifter »för vägar och broar», »för
vägar», »för bygdevägar», »för vägbyggnad», och dylikt till belopp,
utgörande, efter afdrag af posterna för Älfdalens och Orsa socknar,
hvilka poster icke torde afse kommunalmedel i egentlig mening, tillsammans
ungefär 220,000 kronor. På sätt i inledningen till kollega
betänkande meddelats, hade af den för väganläggningar åren 1896—
1900 bestridda kostnad, som i öfrig! gäldats af stats- och vägkassemedel,
utgått ej mindre än 1,683,855 kronor 53 öre »af andra medel»,
hvari utan tvifvel inginge bidrag jämväl från såväl kommuner som
landsting.

Angående landstingens befogenhet i ifrågavarande hänseende stadgades
i förordningen om landsting den 21 mars 1862, § 2, att »landstinget
tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar, rådslå
och besluta om för länet gemensamnla angelägenheter, hvilka afse

.........anstalter för kommunikationsväsendets befordrande........., såvidt dessa

angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets
ämbetsåtgärd». Efter hvad kollegium hade sig bekant, hade
åtminstone inom några län landstingen äfven efter väglagens trädande
i kraft beslutat om vägbyggnader eller bidrag därtill, och särskild!
inom ett län plägade ännu till och med Eders Kungl. Maj.ds befallningshafvande
vid åläggande för de väghållningsskyldige att utföra visst
vägbyggnadsföretag foga såsom villkor, att företaget blefve understöd!
— förutom af staten med s/''s — af landstinget med Vs af den beräknade
kostnaden. Den uppfattning, som läge till grund härför, nämligen
att landstingen skulle vara af nya väglagens bestämmelser oförhindrade
att fortfarande som tillförene besluta i dylika ärenden, hade emellertid
i särskilda mål icke vunnit gillande. På besvär i frågor om af Blekinge
och Skaraborgs läns landsting fattade beslut om anslag till vissa väg -

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

byggnader inom sagda båda län hade nämligen Eders Kungl. Maj:t —
efter inhämtande af underdåniga utlåtanden af kollegium, som därvid
anfört, bland annat, att som ifrågavarande vägbyggnader uppenbarligen
icke kunde hänföras till för länen i deras helhet gemensamma angelägenheter,
samt det enligt väglagen tillhörde Eders Kung], Maj:ts
befallningshafvande att i första hand pröfva och afgöra frågan om nyttan
och behofvet af dylika företag samt om bestridande af kostnaderna därför,
kollegium för sin del icke kunde finna ordalydelsen i 2 § landstingsförordningen
lämna stöd för landstingens befogenhet att besluta i ärenden
af denna beskaffenhet — genom nådiga resolutioner dels den 10 september
1897 icke funnit skäl att göra ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Blekinge län beslut, hvarigenom fastställelse vägrats å landstingets
i ämnet fattade beslut, eller att till landstingets hemställan om
fastställelse å samma beslut lämna bifall, dels ock den 18 oktober 1901,
beträffande Skaraborgs läns landstings beslut om anvisande af bidrag
till viss väganläggning, enär ifrågakomna väganläggning med afseende
å innehållet i väglagen icke kunde anses vara att hänföra till för länet
gemensamma angelägenheter, funnit skäligt upphäfva det öfverklagade
landstingsbeslutet.

Med anledning af den utgång, sistnämnda ärende sålunda erhöll,
väcktes vid 1902 års Riksdag motion i syfte, att tydlig föreskrift
måtte meddelas därom, att landstingen skulle äga befogenhet att
understödja väganläggningar eller väg förbättringar utan åtskillnad
mellan stad och land. Lagutskottet, som öfver denna motion afgaf
utlåtande (n:o 23), förklarade sig visserligen icke i allo kunna ansluta
sig till nyss anförda uttalande af kollegium, »enär med en sådan tolkning
af landstingsförordningens‘och väglagens bestämmelser landstingens
befogenhet att understödja företag af ifrågavarande beskaffenhet skulle
vara så godt som underkänd», men kunde utskottet å andra sidan ej
heller tillstyrka ett ändringsförslag i den riktning, motionären ifrågasatt
— nämligen att i sådana frågor icke skulle behöfva göras åtskillnad
mellan stad och land — utan hemställde alltså utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och blef denna hemställan
af båda kamrarna bifallen.

För sin del kunde kollegium ej annat finna, än att, då enligt
väglagens bestämmelser det allmänna vägväsendet vore ställdt under
ämbetsmyndighets vård, och kostnaderna därför skulle på vissa särskildt
bestämda beskattningsföremål fördelas och jämväl efter vissa särskilda
grunder utgöras, ett strängt upprätthållande af dessa bestämmelser
följdriktigt måste leda till ett underkännande af såväl kommunalstämmas
som landstings behörighet framför allt att, oberoende af myndighet,

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

besluta om vägbyggnaders utförande, men jämväl att för deras understödjande
eller för de allmänna vägarnas underhåll anlita sin beskattningsmakt.
För så vidt någon behörighet i nämnda hänseenden öfverhufvud
ansåges höra åt vare sig kommunalstämma eller landsting inrymmas,
borde alltså, enligt kollegii åsikt, sådant ske genom ändring
i själ!Va väglagen.

Om önskvärdheten af en lagändring i sådan riktning torde nog
olika meningar kunna hysas. Men för vägväsendets utveckling förmedelst
nya eller förbättrade vägförbindelser torde den blifva till afsevärdt
gagn. Särskilt för tillgodoseende af mer lokala behof af vägar
torde — då de väghållningsskyldige i allmänhet röjde en lätt förklarlig
obenägenhet att påtaga sig nya bördor för byggande af sådana vägar,
som, utan att kunna frånkännas en viss grad af allmän betydelse, likväl
endast för någon mindre del af vederbörande distrikt vore behöfliga,
och myndigheterna å sin sida icke gärna utan dess mer tvingande
skäl kunde besluta i strid mot flertalets önskningar — kommunernas
medverkan komma att villigt lämnas, om möjlighet därtill bereddes; och
hvad landstingen beträffade, hade jämväl deras understöd för vägbygg-,
nader vitsordats vara af stor nytta för kommunikationsväsendets utveckling
inom de respektive bygderna.

A andra sidan borde emellertid ej förbises att, i samma mån som
kommunalstämmorna och landstingen blefve utrustade med laglig befogenhet
att för ändamål af ifrågavarande art använda sin beskattningsmakt,
väghållningsbesväret komme att undergå förskjutning från det
nu lagligen bestämda väghållningsdistriktet, häradet, till i ena fallet
den mindre samfälligheten, kommunen, och i andra fallet — b vilket
dock på visst sätt kunde vara eu fördel — den större, landstingsområdet,
i båda fallen med motsvarande rubbning i grunderna för de
olika beskattningsföremålens deltagande i besväret. Ur denna synpunkt
torde därför vid frågans ordnande i angifna riktning eu viss varsamhet
vara erforderlig.

Jämväl syntes det angeläget att tillse, det den åsyftade lagändringen
icke komme att för kommunerna eller landstingen inrymma ett sådant
inflytande på det allmänna vägväsendet, att detta i någon mån undandroges
vederbörande offentliga myndigheters vård, hvithet skulle blifva
förhållandet, om bemälda församlingar finge oberoende af myndigheterna
besluta vare sig i frågor, huruvida vägbyggnader skulle komma till
utförande, eller om allmänna vägars underhåll. I sådant fall skulle
nämligen uppstå mycken oreda och osäkerhet ej mindre om vägars
egenskap af allmänna än ock om skyldigheten i afseende å deras underhåll,
hvilket, beträffande genom nämnda församlingars föranstaltande
tillkomna vägar, icke vore lagligen tryggadt.

40

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I betraktande af det nu anförda hade kollegium trott sig kunna
föreslå en sådan anordning, att kommunalstämmor och landsting undfinge
befogenhet att lämna ett på lämpligt sätt begränsadt understöd
för en gång, exempelvis intill en tredjedel af den beräknade kostnaden,
till sådan byggnad — anläggning eller förbättring — af allmän väg,
bro eller färja, som af behörig myndighet efter pröfning i den ordning,
väglagen anvisade, blifvit såsom för allmänna samfärdseln nyttig och
nödig till utförande beslutad. På omständigheterna i hvarje fall finge
sedan bero, huruvida ett sådant understöd, inom nämnda gräns, skulle
af den beslutande myndigheten fogas såsom villkor för beslutet, liksom
å andra sidan kommunalstämmor eller landsting då jämväl vore
oförhindrade att, inom samma gräns, besluta, att deras bidrag till
respektive företag skulle utgå under villkor, att samma företag blefve
genom myndighets laga kraftägande beslut till utförande fastställda.

En lagändring af sådan innebörd skulle, syntes det kollegium,
kunna införas under 5 §.

För egen del anser jag, efter samråd med chefen för civildepartementet,
hvad i denna fråga anförts innebära giltiga skäl att föreslå en
ändring af väglagen i syfte att inom viss lämplig gräns legalisera de
kommunala intressenas så att säga frivilliga medverkan till det allmänna
vägväsendets förkofran.

Jag afser härvid i främsta rummet kommunalstämmorna, hvilkas
utvidgade befogenhet härutinnan torde kunna blifva af ej ringa betydelse
för fyllandet af mer lokala vägbehof, men jämväl landstingen,
hvilkas hittills visade beredvillighet att bidraga till vägväsendets
utveckling åtminstone icke bör förkväfvas.

I afseende å frågans ordnande biträder jag kammarkollegii förslag
så till vida som det bestämmer, att kommunernas och landstingens bidrag
i ifrågavarande hänseende endast skulle få afse kostnad för allmänna
vägars, broars och färjors byggande, men ej för deras framtida
underhåll. Att återigen, såsom kollegium föreslår, ytterligare begränsa
bidragen därhän, att de icke skulle få öfverstiga en viss del af den beräknade
byggnadskostnaden, kan jag med hänsyn till de svårigheter
eller o egentligheter, som vid tillämpningen af ett sådant stadgande
otvifvelaktigt skulle möta, icke förorda. Någon betänklig rubbning af
väglagens grunder för deltagande i det allmänna väghållningsbesväret
lär i allt fall icke kunna sägas uppstå genom den af mig åsyftade
anordningen, då nämligen byggandet af allmänna väg ar, broar och färjor
i jämförelse med framtida underhållet af desamma representerar den

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

minsta delen af väghållningens tunga. Härtill kommer att, enligt förslaget
under 6 §, besväret nu skulle utsträckas till flertalet beskattningsföremål,
som hittills varit därifrån fria.

Lika med kollegium har jag äfven ansett en ny bestämmelse i här
atsedda riktning, såsom innebärande en modifikation af regeln om häradet
såsom enhet för väghållningsbördans fördelning, lämpligen böra undfå plats
i förevarande paragraf; och ingår bestämmelsen, med det af mig angifna
innehåll, i lagförslaget som ett tillägg till samma paragraf.

6 §•

1 Riksdagens skrifvelse bär anförts, att »beträffande 6 § påyrkats
inskränkning i den enligt lag stadgade regel, att inkomst genom
aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild
tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,
lifränta och undantagsförmån ej deltager i va grind erhållsskyldigheten».

»1 sådant syfte» — yttrar Riksdagen vidare — »har föreslagits,
att punkten 3 af mom. d) i 6 § väglagen skulle utgå, hvaraf skulle
följa, att ifrågavarande inkomst, såvidt den uppginge till minst 1,000
kronor, skulle, i likhet med annan inkomst till samma belopp, deltaga
i väghållningsskyldigheten.»

»Riksdagen anser berörda lagändring önskvärd. Det lär nämligen
ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af angifvet
slag af 1,000 kronor eller därutöfver, äro, hvad beträffar förmågan att
i väghållningsbesvärets utgörande deltaga, i minst lika god, ja, bättre
ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få därtill
bidraga, och särskild! vid jämförelse med ägare eller innehafvare af
smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i detta
afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på
goda grunder försvaras.»

Såsom inhämtas af kammarkollegii betänkande (sid. 27 o. fl’.) hafva,
i afseende å den af Riksdagen önskade lagändring i denna fråga,
bland vederbörande uttalats olika meningar, och har meningsskiljaktigheten
rört sig icke endast om huruvida en utsträckning af väghållningsskyldigheten
till vissa eller samtliga nu ifrågakomna inkomstslag öfverhufvud
borde äga rum, utan äfven huruvida icke, i sådant fall, dessa
inkomstslag borde deltaga i nämnda skyldighet endast för så vidt de
uppginge till ett visst högre belopp eller endast efter en lägre beskattningsgrund
än annan inkomst.

Härvid hafva till en början framträdt skilda uppfattningar om, i
hvilken mån, å ena sidan, den nytta, olika samhällsmedlemmar med hänBih.
till Biksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Häft. 6

Deltagande i
väghållningsskyldigheten

för inkomst
genom aflöning
in. m.

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

syn till de särskilda beskattningsföremålen kunde anses åt de allmänna
vägarnas begagnande hämta, samt den slitning, de därå förorsakade,
och, å andra sidan, deras förmåga att bidraga till väghållningen borde
vara bestämmande för deras deltagande i väghållnings skyldigheten. En
icke ringa del af dem, som yttrat sig i frågan, har velat häfda, att
nyttan och slitningen af vägarna och icke, såsom Riksdagen i sin
motivering för förslaget synts vilja göra gällande, skatteförmågan företrädesvis
borde läggas till grund för deltagandet i denna skyldighet.
I sådant hänseende har framhållits, att förstnämnda grundsats gjort sig
gällande vid väglagens stiftande, och att ändrade förhållanden, som
kunnat upphäfva dess giltighet, veterligen icke inträda i sammanhang
hvarmed påpekats, att Riksdagen själf, tdl stöd för en utsträckning al
deltagandet i väghållningsskyldigheten för annan fastighet än jordbruksfastighet,
åberopat den slitning af vägarna, vissa sådana fastigheter
orsakade. Åtskilliga andra af dem, som yttrat sig öfver förslaget, hafva
däremot lagt större vikt vid förmågan att bidraga till väghållningen,
därvid sär skridt erinrats, att den nyare skattelagstiftningen allt mer
ville taga hänsyn till den skattskyldiges förmåga att utgöra de pålagor,
som af allmänna behof kräfdes.

Ur den förra synpunkten har lagändringen från många håll
mött motstånd. Mot densamma har anförts, att de allmänna vägarna
vore till gagn hufvudsakligen för fastighetsägarne, särskild! ägarne af
jordbruksfastigheter, mindre som större, i det att dessa ovillkorligen
behöfde de allmänna vägarna för sin näring. Hvarje allmän väg i närheten
af en fastighet bidroge ock i viss mån att öka fastighetens värde.
Fastighetsägarne, som hade dragare och ofta körde tunga lass, såsom
vid forsling af virke m. m., vore äfven de, som å vägarna förorsakade
den största slitning. Nu ifrågavarande inkomsttagare, som ofta bodde
i köpingar och stationssamhällen, hade hvarken tillnärmelsevis samma
gagn af vägarna, dem de i regeln ej begagnade för sina enskilda ändamål,
eller slete dem i någon afsevärd män. Andra inkomsttagare, till
exempel idkare af indusiri eller handelsrörelse, vore ock mer beroende
af vägarna och slete dem i högre grad än lön- och pensionstagare.

Emellertid har äfven, å andra sidan, den omständigheten, att alla
samhällsklasser, omedelbart eller medelbart, droge nytta af vägarna,
åberopats till stöd för en lagändring i sådan riktning, som Riksdagen
förordat. Särskildt har anmärkts, att i förevarande hänseende anledning
ej funnes att göra skillnad mellan å ena sidan dem, som bedretve handtverk
i mindre omfattning eller hade inkomst af ett mindre kapital, och
å andra sidan lön- eller pensionstagare.

Ur skatteförmågans synpunkt åter har gentemot Riksdagens ut -

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

talande framhållits, att många af dem, som skulle träffas af lagändringen
i fråga, vore personer, hvilkas ekonomiska villkor vore sådana, att hvarje
än så ringa ökning i deras skattebörda vore för dem betungande.
Bland dem, som på afsevärdt sätt skulle drabbas af lagändringen, hafva,
från olika båll, särskildt uppgifvits landsstatstjänstemännen, framför allt
länsmännen, och vidare präster, folkskollärare, underofficerare och järnvägsbetjänte
samt pensionstagare och understöds-, eller undantagstagare.
Många af ifrågavarande inkomst tagare bodde i större stations- eller
fabrikssamhällen, där lifsförnödenheterna vore mycket dyrare och hyrorna
vida högre än på själfva landsbygden. Emedan deras inkomster, såsom
på öret kända, noga uppskattades, under det andra beskattningsföremål
taxerades under sitt verkliga värde, vore de dessutom redan
jämförelsevis mer hårdt betungade af skatter till staten och i synnerhet
till kommunen, särskildt i förhållande till de smärre fastighetsägarne,
som knappast hade några nämnvärda kommunalutskylder. Af
samma anledning skulle ifrågavarande inkomsttagare, därest deltagande
i väghållningsskyldigheten nu blefve dem ålagdt, komma att drabbas
jämförelsevis hårdare af denna skyldighet än andra väghållningsskyldige.
Härtill komme att, enär bidragen till väghållningen för alla andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet utginge icke efter väghållningens
verkliga kostnad utan efter en på förhand uppgjord, för många
år gällande beräkning af kostnaden för underhållet in natura den tid,
mark är bar, men en sådan beräkning enligt sakens natur måste komma
att fastställa de högsta belopp, hvartill kostnaden under i orten vanligen
rådande förhållanden kunde komma att uppgå, väghållningsbördan
för jordbruksfastighet vanligen blefve mindre än den verkställda uppskattningen
utvisade och aldrig större än den verkliga kostnaden för
väghållet kräfde, under det att för öfriga beskattningsföremål vägbördan,
såsom den där alltid måste utgöras till dess fulla belopp efter
uppskattningen, vare sig sådant vore behöfligt för väghållningen eller
icke, sålunda måste blifva relativt drygare. Beträffande statens tjänstemän
har jämväl anförts, att deras löner, som bestämts under en tid,
då de varit fria från deltagande i väghållningsbesväret, numera knappt
tryggade eu anständig bärgning och vore lägre än dem personer i enskild
tjänst åtnjöte. I fråga om pensionärer har erinrats, att de genom
pensioneringen ’ fått sina förutvarande inkomster betydligt reducerade,
att de i allmänhet icke vore i stånd att genom arbete bidraga till sitt
uppehälle, och att pensionerna vore så begränsade att do icke tålde
ytterligare beskattning.

Från deras sida, som uttalat sig för den ifrågasatta lagändringen,
har däremot gifvits uttryck åt den uppfattning, att förmågan att bi -

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

draga till det allmänna vägunderhållet otvifvelaktigt i lika eller högre
grad före funnes inom de kategorier af beskattningsföremål, Indika hittills
varit från deltagande i nämnda besvär befriade, som hos de öfrige,
och särskilt har ur denna synpunkt fog icke ansetts förefinnas för att
låta lön- och pensionstagare intaga annan ställning i afseende å skattskyldigheten
till vägväsendet än mindre handtverkare och kapitalister.

Emellertid hafva vid frågans bedömande jämväl andra synpunkter
än de ofvan vidrörda gjort sig gällande vid uttalanden emot den ifrågasatta
lagändringen.

Sålunda har erinrats, hurusom det måste anses principiellt oriktigt,
att tjänstemännen, hvilka i regel endast begagnade vägarna för resor
i tjänsten, därför skulle beskattas. Särskild!, vore det oegentligt, att
länsmännen, som närmast hade till åliggande att öfva tillsyn öfver
vägarnas underhåll, skulle betungas med skattebidrag därtill. Staten,
för hvars ändamål statstjänstemännens tjänsteresor företoges, bidroge
redan nu till vägunderhållet, och enskilde löntagares principaler, såsom
industriidkare m. fl., i hvilkas ärenden desse löntagare hufvudsakligen
behöfde anlita vägarna, finge i allmänhet skatta till vägväsendet för
hela sin rörelse.

Vidare har anmärkts, att nu afsedda inkomsttagare dels såsom
konsumenter af jordbrukets och industriens alster och dels såsom skattskyldige
till staten, som bidroge till vägunderhållets underlättande,
redan nu vore underkastade direkt beskattning till vägunderhållet,
hvilken beskattning komme att. ökas, om, såsom ifrågasatts, staten skulle
i vidsträcktare män än hittills deltaga i väghållningen.

Slutligen har man på många håll ansett mer än tvifvelaktigt,
huruvida den föreslagna lagändringen skulle lända till afsevärd och behöflig
fördel för vägkassorna. Frånsedt förhållandet med pensionstagare
och med dem jämnställda inkomsttagare, hvilkas bidrag under alla omständigheter
blefve så godt som utan betydelse, vore de distrikt, i hvilka
ett större antal löntagare funnes, industriella orter, där stora inkomster
ändå tillflödade vägkassorna, under det att i de rena jordbruksdistrikten,
där bördan kändes särskild! tryckande, knappt funnes några löntagare,
hvadan ändringen således icke skulle medföra någon lättnad för de
förutvarande väghållningsskyldige i sistnämnda distrikt. En lagändring,
som sålunda endast komme att verka till förmån för de rikare vägkassorna,
men lämnade de mer behöfvande oberörda, kunde icke anses
lämplig.

Efter hvad kammarkollegium utredt, hafva emellertid bland de i
ärendet hörde vederbörande 73 vägstyrelser, 31 länsmän, 1 länsförening

45

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 21.

mom »\

Föreningen Sveriges kronolänsmän», 11 hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i 5 län
antingen tillstyrkt lagändringen eller förklarat sig icke hafva något
däremot att erinra, hvaremot 7 vägstyrelser, 15 kronofogdar, 31 länsmän,
5 hushållningssällskaps förvaltningsutskott, 1 landsting och Eders
Kungl. Maj ds befallningshafvande i 15 län antingen, hvad särskildt beträffar
flertalet af kronobetj aningen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
bestämdt afstyrkt ändringen eller ställt sig tveksamma däremot,
under det slutligen öfrige: 7 vägstyrelser, 15 länsmän, 1 länsförening
inom »Föreningen Sveriges kronolänsmän», 7 kronofogdar, 4
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i 2 län förmält sig endast med vissa mer eller mindre
omfattande inskränkningar biträda Riksdagens framställning i denna del.

I sistnämnda hänseende hafva, på sätt ofvan antydts, framkommit
flera olika ändringsförslag, afseende antingen fortfarande frihet från
deltagande i väghållningsbesväret för något af här ifrågavarande slag
af inkomst, såsom än pensioner och därmed jämförliga inkomstsslag, än
endast statslöner, åtminstone så att de statens tjänstemän, hvilka hade
att öfva tillsyn öfver vägunderhållet, icke skulle af lagändringen träffas,
och än jämväl statspensioner o. s. v., eller höjning för ifrågavarande
inkomster af det skattepliktiga minimum från det i allmänhet gällande,
1,000 kronor, till 1,200, 1,500, 1,800 eller 2,500 kronor eller slutligen
lindrigare beräkning af vägfyrktalet för dessa inkomster, såsom — i
stället för eljest en fyrk för hvarje 30 kronor — en vägfyrk för hvarje
50, 60 eller ända till 200 kronor af inkomstens beskattningsbara andel.

Kammarkollegium har, för att i någon män söka klargöra verkningarna
af den ifrågasatta lagändringen, låtit uppgöra en tabell (Bil. FL
till kollega betänkande), angifvande, bland annat, för hvarje väghållningsdistrikt
den ungefärliga tillökning i vägfyrktalet för år 1900, som
enligt samma års taxeringslängder skolat uppkomma med beräkning af
deltagande i väghåliningsskyldigheten för bär ifrågavarande inkomstsslag
efter den för annan inkomst gällande grund.

skulle enligt tabellen

Omförmälda ökning

63 distrikt blifva:

mom

»

4 distrikt ............... mindre

an

73

142

81

34

16

3

från och med 1 intill

» » » 2 »

1 procent

2 »

5 »

10 »

15 >

25 »

» » 10
» » 15

25 procent och däröfver.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

I sammanhang härmed har kollegium anmärkt, hurusom vid jämförelse
mellan nu åberopade tabellen och tabellen i Bil. F till kollegii
betänkande, hvilken tabell angåfve förhållandet i procent mellan jordbruks-
och andra vägfyrkar, sådant det på grund af nu gällande bestämmelser
gestaltat sig för år 1900, det visade sig, att i de allra
flesta af de distrikt, där ökningen genom ifrågavarande lagändringkunde
väntas blifva något afsevärd, antalet vägfyrkar å andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet redan förut vore relativt stort,
medan åter ett motsatt förhållande ägde rum i distrikt, för hvilka ökningen
skulle blifva obetydlig.

Då det alltså ville synas, som om fördelarna af den ifrågakomna
lagändringen skulle för flertalet distrikt blifva af ringa betydelse samt
i ölrigt hufvudsakligen tillgodokomma de redan förut bättre lottade
distrikten, och då dessutom en del af de emot lagändringen anförda
skäl synts kollegium förtjäna ganska mycket beaktande, hvarförutom,
för den händelse att, på sätt kollegium föreslagit, kommunalstämmor
och landsting skulle undfå rättighet att lämna bidrag till allmänna
vägbyggnader, sådant kunde förväntas föranleda ett indirekt deltagande
i det allmänna väghållet äfven för här afsedda inkomsttagare, har kollegium
ansett sig icke kunna biträda det i förevarande hänseende framställda
förslag.

Den föreliggande frågan, innefattande ett gammalt tvisteämne, hvars
bortskaffande i och för sig skidle vara önskligt, synes mig visserligen
nog så ömtålig, helst densamma gäller rubbning i en af lagens
hufvudgrunder. Jag har emellertid ansett mig icke böra afstyrka tillmötesgående
af Riksdagens nu uttalade önskan om ifrågavarande lagändring.
Den af Riksdagen anförda motivering kan jag visserligen
icke alldeles gilla, då den såsom beskattningsprincip i fråga om väghållningsbesväret
uppställer enbart skatteförmågan, eu princip, som här icke
kan eller får vara allena afgörande. Men ur den synpunkt, från hvilken
frågan om de olika beskattningsföremålens deltagande i vägliållningsskyldigheten
företrädesvis torde böra bedömas, nämligen gagnet och behofvet
för dem af de allmänna vägarna, kan jag icke finna lagändringen
oberättigad. Det synes mig nämligen ej kunna med sanning sägas, att icke
tjänstemän och med dem likställda andra sådana inkomsttagare, som
här afses, draga till och med direkt nytta af de allmänna vägarna,
måhända i lika hög grad som exempelvis kapitalister, hvilka redan
nu få till vägunderhållet bidraga. Det bör ej heller förbises, att förekomsten
af allmänna vägar måste betraktas såsom ett statsändamål, till

47

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hvars fyllande alla samhällsklasser böra göra insats — eu uppfattning,
som redan är i väglagen erkänd genom bestämmelsen om statsbidrag
till vägarnas underhåll. .Det förefaller då knappast riktigt, att vissa
medborgare, hvilka ej med skäl kunna sägas brista i skatteförmåga,
skola i nämnda hänseende vara fria från all direkt bidragsskyldighet.

Med eu sådan uppfattning böra icke de emot lagändringen anförda
skäl stå i vägen för densamma. Frånsedt de redan vidrörda invändningarna
om här ifrågavarande inkomsttagares mindre gagn af de
allmänna vägarna och om den ringare skatteförmågan, är det egentligen
endast en anmärkning, som härvid torde förtjäna någon egentlig uppmärksamhet,
nämligen den om lagändringens förmodade verkan till
godo endast för de rikare vägkassorna. Anmärkningen är utan tvifvel
riktig, men å andra sidan bör erinras, att i allt fall den redan nu för
handen varande ojämnheten i vägbördans tryck på olika orter efterhand
måste ökas, och att, om detta skall motverkas, sådant bör, när tiden
därtill anses vara inne, ske på annat sätt än genom bibehållande i lagen
af en bestämmelse, som har ett helt annat syfte än att reglera dessa
förhållanden. För öfrigt vill det synas, som om ändringen skulle komma
att bringa en icke så alldeles oväsentlig lättnad för ett icke ringa
antal distrikt, som däraf äro i behof.

Hvad beträffar do af åtskilliga vederbörande framställda yrkanden,
att nu ifrågavarande inkomstsslag skulle för vägväsendet beskattas lindrigare
än sådan inkomst, som redan nu deltager i besväret, hafva dessa
yrkanden, såsom synes af förslaget under 59 §, icke ansetts böra vinna
beaktande; och får jag tillfälle härom vidare uttala mig vid nämnda
paragraf.

Jämte det jag af nyss anförda skäl funnit mig kunna föreslå upphäfvande
af den bestämmelse i lagen, som från deltagande i väg- Skyldigheten
hållningsskyldigheten frikalla!- inkomst genom aflöning, arfvode och för inkomst^
traktamente eller annan med allmän eller enskild tjänstebefattning för- Mna0.''S™™9
enad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån,
håller jag i likhet med kammarkollegium före att, vid
bifall till detta förslag, anledning saknas att vid frihet från sådant
deltagande bibehålla de i 1 och 2 punkterna af mom. d) i förevarande
paragraf omnämnda beska!tningsföremål, nämligen inkomst af kanal,
järnväg och annan farväg äfvensom inkomst af slceppsrederi och sjöfart,
desto hellre som, på sätt jämväl i några af vederbörandes yttranden
nu framhållits, dessa beskattningsföremål torde få anses hafva väsentligt
gagn af de allmänna vägarna för uppsamlande af den trafik, nämnda
kommimikationsanstalter draga till sig. 1 förslaget äro sålunda ur 6 § mom''
d) uteslutna ej allenast punkten 3:o) utan jämväl punkterna l:o) och 2:o).

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Inkomst genom’
arrende,
af staten tillhörig
jordbruksfastighet.

Däremot har måst bibehållas bestämmelsen i punkten 4:o), som
afser undantag från väghållningsskyldigheten för inkomst, som förvärfvas
genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet. Då nämligen, såsom
vägkommittén i denna del yttrat, dylik jordbruksfastighet direkt
deltager i väghållet, har man icke kunnat pålägga jämväl den inkomst,
som förvärfvas genom arrende af sådan fastighet, deltagande däruti, enär
sådant skulle innebära dubbel beskattning af samma föremål. Att bevillning
till staten för sådan inkomst utgöres beror naturligtvis på det
förhållande, att ingen bevillning för själfva fastigheten, såsom tillhörig
staten, utgår.

t

§•

Formella ändringar.

Mindre jordbruksfastigheter.

Tilläggen till denna paragraf afse endast att, då uttrycken »vägdelning»,
»vägkassa» och »vågstycke» finnas i lagen nyttjade på flera
ställen, innan samma uttryck genom senare lagrum blifvit förklarade,
redan här intaga eu antydning om deras betydelse med hänvisning
till vederbörliga lagställen.

På sätt kammarkollegium vid denna paragraf yttrat, har från åtskilliga
håll uttalats önskvärdheten häraf, att från vägunderhåll in natura
undantoges mindre jordbruksfastigheter, såsom antingen icke i mantal
satt jord eller afsöndringar eller i allmänhet jordbruksfastigheter med
taxeringsvärden, enligt olika förslag, intill 500, 800, 1,000, 2,000 eller
ända till 5,000 kronor.

Till stöd för dessa uttalanden har hufvudsakligen framhållits, hurusom
indelning af mindre jordbruksfastigheter till naturaväghåll vore ej
mindre för själfva ägarne af sådana fastigheter än ock ur det allmännas
synpunkt olämplig. Desse jordägare saknade nämligen i regel
dragare och arbetsfolk till underhållets utgörande och deras väglotter
vore tillika, i anseende till fastigheternas ringa taxeringsvärden,
så små, att besväret med deras underhåll i och för sig icke stode i
skäligt förhållande till den möda och tidspillan, som väghållaren, ofta
boende på betydligt afstånd från väglotterna och för sin utkomst beroende
af arbetsförtjänst på annat håll, måste tillsätta för personlig
inställelse vid underhållsarbetets fullgörande. Dessutom förorsakade
dessa fastighetsägare endast obetydlig slitning af vägarna. A andra
sidan måste utläggningen af en mängd små väglotter, som icke underhölles
på likartad!, sätt och eu del icke alls, vara ägnad att försämra
vägarnas beskaffenhet, helst då, såsom ofta vore fallet, flera sådana
väglotter utlades intill hvarandra, hvartill slutligen komrne, att krono -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21. 49

betjäningens tillsyn öfver vägunderhållet därigenom blefve betydligt
försvårad.

Ehuru jag i hufvudsak måste erkänna befogenheten af dessa anmärkningar,
till hvilka jämväl kollegium åtminstone i viss mån anslutit
sig, bär jag, lika med kollegium, ansett mig af gränserna för ifrågavarande
lagrevision förhindrad att nu föreslå någon rubbning i den till
lagens hufvudgrunder liäuförliga princip, att vägunderhållet in natura
skall åligga all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar; hvadan nu berörda framställningar
måst lämnas utan afseende.

8 §•

Ändringarna i denna paragraf betingas hufvudsakligen af de före- Ändringar
slagna ändringarna dels vid 5 § i fråga om bidrag till vägbyggnader '' §:n''
af kommuner och landsting, dels i 12 § om vägars undantagande från
vägdelning för att medelst vägkassan underhållas, dels ock i 60 § om
statsbidrag till underhåll jämväl af oindelade vägar samt af broar och
färjor. I öfrigt har bär influtit eu af erfarenheten nödig befunnen förklaring,
att kostnaden för iståndsättande af enskild väg, bro och färja,
som öfvertages till allmänt underhåll, skall åligga vägkassan.

Då bidrag till vägbyggnader, förutom af staten, kommuner eller
landsting, kunna tänkas skola lämnas äfven af andra intresserade, så
och för att i lagen gifva något slags erkännande åt behörigheten af
en samverkan mellan, å ena sidan, vägkassörna och, å andra sidan, sådana
extra intressen, som tilläfventyrs kunna erbjuda sitt bistånd till vägars
åstadkommande, har i andra punkten af paragrafen uti förslaget efter
orden »kommuner och landsting» tillagts orden »eller eljest».

12 g.

Med anledning af ett inom Riksdagen väckt förslag om tillägg vagars undantill
denna 8 i syfte att utsträcka befogenheten för de väghållnings- tafanfe från
skyldige att upplåta vägunderhållet pa entreprenad tiar Riksdagen
anfört:

»Ehuru Riksdagen icke anser lämpligt, att majoriteten af de vägbållningsskyldige
inom ett distrikt erhåller rätt besluta, att vägunderhållet
i dess helhet inom distriktet skall på entreprenad upplåtas,
håller Riksdagen däremot före, att majoriteten, under förutsättning
att lämpliga garantier stadgas må kunna medgifvas rätt beBih.
till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. H Käft. 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

stämma, att ett visst vägstycke icke skall indelas till underhåll in natura
utan öfvertagas af vägkassan. fin väg kan nämligen t. ex. därigenom,
att den ligger långt ifrån de mer odlade och bebyggda delarna
af distriktet, hafva sådant läge, att dess intagande i vägdelningen
skulle förrycka denna samt omöjliggöra en lämplig fördelning af
vägunderhållet. Det synes Riksdagen därför vara fördelaktigt, att i
väglagen införes en bestämmelse i syfte att flertalet väghållningsskyldige
inom ett distrikt må kunna besluta, att underhållet af väg eller
vägstycke, som därtill särskildt lämpar sig, må på entreprenad upplåtas.
På sätt nu äger rum beträffande vinterväghållningen, lär det
böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, därest
godvillig öfverenskommelse om entreprenaden icke kan träffas, tillse, att
entreprenadsummorna icke stiga oskäligt högt.»

Bland de i ärendet hörde vederbörande hafva i detta ämne uttalats
åtskilliga olika meningar, afseende dels frågan om och i hvilken
mån vägunderhållet borde få, utöfver hvad nu är medgifvet, upplåtas
på entreprenad, dels garantierna mot missbruk, till förfång för en minoritet
bland de väghållningsskyldige, af entreprenadsystemet och dels
Eders Kungl. Majds befallningshafvandes tilltänkta uppgift att, vid bristande
frivillig öfverenskommelse om entreprenaden, reglera denna på
sådant sätt, att entreprenadsummorna ej stege oskäligt högt.

Hvad sålunda först angår frågan, om och i hvilken man entreprenadsystemet
borde få komma till användning vid vägunderhållet, hafva
några, deribland hushållningssällskapens i Malmöhus, Örebro, Kopparbergs
och Jämtlands läns förvaltningsutskott äfvensom Eders Kungl.
Majds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län,
ansett entreprenadsystemet våra i allmänhet fördelaktigare än det nuvarande
systemet för vägunderhållets utgörande och förty, med något
undantag, förordat, att vägunderhållet i dess helhet eller åtminstone i
vidsträckt omfattning inom ett distrikt måtte få upplåtas på entreprenad.
Enligt hvad i särskilda yttranden framhållits och närmare motiverats,
skulle därigenom vinnas åtskilliga fördelar. Kostnaden för vägunderhållets
utgörande kunde högst betydligt nedbringas, vägarna
blefve betydligt bättre och jämnare underhållna, tillsynen öfver vägunderhållet
blefve dels betydligt underlättad, dels ock mer effektiv,
kostnaderna för vägdelning och uppskattning genom särskild nämnd
skulle bortfalla, och endast genom entreprenadsystemet kunde en rättvis
fördelning af underhållsbördan vinnas och bevaras.

Åtskilliga andra af dem, som yttrat sig i ämnet, hafva befarat,
att vägunderhållet, genom att upplåtas på entreprenad, i allmänhet

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

skulle fördyras eller blifva mindre omsorgsfullt. Äfven hafva farhågor
uttalats för, att ett upplåtande af vägunderhåll på entreprenad, såframt
det skulle lämnas beroende på de väghållningsskyldiges eget beslut,
kunde genom missbruk af majoriteten bland desse genomföras till skada
för .en minoritet, särskild! de icke in natura väghållningsskyldigfe. Sålunda
kunde t. ex. jordbrukarne, hvilka i allmänhet vore de enda, som
kunde utföra vägarbetena, genom sammanslutning genomdrifva ett beslut
i sådan riktning, för att sedan själfve åtaga sig underhållet mot
hög ersättning.

De, som hyst dylika betänkligheter mot entreprenadsystemet, hafva
på grund däraf antingen helt och hållet afstyrkt en lagändring i syfte
att medgifva en utsträckt användning af systemet, eller ock, där de
af andra skäl ansett en dylik lagändring höra äga ruin, förordat densamma
endast i mer inskränkt omfattning eller under påyrkande af
olika garantier mot sådana missbruk, som nyss angifvits.

I allmänhet har frågan om en utsträckning af befogenheten att
upplåta vägunderhållet på entreprenad i vederbörandes yttranden
företrädesvis betraktats just ur den af Riksdagen framhållna synpunkten
af behofvet att, för möjliggörandet af en lämplig vägdelning,
från denna undantaga vissa vägar eller vägdelar. Ur denna synpunkt
har ock det vida öfvervägande flertalet tillstyrkt eller icke velat motsätta
sig en utsträckning af ifrågavarande befogenhet i den omfattning,
Riksdagen ansett önskvärd. Härvid har från olika håll påpekats, huru,
med nuvarande bestämmelser, väghållare ofta fått sina väglotter förlagda
på mycket långt afstånd från sina hemvist, stundom så långt
bort, att de ej kunnat själfva ombesörja underhållet utan måst uppdraga
detta åt andra, i trakten boende personer. Dylika missförhållanden
kunde bero, icke allenast, såsom Riksdagen exempelvis angifvit,
på själfva vägarnas afsides belägenhet från mer odlade och bebyggda
trakter utan äfven på andra omständigheter, såsom att de allmänna
vägarna inom någon trakt af ett distrikt kräfde ett öfvervägande
svårare underhåll och därför måste draga till sig väghållare äfven från
andra, aflägsnare trakter, eller att vägtalet inom någon del af ett
distrikt vore oproportionerligt stort i förhållande till våglängden, i
hvilket afseende såsom exempel uppgifvits, hurusom vid ny vägdelning
inom ett visst distrikt en kommun, som haft större underhållsskyldighet
än som motsvarats af vägar inom densamma, måst, till förekommande
af en genom hela distriktet fortgående förskjutning af respektiv^ väghållares
väglotter, anvisas en del af sin underhållsskyldighet å ett långt
från kommunen beläget vägstycke; och kunde, enligt hvad förste land!-

52

Kling!. Maj ds, Nåd. Proposition N:o 21.

mätaren i Blekinge län intygat, förhållandena med afseende å en enda
väg ofta så förrycka vägdelningen, att önskningsmålet att låta hvarje
socken och by få sina väglotter inom eller åtminstone nära dess gränser
omöj li ggj ord es.

Emellertid hafva ock, såsom antydts, några af dem, som yttrat sigi
ämnet, icke funnit anledning att ens ur nu förevarande synpunkt
tillstyrka lagändringen i fråga, därvid, jämte det från något håll —
uppenbarligen oriktigt — förmenats, att väghållare, som tilldelats väglotter
på långt afstånd från sina. hemvist, »fått sig denna omständighet
tillgodoräknad vid vägdelningen», i öfrigt framhållits, att sådana väghållares
intresse vore tillräckligt tillgodosedt genom den nuvarande
lydelsen i 12 § väglagen, hvarjämte den uppfattningen kommit till
uttryck, att lagändringen i fråga, åtminstone i vissa orter, vore obehöflig
för åstadkommande af en lämplig vägdelning.

Såsom ofvan omnämnts, hafva från åtskilliga håll farhågor yppats
att, om de väghållningsskyldige finge befogenhet att upplåta vägunderhållet
på entreprenad, majoriteten bland dem skulle kunna, till förfångför
eu minoritet, missbruka denna befogenhet. Mot sådant missbruk
hafva olika garantier föreslagits, såsom dels att betryggande bestämmelser
borde meddelas angående sättet för omröstning och besluts fattande
vid det i 58 § väglagen omförmälda sammanträde, dels att de
väghållningsskyldiges beslut om upplåtande af vägunderhåll på entreprenad
skulle, för att vara giltigt, vara fattadt med kvalificerad majoritet,
t. ex. två tredjedelar eller tre fjärdedelar af hela distriktets röstetal,
dels slutligen att dylikt beslut skulle underställas Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes pröfning, till stöd för hvilken sistnämnda, af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Malmöhus och
Hallands län omfattade mening framhållits, att ett motsatt förfarande,
eller att fråga, huruvida underhållet af viss väg eller visst vägstycke
borde få på entreprenad upplåtas, skulle vid vägdelningsförrättning
kunna afgöras af de väghållningsskyldige själfve, icke stode i öfverensstämmelse
med hvad som gällde beträffande andra vid dylik förrättning
förekommande frågor.

Hvad slutligen angår den ifrågaställda befogenheten för Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att reglera entreprenadförhållandet, så att
entreprenadsummorna icke stege alltför högt, hafva åtskilliga anmärkningar
framställts mot Riksdagens i denna del gjorda uttalande, om
hvars innebörd också olika och delvis oklara uppfattningar gjort sig
gällande. Sålunda hafva några af dem, som yttrat sig i ämnet, ansett

53

Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Eders Kling].. Maj:ts befallningshafvande^ ifrågasatta uppgift onödig, till
stöd hvarför af en vågstycke anförts, att den åsyftade kontrollen
öfver entreprenadsummorna bäst åstadkommes af de väghållningsskyldige
själfva genom vägstyrelsen. Åtskilliga andra, bland dem Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Kalmar och Hallands län,
hafva hållit före, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshatvandes här af~
sedda uppgift vore outförbar, alldenstund Eders Kungl. Majt:s befallningshafvande
icke hade makt att tvinga eu entreprenör, i likhet med
de för vinterväghållningen inrättade ploglagen, att mot sin vilja för
visst pris åtaga sig entreprenaden. Ytterligare andra — af hvilka en,
hushållningssällskapets i Stockholms län förvaltningsutskott, fattat Riksdagens
mening såsom gående ut på inrymmande åt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande af befogenhet att ålägga därför lämpligt
belägna jordbruksfastigheter att åtaga sig underhållet af från delningen
undantagna vägar mot ersättning, som i brist af öfverenskommelse
skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämkas — hafva
funnit den ifrågasatta anordningen olämplig.

I stället har föreslagits, antingen att de väghållningsskyldige borde
få bestämma det belopp, entreprenadsumman ej finge öfverstiga, och
att, om anbud på vägunderhållets öfvertagande för högst denna summa
ej erhölles, frågan om underhållets upplåtande på entreprenad skulle
förfalla eller ock att, om entreprenad ej på rimliga villkor kunde erhållas,
det borde stå vägstyrelsen fritt att, på sätt den funne lämpligt,
låta utföra arbetet.

Kammarkollegium har för sin del, i betraktande af hvad till stöd
därför anförts och jämväl på grund af egen erfarenhet, funnit den af
Riksdagen önskade anordning, i hvad den afsåge att, för beredande af
lämplig vägdelning, väg eller vägstycke, som därtill särskild! lämpade
sig, skulle få underhållas medelst entreprenad och sålunda från delningen
undantagas, särdeles ändamålsenlig. Enligt kollegii åsikt torde den ock
ur en annan synpunkt kunna finnas lämplig, nämligen för vinnande af
närmare erfarenhet om fördelarna eller olägenheterna för väghållningen af
entreprenadsystemet och såsom ett varsamt försök till systemets införande,
att efterföljas af flera, om nämnda erfarenhet talade till förmån därför.
På den af några vederbörande väckta frågan att redan nu öppna
möjlighet till upplåtande af väghållningen i dess helhet inom ett distrikt
på entreprenad, har kollegium så mycket mindre ansett sig böra ingå,
som härutinnan framställda förslag, innebärande en väsentligare rubbning
i lagens hufvudgrunder, jämväl strede mot Riksdagens nu särskild!
därom uttalade mening.

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I fråga om lämpligaste sättet och villkoren för den utaf Riksdagen
åsyftade anordning, ansåge kollegium det icke, såsom Riksdagen afsett,
höra tillkomma de våghålIningsskyldige själfva att, genom beslut af
flertalet, bestämma om vägars eller vägstyckens undantagande från
vägdelning och underhållande på entreprenad, utan att åtgörande!,
härom borde, i likhet med hvad som gällde om de i 41 § omförmälda,
för vägdelningen förberedande frågor, särskild! den om undantagande
från delningen af vissa broar — med hvilken fråga den nu förevarande
syntes äga största likhet — lämpligast iillhöra Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande,
hvarigenom ock torde vinnas bästa garantien mot ett
anlitande af entreprenadsystemet i obehörig utsträckning. Huru kollegium
i öfrigt tänkt sig förfarandet, har kollegium utvecklat under 43 §, där de
närmare bestämmelserna härom synts böra lämpligast inpassas, under det
själfva hufvudstadgandet torde bäst inrymmas i nu förevarande paragraf.

Hvad beträffade frågan om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
? befogenhet att, där godvillig öfverenskommelse om entreprenad
i nu afsedda fall icke kunde träffas, tillse, att entreprenadsummorna icke
stege oskäligt högt, kunde kollegium icke fatta Riksdagens mening på
annat sätt, än att, därest entreprenad till rimligt pris icke skulle kunna
åstadkommas, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att
ålägga därför lämpligt belägna fastigheter att fullgöra underhållet mot
ersättning, som i brist af öfverenskommelse skulle af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande fastställas.

Mot en sådan anordning hade kollegium så mycket mindre något
att erinra, som svårligen något annat sätt för ändamålets vinnande
torde kunna utfinnas. Om urskiljandet af de fastigheter, som skulle i
berörda hänseende såsom lämpliga anses, och om vägunderhållets fördelning
dem emellan torde det utan vidare böra öfverlåtas åt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att, efter vederbörandes hörande, förordna som
skäligt pröfvades; och skulle sedermera, så länge tvångsentreprenaden
fortfore, fastigheternas innehafvare, med afseende å skyldigheten att hålla
dem sålunda tilldelade väglotter i laggillt skick, i allo vara att betrakta
som vanliga väghållare. Beträffande ersättningen för vägunderhållet i tv
fall ville kollegium äfven erinra att, för den händelse, såsom Riksdagen
förklarat sig önska och kollegium föreslagit, statsbidrag komme att
utgå jämväl för oindelad väg, sålunda äfven sådan, som undantagits
från vägdelningen, särskilda nämndens uppskattning måste komma att
afse äfven dylik väg, hvaraf åter kunde hämtas god ledning för bestämmande
af berörda ersättning såväl som för bedömande af entreprenadsummornas
mer eller mindre rimliga belopp.

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

Om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande i angifna
syfte syntes fråga böra få väckas jämväl af enskild väghållningsskyldig,
då hvarje sådan väghållningsskyldigs rätt kunde vara däraf beroende.

Hvad nu angår frågan om beredande af möjlighet att på entreprenad
upplåta vägunderhållet i sin helhet inom ett distrikt, eller åtminstone
i någon större omfattning, kunde nog en sådan anordning i
orter med långt drifven jorddelning, framför allt i Kopparbergs län,
vara eftersträfvansvärd för undvikande af de svårigheter, som där
måste möta såväl för själfva vägdelningen med utskiftning af eu massa
till ytterlighet små väglotter som ock för fullgörande af det sålunda
indelade väghållet och tillsynen därå. Med min redan tillkännagifna
uppfattning om syftet med ifrågavarande lagrevision och om gränserna
för densamma samt i betraktande för öfrigt af Riksdagens hittills visade
obenägenhet mot entreprenadsystemets införande i lagen, har jag emellertid
nu icke trott mig böra gå längre än Riksdagen själf ifrågasatt,
nämligen till förslag om undantagande från vägdelning af endast sådana
vägar eller vägsträckor, som på grund af sin belägenhet eller beskaffenhet
kunna förhindra en lämplig delning.

Om ändamålsenligheten af en sådan anordning lär icke kunna
hysas någon tvekan. Men i afseende å detaljerna för densamma har
jag icke ansett mig kunna följa de i Riksdagens skrifvelse lämnade
anvisningar. Lika med kammarkollegium och på af samma myndighet
anfördt skäl håller jag nämligen före, först och främst att bestämmanderätten
i fråga om urskiljandet af berörda vägar eller vägsträckor lämpligast
bör tillkomma icke de väghållningsskyldiges majoritet, utan
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i hvilket afseende jag får
tillfälle att vidare uttala mig vid 43 §. Vidare har den af Riksdagen
antydda och af kollegium närmare utvecklade tanken på Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes ingripande för det fall, att entreprenad för
underhållet af dylika vägar eller vägsträckor skulle finnas icke kunna
för skäligt pris erhållas, synts mig föga tilltalande. Den af kollegium
härvid förordade tvångsindelning af vissa fastigheter till dylikt underhåll
skulle nämligen helt visst i allmänhet blifva för de fastigheter,
som däraf drabbades, ett verkligt onus, som näppeligen vore rättvist,
om det ens alltid kunde fullgöras. Lämpligare synes det då vara, att
ifrågavarande särskilda vägunderhåll, utan några som helst bestämmelser
för åsyftade fall, öfverlämnas till vägstyrelsen för att, i likhet med hvarje
annat vägunderhåll, som åligger vägkassan, på tjänligaste sätt besörjas.

56

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

I öfverensstämmelse härmed bär i 12 §, där lagändringen torde
hafva sin plats, införts ett nytt moment med de bestämmelser, jag
härutinnan ansett mig böra tillstyrka.

Utbyte af
natur av äghåll
mot bidrag i
‘penningar.

Beträffande paragrafens nuvarande innehåll har kammarkollegium
anfört:

Ehuru genom vidtagande af den föreslagna lagändringen om
vägars undantagande från vägdelning förutsättningarna för tillämpningen
af paragrafen i dess nuvarande skick utan tvifvel skulle i väsentlig mån
undanröjas, torde dock, då det icke torde kunna fullständigt förebyggas,
att väghållare kunde få jämförelsevis långa afstånd till sina väglotfer,
den i paragrafen medgifna rätt för dem att för sådana fall få öfverlåta
sitt vägunderhåll på vägkassan mot erläggande i stället af penningar
efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämts af vederbörande
särskilda nämnd, böra fortfarande kvarstå. Lika med flere vederbörande
ansåge kollegium emellertid olämpligt, såväl att nämnda rätt skulle
vara beroende af vägstyrelsens samtycke, hvarigenom denna rätt utan
vidare kunde omintetgöras, eller åtminstone utsikterna för dess. ernående
måste väsentligen förminskas, i det att vägstyrelsen knappast torde
anse sig befogad att göra några medgifvanden, som möjligen kunde
ådraga distriktet kostnad, som ock att för rättighetens tillgodonjutande
ansökning skulle göras inom sex månader, efter det vägdelningen
vunnit laga kraft, enär nämligen särskilda nämndens uppskattning inom
denna tid endast i undantagsfall kunde hinna blifva färdig. Den under
sådana omständigheter för vederbörande väghållare rådande ovisshet
om utsikterna för rättighetens åtnjutande på för dem antagliga grunder
hade också i flera fall föranledt klagomål öfver själfva vägdelningarna
med däraf följande tidsutdräkt och olägenheter. Vida ändamål sen liga,re
vore enligt kollega åsikt, om dels, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län m. fl. ifrågasatt, beslutanderätten i
fråga om samtycke till väghållarens framställning öfverflyttades från
vägstyrelsen till de väghållningsskyldige med rätt för väghållaren, om
deras beslut gånge honom emot, att genom besvär underställa frågan
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, och dels — för så
vidt någon viss tid, inom hvilken väghållarens anspråk i ämnet borde
gifvas till känna, öfverhufvud kunde böra bestämmas, något som emellertid
torde vara mindre nödigt — denna tid räknades, såsom från något håll
blifvit föreslaget, från det laga kraft kommit icke å själfva vägdelningen,
utan å särskilda nämndens i anledning däraf verkställda
uppskattning.

57

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Med afseende å denna uppskattning har kollegium tillika erinrat
att, då väghållaren i här ifrågavarande fall skäligen icke borde till
vägkassan erlägga större bidrag än som motsvarade kostnaden för vägstyckets
underhåll i och för sig, utan hänsyn alltså till den ökning i
samma kostnad, som för väghållaren måste föranledas af det betydligare
afståndet till väglotten, men hvilken ökning emellertid äfven måste
tagas i beräkning vid särskilda nämndens uppskattning, sådan ändring
i reglerna för nämnda uppskattning syntes böra vidtagas, att särskildt
belopp utfördes för berörda ökning; hvarom kollegium vid 46 § jämväl
framställt förslag.

Emot hvad kollegium sålunda anfört bär jag icke funnit anledning
till erinran; och hafva i öfverensstämmelse härmed i förslaget upptagits
ändringar såväl af 12 §:s nuvarande första stycke, som i 46 §;
hvar jämte bestämmelsen om viss tid för ansökning enligt 12 § fått,
såsom obehöflig ansedd, helt och hållet utgå.

13 §•

Ändringarna i denna paragraf åsyfta att i erforderlig mån utfylla
föreskrifterna om val af vägfogde och särskildt att förskaffa trygghet
för, att sådant val varder företaget.

14, 15 och 16 §§.

Lika med Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och
Jämtlands län äfvensom kammarkollegium har jag ansett föreskrifter
böra meddelas angående omlagd vägs fördelning till underhåll på de
fastigheter, som jämlikt 14 § skola bestrida detta underhåll; men då
dylika föreskrifter lämpligen torde böra undfå plats under III kap. om
vägdelning och kunna inrymmas i 45 §, bär 14 § synts icke behöfva
för nämnda ändamål undergå ändring i vidare mån än genom intagande
däri af eu hänvisning till 45 §, där närmare föreskrifter i ämnet enligt
förslaget skulle inflvta.

Af några vederbörande, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, har påpekats att, förutom de i 14, 15
och 16 §§ angifua omständigheter, som efter inträffad vägdelning kunde
verka ändring i utgörandet af väghållningsbesväret och föranleda till
vägkassans mellankomst för att hindra ett uppkommet, ej beräknadt
drygare vägunderhåll, äfven andra förhållanden kunde mellan vägBih.
till Rik sd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 8

Val af vägfogde.

Indelning
af omlagd
väg.

Efter vägdelning
försvar
a dt vägunderhåll.

58

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

delningar inträffa, som gjorde vägunderhållet dyrare än att den enskilde
borde vidkännas en dylik oförutsedd ökning, såsom att ett vid gradering
beräknadt grustag upphörde att kunna användas, eller att genom tillkomsten
af en industriell inrättning eller järnvägsstation trafiken å en
väg betydligt ökades o. s. v.; och borde alltså äfven för dylika fall ur
vägkassan utgå ersättning, motsvarande det försvårade vägunderhållet.

Jämväl kammarkollegium, som ansett en föreskrift i sådant syfte
både befogad och lämplig, om den ock måhända i många fall skulle
komma att åberopas i oträngdt mål, har föi’denskull ifrågasatt, huruvida
ej en sådan borde i lagen införas, och kunde i dylikt fall plats
därför möjligen beredas på det sätt, att 14 och 15 §§ sammansloges
till en paragraf med numret 14, nuvarande 16 § erhölle numret 15
och en ny paragraf under numret 16 insattes med viss, af kollegium
angifven lydelse.

I öfverensstämmelse med denna mening hafva nu ifrågavarande
tre paragrafer formulerats, på sätt förslaget utvisar.

17 §.

indrifning'' af ])et föreslagna tillägget till denna paragraf har sin motsvarighet

väytassan för i 12 paragrafens sista punkt och torde ej behöfva närmare motiveras.

minskadt

vägunderhåll. 18 §.

Part för väg- Under anförande, att olika meningar yppats, huruvida med den

MstrMel Partj som i här afsedda överenskommelser företräder väghållningsdistriktets
intresse gentemot den enskilde väghållaren, skulle afses vägstyrelsen
eller de väghållningsskyldige, har kammarkollegium, som hållit
före, att befogenheten härutinnan lämpligast borde tillkomma de senare,
hemställt om ett förtydligande af paragrafen i nämnda syfte.

Mot lämpligheten häraf torde ej vara något att erinra, helst om
utökningen af de väghållningsskyldiges beslutanderätt varder så underlättad,
som förslaget vid 52 § åsyftar; och här nu förevarande paragraf
i öfverensstämmelse härmed ändrats. Befogenheten att utse skiljeman
för de väghållningsskyldige har emellertid ansetts kunna, såsom af mer
underordnad vikt, och jämväl för bekvämlighetens skull, bibehållas åt
vägstyrelson.

22 §.

iståndsättau- Då vid bifall till förslaget om vägars undantagande från vägdel de,

afvä.g.som ning det måste kunna inträffa, att en förut på särskilda väghållare in Öfvertages

af 0 ^

vägkassan.

59

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

delad väg öfvertages af vägkassan, måste uppenbarligen äfven fordras,
att en sådan väg är vid öfverlämuandet till vägkassan försatt i 1 aggil It
skick. Paragrafens början: »Bro och färja, som» etc. har fördenskull
måst ändras till: »Väg, bro och färja, som» etc.

Att i denna paragraf endast är fråga om förutvarande allmän väg,
bro och färja, torde »''ara uppenbart och framgår för öfrigt af 8 § i
dess nja lydelse.

33 §.

Enligt dö punkten i nådiga kungörelsen angående förändrade grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882, sådan
denna punkt lyder genom nådiga kungörelsen den 22 maj 1896, är arrendator
å sådan domän skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar, åt väghållningsskyldig
till användande för allmän vägs underhåll öfverlämna
å egendomen möjligen befintlig läkt af sand, grus eller sten samt för
hämtning häraf upplåta nödig väg, mot det att arrendator!» i ersättning''
för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det
afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämmes. Beträffande väghållningsskyldigs
rätt till hämtning af väglagningsämnen från arrenderad
kronoegendom och om ersättning för skälfva väglagningsämnenas
värde finnes däremot icke någon särskild föreskrift, utan måste i ty fall
gälla hvad i andra stycket af förevarande paragraf är i enahanda hänseenden
stadgadt beträffande annan mark än kronans allmänning. Det
skall alltså äfven bär bero på öfverenskommelse och, i brist häraf, på
domstols pröfning, hvarest väglagningsämnen få tagas och till hvad
belopp ersättning för deras värde skall utgå.

Då det emellertid synes önskligt, att kronan, så långt ske kan
utan förnärmande af enskild rätt, ställer till afgiftsfritt förfogande för
det allmänna vägunderhållet väglagningsämnen, som å tjänliga ställen
ä dess egna egendomar kunna vara att tillgå, har jag ansett lämpligen
böra i afseende å jordbruksdomänerna, utöfver hvad nyss åberopade
författningsrum i ämnet innehåller, stadgas, att väghållningsskyldig
skall vara berättigad att, efter anvisning af domänintendent, å dylik
egendoms mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll utan
annan ersättning än sådan godtgörelse till arrendator, hvarom nyss är
nämndt. En sådan föreskrift bär synts mig tjänligast kunna inrymmas
i åberopade nådiga kungörelse, såsom redan innehållande speciella bestämmelser
i ämnet. 1 väglagen under denna paragraf skulle då, i livad
anginge domänerna, endast behöfva upptagas en på berörda författning

Väglagningsämnen
från
kronans jordbruksdomäner.

Procedur vid
tvister om
hämtning o,f
väglagningsämnen.

60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

syftande hänvisning. En sådan hänvisning'' är alltså i förslaget vid paragrafen
införd; och lär, Aid framläggande för Riksdagen af ett så beskaffad!
förslag till ändring i förevarande paragraf, samtidigt komma
att till Riksdagen a fläta s särskild nådig proposition om den behöflig.-!
ändringen i meranämnda kungörelse.

Beträffande paragrafen i öfrig! har ifrågasatts, huruvida icke den
i paragrafen stadgade procedur, enligt hvilken, i händelse öfverenskommelse
därom ej kan mellan vederbörande träffas, bestämmandet af såväl
stället, hvarest väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för
jordägaren må afhämtas, som ock till hvilket belopp ersättning därför
skall utgifvas, skall ankomma på häradsrätt efter vägliällningsskyldigs
instämda talan, skulle kunna, såsom både långsam och jämförelsevis
dyrbar samt, enligt hvad i vissa nu afgifna yttranden förmenats, äfven
i annat hänseende mindre lämplig befunnen, utbytas mot ett enklare
och mer summariskt förfarande, exempelvis så, att pröfningen af nämnda
frågor öfverlätes åt gode män i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad som jämlikt 18 § gäller rörande de i 14—17 §§ omförmälda ersättningsfrågor.

Utan att bestrida, att vissa fördelar skulle kunna genom ett sådant
förfarande vinnas, har jag emellertid icke funnit skäl att nu upptaga
något förslag därom. Frågan om bestämmandet af stället, hvarest
väglagningsämnen tjänligast och till minsta skada för jordägaren må
afhämtas, torde icke lämpa sig för obligatoriskt öfverlåtande åt gode
mäns pröfning. Att återigen - till gode män hämd sa endast ersättningsfrågan,
som väl i de flesta fall bör kunna af domstol i sammanhang
med den förra frågan lättast afgöras, vore att onödigtvis inveckla förfarandet.
och betunga parterna med kostnader. I hvarje fall synes det
ej väl förenligt med vår rättsuppfattning att, vid tvist, förmena parterna
att för dess slitande påkalla domstols pröfning; och om alltså gode
männens beslut i dessa frågor skulle få hos domstol klandras, vore med
förändringen föga vunnet. För öfrigt står det parterna fritt att, om
de därom åsämjas, anlita skiljemän för såväl den ena som den andra
frågan.

Däremot och i öfverensstämmelse med kammarkollegii tillstyrkan
upptager förslaget en ändring, hvarigenom behörighet att i bär afsedda
frågor väcka talan tillerkännes jämväl vägstyrelsen, äfven där
den icke är direkt väghållningsskyldig. Därigenom kan nämligen vägstyrelsen
blifva i tillfälle att vid ny vägdelning få på förhand ordnad

61

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

den för vägarnas gradering viktiga frågan om, indika sand-, grus- eller
stentäkter för de olika vägarnas lagning skola vara att påräkna, äfvensom
om väglagningsämnenas pris.

35 §.

Såsom framgår af den vid kammarkollegii utlåtande fogade sammanfattning
af vederbörandes yttranden, tiar i afseende å denna paragraf
framställts en mängd anmärkningar och förslag.

På sätt kollegium framhållit, hafva i flera yttranden till och med
gifvits uttryck åt den uppfattning, att paragrafens bestämmelser i sin
helhet vore alldeles -föråldrade och olämpliga för sätt ändamål att betrygga
ett godt vägunderhåll, pa grund af dels långsamheten i här anbefallda
procedur för vägsyn och framtvingande af vägarnas iståndsättande,
dels den alltför störa undfallenheten mot försumliga eller tredskande
väghållare, som vissa af nämnda bestämmelser innebure, dels
overksam beten af det för eftersatt vägunderhåll stadgade äfventyr och
dels bestämmelsernas i öfrig!,'' till och med för väghållarne själfva,
olämpliga eller ock bristfälliga beskaffenhet.

Någon mer genomgripande förändring af paragrafen har jag
emellertid icke trott mig böra föreslå. Visserligen torde i stället för
nu gällande bestämmelser angående vägsyn och hvad därmed äger
sammanhang, hvilka bestämmelser hafva rotfäste redan i 1734 års lag
och i öfrig! hufvudsakligen äro desamma, som gällt före väglagens stiftande,
utan tvifvel kunna utfinnas väsentligen andra och verksammare
anordningar till aftvingande af vederbörande väghållares skyldigheter.
Men krafvel på ett godt vägunderhåll får hvarken blifva för
ensidigt eller drifva^ för långt. Vägunderhållet blifver nämligen, sådant
det nu är ordnadt, för de underhållsskyldige redan genom sin karaktär
af naturaprestation ett tämligen drygt onus, hvars utgörande än mer
försvåras i samma mån, som lokala betingelser — såsom större afstånd
till väglotter, svårare tillgång till väglagningsämnen och så vidare —
ställa sig ogynnsamt. Eu viss foglighet vid indrifningen af det allmännas
anspråk måste fördenskull här vara af billighetsskäl förestafvad;
och vid beaktande häraf synas de nuvarande bestämmelserna i detta
ämne i hufvudsak ej olämpligt afvägda.

Emellertid hafva, delvis ur andra synpunkter, paragrafens bestämmelser
synts böra undergå vissa jämkningar.

Härvid bär först förekommit frågan om ett närmare bestämmande

62

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

af de vid vägs v n tjänstgörande nämndemännens befogenhet, hvarom
olika uppfattningar gjort sig gällande.

Nämndemäns Härom liar Eders Kung’!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands

Mogenhet vid anfört:

vagsyn. « ii* n i

Onskligt vore, om redaktionen åt denna paragrat bletve sa
förändrad, att med bestämdhet fram gånge, huruvida de vid vägsvn biträdande
nämndemännen hade beslutanderätt jämte länsmannen eller
vore att anse endast såsom rådgifvare eller sakkunnige, enär, enligt
hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmärkt, olika meningar
härom vore rådande. Med anledning däraf att vid syn, som hölies af
domare och nämnd, denna senare kunde, om den om sitt beslut vore
enig, öfverrösta domaren, torde stundom antagits att, om vid vägsyn
länsmannen och nämndemännen vore af olika åsikt, den mening, hvarom
nämndemännen förenade sig, skulle blifva rådande, men häremot talade
åter, att i ett fall, där frågan gällde syn, som hållits af kronofogde och
två nämndemän å utarrenderad kronoegendom, Eders Kungl. Maj:ts
högsta domstol i utslag den 11 december 1890 ansett nämndemännen
icke hafva någon beslutanderätt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för sin del vore af den åsikt, att med hänsyn till beskaffenheten
af de ärenden, om Indika här vore fråga, en förändring eller ett förtydligande
af paragrafen borde ske i öfverensstämmelse med den uppfattning,
som i sistnämnda fall gjort sig gällande.

Eu vägstyrelse inom Uppsala län har åter ansett nämndemännen
såsom biträden vid vägsyn böra tillerkännas beslutanderätt jämte länsmannen
och sådant i paragrafen tydliggöras, i anledning hvaraf åter
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län anfört att,
då vägsyn vore eu fiskalisk åtgärd, grundad på den Eders Kungl. Majrts
befallningshafvande och kronobetjäningen i 34 § tillagda befogenhet att
öfvervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga
åtgärder, det måste anses tydligt, att de vid synen biträdande nämndemän
borde deltaga i förrättningen endast i egenskap af sakkunnige.

Kammarkollegium bär anslutit sig till den senare åsikten och
jämväl funnit en sådan lagens mening fullt egentligt uttryckt genom
paragrafens ordalag i hithörande del; men för den händelse dessa skulle
finnas böra tolkas i annan riktning, ansåge kollegium en förklaring
därom medelst lämplig ändring i paragrafen vara af nöden. ■

För egen del hyser jag den mening, att beslutanderätten vid vägsyn
icke bör tillkomma länsmannen allena. I annat fall skulle eu väl
stor makt och myndighet läggas i hans hand, och det måste då ofta
inträffa, att det allmännas anspråk gentemot väghållarne gjordes gäl -

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lande med eu mer hänsynslös stränghet än som, af nyss anförda skäl,
egentligen kunde vara billig. Såsom motvikt häremot har i förslaget
åt de biträdande nämndemännen inrymts beslutanderätt jämte länsmannen.
Detta angifves dels genom ordställningen »länsman och tvä
nämndemän» i stället för »länsman med biträde af tvä nämndemän» och
dels genom en i följd däraf nödig bestämmelse, huru förfaras skall i
händelse af skiljaktiga meningar mellan förrättningsmarmén, i hvillcet
afseende synts kunna uppställas samma regler, som enligt 39 § gälla
för vägdelningsförrättäre och hans gode män.

I detta sammanhang torde jag icke böra lämna oanmärkt, att
Riksdagen i underdånig skrifvelse den 20 maj innevarande år angående
regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande
anslagen till justitiedepartementet, anhållit om utredning rörande väckt
fråga om beredande af ersättning åt nämndemän för deras tjänstgöring
vid vägsyner. Vid denna utredning borde, därest tilläfventyrs ersättning
för ifrågavarande biträde kunde anses skola nämndemännen
tillerkännas, tagas under öfvervägande, bland annat, dels huruvida ersättningen
borde utgå helt eller delvis af statsmedel eller af vägkassan,
dels, i fall det fortfarande ansåges oundgängligt, att två nämndemän
samtidigt biträdde vid vägsyn, huruvida ersättningen borde utgå • till
mer än en af dem.

Enligt hvad jag inhämtat från justitiedepartementet, är detta ärende,
efter nådig remiss till länsstyrelserna, för närvarande beroende på vederbörandes
yttranden. Enär, äfven för den händelse att nämnda ersättning
skulle finnas böra åtminstone delvis drabba vägkassan, bestämmelse
därom icke nödvändigt torde böra inflyta i själfva väglagen, och i allt
fall denna fråga icke är af den vikt, att väglagens revision däraf bör
uppehållas, bär jag icke ansett mig böra för framläggandet af nu förevarande
lagförslag afvakta resultatet af berörda utredning. I afseende
därå får jag nu endast framhålla, hurusom det'' nu framlagda förslaget
om nämndemännens beslutanderätt vid vägsyn uppenbarligen icke medgifver
inskränkning i synemännens antal.

Föreskriften om protokollsföring vid vägsyn har ansetts böra utvidgas
med en bestämmelse om angifvande i protokollet för hvarje väghållare
ej allenast af de befunna bristerna i underhållet af hans väglott
utan jämväl af det belopp, hvartill kostnaden för deras afhjälpande kan
af synemännen uppskattas. Detta belopp skall nämligen, enligt hvad
förslaget vidare innebär, blifva bestämmande med afseende å länsman -

Ersättning åt
nämndemän
vid vägsyn.

Protokollet
vid vägsyn.

Kortare kungörelsetider.

Ställe för tillhandahållande
af underrättelse
om
brister.

64 Kungl. Maj it s Nåd. Proposition N:o 21.

uens förfarande, i händelse väghållaren uraktlåter att inom förelagd tid
af hjälpa bristerna.

Från derå håll har anmärkts det oegentliga däri att, ehuru Akter O

O 7 O

hållare på grund af det allmänna stadgandet i 23 § måste anses skyldige
att städse hålla sina väglotter i laggill skick, eu sådan skyldighet
med hänsyn till arbetet för det ordinarie vägunderhållet dock icke
länge mot dem göras gällande förrän efter den oskäligt långa frist, som
till följd af denna, paragrafs bestämmelser blefve dem förunnad därigenom,
att dels för vägsynens kungörande vore stadgad en tid af minst
fjorton dagar, dels sedermera underrättelsen om vid syn i»funna brister
icke finge meddelas förrän andra söndagen efter syne förrättningens slut
och dels slutligen ytterligare minst åtta dagar skulle förflyta, innan åtgärder
mot den tredskande eller försumlige väghållaren förmedelst
bristernas af hjälpande mot lega finge vidtagas; och har uppgifvits, att
en sådan sakernas ordning åstadkommit en viss likgiltighet å väghållarnes
sida i tillsynen öfver deras vägar, i det de åtminstone på somliga
orter sällan verkställde någon väglagning förrän de sista dagarna före
den så kallade eftersynen, då dessutom tjänligaste tiden för väglagningsämnenas
påförande ofta redan kunde hafva hunnit förgå och lagningen
alltså, icke gjorde afsedd nytta, hvartill komme att, genom eftersyn ens
framflyttande så. långt som af nu gällande bestämmelser föranleddes,
väderleksförhållandena ofta kunde i de fall, där den ägde rum på hösten,
omöjliggöra dess behöriga och säkra förrättande. Särskilt olämpliga
vore de långa kungörelsetiderna, när, såsom i de norra orterna kunde
förekomma, gudstjänst ej hölles hvarje söndag.

Med afseende å hvad sålunda anförts, har kammarkollegium ifrågasatt,
huruvida ej dels, såsom, bland andra, Eders Kungl. Majits befallningshafvande
i Jämtlands län föreslagit, tiden för kungörandet af vägsyn
kunde förkortas till åtta dagar och dels, på sätt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands och Hallands län in. fl. förordat,
paragrafens bestämmelse därom, att underrättelse om vid vägsyn befunna
brister skall uppläsas »å andra söndagen» efter syneförrättningens
slut, kunde ändras därhän, att uppläsandet skulle ske »sist å andra söndagen»
därefter.

De sålunda ifrågasatta förändringar, livilka synts af omständigheterna
påkallade och lämpliga, hafva alltså i förslaget iakttagits.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall berörda underrättelse
efter uppläsandet vara tillgänglig »å det ställe inom socknen, där kom -

65

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

munalstämma plägar hållas». Då emellertid stundom lär inträffa, att
kommunen icke förfogar öfver särskild lokal för sådan stämmas hållande
utan måste förhyra dylik för hvarje gång särskild!, utan att densamma
i öfrigt kan disponeras för kommunens angelägenheter, har det ansetts
böra öfverlämnas åt kommunalstämma att i hvarje fall bestämma det
för nu afsedda ändamålet tjänligaste ställe.

Vidare och då delgifning medelst uppläsande i kyrkan af under- Särskild adrättelse
om vid vägsyn befunna brister synes mindre lämplig med af- vägstyreUe.
seende å sådant vägunderhåll, som åligger vägstyrelsen, enär det nämligen
i sådant fall ofta torde kunna vara förenad! med särskild svårighet
och kostnad för styrelsen att förskaffa sig kännedom om underrättelsen,
har, i anslutning till därom från två vägstyrelser och Eders
Kungl. Maj:in befallningshafvande i Uppsala län äfvensom kammarkollegium
gjorda uttalanden, i förslaget upptagits eu bestämmelse därom,
att det skall åligga vägsyneförrättaren att inom samma tid, som för
underrättelsens kungörande här är stadgad, särskild! tillställa vägstyrelsen
sådan underrättelse rörande vid synen befunna brister i det vägunderhåll,
för hvilket styrelsen har att svara.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ifråga- “0giU väg“
satt, huruvida föreläggandet att hafva »ogin väg lagad» jämväl må
kunna afse anbringande af vägmärke enligt 30 §.

I samma ämne har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län, med anledning af en utaf kronofogden i Laholms fögderi
uttalad åsikt, att i väglagen icke skulle vara stadgad påföljd för uraktlåtenhet
att anbringa vägmärken, anfört:

Denna åsikt torde visserligen vara felaktig, enär, då i 30
§ meddelades föreskrift om väghållares skyldighet att anbringa sådana
märken vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt
vänstycke, till gill väg torde höra, att den vore försedd med samma
märken lika väl som med de skyddsvärn och de vägvisare, om
hvilka i 28 och 29 §§ stadgades, hvadan länsmannen hade att,
om vid vägsyn förmärktes, det dessa märken, skyddsvärn och vägvisare
saknades, förelägga vederbörande att desamma anbringa, vid
äfventyr, om sådant underlätes, af böter enligt 77 § samt påföljd därjämte,
att anbringandet skedde mot lega. Den missuppfattning, som
sålunda i anmärkta hänseendet försports, torde emellertid möjligen bero
på ordalagen i 3 punkten, där det hette, att kungörelsen skulle innehålla
föreläggande att inom den tid, som där nämndes, hafva »ogill väg
lagad». Orden »ogill väg lagad» torde därför böra utbytas mot ett
Bill. till RiJcsd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft. 9

Garantier
mot oskälig
leg okostn ad.

Tillfälliga

brister.

Anmaning.

66 Kung].. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mer omfattande uttryck, såsom till exempel »de vid synen befinna brister
botade».

I detta yttrande och. förslag bär kammarkollegium instämt; och.
som jämväl en sådan ändring i paragrafen synts lämplig, har densamma
i förslaget inrymts.

En betänkligare brist i paragrafens nuvarande stadgande!), torde
vara, att där icke på något sätt finnes sörj dt för garantier mot legokostnadens
uppdrifvande till oskälig höjd. Väghållaren är härvid i
själfva verket så godt som prisgifven åt slumpen eller en mindre samvetsgrann
förrättningsmans godtycke, och exempel saknas ej heller på, att
väghållaren fått sitta emellan på ett till och med mer än betänkligt sätt.

Till kontroll i berörda afseende hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län och kammarkollegium hemställt om
sådan ändring i paragrafen att, innan ifrågavarande legokostnad finge
af länsmannen uttagas, räkning därå skulle vara af kronofogden granskad
och godkänd. Med en sådan anordning torde dock föga vara
vunnet, då kronofogden väl skulle hafva svårt att vägra godkännande
af räkning för ett redan utfördt arbete och för öfrigt måste tänkas
gärna vilja för efterräkningar skydda en sin underlydande tjänsteman.
Mer tilltalande har synts en af hushållningssällskapets i Kristianstads län
förvaltningsutskott och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samma
län föreslagen anordning i syfte att, där länsmannen funne sig ur stånd
att till skäligt belopp — enligt Eders Kungl. lVlaj:ts befallningshafvandes
förslag det belopp, hvartill kostnaden för bristernas afhjälpande
blifvit af synemännen värderad. — åstadkomma arbetets bortlegande
under hand, det skulle åligga honom att på offentlig, enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag i sockenkyrkan minst fyra
dagar förut kungjord auktion till den minstbjudande öfverlämna arbetets
utförande; och skulle, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förslag tillika innehåller, länsmannen, först om anbud vid
sådan auktion icke erhölles, äga på annat sätt gå i författning om
lagning af vägen. Härigenom skulle, enligt min uppfattning, väghållarens
intresse vara i erforderlig mån tillgodosedt, och har i enlighet
härmed förslaget affattats.

I sammanhang härmed och af enahanda skäl hafva i förslaget
intagits bestämmelser om ett liknande förfarande med afseende å tillfälliga
emellan vägsynerna uppkomna brister, på samma gång förslaget
mer direkt än den nuvarande lagtexten inskärper skyldighet för veder -

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

börande att anmana väghållarne om afhjälpande af sådana brister med
föreläggande af viss kort tid samt äfventyr af böter och bristernas
botande mot lega.

Hvad beträffar nämnda anmaning, hafva flere kronobetjänte
äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands samt
Göteborgs och Bohus län ansett olämpligt, att sådan anmaning måste
föregå och den därvid förelagda tid förflyta, innan brister af berörda
slag finge tvångsvis botas. Hen tidsutdräkt, som till följd häraf måste
uppkomma, särskild! då väghållaren eller vägfogden, boende på
långt afstånd från väglotten, kunde vara svår att med anmaningen
anträffa, vore nämligen så mycket mer betänklig, som skadan kunde
vara af sådan beskaffenhet, att dess skyndsamma afhjälpande vore för
vägfarandes trygghet nödigt. Dessa erinringar hafva i förslaget i så
måtto vunnit beaktande att, där tillfällig skada å väg, såsom medförande
våda för vägfarande, påkallar skyndsamt afhjälpande, densamma ansetts
böra få genom länsmannens försorg botas »omedelbarligen», det vill säga
utan föregången anmaning och jämväl utan auktion för arbetets bortlegande.
I stället har bär, för vinnande af åtminstone någon kontroll
å legokostnadens rimliga belopp, intagits bestämmelse om, att räkningen
å sådan kostnad skall vara af kronofogden godkänd, innan samma
kostnad må af länsmannen uttagas.

41 §.

Ändringen i mom. l:o) betingas af de föreslagna ändringarna i
12 och 43 §§ om undantagande från vägdelning af vissa vägar eller
vägsträckor.

Beträffande mom. 3:o) hafva Eders Kungl. Majits befallningshafvande
i Blekinge och Hallands län erinrat, att detta lagrum, jämfördt
med 5 och 82 §§, icke medgåfve, att fråga om förändring i väghållningsdistriktets
område finge upptagas redan vid den vägdelning,
som inom distriktet första gången efter väglagens trädande i kraft
företoges, utan först vid »förnyad» vägdelning, men att, då det kunde
dröja lång tid, innan sagda första vägdelning ens ifrågasattes, förhållandena
vid dess företagande kunde vara så förändrade, att behof
af omreglering i distriktets område redan då kunde vara för handen;
med afseende hvarå hemställts, att möjlighet till en sådan reglering
måtte beredas genom borttagande ur paragrafen af orden »vid förnyad
vägdelning».

Mot detta förslag, i hvad det afsåge, att ett väghållnings distrikt

Ändrad
lydelse af
mom, i:o).

Förändring

väghållnings

distriktets

område.

Vägtals åsättande.

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

redan vid nämnda första vägdelning skulle få delas i mindre områden,
har kammarkollegium, som af uppgifterna till Bil. B. vid dess betänkande
inhämtat, att inom flera distrikt vägdelning enligt nya lagen ännu ej
blifvit begärd, ej haft något att erinra, men kunde icke biträda förslaget
i öfrigt, då genom dess godkännande därutinnan skulle kunna inträffa,
att två distrikt kunde, när första vägdelningen inom det ena skulle
företagas, sammanslås till ett, oaktadt inom det andra distriktet nyligen
förut redan verkställts dylik vägdelning, hvilken då blefve utan nytta.

För egen del har jag icke haft någon betänklighet att tillstyrka
berörda lagändring utan den af kollegium angifna inskränkning. Nuvarande
bestämmelser i ämnet hvila på den förutsättning, att vägdelningar
enligt nya lagen skulle efter lagens trädande i kraft inom kort
tid litet hvarstädes komma till stånd, och vid ett sådant förhållande
har man naturligtvis ansett olämpligt, att frågor om ändringar i den
kort förut, på grund af 82 §, allestädes fastställda regleringen af distriktsindelningen
skulle få redan vid första vägdelningen förekomma. Nu
har emellertid verkligheten icke motsvarat beräkningarna, i det att, på
sätt kollegium anmärkt, vägdelning inom många distrikt icke ens ännu
blifvit begärd; och till följd af under mellantiden inträffade förändrade
förhållanden kan en omreglering af ett och annat sådant distrikt
otvifvelaktigt vara högeligen önskvärd. Det har fördenskull synts väl
på sin plats att tillstädja sådan frågas upptagande redan vid första
vägdelningen. Härvid kan nu visserligen inträffa ett sådant fall, som
kollegium framhållit, nämligen att fråga då skulle kunna väckas om
sammanslagning af ett distrikt med ett annat, där vägdelning kort
förut redan ägt rum. Men alldeles samma förhållande kan inträffa
äfven vid förnyad vägdelning, och betänkligheten behöfver icke vara
större i det ena fallet än i det andra, helst det ju alltid bör ankomma
på den beslutande myndigheten att tillse, det icke eu nyligen verkställd
vägdelning genom ny distriktsreglering omintetgöres, utan att fullgiltiga
skäl därtill äro för handen.

I enlighet härmed hafva ur paragrafen uteslutits orden »vid förnyad
vägdelning».

42 och 43 §§.

Lika med förste landtmätaren i Blekinge län, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Gäfleborgs och Jämtlands län samt kammarkollegium
har jag ansett paragrafen, i hvad den afser, att åsättande
af vägtal skall äga rum i sammanhang med Eders Kungl. Maj:ts befallnings -

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hafvandes beslut rörande de i 41 § omförmälda frågor, böra ändras
därhän, att vägtalssättningen förklaras skola äga rum, först sedan
nämnda beslut vunnit laga kraft. Dessa beslut pläga nämligen ofta
öfverldagas; och innan besvären blifvit genom laga kraft ägande beslut
afgjorda, kan hinna förflyta en längre tid, hvarunder fastighetstaxeringen
kan undergå mer eller mindre betydande förändringar. Utan tvifvel
måste det emellertid anses vara fördelaktigt, att vägtalssättningen och
därmed äfven vägdelningen kommer att grunda sig på senast möjliga
taxering.

Enligt hvad kollegium förmält sig hafva funnit, förfares med
afseende å vägtalssättningen olika inom olika län, i det att inom somliga
län Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande endast låta genom vederbörande
häradsskrifvare upprätta vägtalslängd utan att fastställa densamma,
medan däremot Eders Kung!. Maj-.ts befallningshafvande i andra
län genom formligt beslut, vanligen i samma utslag, som meddelas
rörande de i 41 § Do och 2:o nämnda frågor, fastställa en sådan längd.
Då det synes vara med god ordning bäst öfverensstämmande, att
dylik fastställelse alltid meddelas, upptager förslaget, i enlighet med
kollega hemställan, bestämmelse jämväl härom.

För de sålunda angifna nya bestämmelserna om förfarandet vid
vägtalssättning har ansetts kunna beredas plats i början af 43 §, hvaremot
hithörande stadgande i 42 § uteslutits.

I fråga om metoden för vägs gradering hafva efter väglagens
stiftande meddelats nya föreskrifter genom landtmäteristyrelsens cirkulär
till tjänstemännen vid landtmäteristaten med åtskilliga föreskrifter att
tjäna till efterrättelse vid allmän vägs delning den 18 mars 1893.
Häri har stadgats, bland annat, att vägarna icke, såsom hittills, skola
för jämförande med hvarandra i afseende å underhållet åsättas ett visst
gradtal, utan graderas i penningar, motsvarande den för hvarje vägsträcka
efter vissa regler uppskattade underhållskostnaden.

Mot denna graderingsmetod har, på sätt närmare inhämtas af
kammarkollegii betänkande, anmärkning gjorts af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Södermanlands län, som på grund af åberopad
erfarenhet funnit densamma, mer än den äldre metoden, i tillämpningen
leda till oegentligheter. Såsom en sådan har af bemälda myndighet,
liksom af en vägstyrelsé och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län, äfven framhållits, att vid gradering^ hänsyn icke

Vägs grade
ring.

70

Vägars

undantagande
från vägdelning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

toges till afståndet mellan den lind erhåll sskyldiga jordbruksfastigheten
och den väglott, som tilldelades densamma, oaktadt detta afstånd
kunde hafva en mycket stor betydelse.

Då de rent tekniska bestämmelserna om väggradering icke falla
inom själfva väglagen utan härröra från landtmäteristyrelsen, torde jag
icke än behöfva ingå närmare på detta ämne, utan får endast erinra, att
Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande,? i Södermanlands län yttrande
blifvit i nåder remitteradt till landtmäteristyrelsen för afgifvande af
underdånigt utlåtande. Hvad åter angår det öfverklagade förhållandet,
att vid gradering hänsyn icke tages till väghållarens afstånd till väglotten,
får jag, lika med kammarkollegium, framhålla, att sådant uppenbarligen
icke är möjligt, då det först efter graderingens verkställande
kan blifva bestämdt om väglotternas lägen.

Beträffande paragrafen i öfrig!, upptager lagförslaget ett tillägg,
innefattande, i öfverensstämmelse med hänvisningen i 12 §, föreskrifter
om ordningen för afgörande af frågan om undantagande från delningen
af vissa vägar eller vägsträckor för att på vägkassans bekostnad
underhållas, en fråga, som, vid bifall till det under 12 § framställda
förslaget om dylikt undantagande, uppenbarligen måste i sammanhang
med vägdelningsförrättningen afgöras.

I detta afseende har kammarkollegium föreställt sig, att dylik
fråga, ehuru af lika förberedande art som de i 41 § omförmälda, dock
icke lämpligen skulle kunna samtidigt med dem afgöras utan först i ett
senare skede af vägdelningsförrättningen, nämligen sedan vägarnas
gradering blifvit verkställd. Först då torde, genom upprättande af
något slags provisionel! plan öfver vägdelningen, med någon säkerhet
kunna bedömas, huruvida det kunde vara behöflig! att, för åstadkommande
af formlig och bekväm delning, därifrån utesluta någon eller
några vägar eller vägsträckor. Graderingen hvad dessa beträffade torde
i allt fall blifva nödig, om, såsom Riksdagen förklarat sin önskan vara,
statsbidrag komme att lämnas äfven till oindelade vägar, hvaraf påkallades
uppskattning af särskilda nämnden äfven för sådana vägar,
hvilken uppskattning åter torde böra, i likhet med den för indelade
vägar, grundas på en föregången gradering (49 §, sista punkten). 1
öfrigt och då enligt kollegii förslag beslutanderätten i frågan om urskiljande
af de vägar och vägsträckor, som skulle från delningen
undantagas, skulle tillhöra Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande, torde
för dess handläggning böra förfaras på samma sätt som med de i 41 §

71

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

omförmälda frågor, så att förrättningsmannen med gocle männen skulle
därom afgifva förslag, livilket skulle underställas Eders Kung!. Maj:ts befallniugliafvandes
pröfning, hvarefter och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörda, Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande skulle i frågan meddela
beslut; och skulle förrättningen naturligtvis ej kunna fortsättas förrän
jämväl denna fråga blifvit genom laga kraft ägande beslut afgjord.
Tydligt vore, att genom införande sålunda i vägdelningsproceduren,
på ett redan långt framskridet stadium af förrättningen, utaf ett nytt
preliminärbeslut, som skulle få Öfverklagas utan sammanhang med
hufvudsaken, den redan förut långvariga förrättningen otvifvelaktigt
i många fall skulle ytterligare afse värdi fördröjas, och kollegium underskattade
ej en sådan olägenhet, men fördelarna af själfva saken vore
enligt kollegii åsikt så stora, att kollegium ändock ansett sig kunna
förorda dess ordnande, på sätt nu angifvits.

Till den af kollegium sålunda uttalade uppfattning ansluter sig
också lagförslaget i denna del. Vid frågans ordnande har valet måst
stå emellan, å ena sidan, det af kollegium förordade förfarandet, och,
å andra sidan, den anordning att låta undanskiljandefr af de vägar och
vägsträckor, som skulle från delningen uteslutas, bestämmas af vägdelningsforrättaren
och gode männen i sammanhang med själfva fördelningen
af vägarna i öfrigt. Men att sålunda lägga under förrättningsmannens
befogenhet denna ganska viktiga fråga, hvilken, såsom
kollegium anmärkt, äger väsentlig likhet med den Eders Kung!. Maj:tsbefallningshafvandes
pröfning förbehållna om urskiljande af de broar, som
skola från delningen undantagas, har icke synts mig följdriktigt eller
lämpligt. Utan tvifvel måste också förrättningen vinna i ordning och reda,
om själfva föremålet för delningen är i alla afseenden af Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvande bestämdt, innan själfva delningen företages.
I annat fall eller, om det alltså skulle ankomma på förrättningsmannen
att i sammanhang med delningen besluta om undantagande därifrån af
vissa vägar eller vägsträckor, måste besvär öfver sådant beslut, där de
gillades, föranleda till upphäfvande af hela delningen med åtföljande
kostnader och, jämväl här, tidsutdräkt. För öfrigt må det väl kunna
antagas, att med den omsorgsfullare och mångsidigare behandling, som
komme frågan till del genom dess afgörande förberedelsevis af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter förrättningsmannens förslag och
samtlige väghållningsskyldiges hörande, besvär i sådan fråga -mycket
mer sällan skulle anföras, än om frågans afgörande skulle i första hand
ankomma på förrättningsmannen.

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Vägdelnings handlingarna.

44 §.

Hushållningssällskapets i Örebro län förvaltningsutskott har anfört,
att enär, enligt hvad utskottet erfarit, vägdelningslängden ensam icke
vore tillräcklig, hvarken i fråga om bedömandet af vägdelningens riktiga
eller oriktiga utförande, ej heller för erhållande af de närmare
upplysningar, som för såväl vägstyreisen som de väghållningsskyldige
kunde vara erforderliga, utskottet för den skull hyste den åsikt, att
samtliga till vägdelningen hörande handlingar borde finnas för vederbörande
tillgängliga, och att för detta ändamål afskrifter af samma
handlingar borde tillställas såväl vägstyreisen som hvarje länsman i
distriktet; och har Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro
län biträdt denna åsikt.

En sådan anordning vore, enligt hvad jämväl kammarkollegium
föreställt sig, gagnelig och önskvärd; men har kollegium hemställt,
huruvida ej, därest tanken härpå öfverhufvud funnes förtjäna afseende,
kunde vara tillräckligt, om de afskrifter, som skulle tillställas vägstyreisen
och länsmännen, omfattade, förutom vägdelningslängden, endast
graderingslängden (beskrifningen öfver de allmänna vägarna) samt förrättningsprotokollet,
på det att vederbörande alltså måtte besparas besväret
och kostnaden för afskrifvande af den mängd jämförelsevis
betydelselösa handlingar — kallelser, kungörelser, fullmakter o. s. v.
- hvarmed vägdelningsakterna plägade vara belastade.

Äfven för egen del anser jag nödigt, att. vägdelningshandlingarna
i större omfattning än hvad nu är fallet hållas för vederbörande tillgängliga.
Då emellertid upprättande af flera exemplar af ifrågavarande,
ganska vidlyftiga handlingar synes skola taga i anspråk alltför mycken
tid och kostnad, upptager förslaget den anordning, att ett fullständigt
exemplar af vägdelningslängden och i sammanhang därmed äfven
graderingslängden och förrättningsprotokollet tillställes vägstyrelsens
ordförande, hos hvilken handlingarna sedermera skola vara att tillgå,
hvaremot länsmännen, som hafva behof af vägdelningslängden i och för
vägsynernå, endast skulle erhålla utdrag af samma längd, en hvar för
sitt tjänstgöringsområde, med rätt äfven för väghållarne att af dessa
utdrag taga del. Med hänsyn till besvär öfver vägdelningen skulle
handlingarna af förrättningsmämnen expedieras samtidigt med anmälan
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande om förrättningens afskalande.

Besvärshän visning.

Ur paragrafen i öfrig! har uteslutits bestämmelsen om ordningen

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

och sättet för öfver klagande af vägdelning. Det har nämligen synts
lämpligt att på ett ställe i lagen — såsom förslaget utvisar, vid 80 §
— sammanföra de nu på spridda ställen däri förekommande äfvensom
ytterligare behöfliga ansedda bestämmelser om klagan i hvarjehanda
vägärenden.

Slutligen har, på förslag af Eders Kungl. Majds befallningshafvande
i Jämtlands län och kammarkollegium, i paragrafen intagits stadgande
om tiden för tillträde af de vid vägdelningen utlagda väglotter. Detta
stadgande står i nära öfverensstämmelse med 83 §, 2 punkten.

45 §.

Jämte det af nyssnämnda skäl ur paragrafens tredje punkt uteslutits
den där förekommande besvärshänvisning, har till paragrafen
fogats ett tillägg, inrymmande, jämlikt hänvisningen i 14 §, närmare
bestämmelser om delning af omlagd väg. Då dessa bestämmelser tillräckligt
torde tala för sig själfva, synes någon närmare redogörelse
för desamma nu icke behöfva lämnas.

46 §.

I sammanhang med uttalande, i fråga om 60 §, i syfte af sådana
ändringar i reglerna för statsbidragets utgående, att detta bidrag under
visst villkor komme att utgå jämväl för sådan allmän väg, som ej
underhölles in natura af de väghållningsskyldige utan gemensamt på
hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad, äfvensom för på samma
sätt underhållna broar och färjor, har Riksdagen anfört:

»Därest de ändringar af reglerna för statsbidragets utgående, som
Riksdagen sålunda ansett önskvärda, genomföras, synes den i 46 §
väglagen föreskrifna uppskattningen äfven böra verkställas beträffande
väg eller vägdel samt broar och färjor, som underhållas gemensamt på
hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad.»

Hvad Riksdagen sålunda anfört har icke föranledt gensaga i vidare
mån än att dels Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i Hallands
län ansett någon ändring i denna § icke behöfva under den angifna
förutsättningen vidtagas, enär vägstyrelsen i 55 § uttryckligen betecknades
såsom väghållare beträffande af vägkassan underhållen väg, och
ordet väghållare i 46 § således äfven kunde tillämpas på vägstyrelsen,
dels ock tre länsmän föreslagit, att statsbidraget till sådant vägunderhåll,
som fullgjordes medelst entreprenad, skulle beräknas efter entreBih.
till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 10

Tillträde af
nya väglotter.

Delning af
anlagd väg.

Uppskattning
af kostnaden
för underhåll
af oindelad
väg m. m.

Afstånd från
väglott.

74 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

prenadsumman såsom bäst angifvande den verkliga underhållskostnad en,
i hvilket fall någon särskild uppskattning däraf ej vore behöflig.

Med hänsyn till hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Hallands län erinrat, har kammarkollegium ansett annan ändring i
förevarande paragraf, till följd af de ifrågasatta ändringarna i reglerna
för statsbidragets utgående, icke vara erforderlig, än att i slutet af
paragrafens första stycke efter orden »allmän väg» tillädes orden »bro
och färja».

I enlighet härmed och under förutsättning af bifall till lagförslaget
under 60 §, i hvad det afser statsbidrag till underhåll jämväl af oindelad
väg samt af bro och färja, har förevarande paragraf i åsyftade delen,
ändrats.

Paragrafens andra stycke har utvidgats med nya bestämmelser.
Dessa afse först och främst att inskärpa, att vid uppskattning, hvarom
här är fråga, hänsyn skall tagas jämväl till afståndet mellan den väghållningsskyldiga
fastigheten och dess väglott. I saknad af föreskrift
härom torde särskilda nämnderna ej sällan hafva alldeles förbigått denna
viktiga omständighet, hvaraf i väsentlig mån kan vara beroende väghållarens
större eller mindre besvär och kostnad för vägunderhållets
•fullgörande.

Dess beaktande vid uppskattningen är för öfrig! så mycket mer
nödvändigt, som genom det därefter lämpade högre eller lägre statsbidraget
åtminstone i någon mån kan utjämnas den olikhet i väghållningsbördan,
som måste blifva eu följd däraf, att väghållarens afstånd
till väglotfen icke vid själfva graderingen kunnat komma i betraktande.

Vidare har stadgats att, där detta afstånd, som i uppskattningsinstrumentet
alltid skulle utsättas för bedömande, i hvad mån en sådan
förutsättning skäligen skulle få anses vara för handen, är mer afsevärdt,
i uppskattningsinstrumentet bör särskild! angifvas det belopp, som
anses motsvara väghållarens till följd af berörda omständighet ökade
besvär. Denha bestämmelse åsyftar att lämna ledning för frågan om
sådan uppgörelse mellan väghållaren och distriktets öfriga väghållningsskyldige,
som i 12 § afses, nämligen om vägkassans eftertagande af
afsides belägen väglott, därvid, enligt förslaget under sistnämnda paragraf,
väghållaren skulle hafva att i vederlag erlägga endast hvad väglottens
underhåll beräknats kosta i och för sig utan hänsyn till väghållarens
större afstånd till densamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

75

47 §.

1 Riksdagens skrifvelse anföres:

»! fråga om 47 8 bär yrkats, att föreskrifter måtte meddelas, an- Val af ,leda~
gående nvilka myndigheter, som halva att föranstalta om val åt leda- skada nämnmöter
i den uti paragrafen omförmälda särskilda nämnden, därvid till- denlika
föreslagits, att dessa bestämmelser måtte gifvas sådan affattning,
att kallelse till ifrågavarande val skulle utfärdas af kommunalstämmans
ordförande, då valet förrättades å kommunalstämma, af vederbörande
domhafvande, om valet skedde inför häradsrätten, och, för den händelse
valet ägde rum inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
annan af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet,
af den myndighet, som valet förrättade.»

»Riksdagen finner bestämmelser uti berörda afseende behöfliga
samt har intet att erinra däremot, att bestämmelserna erhålla den affattning,
som sålunda föreslagits.»

Mot de sålunda ifrågasatta bestämmelserna har ej i vederbörandes
yttranden framställts annan anmärkning än att på några håll det
ansetts vara så själfklart, att den myndighet, som hade att förrätta i
paragrafen omnämnda val, jämväl skulle utfärda kallelse till detsamma,
att någon uttrycklig föreskrift därom vore onödig..

Det föreliggande lagförslaget upptager emellertid eu helt annan
form för ifrågavarande valförrättning än den nu stadgade. Då jag
nämligen, på sätt vid 4 § anförts, funnit mig böra i öfverensstämmelse
med justitieombudsmannens framställning föreslå afskaffande i allo af
häradsrätternas bestyr med vägärenden af ekonomisk natur, har däraf
påkallats ändring jämväl i förevarande paragraf, i hvad den bestämmer
om företagande af val utaf ledamöter i särskilda nämnden inför häradsrätt.

I sådant afseende och under förutsättning, att de väghållningsskyldiges
själfstyrelse närmare regleras, på sätt 52 § afser, har nu
stadgats, att berörda val skulle äga rum å s. k. vägstämma. Och
detta skulle gälla icke allenast för det fall, att enligt nuvarande bestämmelser
valet skolat ske inför häradsrätt, utan äfven där enligt
samma bestämmelser valet bort verkställas å kommunalstämma eller
inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller annan af Eders
Kung!. Maj:ts befallningshafvande bestämd myndighet.

Mot en sådan anordning torde icke någon afsevärd betänklighet
behöfva möta. Då redan nu, i händelse distriktet består af en kommun,
de väghållningsskyldige själfva få på egen hand förrätta valet, lär
sådant kunna ombetros dem, äfven där distriktet är af större omfatt -

76

Ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ning, om nämligen, på sätt i 52 § föreslås såsom allmän regel, åt de
väghållningsskyldige inrymmes rättighet att låta sig representeras af
kommunvis utsedda ombud, som förfoga öfver kommunens hela vägfyrktal,
med afräkning för närvarande enskilde väghållares enahanda
fyrktal. Tv med eu sådan anordning bör i erforderlig mån betryggas
just hvad som åsyftas med den nuvarande bestämmelsen om valets
företagande genom valmän, nämligen att hvarje kommun skall faktiskt
erhålla inflytande på valets utgång i man af sitt vägfyrktal. I öfrigt
erbjuder förslaget, utom lindring för myndigheterna, fördelen af ett
enhetligt förfarande för alla distrikt i stället för den nu förekommande
trefaldiga olikheten.

Vid det sålunda ifrågasatta valförfarandet lär i det af Riksdagen
angifna hänseendet knappast erfordras någon särskild bestämmelse
utöfver hvad i 52 § af förslaget stadgats om skyldighet för
vägstyrelsens ordförande att utfärda kallelse till vägstämma. Dock har
det ansetts lämpligt, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, såsom
den myndighet, hvilken först erhåller kännedom om, när förutsättningarna
för nämndens tillsättande äro för handen, och själf har att förordna
ordförande och ledamot i nämnden, skulle hålla hand däröfver, att val
af öfrige ledamöter varder behörigen företaget; hvarom föreskrift alltså
i förslaget intagits.

Vidare har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kammarkollegium
härutinnan ifrågasatt, i förslaget inryckts den bestämmelse,
att åtminstone ordföranden i nämnden bör vara samma person för alla
distrikt inom ett och samma län eller landstingsområde. Härpå ligger
enligt min tanke ej ringa vikt, då endast på dylikt sätt lär kunna
ernås garanti för uppskattningarnas verkställande efter likformiga grunder
åtminstone inom något större område. Att en sådan garanti är i hög
grad behöflig, därom torde nog erfarenheten lämna tillräckliga vittnesbörd.
Så har uppgifvits, att inom två hvarandra tillgränsande distrikt
med väsentligen samma betingelser i afseende å natura-väghållet nämndernas
uppskattningar gifvit till resultat dubbelt större väghållningskostnad
per meter i det ena distriktet än i det andra. Ja, exempel
lär icke saknas på, att inom distrikt vägunderhållet uppskattats så oproportionerligt
högt, att väghållarnes verkliga kostnad blifvit fullt betäckendast
genom det till dem utgående statsbidraget. Gifvet är, att sådana
förhållanden skola verka högeligen oegentligt eller orättvist med afseende
såväl å statsbidragets fördelning som de icke in natura väghållnings -

77

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

skyldiges beskattning. Men äfven ur en annan synpunkt krafvel’ förbållandet
uppmärksamhet. Då särskilda nämndernas uppskattningar blifva
bestämmande för vägskatten, hvilken återigen skall vara ett uttryck för
väghållningsbördans tyngd inom skilda orter, måste, i samma män uppskattningarna
sakna enhet och likformighet, vägskattens olika storlek
blifva såsom mätare i berörda afseende missvisande, helst då därjämte
taxeringen å jordbruksfastigheterna, hvilken reglerar antalet vägfyrkar
med vägunderhåll in natura, företer stora skiljaktigheter på olika orter.
Det antagande ligger i själfva verket ej fjärran ätt, om såväl fastighetstaxeringen
som uppskattningen af naturaväghållet kunde för alla
distrikt i riket verkställas af samma personer, ojämnheten i vägbördans
tryck på olika orter skulle visa sig måhända vida mindre än den antagna.
En tillförlitlig statistik öfver vägväsendet förutsätter sålunda,
äfven den, ett ordnande af uppskattningsapparateh till större enhetlighet.

För att nu, så långt öfverhufvud är möjligt, tillgodose de kraf,
som kunna å sålunda angifna förhållanden grundas, har den ifrågavarande
föreskriften i förslaget influtit.

I paragrafen saknas för närvarande bestämmelser om, hvilka allmänna
personliga kvalifikationer skola kunna fordras af eu ordförande,
ledamot eller suppleant i särskilda nämnden, äfvensom angående villkoren
för rättighet att afsäga sig uppdraget. Då emellertid uppdraget
är ganska viktigt och på samma gång utan tvifvel för innehafvaren
betungande, hafva i förslaget upptagits regler så i ena som andra af
nyss berörda hänseenden, därvid kommunalförordningens motsvarande
stadganden om kommunalstämmas ordförande i tillämpliga delar ansetts
kunna tagas till mönster.

49 §.

I följd af uteslutandet ur 51 § af bestämmelserna om klagan öfver
särskilda nämndens uppskattning har den i början af 49 § förekommande
hänvisning till 51 § bortfallit.

Ändringen i slutet af paragrafens nuvarande sista punkt är egentligen
endast af formell art och afser blott att undanröja otydlighet
om den verkliga meningen.

Från några håll har förmenats, att särskilda nämndens uppskattning
i anledning af ny vägdelning vore öfverflödig, då redan vid vägdelningen
förrättningsmannen haft att för vägarnas gradering beräkna
underhållskostnaden, och särskilda nämnden jämlikt förevarande paragraf
vore bunden af denna gradering. På sätt kammarkollegium an -

Valbarhets villkor.

Formell

ändring.

Uppskattningens
förhållande
till
gradering en.

Partiell uppskattning.

Ersättning
till särskilda
nämnden.

Tryckning af
uppskattning
sinstrumenten
på
statsverkets
bekostnad.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

märkt, förbises härvid uppenbarligen, dels att graderingen, där den, såsom
nu, sker medelst uppskattning af underhållskostnaden i penningar, livilket
icke är i själfva lagen föreskrifvet, icke kan vara för nämnden förbindande
annat än iör så vidt därigenom uttryckes det inbördes förhållandet mellan
de olika vägarna med afseende å underhållskostnaden, och dels att
särskilda nämnden vid sin uppskattning har att taga hänsyn äfven till
den på underhållskostnaden ej oväsentligt inverkande faktor, som ligger
i det större eller mindre afståndet från väghållarens hemvist till väglotten,
en faktor, som åter vid själfva graderingen, då väglottens läge
ej varit bestämdt, icke kunnat komma i betraktande, hvarförutom äfven
i öfrigt, såsom ock i paragrafen sägs, sedermera inträffade förhållanden
kunna föranleda afvikelse!- från graderingen.

Tillägget till paragrafen innefattar medgifvande, att särskild uppskattning
må af vägstyrelsen kunna påkallas beträffande efter den senaste
allmänna uppskattningen tillkommet nytt eller förökadt underhållsbesvär.
Syftet härmed är att bereda väghållningsdistriktet tillfälle att
komma i åtnjutande, såsom förslaget vid 60 § innebär, af statsbidrag
äfven till sådant underhåll. Men då detta kan vara så obetydligt, att
statsbidraget icke uppväger kostnaden för den extra uppskattningen,
har det ansetts böra lämnas i vägstyrelsens skön att äska sådan förrättning
eller ej. Ifrågavarande partiella uppskattning skulle i öfrigt
icke gälla längre än till dess ny allmän uppskattning inom distriktet
skedde.

50 §.

Med hänsyn till den föreslagna omformuleringen af 53 §, i hvad
angår vägkassans utgifter, torde här böra utsägas, att den till ordförande
och ledamot i nämnden utgående ersättning skall gäldas ur vägkassan.

51 §.

Vidkommande denna paragraf har Riksdagen anfört:

»Hvad angår ett beträffande 51 § framställdt förslag om uttrycklig
bestämmelse därom, att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet
i länskungörelserna af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens
bekostnad, anser Riksdagen, att ett dylikt förslag har goda grunder Rusig,
särskildt som lagtillämpningen visat, att paragrafen i oförändradt
skick tolkas såsom innefattande skyldighet för kommunerna att gälda
kostnaden för införandet af ifrågavarande uppskattningsinstrument.»

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Såsom skäl för det inom Riksdagen väckta förslag i ämnet hade
anförts, att med stöd af paragrafens ordalydelse säkert de flesta hade
antagit, att ofvannämnda kungörande skulle ske på statens bekostnad; att
detta antagande vunne stöd genom bestämmelsen i 47 §, att Eders Kung!
Maj:ts befallningshafvande skulle förordna ordförande och en ledamot i
nämnden, samt att nämndens uppskattning hufvudsakligast afsåge att få
utrönt, huru mycket staten skulle betala till vägunderhållet in natura.

Förslaget att låta staten vidkännas dessa tryckningskostnader har
af det öfvervägande flertalet bland dem, som yttrat sig däröfver, vunnit
tillslutning eller åtminstone från dessas sida icke mött motstånd, ehuruväl
frågan härom på en del håll ansetts vara, åtminstone för närvarande,
af ringa betydelse, emedan dels offentliggörandet af instrumenten redan
i stor utsträckning ägt rum och dels kostnaderna därför vore mindre
afsevärda.

Åtskilliga, däribland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kronobergs, Hallands, Gäfleborgs och Västernorrlands län, hafva dock
ansett ifrågavarande kostnader rätteligen böra gäldas af vägkassan.
Så länge nämligen väghållningen på landet ännu icke vore ett statensutan
ett menighets åliggande, funnes icke anledning att i afseende å
dessa kungörelser göra undantag från den i nådiga cirkuläret den 30
november 1876 angående godtgörande af kostnaden för tryckningen af
länskungörelserna meddelade allmänna föreskrift, att tryckning af kungörelse
eller meddelande, som afsåge, bland annat, menighetsstyrelses
angelägenhet, skulle bekostas af den, som föranledde införandet eller
hvars angelägenhet kungörelsen eller meddelandet afsåge. Det vore
desto mindre skäl att beträffande nu ifrågavarande kungörelser afvika
från denna regel, som tryckningskostnaderna för desamma vore jämförelsevis
ringa och därjämte, på grund af stadgandena i väglagens 49 §,
endast sällan kunde förekomma. Vidare och om statskassan skulle vidkännas
kostnaden för införande i länskungörelserna af bär afsedda handlingar,
torde följdriktigheten fordra, att jämväl andra länskungörelsef
rörande väghållningsdistriktets angelägenheter, särskilt de i väglagens
57 § omförmälda, bekostades af staten. Det vore väl ock sannolikt,
att en sådan befrielse för vägkassorna, som nu ifrågasatts, inom kort
tid skulle framkalla anspråk på, att staten äfven betalade den till särskilda
nämndens ordförande och ledamöter enligt 50 § utgående ersättning,
som för vägkassan medförde en kännbarare utgift än kostnaden
för tryckningen af nämndens instrument.

Till belysande i någon män af frågan om de kostnader, statsverket
skulle i följd af här föreslagna bestämmelsen få vidkännas, har af

80

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar och Malmöhus län
meddelats, att kostnaden för hittills verkställd tryckning i länskungörelserna
af särskilda nämndernas uppskattningsinstrument utgjort, inom
Kalmar län i medeltal 136 kronor 80 öre och inom Malmöhus län högst
142 kronor 50 öre för distrikt; och har Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län beräknat kostnaden för tryckning af ett dylikt
instrument till högst 200 kronor.

Kammarkollegium har erinrat afl, efter det genom nådigt cirkulär
den 14 juni 1894 förordnats, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen ägde att, intill dess vägkassor i de särskilda väghållningsdistrikten
hunnit bildas, af omhänderhafvande medel förskjuta,
bland annat, kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna af vägnämndernas
uppskattningsinstrument mot ersättning af den det vederborde,
i särskilda mål rörande skyldighet att återgälda sålunda förskjutna
medel denna skyldighet förklarats åligga vederbörande vägkassor.
Beträffande själfva saken har kollegium anfört, att kollegium
icke kunde finna något giltigt skäl, hvarför ifrågavarande kostnad, mer
än andra sådana för vägväsendet, för hvilka statsbidrag nu icke utginge,
borde af statsmedel gäldas, samt att, om än denna, kostnad kunde antagas
blifva mindre afsevärd, den dock säkerligen icke komme att stanna
vid det belopp, som hittills vunnen erfarenhet — byggd hufvudsakligen
på förhållandena enligt äldre vägdelningar — läte förmoda, utan efter
hand ej obetydligt stegras i mån af tillkomsten utaf flera väg ar och
-det successiva ökandet af antalet väghållare i följd af fortgående jordstyckning.

För egen del biträder jag Riksdagens mening, att statsverket
bör påtaga sig ifrågavarande kostnad. Äfven för statens vidkommande
är det nämligen i flera hänseenden af vikt att hafva lätt tillgång till
nämndens uppskattningsinstrument. För handläggning af frågor om
bestämmande och ^anordnande af statens bidrag till vägunderhållet,
för besvär å kronans vägnar öfver uppskattningarna och handläggningen
af sådana besvärsmål, för kontroll å en riktig fördelning af berörda
statsbidrag i sammanhang med vägskattens debitering, på sätt förslaget
vid 63 § afser, för revisionen af länsräkenskaperna, i hvad angår sagda
statsbidrag, äfvensom för statistik öfver vägväsendet äro sålunda uppskattningsinstrnmenten
mer eller mindre oumbärliga.

Jämte det förslaget alltså upptager en ändring af paragrafen i
nu angifna syftet, hafva, af skäl, som vid 44 § anförts, ur förevarande
paragraf uteslutits och till 80 § öfverförts bestämmelserna om klagan
öfver nämndens uppskattning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

81

y kap.

Öfverskriften.

Ändringen häri betingas af förslaget under 52 § om vägstämma,
då nämligen detta nya institut är af den vikt, att kapitlets innehåll därom
bör redan i öfverskriften angifvas.

52 §.

Såsom förslaget angifver, skulle i lagen införas en del nya bestämmelser
till utveckling och reglering af de väghållningsskyldiges
själfstyrelse. I)å i lagens V kap. under 58 och 64 §§ redan innehållas
de få föreskrifter, som hafva afseende på detta ämne, har det
ansetts lämpligt att i samma kapitel inrymma jämväl de nya. Dessa,
hvilka gruppera sig omkring det nya institut, som skulle benämnas
vägstämma och afse att skapa ett organ för utöfningen af de väghållningsskyldiges
befogenheter öfverhufvud, torde alltså kunna sägas
hafva ett mer allmänt innehåll än kapitlets nuvarande stadgande!!,
hvilka mer speciellt beröra förvaltningen af de väghållningsskyldiges
ekonomi och deras beskattningsmyndigliet. Ordningen har därför ansetts
fordra, att bestämmelserna om vägstämma undfå plats i kapitlets början.
För att då så litet som möjligt vålla rubbning och förskjutning i paragrafföljden,
har det synts lämpligast att,sammanföra stadgandena om vägstämma
i en enda paragraf, den första i kapitlet, eller alltså med numret
52, medan den nuvarande 52 §, innehållande endast en definition på
begreppet vägkassa, skulle sammanslås med 53 §, som i sitt omarbetade
skick skulle gifva ett allmänt stadgande om vägkassans utgifter. Öfriga
paragrafer i kapitlet skulle sedermera hvar för sig bibehålla sin nuvarande
hufvudsakliga innebörd.

Hvad nu angår de väghållningsskyldiges själ!’styrelse, bär frågan
om en utveckling och reglering häraf närmast föranledts af den från
flera håll påpekade bristen på bestämmelser om formerna för utöfning
af de väghållningsskyldiges nuvarande befogenheter. Dessa vore visserligen,
har kammarkollegium anmärkt, icke många, men i alla händelser
af den vikt, att deras utöfning borde omgärdas med lagbestämda regler,
och de bestämmelser, som härom gåfves i 58 §, den enda som här
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 11

Vägstämma.

82

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

kunde åberopas, vore så påfallande knapphändiga, att de lämnade
oafgjorda, på få undantag när, alla de frågor, som i nämnda hänseende
syntes kunna uppställas.

I berörda syfte hafva i vederbörandes yttranden, på sätt framgår
af kollegii betänkande, med kommunalförfattningen till förebild framställts
en mängd förslag till ordnande af hithörande detaljer; och bär
kollegium för egen del hemställt om meddelande af föreskrifter angående
kallelse till de väghållningsskyldiges sammanträde, om tiden därför,
om de väghållningsskyldiges representation därvid, om ordförandeskap
och protokollsföring vid sammanträdet äfvensom delgivning af därvid
fattade beslut, om Indika frågor vid sammanträdet skulle kunna förekomma
samt om underställning och besvär beträffande sammanträdets
beslut.

Lika med kollegium finner jag detaljerade föreskrifter i dessa
ämnen vara af nöden. Innan jag emellertid närmare inlåter mig på
dessa, sådana de ansetts böra i förslaget upptagas, torde höra erinras
om, i Indika afseenden beslutanderätt i angelägenheter rörande vägväsendet
redan nu tillkommer de väghållningsskyldige och huru vidt,
enligt förslaget, en dylik beslutanderätt skulle ytterligare utsträckas.

I förra hänseendet har kammarkollegium framhållit, att de väghållningsskyldiges
befogenheter vore tämligen begränsade. För så vidt
de vore i lagen uttryckligen omnämnda, inskränkte de sig till afgifvande
af yttranden, träffande af överenskommelser dels, enligt 69 §, om
ersättning till snöploglagen, dels ock, enligt kollegii tolkning af 18 §,
om de i 14—16 §§ omförmälda ersättningar, vidare anställande af val
jämlikt 47 och 54 §§ samt slutligen och viktigast beslutanderätt i de
uti 58 och 64 §§ omnämnda angelägenheter äfvensom om användningen
af de jämlikt 83 §, andra punkten, vägkassan tillflytande bidrag från
jordbruksfastigheter, som ännu ej blifvit till naturaväghåUning indelade.
Med afseende å antydningen i 57 § om »de vägväsendet i öfrig! rörande
förslag», vägstyrelsen kunde hafva framlagt till behandling vid de väghållningsskyldiges
sammanträde, torde emellertid nog kunna tänkas
jämväl andra frågor, som lagligen kunde utgöra föremål för handläggning
och beslut vid sådant sammanträde. Närmare bestämmelser om
vägkassans förvaltning och hushållningen därmed inom de af lagen
bestämda gränser torde sålunda icke behöfva vara uteslutna från de
väghållningsskyldiges bestämmanderätt. Särskild! torde jämväl böra
uppmärksammas, hurusom väghållningsskyldige måste vara oförhindrade
att besluta om upptagande af lån för vägkassans behof.

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Vid denna sammanfattning bär jag ej annat att erinra, än att,
enär afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållningsskyldige enligt
lagen skola böras, liksom anställande af val enligt 47 och 54 §§,
där distriktet består af mer än en kommun, äger rum inför häradsrätt,
Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande eller annan myndighet, de
väghållningsskyldiges nuvarande befogenheter i dessa hänseenden icke
kunna sägas höra under deras själfstyreträtt.

Nu har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län
ifrågasatt eu väsentligare utvidgning af de väghållningsskyldiges befogenheter
samt i sådant afseende anfört:

Enligt ordalydelsen af 58 och 64 §§ ägde de väghållningsskyldige
icke att sammanträda på kallelse af vägstyrelsen oftare än då fastställelsen
af inkomst- och utgiftsstat för vägkassan skulle ske, och de syntes
ej äga befogenhet att besluta om annat än nämnda ärenden och om
ansvarsfrihet för vägstyrelsen eller åtgärder mot denna i anledning af
revisorernes anmärkningar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge önskvärd!, att nu gällande bestämmelser i afseende härå utvecklades
därhän, att en ordnad representation för väghållningsdistrikten
komme till stånd med vidsträckt befogenhet i fråga om vägväsendet
och särskildt med rätt att besluta om anläggning eller förbättring af
vägar, broar och färjor —utan inskränkning likväl i Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes befogenhet att besluta i dylika frågor efter distriktets
hörande — att förrätta val, afgifva yttranden uti hos vederbörande
myndigheter anliängiga ärenden om vägfrågor och utse ombud att
hos domstolar och andra myndigheter föra väghållningsdistriktets talan;
och skulle i följd häraf bestämmelserna i lagen om sammanträden
inför häradsrätt eller andra myndigheter för de väghållningsskyldiges
hörande eller för val äfvensom häradsrätternas befattning med frågor
om anläggning eller indragning af vägar in. m. bortfalla. En sådan
reform skulle antagligen höja de väghållningsskyldiges intresse för vägväsendet
och lända denna för samhället så viktiga sak till gagn.

Detta förslag, i hvad det afsåge, att de väghållningsskyldige skulle
få själfständigt besluta om byggande eller förbättring af väg ar, broar
och färjor, har kammarkollegium förklarat sig icke kunna förorda, då
därigenom, äfven om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslutanderätt
i dylika frågor på samma gång skulle lämnas oförkränkt, skulle rubbas
eu af lagens hufvudgrunder. Däremot syntes för kollegium knappt
någonting kunna vara att erinra emot att, för den händelse formerna
för de väghållningsskyldiges själfstyrelse med nödig tydlighet
och fullständighet bestämdes såsom kollegium nu afsåge, på de väg -

84

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 21.

hållningsskyldige fullständigt öfverflyttades behandlingen af sådana
angelägenheter, som nu ankomme på dem endast under myndighets
kontroll, nämligen afgifvande af yttranden i hos myndigheterna anhängiga
vägfrågor, anställande af val utaf vissa ledamöter i särskilda nämnden
samt af vägstyrelse och revisorer äfvensom träffande af öfverenskommelse
med snöploglagen om ersättning för vinterväghållningen. Något förslag i
denna riktning ansåge sig kollegium emellertid icke egentligen hafva anledning
framställa, då fördelarna af berörda anordning icke-syntes skola
blifva af större betydelse.

Med kollegium instämmer jag däri, att beslutanderätten i fråga
om allmänna vägbyggnader icke lämpligen bör tillkomma de vägkållningsskyldige.
Däremot har jag, på sätt lagförslaget vid 4, 47 och
54 §§ angifver, i olikhet med kollegium funnit mig höra däri upptaga
stadganden i syfte att åstadkomma den nyssnämnda fullständiga öfverflyttningen
på de väghållningsskyldige af befogenheten att på egen
hand besluta om afgifvande af yttranden i hos myndigheterna anhängiga
vägfrågor samt att förrätta val af sådana vägväsendets funktionärer,
som skola af de väghållningsskyldige utses. Och har jag redan i det
föregående, vid 4 och 47 §§, haft tillfälle angifva de skäl, som härvid
varit bestämmande.

Enligt förslaget skulle slutligen på de väghållningsskyldige ankomma
att i första hand med vederbörande enskilde väghållare träffa
uppgörelser om ej mindre öfvertagande till underhåll på vägkassans
bekostnad af afsides eller eljest obekvämt belägna väglotter, än äfven
ersättningsfrågor enligt 14—17 §§.

I öfrig! torde det falla af sig själft, att de väghållningsskyldige
äga besluta framställningar till myndigheter i hvarjehanda ärenden,
äfvensom anförande af besvär öfver utslag i sådana.

För utöfningen af de väghållningsskyldiges samtliga sålunda angifna
befogenheter skola de väghållningsskyldige nu, enligt förslaget,
sammankomma å allmänt sammanträde. För detta har i aa: trott in i v
kunna föreslå benämningen vägstämma. Uttrycket saknar icke alldeles
burskap i folkspråket. Det är också för korthetens skull vida att föredraga
framför den långa omskrifningen: »sammanträde med de väghållningsskyldige»,
till hvilken man nu är hänvisad. Och slutligen framhäfves
genom ordet »stämma» just den karaktär af självstyrelse, som
skall tillhöra själfva saken.

Hvad nu vidare angår de närmare organisatoriska föreskrifterna

85

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

om vägstämman, utsäger förslaget till en början, att röstvärdet å sådan
stämma skall beräknas efter vägfyrktal; hvarom någon meningsskiljaktighet
ej heller lär kunna råda. Men vidare och såsom jag redan
i det föregående haft tillfälle vidröra, inrymmer förslaget i enlighet
med tillstyrkan af såväl kammarkollegium som några länsstyrelser in. fl.
den viktiga bestämmelse, att i distrikt, innefattande mer än en kommun,
de väghållningsskyldige äga att vid vägstämma låta sin talan föras
genom af dem kommunvis å kommunalstämmor efter vägfyrktal utsedda
ombud, hvilka skola rösta för kommunens hela vägfyrktal, med rätt
dock för enskilde väghållare att själfva vid stämman utöfva rösträtt för
eget vägfyrktal, som i sådant fall skall afräknas från det, för hvilket
vederbörande kommunombud skall rösta. Härmed undanröjes till en
början den nu rådande osäkerhet om lagens mening med stadgandet, att
de väghållningsskyldige äga sammanträda »själfva eller genom ombud».
Enligt hvad kammarkollegium framhållit, har nämligen detta stadgande
blifvit föremål för olika uppfattning, i det man å ena sidan — såsom
lagutskottet vid 1897 års riksdag — velat gorå gällande, att med
»ombud» här finge förstås endast representanter för enskilde väghållningsskyldige,
under det å andra sidan bestämmelsen tolkats såsom
innebärande rätt för de väghållningsskyldige att vid sammanträdet låta
sig företrädas af kommunvis å kommunalstämmor utsedda ombud, hvilka
ägde rösta för sina kommuners hela vägfyrktal. Men den föreslagna
bestämmelsens hufvudsyfte är att för större distrikt, det vill säga
sådana, som innefatta flera kommuner, praktiskt förskaffa de olika
kommunernas väghållningsskyldige, såsom samfälligheter betraktade,
behörigt inflytande på vägstämmans beslut, i riktig proportion, så
att icke dessa förryckas af tillfälliga majoriteter. Faran för sådana
är uppenbarligen vida större, om rösträtt vid stämman skall få utöfvas
endast af enskilde väghållningsskyldige hvar för sig, än om de
väghållningsskyldige kunna låta sig representeras af kommunombud,
förfogande öfver kommunens samfällda vägfyrktal. I förra fallet kan
det nämligen icke förebyggas, att många väghållare från de aflägsnare
trakterna af distriktet uteblifva från stämman, medan de närboende,
som hafva lättare att komma tillstädes, så mycket talrikare infinna sig
och därmed lättare kunna genomdrifva sina, kanske mot det verkliga
flertalets stridande önskningar. I det senare fallet åter, då kommunombuden
af det dem lämnade förtroendeuppdrag måste känna sig förpliktade
att komma tillstädes vid stämman, blir hvarje kommun vid
hvarje sådan representerad för hela sitt vägfyrktal, hvilket jämväl i och
för sig är så mycket mer lämpligt, som i vägfrågor de olika in -

VägJcassans

utgifter.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

tressena gemenligen lokaliseras och fördelas ganska mycket efter de
olika kommunerna. Men då det å andra sidan mången gång händer,
att åsikterna i en viss vägfråga äro ganska delade inom en och samma
kommun, har det icke ansetts riktigt att kommunombudet, såsom i detta
fall representant endast för en majoritet af kommunens väghållningsskyldige,
ovillkorligen skall vid vägstämma disponera öfver kommunens
hela vägfyrktal, utan har i hvarje fall åt de enskilde väghållningsskyldige
bevarats full handlingsfrihet genom bestämmelsen om rätt för dem
att, oberoende af kommunombuden, vid stämman utöfva rösträtt för
eget vägfyrktal, med motsvarande reduktion i sådant fäll af det vägfyrktal,
som af nämnda ombud representeras.

Liksom, jämlikt förslaget vid 55 §, kronofogde och länsman skola
vara berättigade att deltaga i vägstyrelsens öfverläggningar, har eu liknande
rätt ansetts böra tilläggas bemälde tjänstemän med afseende å öfverläggningar
å vägstämma, särskildt med hänsyn därtill, att de väghållningsskyldiges
hörande i hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anhängiga vägfrågor nu skulle äga rum å vägstämma i stället för vid
sammanträde inför häradsrätt eller annan myndighet.

Öfriga i paragrafen upptagna bestämmelser äro i hufvudsak hämtade
från kommunalförordningens stadgänden om kommunalstämma och
torde icke kräfva någon särskild motivering. Dock bör det påpekas,-att, hvad angår föreskriften om ordinarie vägstämmas hållande i oktober
månad, eu sådan anordning betingats af, å ena sidan, de föreslagna
ändringarna i 57 § och, å andra sidan, angelägenheten att bereda
vederbörande tillräcklig tid för vägskattens debitering.

Angående underställning af och besvär öfver vägstämmas beslut
återfinnas i förslaget särskilda stadganden, vid 62 och 80 §§.

53 §.

Jämte det af nyss anförda orsak hitflyttats den nuvarande 52 §,
har paragrafen i öfrigt, eller i hvad den bestämmer om vägkassans
utgifter, i förslaget erhållit en väsentligen annan lydelse än förut. I
stället för den däri nu förekommande specifika uppräkning af nämnda
utgifter, hvilken dels näppeligen är eller kan blifva fullt uttömmande,
dels för öfrigt till större delen endast innefattar ett upprepande af hvad
annorstädes på skilda ställen i lagen finnes utsagdt och dels slutligen, i
följd af flera nu föreslagna nya bestämmelser i lagen, i allt fall skulle
behöfva undergå åtskilliga kompletteringar och omflyttningar, upptager
förslaget endast ett kort stadgande med den allmänna regel, att samt -

87

‘Kungl. Måj ts Nåd. Proposition N:o 21.

liga för vägväsendet erforderliga utgifter skola bestridas ur ifrågavarande
kassa, för så vidt de ej på grund af hvad väglagen särskildt därom föreskrifver
eller eljest — det vill säga efter frivilliga åtaganden — annorlunda
utgå.

54 §.

I afseende ä val af ledamöter och suppleanter i vägstyrelsen äfvensom
de i paragrafen omförmälda revisorer upptager förslaget, jämte
föreskrift, såsom redan förut nämnts, om valens förrättande å vägstämma,
äfven i öfrigt åtskilliga nya bestämmelser.

Så stadgas till en början, att vägstyrelsens ledamöter och Suppleanter
för dem alltid skola utses bland de väghållningsskyldige, hvilket
väl måste anses vara i sill ordning. Vidare och i öfverensstämmelse
med ett af två vägstyrelser och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Värmlands län framställdt, af kammarkollegium understöd! förslag har
lämnats föreskrift i syfte att bevara nödig kontinuitet inom styrelsen
genom den anordning, att icke hela antalet ledamöter och suppleanter
skulle väljas på en gång, utan halfva eller närmast halfva antalet hvarannan
gång, för hvilket ändamål äfven valperioden ansetts böra utsträckas
från tre till fyra år; och hafva detaljerna vid denna anordning i
öfrigt hufvudsakligen hämtats från kommunalförordningens motsvarande
stadganden om kommunalfullmäktige. Ytterligare och då, liksom i
fråga om ledamöter och suppleanter i särskilda nämnden, bestämmelser
icke torde böra saknas om vissa personliga villkor för valbarhet till
ledamöter eller suppleanter i vägstyrelsen, eller om rättighet att sådant
uppdrag sig afsäga, hafva äfven här fått inflyta dylika bestämmelser,
hvilka, liksom de i afseende å särskilda nämnden föreslagna, i tillämpliga
delar öfverensstämma med kommunalförordningens hithörande stadganden
om ordförande i kommunalstämma.

Slutligen har, för likformighetens skull, valperioden äfven för revisorerne
bestämts till fyra i stället för tre år.

55 §.

Kammarkollegium har anmärkt att, då med hänsyn i ill vägstyrelsens
ansvarsskyldighet för behörigt fullgörande af det vägkassan
åliggande vägunderhåll, hvilket kunde omfatta icke allenast väg, utan
jämväl bro, färja och vägvisare, vägstyrelsens egenskap af väghållare icke
borde vara inskränkt så, att den endast skulle afse af »vägkassan underhållen
väg», sådant borde, till undvikande af missförstånd, på något sätt
utsägas.

Val af ledamöter
i vägstyrelsen
m. m.

Vägstyrelsens
egenskap eif
väghållare.

88

Vågstyrelsens

instruktion.

Kronobetjäningens
rätt
att deltaga i
vägstyrelsens
öfverlägga
ningar.

Framflyttning
af tiden för
uppgörande
af vägkassans
stat m, m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med afseende härå har det i paragrafen nu använda uttrycket »beträffande
af vägkassan underhållen väg» förändrats till »beträffande det
vägkassan åliggande vägunderhåll.»

Beträffande den i paragrafen omnämnda instruktion för vägstyrelsen
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anfört:

Såsom förevarande paragraf nu lydde, måste initiativet i fråga om
instruktions upprättande anses öfverlämnadt åt vägstyrelsen. För den
händelse i väglagen skulle ske ändringar, mot hvilka de nu gällande
instruktionerna vore stridande, borde emellertid instruktionerna gifvetvis
bringas i öfverensstämmelse med väglagen. Het torde dock icke vara
att förvänta, att samtliga vägstyrelser härå gåfve akt, och hemställde
Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande därför, huruvida icke lämpligt
vore, att orden »förslag af vägstyrelsen» ändrades till »vägstyrelsens
hörande». Härigenom blefve tydligare än nu utsagdt, att hvarje länsstyrelse
hade skyldighet att tillse, det instruktionen städse stode i
öfverensstämmelse med väglagen.

I öfverensstämmelse med denna, jämväl af kammarkollegium tillstyrkta
hemställan har paragrafen äfven härutinnan i förslaget ändrats.

På sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län
anmärkt, gifver formuleringen af paragrafens andra stycke anledning
till den tolkning, att rättighet till deltagande i vägstyrelsens öfverläggningar
tillkommer antingen kronofogde eller länsman, men icke
båda på en gång. En sådan inskränkning kan emellertid icke vara
ändamålsenlig eller lämplig, och förslaget upptager fördenskull härutinnan
den ändring, att rättigheten skall gälla kronofogde och länsman.

57 §.

Mot denna paragraf, i hvad den bestämmer om uppgörande redan
inom april månads utgång hvarje år af förslaget till inkomst- och
utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande året och i sammanhang
därmed om inhämtande af revisorernes yttrande öfver nämnda förslag,
hafva från flera håll riktats anmärkningar med framhållande af olämpligheten
eller obeliöfligheten af en sådan anordning. Någon ens tillnärmelsevis
säker beräkning, sådan som i paragrafen angåfves, öfver vare
sig vägkassans utgifter lör det kommande året eller den behållning,
hvilken utöfver det i 62 § om förmäld a öfverskott kunde vid löpande
årets slut vara att påräkna, kunde nämligen ej uppgöras så tidigt på

89

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

året som inom april månads utgång, då hvarken några vägarbeten för
året vore påbörjade eller några taxeringsåtgärdér hunnit vidtagas,
hvarför man ock inom många distrikt sett sig nödgad att frångå lagens
föreskrifter i nämnda afseende. Ej heller förefunnes något giltigt skäl
för inkomst- och utgiftsförslagets uppgörande så tidigt, och vore här
att erinra, hurusom kommunernas inkomst- och utgiftsförslag enligt
kommunallagen icke behöfde upprättas förrän inom september månads
utgång. Föreskriften att revisorerne skulle yttra sig öfver statsförslaget
hade . heller icke någon motsvarighet i kommunallagen och borde lika
litet i ena som andra fallet vara erforderlig.

Kammarkollegium har ansett dessa anmärkningar, i hvad de afsåge
önskvärdheten af ett framflyttande utaf den tid, inom hvilken förslaget
till inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan skall vara uppgjordt, icke
sakna befogenhet. Nämnda önskemål torde ock kunna i erforderlig
mån tillgodoses äfven med bibehållande, såsom väl finge anses gagneligt,
af föreskriften om, att revisorerne skulle afgifva yttrande öfver
berörda jämte de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, vägstyrelsen kan
hafva framlagt. Utan olägenhet syntes nämligen med statsförslagets
upprättande kunna under alla förhållanden anstå åtminstone så länge,
att det icke skulle behöfva af vägstyrelsen aflämnas förrän inom juni
månads utgång, då åtminstone bevillningsberedningarnas förslag till
taxeringen för året kunde vara tillgängliga till ledning för inkomstberäkningen,
om vidare — hvilket heller icke syntes böra vålla svårighet
— bestämdes, att revisorerne skulle hafva, på sätt i paragrafen
angåfves, fullgjort sitt uppdrag exempelvis före den 15 augusti, att
erinringar i anledning af de offentliggjorda handlingarna skulle till
vägstyrelsens ordförande anmälas inom september månads utgång, samt
att, såsom kollegium här jämväl föreslagit, de väghållningsskyldiges
sammanträde för statens fastställande m. in. skulle hållas i oktober
månad; och hemställde kollegium, huruvida icke paragrafen kunde i
öfverensstämmelse härmed ändras, hvarvid, då det icke torde vara
behöflig!, att vägstyrelsens redovisning Öfver föregående årets förvaltning
till revisorerne afböntiades tidigare än förslaget till inkomst- och utgiftsstat,
paragrafens bestämmelse om tiden för redovisningens afgifvande
jämväl syntes kunna ändras.

Hvad kollegium sålunda hemställt, har synts mig ganska lämpligt,
hvadan och då den ifrågasatta framflyttningen af här afsedda tider står
i öfverensstämmelse med förslaget om tiden för ordinarie vägstämman,
då statsförslaget och vägskatten skola bestämmas samt frågan om
Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 14 Håft. 12

Ändringar i
§:n.

Ökad bidragsskyldighet
till
vägunderhållet
för annan
fastighet.

90 Kungl. Maj.is Nåd, Proposition No 21.

ansvarsfrihet för vägstyrelsen jämväl skall förekomma, paragrafen i
enlighet härmed ändrats.

58 §.

Ändringarna i denna paragraf äro föranledda af förslaget under 52 §.

Angående af Riksdagen uttalad önskan om meddelande af föreskrift
rörande tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut vid
sådant * sammanträde, som afses i paragrafen enligt dess nuvarande
lydelse, får jag hänvisa till förslaget under 80 §.

59 §.

Beträffande denna paragraf har Riksdagen anfört:

»I fråga om 59 § har hemställts om sådan ändring, att i paragrafen
omförmäld »annan fastighet)) skulle likställas med jordbruksfastighet,
och att således all fastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk för hvarje ett
hundra kronor af taxeringsvärdet.»

»Ehuru Riksdagen vid det förhållande att, innan väglagen af år 1891
utfärdades, hela vägunderhållet ålåg jordbruksfastigheten, icke anser
det lämpligt att uti ifrågavarande hänseende redan nu vidtaga en lagändring
i den omfattning, som sålunda föreslagits, håller Riksdagen
dock före, att goda skäl finnas för att utsträcka den skyldighet att
deltaga i kostnaden för vägunderhållet, som nu åligger annan fastighet
än jordbruksfastighet. Riksdagen har därvid särskildt fäst sig vid de nu
på så många ställen å landsbygden befintliga industriella anläggningarna
af olika slag. Vid forslandet af råmaterial och varor m. m. till och
från dessa anläggningar slitas vägarna ofta i betydligt högre grad än
genom de körslor, som förekomma vid jordbruksfastigheter, och på
många ställen å landsbygden, där fabriker anlagts, har vägunderhållet
i trakten omkring fabrikerna så försvårats, att det endast med de
största ansträngningar och stora kostnader är möjligt att hålla vägarna
i närheten af fabrikerna i farbart skick. Riksdagen anser det därför
vara önskvärdt, att en lagändring vidtages i syfte, att annan fastighet
än jordbruksfastighet och särskildt sådan fastighet, som är använd för
industriella ändamål, i större omfattning än hittills må komma att
deltaga i kostnaden för vägunderhållet.»

Bland de i ärendet hörde vederbörande, som härom yttrat sig,
hafva uttalats olika meningar rörande icke endast befogenheten öfver -

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

hufvud af eu lagändring i den af Riksdagen angifna riktning, utan
jämväl — bland dem, som ansett en dylik lagändring böra äga rum —
beträffande densammas skäliga omfattning, nämligen huruvida all eller
endast viss annan fastighet än jordbruksfastighet borde åläggas ökadt
deltagande i väghållningsskyldigheten och huru stor ökningen borde
vara. Liksom vid frågan om deltagande i väghållningsskyldigheten
för inkomst genom aflöning o. s. v. hafva äfven här såsom bestämmande
principer för beskattningen framhållits å ena sidan de olika
beskattningsföremålens gagn af och i sammanhang därmed slitning af
de allmänna vägarna och å andra sidan deras förmåga att deltaga i
väghållningsbesväret.

Nu förevarande fråga har i allmänhet företrädesvis betraktats luden
förra synpunkten, hvarvid afseende hufvudsakligen fästs vid den
slitning af vägarna, fastigheter af ifrågavarande slag förorsakade; och
har härvid en lagändring i det af Riksdagen afsedda syfte af flertalet
ansetts vara lämplig och befogad. T den mån skäl härför angifvits,
hafva dessa väsentligen hänfört sig till de å landsbygden befintliga
industriella anläggningarna. Dessa hade stor fördel åt de allmänna
vägarna och orsakade ofta synnerligen stark slitning af dem, såsom
särskildt stenhuggerier, sågverk, ej minst tillfälliga sådana, samt de i
landets södra delar talrikt förekommande sockerfabriker, brännerier och
stärkelsefabriker m. m. Eu del dylika anläggningar, såsom socker-,
sprit- och jästfabriker, kräfde dessutom sitt råmaterial just under den
tid på hösten, då vägarna vore mest uppblötta och fördenskull lättast
toge skada af tunga körslor.

På några håll har dock uppmärksammats, att icke alla industriella
anläggningar vållade slitning af grannskapets vägar, i det att
många sådana anläggningar hufvudsakligen anlitade järn- eller sjövägvid
transporterna af sina råvaror och produkter, liksom å andra sidan
anmärkts, att jämväl andra fastigheter af nu ifrågavarande slag än
de, som begagnades för industriella ändamål, kunde verka till försvårande
af vägunderhållet, såsom förhållandet vore med sådana fastigheter,
å hvilka handelslägenheter funnes inrymda.

Under det i öfverensstämmelse härmed den ifrågasatta lagändringen
på många håll tillstyrkts endast i afseende å så beskaffad annan
fastighet, som ansetts orsaka särskild slitning af vägarna, har emellertid
flertalet förordat en dylik lagändring äfven beträffande annan fastighet
i öfrigt, delvis dock med den inskränkning, att fastighet af lägre taxeringsvärde
icke skulle af ändringen beröras.

Lagändringen har emellertid äfven och väsentligen just ur den

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

af Riksdagen själf framhållna synpunkt på många håll mött motstånd.
Om förhållandena inom landet i allmänhet toges i betraktande, torde
ej kunna förnekas, att vägarna sletes i högre grad för jordbruket än
för fabrikerna. Annan fastighet på landet vore mestadels belägen vid
eller i närheten af järnvägsstationer och hade alltså jämförelsevis mindre
behof af landsvägskommunikationer. Framför allt vore oegentligt att
nu utsträcka deltagandet i väghållningsskyldigheten för annan fastighet,
som icke användes för industriellt ändamål, i det att innehafvarne af
sådana fastigheter, oftast bestående af mindre bostadslägenheter, icke i
någon nämnvärd mån begagnade de allmänna vägarna. Men äfven
hvad anginge de industriella anläggningarna vore det säkerligen endast
ett fåtal, som medförde för det allmänna vägunderhållet afsevärda olägenheter
af den art, Riksdagen afsett, och det kunde alltså ej vara riktigt
att på sådan grund låta jämväl alla de öfriga vidkännas ökade
bördor uti ifrågavarande hänseende. Fn dylik lagändring skulle, enligt
hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län meddelat,
verka för detta län synnerligen obilligt, i det att de industriella
anläggningarna inom länet — tegelbruk, sågverk, järnbruk — hufvudsakligen
utgjordes af sådana, som för sina behof väsentligen anlitade
sjö- eller järnväg och, hvad flera af dem anginge, redan nu hade att
utgöra bidrag till vägunderhållet i en omfattning, som alldeles icke
stode i rimligt förhållande till det bruk, de gjorde af vägarna. Så vore
fallet i Dannemora distrikt, där ett par industriidkare betalade nära
nog hela vägskatten, utan att någon uttaxering på jordbruksfyrk behöfdes.
Ännu bjärtare framstode förhållandet i Vesslands-Ålfkarleby
distrikt, där Skutskärs sågverk finge lämna betydliga bidrag till vägunderhållet
utan att i nämnvärd mån begagna de allmänna vägarna.

I nämnda län skulle därför, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening, en lagändring i den af Riksdagen angifna riktning i
hufvudsak endast ytterligare skärpa ett redan bestående missförhållande.

Vidare vore de fabriker, hvilka medförde större slitning af vägarna,
oftast sådana, som tillkommit nästan uteslutande i jordbrukets intresse
och afsåge förädling af dess alster, såsom sockerfabriker, brännerier,
stärkelsefabriker, mejerier o. ,s. v. Där en vägunderhållet försvårande
liflig trafik ägde rum i trakten af fabriker, utgjordes densamma också
vanligen, åtminstone vid de större fabrikerna, som nästan alltid vore
belägna vid järnvägsstationer och levererade sina varor på järnväg,
icke af. fabrikens egna transporter utan af landtmännens transporter
till fabriken af för afsättning till densamma afsedda produkter af jord -

93

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bruket och dess binäringar. Jämväl och då det torde förhålla sig så,
att ju större rörelsen vid en industriell inrättning vore, desto större
vore ock i regel den inkomst, hvarför inrättningens ägare finge bidraga
till vägunderhållet, kunde redan på detta sätt en viss godtgörelse för
det försvårade vägunderhåll, hvartill inrättningen föranledde, sägas tillgodokomma
väghållningsdistriktet.

Äfven vid den andra af de omständigheter, som ansetts böra hufvudsakligen
läggas till grund för deltagandet i väghållningsskyldigheten,
nämligen förmågan att däri deltaga, har emellertid i yttrandena öfver
Riksdagens skrifvelse i nu förevarande del afseende blifvit fäst. Från
deras sida, som uttalat sig med gillande af riksdagsskrifvelsens syfte
i hvad nu är fråga, synes någon tvekan om lämpligheten af den ifrågasatta
lagändringen ur denna synpunkt så mycket mindre hafva gjort
sig gällande, som fastmer, där en utsträckning af deltagandet i nämnda
skyldighet ansetts böra äga rum jämväl för så beskaffad annan
fastighet, som icke kunnat påvisas vålla afsevärd slitning af vägarna,
denna åsikt uppenbarligen förestafvats just af hänsyn till denna fastighets
antagna förmåga att i större omfattning än nu bidraga till vägunderhållet.
Hvad beträffar de industriella anläggningarnas ökade skattskyldighet
till vägväsendet, har denna uttryckligen motiverats äfven
därmed, att dessa anläggningar i regel gåfve större behållning än jordbruket.

Å andra sidan hafva emellertid äfven uttalats farhågor för, att
en ökad dylik beskattning af annan fastighet skulle, åtminstone för
viss sådan fastighet, blifva alltför betungande. I detta hänseende hafva
till en början framhållits åtskilliga omständigheter, som vore ägnade
att göra denna beskattning för sådan fastighet i allmänhet mer kännbar
än för jordbruksfastighet, såsom dels den ofta alltför höga uppskattningen
af kostnaden för vägunderhållet in natura, hvilken öfverskattning
måste föranleda till i samma mån ökad verklig tunga för de
med penningar till väghållet bidragande beskattningsföremålen, dels de
olika grunderna för taxering af jordbruks- och annan fastighet, af
hvilka •'' den förra i förhållande till verkliga värdet taxerades lägre än
den senare, beroende på att åbyggnadernas värde i förra fallet endast
i ringa mån, men i det senare alltid fullt toges i betraktande, och dels
det förhållande, att Jordbruksfastigheternas hufvudsakliga bidrag till
vägunderhållet hade formen af naturaprestation, hvithet, då densamma
kunde fullgöras å tider, som för fastigheternas innehafvare folie sig
lägligast med hänsyn till disposition af arbetsfolk och dragare, vore

94

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

för dem afgjordt förmånligare än att, såsom andra skattskyldige till
vägväsendet, nödgas utgöra sitt bidrag i penningar.

Särskildt har ur skatteförmågans synpunkt en ökad beskattning till
vägunderhållet för sådan »annan fastighet», som icke användes för industriella
ändamål, mött gensagor, enär dylik fastighet, oftast bestående
af en mindre bostadslägenhet, som ingenting inbragte men befunne
sig å ofri tomt, för hvilken erlades hög tomthyra, redan nu måste anses
vara i berörda hänseende alltför betungad. Men äfven beträffande
de industriella anläggningarna har ur nämnda synpunkt den ifrågaställda
lagändringen förmenats vara oberättigad eller obillig. Industrien
vore i motsats mot jordbruket beskattad icke allenast för den fastighet,
som användes för rörelsen, utan äfven för inkomsten af denna senare.
Genom lagen den 24 maj 1895 angående hvad till fast egendom är att
hänföra hade detta begrepp ej oväsentligt utvidgats, så att en mängd
dyrbara fabriksmaskiner, som förut varit att betrakta såsom lösören,
numera måste räknas till fast egendom och således ökade fabriksfastigheternas
taxeringsvärde samt förty jämväl deras skattskyldighet till
vägväsendet. Det kunde ock befaras, att den föreslagna lagändringen
skulle lägga en så tung beskattning på en hel del industriella anläggningar,
att redan befintliga sådana skulle hämmas i sin utveckling och
tillkomsten af nya sådana på landet förhindras.

Frågan har ock bedömts med hänsyn till behofvet att tillföra vägkassorna
ytterligare tillskott. Sålunda har å ena sidan anförts, att de
bidrag till dessa, hvilka erhållits från andra beskattningsföremål än
jordbruksfastighet, visat sig alldeles otillräckliga, och att inom de flesta
distrikt endast genom en höjning af skattskyldigheten för de industriella
anläggningarna sådant öfverskott, hvarom i 62 § väglagen förmäldes,
kunde blifva att påräkna. A andra sidan har däremot framhållits,
att vägkassornas inkomster af industriella verk, hvilka utgjorde den
mest betydande delen af det slags fastigheter, hvarom här vore fråga,
vore i högsta grad ojämna, och att ett höjande af dessa verks bidrag
endast skulle tjäna att än mer öka vissa vägkassors redan nu rikligt
flödande inkomster, under det andra vägkassor, de som bäst behöfde
det, icke skulle vinna någon förbättring i sin ställning. Skulle en förändring
i förevarande hänseende äga rum, syntes den därför böra sättas
i samband med mer vidtgående förändringar i väglagen; det kunde
t. ex. vara fråga om, huruvida det icke vore skäl att återgå till vägkommitténs
förslag, att väghållningsdistrikten i afseende å vägskatten
skulle ordnas länsvis i stället för häradsvis.

Tanken på en utsträckning af deltagande i vägskyldigheten för

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

annan fastighet än jordbruksfastighet har emellertid vunnit en så öfvervägande
tillslutning bland de i ärendet hörde vederbörande, att af vägstyrelser
och väghållningsskyldige inom 79 distrikt vägstyrelser eller
väglxållningsskyldige endast inom 6 distrikt, af 74 länsmän endast 8,
af 31 kronofogdar endast 1, af 24 hushållningssällskaps förvaltningsutskott
endast 4 och af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i 23
län endast 9 yttrat sig i afstyrkande riktning, medan alla de öfriga i
större eller mindre omfattning biträdt Riksdagens uttalande i dess nu
afsedda syfte.

I fråga om fastställande af lämpliga mått och gränser förödet
ökade deltagande i väghållningsskyldighet i afseende å annan fastighet än
jordbruksfastighet hafva, såsom redan förut blifvit antydt, uttalats flera
olika meningar. De därutinnan framställda förslag hafva, under i öfrigt
förekommande olikheter sins emellan, hufvudsakligen afsett, än att
ökningen skulle drabba all annan fastighet utan åtskillnad, därvid dylik
fastighet borde påföras, enligt olika förslag, eu vägfyrk för hvarje 300,
200 eller i likhet med jordbruksfastighet 100 kronor af taxeringsvärdet
eller t. o. in. ännu mer, än att från ökningen borde undantagas mindre
bostadslägenheter eller eljest fastigheter af vissa lägre taxeringsvärden, än
att den tyngre beskattningen uteslutande eller företrädesvis borde åläggas
sådan annan fastighet, som användes till industriellt ändamål eller eljest
orsakade särskild slitning af vägarna, såsom handelslägenheter och
dylikt, hvarvid sådana fastigheter borde draga en vägfyrk för hvarje
200 eller 100 kronor af taxeringsvärdet eller t. o. m. ännu mer, upp
till tre gånger så mycket som jordbruksfastighet, och än att, i fråga
om industriella anläggningar, grunden för vägskattens beräkning skulle
särskild! för hvarje fall bestämmas efter undersökning om deras behof
af allmänna vägar.

Kammarkollegium har erinrat, att redan under förarbetena till väglagens
stiftande varit ifrågasatt ett vida högre mått för annan fastighets
bidragsskyldighet till väghållningskostnaden än det sedermera i lagen
bestämda, i det att ej mindre vägkommittén för dylik fastighet föreslagit
deltagande i väghållet dels under en viss öfvergångstid till hälften
mot jordbruksfastighet och dels definitivt efter en ännu högre pro-*
portion, än äfven sedermera, i öfverensstämmelse med kollega därutinnan
gjorda hemställan, Eders Kungl. Maj:t i de till Riksdagen aflåtna
nåd. propositioner med förslag till den nya väglagen uppfört annan
fastighet till väghållning efter beräkning af en vägfyrk för hvarje 200
kronor af taxeringsvärdet.

Då denna beräkningsgrund synts kunna antagas såsom ett lämp -

96

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 21.

ligt alternativ till den nu gällande, liar kollegium, för att i någon mån
söka klargöra, huru en lagändring i enlighet med det förra alternativet
skulle komma att verka för de olika distrikten, låtit upprätta en vid
kollega betänkande fogad tabell (Bil. I). Af slutsiffrorna i denna tabell
— hvilken angifver förhållandet äfven sådant det skulle gestalta sig
vid en af kollegium föreslagen förhöjning i minimum af taxeringsvärde
för annan fastighets deltagande i väghållet från 800 kronor till 1,500
kronor. framgår, bland annat, att med iakttagande af den strängare
beräkningsgrund, som nyss angifvits, ökningen i vägfyrktal för hela
riket skolat på grund af 1900 års taxeringslängder blifva, med bibehållande
af minimisiffran 800 kronor, 1,299,254 fyrkar eller mellan 4
och 5 procent af hela det i Bil. D vid betänkandet upptagna faktiska
vägfyrktalet för år 1900.

Efter hvad kollegium vidare anfört, syntes det ej vara tvifvel
underkastadt och bestyrktes jämväl i sin män af tabellen, att eu lagändring
i här afsedda riktning väsentligen skulle verka till förmån för
de distrikt, där antalet vägfyrkar å andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet
redan förut vore relativt stort, och att lagändringen alltså
skulle bidraga till ökande af den redan förut betydliga ojämnheten i
väghållningsbördans fördelning. Ur denna synpunkt hyste kollegium
därför tvekan om lämpligheten af att i nu förevarande hänseende rubba
lagens grunder utan att på samma gång genom besvärets ordnande på
större samfälligheter sörja för bördans bättre utjämning, hvilken anordning
kollegium dock af redan i inledningen till dess betänkande
ant orda skäl nu icke kunde ifrågasätta. Då emellertid den nuvarande
proportionen mellan jordbruks- och annan fastighets bidragsskyldighet
till väghållningskostnaden enligt kollegii åsikt i allmänhet taget ställde
sig mera lindrig för det senare slaget af fastighet än billigt och skäligt
vore, och Riksdagen nu önskat eu förändring härutinnan, hade kollegium
trott sig kunna återupptaga det äldre förslaget, att annan fastighet
skulle till väghållet bidraga till hälften mot jordbruksfastighet, i stället
för, såsom nu, till endast fjärdedelen, och sålunda påföras en vägfvrk
för hvarje 200 kronor i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor
af taxeringsvärdet.

Att, på sätt i många af vederbörandes yttranden föreslagits, i afseende
å vägskatten för annan fastighet göra åtskillnad mellan sådan
fastighet, som användes för industriellt ändamål, och annan fastighet i
öfrig t, för att låta den förra vidkännas högre skattskyldighet än den
senare, förefölle kollegium icke tilltalande, då nämligen, äfven om svårighet
ej kunae anses möta för afgörande, till hvilketdera slaget en fastig -

97

Kung}. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

bet i hvarje särskild! fall rätteligen borde räknas, industriella anläggningars
behof af vägar i olika fall ställde sig så väsentligt olika och förmänga
ej större, än förhållandet kunde anses vara för hvilken annan
fastighet som helst. Att åter söka bestämma vägskattskyldigheten för
dylika anläggningar efter taxering af vägbeliofvet särskild! i hvarje
fall torde, med hänsyn till därmed förbundna svårigheter, ännu mindre
kunna komma i fråga.

För egen del finner jag eu utsträckning öfver hufvud af måttet
för annan fastighets deltagande i det allmänna vägunderhållet billig
och befogad. Ehvad man nämligen vill afse å ena sidan nyttan och
behofvet af de allmänna vägarna äfvensom i sammanhang därmed slitningen
af dessa eller å andra sidan förmågan att bidraga till deras
underhåll, måste det nog medgifvas att, i allmänhet sedt, betingelserna
för deltagande i besväret icke äro för annan fastighet i jämförelse med
jordbruksfastighet så väsentligt mindre, att den förra skall i förevarande
''hänseende behöfva draga allenast fjärdedelen så tung börda som den
senare. Mången torde fördenskull vara böjd att uppfatta den nu
gällande proportionen mer som eu öfvergåugsform än en definitiv
reglering, och i Riksdagens skrifvelse saknas ej heller antydning i sådan
riktning. Men om, såsom jag finner mig böra förorda, en ändring härutinnan
nu skall vidtagas, tilltror jag mig icke att föreslå öfvergifvande
af den hittills följda grundsats att, liksom all jordbruksfastighet får
bidraga till väghållet i lika mån, oberoende af den ena eller andra jordbruksfastighetens
större eller mindre nytta och slitning af de allmänna
vägarna, bidragsskyldigheten för annan fastighet bör vara densamma
för alla slag af dylik fastighet utan åtskillnad, såvidt taxeringsvärdet
uppnår den stadgade minimigränsen. Skulle någon åtskillnad härvid
göras, borde den utan tvifvel gälla de industriella anläggningarna, så
att dessa finge vidkännas en drygare beskattning till vägväsendet* än
annan fastighet i fiffigt, en anordning, på hvilken också Riksdagen i
sin skrifvelse gifver anvisning. Häremot tala dock icke oviktiga skäl.
Om dot också är oförnekligt att, på sätt Riksdagen framhållit, många
industriella anläggningar förorsaka en synnerligen stark slitning af de
allmänna vägarna i deras närhet, torde det vara lika obestridligt, att
ett alldeles motsatt förhållande äger rum beträffande ett stort antal
dylika anläggningar, belägna som de vanligen äro vid järnvägar — ofta
åstadkomna med betydande uppoffringar för anläggningarnas ägare —
eller hamnplatser, genom hvilka deras transportbehof hufvudsakligen
förmedlas. Vidare och på sätt särskilda utskottet vid 1889 års riksdag i
detta ämne yttrat, äro till annan fastighet att hänföra åtskilliga för
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Raft. 13

Präheräntu.

Allmänning s -

fkopar.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bruk och fabriker uppförda byggnader, hvilka, om de än till följd af
ogynnsamma konjunkturer alldeles icke eller endast i oväsentlig mån
begagnas för sitt ändamål och således gifva föga eller ingen afkastning,
dock måste för brandförsäkringsvärdets skull uppehållas vid ett ganska
högt taxeringsvärde. Slutligen lämnas till vägväsendet från de industriella
anläggningarna bidrag ej allenast för värdet af den för rörelsen nyttjade
fastighet utan jämväl och ej sällan till betydande belopp för den af
rörelsen dragna inkomst, därvid vägskatten för den senare ej utan skäl
kan sägas utgöra vedergällning just för det försvårade vägunderhåll,
hvartill den industriella anläggningen föranleder.

Under sådana förhållanden och då, till följd af alltför stora praktiska
svårigheter, det icke är möjligt att för de industriella anläggningarna
bestämma bidragsskyldighéten efter gradering i mån af trafikbehof
i hvarje särskildt fall, har jag ansett försiktigheten bjuda att,
vid här ifrågakomma lagändring, bibehålla likställigheten mellan såväl
det ena som det andra slaget af annan fastighet.

Beträffande nu frågan om, hvilket högre mått i afseende å väghållningsskyldigheten
för sådan fastighet skäligen må böra fastställas,
bär det synts ligga närmast till hands att antaga den af kammarkollegium
föreslagna beräkningsgrund af en vägfyrk för hvarje 200
kronor, i stället för såsom nu 400 kronor af taxeringsvärdet. Lagförslaget
innebär således, att annan fastighet skall i väghållet deltaga
dubbelt mot för närvarande och till hälften mot jordbruksfastighet.
Att en dylik lagändring, liksom öfverhufvud hvarje sådan i samma
riktning, kommer att, på sätt kollegium framhållit, verka till förmån
mest för de bättre lottade vägkassorna, är no g obestridligt, men lika
litet bär som i fråga om utsträckning af våghålIningsskyldigheten till
inkomst genom aflöning m. in. och af enahanda skäl, som därom vid
0 § anförts, har jag kunnat tillmäta berörda omständighet någon afgörande
betydelse.

Da anledning saknas att för frälseränta, hvilken enligt bevillningsförordningen
är att betrakta såsom annan fastighet, stadga afvikelse!''
från hvad i förevarande hänseende skall gälla om sådan fastighet, upptager
förslaget för sådan ränta enahanda ökning i vägskatteplikt som
för fastighet af nämnda slag.

Men samma ökning har äfven ansetts skäligen böra drabba staten
och menigheten tillhöriga allmänningsskogar. Dessa äro nu i förevarande
hänseende likställda med annan fastighet och hafva jämväl uti de
förslag, som föregått väglagens stiftande, ansetts höra följa samma

99

Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 21.

villkor som dylik fastighet. På sätt kammarkollegium anfört, vill det
ock synas, som om genom berörda ökning eu verksam lindring i vägkållningsbesväret
skulle komma att beredas flera distrikt i de norraorterna,
där väghållningsbördan är mer tryckande. Hvad kronoparkerna
beträffar, skulle därigenom äfven bringas bättre öfverensstämmelse
i förhållandet mellan å ena sidan de parker, hvilka äro
bildade af hemman och hvilka nu få deltaga i väghållningen såsom
jordbruksfastigheter, och å andra sidan öfriga kronoparker, hvilka nu
draga fyra gånger lindrigare vägbörda.

Förslaget upptager alltså den ändring i 59 § mom. b), att staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar, frälseränta samt annan fastighet
påföres en vägfyrk för hvarje 200 — i stället för 400 — kronor
af taxeringsvärdet.

Beträffande de i 6 § mom. d) punkterna l:o)—3:o) omförmälda
inkomstsslag — inkomst af kanal, järnväg och annan farväg, inkomst
af skeppsrederi och sjöfart samt inkomst genom aflöning in. m. —
hvilka hittills varit befriade från deltagande i väghållningsskyldigheten,
men nu föreslagits skola däri deltaga, har jag icke funnit, skäl ifrågasätta
någon billigare beräkningsgrund för vägfyrktalssättningen än som
gäller för annan inkomst, eller en vägfyrk för hvarje 30 kronor af
inkomstens beskattningsbara andel. Denna proportion, sex gånger
mindre än för jordbruksfastighet, torde väl nämligen få anses så lindrig
som skäligen kan begäras.

Angående ett inom Riksdagen väckt förslag om införande af bestämmelse
därom, att kommunalnämnd skulle vara skyldig att upprätta
vägfyrktalslängd, bär Riksdagen anfört följande:

»I denna fråga hyser Riksdagen den uppfattningen att, då saknaden
af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta vägfyrktalslängd åligger,
lätteligen kan förorsaka olägenheter, eu sådan bestämmelse är af behofvet
påkallad, liksom Riksdagen håller före, att eu dylik skyldighet lämpligast
bör åläggas vederbörande kommunalnämnd; Riksdagen anser jämväl,
att nämnda längd bör underkastas enahanda granskning, som beträffande
kommunens fyrktalslängd finnes föreskrifven.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt tiar tillstyrkts eller lämnats
utan anmärkning af flertalet bland dem, som yttrat sig därom, i sammanhang
hvarmed tillika, från något håll, uttalats önskvärdheten af,
att de af Riksdagen förordade bestämmelser fullständigades med eu

VägfyrktaUberäkning
för
inkomst af
kanal, järnväg
m. m.

Vägfyrktah limgé.

100

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

föreskrift om'' skyldighet för kommunalnämnden att viss tid efter vägfyrktalslängdens
granskning tillställa vägstyrelsen afskrift af densamma
för att tjäna till röstlängd vid de väghållningsskyldiges sammanträde.

A andra sidan hafva mot den ifrågaställda anordningen'' från åtskilliga
håll uttalats flera betänkligheter. Så har anmärkts att, då
kommunalnämnden vore en socknens myndighet och såsom sådan icke
hade med väghållningsdistriktets angelägenheter att skaffa, det vore
oegentligt att på densamma lägga berörda arbete, så mycket hellr
som kommunalnämnden redan nu vore betungad af en mängd maktpåliggande,
oaflönade bestyr. Det kunde ock dragas i tvifvelsmål, huruvida
nödiga kvalifikationer för ett dylikt arbete alltid vore att påräkna
hos nämnden. Därtill kommc att, försåvidt den fyrktalslängd, som
skulle föreligga till användning vid de väghållningsskyldiges årssammanträde
enligt 58 §, borde vara grundad på det löpande årets taxering,
detta sammanträde icke kunde, om längden skulle af kommunalnämnden
upprättas och sedermera undergå den åsyftade granskningen, hållas så
tidigt, att den däraf beroende debiteringen af vägskatten i sammanhang
med kronoutskyl derna kunde på behörig tid medhinnas, hvadan meranämnda
anordning icke läte sig väl förenas med nuvarande ordning för
vägskattens debitering och uppbörd. Slutligen bär man trott det skola
möta praktiska svårigheter att till de väghållningsskyldiges sammanträde
införskaffa längderna från de olika kommunalnämnderna inom distriktet
och lätt kunna inträffa, att eu eller annan af de inkomna längderna befunnes
ojusterad, hvilka omständigheter innebure fara, att de å ett lagligen
utlyst sammanträde närvarande blefve förhindrade att fatta beslut.

Från deras sida, Indika uttalat sig mot förslaget att uppdraga
bestyret med längdens upprättande åt kommunalnämnden, har detta
bestyr ansetts böra åligga antingen vägstyrelsen såsom eu till dess
förvaltning hörande angelägenhet eller ock häradsskrifvaren. Till stöd
för den senare uppfattningen har från olika håll erinrats, bland annat,
att häradsskrifvaren redan nu måste, för att kunna verkställa den honom
åliggande debiteringen af vägskatten, specifikt uträkna vägfyrktalen, och
att ifrågavarande bestyr således skulle tillskynda honom själ!* endast
obetydligt mer besvär och arbete än han redan hade. Det har till
och med förmenats, att vägfyrktalen lämpligen skulle kunna införas i en
särskild kolumn i taxeringslängden och att härigenom skulle kunna
vinnas den fördel, att det utdrag af taxeringslängden, som af häradsskrifvaren
skulle tillställas ordföranden i kommunalstämman inom hvarje
kommun, kunde tjäna såsom röstlängd vid de val å kommunalstämma,
vid hvilka röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrktal.

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

För längdens upprättande, därest detta skulle åligga vare sig vägstyrelsen
eller häradsskrifvaren, har ansetts böra utgå ersättning ur
vagkassan.

Längdens granskning liar på en del håll ansetts böra äga rum på
de väghållningsskyldiges allmänna sammanträde.

Kammarkollegium har, lika med Riksdagen, ansett bestämmelser
i förevarande hänseende behöfliga; men vid öfvervägande af hvad härutinnan
förekommit och under förutsättning att vägskattens debitering
fortfarande som hittills skulle verkställas af häradsskrifvare, har kollegium
förklarat sig ej kunna annat finna, än att bestyret med vägfyrktalslängdens
upprättande lämpligast borde tillhöra denne tjänsteman, såsom den
där redan nu hade att för debiteringen uträkna vägfyrktalen. Visserligen
kunde vid sådan anordning vägfyrktalslängden, särskild! om den
tillika skulle undergå granskning och justering på samma sätt som
kommunens fyrktalslängd, icke, lika litet som om dess upprättande skulle
ankomma på kommunalnämnd, hinna blifva färdig så tidigt, att den
kunde användas vid de väghållningsskyldiges ordinarie sammanträde det
år, på hvars taxering längden skulle grundas, men å andra sidan torde
ingenting hindra att, på sätt i afseende å kommunalstämma ägde rum,
vid nämnda sammanträde liksom vid de kommunalstämmor, där röstvärdet
skulle beräknas efter vägfyrk, röstades med den på föregående
årets taxering grundade vägfyrktalslängden. Hvad beträffade granskningen
af den utaf häradsskrifvaren uppgjorda vägfyrktalslängden, torde,
om sådan granskning äfven i detta fall skulle finnas behöflig, därmed
kunna förfaras på samma sätt som i afseende å den kommunala fyrktalslängden,
och borde i hvilket fall som helst längden, kommunvis uppgjord,
af häradsskrifvaren ofördröjligen expedieras till vederbörande
kommunalstämmors ordförande, Indika därefter i sin ordning skulle hafva
att tillställa vägstyrelsen afskrift häraf.

För ifrågavarande bestyr borde enligt kollegii åsikt häradsskrifvaren
tillerkännas ersättning ur vagkassan med belopp, hvarom närmare bestämmelser
måhända lämpligen kunde inflyta i förordningen angående
expeditionslösen eller eljest stadgas i särskild författning.

I öfrig! har kollegium ansett de i ämnet erforderliga föreskrifter
närmast kunna inrymmas i ett tillägg till nu förevarande paragraf i
väglagen.

I Girigt anslutande mig till kollegii uppfattning i denna fråga,
har jag emellertid ansett det af kollegium föreslagna förfarandet kunna
i någon man förenklas. Någon afskrift af ifrågavarande längd i ända -

Reglerna för
tatsbidragets
utgående.

102 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

mål _ att tillställas vägstyrelsens ordförande torde icke behof vas, om
originalet först sändes till kommunalnämnden för vägfyrktalens införande
i en särskild kolumn af kommunens fyrktalslängd och, sedan så skett
samt vägfyrktalslängden i sammanhang med kommunens fyrktalslängd
granskats och justerats, originala vägfyrktalslängden af kommunalstämmans
ordförande fortställdes till ordföranden i vägstyrelsen. På detta
sätt erhölles med minsta omgång ocli besvär röstlängder såväl för de
tillfällen, då kommunens väghållningsskyldige hade att sammanträda ä
kommunalstämma för val af sockenombud till vägstämma, som ock för
distriktets allmänna vägstämmor.

Angående storleken af den ersättning, som skulle ur vägkassan
utgå till häradsskrifvaren för arbetet med upprättande af ifrågavarande
längd och om hvars belopp jag lika med kollegium anser lämpligen
kunna meddelas bestämmelse utanför väglagen, är jag nu icke beredd
att framställa något förslag, men anser mig emellertid böra framhålla,
att ersättningen under inga förhållanden bör sättas så högt, att den
kan för vägkassorna medföra någon kännbar uppoffring.

De bestämmelser i ämnet, jag ansett böra i väglagen ingå, äro,
på sätt lagförslaget utvisar, införda under förevarande paragraf, till
hvilken de närmast ansluta sig.

60 §.

I Riksdagens skrifvelse yttras:

»Beträffande---väckta förslag om ändring af reglerna för stats bidragets

utgående, anser Riksdagen att, då vid tillämpningen af 60 §
den princip gjort sig gällande, att statsbidrag vägrats för sådana vägar,
som underhållas på vägkassans bekostnad, och då ej skäl förefinnes att
för statsbidrags erhållande göra skillnad mellan de vägar, som underhållas
genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,
välgrundad anledning finnes att genom ändring af paragrafens
ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg
och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige
eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas
bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in natura
väghållningsskyldige.»

»Vidare anser Riksdagen det ensidigt, att staten, i likhet med
hvad som redan nu äger rum beträffande broar, hvilka såsom hänförliga
till vägtrummor ingått i vägdelningen, lämnar bidrag till underhållskostnaden
för gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

bekostnad underhållna broar och färjor, såvida vägskatt för sådant ändamål
utgöres af de in natura väghållningsskyldige.»

»Broar och färjor stå nämligen i sådant samband med vägarna,
att samma skäl, som tala för, att staten bidrager med en del af underhållskostnaden
för vägarna, jämväl synas betinga, att statsbidrag i
samma utsträckning lämnas till broar och färjor. För den händelse
för öfrigt statsbidrag kommer att utgå äfven för sådana vägar, som
underhållas gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
följer såsom en konsekvens däraf, att statsbidrag äfven bör lämnas för
på samma sätt underhållna broar och färjor.»

De i ärendet hörde vederbörande hafva i allmänhet och i hufvudsak
biträd t Riksdagens uttalande i denna fråga. De få yttranden i
motsatt riktning, som förekommit, hafva väsentligen grundat sig på
obenägenhet i allmänhet för ändringar af väglagens mera principiella bestämmelser,
till Indika föreskrifterna i denna paragraf ansetts höra. Delvis
bär motståndet endast afsett utdelandet af statsbidrag till underhållet
af broar och färjor, i det att 55 och 60 §§ i lagen, med hvarandra
sammanställda, ansetts tydligt angifva, att statsbidrag borde utgå för
oindelade vägar.

Till stöd för berörda lagändring bär utöfver de i riksdagsskrifvelsen
åberopade skäl äfven framhållits eu del andra. Så har påpekats, att en
sådan ändring vore ägnad att medföra eu utjämning i vägbördan, i det
att åtskilliga distrikt vore jämförelsevis mer än andra betungade med
underhåll af oindelade vägar samt af broar och färjor. Ändringen vore
ock desto mer rättvis, som den otydliga bestämmelsen i väglagens 8 §
om undantagande från vägdelning af de broar, som ej vore hänförliga
till vägtrummor, gifvit anledning därtill att, medan broarna i somliga
distrikt blifvit i stor utsträckning undantagna till underhåll medelst vägkassan,
desamma i andra distrikt fått till större delen ingå i vägdelningarna,
hvarigenom i de senare distrikten statsbidrag redan nu kommit
att utgå till underhållet af broar. Slutligen blefve den föreslagna
anordningen med undantagande från vägdelning af vissa vägar och
vägsträckor mindre eftersträfvansvärd, om icke statsbidrag till underhåll
äfven af sådana vägar och vägsträckor skulle få åtnjutas.

Bland dem, som tillstyrkt ifrågavarande lagändring, har yppat sig
en särskild meningsskiljaktighet i fråga om lämpligheten däraf att, på
sätt Riksdagen tänkt sig, statsbidrag till underhåll af oindelade vägar
samt af broar och färjor skulle göras beroende af det villkor, att vägskatt
för sådant underhåll utgjordes af de in natura väghållningsskyldige.
Å ena sidan har detta villkor ansetts desto mer befogadt, som nämnda

104

Kanal. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 21.

bidrag därföratan förmenats endast skola gifva anledning till beredandet
af en besparad fond,. som icke skulle medföra någon lindring i de
väghållningsskyldiges årliga tunga. A andra sidan har däremot anförts
att, om statens skyldighet att bidraga till vägunderhållet erkändes,
denna skyldighet icke borde minskas deraf, att vägunderhållet in natura
så hardt drabbade de därtill förpliktade, att den vägskatt som, såsom
motsvarighet till detta, utgjordes af de icke in natura väghållningsskyldige,
befunnes tillräcklig för underhållet af ifrågavarande föremål.
Villkoret skulle ock kunna föranleda därtill att, för åstadkommande af
en obetydlig debitering på de in natura väghållningsskyldige i syfte att
dymedelst komma i åtnjutande af det ökade statsbidraget, utgifter uppkonstruerades
och upptoges i utgiftsstaten för vägkassan, eller ock att,
om den af Riksdagen ifrågaställa ändringen i 12 § väglagen genomfördes,
väghållet i större utsträckning än som vore nödigt ställdes på
entreprenad. Det har vidare anmärkts, att det i de flesta fall torde
blifva svårt att afgöra, om en påförd vägskatt utdebiterats för sådant
underhåll, hvarom här vore fråga, eller för andra ändamål. Slutligen har
äfven framhållits att, då det ofta inträffade, att i ett och samma distrikt
vägskatt af de in natura väghållningsskyldige utgjordes det ena året,
men icke det andra, statsbidraget skulle blifva underkastadt täta växlingar
i stället för att, såsom nu, vara oförändradt, tills ny uppskattning
genom särskild nämnd skedde.

Kammarkollegium här för sin del ej haft något att erinra mot en
utsträckning af statsbidraget, så att det komme att lämnas jämväl för
underhåll af oindelad. väg samt af bro och färja, som underhölles på
vägkassans bekostnad. Däremot kunde kollegium icke biträda det af
Riksdagen därvid angifna villkoret, att för sådant underhåll vägskatt
utgjordes af de in natura väghållningsskyldige, i hvilket afseende kollegium
väsentligen anslöte sig till hvad i vederbörandes yttranden däremot
anförts, med erinran tillika, att den omständighet, att vägskatt af
de natura väghållningsskyldige icke utgjordes, ingalunda alltid innefattade
något afgörande bevis, att vägbördan inom distriktet vore mindre tryckande,
då nämligen förhållandet kunde vara sådant, att naturaväghållet
i och för sig vore högst betydande och vägskatten för andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet i följd däraf så hög, att därmed
täcktes samtliga utgifter för det öfrig;1,, jämförelsevis obetydliga vägunderhållet.

Till ledning i någon mån för bedömande af storleken utaf den
ökning i utgift, statsverket genom ifrågavarande förändring i reglerna
för statsbidragets utgående skulle få vidkännas, har kollegium granskat

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vägkassornas utgiftsstater för år 1900 och därvid inhämtat, att däri
upptagna utgifter för underhåll af oindelade vägar samt af broar, skyddsvärn
och färjor belöpt sig till sammanlagdt i det närmaste 400,000
kronor.

Mot den af Riksdagen önskade lagändring, såvidt den afser tillförsäkrande
åt distrikten af statsbidrag för underhåll af all väg, indelad
eller ej, äfvensom af broar och färjor, är från min sida intet att erinra.
För lagtillämpningen bör ändringen hälsas med desto större tillfredsställelse
som det hittills mången gång — där vägdelning efter nya lagen
ännu ej ägt rum — i själfva verket varit vanskligt att afgöra, huruvida
ett visst väg- eller brounderhåll, som enligt äldre bestämmelser utgöres
icke af hela distriktet men ändock gemensamt af någon samfällighet,
socken eller byalag, borde räknas som natura väghållning eller ej,
hvaraf åter statsbidraget ansetts böra blifva beroende.

Om lämpligheten af det utaf Riksdagen angifna villkor för statsbidrag
i bär ifrågavarande fall har jag däremot, i betraktande af hvad
härom förekommit, icke funnit mig öfvertvgad, hvadan förslaget icke
upptager något sådant villkor. I

I fråga om statens bidrag till allmänna vägunderhållet har Riksdagen
vidare anfört:

»Hvad slutligen angår framställdt förslag om höjning af det bidrag,
som staten lämnar dem, indika fullgöra vägunderhållet in natura, så
anser Riksdagen det rättvist och billigt, att staten till de distrikt, där
vägbördan är mest tryckande, lämnar större bidrag, än nu äger rum.
Därigenom skulle vägunderhåll sskyldigheten, hvilken onekligen är i hög
grad olika betungande inom olika delar samt inom olika vägliållningsdistrikt
i vårt land, kunna utjämnas, utan att de grunder, enligt hvilka
vägunderhållet nu utgöres, behöfde rubbas. Lämpligaste förfaringssättet
härvid torde vara, att Riksdagen till Eders Kung!. Maj:ts förfogande
ställer ett särskilt för ändamålet anvisadt anslag, och att åt
Eders Kungl. Maj:t öfverlämnas att, efter pröfning af omständigheterna
i hvarje fall, bestämma såväl hvilka som skola komma i åtnjutande
af förnöjdt statsbidrag som med hvilka belopp, inom vissa fastställda
gränser, detta skall utgå.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt bär af flertalet i ärendet hörde
vederbörande förordats såsom ägnadt att, på sätt Riksdagen framhållit,
medföra en utjämning af den i hög grad olika och särskild! i vissa
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 14

Extra stats,
bidrag.

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

delar af Norrland med dess glesa befolkning och vidsträckta områden
hardt tryckande vägbördan. I enstaka yttranden har det extra statsbidraget
ansetts böra tillgodokomma endast sådana distrikt, i hvilka
funnes anlagda mer betydande vägar hufvudsakligen för statens egna
ändamål, såsom militär vägar, och på en del andra håll har man uppställt
fordran på en allmän fördubbling af det nu utgående statsbidraget
såsom villkor för ett ytterligare bidrag till de mer betungade distrikten.

De öfriga, som uttalat sig i ämnet, hafva ställt sig mer eller mindre
tveksamma till eller afstyrkt anordningen i fråga. Mot densamma har
anmärkts, att det skulle möta de största svårigheter att utröna, i hvilka
distrikt vägbördan i verkligheten vore mest tryckande och att mellan
dessa distrikt rättvist fördela det förhöjda statsbidraget. Den därför
erforderliga fullständiga statistiken saknades. Dessutom kunde, till följd
af olika taxering eller olika uppskattning af naturaunderhållskostnaden,
ett distrikt få utseende af att var mer betungadt än ett annat, utan
att detta vore verkliga förhållandet. Men äfven om vägunderhållet i
en ort verkligen drogc större kostnad än i en annan, beliöfde detta icke
innebära, att den förra orten vore mer betungad än den senare, enär
nämligen en dryg vägunderhållskostnad i en ort ofta berodde på en
liflig trafik vid afsättning af dess produkter och i sådant fall uppvägdes
af en ökad förmåga att bära kostnaden. Det vore därför att befara,
att statsbidragets olika storlek väsentligen skulle komma att blifva
beroende af de särskilda vägstyrelsernas mer eller mindre nitiska framhållande
af vägbördans tryck inom deras distrikt. Då sannolikt allt
för många skulle göra anspråk på förhöjdt statsbidrag för att sådant
skulle kunna komma dem alla till del, skulle den föreslagna anordningen
ock gifva anledning till många klagomål. Det har ock framhållits, att
vägbördans tryck inom ett distrikt i väsentlig mån berodde på de väghållningsskyldiges
egna mer eller mindre praktiska anordningar och
större eller mindre sparsamhet vid ordnandet af distriktets vägangelägenheter.
Det förhöjda bidraget kunde därför komma att verka såsom
eu premie åt en mindre sparsam och förståndig skötsel af distriktets
ekonomi. Den åsyftade utjämningen af vägbördan har ock ansetts
kunna vinnas bättre genom andra åtgärder, såsom dels omreglering af
vägdistrikten så att antingen hvarje län komme att utgöra ett distrikt
eller ock socknen blefve enhet för naturaunderhållet och länet enhet
för väghållningen i öfrigt, dels sådan utsträckning af det utaf Riksdagen
beviljade anslaget till nya vägars anläggande, att detsamma
finge anlitas äfven till gamla vägars förbättrande och utläggning till
bredden m. m., dels ock åvägabringande af en mer noggrann och med

107

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

hänsyn till de verkliga kostnaderna skeende uppskattning af naturannderkållskostnaden.

Af dem, som sålunda icke ansett sig kunna tillstyrka den ifrågaställda
anordningen, hafva åtskilliga i stället förordat en allmän och
likformig höjning af det nu utgående statsbidraget, i allmänhet till
dubbla beloppet emot detta, alltså till eu femtedel af den för vägunderhållet
uppskattade kostnaden; till stöd för hvilken förhöjning,
bland annat, framhållits de stora fördelar, staten själf hade af de allmänna
vägarna, för försvarsväsendet och andra dess ändamål. Andra
åter hafva, åtminstone för det närvarande, motsatt sig hvarje ytterligare
bidrag från statens sida till väghållningsbesväret, samt i sådant afseende
anfört, bland annat, att under de få för vägväsendet jämförelsevis
kostsamma organisationsår, som förflutit efter väglagens antagande,
tillräcklig erfarenhet icke vunnits, om eller i hvilken omfattning ett
sådant ytterligare bidrag kunde anses påkalladt, samt att en förhöjning
af statsbidraget till väghållningen på landet icke borde äga rum, så
länge staten icke i någon mån bidroge till underhållet åt städernas
vägar.

Kammarkollegium har anfört att, hvad först beträffade den i
vederbörandes yttranden väckta fråga om en allmän förhöjning åt det
nu utgående statsbidraget till allmänna vägunderhållet från en tiondedel
till eu femtedel af den uppskattade kostnaden, kollegium ej tilltrodde sig
att afgöra, hvilkendera proportionen kunde anses vara efter här inverkande
omständigheter bättre afpassad; men kollegium betviflade, att
förhållandena under den relativt korta tid, som förflutit efter väglagens
stiftande, kunde hafva förändrat sig i den grad, att omförmälda förhöjning
häraf skulle kunna finnas motiverad. I allt fall skulle därmed
ej främjas det viktiga önskemålet af en minskning i den bestående
ojämnheten i våghålIningstungan på olika orter. Under sådana omständigheter
och då Riksdagen upprepade gånger och senast år 1900
i sammanhang med sitt beslut om väglagens revision afslagit väckta
motioner i berörda syfte, hade kollegium funnit sig för sin del icke
hafva skäl upptaga tanken på en sådan allmän och likformig förhöjning
af ifrågavarande bidrag för alla distrikt inom riket, som nyss omnämnts.

Däremot kunde kollegium icke annat än biträda Riksdagens mening
om lämpligheten af ett särskildt statsunderstöd till väghållningen inom
de distrikt, där väghållningsbördan vore mest tryckande, samt om förfaringssättet
för meddelande af sådant understöd. Kollegium förbisåge
ingalunda, att denna anordning i tillämpningen kunde blifva förenad
med afsevärda svårigheter för träffande af ett riktigt afgörande, till hvilka

108

Kung l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

distrikt och till hvilken storlek inom fastställda gränser ifrågavarande
understöd kunde böra lämnas, men så betydande torde dessa svårigheter
väl ej blifva, att ensamt för deras skull borde öfvergifvas denna, som
det ville synas, enda möjlighet att, utan rubbning af lagens grunder,
afhjälpa åtminstone de bjärtast framträdande missförhållandena i afseende
å vägbördans ojämna fördelning.

Beträffande storleken af det särskilda anslag, som enligt hvad
Riksdagen afsett skulle för ifrågavarande ändamål ställas till Eders
Kungl. Maj:ts förfogande, äfvensom fastställandet af närmare bestämmelser
för disposition däraf, har kollegium — vid det förhållande, att,
därom i själfva lagen icke lämpligen torde kunna intagas några föreskrifter
utan endast en allmän antydan — ansett sig icke behöfva
afgifva förslag, därtill kollegium för öfrig! icke haft att hämta någon
ledning i vederbörandes yttranden.

För egen del iinner jag lika litet som kollegium anledning att nu
ifrågasätta någon högre proportion, lika för alla distrikt, i afseende å
statens bidrag till vägunderhållet än den nu stadgade tiondedelen, desto
mindre som, vid bifall till förslaget under 6 § om indragande under
den allmänna väghållningsskyldigheten af flertalet hittills därifrån fritagna
beskattningsföremål, statens mellankomst i detta fall strängt taget
måste anses, till en del åtminstone, förlora sitt berättigande.

Hvad därefter vidkommer frågan om ett extra statsbidrag till de
mer betungade väghållningsdistrikten, har jag för att gifva en något
klarare öfverblick öfver förhållandena i afseende å väghållningsbördans
olika tyngd inom olika orter, sådana dessa förhållanden statistiskt kunna
påvisas, låtit inom departementet uppgöra en på uppgifterna i Bil. C.
till kammarkollegii betänkande grundad tabell, utvisande för hvarje
distrikt, bland annat, kostnaden för underhållet för meter af väg såväl
sommar- som vintertiden äfvensom våglängd för vägfyrk, allt för år 1900.

Departementschefen företedde härefter sagda tabell, hvilken skulle
bifogas protokollet.

Departementschefen anförde vidare:

Ehuru, med hänsyn till den förut påpekade olikformigheten i fastighetstaxering
och uppskattning af vägunderhällskostnaden inom olika
distrikt, denna tabell icke kan göra anspråk på fullt vitsord, lär det i
allt fall ej kunna förnekas, att en verklig och betydande ojämnhet i

109

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsbördans tyngd på olika orter förefinnes. På staten, som
genom sin lagstiftning härtill gifvit anledning, kan fördenskull icke
utan fog ställas anspråk på särskild! bistånd till lättnad åtminstone för
dem, hvilkas börda trycker allra tyngst — när nu en reglering på annat
sätt, det vill säga genom omgestaltning af lagens grunder i hvad de
beröra denna fråga, icke anses böra vidtagas.

Liksom jag följaktligen icke kan annat än gilla förslaget om
extra statsunderstöd till sådana väghållningsdistrikt, som äro med väghållning
mest betungade, delar jag Riksdagens mening om lämpligaste
sättet för meddelande af ett sådant understöd. Kammarkollegium har
ansett detta böra i lagen uttryckas så, att »distrikt, som äro med väghållning
synnerligt betungade, må kunna af staten erhålla särskild!
understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna,
därtill lämna tillgång, och efter Eders Kungl. Maj:ts pröfning». Denna
formulering, hvilken skulle afse ett tillägg till förevarande paragraf,
synes mig tillfredsställande. Den utsäger med tillräcklig tydlighet, att
understödet endast i jämförelsevis sällsynta undantagsfall skall kunna
komma i fråga. Den fastslår ej heller i något fall förmånen såsom
någon rätt, på hvilken skulle kunna göras lagligt anspråk. Den lägger
i statsmakternas hand att reglera det allmännas hjälp efter behof och
omständigheter, olika för olika tider och olika förhållanden samt oberoende
af sjkifva lagen. Och under sådana förhållanden kan förslaget
ej heller sägas gå utöfver försiktighetens gränser.

Betänkligheterna vid den föreslagna anordningen anknyta sig
egentligen till svårigheten att åstadkomma en någorlunda rättvis fördelning
af det anslag, som skulle komma att af Riksdagen för ifrågavarande
ändamål anvisas. Anspråk på delaktighet i detta komma Utan tvifvel
att möta från långt flera distrikt än att alla skola kunna komma i åtanke,
och i allt fall blir pröfningen för berörda fördelning uppenbarligen
ganska ömtålig. Vissa allmänna vägledande bestämmelser torde emellertid
härvid kunna uppställas till underlättande af sagda pröfning.

Då dylika bestämmelser torde komma att ingå såsom villkor vid
dispositionen af det anslag, Riksdagen kan komma att för ifrågavarande
ändamål anvisa, vill jag här endast antyda några enligt min mening
lämpliga bestämmelser i berörda syfte. Såsom Riksdagen själf angifvit,
borde understödet, hvilket, liksom det ordinarie statsbidraget, alltid torde
böra sättas till viss kvotdel af den uppskattade väghållningskostnaden,
begränsas till ett maximum, som icke i något fall finge öfverskridas.
Möjligen skulle ock kunna stadgas att, där ett distrikt under ett visst
antal år varit i åtnjutande af understöd, samma distrikt icke därefter

l&attbiärayets

/Metning.

110 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

finge, förrän efter viss tids förlopp, ånyo tilläggas sådan förmån. Vidare
borde i hvarje fall fordras så noggrann undersökning som möjligt angående
distriktets ekonomi och dess bärkraft genom förebringande efter
visst formulär af statistiska uppgifter för någon ej alltför kort
tidrymd rörande ej blott vägväsendet utan äfven andra förhållanden,
som här kunde anses inverka, såsom folkmängd, taxeringsvärden å
fastigheter, inkomstbevillning, kommunernas finanser o. s. v. Men
härutöfver borde naturligtvis också öfver hvarje ansökning afgifvas
utlåtanden af samtliga lokalmyndigheter, däribland jämväl möjligen vederbörande
landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den
noggranna utredning, som på detta sätt borde kunna förväntas, borde
enligt min tanke erbjuda tillräckliga hållpunkter för ett afgörande, så
rättvist och billigt som skäligen kunde begäras.

Jämte det jag sålunda funnit mig böra i enlighet med Riksdagens
önskan föreslå såväl ändring i reglerna för det ordinarie statsbidragets
utgående som äfven — i den män sådant lämpligen bör i själfva lagen
uttryckas — anordning för extra statsunderstöd till särskilda väghållningsdistrikt,
bär jag ansett mig böra upptaga en i vederbörandes
yttranden väckt fråga om ändrade bestämmelser rörande det sätt, hvarpå
statsbidraget skall komma vederbörande till godo.

Nu gällande föreskrift, att det statsbidrag, som tillkommer de in
natura väghållningsskyldige, skall på lämpligt sätt dem tillhandahållas,
synes i allmänhet hafva tillämpats så, att bidraget till dem utdelats i
kontant, men undantagsvis också på det sätt, att bidraget öfverlämnats
till vederbörande kommunalnämnd, som afkvittat detsamma ■ från väghållarnes
kommunalutskylder. Då det senare förfarandet naturligen ej
låter sig användas annat än med kommunalnämndens medgifvande, äro
vägstyrelserna lagligen hänvisade endast till det förra, hvilket återigen,
efter hvad från många håll anmärkts, är alltför besvärligt för såväl
vägstyrelsen som väghållarne, hvilkas andelar i bidraget tillika ofta äro
så obetydliga, att de finnas ej ens löna mödan af ett uttagande. Med
afseende härå har föreslagits, att ifrågavarande bidrag skulle antingen
afräknas å väghållarnes vägskatt eller kommunalutskylder, eller ock i
sin helhet ingå i vägkassan, hvarigenom ock gagnet däraf skulle blifva
väsentligen större än genom dess söndersplittrande i eu mängd, hvar
för sig ofta så godt som värdelösa småposter.

Äfven kammarkollegium har, i betraktande däraf att, på sätt af
uppgifterna i Bil. G. till kollegii betänkande kunde slutas, statsbidraget
för omkring femtedelen af samtliga väghållarne i riket för närvarande

in

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

icke uppginge till 25 öre för dem hvar och för öfver hälften icke till
en krona för hvarje, funnit statsbidragets utdelning sådan den nu ägde
rum föga lämplig. I stället har det synts kollegium, som om, till uppenbar
fördel för såväl vägstyrelsen som de väghållningsskyldige, den anordning
borde kunna träffas, att utdelningen finge verkställas genom likvid i uppbörden
af de väghållningsskyldiges vägskatt eller andra allmänna utskylder,
antingen på det sätt, att bidraget å debetsedeln tillgodofördes den skattskyldige,
eller ock så, att detsamma af uppbördsmannen vid uppbördstillfället
afräknades å vederbörandes utskyldsbelopp. För den händelse emellertid,
att ett sådant förfarande, hvilket torde förutsätta förändrade
regler för statsbidragets utanordning, icke skulle finnas lämpligt, bär
kollegium, med afseende för öfrigt å den tvifvelsutan större nyttan för
de väghållningsskyldige af bidragets bevarande såsom en samlad enhet
för att komma dem gemensamt till godo, äfven tänkt sig en anordning
i sådan riktning. I detta afseende syntes erbjuda sig två särskilda
utvägar.

Antingen skulle bidraget ingå i vägkassan, hvarigenom och då
detsamma således ej borde få afräknas från det belopp, som för vägskattens
bestämmande skulle fördelas på samtliga till vägunderhåll in
natura förpliktade fastigheters vägfyrkar, uttaxeringen på hvarje annan
vägfyrk visserligen blefve så mycket större, men å andra sidan, då de
förra vägfyrkarna samtidigt genom afsaknaden af statsbidraget blefve
i lika mån högre betungade, ej heller någon orättvisa skulle tillfogas
dem, hvilka endast med penningar bidroge till väghållet. Däremot
kunde emellertid invändas, att för de distrikt, där någon vägskatt icke
utgjordes af jordbruksfastigheter, statsbidraget i nämnda fall endast
skulle komma att uppsamlas i vägkassan såsom ett öfverskott, hvilket
icke omedelbarligen utan först i en framtid, i den ordning 62 § anvisade,
kunde komma de väghållningsskyldige till godo, och att förhöjningen
af vägskatten för öfriga beskattningsföremål likaledes endast
komme att än ytterligare stegra nämnda öfverskott, vore detsamma än
så obehöflig!. Denna olägenhet torde emellertid hvad statsbidraget beträffade,
för den händelse nu angifna förfaringssätt skulle finnas lämpligt,
utan svårighet kunna förebyggas genom en viss af kollegium föreslagen
ändring af 62 §, hvaraf skulle följa, att det besparade statsbidraget
finge tagas i anspråk när som helst för vägkassans utgifter.
I hvarje fall syntes det böra få ankomma på beslut af de väghållningsskyldiges
majoritet att bestämma, huruvida nämnda statsbidrag skulle
till naturaväghållarne utbetalas eller ingå i vägkassan.

Den andra utvägen skulle vara att bibehålla det naturaväghållarne

112

Kungi. Majiis Nåd. Proposition N:o 21.

tillkommande statsbidraget såsom en deras egen fond, att efter beslut
af flertalet bland dem användas till sådana utgifter, hvarigenom lättnader
i väghållet kunde dem beredas, såsom till bidrag för inköp af
grus- och stentäkter, inköp af stenkrossningsmaskiner o. d.

Disposition af statsbidraget för samtlige väghållningsskyldiges gemensamma
räkning, efter beslut af majoriteten bland dem, torde emellertid
ej böra medgifvas i sådana distrikt, där vägdelning enligt nya
lagen ännu ej ägt rum, och där naturaväghållet följaktligen fortfarande
utgjordes efter mantal. Detta senare förhållande föranledde nämligen,
att statsbidraget också rättvisligen borde tillgodokomma dem efter denna
grund, det vill säga efter eu helt annan proportion än vägfyrktalet,
hvarför bidragets inryckande i vägkassan uppenbarligen skulle komma
att förnärma deras rätt, hvilkas fastigheter hade jämförelsevis större
mantal än taxeringsvärde. Mer egentligt vore, att statsbidraget i
sådana distrikt finge disponeras ensamt för de in natura väghållningsskyldiges
gemensamma räkning, under förutsättning nämligen, att vid
besluts fattande därom mantalet och ej vägfyrktalet finge utgöra röstgrund,
något som dock måste anses otidsenligt och jämväl olämpligt
med afseende å de förvecklingar och missförstånd, som däraf vore att
befara.

Lika med kollegium och de flere vederbörande, som sig därom
yttrat, finner jag den nuvarande utdelningen i kontant af statsbidraget
till naturaväghållarne vara olämplig och förty böra ersättas med ett
annat förfarande. Lagförslaget upptager i sådant syfte den ändring
i 60 §, att berörda bidrag skall tillgodokomma väghållarne genom
afräkning å deras allmänna utskylder. Till ledning för eu sådan
afräkning, hvilken sålunda skall verkställas af vederbörande häradsskrifvare
å debetsedlarna, skall det, jämlikt förslaget under 63 §, åligga
vägstyrelsen att, på sätt där närmare sägs, genom Eders KungL
Maj:ts befallningshafvande tillhandahålla häradsskrifvarne eu specifik uppgift
å bidragets belopp för hvarje väghållare. Huru förfarandet i öfrig t
skall ordnas, är eu mer teknisk fråga, som icke berör själfva väglagen,
utan dels nådiga kungörelsen den 25 januari 1895 angående dispositionen
af anslaget till bidrag till vägunderhållet på landet m. m., dels
ock författningarna angående uppbördsväsendet; och torde på särskild
pröfning, efter vederbörande ämbetsmyndigheters hörande, ankomma,
hvilka förändrade anordningar i dessa hänseenden lämpligen må böra i
följd af den föreslagna lagändringen vidtagas.

Förslaget innebär, att det ifrågasatta förfarandet skulle tillämpas
ej allenast på det ordinarie statsbidraget till vägunderhållet utan jämväl

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

på sådant extra statsbidrag, som kan komma att för vissa distrikt till
samma ändamål anvisas, för hvilket ändamål äfven det senare — såsom
redan förut är omnämndt — lämpligen bör uttryckas i en viss andel af den
uppskattade underhållskostnaden. Gifvet är emellertid, att här endast
kan afses det statsbidrag, som skall tillgodokomma naturaväghållarne
eller med andra ord belöper på vägunderhållet in natura, då nämligen
statsbidraget till det vägkassan åliggande vägunderhåll tydligen alltid
måste utanordna® i kontant till vägstyrelsen.

För uppbördsförvaltningarna kommer lagändringen utan tvifvel
att medföra afsevärdt besvär, och det kan måhända blifva nödigt att
bereda vederbörande tjänstemän, i synnerhet häradsskrifvarne, någon
särskild ersättning därför. Men detta synes mig vara af underordnad
vikt i jämförelse med den stora lättnaden och bekvämligheten för de
väghållningsskyldige att utan omgång eller besvär direkt komma i åtnjutande
af ifrågavarande förmån. De för samma syfte alternativt framkastade
förslag om statsbidragets indragande i vägkassan eller dess bibehållande,
såvidt det tillkommer naturaväghållarne, för deras gemensamma
räkning synas icke i samma grad tillgodose sitt ändamål och
förefalla dessutom i andra hänseenden mindre tilltalande. Den förra
anordningen kan nu visserligen icke sägas förnärma någons rätt, om
man afser det inbördes förhållandet mellan jordbruks- och andra vägfyrkar,
då nämligen, på sätt kammarkollegium framhållit, samtliga fyrkar
ändock blifva i lika mån betungade. Men, där någon uttaxering å
jordbruksfyrkarna icke behöfves, skulle anordningen genom den i följd
däraf oundvikliga högre uttaxeringen på andra fyrkar endast främja eu
— ej sällan osund — öfverskottsbildning i vägkassan, utan någon direkt
förmån för de väghållningsskyldige af den större uppoffringen. Den
andra anordningen åter, eller att låta statsbidraget, såvidt det belöper
på det indelade väghållet, användas för naturaväghållarnes gemensamma
räkning, är endast tänkbar på det sätt, att majoriteten bland
dem länge härom besluta. Men ett sådant förfarande synes icke kunna
stå väl tillsammans med behörig omsorg om minoritetens lagliga rätt,
en anmärkning som naturligen äfven gäller den förra anordningen, om
den skulle ankomma på beslut af samtliga vägliållningsskyldiges flertal.

Att återigen — såsom äfven varit ifrågasätt — stadga bidragets
aftvättning å utskylderna såsom regel, men lämna de väghållningsskyldige
befogenhet att, om de så önskade, besluta om något af nyssberörda
tvenne andra förfaringssätt för bidragets disposition kan så
mycket mindre vara lämpligt och behöflig!, som under sådana förhållanden
någon dylik befogenhet väl knappast någonsin skulle komma till utöfning.

Bik. till BiJcsd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förteckningar
öfver taxeringsvärden

m. m.

Bokföring af
Öfverskott. ,

Län för vägkos
sans behof.

Debitering
och uppbörd
af vägskait.

Öl §.

För att häri omnämnda förteckningar, såvidt de afse fastigheter
och frälseränta, skola kunna göra afsedt gagn, är nödigt, att summorna
af taxeringsvärden upptagas särskild! för jordbruksfastigheter, som utgöra
vägunderhåll in natura, och särskild! för alla öfriga fastigheter
och frälseränta. I detta syfte föreslås i paragrafen ändring, därvid i
ölrigt förutsattes, att allmänningsskogar, annan fastighet och frälseränta
skola fyrktalssättas efter en och samma måttstock.

02 §.

Då i följd al liär gifna regler angående disposition af öfverskott
i .vägkassan sådant öfverskott bör i kassans räkenskaper särskilt bokföras,
men föreskrift härom nu saknas, har en sådan i förslaget intagits.

Till paragrafen föreslås i öfrig! ett tillägg om upptagande af lån för
vägkassans behof. I brist af hvarje bestämmelse härom i lagen synes
någon tvekan hafva yppats, huruvida långifvares trygghet kunde anses
vara så tillgodosedd, att icke svårighet för erhållande af sådana lån
kunde uppstå. Uppenbarligen bör det emellertid ej vara de väghållningsskyldige
förmenadt att anlita lånevägen för fördelning på längre tid af
större utgifter, som alltför hardt skulle drabba, om de lädes på ett enda
års uttaxering. För att undanröja afl osäkerhet i detta hänseende
upptager förslaget bestämmelse om uttrycklig befogenhet för de väghållningsskyldige
att besluta om upplåning för vägkassans utgifter. Till
kontroll mot missbruk har emellertid tillika inryckts enahanda bestämmelse
om underställeingsskyldighet, som i ty fall gäller för kommunalstämma.

63 §.

Genom nådigt bref den 16 oktober 1806 har Eders Kungl. Maj:t,
jämte meddelande af nådigt beslut på underdåniga besvär af vägstyrelsen
i Gäsene härads väghållningsdistrikt af Älfsborgs län i fråga om
sättet för debitering och uppbörd af vägskatt inom distriktet, anbefallt
kammarkollegium att, efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i
länen hörande, inkomma med underdånigt utlåtande, huruvida skäl kunde
anses förefinnas för ändring i denna § i syfte att åt de väghållnings -

115

Kung!. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

skyldige inrymma befogenhet att åt vägstyrelsen eller, på sätt lagutskottet
vid 1896 års riksdag uti dess afgifna utlåtande n:o 27 föreslagit, kommunalnämnd
uppdraga att verkställa debitering, uppbörd och redovisning af
vägskatt.

Kollegium har med anledning häraf i detta ärende infordrat underdåniga
utlåtanden af Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande,
därvid äfven vägstyrelserna och uppbörd sförvaltningarna j ämte åtskilliga
kommunalnämnder fått i frågan sig yttra; hvarefter kollegium, jämlikt
nådig föreskrift, tagit frågan i öfvervägande i sammanhang med sitt
betänkande angående väglagens revision.

Då jämförelsevis många af de inom Riksdagen väckta motioner
angående ändringar i väglagen berört just denna fråga, har kollegium
lämnat eu närmare redogörelse för hvad i ämnet förekommit; och tillåter
jag mig ur denna redogörelse återgifva följande.

1 motion vid 1895 års riksdag hemställdes, att bestyret med vägskattens
debitering och uppbörd skulle undantagslöst öfverflyttas på
kommunalnämnderna och verkställas i sammanhang'' med debitering och
uppbörd af kommunalskatten, med rätt för kommunalnämnderna att
åtnjuta enahanda uppbördsprovision, som nu tillkomme kronans uppbördsman,
samt med befogenhet för de väghållningsskyldige att besluta
om afskrifning af sådana utgifter till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunnat indrifvas. Sedermera — i motioner vid
riksdagarna 1896—1900 — föreslogs åter, att det skulle få ankomma på
de väghållningsskyldige att vid allmänt sammanträde bestämma, huruvida
vägskattens debitering och uppbörd skulle äga ruin i sammanhang
med kronoskatterna eller på annat sätt, som kunde anses lämpligare,
antingen genom vägstyrelsen eller socknevis genom kommunalnämnderna,
på sätt och mot ersättning, hvarom öfverenskommelse kunde träffas;
och skulle, där uppbörden sålunda komme att verkställas annorlunda
än nu vore stadgadt, vederbörande åtnjuta samma rätt i afseende å
restantier indrifvande, som kommunalnämnd i fråga om resterande
kommunalutskylder, äfvensom de väghållningsskyldige själfva äga besluta
om afkortning af vägskatt för bristande tillgång.

De skal, som till stöd för berörda motioner anförts, kunde sammanfattas
sålunda:

Det vore både ändamålslöst och olämpligt, att vägskatt eu, som
till största delen åtginge till ersättning åt snöploglagen och på de
flesta ställen tillkomme de vägskattbetalande själfva, skulle behöfva
utgifvas i sammanhang med kronoutskylderna i början af året, då de
skattebetalande vore betungade med utgifter, för att sedermera, efter
att hafva under en tid af 3—i månader innestått i vederbörande landt -

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ränteri, åter utbetalas till dem, som erlagt skatten. Jämväl för vägstyrelsen,
som därvid både att förskaffa sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
anordning för medlens lyftande från ränteriet ock sedermera
finge foga anstalt att få medlen sig tillsända, medförde nämnda
förfaringssätt onödigt besvär och kostnad samt ofta äfven risk. Om
åter vägskatten finge uppbäras antingen i sammanhang med kommunalutskylderna
eller genom vägstyrelsen, kunde medlen genast och utan
omgång blifva tillgängliga, därvid äfven utdelning'' af statsbidraget och
likvid af ersättning åt snöploglagen kunde kvittningsvis och till stor
lättnad för alla vederbörande verkställas. Genom öfverenskommelse med
kommunalnämnderna skulle ock kostnaden för ifrågavarande bestyr kunna
ställas billigare än den provision, som nu måste i sådant afseende utgå.
Det måste ock anses principiellt oriktigt att, dä kommunala tskyldernas
uttagande vore anförtrodt åt menigheterna själfva, påfordra annan ordning
med afseende å vägskatten, som till sin natur vore en kommunal utlaga
och som åtminstone icke tillhörde någon annan än den lagligen bestämda
vägkommunen, häradet.

Vid 1896 års riksdag tillstyrkte lagutskottet en lag, enligt hvilken
paragrafen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»Konungens befallningshafvande..................................... föreskrifvet.

De väghållningsskyldige äge dock vid sammanträde, hvarom i 58 §
förmäles, bestämma, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisningskall
verkställas genom kommunalnämnd mot ersättning enligt öfverenskommelse;
och gälle i ty fall i fråga om debitering och uppbörd, sä
ock om indrifning af restantier i tillämpliga delar, hvad beträffande
kommunalutskylder finnes stadgadt.»

»Konungens befallningshafvande eller, där uppbörden sker genom
kommunalnämnd, de väghållningsskyldige äga att förordna om afskrifning
............................... indrifvas.»

Vid de öfriga riksdagarna utlät sig utskottet däremot i fullständigt
afstyrkande riktning. Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad
med stora olägenheter, vida större än dem, som åtföljde det nu stadgade
uppbördssätt genom kronobetjaningen. Och hvad anginge vägskattens
uppbörd genom kommunalnämnd, så skulle i det fall, att väghållningsdistriktet
bestode af allenast eu kommun, det möjligen utan
afsevärda olägenheter låta sig göra att, åt kommunalnämnden uppdraga
vägskattens debitering, uppbörd och redovisning. Men detta
vore ett undantagsfall. I de ojämförligt flesta fall vore flera kommuner
förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes vore kommunernas
antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det

117

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 21.

af motionärerna ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter,
ej minst för vägstyrelsen, som finge skriftväxla med alla de
särskilda kommunalnämnderna i stället för, såsom nu, med eu enda
myndighet.

Ingendera af förenämnda motioner har tillvunnit sig Riksdagens

bifall.

I de till följd af ofvan åberopade nådiga bref infordrade yttranden
hafva 14 uppbördsförvaltningar, 196 vägstyrelser och 23 kommunalnämnder
tillstyrkt eu ändring af paragrafen, antingen i det i nådiga
brefvet angifna syfte eller i enlighet med omförmälda förslag af lagutskottet
vid 1896 års riksdag eller slutligen i ändamål af obligatorisk
öfverflyttning på kommunalnämnderna af bär ifrågavarande bestyr, hvaremot
100 uppbördsförvaltningar, 171 vägstyrelser och 133 kommunalnämnder
uttalat sig emot någon ändring af paragrafen.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, livilkas yttranden finnas
i kollega betänkande, hvart och ett till sitt hufvudsakliga innehåll, anmärkta,
har en och annan uttalat den mening, att paragrafen i sin nuvarande
lydelse ej hide hinder i vägen för de väghållningsskyldige att,
om de funne sådant lämpligt, på annat sätt än genom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshaf vandes anlitande ombesörja vägskattens debitering och indrifvande.
Men i öfrigt hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
mer eller mindre kraftigt afstyrkt den ifrågasatta lagändringen, under
framhållande hufvudsakligen, att den nuvarande ordningen erbjöde den
bästa garanti för ordning, reda och säkerhet vid upptagande af nämnda
utskyld; att den mer invecklade debiteringen af densamma kräfde större
vana och säkerhet, än som kunde förutsättas hos vare sig vägstyrelse
eller kommunalnämnd; att de utskylder, som upptoges vid kronouppbörden,
inflöte jämnare och skyndsammare än kommunalskatten eller andra
för sig debiterade medel; att uppbörd genom kommunalnämnd skulle
i distrikt, bestående af flera kommuner, vålla vägstyrelsen mångfaldigt
ökadt besvär med skriftväxling och likvider, jämte det oreda skulle uppkomma,
i händelse icke alla kommunalnämnder inom distriktet ville åtaga
sig bestyret; att uppbörden genom vägstyrelsen åter skulle för densamma
medföra ännu större besvär och kostnad, samt att förfarandet icke i
någotdera fallet skulle ställa sig billigare för de väghållningsskyldige
än den nu gällande ordningen.

Lika med kammarkollegium har jag icke heller för egen del funnit
stöd för den åsikt, att ett öfverflyttande, om ock endast efter de väghållningsskyldiges
eget bestämmande, af här ifrågavarande bestyr från

118

Kimgl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21.

kronans uppbördsman till andra organ — vägstyrelser eller kommunalnämnder
— skulle medföra sådan fördel, att en dylik anordning förty
borde tillrådas. Tvifvelsutan skulle därigenom åtminstone i någon mån
komma att uppoffras den säkerhet, ordning och kontroll, som det nuvarande
uppbördssättet obestridligen erbjuder, och, efter hvad det vill
synas, finnes ingen anledning att antaga, att de direkta kostnaderna för
skattens upptagande skulle genom förändringen komma att nedbringas.
Den egentliga fördel, som därmed torde afsetts, nämligen att kunna
bereda utväg för utdelning samtidigt med vägskattens uppbörd af ej
mindre det naturaväghållarne tillkommande statsbidrag än äfven ersättningen
till snöploglagen, hvilket allt onekligen skulle lända till stor lättnad
för såväl vägstyrelsen som de våghål! ningsskyldign, har ansetts kunna
vinnas äfven med bibehållande af det nuvarande débiterings-och uppbördssätt,
i hvilket afseende lagförslaget stadgar dels under 60 §, såsom redan
angifvits, kvittning af statsbidraget mot väghållarens allmänna utskylder,
dels ock under 70 § en liknande afräkning beträffande snöplogningsersättningen.

Jag afstyrker sålunda hvarje ändring af 63 § i nu angifna syfte.
Däremot och då genom ofvan anförda nådiga beslut i särskildt mål blifvit
fastslaget, att de väghållningsskyldige — emot hvad eu och annan af
länsstyrelserna antagit — icke i något fall äga anlita annat förfaringssätt
för vägskattens debitering och uppbörd än att påkalla Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvandos medverkan, men paragrafens nuvarande ordalydelse
genom uttrycket »på vägstyrelsens därom framställda begäran» kan
gifva anledning till en annan uppfattning, hafva i förslaget dessa ord
ur paragrafen uteslutits.

Jämväl har det synts lämpligt att sätta vägstyrelsen i tillfälle att,
innan beslut därom af Eders Kungl. Majds befallningshafvande meddelas,
yttra sig angående afskrifning af sådana afgift er till vägkassan, som i
anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvås; i hvilket syfte
föreskrift i paragrafen intagits.

1 öfrigt har till paragrafen fogats ett tillägg, afseende skyldighet för
vägstyrelsen att så fort ske kan tillhandahålla Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
alla de för debiteringen af vägskatten och i sammanhang därmed
förekommande afräkna ngar af statsbidrag och snöplogningsersättning
erforderliga uppgifter om vägskattens belopp och det en hvar af vederbörande
väghållare tillkommande belopp i sådant bidrag och ersättning.

Vid uppbördsorderns meddelande lär Eders Kungl. Majds befallningshafvande
icke underlåta ätt tillse, det slutsummorna af statsbidrag och
snöplogningsersättning äro af vägstyrelsen riktigt upptagna. Men för

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

uppgifterna om fördelningen bör styrelsen vara ansvarig, så att, om någon
oriktighet härutinnan, någon väghållare till förfång, visar sig, honom
bör vara obetaget att omedelbart hos vägstyrelsen förskaffa sig rättelse.

64 §•

Ändringen betingas af förslaget under 52 §.

(55 §.

Mot denna paragraf har anmärkts, bland annat, att bestämmelse
saknades om den grund, efter hvilken de till ett och samma snöploglag
indelade fastigheter skulle sins emellan utgöra ploglagets arbete.

Kammarkollegium bär förmält sig icke vara i tillfälle att upplysa,
huruledes nu i detta afseende förfores, men med hänsyn därtill att de
i väglagen upptagna stadganden angående vinterväghållningen väsentligen
öfverensstämde med förut, enligt förordningen den 18 september
1790, gällande föreskrifter, samt då mantalet förr utgjort grund för
väghållningsbördans fördelning i allmänhet och jämväl, ehuru föreskrift
därom äfven tillförene saknats, torde tagits till rättesnöre i här ifrågavarande
hänseende, ville det synas sannolikt, att samma förhållande
äfven efter nya lagens införande faktiskt i allmänhet kvarstått, helst
som de längder rörande ploglagsindelning, Indika af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande fastställdes, fortfarande angåfve endast mantal, men
ej — utom i något enstaka fall — vägtal eller taxeringsvärden å vederbörande
fastigheter.

Då den anmärkta bristen syntes kunna vålla olägenhet, och med
lagens principer utan tvifvel bäst öfverensstämde, att här ifrågavarande
besvär ploglagsintressenter inbördes emellan fördelades efter vederbörande
fastigheters taxeringsvärden, hemställde kollegium, huruvida ej stadgande
i sådan riktning borde i paragrafen inrymmas.

I öfverensstämmelse härmed upptager förslaget ett tillägg till
förevarande paragraf.

Det torde dock böra anmärkas, att i verkligheten ploglagsintressenternas
arbete för snöplogningen ej sällan måste komma att utgöras
i en annan proportion än efter taxeringsvärdena å deras respektive
fastigheter, dels emedan dessa värden kunna vara så ojämna, att de icke
tillåta eu motsvarande uppdelning i hela dagsverken, dels ock därför,
att intressenterna ingalunda alltid förfoga öfver samma antal dragare
och arbetsfolk i förhållande till nämnda värden. Någon allmän norm
för reglering af deras inbördes skyldigheter måste emellertid finnas,

Ändring i §:n.

Ploglagsintressenternas

inbördes förehållande.

Sammanträde
för öfverenskommelse
om
ersättning åt
ploglagen.

Utesluten hänvisning
till
58 §.

Fördelning
och utbetalning
af snojplogningsersättningen.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

och eu sådan betingas för öfrigt med nödvändighet af förslaget under
70 § om sättet för snöplogningsmedlens utbetalning kvittningsvis mot
utskylderna, Har den ene delägaren i verkligheten utgjort större del
af arbetet än på honom efter den antagna grunden skulle belöpa, får
det blifva intressenternas ensak att genom särskild likvid sins emellan
utjämna sådant.

69 §.

Liksom de väghållningsskyldiges hörande inför häradsrätt enligt
förslaget skulle afskaffa, och deras yttranden i stället afgifvas å vägstämma,
har äfven det i paragrafen omförmälda sammanträde mellan de
väghållningsskyldige och ploglagen för öfverenskommelse om ersättningen
ansetts kunna förläggas till vägstämman.

70 §.

Här har till en början uteslutits hänvisningen till 53 §, då denna
i sitt förändrade skick ej skulle innehålla något om ploglagsersättningen.

I öfrigt upptager förslaget bestämmelser om sättet för ersättningens
fördelning mellan intressenterna i samma ploglag, äfvensom angående
dess utbetalning. I förra hänseendet finnes för närvarande ingen föreskrift,
utan har det sålunda varit öfverlämnadt åt ploglagsintressenterna
att sämjevis ordna likviden sig emellan af den för hela ploglaget in
summa utbetalade ersättningen.

Men i följd af det föreslagna tillägget till 65 § angående en viss
allmän norm för intressenternas inbördes deltagande i ploglagets skyldigheter
och framför allt för att möjliggöra eu direkt utbetalning af
ersättningen till hvarje intressent för sig i sammanhang med vägskattens
uppbörd måste nu fastslås den regel, att ersättningen skall fördelas efter
samma grund som plogningsskyldigheten, nämligen efter taxeringsvärdena
å ploglagsintressenternas fastigheter.

Hvad beträffar utbetalningen, har det varit en allmänt öfverklagad
brist i lagen, att ersättningen först en längre tid efter vägskattens
uppbörd kunnat komma vederbörande till godo. I de många distrikt,
där större delen af vägskatten åtgår till ifrågavarande ersättning och
jämväl till större delen måste utgöras af ersättningstagarna sj kifva,
måste dessa sålunda vid uppbördstiden i vägskatt vidkännas ett utlägg,
som dock sedermera efter eu tids mellanrum i form af ersättning för

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

plogningen till dem återbäres. Detta onekligen oegentliga förhållande
har kraft sin rättelse. Och för sådant ändamål föreslås nu, att utbetalningen
skall, liksom i fråga om statsbidraget, äga rum vid sjkifva
uppbörden genom afräkning å vederbörandes allmänna utskylder. Ett
sådant förfarande skall utan tvifvel bättre än något annat främja sitt
ändamål att bereda lättnad och bekvämlighet för skattdragarna. Därvid
kan emellertid ej sällan inträffa, att vederbörandes kredit å debetsedeln
öfverskjuter debet, hvarvid en kontant utbetalning af öfverskottet måste
af uppbördsmannen verkställas; men då det kan tagas för gifvet, atf
hvad af vägskatten i dess helhet inflyter skall under alla förhållanden
förslå till ploglagsersättningen, behöfver icke af andra medel beredas
något förskott till sådana kontanta utbetalningar, hvilkas belopp naturligtvis
sedermera afdragas vid vägskattens redovisning till vägstyrelsen.

Att vägstyrelsen skall tillhandahålla de för nu nämnda afräkningar
erforderliga uppgifter om ersättningens fördelning, är redan omnämnd t
i 63 §, till hvilken också hänvisas. Angående de mer speciella bestämmelserna
vid ifrågavarand e anordning, hvilka falla utanför sj kifva
lagen, tillåter jag mig åberopa hvad jag förut i fråga om utdelning af
statsbidraget i enahanda afseende anfört.

U §•

Tillägget till denna paragraf öfverensstämmer med förslag af
kammarkollegium och torde ej kräfva vidare motivering.

73 §.

Ändringarna i denna paragraf, angående val af snöplogfogde, äro
desamma som i 13 § föreslagits beträffande val af vägfogde och äro
tillkomna i liknande syfte.

SO §.

På sätt förut vidrörts, har det ansetts lämpligt att på ett ställe i
lagen sammanföra de däri nu förekommande och ytterligare föreslagna
processuella bestämmelser; därvid denna paragraf synts erbjuda den
tjänligaste platsen.

Såsom nya stadganden i ämnet upptager förslaget endast föreskrifter
om besvär öfver vägstämmas beslut och om syn för pröfning
af besvär öfver vägdelning.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft.

Tillägg till
§:n.

Val af snsplog
fogde.

ProcessueUa

bestcwnmelser.

16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I förra hänseendet yttras i Riksdagens skrifvelse, med syftning å
58 §, följande:

»Vidkommande — — gjorda framställningar, att föreskrift måtte
meddelas angående tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut,
som fattats vid det i 58 § af väglagen omförmälda sammanträde med
de väghållningsskyldige, så håller Riksdagen före, att det är en brist
uti väglagen, att bestämmelse uti ifrågavarande afseende saknas. Visserligen
har den praktiska tillämpningen visat sig kunna härför råda hot,
ity att uti flera särskilda genom besvär anhängiggjorda ärenden förklarats,
att det tillkommer Konungens befallningshafvande att till pröfning upptaga
besvär öfver de i 58 § angifva beslut; men antydda brist har likvisst
redan förorsakat olägenheter och tidsutdräkt; och anser Riksdagen, att
bestämmelserna om besvär öfver kommnnalstämmobeslut må kunna
blifva i förevarande fall tillämpliga.»

Hvad Riksdagen sålunda ifrågasatt har icke mött någon gensaga.

Lika med Riksdagen finner jag bestämmelser i ämnet erforderliga.
Sådana betingas äfven, och i något allmännare omfattning, af förslaget om
vägstämma, då det naturligen bör vara obetaget för väghållningsskyldig,
som är missnöjd med sådan stämmas beslut, att däröfver föra klagan.

I fråga om ordningen och sättet för sådan klagan upptager förslaget
motsvarande bestämmelser ur kommunalförordningen så till vida,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven här skall vara forum, och
besvärstiden räknas från öfverklagade beslutets kungörande i kyrkorna.
Jämväl de i nämnda förordning angifna allmänna besvärsgrunder torde
visserligen också här höra hafva sill tillämpning, men detta har icke
ansetts behöfva uttryckligen utsägas, då egentligen icke några andra dylika
grunder torde kunna förekomma. I fråga om besvärstiden åter afviker
förslaget från kommunalförordningen, i ty att, för likformighetens skull,
här antagits enahanda terminer, som i öfverensstämmelse med hittills
gällande föreskrifter af setts för alla andra klagomål i vägärenden, i
hvilken instans klagan än föres.

Behofvet åt föreskrifter om syn för pröfning af besvär öfver vägdelning
synes hafva på flera håll gjort sig gällande.

Så har Eders Kungl. Maj;ts befallningshafvande i Värmlands län
förordat intagande i lagen af bestämmelse därom att, då sådant för
pröfning af besvär öfver vägdelning ansåges nödvändigt, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ägde låta på de väghållningsskyldiges bekostnad
på platsen verkställa granskning af vägarnas gradering och
skiftesläggning.

123

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I liknande syfte liar yttrat sig'' Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län, som anfört att, då enligt nu gällande stadgande
i 44 § Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke ägde förordna
om syn för granskning af förrättningsmännens åtgärder vid
graderingen, och någon bevisning, som kunde tillmätas vitsord mot förrättningsmännens
afgörande!! härutinnan, ej torde kunna af en klagande
förebringas, helst ej ens vittnesförhör torde af honom kunna påkallas,
hvarje möjlighet för en klagande att vinna rättelse i en möjligen oriktig
vägdelning torde vara utesluten, såvida han ej på grund af uppenbara
räknefel eller formella brister i handläggningen kunde få den rättad
eller undanröjd; och ansåge Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande
alltså närmare bestämmelser tarfva® i fråga om den pröfning
af besvär öfver afslutad vägdelning, som tillkomme Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande.

Jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands
län har ifrågasatt ändring i 44 §, under framhållande att, då besvär
öfver vägdelning gånge ut på klagan öfver oriktig gradering af vägarna
eller mindre lämplig utläggning af de särskilda väglotterna, dessa anmärkningars
riktighet svårligen torde kunna af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande endast med ledning af företedda handlingar pröfvas.

Instämmande i dessa uttalandens syfte, har äfven kammarkollegium
hemställt om införande i lagen af bestämmelse i enlighet med Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands län förslag, dock att
kostnaden för syn, hvarom här vore fråga, icke torde böra drabba vägkassan
i annat fall, än att annan vederbörande icke funnes böra densamma
gälda.

Med afseende å hvad härom förekommit, bär i förslaget intagits
eu bestämmelse om befogenhet för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, då sådant linnes nödigt, genom ojäfvig landtmätare eller annan lämpligperson
med biträde af jämväl ojäfvige gode män anställa syn för pröfning
af besvär öfver vägdelning. Kostnaden för sådan syn har ansetts
lämpligen böra förskjutas af vägkassan, men stanna på den, som, efter
vanliga regler om rättegångskostnad, kan vid sakens slut därtill skyldig
pröfvas, sålunda antingen klaganden, om lian finnes hafva i oträngdt
mål klagat, eller i annat fall vägkassan, som här representerar motparten,
eller slutligen, efter omständigheterna, båda parterna till hälften hvardera.
Att, om vägkassan drabbas af kostnaden, vägstyrelsen må efter befogenhet
söka återvinning hos förrättningsmannen, torde falla af sig själft.

Tid för lagens
trädande i
kraft.

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

För att bereda nödig tid till utarbetande och pröfning af en de!
särskilda författningsbestämmelser utanför väglagen, hvilka skulle af
lagförslagets antagande påkallas, bär tidpunkten för den föreslagna
lagens trädande i kraft ansetts böra bestämmas till den 1 januari 1906.

Statsrådet Berger yttrade härefter:

Angående upphörandet af häradsrätternas befattning med vägärenden
af ekonomisk natur tillåter jag mig åberopa hvad jag såsom
pistitieombudsman i min till Eders Kungl. Maj:t ingifna underdåniga
framställning därom anfört; dock att, i fråga om de förändrade bestämmelser,
som af en sådan anordning skulle påkallas, jag biträder det
nu framställda förslaget om vägstämma såsom organ för utöfning af,
jämte andra de väghållningsskyldiges befogenheter, sådana, som nu
tillkomma dem vid sammanträde inför häradsrätt.

I öfrigt instämmer jag med föredragande departementschefen.

Departementschefen, statsrådet Odelberg hemställde härefter, att
Högsta domstolens yttrande öfver det inom jordbruksdepartementet upprättade
förslaget till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 måtte,
för det ändamål, 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag af
detta protokoll inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall.

Ex protocollo:
Reinh. H. J. Rudbeck.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

125

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18,
22, 33, 35, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 49, 50 och 51 §§, öfverskriften till
V kap. samt 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 69,
70, 71, 73 och 80 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 skola erhålla följande förändrade lydelse.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
därom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter höra samtlige
väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller penningar
deltaga; hvarefter, och sedan kronofogden afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Ej må af Konungens befallningshafvande Ull behandling enligt denna
paragraf upptagas ansökning om anläggning af ny eller omläggning af gammal
väg eller om förändring af bygdeväg till landsväg, innan plan och kostnadsförslag
för företaget, efter sakkunnig undersökning, uppgjorts; ej heller ansökning
om öfvertagande till allmänt underhåll af förutvarande enskild väg,
innan tillförlitlig utredning ägt rum beträffande hvilka åtgärder må mfordras
för vägens försättande i laggillt skick, så ock om kostnaden därför.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och
färja utgör hvarje härad eu gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delad! i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
däraf då förenade till ett distrikt, må därvid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af
härad eller delar däraf till ett sådant distrikt må därefter, så vidt icke
därom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.

Hvad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt
är stadgadt må ej innefatta hinder för kommuner eller landsting att
lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja.

0 §•

1 skyldigheten att bygga och lind erhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
de äro underkastade lotsningsskyldigliet, bibehållas vid dem hittills förunnad
frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) afl annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst däraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyssnämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med. undantag för inkomst, som förvärfvas
genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

7 §•

V ägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggill! skick, åligger afl jordbruksfastighet med undantag af staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar samt utgöres efter vägdelningt
hvarom i III kap. stadgas.

127

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

De beskattningsföremål, hvilka icke utgöra vägunderhåll in natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa under förvaltning af en vägstyrelse,
hvarom i V kap. förmäles.

8 §.

Kostnaden för underhåll af väg, som ej ingått i vägdelning, af bro,
som ej är till vägtrumma hänförlig, samt af färja bestrides ur vägkassau,
i den män sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning af ny och omläggning af
gammal väg, förändring af bygdeväg till landsväg, iståndsättande af enskild,
väg, bro och färja, som till allmänt underhåll öfvertages, samt byggande af bro
och färja, i den män sådan kostnad ej af statsmedel eller, efter särskilda
åtaganden, af kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

12 §.

Finnes väg eller vägsträcka så belägen eller så beskaffad, att den ej
lämpligen kan i vägdelning intagas, må den i ordning, hvarom i 43 § stadgas,
kunna från vägdelningen uteslutas för att medelst vägkassan underhållas.

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt
vägstycke eller eljest obekvämt belägen med afseende å fullgörandet
af dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, där innehafva aren sådant
hellre vill och de väghållning sskyldige därtill samtycka eller, om samtycke
vägras, Konungens befallningshafvande på fastighetsinnehafvarens besvär
pröfvar skäligt bifall därtill lämna, i stället bidraga med penningar efter
det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den i IV kap.
omförmälda nämnd; skolande härvid icke tagas i beräkning den af nämnden
angifna särskilda kostnad för ökadt besvär i följd af större afstånd från
fastigheten till dess vägstycke.

Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lämnats odelad emellan delägare i samma
jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad
emellan två eller flera, svare desse för underhållet af fastighetens väg,

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

livar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde. Är o delägarne
flere än två, skola de sig emellan för minst ett år i sänder utse
en vägfogde. Om valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen, som
i sin ordning lämnar den valde däraf del. Intill dess valet ägt rum och
kronobetjäningen därom underrättats, svare delägarne en för alla och alla
för en för underhållet af fastighetens väg.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första hand för delägarnes skyldighet härutinnan samt äger
för återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför
nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga förrän ytterligare tre år
förflutit.

Vill delägare, att vägen skall delas, kåfve lian därtill vitsord;
och förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §
stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare vägunderhåll,
än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden utlagd,
njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning
ur vägkassan.

15 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle i väsentlig
mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll indelad, må
kostnaden för sådan skadas botande äfvenledes gäldas ur vägkassan.

16 §.

Varder, till följd af annan efter vägdelning inträffad omständighet
än dem, som afses i 14 och 15 §§, fastighets vägunderhåll märkligt försvåradt,
njute den fastighet jämväl därför ur vägkassan ersättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

129

u §■

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrifves och redovisas i sammanhang med
vägslcatten.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse mellan vederbörande väghållare och distriktets
öfrige väghållningsskyldige icke träffas, hänskjutes frågan till bedömande
åt tre gode män, hvilka utses, en af Konungens befallningshafvande, en
af vägstyrelsen och en af väghållaren.

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig
att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter
bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse god
man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

22 §.

Väg, bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlämnandet vara försatt i laggillt skick.

33 §.

o

A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjänstemans anvisning.

Om hämtning af väglagning sämnen från kronans jordbruksdomäner
stadgas särskilt.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordägaren icke träffas, äger
häradsrätten, då väghållningsskyldig eller vägstyrelsen därom instämmer
talan, bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen tjänligast och till
minsta skada för jordägaren må afhämtas samt till hvilket belopp ersättning
därför skall utgifvas.

Bill. till Eiksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft.

17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman och två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som
antingen redan är eller, med afseende på skiljaktiga förhållanden, varder,
efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande bestämd
för hela länet eller delar däraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst åtta dagar före syneförrättningen
och, där så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras,
och bör därvid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då
den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen
hvarje dag kommer att besiktigas.

Öfver syneförrättningen föres protokoll, hvari antecknas för hvarje
väglott hefunna brister i vägunderhållet och det penningbelopp, hvartill kostnaden
för deras afhjälpande af synemännen uppskattas.

Stanna synemännen i olika meningar, gälle hvad de fleste säga. Har
hvar sin särskilda mening, gälle länsmannens.

Underrättelse om nämnda brister meddelas de väghållningsskyldige
genom kungörelse, som skall uppläsas sist å andra söndagen efter syneförrättningens
slut eller, om gudstjänst då ej hålles, å först infallande
med gudstjänst förenad söndag samt därefter vara tillgänglig å det
ställe inom socknen, som för sådant ändamål af kommunalstämma utses;
skolande länsmannen därjämte inom samma tid tillställa vägstyrelsen utdrag
af kungörelsen, i hvad den rör vid synen befunna brister i det vägunderhåll,
som åligger vägkassan. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande
för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom viss af syneförrättaren
föreskrifven lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva bristerna botade,
vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
därjämte att bristerna emot lega afhiälpas.

Kan ej lega af länsmannen under hand åstadkommas för kostnad, ej
öfverstigande hvad vid synen för bristernas botande beräknats, varde arbetet
utbjudet på offentlig auktion, som hålles af länsmannen och kungöres i
sockenkyrkan minst fyra dagar förut. Göres då ej anbud, äge länsmannen
på annat lämpligt sätt besörja om arbetets utförande.

Legokostnaden äger länsmannen omedelbart hos den tredskande uttaga.

Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skall väghållare
eller vägfogde, så fort ske kan, anmanas att inom viss kort tid afhjälpa
vid äfventyr, som nyss är nämndt; och värde, där den tid försittes,
arbetet efter syn och uppskattning bortlegdt samt kostnaden därför uttagen på

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

sätt ofvan stadgats. Dock må, där bristen är af beskaffenhet att dröjsmål
med dess af hjälpande kan medföra våda för vägfarande, skadan genom länsmannens
försorg omedelbarligen botas. Innan leg okostnaden i ty fall må hos
väghållaren uttagas, skall räkning därå af kronofogden granskas och godkännas.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, h vilka skola såsom allmänna
anses, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:6) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag
därom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens
befallningshafvandes pröfning; hvarefter, och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar
beslut.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, och
åsättande af vägtal därefter blifvit af Konungens befallningshafvande fastställdt,
samt beslutet därom vunnit laga kraft, fortsättes förrättningen
medelst vägarnes gradering; åliggande förrättningsmannen att, innan
förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets
kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens
fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den däraf föranledda större eller

132

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som under en
längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, där
större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning
i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnes gradering försiggått, afgifve förr ättling smannen
med gode männen förslag rörande frågan om de vägar eller vägsträckar,
som jämlikt 12 § kunna anses böra från delningen uteslutasy öfver hvilket
förslag Konungens befallningshafvande, efter de väghållningsskyldiges hörande,
fattar beslut,'' hvaruppå, och sedan frågan bhfvit slutligen afgjord, förrättningen,
efter kungörelse, som ofvan är sagdt, af slutas medelst vägarnes fördelning.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
såväl att därom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan, som
ock att samtidigt, för vederbörandes kännedom, tillställa dels hvarje länsman
inom väghållning sdistriktet utdrag af vägdelning slängden för hans tjänstgöringsomrade,
dels ock väg styrelsens ordförande ett exemplar af vägdelningslängden,
graderingslängden och förrättningsprotokollet. Konungens befallningshafvande
utfärdar därefter allmän kungörelse om förrättningens
af slutande. ,

>1 | Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument däröfver till länets landtmäterikontor för att
där förvaras.

Tillträde af de nya våglotterna skall äga rum vid utgången af det
år, under hvilket delningen vunnit laga kraft.

45 §.

Vill delägare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga därom vid vägdelning, som i
36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med
nämnda vägdelning, och galle därvid i tillämpliga delar hvad här ofvan
i detta kapitel är stadgadt.

i Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delägarne
om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af'' två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, äge Konungens befallningshafvande,
på anmälan af delägare, förordna landtmätare eller annan

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lämplig person att verkställa delningen, sedan delägarne till förrättningen
bevisligen kallats och vid densamma lämnats tillfälle att sig yttra; och
skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till
efterrättelse. Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som har att därom underrätta
delägarne.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,
skall bekostas al delägarne i förhållande till deluingsgrunden och äger
bestånd, till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlige delägare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,
sa affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen
ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf afses,
hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande
till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen ägde rum.

Hvad sålunda i 2 och 3 punkterna af denna paragraf är stadgadt
gälle i tillämpliga delar i fråga om indelning af omlagd väg på de fastigheter,
som jämlikt 14 § skola densamma underhålla; dock med iakttagande:

att, därest öfverenskommelse om vägens delning icke inom sex månader
från det vägen blifvit afsynad och godkänd kommit till stånd, vägstyrelsen
ofördröjligen skall hos Konungens befallningshafvande begära förordnande
om delningen;

att förrättningsmannen skall med biträde af två gode män verkställa
vägens gradering i enlighet med 43 §;

att tillträde af de nya väglotterna skall utan hinder af klagan öfver
delningen äga rum vid utgången af det år, under hvithet delningen blifvit
verkställd; samt

att delningen bekostas af vägkassan.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,
uppskattas särskild t för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhållet
den tid mark är bar af allmän väg, bro och färja.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å
ortens pris på dagsverken och körslor som ock därå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet, äfvensom å af ståndet mellan den
v äghållnmgsskyldig a fastigheten och dess väglott; börande i uppskattnings -

134

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

instrumentet utsättas detta afstånd äfvensom, där detsamma är mer afsevärdt.
särsJcildt angifvas det belopp, som anses motsvara väghållarens till
följd af berörda förhållande ökade besvär.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter.

Ordföranden och en ledamot förordnas af Konungens befallningshafvande;
och bör åtminstone ordföranden vara densamme för alla distrikt
inom ett län eller landstingsområde.

Öfrige två ledamöter tillika med två suppleanter för dem utses af de
väghållning sskyldige å vägstämma, som i 52 § sägs; hvaröfver Konungens
befallningshafvande äger hålla hand. Af dessa ledamöter och suppleanter
bör en ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare af jordbruksfastighet
samt eu ledamot och dennes suppleant bland väghållningsskyldige,
som äro pliktige att deltaga i väghållet för annat beskattningsföremål
än jordbruksfastighet.

I afseende å villkoren för behörighet till uppdrag såsom ordförande,
ledamot eller suppleant i nämnden skall i öfrigt, äfvensom angående rättighet
att uppdraget sig afsåga, i tillämpliga delar gälla hvad om ordförande i
kommunalstämma stadgadt är.

49 §.

Sedan nämndens uppskattning vunnit laga kraft, skall den lända till
efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning därefter sker.
Askas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det på
Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges hörande,
om sådan förordna. Då ny vägdelning skett, skall dock, så snart densamma
vunnit laga kraft, förnyad uppskattning verkställas, hvarvid den
gradering, som''vid nämnda vägdelning ägt rum, bör ligga till grund, där
ej sedermera inträffade förhållanden föranleda annat.

Har, efter det uppskattning ägt rum, tillkommit ny eller förändrats
gammal väg, bro eller färja, skall, där vägstyrelsen sådant begär, verkställas
särskild uppskattning beträffande dylik väg, bro eller färja. Den uppskattning
skall gälla, intill dess ny allmän uppskattning inom distriktet sker.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

135

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ur vägkassan ersättning,
den lörre med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande
resereglemente tillkommer kronofogde, och ledamöterne i likhet med
hvad om ledamot i ägodelningsrätt är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i läns kungörelserna
på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägstämma; så ock om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För afgifvande af yttranden i de fall, då de väghållning sskyldige
enligt denna lag skola höras, för anställande af de i 47 och 54 §§ omförmälda
val, så ock för utöfning af den beslutanderätt, som eljest enligt
denna lag tillkommer de väghållning sskyldige, skola dessa sammanträda å
vägstämma.

Böstvärdet å vägstämma beräknas efter vägfyrktal; ägande i distrikt,
som omfattar mer än en kommun, de väghållning sskyldige att å vägstämman
låta sin talan föras genom af dem kommunvis å kommunalstämmor efter
vägfyrktal utsedda ombud, hvilka skola rösta för sin kommuns hela vägfyrktal,
enskilde väghållningsskyldige obetaget att vid vägstämman utöfva
rösträtt för eget vägfyrktal, som i ty fall af räknas från det, för hvilket vederbörande
kommunombud skall äga rösta.

I vägstämmas öfverläggning ar äga vederbörande kronofogde och länsman
deltaga.

Ordet vid vägstämma föres af vågstyrelsens ordförande; dock att, vid
behandling af fråga enligt 64 §, särskild ordförande bär för tillfället utses.

Vägstämma skall hållas å ort inom väghållning sdistriktet eller å annat
ställe, som för sådant ändamål af stämman särskildt utses.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kungörelse om stämman utfärdas af vägstyrelsens ordförande och
skall innehålla bestämd uppgift om tid, ställe och öfverläggning sämne för
stämman. Kungörelsen uppläses i distriktets kyrkor i så god tid före stämman,
att kommunombud på sätt nyss är nämndt må kunna utses.

Ordinarie vägstämma hålles årligen i oktober månad för handläggning
af de i 58 och 64 §§ omförmälda frågor. Vägstämma hålles äfven när
Konungens befallningshafvande eller vägstyrelsens ordförande sådant nödigt
finner. Enskild väghållning sskyldig, som till talan å vägstämma är berättigad,
äger ock begära vägstämmas sammankallande för uppgifvet ändamål.
Varder denna begäran af vägstyrelsens ordförande af slagen, meddelar lian,
om så äskas, sitt beslut skriftligen med skälen därtill; och äger sökanden
där öfver föra klagan hos Konungens befallningshafvande inom. den tid, räknad
från beslutets delgifning, som i 80 § stadgas.

Ordföranden skall vid vågstämman föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll. Det protokoll, justeradt af två vid stämman närvarande och därtill
utsedda personer, skall så fort ske kan genom vägstyrelsens försorg
uppläsas i väghållning sdistriktets kyrkor.

I öfrigt skall, i fråga om ärendenas handläggning å vägstämma, i tilllämpliga
delar gälla hvad för kommunalstämma är stadgadt.

53 §.

För hvarje väghållning sdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan stadgas.

Ur vägkassan bestridas samtliga för vägväsendet erforderliga utgifter,
såvidt de eg på grund af denna lag eller eljest annorlunda utgå.

54 §.

För hvarje väghållningsdistrikt äga de väghållningsskyldige att
inom sig utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, hvilka,
jämte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje valperiods
utgång väljas å vägstämma för en tid af fyra år. Hälften af antalet, eller,
om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utträder
dock, efter lottning, vid slutet af andra året under den period, för hvilken
val i angifna ordning första gången ägt rum. Af går ledamot eller suppleant
under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och
bör den sålunda välde tjänstgöra under den tid, som för den afgångne
återstått.

137

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

I afseende å villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant äfvensom
angående rättighet att uppdraget sig afsåga skall i tillämpliga delar
gälla hvad om ordförande i kommunalstämma är stadgadt.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande.

A väg stämma utses jämväl för en tid af fyra år tre revisorer för
granskning af vägstyrelsens räkenskaper ock förvaltning äfvensom ett
lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, hvilken, beträffande det vågkassan åliggande vägunderhåll,
är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan,
verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut
samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jämlikt denna lag på styrelsen
ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter vägstyrelsens hörande,
fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, äga vederbörande
kronofogde och länsman deltaga.

57 §.

Inom juni månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda
öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jämte
de inkomster, hvilka på grund af föregående beslut böra under det
nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt
förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande
året; och åligger det revisorerne att före den 15 augusti till vägstyrelsens
ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver
den af revisorerne verkställda granskning af vägstyrelsens redovisning,
som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen
kan hafva framlagt.

Vägstyrelsens ordförande låter därefter i län skungörelserna offentliggöra
revisorernes berättelse jämte styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat
med tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för vägliållningsskjddige
hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 18

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

anledning däraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla
inom påföljande september månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola å ordinarie vägstämma pröfva och
fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang
därmed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de
till utgörande däraf skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande däraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en
vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af
den beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättas för hvarje
kommun af häradsskrifvaren mot ersättning ur vägkassan med belopp, hvarom
särskildt stadgas* Längden skall så fort ske kan af häradsskrif var en
sändas till kommunalnämnden, som låter i kommunens fyrktalslängd införa
vägfyrktalen; hvarefter, och sedan vägfyrktalslängden på enahanda sätt, som
i fråga om kommunens fyrktalslängd är föreskrifvet, undergått granskning
och justering, vägfyrktalslängden ofördröjligen skall af kommunalstämmans
ordförande tillställas vägstyrelsen.

60 §.

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja
lämnas en tiondedel af statsmedel. Därutöfver må väghållning sdistrikt, som
äro med väghållning synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts pröfning
af staten erhålla särskildt understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål
må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Det statsbidrag, som belöper på underhållet af indelad väg, skall för
dem, som sådant underhåll bestrida, utgå genom afräkning å deras allmänna

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

utskylder; och gånge därmed som i 63 § sägs. Statsbidrag för det vägkassan
åliggande vägunderhåll utbetalas till vägstyrelsen.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af
all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af statsmedel,
fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning på hvarje
sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.
Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter enligt
den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel
för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för hvarje kommun beträffande de i
väghållet deltagande beskattningsföremål summariskt upptaga, i fråga om
fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet, särskildt å fastigheter, som utgöra
vägunderhåll in natura, och särskildt å alla öfriga fastigheter jämte
frälseränta, samt i fråga om inkomst den beskattningsbara andelen däraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § afsedda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshafvande,
i på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges
hörande, förordna om öfverskottets användande för grundförbättring af
vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jämväl till
lindring af‘väghållningsbesväret i dess helhet. Öfverskottet skall i vägkassans
räkenskaper särskildt bokföras. PpfÄ! jf-J

Om upptagande af lån för vägkassans behof må de väghållning sskyldige
besluta; dock att, där fråga är om lån, ställdt på längre återbetalning stid
än två år, beslutet skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl.
Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, att vägskatten varder
enom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedeFär föreskrifvet; ägande
Konungens befallningshafvande jämväl att, efter vägstyrelsens hörande,

140

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende
till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

För debiteringen och iakttagande i sammanhang därmed af de i 60
och 70 §§ föreskrifna afräkning^’ skall vägstyrelsen så fort ske kan till
Konungens befallningshafvande ingifva dels uppgift å det belopp, hvilket
skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande däraf skyldige, dels
ock längder, utvisande fördelningen mellan vederbörande väghållare af ej
mindre det i 60 § afsedda statsbidrag, än äfven den ersättning för vinterväghållningen,
hvarom i 70 § förmäles.

64 §.

Vid ordinarie vägstämma meddela de vägliållningsskyldige ansvarsfrihet
åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i anledning
af anmärkningar böra vidtagas.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargalt skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje
väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag
af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så
kallade ploglag, hvilka hvartdera af vägen tilldelas ett visst stycke,
det de skola behörigen vidmakthålla.

De till samma ploglag indelade fastigheter skola i det ploglaget åliggande
arbete sins emellan taga del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

69 §.

Till vägstämma skola de väghållning sskyldige inkallas att med ploglagen
om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig härom
förena, varder ärendet underställdt pröfning af Konungens befallningshafvande,
som efter skälighet jämkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka utgå ur vägkassan, utbetalas
genom afräkning mot vederbörandes allmänna utskylder; och gånge därmed
som i 63 § sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

141

71 §■

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller
af Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång
gälla i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god
tid före hvarje sådan periods utgång å ny o sammankallas för att antingen
förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Där i följd af ny vägdelning eller eljest väsentligen förändrade förhållanden
inträdt i afseende å vinterväghållningen, må Konungens befallningshafvande
äga att åvägabringa ny reglering där af utan afvaktan på utgången
af den period, för hvilken betingen med ploglagen bestämts skola gälla.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delägare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om
valet skall underrättelse meddelas kronobetjäningen,. som i sin ordning lämnar
den valde däraf del. Intilldess valet ägt rum och kronobetjäningen därom underrättats,
svare delägarne en för alla och alla för en för fullgörande af ploglagets
skyldigheter.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargillt
skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvithet uppbåd delägare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det vinterväg
jämlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjänstgjort,
vare ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare
tre år förflutit.

80 §.

Den, som med vägstämmas beslut ej nöjes, äge däröfver anföra besvär
hos Konungens befallningshafvande inom tid, som nedan sägs; och varde den
Hd räknad från det beslutet blifvit enligt 52 § offentligen kungjordt.

I enahanda ordning och inom nedan angifna tid må klagan föras
öfver vägdelning och särskilda nämndens uppskattning; skolande besvärstiden
räknas, där fråga är om vägdelning enligt 45 §, från det klaganden erhållit
sådan underrättelse, hvarom i samma paragraf stadgas, samt, där besvären

142

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

afse annan vägdelning eller särskilda nämndens uppskattning, i förra fallet,
från det kungörelsen om vägdelningens af slutande och, i senare fallet, från
det den i 51 § omförmäla länskungörelse hlifvit i distriktets kyrkor uppläst.

I alla ofvannämnda fatt skola besvären, vid talans förlust, ingifvas, i
mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län inom
fyrtifem dagar och i mål från öfriga orter inom riket inom trettio dagar,
dock att menighet, som klagar, äger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Finner för pröfning af besvär öfver vägdelning Konungens befallningshafvande
nödigt låta anställa syn; äge Konungens befallningshafvande förordna
ojäfvig landtmätare etter annan lämplig person att med biträde af
två tillkallade jämväl ojäfvige gode män sådan syn hålla. Kostnaden för
förrättningen skall förskjidas af vägkassan, men stannar på den, som vid
sakens slut därtill skyldig prof vas.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1906.

Tabeller.

144

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Ta -

angifvande för år 1900 olikheten mellan väghållningsdistrikten i
efter uppgifterna i bil. C. till kammarkollegii underdåniga

1

2

3

4

5

Kostnad

Våglängd

väghållningen

den tid mark

Våglängd

Vägfyrkar

per väg-

är bär (enligt

V äghållnin g sdistrikt

särskilda

nämndens

uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

Ö.

i ...

Stockholms län.

1

Sollentuna härads ....................................................

63.330

89.018

0.711

7.389

53

2

Färentuna » ....................................................

75.181

62.903

1.195

6.644

02

3

Västra fögderiets Norra............................................

149.308

53.256

2.804

6.239

20

4

» » Ostra ............................................

90.470

44.920

2.014

10.002

5

» » Västra ........................................

118.057

55.404

2.131

11.978

80

6

» » Södra ............................................

114.988

47.083

2.442

5.601129

7

Börstils sockens ........................................................

53.800

18.879

2.850

4.76637

8

G-räsö » ........................................................

30.623

4.998

6.125

1.26267

9

Hargs och Edebo socknars ....................................

88.250

24.164

3.652

4.204 41

10

Hökhufvuds, Valö och Forsmarks socknars .......

74.809

26.831

2.788

6.497iil

11

Närdinghundra härads ............................................

170.799

53.026

3.221

10.954|—|

12

Väddö och Häfverö socknars ................................

80.770

29.140

2.772

5.748

20!

13

Singö sockens ............................................................

11.900

1.186

10.034

—

—i

14

Lyhundra härads .......................................................

96.551

37.441

2.579

12.279 8l|

15

Sjuhundra » ........................................................

136.870

30.386

4.504

9.967

7 7 j

16

Roslags-Bro sockens ................................................

38.000

16.256

2.338

4.002 20

17

Vätö sockens ...........................................................

24.000

7.349

3.266

1.444:31

18

Frötuna och Länna skeppslags................................

77.168

42.546

1.814

5.695 48

19

Öster-Åkers, Riala och Roslags-Kulla socknars....

71.900

38.282

1.878

6.216 05

20

Ljusterö sockens .......................................................

21.300

12.230

1.742

1.977,91

21

Värmdö skeppslags....................................................

49.292

62.804

0.785

4.986 oi

22

Danderyds » ....................................................

58.685

127.755

0.459

5.984:03

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition No 21. 145

hell

besväret med allmänna vägars underhåll; sammanställd och uträknad
utlåtande den 27 december 1902 ifråga om revision af väglagen.

1 6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings-

kostnad

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

Yägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöplöglagen)

väghållningen

den tid mark

är har

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks
fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägfyrkar

Kronor

ö.

Kronor

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

'' ''-■''''■''i.

1.375

8.764

53

11.7

2.2

13.9

1

1:

IL —

1.276

—

7.920

02

8.8

1.7

10.5

3.-—

15.—

3.594

—

9.833

20

4.2

2.4

6.6

6.99

18.14

2.795

—

12.797

—

11.1

3.1

14.2

7.—

32.—

2.809

—

14.787

80

10.i

2.4

12.5

7.—

21.—

2.594

_

8.195

29

4.9

2.3

7.2“

8.—

20.—

2.530

40

7.296

77

8.9

4.7

13.6

16.—

33.—

721

—

1.983

67

4.i

2.4

6.5

32.—

57.—

1.269

09

5.473

50

4.8

1.4

6.2

6.—

24.—

1.642

03

8.139

14

8.7

2.2

10.9

7.—

21.—

1.362

—

12.316

—

6.4

0.8

7.2

3.—

21.—

3.760

—

9.508

20

7.1

4.7

11.8

12.—

33 —

3.034

50

15.314

31

12.7

3.1

15.8

8.—

30.5

—

—

9.967

77

7.3

—

7.3

—

26.—

2.090

—

6.092

20

10.5

5.5

16.o

16.—

38.—

540

—

1.984

31

6.o

2.3

8.3

7.—

28.—

1.255

—

6.950

48

7.4

1.6

9.o

8.—

22.—

749

—

6.965

05

8.6

1.0

9.6

—

17.—

272

—

2.249

91

9.3

1.3

10.6

2.—

20.—

507

--

5.493

01

10.1

1.0

11.1

6.-

16.—

i 810

—

6.794

03

10.2

1.4

11.6

14.-

5.-

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 19

1

2

3

4

5

t;

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

i 2

3

4

5

Väghållningsdistrikt

| Väglängd

Yägfyrkar

Yäglängd
per väg-

fyrk

Kostnac

väghållningen
den tid mark
är bär (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

ö.

1

Sotholms härads ............................................

202.493

108.733

1.862

13.320

07

2

Svartlösa » ................................

162.044

190.188

0.852

34.941

44

3

Öknebo » ...................................

122.049

72.973

1.673

14.554

93

Uppsala län.

4

Håbo härads........................................

83.613

48.337

1.730

3.245

72

5

Bro » ..........

41.832

31.736

1.318

5.291

80

6

Asunda » ........

101.790

67.766

1.502

12.476

61

7

Trögds » ...............

173.000

95.354

1.814

9.813

97

8

Lagunda » ...................

95.813

48.497

1.976

11.877

_

9

Hagunda » ...................

96.748

45.838

2.110

9.319

_

10

Ulleråkers» ....................

88.590

38.623

2.294

11.969

11

Bälinge » .........

120.758

39.140

3.085

15.659

__

12

Vaksala » ................

63.133

38.529

1.638

6.533

_

13

Rasbo » ........

76.720

36.506

2.102

8.103

_

14

Tierps tingslags ................................

95.674

44.318

2.159

3.023

45

15

Vendels » ..........

61.464

20.336

3.022

3.379

44

16

Vesslands och Älfkarleby tingslags........................

108.507

101.761

1.066

3.903

54

17

Korunda härads ...................

145.495

46.821

3.107

810

26

18

Olands » .......

166.016

60.026

2.766

12.830

99

19 j

Bilms och Dannemora tingslags ............................

100.349

37.305

2.690

6.913

99

20

Löfsta förra tingslags.......................

97.598

29.985

3.255

7.532

65

Södermanlands län.

21

Jönåkers härads ...................

311.637

147.955

2.106

20.272

88

22

Rönö »

252.497

108.390

2.330

18.693

60

23

Hölebo »

122.191

61.013

2.003

11.378

37

24

Oppunda » ........

554.000

253.594

2.185

35.451

—

25

Villåttinge » ........

247.515

91.009

2.720

13.887

18

26

Öster-Rekarne härads...........................

265.264

137.363

1.931 1

25.930

98

27

V äster-Rekarne » ...................

112.713

95.5911

1.179

11.012

14

28

Åkers härads ..........................

171.000

69.357 |

2.466

13.267

90

29

Daga »

154.427

66.989

2.305

18.238

86

30 |

Selebo »

92.565

75.921 |

1.219

8.391

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

147

6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings-ko stnad

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

Yä gskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

väghållningen

den tid mark

är bar

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura.

1

per hvarje
af öfriga
vägf yrkar

Kronor

ö.

Kronor

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

4.635

27

17.955

34

6.6

2.3

8.9

14.—

1

5.747

36

40.688

80

21.6

3.5

25.1

31.—

2

1.179

—

15.733

93

11.9

1.0

12.9

3.—

24.—

3

1.834

41

5.080

13

3.9

2.2

6.1

5.—

12 —

4

790

97

6.082

77

12.7

1.9

14.6

2.—

20.—

5

3.962

—

16.438

61

12.3

3.9

16.2

5.5

17.5

6

2.930

54

12.744

51

5.7

1.7

7.4

3.—

13.—

7

2.681

56

14.558

56

12.4

2.8

15.2

6.5

13.—

8

4.341

44

13.660

44

9.6

4.5

14.1

10.—

29.—

9

4.994

42

16.963

42

13.5

5.6

19.i

16. -

46 —

10

5.148

76

20.807

76

13.0

4.3

17.3

16.—

44.—

11

2.355

96

8.888

96

10.3

3.7

14.o

9.—

22.—

12

2.713 68

10.816

68

10.6

3.5

14.1

8.—

29.—

13

5.106

99

8.130

44

3.2

5.3

8.5

15 —

23.—

14

2.380

57

5.760

01

5.5

3.9

9.4

13.—

29.—

15

4.307

15

8.210

69

3.6

4.o

7.6

—

11.—

16

4.578

43

5.388

69

0.6

3.1

3.7

14.—

30.5

17

4.297

—

17.127

99

7.7

2.6

10.3

6.— ''

30.—

18

3.360

92

10.274

91

6.9

3.3

10.2

—

34.—

19

2.486

76

10.019

41

7.7

2.5

10.2

7.—

33.—

20

3.278

96

23.551

84

6.5

1.1

7.6

2.—

14.—

21

3.926

20

22.619

80

7.4

1.6

9.o

4.—

24.— ;

22

1.975

—

13.353

37

9.3

1.6

10.9

19.—

22.—

23

—

—

35.451

—

6.4

—

6.4

3.—

17.9

24

3.159

14

17.046

32

5.6

1.3

6.9

3.—

19.5

25

5.168

71

31.099

69

9.8

1.9

11.7

5.—

23.6

26

3.850

—

14.862

14

9.8

3.4

13.2

4.3

4.3

27

4.140

—

17.407

90

7.8

2.4

10.2

5.—

19. ''-4

28

2.835

59

21.074

45

11.8

1.8

13.6

2.—

30.—

29

844

36

9.235

86

9.1

0.9

10.0

4.—

15.—

30

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

148

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

3

4

5

Väghållningsdistrikt

Väglängd

Vägfyrkar

Väglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen
! den tid mark
j är bär (enligt
särskilda
nämndens
j uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

o.

Östergötlands län.

Kinda härads södra...............................................

214.627

70.387

3.049

12.746

56

„ „ norra ...................................

179.941

65.719

2.738

16.130

79

Svinhults sockens....................................

24.649

5.715

4.313

876

81

Västra Ryds „ ..............................................

65.192

12.575

5.184

3.395

86

Sunds „ .....................................

39.338

11.313

3.477

2.363

511

Asby „ ....................................................

43.755

12.247

3.573

2.129

66|

Torpa „ ...............................................

20.138

10.350

1.946

2.156

99

Norra Vi ,, .....................................

44.215

7.618

5.804

2.264

17

Gullbergs härads ...................................................

101.420

58.814

1.724

9.988

15

Bobergs „ .................................................

155.072

80.997

1.915

17.474

80

Valkebo „ ...........................................

233.453

68.178

3.424

20.330

90

Åkerbo „ ............................................

133.736

49.528

2.700

9.052

70

Bankekinds „ ..........................................

246.900

88.573

2.787

22.272

83

Hanekinds „ .......................................

171.817

84.328

2.037

18.126

—

Hammarkinds härads fastlands |

„ „ skärgårds /............................

339.067

126.643

2.677

20.780

80

Skärkinds „ ................................................

86.782

52.898

1.641

10.855

46

Tjällmo och Godegårds socknars ............................

94.607

56.471

1.675

8.282

60

Hellestads sockens ....................................................

60.274

35.184

1.713

7.690

75

Regna, Skedevi, Risinge och Vänga socknars ....

262.000

103.171

2.539

13.412

26

Bråbo härads ....................................................

68.964

72.124

0.956

11.795

30

Memmings „ ....................................................

58.080

51.825

1.121

9.188

21

Lösings „ ....................................................

60.971

50.930

1.197

10.107

65

Krokeks sockens ........................................................

27.006

12.371

2.183

1.716

02

Björkekinds härads västra........................................

62.159

30.898

2.012

7.672

50

„ „ östra ........................................

64.778

22.219

2.915

4.261

36

Östkinds „ ....................................................

130.891

56.631

2.311

3.534

051

Göstrings ,, ....................................................[

256.990

124.915

2.057

42.398

17

Blåviks och Malexanders ......................................

15.000

5.958

2.518

1.554!

40

Vifolka härads..........................................................

171.756

99.254

1.730

26.822:

47

Kysings „ ............................................................

168.100

79.641

2.111

15.025:

25

Dals „ ............................................................I

55.800

43.638

1.279

12.048

49

Aska „ ............................................................j

192.725 |

109.161 j

1.766

17.185

091

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 149

6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings-

kostnad

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

Vägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

väghållningen

den tid mark

är bär

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga väg-fyrkar

Kronor

Ö.

Kronor

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

671

25

''

13.417

81

5.9

0.3

6.2

4.5

18.5

1.521

30

17.652

09

9.0

0.9

9.9

0.6

16.—

168

50

1.045

31

3.6

0.7

4.3

2.—

16.—

434

—

3.829

86

5.2

0.7

5.9

3.—

26.—

162

—

2.525

51

6.o

0.4

6.4

—

18.—

233

—

2.362

66

4.9

0.5

5.4

3.—

20.—

189

2.345

99

10.7

0.9

11.6

2.—

19.—

289

—

2.553

17

5.i

0.7

5.8

4.—

27 —

593

18

10.581

33

9.8

0.5

10.3

5.—

22.—

2.553

78

20.028

58

11.3

1.6

12.9

1.—

19.—

1.134

75

21.465

65

8.7

0.5

9.2

10.—

38 —

1.808

—

10.860

70

6.8

1.4

8.2

4.—

22.—

2.897

33

25.170

16

9.o

1.2

10.2

1.—

26.—

2.241

—

20.367

—

10.5

1.3

11.8

4.—

22.5

4.092

—

24.872

80

6.1

1.2

7.3

4.5

16.—

;

10.855

46

12.5

—

12.5

2.—

23.—

2.563

12

10.845

72

8.8

2.7

11.5

—

10.—

612

—

8.302

75

12.8

1.0

13.8

1.—

22.4

1.393

50

14.805

76

5.1

0.5

5.6

7.—

12.—

1.620

—

13.415

30

17.1

2.3

19.4

—

21.—

1.199

27

10.387

48

15.8

2.1

17.9

—

19.—

1.884

99

11.992

64

16.6

3.1

19.7

6.—

18.—

550

—

2.266

02

6.4

2.o

8.4

7.—

35.—

1.700

—

9.372

50

12.3

2.7

15.o

6 —

25.—

1.075

—

5.336

36

6.6

1.7

8.3

3.—

20.—

2.087

91

5.621

96

2.7

1.6

4.3

8.—

16.—

7.800

—

50.198

17

16.5

3.0

19.5

2.—

21.—

44

—

1.598

40

10.4

0.3

10.7

3.—

6.—

4.060

—

30.882

47

15.6

2.4

18.o

—

30.—

3.440

—

18.465

25

8.9

2.o

10.9

5.—

39.—

976

—

13.024

49

21.6

1.7

23.3

2.5

27.—

3.514

50

20.699

59

8.9

1.8

10.7

—

21.—T

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Väghållningsdistrikt

Våglängd

Kilometer

Vägfyrkar

Antal

Jönköpings län.

Tveta härads .....................

Vista härads landtdistrikts

Visingsö sockens.................

Mo härads.............................

Norra Vedbo härads .........

Södra Vedbo „ .........

Östra „ .........

Västra „ .........

Östbo „ .........

Västbo „ .........

Kronobergs län.

Konga härads .......

Uppvidinge härads
Kinnevalds „

Norrvidinge „
Allbo

Sunnerbo ,,

Kalmar län.

Norra Tjusts härads

Södra Tjusts ,,

Tunaläns „

Sevede „

Aspelands „

Handbörds „

Norra Möre „

Stranda „

Södra Möre „

Åkerbo „

Runstens „

Slättbo „

Olands Södra Mota ..

336.400

68.000

15.444

353.000

256.444

359.080

440.390

617.835

515.057

736.014

159.544

23.909

9.873

33.135

127.293

90.674

153.512

146.829

118.107

109.460

579.000
648.507
322.110
162.060

524.000
805.940

158.591

144.039

94.566

55.244

142.474

168.482

443.885

535.298

213.108

169.970

294.560

254.238

162.147

145.952

298.242

58.863

71.100

48.555

210.ooo

164.606

168.044

75.346

91.526

74.903

94.983

101.851

100.369

201.711

28.326

31.025

20.861

86.853

4

5 1

Väglängd

per våg-lik

Kostnad

väghållningen
, den tid mark
är bar (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Meter

Kronor

ö.

2.109

48.236

41

2.844

5.702

22

1.564

747

70

10.653

5.619

50

2.015

17.638

50

3.960

35.587

80

2.869

25.687

75

4.208

26.356

11

4.360

26.748

66

6.724

30.714

80

3.651

25.389

40

4.502

21.316

79

3.406

29.769

—

2.934

12.754

99

3.678

23.793

—

4.784

66.160

21

2.697

34.464

37

3.185

32.278

11

2.828

7.049

40

1.857

9.501

50

3.933

4.809

—

2.677

13.879

—

1.592

14.391

78

1.454

15.188

87

1.479

10.530

23

2.078

1.755

—

2.292

1.909

10

2.328

1.888

93

2.418

4.449

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 151

1 6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings -

kostnad

i Kostnad per meter för

Summa

väghållnings-lcostnad per

meter

Yägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

i väghållningen

den tid mark

är bar

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga väg-fyrkar

Kronor

ö.

Kronor

Ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

4.481

50

52.717

91

14.3

1.3

15.6

2.—

35.—

1.046

25

6.748

47

8.4

1.5

9.9

2.—

12.—

103

850

70

4.8

0.6

5.4

2.—

7.—

877

82

6.497

32

1.6

0.2

1.8

10.—

25.—

3.259

20.897

50

6.9

1.3

8.2

3.—

17.—

2.391

—

37.978 80

9.9

0.7

10.6

2.—

38.—

4.907

83

30.595

58

5.8

1.1

6.9

4.—

21 —

7.778

20

34.134

31

4.3

1.3

5.6

8.—

25.—

3.414

14

30.162

80

5.2

0.7

5.9

25.—

25.—

5.729

12

36.443

92

4.2

0.8

5.0

12.—

40.—

889

40

26.278

80

4.4

0.2

4.6

1.—

17.—

2.478

30

23.795 09

3.3

0.4

3.7

5.—

20.—

3.264

60

33.033 60

9.2

1.0

10.2

1.—

31.—

2.388

13

15.143

12

7.9

1.5

9.4

10.—

32.—

5.307

05

29.100

05

4.5

1.0

5.5

3.—

21.—

6.076

—

72.236

21

8.2

0.8

9.o

5.—

45.—

7.039

88

41.504

25

7.8

1.6

9.4

0.5

5.5

7.079

94

39.358

05

6.o

1.3

7.3

1.—

16.—

3.437

10

10.486

50

3.3

1.6

4.9

6.—

15 —

1.024

25

10.525

75

5.6

0.6

6.2

10.—

19.—

3.282

—

8.091

1.6

1.1

2.7

1.—

8.—

2.895

—

16.774

—

5.5

1.1

6.6

7.—

17.—

3.443

—

17.834

78

8.9

2.1

11.0

13 —

3.794

97

18.983

84

10.4

2.6

13.o

10.—

3 —

6.959

50

17.489

73

3.5

2.3

5.8

5 —

1.782

-''

3.537

—^

3.0

3.o

6.o

12.—

19.— j

1.509

—

3.418

10

2.7

2.1

4.8

5.—

17 —

1.601

—

3.489

93

3.9

3.3

7.2

17.— 1

27.— ■

1.394

25

5.843

73

2.1

0.7

2.8

2.- |

7.- :

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

3

4

5

V äghållningsdistrikt

Yäglängd

Vägfyrkar

Väglängd
per väg-

fyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
är bar (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Kilometer

Antal J Meter

Kronor I ö.

Gottlands län.

Gottlands Södra härads ..............................

Gottlands Norra „ ..............................

Blekinge lön.

Ostra härads..................................................

Medelstads härads ......................................

Bräkne „ .....................................

Mörrums och Elleholms socknars..............

Jemshögs sockens......................................

Kyrkhults „ ......................................

Gammaltorps „ ......................................

Mjellby, Sölvesborgs och Ysane socknars

Kristianstads län.

Norra Åsbo härads......................................

Södra Åsbo „ ......................................

Bjäre härads..................................................

Västra Göinge härads..................................

Ostra Göinge „...................................

Villands härads..........................................

Gärds „ ..........................................

Albo „ .......................:..................

Ingelstads „ ..........................................

Jerrestads „ ..........................................

Malmöhus län.

Oxie härads..............................................

Skytts „ ..............................................

Ljunits „ ..........i...................................

Herrestads härads ......................................

Vemmenhögs „ ......................................

Färs härads .............................................

Frosta „ ...................................

Torna „ ...............................................

591.808

158.014

3.745

30.927

88

750.240

190.112

3.946

39.476

05

243.647

106.742

2.283

21.481

_

278.058

147.941

1.880

26.982

—

175.339

26.646

6.580

22.794

—

11.901

25.561

0.466

3.495

—

92.635

35.151

2.635

5.954

—

108.472

18.213

5.956

13.765

—

30.870

18.285

1.688

4.262

—

39.015

53.416

0.730

5.892

—

232.684

148.938

1.562

18.027

75.761

130.920

0.579

8.593

—

78.511

115.584

0.679

15.035

—

306.243

228.303

1.341

23.040

—

235.366

133.759

1.760

20.445

—

186.198

162.717

1.144

42.566

—

167.342

156.932

1.066

50.757

—

124.872

64.768

1.928

28.908

—

233.319

252.419

9.243

73.619

—

78.488

91.704

0.856

17.045

—

52.230

300.200

0.174

21.482

30

66.291

239.177

0.277

17.132

19

94.454

92.675

1.019

22.864

—

99.564

126.683

0.786

22.403

277.160

286.897

0.966

24.305

152.000

258.729

0.587

25.929

77

621.000

288.068

2.156

38.218

35

142.789

290.247

0.492

25.176

—

Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 21.

153

6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings

kostnad

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per j

meter

Vägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

väghållningen

den tid mark

är bar

vinterväg-

hållningen

1

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägf yrkar

Kronor

ö.

Kronor j

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

14.336

]

45.263

88

5.2

2.4

7.6

3.—

26.io

1

17.159

—

56.635

05

5.3

2.3

7.6

6.— i

30.—

2

1.752

23.233

7.8

0.7

8.5

4.—

25.—

3

554

—

27.536

—

9.7

0.2

9.9

—

18.—

4

2.307

—

25.101

—

13.0

1.3

14.3

—

18.—

5

109

—

3.604

—

29.4

0.9

30.3

4.—

18.—

6

620

—

6.574

—

6.4

0.7

7.1

—

22.—

7

894

—

14.659

—

12.7

0.8

13.5

6.—

42.—

8

680

—

4.942

—

13.8

2.2

16.o

'' -

23.—

9

953

—

6.845

—

15.1

2.4

17.5

l._

10.5

10

4.208

22.235

7.7

1.8

9.5

3.—

16.—

11

2.840

—

11.433

—

11.3

3.7

15.o

6.—

12.—

12

2.032

—

17.067

—

19.2

2.6

21.8

3.—

16.—

13

6.866

—

29.906

—

7.5

2.2

9.7

3.—

15.-

14

2.355

—

22.800

—

8.7

1.0

9.7

—

16.-

15

9.451

—

52.017

—

22.9

5.i

28,o

8.—

36.—

16

11.454

—

62.211

--

30.3

6.8

37.1

13.—-

43.-

17

5.104

—

34.012

—

23.2

4.1

27.3

3.—

44.—

18

5.870

—

79.489

—

31.6

2.5

34.1

9.—

25.—

19

2.802

—

19.847

—

21.7

3.6

25.3

7.—

22.—

20

688

45

22.170

75

41.1

1.3

42.4

1.—

9.5

21

826

13

17.958

32

25.8

1.2

27.o

1.—

8.—

22

2.886

_

25.750

—

24.2

3.1

27.3

1.5

23.5

23

2.521

—

24.924

—

22.5

2.5

25.o

1.5

19.5

24

1.888

—

26.193

1 —

8.7

0.7

9.4

1.—

10.—

25

5.420

50

31.350

27

17.1

3.6

20.7

4.—

14.—

26

7.205

45.423

35

6.2

1.2

7.4

3.7

18.8

1 27

4.165

-

1

29.341

17.6

2.9

20.5

5.--

14 —

I 28

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 20

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

l

Väg hållnings distrikt

Bara härads ................................................................

Rönnebergs härads, med undantag af ön Hven,

Hvens............................................................................

(Insjö härads................................................................

Harjagera härads........................................................

Luggude härads ........................................................

Hallands lön.

Höks härads...............................................................

Tönnerjö härads........................................................

Halmstads „ ........................................................

Årstads ,, ........................................................

Faurås „ ........................................................

”Fiske ,, ........................................................

Himble „ ........................................................

Fjäre „ ........................................................

Göteborgs och Bohus län.

Åskhus härads............................................................

Ostra Hisings härads ................................................

Säfvedals härads ........................................................

Västra Hisings härads ............................................

Inlands Södre ,, ............................................

Inlands Nordre ,, ............................................

Inlands Fräkne „ ............................................

Inlands Torpe ,, ............................................

Orousts ........................................................................

Skaftö sockens............................................................

Flatö ............................................................................

Tjörns härads ........................................................

Sotenäs „ ........................................................

Sörbygdens ,, ........................................................

Tunge „ ........................................................

Lane ,, ........................................................

Stångenäs ,, ........................................................

2

3

i

5

Våglängd

Y äg-fyrkar

Väglängci
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
är bar (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

j Kilometer

Antal

Meter

Kronor

o.

110.862

262.928

0.422

24.839

91.638

179.702

0.510

52.422

61

3.521

3.787

0.93O

684

70

111.497

201.012

0.555

38.027

82

84.919

195.829

0.434

34.255

39

295.000

481.317

0.613

68.301

51

229.060

119.329

1.920

11.417

50

221.090

66.686

3.315

21.200

—

327.199

106.780

3.064

16.749

60

168.066

74.572

2.254

18.555

57

238.839

87.447

2.731

29.409

84

72.000

37.202

1.935

12.712

75

169.286

104.065

1.619

33.085

—

266.415

118.277

2.253

21.194

83

54.099

97.123

0.557

15.005

30

18.500

100.914

0.183

10.926

—

44.472

146.572

0.303

4.859

83

73.000

68.099

1.072

43.120

49

75.877

57.812

1.313

6.605

—

97.584

56.779

1.719

6.795

10

37.400

32.354

1.156

2.912

41

52.183

32.243

1.618

3.308

44

169.178

72.090

2.346

12.163

60

24.000

4.633

5.180

505

—

5.160

1.774

3.747

265

—

60.999

39.738

1.510

8.810

69

35.753

28.588

1.251

7.453

—

49.125

18.474

2.551

3.933

63

72.745

48.365

1.504

11.739

51

57.400

53.167

1.080

20.839

—

48.052

51.872

0.926

8.957:40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21. 155

0

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings

kostnad

-

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings -kostnad per

meter

V ägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

väghållningen

den tid mark

är har

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägfyrkar

Kronor

ö.

Kronor

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

3.116

27.955

22.4

2.8

25.2

13.—

1.805

—

54.227

61

57.2

2.o

59.2

—

30.—

178

—

862

70

19.4

5.1

24.5

—

9.—

. 7.846

95

45.874

77

34.1

7.o

41.1

2.—

20.—

4.909

66

39.165

05

40.3

5.8

46.1

2._

23.—

6.290

25

74.591

76

23.2

2.i

25.3

15.—

15.—

2.868

50

14.286

5.0

1.3

6.3

2.—

12.—

2.555

—

23.755

—

9.6

1.2

10.8

1.—

36.—

1.609

50

18.359

10

5.1

0.5

5.6

—

18.—

1.740

—

20.295

57

11.0

1.0

12.0

1.—

26.—

1.725

50

31.135

34

12.3

0.7

13.o

3.—

35.—

1.260

—

13.972

75

17.7

1.8

19.5

3.—

35.—

3.697

—

36.782

—

19.5

2.2

21.7

8.—

33.—

3.149

50

24.344 33

8.0

1.2

9.2

3.—

20.—

3.311

50

18.316 Iso

27.7

6.1

33.8

21.—

2.879

—

13.805

-r~.

59.1

15.6

74.7

—

38.—

1.023

70

5.883 53

10.9

2.3

13.2

—

10.—

5.280

60

48.401109

59.1

7.2

66.3

10.—

59.—

1.330

7.935

—

8.7

1.8

10.5

7.—

18.—

2.440

9.235

10

T.o

2.5

9.5

5.—

16.-

861

1

3.773141

7.8

2.3

10.1

5.—

13.—

657 20

3.965

64

6.3

1.3

7.6

3.—

11.-

4.383

! 7 5

16.547

35

7.2

2.6

9.8

23 —

34.—

252:50

757

50

2.1

1.1

3.2

—

—

1

265

—

5.1

—

5. l

50.—

50.—

3.557 50

12.368

19

14.4

5.9

20.3

12.—

32.—

715

1_

8.168

—

20.8

2.o

22.8

—

28.—

941 50

4.875

19

8.0

2.o

10.0

10.—

32.—

1.396

13.135

51

16.1

1.9

18.o

3.-

28.—

2.454—

23.293

40.6

4.3

44.9

8.-

38.—

1.770:-

10.727

40

| 18.6

3.7

22.3

26.—

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

3

4

5

Vägkållningsdistrikt

j

, Våglängd

Yägf yrkar

Vftglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen!
den tid mark]
är bar (enligt!
särskilda
nämndens j
uppskattning) |

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

|

Ö, |

1

Yette härads ....................................................

114.718

58.825

1.950

6.037

64

2

Tanums ,, ...................................

144.068

44.479

3.239

19.610

50

3

Kville „ .......................................

105.033

39.641

2.650

15.208

4

Bullarens „ .............................................

75.061

15.775

4.758

10.603

90

Alf sborgs län.

5

Vane härads ........................................

129.500

125.451

1.032

6.471

6

Bjerke „ ........................................................

77.864

29.165

2.670

4.920

_

7

Flundre „ ......................................

54.226

48.124

1.127

5.887

_:

8

Ale „ .....................................................

144.619

67.344

2.098

10.180

_|

9

Vätte ,, .................................

75.798

62.693

1.209

3.953

_;

10

Ivullings ........................................

304.ooo

Uppgift saknas.

_

11.970

_ !

11

Gäsene „ ................................

238.880

D:o d:o.

_

29.466

90 i

12

As „ ........................................................

206.OOO

D:o d:o.

_

10.161

68

13

Marks ,, ..............................

417.280

138.394

3.015

21.369

20;

14

Bollebygds „ ........................................

63.880

16.202

3.942

4.696

10!

15

Vedens ,, .................................

149.500

28.259

5.290

6.714

_1

16

Redvägs ...............................

184.404

60.285

2.790

10.727

12

17

Ivinds ,, .................................

854.000

94.997

8.990

26.753

711

18

Sundals „ .......................................

246.150

85.783

2.870

21.323

98

19

Nordals „ ..................................

124.590

49.220

2.531

8.187

68!

20

Valbo .......................................

270.679

62.902

4.303

25.189

02

21

Vedbo härads Västra .................................

154.580

37.569

4.115

9.089

22

Vedbo ,, Norra .......................................

86.229

32.344

2.648

4.349

27

23

Vedbo ,, Östra............................................

174.308

33.860

5.148

24

Tössbo ,, ..............................................

165.000

51.818

3.184

5.141

75

Skaraborgs län.

1

25 :

Hasslerörs tingslags.............................................

194.000

110.655

1.753

14.242 ^

9o!

26

Hofva .................................

162.000 1

83.088

1.950

9.977

251

27 j

Södra Vadsbo ..................................................

664.608 j

192.470 |

3.453 I

22.531 |

67|

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 157

6

7

8

9

10

11

12

för

Summa

väghållnings -

kostnad

Kostnad per

meter för

Summa

vägh&llnings-kostnad per

meter

Vägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
snöploglagen.)

väghållningen

den tid mark

är bar

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägfyrkar

Kronor

Ö.

Kronor

ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

2.123

15

8.160

79

5.3

1.9

7.2

8.-

43 —

2.624

25

22.234

75

14.6

1.8

16.4

19. —

52.—

3.050

—

18.258

—

14.5

2.9

17.4

12.—

20.—

630

11.233

90

14.1

0.8

14.9

5,-

48.—

3.605

10.076

5.o

2.8

v 7.8

3.—

12.—

—

—

4.920

—

6.3

—

6.3

2.—

27.— |

1.125

—

7.012

—

10.9

2.1

13.0

3.—

20.—

3.825

—

14.005

—

7.o

2.6

9.6

6.—

21.—

1.417

—

5,370

—

5.2

1.9

7.1

_

8.—

—

—

11.970

—

3.9

3.9

_

—

—

29.466

90

12.3

—

12.3

_

—

—

-

10.161

68

4.9

_

4.9

_

_

—

—

21.369

20

5.1

_

5.1

6.—

26.—

—

—

4.696

10

7.4

—

7.4

7.—

34.—

—

—

6.714

—

4.5

_

4.5

5.—

26.—

! 3.353

50

14.080

62

5.8

1.8

7.6

9.—

27.—

4.560

75

31.314

46

3.1

0.5

3.6

18.-

43.—

3.775

—

25.098

98

8.7

1.5

10.2

5.—

28.—

3.738

82

11.926

50

6.6

3.0

9.6

10.—

17.—

—

—

25.189

02

9.3

9.3

4.—

46.—

2.092

60

11.181

60

5.9

1.4

7.3

15.—

37.—

1.229

09

5.578

36

5.o

1.4

6.4

8.—

22.—

8.778

—

8.778

—

—

5.o

5.o

6.—

30.—

3.103

8.244

75

B.l

1.2

4.3

9.—

20.—

4.991

19.233

90

7.3

2.6

9.9

4.—

16.—

3.995

—

13.972

25

6.2

2.5

8.7

5.—

17.—

5.637

—

28.218

67

3.4

0.9

4.3

6.—

16.—

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

IT

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

158

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

3

4

5

Yägh ål 1 ni ags di s tr i k t

Våglängd

Vägfyrkar

Yäglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
är har (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

Ö

Kåkinds härads............................................................

250.742

131.744

1.903

9.714

Gudhems „ ............................................................

176.578

89.001

1.984

5.806

90

Frökinds härads och Ollebergs fjärdings tingslags

87.637

46.576

1.882

8.321

__

Dimbo tingslags ....................................................

1 587 363

i 118.338

\ 9 oi 4

11.919

—

Slättängs ,, ........................................................

f 83.529

16.332

—

Skånings härads .......................................................

186.783

124.851

1.496

17.508

74

Vilske „ ........................................................

112.460

45.221

3.133

11.327

90

Valle „ .......................................................

98.000

42.954

2.282

10.914

92

Barne „ .........................................................

145.096

88.179

1.646

7.342

38

Viste „ .......................................................

138.043

65.482

2.108

7.458

91

Ase ,, ................................................

Qfi R«7

58 305

1 653

7 084

50

Laske ........................................................

109.520

41.441

2.243

2.975

80

Kållands „ ........................................................

]

i 110.198

)

11.521

43

Kinnefjärdings härad ................................................

458.756

65.494

* 1.739

13.918

16

Kinne ............................................................................

1

l 88.081

J

8.698

15

Värmlands lån.

Visnums härads ........................................................

163.102

62.178

2.623

11.414

„

Ölme ........................................................

92.146

41.527

2.219

10.012

—

Väse ,, ........................................................

85.000

48.756

1.704

9.087

—

Nyeds „ ........................................................

8I.000

35.525

2.280

10.738

—

Fernebo ,, ........................................................

204.808

138.614

1.478

31.166

—

Alfdals härads Nedre tingslags................................

251.835

102.693

2.452

9.468

—

Älfdals „ Öfre ,, ................................

250.210

75.159

3.329

6.310

—

Frykdals Öfre ,, ................................

165.489

51.544

3.211

9.256

—

Kils ............................................................

261.152

104.490

2.499

28.516

—

Karlstads ,, ............................................................

98.364

53.603

1.835

5.952

—

Grums ,.............................................................

925.520

69.791

13.261

8.025

—

Jösse ,, ............................................................

388.672

154.034

2.523

26.593

—

Frykdals härads Nedre tingslags................................

281.045

98.440

2.855

17.838

—

Gillbergs ............................................................

246.180

111.327

2.211

10.945

—

Näs ..............................................................

158.887

89.954

1.766

12.820

—

Nordmarks härads ....................................................

383.100

137.179

2.793

23.283

—

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 159

6

7

8

9

10

11

12

för

in

a)

Summa

. väghållnings-

kostnad

Kostnad pex

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

V äg s k a 11

vintervägs
hållningen
(ersättning t
snöploglage

väghållningen

den tid mark

är bar

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägfyrkar

Kronor

Ö.

Kronor

Ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

6.775

16.489

3.9

2.7

6.6

14.—

7.506

05

13.312

95

3.3

4.3

7.6

8.-

14.—

2.532

—

10.853

—

9.5

2.9

12.4

6.-

22,— i

5.616

—

17.535

—

1 .

6. -

18.—

3.812

—

20.144

—

( 4.8

1.6

6.4

3.-

22.—

3.885

—

21.393

74

9.4

2,1

11.5

4.—

17.—

3.168

—

14.495

90

10.1

2.8

12.9

11.—

31.—

3.939

23

14.854

15

11.1

4.0

15.1

9.—

34.—

2.247

—

9.589

38

5.1

1.5

6.6

4.—

13;—

2.537

55

9.996

46

5.4

1.8

7.2

5.—

16.—

2.206

—

9.290

50

7.3

2.3

9.6

5. —

17.—

1.795

—

4.770

80

2.7

1.6

4.3

9.—

16.—

1.793

50

13.314

93

)

4.—

14.—

1.933

89

15.852

05

7.4

1.3

8.7

3.-

24.—

2.293

26

10.991

41

J

3.—

13.—

1.722

13.136

6.9

1.1

8.o

1.—

9.—

1.735

—

11.747

—

10.9

1.9

12.8

6.—

28.5

1.300

—

10.387

—

10.7

1.5

12.2

15.—

33.—

1.178

—

11.916

—

13.3

1.5

14.8

9.—

26.—

3.510

34.676

15.2

1.7

16.9

25.3

1.583

—

11.051

—

3.8

0.6

4.4

4.5

15.—

2.710

_

9.020

—

2.5

1.1

3.6

8.5

17.—

2.750

—

12.006

—

5.6

1.7

7.3

10.—

28.—

3.562

—

32.078

—

10.9

1.4

12.3

2.—

31.—

1.635

—

7.587

—

6.1

1.7

7.8

6.—

14.—

2.038

—

10.063

—

0.9

0.2

1.1

10.—

23.—

4.951

—

31.544

—

7.8

1.3

9.1

16.—

35.6

3.590

—

21.428

—

6.3

1.3

7.6

18.—

36.—

2.899

—

13.844

—

4.4

1.2

5.6

5.7

18.7

2.468

1

15.288

—

8.1

1.6

9.7

1.4

17.—

3.806

27.089

—

6.1

1.0

7.1

4.3

20.—

1

2

3

4

5

0

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

-

3

4

5

Y äg hållnings distrikt

Vftglängd

Vägfyrkar

Väglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
är bär (enligt;
särskilda
nämndens j
uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

ö. !

Örebro län.

Örebro härads ............................................................

288.895

134.967

2.141

13.988

2

Glanshammars härads................................................

100.899

64.518

1.563

6.895

12

3

Askers ................................................

119.888

72.956

1.290

9.676

92

4

Sköllersta „ ................................................

168.603

81.530

2.068

20.035

34

5

Rumla „ ................................................

161.569

115.020

1.405

12.559

54

0

Hardemo ................................................

55.212

26.252

2.103

2.388

75

7

Edsbergs „ ................................................

210.072

98.917

2.124

11.072

70

8

Grimstens ..................................................

87.409

53.979

1.619

5.504

95

9

Sundbo ,, ................................................

136.673

74.336

1.839

9.608

73

10

Nora och Järnboås socknars samt Vikers kapells

124.456

85.573

1.454

9.713

26

11

Linde sockens ............................................................

96.000

71.584

1.341

8.648

37

12

Hjulsjö „ .............................................................

41.286

21.162

1.951

2.306

—

13

Grythytte och Hällefors socknars ........................

87.685

63.768

1.375

5.391

87

14

Karlskoga sockens ....................................................

145.800

128.722

1.133

11.785

04

15

Bjurkärns „ ....................................................

41.455

14.524

2.854

3.896

97

16

Ramsbergs ,, ....................................................

104.000

36.655

2.837

3.188

—

17

Fellingsbro härads ....................................................

94.000

93.857

1.002

6.493

80

18

Nya Kopparbergs härads ........................................

88.000

61.588

1.429

3.430

—

19

Västmanlands län.

Tuhundra härads........................................................

92.377

40.723

2.268

10.572

25

20

Siende ,, ........................................................

96.069

47.487

2.023

6.4011-

21

Snefringe ,, ........................................................

259.150

150.549

1.721

9.19991

22

Ytter-Tjurbo „ ........................................................

60.205

29.394

2.048

6.70631

23

Åkerbo „ ........................................................

283.509

163.500

1.734

23.092 85

24

Skinnskattebergs härads............................................

112.082

53.292

2.103

6.912 90

25

Norrbo härads............................................................

147.521

73.661

2.003

14.797 30

26

Gamla Norbergs bergslags härads ........................

134.538

103.675

1.298

13.488 77

27

Vagnsbro härads.......................................................

84.934

34.293

2.477

5.933

60

28

Torstuna „ ........................................................

103.503

38.784

2.669

3.663

35

29

Simtuna „ ........................................................

220.634

90.755

2.488

10.337

30

Öfver-Tjurbo „ ........................................................

Våla „ ........................................................

143.411

66.125

2.169

6.216

31

157.423

54.638

2.881

8.818

25

Kunxjl. Mapis Nåd.

Proposition N:o 21.

161

6

7

8

9

10

11

12

för

Kostnad per

meter för

Vä g''skatt

Summa

väghållnings

Summa

!''

vinterväg-håll ningen

väghållningen

vinterväg- ;

väghållnings-

per vägfyrk å i
jordbruks-

per hvarje

(ersättning till
vägploglagen)

kostnad

den tid mark

är bar

hållningen

kostnad per

meter

fastighet med
vägunderhåll
in natura

af öfriga
vägfyrkar

Krono!''

Ö. i

Kronor

Ö. }

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

5.075

18.063

4.8

1.8

ö;6

4.— j-

14.—

1

1.242

—

8.1371

12

6.8

1.2

8.o

4.—

10.—

2

3

2.828

75

12.505

67

8.]

2.4

10.5

7 _

14.—

1.676

—

21.711 34

11.9

1.0

12.9

4.—

12.—

4

6.297

70

18.857 24

7.8

3.9

11.7

6.—

14.—

1.586

90

3.975 65

4.3

2.9

7.2

8.5

17.—

6

5.988

35

17.061-05

5.3

2.9

8.0

7.—

17.—

3.144

—j -

8.648 95

6.3

B.o

9.9

5.5

17.—

8

3,434

90:

13.043 63

7.o

2.5

9.5

_ 1

15.—

9

(>.145

57

15.858 83

7.8

5.0

12.8

3.—

15.20

10

1.717

40

10.365

77

9.o

1.8

10.8

5.-—

18.—

11

1,336

—

3.642

>>!..

o.O

3.2

8.8

5.—

5.—

12

2.056

03

7.447

90

6.1

2.3

8.4

2.---

11,—

13

2.289

39

14.074

43

8.1

1.6

9.7

*

19.44

14

375

78

4.272

75

9.4

0.9

10.3

. Yr.l&f

25.—

15

1.554

—

4.742

IU-j

3,i

1.5

4.6

16.—

8.—

16

2.169

42

8.663

22

2.3

9.2

7.o 6

9.67

17

4.875

—

8.305

3.9

5.5

9.4

17.—

18

2.820

13.392

25

il.i

3.1

14.8

8.—

:33.—

19

2.137

50

8.538

50

0.7

2.2

8.9

9.-

22.—

20

10.618

so

19.818

41

B.G

4.1

7.7

7# —

14,-

21

1.954

i46:

8.660

7 7

11.2

3.2

14.4

15.—

30.—

22

8.000

10

31.092

85

8.1 i

2.8

10.9

2.—

17.—:./.

23

4.114

80

11.027

! 7 0

6.2

3.7

9.9

13.—

27.-- ''

24

14.691

59

29.488

:89

9.8

10.0

19.8

28.—

49.—

25

4.068

—* t''

17.556

! 7 7

lO.o

3.o

13.0

- ’ -_u_ “

21.—

26

2.389

44

8.322

94

7.o

2.8

9.8

26.—

26.—

27

3.584

34

7.247

69

3.5

3.5

7.o

9.—

19.—

28

8.238 46

18.575

146

4.7

3.7

8.4

10.—

11.—

29

5.072 14;

11.288

14

4.3-

3.5

7.8

10.—

19.—

30

7.053

10

15.871

35

5.6

4.5

10.1

16.—

10.—

31

Bill.

till

Bilcsd. Prof.

1905. 1 Sand.

1 Afd,

14 Häft.

21

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21,

1

2

3

4

5

V äghållni ng sdistrikt

Väglängd

Yii gf yrkar

Väglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
är bär (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Kilometer j

Antal

Meter

Kronor o.

Kopparbergs län.

Svärdsjö och Envikens socknars ............................

123.798

55.185

2.243

4.274;50

Sundborns sockens ....................................................

43.418

14.286

3.039

2.048 45

Vika „ ....................................................

57.645

22.692

2.540

5.59739

Kopparbergs „ ....................................................

49.517

42.962

1.153

3.750 -

Aspeboda ,, ....................................................

Torsångs „ ....................................................

28.403

7.860

3.813

1.35861

18.926

7.545

2.509

1.623 35

Gustafs „ ....................................................

27.536

11.050

2.492

1,25118

Stora Tima och Silfbergs socknars ........................

172.660

116.352

1.484

12.062—

Stora Skedevi tingslags............................................

65.458

21.333

3.068

5.109 30

Säters tingslags ........................................................

20.518

7.397

2.774

1.798 63

Hedemora sockens ....................................................

94.432

41.487

2.276

4.31119

Garpenbergs ,, ....................................................

28.300

19.760

1.445

3.079 94

Husby tingslags ....................................................

52.621

40.164

1.310

4.608 58

Polkare härads............................................................

171.869

87.567

1.963

13.928 34

Gagnefs tingslags........................................................

37.470

25.230

1.485

7,570 40

Leksands „ ........................................................

155.485

119.164

1.305

10.628 -

Rättviks och Boda socknars....................................

85.000

43.124

1.971

3.380 -

Ore sockens ................................................................

46.600

33.010

1.411

725-

Mora tingslags............................................................

122.689

69.161

1.774

7.487 -

Orsa ,, ............................................................

46.000

99.999

0.460

10.160 -

Älfdalens „ ............................................................

99.053

93.601

1.058

8.058 77

Särna och Idre tingslags ........................................

95.353

20.787

4.588

5.199 90

Malungs • „ ........................................

225.270

117.722

1.914

15.125-

Nås „ ........................................

198.455

81.079

2.448

18.180 32

Grangärde „ ........................................

137.897

93.434

1.476

9.073 60

Norrbärke „ ........................................

50.322

50.939

0.988

3.105 53

Söderbärke bergslags härads.....................................

94.812

37.359

2.538

4.724 25

Gäfleborgs län.

Gästriklands Östra tingslags....................................

230.727

216.463

1.066

13.751 40

Gästriklands Västra ,, ....................................

240.382

210.685

1.041

10.642 so

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

ce

CD

rH

6

7

8

9

10

11

12

för

Kostnad per

meter för

Y ägskatt

Summa

|

vinterväg-

hållningen

Summa

väghållnings

väghållningen

vinterväg-

väghållnings-;

per vägfyrk å |
jordbruks-

per hvarje

den tid mark

kostnad per

fastighet med

af öfriga

(ersättning till

kostnad

Hr bar

hållningen

vftgfyrkar

vftgploglagen)

meter

in natura

Kronor

i

ö.

Kronor

Ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

5.374 09

i

9.648

59

3.5

4.3

7.8

i

7.2

i

16.7

1.433 63

3.482

08

4.7

3.3

8.0

4.—

15.—

2.527 62

8.125

01

9.7

4.4

14.1

—

37.—

1.752

95

5.502

95

7.6

3.5

11.1

26.—

26.—

845

06

2.302

67

4.8

3.0

7.8

25.—

25.—

797

47

2.420

82

8.6

4.2

12,8

13.—

38.—

1.620

39

2.871

57

4.5

5.o

10.4

3.—

14.—

14.075

68

26.137

68

7.o

8.1

15.1

2.—

15.—

3.295

98

8.405

28

7.8

5.o

12.8

7.—

34.—

971

50

2.770

13

8.8

4.7

13.5

—

—

5.293

93

9.605

12

4.6

5.6

10.2

6.—

16.—

1.246

35

4.326

29

10.9

4.4

15.3

—

33.—

1.473

99

6.082

57

8.8

2.2

11.0

6.5

20.5

14.885

40

28.813

74

8.1

8.7

16.8

18.-

19.-

1.105

79

8.676

19

20.2

B.o

23.2

5.—

35. rr

2.665

—

13.283

—

6.8

1.7

8.5

3.—

13.—

2.602

—

5.982

—

4.0

3.1

7.1

18.—

18.—

1.129

80

1.854

80

1.6

2.4

4.o

—

<-

3.252

65

10.739

65

6.1

2.7

8.8

10.—

22. —

3.507

90

13.667

90

22.1

7.6

29.7

9.—

9.8

3.155

11

11.213

88

8.1

3.2

11.3

5.—

10.—

2.649

—

7.848

90

5.5

2.8

8.3

( 5.—

\ 14.—

51. —

5.320

—

20.445

6.7

2,4

9.1

15.-

■ •

3.969

04

22.149

36

9.2

1.9

11.1

15.—

40.—

3.770

Öl

12.843

61

6.6

2.7

9.3

—

17.—

3.164

60

6.270

13

6.2

6.3

12.5

6.5

14.5

1.747

25

6.471

50

5.o

1.8

6.8

9.—

23.—

10.232

23.983

40

6.o

4.4

10.4

2.—

12.-

14.370

61

25.013

41

4.4

6.0

10.4

6.—

13.-

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

1

2

3

4

5

(i

8

9

10

11

12

43

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

,24

25

26

27

28

164

Kunyl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21,

l

Y ä g k å 11 n i n g s d i s t j i k t

Södra Hälsingslands Östra tingslags
Södra Hälsingslands Västra „

Enångers tingslags .............................

Forssa ,, ...................

Bergsjö „ .............................

Delsbo „ ■............................

Ljusdals „ .............................

Arbrå och Järfsö tingslags .............

Västernorrlands län.

j Njurunda tingslags .............................

Luna ,, .............................

Torps'' ...............................

| Selångers ., .............................

| Indals .. .............................

| Sköns ,, .............................

I Ljustorps .............................

! Säbrå ,, .............................

I Gudmundrå ,, .............................

Boteå „ .............................

Nora .....

Sollefteå „ .............................

Resele ...............................

Ramsele ,, .............................

Nordingrå „ .............................

Nätra .............................

Själevads ,, .............................

Arnäs ...............................

Jämtlands län.

Ragunda tingslags ......................

Refsunds „ . . ......................

2 3

4

■5

Våglängd

Yägf yrkar

Våglängd
per väg-

iyrk

Kostnad

väghållningen
den tid mark
Hr bar (enligt
särskilda
nämndens
uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor

ö.

168.388

141.174

1.193

6.794 21

1/0.394

143.104

1.219

16.997 16

79.781

82.864

2.428

6,094

—!

148.674

71.345

2.084

13.39888

189.539

70.385

2.693

. 7.362 04

285.900

53.632

6.263

4.382

— i

290.160

124.416

1.528

13.592

— |

111.785

60.561

1.846

5.351 69

78.617

49.723

1.581

8,352

43:

132.485

59.738

2.218

4.925

62

158.233

85.585

1.819

3.667

40

54.293

29.165

1.862

4.860

SO

121.867

38.078

3.201

15.886

40

47.099

143.871

0.327

10.159

28

110.130

38.472

2.863

8.529

--;

145.446

47.697

3.050

9.533

80

S2.712

75.472

1.096

6.457

21

118.393

74.079

1.598

6.736

_

88.000

53.874

1.663

4.175

—!

125.060

55.852

2.239

11.811

54

79.429

41.016

1.937

8.920

27

309.000

76.415

4.044

29.370

24

51.048

34.651

1.473

4.769

30

248.681

84.065

2.958

8.778

20

127.586

51.118

2.496

8.290

—

139.208

51.991

2.678

5.175

43

157.415

49.847

3.158

17.372

75

117.294

42.985

2.728

9.600

Kunyl. Ma}:t» Nåd. Proposition N:o 31. 165

(i

7

8 9

10

11

12

för

Summa.

väghållnings

kostnad

Kostnad per meter för

Vägskatt

vintetVftg-i hållningen
(ersättning till
snöploglagen)

väghållningen

vinterväg-

den tid mark ;

hållningen

är bär

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga väg-fyrkar

Kronor

Ö.

Kronor

ö:

Öre Öre

Öre

Öre

Öre

14.889

54

21.633 75

4.o 8.8

12.8

8.—

2 1.—

7.722

76

24.719

92

10:0 4.ä

14.5

4.—

18.—

4.158

52

10.252 52

7.6 5.2

12.8

17.—

40.—

18.558

27

31.957

15

9.o 12.5

21.5

25.—

47.—

11.750

-■

19.112 04

3.9 6.2

10.1

22.5

35.3

9.617

—*

13.999

-r-f-

1.3. 2.9

4.2

17.—

27.—

10.288

-i-

23.875

—

4.7 5.4

10.1

11.—

26 —

4.770

09

13.121

78

4.8 4.3

. N,'' rj ?■„ :

9.1

10.—

21.—

5.665

14.017

43

10.6 7.2

17.8

41. -

8.486

87

13.362

49

3.7 6.4

10.1

22.—

31.—

8.774

42

12.441

82

2.8 5.6

8.4

19.—

25.—

4.990

18

9.850

98

9.0 9.2

18.2

17.—

38.—

4.355

46

20.241

86

13.o 3.6

1 6.6

17.—

57.—

7.472

14

17.631

42

21.6 15.9

37.5

ii-

24.6

4.466

—:

12.995

''

7.7 4.1

11.8

8.—

34.—

12.519

37

22.053

17

6.6 8.6

15.2

25.—

50.—

4.598

45

11.055

66

7.8 15.4

23.2

‘ _

24.—

4.967

—

11.703

5.7 4.2

9.9

3.—

16.—

5.712

—

12.887

—

4.7 6.5

1 1.2

15.—

15.—

5.474

54

17.286

08

9.4 4.4

13.8

30.—

65.—

3.021

70

11.941

97

11.2 3.8

15.0

18.—

46.—

9.188

94

38.559

18

9.3 3,o

12.3

58.—

100.—

4.233

18

9.002

48

9.3 8.3

19.6

13.—

29.—

8.518

22

17.296

42

3.5 3.4

6.9

28.—

45.-

2.846

—

11.136

.

6.5 2.2

8.7

17.2

42.—

4.977

76

10.153

19

3.8 ] 3.6

7.4

10.—

25.—

4.338

21.710

15

11.0 2.8

13.8

29.—

66.—

1.936

75

! 1.536

75

8.2 1.7

9.9

1 1.2 5

33.2 5

1

2

3

4

5

6

7

8

9

in

11

12

13

14

15

16

IT

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

166

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 21.

1

2

3

4

0

V ä g h ål 1 n i n g s d i s t r i k t

Våglängd

Yägfyrkar

Väglängd
per väg-fyrk

Kostnad

väghållningen j
|den tid mark
är har (enligt
särskilda i

I nämndens
uppskattning):

Kilometer

Antal

Meter

! Kronor

t

ö.

1

Brunflo tingslags.......................................

1

62.373

29.941

2.083

10.329

20

2

Lits „ ........................................

.. 209.751

35.599

5.892

44.848

81

3

Hammerdals „ .......................................

.. 169.610

47.721

3.554

27.721

--|

4

Sunne „ .......................................

64.504

19.112

4.422

8.037

70

5

Hallens ,, .......................................

84.770

11.118

3.127

2.658

_i

6

0 vikens „ .......................................

46.108

16.258

2.836

9.472

80

7

Undersåkers ,, .......................................

.. 188.361

36.971

4.960

17.180

__

8

Offerdals „ .......................................

.. 150.393

27.899

5.391

34.636

88

9

Bergs „ .......................................

.. 158.583

18.474

8.584

19.381

62

10

Hackas och Näs tingslags.......................

48.557

13.910

3.491

13.262

12

1 1

Rödöns „ .......................

89.432

27.431

3.260

20.501

75

12

Svegs „ .......................

• ■ 194.635

44.229

4.408

11.215

20

13

Hede ,, .......................

■ 153.335

18.133

8.456

9.058

50

Västerbottens lån.

, ''r

''

14

Nordmalings och Bjurholms tingslags...

.. 164.793

72.286

2.301

15.896

65

15

Umeå tingslags .......................................

.. 287.000

137.567

2.086

17.579

—

16

Holmö .......................................

5.000

1.426

3.506

125

—

17

Degerfors tingslags...................................

... 216.152

31.207

6.926

6.522

90

18

Bygdeå „ ...................................

54.654

26.421

2.069

3.121

__

19

Burträsks „

92.907

37.483

2.479

10.677

90

20

Skellefteå .....................................

... 372.074

138.006

2.696

43.960

76

21

Norsjö och Maki tingslags.......................

... 182.000

31.007

5.870

13.277

25

22

Löfångers tingslags...................................

63.000

23.688

2.660

3.260

60

23

Nysätra ,, ....................................

40.350

17.022

2.370

3.845

38

24

Lycksele sockens.......................................

... 296.617

42.882

6.417

16.002

69

25

Örträsks „ .......................................

4.929

4.748

1.038

356

63

26

Stensele ,, .......................................

49.327

11.923

4.137

3.155

45

27

Tärna „ (Uppgifter saknas) ...

—

—

—

—

—

28

Sorsele „ .......................................

62.000

7.950

7.798

5.488

80

29

Asele ,, .......................................

... 172.000

45.638

3.769

3.263

67

30

Fredrika „ ..............•........................

41.945

7.912

5.301

10.203

—

31

Dorotea ., .......................................

81.997

12.595

6.510

7.244 67

32

Vilhelmina „ .......................................

... 91.400

28.521

3.204

14.723 31

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o 21. 167

(i

7

8

9

10

11

12

för

Kostnad per

meter för

Vägskatt

vinterväg-hållningen
(ersättning till
j snöploglagen)

Summa

väghållnings-

kostnad

väghållningen
den tid mark j

är bär

vinterväg-

hållningen

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura .

per hvarje
af öfriga väg-fyrkar

Kronor

Kronor

Ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

1.337

50

11.666

70

16.6

2.1

18.7

5.—

35.—

5.774

12

50.632

93

21.4

2.8

24.2

97.29

220.41

5.627

—

33.348

—

1 6.3

3.3

19.6

48.2 5

132.50

1.470

53

9.508

23

9.5

2.3

11.8

—

64.—

996

81

3.654 81

7.6

2.9

10.5

—-

39.—

1.582

28

11.055 08

20.5

3.4

23.9

12.—

72.—

3.340

49

20.529 49

9.4

1.8

1 1.2

—

77 —

3.942

—-

38.578 88

23.0

2.6

25.6

11.—

136.45

2.381

37

21.762 99

12.2

1.5

13.7

21.—

118.—

873

50

14.135 62

27.3

1.8

29.1

41.—

141.—

2.585

-

23.086 75

22.9

2.9

25.8

1.—

86.50

5.035

50

16.250 70

5.8

2.6

8.4

29.—

54 —

3.006

“

12.064

50

5.9

2.0

7.9

25.—

72.—

5.812

94

21.709

59

9.6 ''

3.5

13.1

18.—

21.— ,

9.208

—

26.787

—

6.1

1.3

7.4

26.—

40.—

utgöres in natura

125

—

2.5

—

2.5

87 —

6.714

32

13.237

22

3.0

3.1

6.1

177.—

198.—

2.494

—

5.615

—

5.7

4.6

10.3

25.—

42.—

1.920

—

12.597

90

11.5

2.1

13.6

20.—

20.—

14.889

—

58.849

76

11.8

4.0

15.8

27.—

47.—

3.302

55

16.579

80

6.4

1.8

8.2

35.—

48.—

2.235

—

5.495

60

5.2

3.5

8.7

22.—

22.—

1.980

—

5.825

38

9.8

4.9

14.7

12.5

38.—

7.992

75

23.995

44

5.4

2.7

8.1

27.—

74.4

65

—

421

63

7.2

1.3

8.5

3.—

10.04

1.395

—

4.550

45

6.4

2.8

9.2

96.8

126.83

1.761

—

7.249

80

8.9

2.8

11.7

33.—

97.4

3.369

57

6.663

24

2.0

2.0

4.0

14.—

25.—

1.048

63

11.251

63

24.9

2.5

27.4

50 —

109.—

1.284

20

8.528

67

8.8

1.6

10.4

35.—

95.—

1.665

92

16.389

23

I6.1

1.8

17.9

—

52.-

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

1 1

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

168

Kun f/l Maj tis Nåd. Proposition N:''o 21.

1

2

3

4

5

6

7

8
9

10
1 1
12

13

14

15

16
17

1

2

4

5

Kostnad

Väglängd

väghållningen
den tid mark

Väghållning sdistrikt

Våglängd

Vägfyrlcar

per väg-

är bar (enligt

■i:''/''-5'',:'',/ /

fyrk

särskilda

nämnden*

uppskattning)

Kilometer

Antal

Meter

Kronor ö.

Norrbottens lön.

Piteå sockens ..........................................................

226.618

71.252

3.181

26.839 —

Eif sby » ........................;...............................

86.735

18.227

4.759

10.767 —

Arvidsjaurs tingslags ................................................

147.193

35.479

4.149

10.696 —

Ariepluo&s » ................................................

12.057

13.257

0.909

473 —

Neder-Luleå » ................................................

169.218

62.006

2.729

17.434 —

Öfver-Luleå—Edefors ................................................

286.086

57.351

4.154

18.122 —

Jockmocks sockens ....................................................

178.519

65.287

2.658

20.652 —

Råneå tings! ags ........................................................

110.325

37.375

2.952

13.239 —

Neder-Kalix tingslags...............................................

154.037

55.325

1.757

10.948 —

Ofver-Kalix >,■ ■ .............;..................................

142.472

17.111

8.326

5.524 —

Gellivare » ................................................

143.700

79.355

1.811

8.143 —

Neder-Torneå—Karl Gustafs....................................

117.088

24.416

4.796

20.866 32

Öfver-Torneå—Hietaniemi........................................

106.000

25.425

4.169

7.772 <32

Korpilombolo-Tärendö...............................................

125.248

11.005

1.138

14.326 50

Pajala tingslags ........................................................

144.320

24.360

5.924

14.685 90

Enontekis » (saknar bruten väg)....................

—

—. .

—

1 —

Juckasjärvi » ..................................................

35.000

7.164

5.356

2.732 —;

<U.w

i!''

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 169

6

för

7

8 i

9

10

11

12

Summa

väghållnings-

kostnad

Kostnad per

meter för

Summa

väghållnings-kostnad per

meter

V ägskatt

j vinterväg-i hållningen
j (ersättning till
! snöploglagen)

väghållningen i
den tid mark j
är har

vinterväg-

hållningen

per vägfyrk å
jordbruks-fastighet med
vägunderhåll
in natura

per hvarje
af öfriga
vägfyrkar

1 Kronor

ö.

Kronor | ö.

Öre

Öre

Öre

Öre

Öre

!

8.415

35.254

11.8

3.7

15.5

30.—

75.—

1

1.966

—

12.733

—

12.4

2.3

14.7

21.76

98.80

2

3.516

—

14.212

—

7.3 !

1.3

8.6

32.—

69.20

3

803

—

776

—

3.9

2.5

6.4

17.—

28.—

4

13.381

—

30.815

—

10.3

7.9

18.2

36.17

73.84

5

6.108

—

24.230

—

7.7

1.6

9.3

23.7

70.—

6

: 5.230

—

25.882

—

11.9

3.o

14.9

61.73

61.—

7

4.889

—

18.128

—

12.o

4.4

16.4

55.-

69.—

8

7.056

—

18.004

—

7.1 j

4.6

11.7

12.—

48.—

9

2.963

—

8.487

—

3.9

2.1

6.o

33.—

75.—

10

2.120

—

10.263

—

5.7

1.5

7.2

1 1.88

39.il

11

1.235

—

22.101

32

17.8

1.1

18.9

17.5

123.—

12

1.882 80

9.655

12

7.3

1.8

9.i

42.—

53.—

13

2.583

75

16.909

25

11.4

2.1

13.5

5.—

120.—

14

3.274

17.959

90

10.2 !

2.3

12.5

27.—

75.—

15

1_6

403

75

3.135 |75

7.8

1.2

9.o

80.—

133.—

17

Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft.

22

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 3 november 1904.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Skarin,

Carlson,

Lindbäck,

Cassel,

Silverstolpe.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut, den 10 februari 1904
handlingarne rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 cirkulerat
mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter jämte justitierådet
Wijkander, hvilken emellertid var af sjukdom hindrad att för
närvarande tjänstgöra i högsta domstolen, så företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Vid granskning af förslaget i de delar, som kunde anses utgöra
föremål för högsta domstolens yttrande, anfördes:

vid 5 § af

Justitierådet Carlson: »Med det föreslagna stadgandet om rätt för
kommuner att lämna bidrag till byggande af allmän väg, bro eller färja
torde åsyftas att åtminstone delvis öfverflytta vägbyggnadsbesväret från

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

väghållningsdistriktet till den eller de kommuner, inom livilka vägbyggnaden
skall äga rum eller som eljest hafva att påräkna särskild
nytta af företaget. Man synes hafva tänkt sig, dels att ett förslag om
anläggning af allmän väg, förändring af enskild väg till allmän eller
omläggning af redan befintlig allmän väg skulle möta mindre motstånd
bland de väghållningsskyldige i distriktet, därest de af företaget särskildt
intresserade kommunerna utfäste sig att lämna bidrag till vägens
iordningsställande, och att förslaget härigenom lättare skulle vinna bifall
af de myndigheter, som ägde besluta i frågan, dels ock att myndigheterna,
då så funnes billigt, skulle direkt göra sitt godkännande af
förslaget beroende däraf, att sådana bidrag lämnades. För min del
betviflar jag lämpligheten af eu sådan anordning. Om vägbyggnadsbesväret
hvila!* å de större samfälligheterna, väghållningsdistrikten,
kommer det uppenbarligen att drabba de skattskyldige mera jämnt år
efter år än om det lägges å de mindre samfälligheterna, kommunerna.
Det är ock att märka, att intresset af en vägbyggnad kan vara högst
olika i olika delar af eu och samma kommun. Vägen kan vara af
stor betydelse för vissa delar af kommunen, under det att öfriga icke
i afsevärd mån njuta fördel af densamma. I sådant fall är det obilligt,
att de skattskyldige inom sistnämnda delar af kommunen betungas med
större utgifter för vägbyggnaden än de med dem likställde väghållningsskyldige
utom kommunen. Slutligen är det icke tilltalande, att kommunernas
bidragsskyldighet göres beroende af ett köpslående emellan
dem och väghållningsdistriktet eller en mycket vansklig skälighetspröfning
af myndigheterna. Jag kan sålunda icke tillstyrka förslaget
i denna del.»

Justitieråd et Stearin: »Lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 afser uteslutande sådana vägar, som på
den grund, att de pröfvats vara för den allmänna samfärdseln nyttiga
och nödiga, bestämts att vara allmänna vägar. Konungens befallningshafvande
beslutar om deras anläggning, omläggning, förändring eller
indragning. Deras byggande eller anläggning bekostas (utom statsbidrag)
af väghållningsdistriktet, som i regeln utgöres af häradet. Äfven
kostnaden för deras underhåll bestrides (utom statsbidraget) af distriktet,
lör hvilket. ändamål de intagas i en distriktet omfattande vägdelning.
Vissa dimensioner äro stadgade för dessa vägar allt efter som de hänföras
till lands- eller bygdevägar; och Konungens befallningshafvande
öfvervakar genom sina underordnade kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän,
att underhållningsskyldigheten behörigen fullgöres, för hvilket ändamål
vägsyner å dessa vägar årligen hållas.

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Hvarken kommuner eller landsting- äga att besluta om anläggning
eller underhåll af dessa allmänna vägar och torde ej ens vara berättigade
att använda sin beskattningsmyndighet för att bestrida eller lämna
bidrag till kostnaden för deras anläggning och underhåll.

Däremot lärer väl ej något lagligt hinder möta för kommun att
besluta om anläggning och underhåll af en för kommunen behöflig
väg, hvilken ej kan såsom allmän på distriktets bekostnad komma till
stånd. Eu sådan kommunens väg måste dock, såväl hvad anläggning
som underhåll beträffar, bekostas af kommunen, och kostnaden utgå
efter samma grund som kommunens öfriga utgifter. Yäghållningsdistriktet
får ej något att skaffa med sådan väg. Den intages ej i
distriktets vägdelning. Kommunen bestämmer ensam om dess dimensioner
och beskaffenhet; och den står ej i fråga om underhållet under
Konungens befalluingshafvandes öfvervägande.

Äfven torde landsting vara lagligen oförhindradt att besluta om
anläggning och underhåll på landstingsområdes bekostnad af väg, som
pröfvas vara för landstingsområdet gagnelig, om det fall kunde tänkas,
att en sådan väg ej blefve af Konungens befallningshafvande såsom
allmän beslutad.

Sådana, af annan än Konungens befallningshafvande beslutade
vägar äro ej hänförliga till allmänna vägar och ej underkastade bestämmelserna
i lagen den 28 oktober 1891.

Det föreslagna 4:de stycket i 5 § vill åt kommun och landstingbereda
befogenhet att, beträffande byggande eller anläggning af allmän
väg, bro eller färja, använda sin beskattningsmyndighet för att af de
densamma underkastade skatteobjekt uttaga bidrag till kostnaden lör
sådan anläggning.

Hvad beträffar kommunen skulle dylika bidrag- af kommunens
medlemmar således utgöras utöfver hvad på dem af väghållningsdistriktets
utgifter belöpte.

De skäl, som anförts för detta föreslagna stadgande, synas mig
hufvudsakligen vara att, när fråga är om anläggning af allmän väg åt
mera lokal betydelse eller sådan allmän väg, som kommer att lända
till nytta allenast för en viss eller några vissa kommuner inom ett
väghållningsdistrikt, flertalet af kommunerna, för hvilka vägen ej är
behöflig, vanligen afstyrker anläggningen och att »myndigheterna å sin
sida icke gärna utan dess mer tvingande skäl kunna besluta i strid
mot flertalets önskningar». Inrymdes däremot, såsom nu föreslagits,
åt kommunerna befogenhet att lämna särskildt bidrag till dylik allmän
väganläggning, skulle genom ett sådant bidrag de eljest motvilliga

173

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

kommunernas samtycke kunna vinnas, och således hindret för Konungens
befallningshafvandes bifall till anläggningen undanrödjas. Härigenom
förmenas lagförändringen skola blifva till »afse värd t gagn för vägväsendets
utveckling förmedelst nya eller förbättrade vägförbindelser».

En sådan uppfattning om den afgörande betydelsen af flertalet
väghållningsskyldiges mening vid pröfning af dylika vägfrågor, som
sålunda förutsättes hos myndigheterna, synes mig dock ej vara öfverensstämmande
med väglagens lydelse och mening,.och skulle, tillämpad
vid afgörandet af dessa frågor, leda till ganska betänkliga konsekvenser.

När ansökning om anläggning af allmän väg göres hos Konungens
befallningshafvande, skall denna myndighet höra de väghållningsskyldige
inom distriktet. Vanligen torde deras yttranden i ty fall afgifvas genom
kommunvis utsedda ombud, hvilka, helt naturligt, vid uttalande af sin
mening, taga företrädesvis eller uteslutande hänsyn till den nytta, som af
den föreslagna vägen kan vara att vänta för den kommun, de representera,
och endast obetydligt om ens i någon mån beakta frågan huruvida
för öfrig!- vägen kan vara för den allmänna samfärdseln nyttig och
nödig. Ur denna, det allmännas synpunkt skall, med anledning af
anvisningarne i 1 § väglagen och med hänsyn jämväl till förhållandena
inom angränsande distrikt, frågan uteslutande bedömas af Konungens
befallningshafvande, som därvid ej torde vara eller böra anse sig bunden
af den mening eller önskan, pluraliteten af de väghållningsskyldige
uttalat.

Finner Konungens befallningshafvande, efter pröfning af hvad i
dessa hänseenden förekommit, den ifrågasatta vägen icke vara för den
allmänna samfärdseln nyttig och nödig, skall väl ansökningen afslås,
äfven om flertalet yttrat sig för vägen och endast ett mindretal motsatt
sig densamma. Det finnes nämligen då ej laglig anledning att belasta
mindretalet, mot dess bestridande, med kostnader för vägens anläggning
och underhåll. Men i sådant fall är pluraliteten eller den eller de
kommuner, som önska vägen, oförhindrad att besluta om densammas
anläggande såsom en kommunens eller kommunernas angelägenhet, därmed
väghållningsdistriktet såsom sådant ej har eller får något att
skaffa.

Finner åter Konungens befallningshafvande, att den begärda vägen
måste anses vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig, bör väl i
regeln ansökningen bifallas, äfven om flertalet väghållningsskyldige
motsatt sig densamma. Flertalets mening synes i detta fall, äfven om
den ej kan lämnas alldeles obeaktad, dock ej böra äga afgörande inflytande.
I vissa fall t. ex. då fråga är om anläggning af allmän väg,

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

afsedcl att förbinda härad eller väsentlig del däraf med nyanlagd järnvägsstation
eller större hamn eller lastageplats, lärer väl knappast något
afseende kunna fästas vid ett flertal väghållningsskyldiges afstyrkande.

Om man i dessa fall läte pluralitetens af de väghållningsskyldige
mening vara afgörande, skulle afsides eller vid väghållningsdistriktets
utkant belägna kommuner ofta komma i en ganska ogynnsam ställning.
År fråga om anläggning afen centralt belägen allmän väg, som är till gagn
för flertalet kommuner inom distriktet, men utan all nytta för någon vid
utkanten belägen kommun, lärer det nog ej verka, att sistbemälde
kommun motsätter sig anläggningen. Vägen kommer ändock till stånd,
och denna kommun får deltaga i kostnaden för dess anläggning och
underhåll lika med det flertal kommuner, som hafva gagn af vägen.

När sedan fråga blir om anläggning af en allmän väg, som till
följd af dess läge och sträckning är till gagn endast eller hufvudsakligen
för den i utkanten belägna kommunen, men ej länder de öfriga
kommunerna inom distriktet till nytta, komma nog dessa att ifrigt
motsätta sig väganläggningen; och myndigheterna skulle då, med den
ofvan angifva uppfattningen, utslå vägen såsom bestridd af flertalet
väghållningsskyldige, äfven om vägen, såsom ledande till järnvägsstation
eller större hamnplats eller med hänsyn till förhållandena inom
angränsande väghållningsdistrikt, uppenbart vore för allmänna samfärdseln
nyttig och nödig.

Kommunen i utkanten skulle då, för att få vägen till stånd, vara
nödsakad antingen att ensam bekosta dess anläggning och underhåll,
eller enligt förslaget att med särskildt bidrag, utöfver sin kostnad för
distriktets allmänna vägunderhåll, köpa en förmån, som, utan sådant
bidrag, komme andra väghållningsskyldige inom distriktet till del.
Det kunde därjämte inträffa, att för en minoritet inom kommunen, som
af pluraliteten tvingades till väganläggningen eller till bidraget, vägen
vore obehöflig och onyttig; och denna minoritet komme då att drabbas
af en både obillig och oskälig tunga.

Om däremot vederbörande myndigheter vid frågor om anläggning
af allmänna väg ar, såsom jag för min del anser vara väglagens mening,
med hänsyn hufvudsakligen till faktiska förhållanden, pröfva, huruvida
den ifrågasatta vägen är för den allmänna samfärdseln nyttig och
nödig, och efter utfallet af denna pröfning, utan allt för mycket afseende
å hvad af pluraliteten afstyrkts eller tillstyrkts, besluta i frågan,
behöfva kommuner med ogynnsamt läge ej genom särskilda bidrag
köpa anläggning af en allmän väg, som ty förutan lagligen bör komma
till stånd, och det föreslagna stadgandet, som synes mig bvggdt på

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

antagandet af en oriktig lagtillämpning å myndigheternas sida, bäfver
i så fall öfverflödigt.

Då i förslaget någon gräns ej satts för bidragets belopp, kan
detta således frampressas till att motsvara största delen af eller möjligen
hela anläggningskostnaden. Kommunen skulle då, i fråga om anläggning
af en viss allmän väg, bro eller färja, faktiskt blifva ett särskilt
väghållningsdistrikt, inom hvilket anläggningskostnaden debiterades och
utginge efter helt andra grunder än dem, som följdes vid utdebiteringinom
häradets väghållningsdistrikt.

Efter min uppfattning innebär detta en väsentlig rubbning af
väglagens hufvudgrunder, hvilka enligt både Riksdagens och förslagets
mening borde vid den begärda revisionen i allt väsentligt orubbade
bibehållas.

De skäl, jag här ofvan angifvit för min åsikt om obehöfligheten
och olämpligheten att tilldela kommun befogenhet att debitera och uttaga
bidrag till anläggning af allmän väg, synas mig i hufvudsak gälla
äfven beträdande landsting; och anser jag mig därföre böra för min
del tillstyrka uteslutande af 4:de stycket i 5 §».

vid 8 § af

Justitieråden Skärm och Carlson: »Utgår eller förändras 4:de
stycket i 5 §, torde eu omredigering af sista delen af 2:dra stycket af
8 § blifva nödvändig».

vid 12 § af

Justitierådet Carlson: »Då det måhända någon gång kan vara
lämpligt att vid vägdelning utesluta eu eller flera vägsträckor allenast
på den grund, att våglängden i vissa delar af väghållningsdistriktet
befinnes öfverstiga hvad på jordbruksfastigheterna i dessa delar belöper,
och sålunda utan att åtgärden kan sägas vara påkallad af någon särskild
beskaffenhet eller belägenhet af samma vägsträckor, synes åt
stadgandet i första stycket böra gifvas en mera vidsträckt affattning.
Det kan ock ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i andra stycket bör
utsträckas så, att det kommer att gälla äfven om egna hem och dylika
fastigheter, som i följd af sin ringa storlek icke lämpligen kunna fullgöra
väghållningsskyldigheten in natura. I sammanhang härmed bör
måhända 13 § ändras därhän, att då en fastighet blifvit efter vägdelningen
styckad i dylika små lotter, vägunderhållet in natura för

176

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 21.

hela fastigheten må kunna på yrkande af en del af lottägarne öfvertagas
af vägkassan».

vid 22 § af

Justitierådet Silverstolpe, med hvilken justitieråd^. (hassel och.
Skärm instämde: »Denna paragraf står skenbart i strid med förslagets
8 §, enligt hvilken kostnaden för iståndsättande af enskild väg, bro
och färja, som öfvertages till allmänt underhåll, skulle komma att åligga
vägkassan. I motiven upplyses emellertid, att 22 § har afseende endast
å förutvarande allmän väg, bro och färja. För att förebygga hvarje
misstag vid tillämpningen synes dock i sistnämnda paragraf höra framför
ordet »väg» tilläggas ordet »allmän».

vid 35 § af

Justitieikdet Silverstolpe: »Det torde icke lida något tvifvel, att
enligt nu gällande lag de vid vägsyn tjänstgörande nämndemännen äro
att betrakta endast såsom vittnen och sakkunniga rådgifvare vid förrättningen.
Vid sådant förhållande innebär förevarande förslag, enligt
hvilket nämndemännen skulle blifva berättigade att deltaga i själfva
besluten, en synnerligen genomgripande förändring i afseende å nämndemännens
befogenhet. Lämpligheten af denna förändring synes mig
kunna starkt ifrågasättas.

Uti den af justitieombudsmannen afgifna, i motiven till 4:de §
åberopade framställningen om upphörande af häradsrätternas befattning
med vägärenden af ekonomisk natur betecknas föreskriften om skyldighet
för häradsrätterna att afgifva yttranden i vägfrågor såsom olämplig,
bland annat, på den grund, att nämnden i sådana frågor icke kan anses
fullt opartisk. År detta fallet, då nämndemännen, såsom förhållandet
är vid häradsrätten, endast hafva en kollektiv röst, måste nämndemännens
deltagande i dylika ärendens afgörande anses ännu olämpligare, om, på
sätt beträffande vägsyn nu blifvit föreslaget, personlig rösträtt skulle
tillkomma dem. Genom sina förbindelser med de fastighetsägare, på hvilka
vägunderhållet in natura är indeladt, kunna nämndemännen i själfva
verket ganska lätt föranledas att vid bedömandet af deras förpliktelser
visa en alltför stor undfallenhet.

För tillgodoseende af den trafikerande allmänhetens berättigade
anspråk, att de allmänna vägarna hållas i betryggande skick, har det
af ålder befunnits nödigt att ställa desamma under uppsikt af statens

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

tjänstemän. Eu sådan uppsikt, hvilken nu synes vara än mera af
behofvet påkallad, då staten lämnar ett betydande bidrag till vägunderhållet
samt bör vara angelägen tillse, att detta bidrag kommer till
behörig användning, afses tydligen också med den nuvarande anordningen
af vägsynen, som har karaktären af en utaf vederbörande kronobetjänt
under tjänstemannaansvar verkställd offentlig förrättning. Denna
vägsynens karaktär komrae att helt och hållet förryckas, därest nämndemännen,
såsom förslaget innebär, skulle erhålla rätt att öfverrösta
länsmannen och sålunda diktera besluten. I sådant fall blefve äfven
den befattning med öfvervakandet af de allmänna vägarnes underhåll,
hvilken enligt 34 § väglagen äfvensom landshöfdinge- och kronofogdeinstruktionerna
tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshafvande och kronofogden,
så godt som betydelselös, då den utväg, dessa nu äga, att
genom befallningar till vägsyneförrättaren bringa af dem föreskrifna
åtgärder till utförande, icke vidare komme att stå dem till buds.

Såsom skäl därför, att beslutanderätten vid vägsyn icke bör tillkomma
länsmannen allena, bär i motiven endast åberopats, att det eljest
ofta måste inträffa, att det allmännas anspråk gent emot väghållarne
gjordes gällande med en mer hänsynslös stränghet, än som egentligen
kunde vara billig. Äfven om det skulle kunna uppvisas, att länsmännen
någon gång företagit sig att vid vägsynerna ställa större anspråk på
väghållarne, än som betingats af förhandenvarande förhållanden, lärer
dock redan den nu bestående lagstiftningen icke sakna anvisningar å
verksamma medel till stäf]ande af maktmissbruk från länsmännens sida
i berörda hänseende, och torde i hvarje händelse det lämpliga korrektivet
häremot icke böra sökas i en lagbestämmelse af sådan beskaffenhet
som den föreslagna.

Enär vid den auktion å arbetet för botande af vid vägsyn anmärkta
brister, hvilken det enligt förslaget åligger länsmannen att
under viss förutsättning hålla, annat anbud gifvetvis icke bör antagas,
än sådant som, jämte det väghållarens ekonomiska intresse i möjligaste
mån tillgodoses, tillika erbjuder nöjaktig säkerhet för arbetets noggranna
och snabba utförande, hemställer jag, att stadgandet härom
måtte erhålla en affattning, hvaraf tydligt framgår, att länsmannen ej
är pliktig godkänna annat auktionsanbud, än det han pröfva!'' vara
antagligt.

De bestämmelser, som föreslagits i fråga om utrönande och afhjälpande
af tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkommande
brister, synas mig vara alltför invecklade samt ägnade att ofta föranleda
en tidsutdräkt, som kan blifva synnerligen menlig för den allmänna
Bih. till Biksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 14 Höft. 23

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

samfärdseln. Ifrågavarande slag af brister äro nämligen i regeln sådana,
som måste med största skyndsamhet botas, för att icke olyckshändelser
eller hinder i trafiken skola uppstå. I betraktande häraf anser jag det
nuvarande stadgandet om rättighet för länsmännen att efter anmaning
till väghållaren eller vägfogden låta, i händelse af tredska, utan föregående
syn och uppskafning afhjälpa sådana brister böra bibehållas
allenast med den förändring att, innan legokostnaden i detta fall må
uttagas, räkningen därå skall granskas af vederbörande kronofogde,
som har att meddela besked om storleken af det belopp, hvilket
på grund af räkningen kan handräckningsvis utfås, länsmannen obetaget
att till domstol instämma sitt anspråk på utbekommande af den del af
kostnaden, som till äfventyra icke blifvit af kronofogden godkänd. I
stadgandet bör måhända äfven inrymmas befogenhet för länsmannen
att, därest bristen är af beskaffenhet, att dröjsmål med dess afhjälpande
kan medföra våda för vägfarande, samt väghållaren eller vägfogden är
aflägset boende eller ej kan med anmaningen anträffas, låta omedelbarligen
bota skadan».

Justitierådet Cassel: »Såsom justitierådet Silverstolpe redan erinrat,
är enligt gällande lag länsmannen vid vägsyn ensam beslutande och
de vid synen biträdande nämndemännen att betrakta endast såsom
vittnen eller sakkunnige. Att man under sådana förhållanden ansett
sig kunna i lagen undvara uttryckliga bestämmelser om sättet för
vinnande af ändring i de vid synen meddelade besluten torde vara lätt
förklarligt. Därest nämligen den väghållningsskyldige ansett sig icke
kunna åtnöjas med de af länsmannen meddelade besluten, lärer klagan
däröfver i administrativ väg stått honom öppen och, om länsmannen
underlåtit föreskrifva behöriga underhållsarbeten, lära öfverordnade
myndigheter icke saknat utväg att häri åstadkomma rättelse.

I viss mån anuorlunda synes emellertid förhållandet blifva, därest,
såsom det remitterade förslaget innehåller, de i vägsyn deltagande
nämndemännen skulle tillerkännas rösträtt och således kunde komma
att vid synen öfverrösta länsmannen och i strid med hans mening diktera
besluten. Då nämligen väghållets behöriga fullgörande är af största
vikt för den trafikerande allmänheten, kräfver dr t allmännas intresse
med nödvändighet, att vägarne behörigen underhållas och att härför
erforderliga åtgärder utan uppskof vidtagas. Tänker man sig nu det
fall, att, oaktadt vägunderhållet blifvit försummadt, nämndemännen
skulle vid syneförrättningen öfverrösta länsmannen och förklara, att af
honom anmärkta brister i vägunderhållet icke förefunnes eller att af
honom föreskrifna underhållsåtgärder icke vore behöfliga, huru skulle

179

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

då rättelse härutinnan kunna vinnas? Kan länsmannen å det allmännas
vägnar söka ändring i synemännens beslut? Härom lämnas i förslaget
icke någon antydan. Å andra sidan synes man kunna tänka sig, att
vid vägsyn nämndemännen, i olikhet med länsmannen, ansåge ett vägstycke
vara i ogillt skick och föreskrefve vissa underhållsarbeten därå.
Om då den väghållningsskyldige underläte fullgöra hvad nämndemännen
föreskrifvit, torde länsmaunen uppenbarligen vara pliktig att, i strid
med sin vid synen uttalade åsikt, gå i författning om utförande af de
utaf nämndemännen beslutade åtgärderna och således förfara på sätt i
5:te och 6:te styckena af 35 § finnes stadgadt. Under vissa förhållanden
torde dessa bestämmelser kunna medföra, att kostnaden för de påsynade
bristernas bättrande måste förskjutas, men då för sådant ändamål allmänna
medel icke finnas anslagna, synes det mig icke vara med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, om länsmannen, oaktadt han
funnit de af nämndemännen föreskrifna åtgärderna vara hvarken behöfliga
eller lämpliga, dock skulle vara skyldig att gå i författning om
deras utförande och jämväl möjligen förskjuta därför erforderliga kostnader.

Jag hemställer därför, att, därest förslaget i denna del anses böra
Riksdagen till antagande föreläggas, i förslaget införas bestämmelser,
hvarigenom de af mig nu anmärkta missförhållanden må undvikas.

Då enligt förslaget vägsynerna skulle komma att förrättas af
länsman och två nämndemän, synes det från nu gällande lag bibehållna
stadgande, att kungörelse angående de vid syn befunna brister tillika
skall innehålla föreläggande om bristernas botande inom viss af »syneförrättaren»
föreskrifven tid, kunna föranleda tvekan, huruvida denna
föreskrift rörande tiden skall meddelas af synemännen samfälldt eller
endera af dem, och torde följaktligen, därest förslaget om upphörande
af länsmannens befogenhet att ensam förrätta vägsyner antages, ordet
»syneförrättaren» böra utbytas mot något annat uttryck, hvarigenom
beimrda tvekan varder undanröjd.

Enligt femte stycket skall underrättelse om de vid synen befunna
bristerna i vägunderhållet meddelas de väghållningsskyldige genom
kungörelse, som tillika skall innehålla föreläggande för vederbörande
att inom viss tid hafva bristerna botade vid äfventyr, om sådant underlåtes,
af böter samt påföljd därjämte att bristerna »emot lega» afhjälpas.
Af nästföljande stycke i förslaget framgår, att länsmannen i visst fall
äger att på annat sätt än genom lega besörja om arbetets utförande,
och vid sådant förhållande synas orden »emot lega» i femte stycket
icke vara fullt tillfredsställande.

180

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Af enahanda anledning synes mig ordet »legokostnaden» i sjunde
stycket böra emot annat lämpligare uttryck utbytas.

Beträffande sjätte stycket instämmer jag med justitierådet Silverstolpe.
» |s

Justitierådet Lindbäck: »Jag biträder livad inom högsta domstolen
redan blifvit anmärkt rörande olämpligheten af den föreslagna bestämmelsen
att de vid vägsynerna biträdande nämndemännen skulle vid dessa
syner erhålla beslutanderätt. En dylik lagändring komme, efter min
mening, att i hög grad försvaga den ur synpunkten af det allmännas
intresse så ytterst maktpåliggande kontrollen öfver vägarnes hållande i
fargalt skick. Det kan nämligen af lätt insedda skäl icke förväntas,
att nämndemännen, ofta själfva pliktiga att deltaga i vägunderhållet in
natura, skulle med erforderlig kraft ingripa mot försumliga och tredskande
väghållare, och något effektivt ansvar lärer svårligen kunna göras emot
nämndemännen gällande för underlåtenhet att fullgöra deras skyldighet
i berörda hänseende. Lagändringen skulle därföre sannolikt föranleda
därtill, att inom kort från den trafikerande allmänheten komme att
förspörjas befogade, icke sällan på inträffade olycksfall stödda klagomål
öfver vägarnes bristfälliga och för de vägfarande vådliga beskaffenhet,
hvilka klagomål icke kunde lämnas obeaktade utan säkerligen måste
tvinga lagstiftaren att åter låta uppsikten öfver vägväsendet handhafva^
uteslutande af statens tjänstemän. Att såsom motvikt mot olägenheterna
af nämndemännens ökade inflytande vid ifrågavarande syner söka anordna
något slags klago- eller besvärsförfarande med anledning af deras vid
synerna fattade beslut torde lända till föga gagn. Innan slutlig pröfning
af sådana besvär — fullföljda måhända genom flera instanser —
hunne meddelas, komme i regeln att förflyta längre tid än som kunde stå
tillsammans med det i sakens egen natur grundade kraf därpå, att brister
å de till allmän samfärdsel upplåtna vägarne varda ofördröjligen afhjälpta.

Därest emellertid till Riksdagen afiåtes nådig proposition, hvilken
uti ifrågakomma del blifver öfverensstämmande med lagförslaget, hemställer
jag, att i propositionen måtte intagas föreskrifter, gående ut
därpå, att såsom för likartade fall stadgas t. ex. i skiftesstadgan och
lagen om dikning m. in. den 20 juni 1879 synemän ej må vid vägsyn
tjänstgöra, om och i den mån laga jäf mot honom förefinnes. Det
skulle eljest kunna inträffa, att nämndemännen ansåge sig oförhindrade
att fatta beslut till och med rörande vägstycken, hvilkas underhåll ålåge
dem själfva eller dem, till hvilka de stode i närmaste släktskap.

Jämlikt väglagens § 23 äro väghållarne pliktige att städse hafva
sina vägstycken i fullt tillfredsställande skick; och vägsynerna hafva

181

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

närmast till ändamål att utröna, huru denna förpliktelse uppfylles. På
det väghållarne må blifva i tillfälle att såväl vid synerna hafva vägarne
iståndsätta som ock efter det synerna hållits själfva afhjälpa de därvid
anmärkta brister, finnas i 35 § meddelade föreskrifter beträffande de
tider, inom hvilka kungörelser om vägsyn och om sagda brister skola
offentliggöras. Dessa tider skulle enligt förslaget förkortas, enär eu
oskäligt lång tidsfrist anses vara förunnad de vägliållningsskyldige,
innan bristerna få genom länsmannens försorg emot lega afhjälpas,
och detta förhållande uppgifvits hafva alstrat en viss likgiltighet å
väghållarnes sida i fråga om tillsynen öfver deras vägar. Lagen har
således tagit all rimlig hänsyn därtill, att väghållarne må kunna utan
svårighet medhinna att själfva ombesörja arbetet med botande af de vid
synerna anmärkta bristfälligheter och således undgå den för tredska i
detta hänseende stadgade påföljd, att sagda arbete skall på deras bekostnad
mot lega verkställas. Då, detta oaktadt, väghållarne i många
fall icke vårda sig om att använda den rimliga tidsfristen utan öfverlåta
åt länsmannen att bortlega arbetet, hafva väghållarne egentligen sig
själfva att skylla, om de i och genom arbetets bortlegande få vidkännas
större kostnad än som skulle drabbat dem i händelse arbetet af dem
verkställts. Ihågkommas bör också, att under den tid, som förflyter
från vägsynen till dess arbetet skall af länsmannen bortlega^, bristerna
i regeln blifvit större och till följd däraf måste så snart som möjligt
botas, därest icke trafiken skall afstanna eller i betydlig män försvåras,
hvadan länsmannen ofta vid antagande af tillgängligt legoanbud är
nödsakad att fästa afseende mindre å kostnaden än å nödvändigheten
däraf att bristerna oförtöfvadt afhjälpas, helst han inför såväl allmänheten
som sina öfverordnade är i första hand ansvarig för att vägarne
i hans distrikt hållas i laga stånd. Visserligen torde fall hafva förekommit,
då länsmannen vid arbetets utlegande ej tagit behörig hänsyn
till väghållarens ekonomiska intresse, men dessa fall torde dock kunna
betecknas såsom undantag, och föröfrigt synes.den disciplinära myndighet,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger öfver länsmännen, jämte de i
lag gifna bestämmelser om ansvar och skadeersättningsskyldighet, hvaraf
länsmännen drabbas i händelse de göra sig skyldiga till fel eller missbruk
i tjänsten, innebära tillräckligt betryggande garantier mot Övergrepp
från deras sida gent emot väghållarne. Af hvad sålunda blifvit
anfördt torde såsom min mening framgå, att de i sjätte stycket af ifrågavarande
§ föreslagna nya stadganden ej böra antagas, helst till följd af
dessa stadganden, i samma mån som därigenom öppnades större utsikt
för väghållarne att få påsynta brister botade emot lega genom läns -

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

mannens försorg för lika eller obetydligt högre kostnad än den, för
hvilken de själfva kunde fullgöra arbetet, den öfverklagade likgiltigheten
å väghållarnes sida att behörigen vidmakthålla vägarne antagligen
komme att än ytterligare ökas.

Förslagets bestämmelser rörande tillfälliga emellan de årliga vägsynerna
uppkomna brister torde väsentligen hafva följande innebörd.
Så snart någon af de tjänstemän, hvilka jämlikt 34 § utöfva nännaste
tillsynen öfver vägväsendet, finner dylika brister vara förhanden af
sådan beskaffenhet, att dröjsmål med deras afhjälpande icke kan medföra
våda för vägfarande, skall vederbörande väghållare eller vägfogde
ofördröjligen anmanas att inom viss kort tid bota bristerna vid i anmaningen
tillkännagifvet äfventyr af böter enligt 77 § och påföljd
därjämte, att bristerna emot lega afhjälpas. Varder anmaningen ej
hörsammad, skall syn hållas af länsman och två nämndemän, hvarvid
kan inträffa att, om synemännen eller flertalet af dem anser vägen icke
vara behäftad med några brister, frågan förfaller. I annan händelse
företages vid synen uppskattning af kostnaden för bristernas botande.
Hvad angår verkställighetsåtgärder för afhjälpande af dessa brister
och länsmannens behörighet med hänsyn till uttagande af kostnaderna
härför, skola föreskrifterna i sjätte och sjunde styckena af 35 § äga
motsvarande tillämpning. Om åter bristerna anses vara af sådan beskaffenhet,
att dröjsmål med deras afhjälpande kan medföra våda för
vägfarande, är åt länsmannen inrymd befogenhet att ombesörja, det
skadan botas omedelbarligen d. v. s. utan föregången anmaning och
auktion. Räkning å kostnaden härför har länsmannen att insända till
kronofogden, som skall granska räkningen ur synpunkten, att kostnaden
icke öfverstigit hvad som rimligen kan anses hafva för ändamålet
åtgått. Godkänner kronofogden räkningen, torde länsmannen äga att
hos den väghållningsskyldige utmätningsvis uttaga räkningens belopp.

I motsatt fall måste länsmannen vid domstol påkalla pröfning, huruvida
den väghållningsskyldige .är pliktig att gälda beloppet.

Då syftet med dessa likasom öfriga föreslagna ändringar i 35 §
enligt motiven, är att förhindra, det legokostnaden till följd af mindre
samvetsgranna länsmäns godtycke uppdrifves till oskälig höjd, åberopar
jag jämväl beträffande ifrågavarande del af förslaget mitt redan afgifna
yttrande. Kostnaden för sådana tillfälliga brister, som yppas mellan
ordinarie vägsynerna, torde väl i de flesta fall icke kunna uppgå till
mera afsevärda belopp; och mången gång lärer bristen vara så obetydlig,
att utgiften för dess bättrande knappast öfverstiger värdet af några
dagsverken. Emellertid skulle, enligt förslaget, äfven i afseende å så -

188

Kung l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

dana små brister, så framt ej hänsynen till vägfarandes trygghet ovillkorligen
påfordrade deras omedelbara botande, blifva nödvändigt att
hålla syn och uppskattning af länsman och två nämndemän och att
utbjuda arbetet å offentlig i kyrkan kungjord auktion, därest länsmannen
icke kunde för den vid synen beräknade kostnaden få arbetet bortlegdt.
Detta tillvägagångssätt synes mig medföra större besvär och tidsutdräkt
än som kan anses skäligen vara betingadt af hänsynen till väghållarnes
tryggande mot den ökning i legokostnaden, som enligt nu gällande
lags föreskrifter någon gång kan obehörigen drabba dem. Skulle den
i anledning af Riksdagens begäran pågående utredning, om nämndemännen
böra få ersättning för tjänstgöring vid vägsyner, föranleda
därtill, att sådan ersättning af statsmedel varder dem tillerkänd, synes
man icke heller kunna lämna ur sikte, att statsverkets utgifter för
vägsyner i och för uppskattning af sådana smärre bristfälligheter, hvarom
nyss blifvit sagdt, måhända icke sällan komma att öfverstiga hela kostnaden
för bristernas botande.

Hvad särskildt angår den föreslagna bestämmelsen, att länsmannen
skulle i visst fall hafva skyldighet till kronofogden insända för granskning
och godkännande räkning å kostnaden för tillfälliga bristers afhjälpande,
delar jag visserligen icke den beträffande en dylik anordning
i motiven uttryckta farhåga, att kronofogden måste tänkas gärna vilja
för efterräkningar skydda en sig underlydande tjänsteman, men en
föreskrift, enligt hvilken kronofogden borde antingen godkänna eller
icke godkänna räkningen, kunde stundom blifva obillig mot länsmannen,
som äfven i händelse kronofogden ansåge allenast en eller annan post
i räkningen vara för hög och förty förklarade sig ej kunna godkänna
räkningen, i följd däraf icke torde äga annorledes än efter rättegång
utbekomma ens någon del af ersättningen för arbetet, oaktadt länsmannen
vanligen nödgas af egna medel förskjuta hela arbetskostnaden.
Föreskriften torde vidare knappast medföra någon effektiv verkan, enär
kronofogden, som i regeln ej blefve i tillfälle att genom besök på stället
förvissa sig om skadans beskaffenhet och omfång eller att erhålla fullständig
kännedom om de öfriga förhållanden, hvilka inverkade på bedömande
af frågan, om länsmannen upptagit kostnaden högre än vederbort,
vore nära nog urståndsatt att vägra godkännande af räkningen. »

Justitierådet Carlson: att han instämde med justitierådet Cassel,
och tilläde, att han ansåg sig böra erinra dels att, vare sig att beslutanderätten
vid vägsynen tillkomme länsmannen ensam eller rösträtt tillerkändes
jämväl nämndemännen, föreskrifter erfordrades om ny syns

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Milande för pröfning af besvär öfver vägsynen, dels och att tillämpningen
af de i sjätte stycket föreslagna stadgandena syntes kunna möta
svårigheter i det ofta förekommande fall, att de vid vägsynen anmärkta
brister blifvit delvis men icke till fullo afhjälpta.

Justitierådet Skärm: »Då det i denna § föreslagna stadgandet om
lika rösträtt vid vägsyner för nämndemännen som för länsmannen, hvarigenom
de förras sammanstämmande mening skulle blifva i strid mot
den senares gällande, synes mig alldeles oförenligt med den, enligt
väglagen och gällande instruktioner, Konungens befallningshafvande
och underlydande kronobetj aning tillkommande skyldighet att vaka därofver,
att vederbörande behörigen fullgöra sina åligganden med hänsikt
till anläggande och underhållande af allmänna vägar, broar och färjor,
instämmer jag i hvad förut i högsta domstolen yttrats om önskvärdheten
att detta stadgande, som för öfrigt torde lända till rubbning af
en utaf väglagens liufvudgrunder, hvilka ju skola i allt väsentligt
orubbade bibehållas, måtte utgå.

För öfrigt instämmer jag i hvad justitierådet Silverstolpe vid
denna § anfört.»

vid 80 § af

Justitierådet Carlson: »Då meningen icke torde vara att beslut vid
vägstämma skall kunna i hela dess vidd dragas under offentlig myndighets
pröfning, synes åt stadgandet i första stycket böra gifvas en annan
affattning.»

Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

185

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
januari 1905.

N är vätande:

Hans excellens lien* statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GYLDENSTOLPE,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Pal ande!;,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Skarin och
(Hassel.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Odelberg, anmälde,
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, i underdånighet
högsta domstolens den 3 sistlidne november afgifna yttrande
öfver det genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1903 till högsta
domstolen remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891.

Efter att hafva erinrat om lagförslaget i de delar, som af högsta
domstolens yttrande berördes, äfvensom redogjort för innehållet af sagda
yttrande, anförde departementschefen:

lUh. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afl. 14 Höft.

24

186

Kung!. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 21.

Med anledning af de inom högsta domstolen framställda anmärkningar
har jag tagit i förnyadt öfvervägande förslaget i de delar anmärkningarna
afse, därvid förslaget underkastats vissa ändringar, för
Indika jag nn anhåller få redogöra.

Till en början anser jag mig emellertid böra något vidröra en bestämmelse
i förslaget, hvilken funnits höra, oaktadt däremot inom högsta
domstolen förekomna anmärkningar, bibehållas, nämligen den i 5 § om
befogenhet för kommuner och landsting att lämna bidrag till byggande
af allmän väg, bro och färja. En af högsta domstolens ledamöter
har förklarat sig icke kunna tillstyrka denna bestämmelse såvidt kommunerna
anginge. En annan ledamot, hvilken mer utförligt yttrat sig
om bestämmelsen, har afstyrkt densamma i dess helhet och därvid
bland annat, framhållit, hurusom kommun eller landsting redan nu är
lagligen oförhindrad att besluta och bekosta byggande såsom enskild
väg af för kommunen behöflig eller för landstingsområdet gagnelig väg.
År detta förhållandet — livilket jag icke trott mig kunna antaga, för
så vidt fråga vore om för samfärdseln inom kommunen eller landstingsområdet
behöfliga eller gagneliga vägar och sålunda ej blott om
exempelvis utfartsvägar för kommunala egendomar, (fattiggårdar, sjukhus,
allmänningar o. s. v.) — finner jag ännu mindre anledning att
frångå förslaget i denna del, ty det lärer då icke kunna anses innebära
någon betänklig nyhet. Och den befarade obilligheten mot en
minoritet inom kommunen eller landstingsområdet torde icke blifva
större, då det gäller bidrag till anläggning af en allmän väg än då
vägen skall byggas såsom enskild, utan i själfva verket mindre, enär
kostnaden för vägens framtida underhåll i förra fallet icke såsom i
det senare kommer att belasta kommunens eller landstingets kassa.

Samme ledamot har ansett lagändringen vara byggd på antagandet
af en oriktig lagtillämpning, bestående däri, att myndigheterna,
i strid mot väglagens lydelse och mening, vid beslut i frågor
om nya vägars anläggning skulle fästa afgörande vikt vid flertalet
väghållningsskyldiges mening, så att deras bestridande kunde förhindra
tillkomsten af eu för minoriteten behöflig väg, vore den än i
och för sig för den allmänna., samfärdseln nyttig och nödig. Lagändringen
vore enligt denne ledamots mening obehöflig, om myndigheterna
i ty fall, med hänsyn hufvudsakligen till faktiska förhållanden
pröfvade, huruvida vägen vore för den allmänna samfärdseln
nyttig och nödig och efter utfallet af denna pröfning, utan allt för
mycket afseende å hvad af pluraliteten afstyrkts eller tillstyrkts, beslutade
i frågan.

187

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Utan all fråga böra de profvande niyndigheterna i dylika frågor
vara obundna af de väghållningsskyldiges åsikter och uttalanden, och
någon annan uppfattning har förvisso icke såsom princip vunnit insteg.
Men detta hindrar icke. att afgörande hänsyn emellanåt måste tagas
till majoritetens bland de väghållningsskyldige önskan. Sådant diar sin
naturliga förklaringsgrund i dessa frågors egendomliga beskaffenhet.
Utom det att de faktiska förhållanden, som i hvarje fall närmast skola
ligga till grund för pröfningen, huruvida eu väg skall anses vara för
den allmänna samfärdseln nyttig och nödig, mången gång äro omstridda
och osäkra, gifves det i själfva verket så många gradationer
af vägars nytta och behöflighet, att det understundom är vanskligt
att afgöra, huruvida den grad af nytta och nödvändighet är för handen,
som lagligen skall betinga vägens anläggning såsom allmän. De i
väglagens 1 § uppställda närmare definitioner på begreppen landsväg
och bygdeväg lämna härvid ingalunda tillräcklig ledning. Dessutom
och då fördelarna och behofvet af en vägs anläggning måste
vägas mot kostnaderna, blir vägfrågan i själfva verket att betrakta
mindre som en rättsfråga än som en praktisk lämplighetsfråga. Under
sådana förhållanden finner sig den beslutande myndigheten ej sällan,
och kanske just företrädesvis i sådana fall som här afses, ställd inför
en på mer subjektiv uppfattning beroende skälighetspröfning; och det
synes då ganska rimligt, att lian, i saknad af andra, fastare hållpunkter
för afgörandet •— »dess mer tvingande ; skål» — icke gärna frångår
den mening, som omfattats af de väghållningsskyldiges flertal. Lika
litet som jag följaktligen kan i ett sådant förhållande erkänna förhandenvaron
af en oriktig lagtillämpning, lika litet kan, enligt min
tanke, enbart på lagtillämpningens väg vinnas den utveckling af vägväsendet,
som förslaget härutinnan afsér>ätt främja.

Med hänsikt till hvad en ledamot af högsta domstolen därvid erinrat,
har åt stadgandet i 12 §, första stycket, gifvits en mer vidsträckt
affattning i syfte att vägs eller vägsträckas undantagande från vägdelning
må kunna, där sådant för beredande af lämplig och bekväm
vägdelning finnes erforderligt, möjliggöras, äfven om åtgärden icke kan
sägas vara påkallad af någon särskild belägenhet eller beskaffenhet af
samma väg eller vägsträcka.

Likaledes har i 22 § af förslaget gjorts den ändring, som till
förebyggande af misstag vid tillämpningen, af tre utaf högsta domstolens
ledamöter ansetts böra vidtagas.

188

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Beträffande 35 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter afstyrka
såsom olämplig den föreslagna bestämmelsen, att de vid vägsyn biträdande
nämndemän skulle tillerkännas beslutanderätt jämte länsmannen.

Jag delar visserligen icke de därvid uttalade farhågor för, att
denna lagändring skulle medföra sfi afgjordt ogynnsamma verkningar
med hänsyn till kontrollen öfver vägunderhållets behöriga fullgörande,
då jag nämligen för min del icke är böjd att såsom gifven sak förutsätta
någon allmän tendens hos nämndemännen att utnyttja sin ökade
befogenhet vid vägsynerna ensidigt till väghållarnes fördel utan tillbörligt
aktgifvande på det allmännas kraf. Och jag anser fortfarande
önskligt, om någon anordning kunde träffas i syfte att tillförsäkra
nämndemännen åtminstone något verksamt inflytande på vägsynernas
beslut. Som det nu är ställdt, betraktas nämndemännens närvaro vid
vägsynerna nästan blott som en formalitet, hvilken på sina håll till
och med anses kunna åsidosättas sä till vida, som länsmannen vid vägsyn
ofta åtföljes af endast eu nämndeman; och nämndemännens afvikande
mening, — där deras åsikt öfverhufvud inhämtas — torde
sällan om någonsin upptagas i det vid förrättningen förda protokoll.
En sådan sakernas ordning kan näppeligen vara tillfredsställande ens
för det allmänna, som ju bör hafva intresse af att nämndemännens
sakkunskap och erfarenhet, ofta större än förrättaingsmannens, vid
vägsynerna komma fullt till sin rätt.

Men det måste å andra sidan medgifvas, att ifrågavarande lagändring
har sina olägenheter. Den skulle måhända alltför starkt kunna
inkräkta på den i väglagens 34 § nedlagda grundsats om Konungens
befajlningshafvandes och kronobetjäningens allmänna befogenhet att
öfvervaka vägarnes behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga
åtgärder. I öfrigt har jag, med anledning af härutinnan förekomna
erinringar inom högsta domstolen, fäst min uppmärksamhet vid, att,
därest vägsynen skulle erhålla karaktär af domshandling, det torde
blifva nödigt att i lagen meddela en del bestämmelser om jäf mot
förrättningsmännen, om tid och sätt för fullföljd af talan mot deras
beslut, om skyldighet och behörighet därtill å det allmännas vägnar
samt om klagomålens förhållande till verkställigheten med mera. som
synes falla sig olägligt eller svårt att i praktiken omsätta.

I betraktande häraf har jag funnit mig böra öfvergifva tanken
på eu utvidgning af nämndemännens befogenhet vid vägsyn, på sätt
förslaget afsett, hvadan hithörande bestämmelser ur förslaget uteslutits.
Men om nuvarande stadgande angående nämndemäns biträde vid vägsyn

189

Kutujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

alltså skall bibehållas oförändrat!t, torde det förtjäna öfvervägas, huruvida
icke genom särskilda åtgärder, exempelvis tillägg till nådiga instruktionen
för kronolänsmännen den 10 november 1855, åt berörda
stadgande borde förskaffas en mer effektiv tillämpning, särskild! därhän
att länsmannen skulle vara skyldig att i vägsyneprotokollet anteckna
de biträdande nämndemännens mening, där den afveke från hans egen.
Eu sådan fråga torde lämpligen kunna hållas öppen för att behandlas
i sammanhang med frågan om beredande af ersättning åt nämndemän
för deras biträde vid ifrågavarande förrättningar.

Stadgandet i paragrafens sjätte stycke, sista punkten, har i öfverensstämmelse
med en inom högsta domstolen uttalad mening, förtydligats
i syfte att vid sådan auktion, som här omförmäles, länsmannen icke
skall vara pliktig att godkänna annat anbud än det han pröfva!’ antagligt
jämväl ur synpunkten af nöjaktig säkerhet för det erbjudna
arbetets noggranna och snabba utförande.

Förslagets bestämmelser i fråga om afhjälpande af tillfälliga,
mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister hafva, med afseende å
hvad därom i högsta domstolen förekommit, modifierats i ändamål af
mindre omgång och tidsutdräkt i förfarandet. Sålunda hafva ansetts
kunna undvaras föreskrifterna om extra vägsyn för dylika bristers
konstaterande och för uppskattning af kostnaden för deras botande,
hvilka åtgärder bär äro af förhållandena mindre påkallade.

1 fiffigt och delvis såsom följd häraf har paragrafens redaktion
ansetts lämpligen böra undergå någon förändring, så att i ett sista
stycke där af upptagits föreskrifterna om omedelbar utmätning af kostnad
för lagning af såväl vid ordinarie vägsyn befunna som tillfälliga brister;
i sammanhang hvarmed, för det fall att kronofogde vid den här anbefallda
granskning af kostnadsräkning skulle godkänna densamma
allenast för en del af dess belopp, länsmannens utmätningsrätt fastslagits
för det belopp, som blifvit godkändt.

Slutligen har tidpunkten för den föreslagna lagens trädande i
kraft ansetts böra framskjutas till den 1 januari 1907 i stället för,
såsom förslaget upptager, den 1 januari 1906; detta af skäl, att förslaget
icke, såsom vid dess uppgörande varit beräknadt. kunnat föreläggas
redan nästlidna års riksdag.

Departementschefen uppläste härefter förslaget i dess reviderade
skick och hemställde i underdånighet, att detsamma måtte, jämlikt
87 § regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas,

190

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.

Justitieråd©!! Skärm och Cassel hänförde sig till innehållet af de
utaf dem vid lagförslagets granskning inom högsta domstolen afgifna
yttranden.

Statsrådets öfrig© ledamöter instämde med föredragande departementschefen,

Och behagade Hans Maj:t Konungen besluta, att
till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition af den
lydelse Bil.. . . till detta protokoll utvisar.

Ex protoeollo:
G. Zethelim.

n

i;. '' .1; i: u