Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Ilo.

1

N:o 110.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Vänersborgs hospital och asyl för Ålfsborgs
läns räkning af en upptagningsanstalt för sinnessjuka;
gifven Stockholms slott den 7 april 1905.

Sedan, på sätt bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för denna dag utvisar, Ålfsborgs läns landstings förvaltningsutskott
i underdånighet anhållit om nådigt tillstånd att vid Vänersborgs
hospital och asyl i öfverensstämmelse med upprättade ritningar uppföra
en upptagningsanstalt för vård af sinnessjuka, samt medicinalstyrelsen
uppgjort förslag till de närmare villkor och bestämmelser, som för det
ifrågasatta medgifvandet synts böra uppställas, vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå Riksdagen att för sin del medgifva,

att uti förevarande ämne aftal af innehåll statsrådsprotokollet utvisar
må mellan staten, å ena, samt Ålfsborgs läns landsting, å andra sidan,
träffas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Vrål. 1905. I Sami 1 Afd. 65 Haft. (N:o 110.)

1

2

Kungi. Majte Nåd. Proposition N:o Ilo.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Éegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 april 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve G yl n ensto l p e ,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och
Virgin.

Departementschefen, statsrådet Westring anförde:

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län gjorde till länets
år 1902 församlade landsting framställning om inrättande af en upptagningsanstalt
för sinnessjuka från länet. Efter det eu med anledning
häraf tillsatt kommitté haft frågan under behandling, framlades ärendet
vid 1904 års landsting, och har därefter uti en till Kungl. Maj:t ställd,
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län med underdånig
skrifvelse den 5 december 1904 öfverlämnad skrift Ålfsborgs läns landstings
förvaltningsutskott, jämlikt åt landstinget lämnadt uppdrag, i
underdånighet anhållit att, för vård af sinnessjuka inom länet i de fall,

3

Kmf)l. May.ts Nåd. Proposition N:o Ilo.

som omförmäldes i 46 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka den
14 juni 1901, finge för landstingets räkning och på dess bekostnad å
Vänersborgs hospitals och asyls område vid liestad uppföras två paviljonger
efter s. k. öppen-dörr-system af samma storlek och beskaffenhet
som en till asylen hörande dylik byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med uppgjorda ritningar, samt att för upptagningsanstalten matte
få gälla enahanda bestämmelser som för andra län tillhöriga dylika
anstalter.

Genom nådig remiss anbefalld att öfver denna framställning aigitva
underdånigt utlåtande, infordrade medicinalstyrelsen direktionens för
Vänersborgs hospital och asyl yttrande i ärendet.

Direktionen tillstyrkte bifall till ansökningen, dock med hemställan
huruvida icke vore billigt, att öfverläkaren vid anstalten af landstinget
eller annorledes erhölle något särskildt arfvode för det ökade ansvar
och arbete, som blefve en följd af bifall till framställningen. Järnte sitt
yttrande öfverlämnade direktionen en af öfverläkaren vid Vänersborgs
hospital och asyl, medicine licentiaten Daniel Sellberg i ämnet afgifven
skrift af följande innehåll.

Bland fackmän på det psykiatriska området syntes blott en mening
råda om olämpligheten ur såväl administrativ som sjukvårdssynpunkt af
uppförande af sinnessjukanstalter med en beläggningssiffra af 1,000
patienter. De stora olägenheterna, för att icke säga vådorna, däraf vore
för medicinalstyrelsen så väl kända, att Sellberg icke ansåge sig höra
närmare orda därom. Medicinalstyrelsen hade själf uti sin underdåniga
berättelse angående undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa af den
8 december 1902 uttalat sina betänkligheter beträffande uppförande af
dylika stora sjukhuskomplex och i sina förslag till anläggning af nya
anstalter icke funnit sig böra förorda ett högre beläggningstal än 800.
På grund däraf och stödjande sig äfven på den erfarenhet, Sellberg själf
förvärfvat sig i saken, kunde han icke anse det välbetänkt att belasta
Vänersborgs redan förut alltför stora anstalt med ytterligare 58 platser,
och han vore fullt och fast öfvertygad om, att eu sådan, åtgärd komme
att inverka menligt på såväl sjukvården som den ekonomiska administrationen
af anstalten. Tillkomsten af de föreslagna länspaviljongerna skulle
komma att i väsentlig grad öka det redan förut mycket ansträngande
arbete och det dryga ansvar, som hvilade på öfverläkaren vid en anstalt
med 1,000 platser. Man borde lägga märke till, att ökningen i arbetet
ej blefve proportionell med tillökningen i patientantalet utan ansenligt
större, alldenstund länets sjuka erfordrade särskild administration in. m.
Det kunde invändas, att patientsiffran vore ännu högre vid våra tvenne

4

Klingl, Maj:ts Nåd. Proposition No Ilo.

största anstalter i Lund och Uppsala. Därvid vore dock att märka, att
öfverläkarna vid dessa vid sin sida hade asylläkare, som med dem delade
ej allenast sj u kv är ds arb etet utan äfven den administrativa arbetsbördan
och ansvaret, som vid Vänersborgs anstalt vore lagda uteslutande på. en
enda person. Om länspaviljongerna komme till stånd, skulle det utan
tvifvel ej dröja länge, förrän ett oafvisligt kraf på en asylläkare gjorde
sig gällande.

Å de statens anstalter, där länspaviljonger dittills blifvit uppförda,
både deras tillkomst varit till ovärderlig nytta för statens sjukvård, i det
de kunnat anordnas till öfvervakningsafdelningar, hvaraf dessa anstalter
dessförinnan varit i afsaknad. Denna synpunkt bortfölle helt och hållet
i föreliggande fall, alldenstund anstalten vid Vänersborg redan förfogade
öfver afdelningar för övervakning.

En annan omständighet, mot hvilken Sellberg icke kunde uraktlåta
att uttala sina allvarliga betänkligheter, vore det stora antalet platser
af öppen-dörr-systemet, som skulle uppstå, såvida landstingets ansökning
bifölles. Förut förfogade anstalten öfver 29 dylika platser för män och
25 föl kvinnor. Pillkomme, såsom landstingets förslag innebure, ytterligare
29 platser för livartdera könet, skulle den erhålla ej mindre än
sammanlagdt 112 platser. Sellberg vore för sin del alldeles förvissad
om, att ett så stort antal sjuka, för hvilket öppen-dörr-systemet vore
lämpligt, icke kunde uppbringas, åtminstone icke under de 5 å 10 första
åren af anstaltens verksamhet. Äfven om den afdelning, som nu vore
afsedd för öppen-dörr-afdelning för 25 kvinnor, skulle användas som
vanlig sjukafdelning, blefve dock det återstående antalet platser, nämligen
8<, för stort. Alltför sannolikt vore det alltså, att åtminstone en,
kanske båda länspaviljongerna, inrättade efter öppen-dörr-systemet, måste
appliceras till vanliga sjukafdelningar, en omgestaltning, som skulle vålla
icke allenast många olägenheter, utan äfven ökade kostnader.''

På grund af det anförda, ansåge Sellberg, att det icke skulle gagna,
utan tvärtom skada anstaltens blifvande verksamhet, om landstingets
underdåniga ansökan bifölles.

Skulle emellertid icke desto mindre denna vinna nådigt bifall, syntes
billigheten fordra, att åtminstone någon ersättning af landstinget tillerkändes
anstaltens öfverläkare för det betydligt ökade arbete och ansvar,
som därigenom komme honom till del. Man finge väl ock antaga, att
landstinget, då det hade för afsikt att befria sina egna tjänstemän från
en börda, som i stället pålades en statens tjänsteman, ej skulle vilja
undandraga sig detta.

5

Kung!,. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o 110.

För egen del anförde medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande den
10 mars 1905 följande.

Den ifrågavarande upptagningsanstalten, hvilken vore afsedd för
sådana sinnessjuka, som omförmäldes i 46 § i Kung!. Maj:ts förnyade
nådiga stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901, vore för länet
högeligen af behofvet påkallad, enär det ofta hände, att plats a någon
af statens anstalter ej kunde omedelbart beredas en sjuk, som däraf
vore i behof. Ålfsborgs läns landsting hade visserligen vid de landstinget
tillhörande lasaretten i Vänersborg och Borås afdelningar för tillfällig
vård åt sinnessjuka med tillsammans 14 platser, men dels vore
detta antal otillräckligt för behofvet, dels vore afdelningarna — enligt
hvad landstingets kommitterade upplyst och enligt hvad medicinalstyrelsen
för öfrigt hade sig bekant angående af delningen vid Vänersborgs
lasarett genom berättelser öfver inspektioner, verkställda af öfverinspektören
för sinnessjukvården i riket — i hög grad bristfälliga och föga
lämpade för sitt ändamål.

Underdåniga framställningar liknande den ifrågavarande hade förut
blifvit af Kungl. Maj:t och Riksdagen bifallna och överenskommelser i
anledning däraf fastställda emellan staten a ena sidan och följande
landsting å den andra, nämligen: Malmöhus läns angående upptagningsanstalt
vid Lunds hospital enligt nådiga bref den 12 juni 1891 och den 19
maj 1893, Värmlands läns angående sådan anstalt vid Kristinehamns
hospital enligt nådigt bref den 29 maj 1896, Västernorrlands läns angående
dylik anstalt vid Härnösands hospital enligt nådigt bref den 19 maj 1899,
Uppsala läns angående liknande anstalt vid Uppsala hospital enligt nådiga
bref den 6 juni 1902 och den 30 januari 1903 samt slutligen Kronobergs
och Blekinge läns angående dylik anstalt vid Växjö hospital den 3 juni
1904. Af dessa hade de tre förstnämnda anstalterna varit i bruk ett
antal år, hvarunder de visat sig funktionera väl och vara till stort gagn
äfven för statens respektive anstalter genom de nya former af sinnessjukvård,
som med tillhjälp af dem kunnat genomföras, hvarförutom upptagningsanstalterna
främjade sinnessjukaården i allmänhet, därigenom
att de sjuka från början blefve förda till det hospital, där de skulle erhålla
slutlig vård, och sluppe eu för dem ofta mycket menligt inverkande
förflyttning; vidare komme de sjuka under vård af speciellt utbildad
läkare och skötarpersonal, hvar jämte eu större för sinnessjuka ården
inrättad anstalt erbjöde en mängd för de sjukas kurerande och vård
lämpliga anordningar, hvilka ej kunde finnas å ett lasarett, där afdelningen
för sinnessjuka icke kunde blifva annat än ett bihang.

6

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o Ilo.

Vid godkännandet af ritningar till landstingens upptagningsanstalter
hade medicinalstyrelsen lagt synnerlig vikt vid, att eu hvar af dem
fått den för vederbörande statsanstalt lämpligaste anordningen; sålunda
hade alla de dittills uppförda länsanstalterna inredts som öfvervakningsafdelningar
för att afhjälpa de äldre hospitalens brist på sådana afdelningar.
Vid Vänersborgs nybyggda hospital och asyl vore emellertid
nuvarande behofvet af öfvervakningsplatser fullt tillgodose^ och medicinalstyrelsen
hade därför tänkt sig, att länsanstalten där borde uppföras
i form af två villor för öppen-dörr-systemet — eller det slags afdelningar,
hvaraf Vänersborgs hospital och asyl hade största behofvet — i
hvilket afseende följande erinringar af medicinalstyrelsen gjordes.

\ id uppgörande af förslag till Vänersborgs hospital och asyl hade
särskilda för detta ändamål utsedda kommitterade framhållit lämpligheten
af att förlägga vissa sjukafdelningar i mindre byggnader, nämligen afdelningarna
för lugna och arbetsföra sjuka, som sålunda kunde få eu
både; för anstalten och dem själfva nyttig sysselsättning med jordbruksarbete
och befrias från asynen af de svårare sjuka,, men tillika vara så
nära liufvudsjukhuset, att de, om ett återfall eller svårare anfall inträffade,
kunde under den tiden återflyttas dit. Kommitterade både vidare i
detta ärende anfört följande. Så länge vårt lands sinnessjukanstalter icke
lämnat utrymme för andra än de i det hela svårare formerna af sinnesjukdom,
hade behofvet af byggnadsanordningar, liknande de nu föreslagna
villorna . gjort sig mindre gällande. Förhållandena syntes emellertid
ändra sig i samma mån, som antalet platser å anstalterna ökades, och
tidpunkten syntes vara kommen att äfven i vårt land utsträcka den
äfven bär tillämpade tvångsfria behandlingen (det så kallade no-restraint
systemet) för en del af de sinnessjuka därhän, att sådana sjukas hela
lif och verksamhet å anstalterna ordnades i större öfverensstämmelse med
deras föregående lefnadssätt, än som kunde ske å för övervakning särskilt
beräknade sammanträngda anstalter. Ett steg i denna riktningvore
att fördela de lugnare, arbetsföra sjuka i mindre, från de stora sjukhuskomplexon
något afskilda boningshus eller villor, dock beroende af
den för hem anstalten gemensamma hushållningen och af eu väl afvägd
tillsyn från sjukvårdens sida. Fördelen däraf för icke blott de kroniskt
utan ock för de akut sinnessjuka, hvilka denna behandling'' kunde komma
till godo, vore uppenbar och af utlandets sjukvårdserfarenhet i stort omfång-
bekräftad. Olägenheten af att samla ett större antal sinnessjuka
inom slutna anstalter kunde också därigenom lättare undvikas. Kommitterade
hade ansett, att det antal sinnessjuka, som kunde befinnas lämpligt
för sådan vård, kunde beräknas till 10 procent af hela sjukantalet. Den

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o Ilo■

7

ursprunglig» planen till Vänersborgs hospital och asyl innefattade i enlighet
därmed 3 villor för nämnda ändamål med plats för 29 sjuka i
hvarje, hvarjemte en mindre öppen-dörr-afdelning skulle inrymmas i en
af de större sjukhusbyggnaderna. Då emellertid nämnda plan i sin helhet
vid gjorda kostnadsberäkningar visat sig medföra eu allt för stor
kostnad, hade däri måst göras vissa inskränkningar, bland annat hade
antalet villor minskats från 3 till 1, ehuru — såsom kommitterade anfört
— det ursprunglig» förslaget borde anses som det bästa från sjukvårdens
synpunkt.

När sedermera Ålfsborgs läns landstings delegerade inledt underhandlingar
med medicinalstyrelsen angående utsikterna för länet att få
vid Vänersborgs hospital och asyl uppföra eu upptagningsanstalt,
hade den utvidgning af den redan förut stora anstalten, som vore förenad
med tillmötesgående af länets önskan, liksom i föregående dylika
fall, synts icke böra medgifvas, med mindre någon särskild fördel för staten
därigenom kunde vinnas. Vid hospitalen i Lund, Kristinehamn med
flera hade genom länens byggnader erhållits moderna så kallade öfvervakningsafdelningar.
Sådana vore, såsom förut nämnts, obehöfliga vid
Vänersborgsanstalten, där behofvet i detta hänseende tillgodosetts redan
inom statens egna byggnader. Däremot ansåge medicinalstyrelsen det
för hospitalet fördelaktigt, om den ursprungliga, förut antydda planen
med trenne så kallade öppen-dörr-afdelningar kunde realiseras. Af denna
anledning hade framställts förslaget, att landstinget skulle uppföra de två
dittills ur planen utlämnade villorna eller paviljongerna, dock utan rätt
att få disponera mer är 30 platser, hvilket förslag landstinget nu för
sin del godkänt. Lika litet vid Vänersborg som vid öfriga hospital,
där vederbörande län tillåtits uppföra byggnader, skulle emellertid länets
paviljonger tjäna till mottagande af just länets till lasarettsvård berättigade
sinnessjuka, utan de nya afdelningarna borde införlifvas med
anstalten och på tjänligaste sätt för sjukvården disponeras, dock med
förbehåll att 30 platser, 15 för män och 15 för kvinnor, alltid och
utan invändning skulle finnas disponibla vid anstalten för sådana sinnessjuka
från Ålfsborgs län, som omförmäldes i 46 § af nådiga stadgan
angående sinnessjuka den 14 juni 1901, och att fullgod vård skulle
dem beredas.

Ehuru hvar och en af de villor, som länet sålunda åtagit sig att
uppföra, vore beräknad att kunna mottaga intill 29 sjuka, skulle någon
orätt icke därigenom ske länet. Ty för 30 nyligen insjuknade patienter
kräfdes lika dyrbara byggnader som de tvenne ifrågavarande villorna
och nästan lika stort utrymme som de erbjudna, hvilket allt tydligen

8 Kung!. Maj ris Nåd. Proposition N:o Ilo.

framhållits för landstingets delegerade vid de i ämnet förda underhandlingarna.

H^Hvad anginge de ifrågasatta särskilda villkoren för bifall till landstingets
byggnadsförslag hade landstinget anhållit, att enahanda bestämmelser
som för andra län tillhöriga dylika anstalter måtte få gälla. I
första rummet komme då dagafgiften för de sjuka. Hvad denna afgift
beträffade, så hade medicinalstyrelsen genom Kungl. Maj:ts nådiga bref
den 6 juni 1902 blifvit anbefalld att vid uppgörande af förslag till
överenskommelser af förenämnda art taga under öfvervägande, huruvida
icke nedsättning i den förut bestämda dagafgiften 2 kronor 50 öre skulle
kunna göras, utan att staten därigenom åsamkades någon förlust. I enlighet
med medicinalstyrelsens underdåniga förslag hade Kungl. Maj:t sedermera
bestämt dagafgiften för hvarje sjuk vid länsanstalterna vid Uppsala,
Växjö och Kristinehamns hospital till 2 kronor, och, då det vore lämpligt,
att samma afgift vore gällande för samtliga ifrågavarande upptagningsanstalter,
och den syntes vara tillräcklig att skydda staten för förlust,
ansåge medicinalstyrelsen denna dagafgift böra gälla äfven för nu ifrågavarande
anstalt.

Rörande öfriga villkor hade medicinalstyrelsen intet att erinra mot
tillämpandet af samma bestämmelser, som förut i liknande fall vunnit
Kungl. Maj:ts godkännande, allenast med de modifikationer, som betingades
af hvad medicinalstyrelsen förut anfört samt af lokala och
dylika förhållanden och som framginge af den formulering af villkoren
för öfverenskommelsen, som af medicinalstyrelsen föreslagits.

Slutligen bemötte medicinalstyrelsen några af de utaf anstaltens
öfverläkare uttalade betänkligheterna mot bifall till landstingets framställning.

Medicinalstyrelsen erinrade därvid först därom, att öfverläkartjänsten
vid hospitalet ännu icke varit tillsatt, då förut berörda underhandling
med landstingets delegerade ägt rum, hvarför icke heller öfverläkarens
mening på förhand kunnat inhämtas.

Hvad därefter beträffade beläggningssiffran, så vore Vänersborgs
hospital oah asyl beräknad att lämna vård för 150 akuta och 850
kroniska fall af sinnessjukdom; genom bifall till landstingets begäran
skulle tillkomma 30 nya platser, icke 58 såsom öfverläkaren genom
missuppfattning uppgifva. Visserligen kunde 58 sjuka inrymmas i de
båda villorna, men å andra sidan komme mottagandet inom de slutna
afdelningarna af ytterligare 30 akut sjuka att taga vida större utrymme
i anspråk än som beräknats för 30 asylpatienter. Antalet sjukplatser
vore emellertid redan förut så pass stort, att medicinalstyrelsen kunnat

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Ilo,

draga i betänkande att tillstyrka bifall till landstingets underdånig®
framställning, om icke därigenom så stora fördelar skulle vinnas för
staten, att olägenheterna däraf kunde anses kompenserade. Förut vore
anfördt de särskilt sakkunnigas yttrande angående förslaget med tre
villor för öppen-dörr-systemet, och att endast nödvändigheten att åvägabringa
besparingar i anläggningskostnaden förmått kommitterade att
afstå från sitt förslag, hvilket åt dem själfva betraktats som det lämpligaste.

De stora anstalterna vid Lund och Uppsala hade, då länets byggnad
på det senare stället inom kort blefve färdig, hvar sin upptagningsanstalt,
och trots det att hvardera af dessa anstalter i sin helhet vore
större än och särskildt hade plats för mer än dubbelt sa inringa akut
sjuka som Vänersborgs hospital och asyl och att sådana sjukas vard
kräfde långt mera omtanke och arbete än vården af de kroniskt sjuka,
hade vid planläggning af dessa länsanstalter ingen funnits, som på grund
af den relativt ringa tillökningen af sjukplatsernas antal hyst betänkligheter
mot att gå landstingens i sinnessjukvårdens intresse gjorda
framställningar till mötes, da de underkastat sig att inleda sina byggnader
på det för hospitalen i det hela tjänligaste sättet. Det måste
också medgifvas, att några olägenheter eller vådor icke förspel ts vid
Lunds hospital på grund af den där förlagda länsanstalten, hvilken nu
ett 10-tal år varit begagnad. Medicinalstyrelsen ansåge också, att öfverläkarens
fruktan för ökadt arbete med länets sjuka vore öfverdrifven,
icke endast därför att dessa blefve allenast 30 i stället för af öfverläkaren
antagna 58 utan äfven på grund däraf, att öfverläkare!! icke
finge någon skyldighet att på förhand granska länspatienternas intagningshandlingar
eller pröfva deras behof af anstaltsvard, livilka skyldig
heter skulle tillkomma lasarettsläkaren i Vänersborg; ej.heller erfordrades
särskild föredragning af deras ansökningshandlingar inför direktionen,
och vid sjukvården komme den nya bördan gifvetvis att delas mellan
öfverläkaren och de underordnade läkarna.

Öfverläkaren Sellbergs antagande, att länsanstaltens tillkomst skulle
inom kort framkalla ett oafvxsligt kraf pa anställande af en asylläkare,
kunde medicinalstyrelsen icke heller biträda. Vid Vänersborgs hospital
och asyl skulle enligt den fastställda aflöningsstaten anställas eu öfverläkare,
två biträdande läkare samt två underläkare, hvilket antal med
särskild hänsyn till det ringa antalet platser för akuta fall borde anses
vara fullt tillräckligt äfven med den tillökning af platserna, som skulle
äga rum genom länsanstaltens tillkomst. Vid jämförelse med till exempel
Vadstena hospital och asyl, hvilken anstalt hade 3 läkare och 800 platsei

Bill. till Piksd. Prof, 1905. 1 Sami. 1 Afd. 65 Haft, 2

10

Kungi Maj.is Nåd. Proposition No Ilo.

för akuta och kroniska tall, däraf 26 för lista klass, måste anstalten vid
Vänersborg till och med anses blifva väl försedd med läkare. Därtill
komme, att administrationen af en anstalt med från början planlagdt
antal sjukplatser vore mindre kräfvande än skötseln af anstalter, hvilka,
tid efter annan, erhållit så betydliga utvidgningar, som fallet varit vid
anstalterna både i Vadstena, Lund och Uppsala. Det vore nämligen
svårt, ofta omöjligt, att vid betydande utvidgningar ernå sådan ändamålsenlighet
i de särskilda byggnadernas inbördes läge som vid en fullständig
nyanläggning.

Medicinalstyrelsen delade ej heller öfverläkaren Sellbergs uttalade
betänkligheter mot det procenttal sjuka, som skulle vårdas efter öppendörr-system,
om länsanstalten komme till stånd. Äfven om den af
Sellberg omnämnda öppen-dörr-afdelningen för 25 kvinnor i ett af de
större husen medtoges i beräkningen — hvilket dock ingalunda vore
behöfligt, då denna afdelning utan kostnad kunde göras sluten — skulle
antalet nämnda sjukplatser ungefär motsvara det procenttal, som kommitterade
ansett som det lämpligaste, eller 10 procent af hela beläggningssiffran.
Medicinalstyrelsen vore emellertid efter senare års erfarenheter
förvissad om, att detta tal kunde sättas ej obetydligt högre. Sedan den
i enlighet med Kung!. Maj:ts nådiga bref den 3 juni 1903 anordnade
kolonivården af sinnessjuka i Korsberga blifvit igångsatt, hade den under
loppet af några månader kunnat mottaga 53 sjuka från Växjö hospital,
motsvarande ungefär 23 procent af hospitalets hela beläggningssiffra, och
därvid vore äfven att märka, att kolonivården vore en betydligt friare
behandlingsform än det så kallade öppen-dörr-systemet. Dessutom funnes
det intet hinder för att när som helst förändra de af landstinget begärda
villorna till slutna afdelningar, en förändring, som, såvidt medicinalstyrelsen
kunde finna, ej beliöfde förorsaka några nämnvärda
kostnader.

Med anledning af att Sellberg framhållit, att billigheten fordrade,
att åtminstone någon ersättning af landstinget tillerkändes anstaltens
öfverläkare för det betydligt ökade arbete och ansvar, som genom länsanstalten
komme på hans lott, anförde medicinalstyrelsen, med framhållande
af att någon sådan ersättning icke förut vid liknande fall blifvit
af någon öfverläkare ifrågasatt, att det ökade arbete, som länets sjuka
komme att förorsaka, icke skulle drabba ensamt anstaltens öfverläkare
utan äfven öfrig läkarpersonal, syssloman och hans biträden samt uppsyningspersonalen.
Enligt gällande öfverenskommelser mellan kronan
och åtskilliga andra landsting tillerkändes dessa mot den af Kungl.
Maj:t fastställda dagafgiften fri vård för de sjuka; och utöfver denna

11

Kung!. Majds Nåd, Proposition No Ilo.

dagafgift torde intet landsting vara villigt utbetala ersättning till hospitalens
tjänstepersonal. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning vore äfven
öfverläkaren skyldig att mot den ersättning, honom enligt gällande
lönestat tillkomme, handhafva vården af det antal sjuka, Kungl. Maj.t
bestämde för anstalten; och skulle läkarkrafterna af någon anledning
framdeles kräfva förstärkning, så torde det blifva statens och ej landstingets
sak att därom draga försorg.. . „ .

Då medicinalstyrelsen sålunda i olikhet med öfverläkaren bett berg
ansåge, att den föreslagna länsanstalten skulle medföra ej oväsentliga
fördelar för Vänersborgs hospital och asyl och. samtidigt i hög grad
gagna sinnessjukvården i länet, tillstyrkte medicinalstyrelsen .bifall till
den af Ålfsborgs läns landsting gjorda underdåniga framställningen pa

följande villkor: ...... ...

att för mottagande af sinnessjuka från Ålfsborgs lan i sadana tall,

som omförmäldes i 46 § af stadgan angående sinnessjuka den 14 juni
1901, länets landsting berättigades att å staten tillhörigt område vid
Vänersborgs hospital och asyl och på plats, som af medicinalstyrelsen
bestämdes, samt i enlighet med af medicinalstyrelsen godkända ritningar
uppföra två byggnader efter så kalladt öppen-dörr-system åt samma
storlek och beskaffenhet, som en vid anstalten redan uppförd dylik

byggnad ^stinget kogtnaden ej mindre för byggnadernas

uppförande med dithörande stadig grundläggning, värmeapparater och
vattenledningsrör, än äfven för all annan fast inredning med mera som
erfordrades för byggnadernas begagnande, samt att landstiget for framtiden
bestrede underhållskostnaden därför;

att staten anskaffade och underhölle all den lösa utredningen samt
ombesörjde och bekostade allt hvad för de sjukas vård i öfngt ertoi att

landstingets byggnader införlifvades med hospitalets öfriga föi
sjukvården afsedda afdelningar, samt att hospitalets styrelse berättigades
att fritt förfoga öfver dem och använda dem för vård af sinnessjuka
utan afseende på om dessa tillhörde Ålfsborgs eller något annat lan;
dock med villkor, att för sinnessjuka i de fall, som omförmäldes i 4b §
af stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, trettio platser, 15
för män och 15 för kvinnor, alltid och utan invändning funnes disponibla
till upptagning endast för sjuka från Ålfsborgs län och att en

fullgod vård bereddes dessa; ....... . ., . „ .

att granskning af ansökningshandlingar om tillfällig hospitalsvard
åt däraf i behof varande sinnessjuka från Ålfsborgs län skedde i den

12

Kungi. Maj:ts K ad. Proposition N:o 110.

ordning, att ifrågavarande patienter af lasarettsläkaren i Vänersborg
remitterades till länsafdelningen på Vänersborgs hospital för att där
vårdas, till dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser
genom lasarettsdirektionens i Vänersborg försorg anskaffats;
hvarefter dessa sjuka, såvidt de pröfvades vara till vård å anstalt för
sinnessjuka berättigade, borde vinna inträde i alldeles samma ordning
som andra sinnessjuka och utan något som helst företräde för dem såsom
tillhörande Ålfsborgs län;

att för hvarje patient erlades afgift till staten, hvilken afgift för de
första fem åren efter det anstalten tagits i bruk utginge med 2 kronor
för dag och därefter för fem år i sänder bestämdes af Kungl. Maj:t på
medicinalstyrelsens förslag och efter landstingets hörande;

att afgilten betalades kvartalsvis af lasarettsdirektionen i Vänersborg;
att emellertid ett minimibelopp af tre tusen kronor för hvarje årskulle
i patientafgifter till staten utgöras;

att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrefves
eller blefve å hospital eller asyl intagen, landstingets betalningsskyldighet
för samma patient upphörde, hvarför underrättelse därom
genom hospitalets syssloman utan dröjsmål borde lämnas lasarettsdirektionen
med uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å anstalten
vårdad; samt

att staten och landstinget förbehölles ömsesidig rätt till uppsägning
af överenskommelser att upphöra 2 år efter uppsägningen, med skyh
clighet föi staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaderna,
därest uppsägning skedde af staten, med det belopp, som bestämdes af
fem godo män, af hvilka staten och landstinget utsåge två hvardera och
de sålunda valde den femte, dock att värdet icke finge öfverstiga verkliga
kostnaden för byggnadernas uppförande, samt, därest uppsägningen
skedde af landstinget, med två tredjedelar af det på förenänmda sätt
bestämda värde.

Det nu uppgjorda förslaget till öfverenskommelse mellan staten, å
ena,, samt Ålfsborgs läns landsting, å andra sidan, är affattadt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de förslag till liknande uppgörelser mellan
staten samt Malmöhus läns landsting år 1891, Värmlands läns landsting
år 1896, Västernorrlands läns landsting år 1899, Upsala läns landsting år
1902 samt Kronobergs läns och Blekinge läns landsting år 1904, hvilka
blifvit af såväl Riksdagen som Kungl. Maj :t godkända. Det i alla dessa
förslag förekommande uttryck, att landstingens betalningsskyldighet för
patient, som från lasarett till anstalten remitterats, upphör, då patienten

13

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o

no.

intages å hospital eller asyl, afser naturligtvis här det fall, att padienten,
efter i stadgad ordning vunnen behörighet till vård å hospital eller asyl,
därstädes erhåller sådan, men åsyftar däremot icke den händelse, att
någon till anstalten hörande patient, innan behörighet tdl vard såsom
hospitals- eller asylpatient i vederbörlig ordning ernåtts, i stallet tor att

vårdas i anstalten inlägges å hospitalet. . . ,

Hvad angår dagafgiften tillåter jag mig erinra, att densamma bestänits
till två kronor för patient, förutom vid de af medicinalstyrelsen
anoifna anstalter, jämväl vid Malmöhus läns landstings upptagningsanstalt
vid Lunds hospital på grund af nådigt beslut den 17 februari
1905. Då den nu föreslagna dagafgiften sålunda öfverensstämmer med
de dagafgifter, som på senare åren fastställts för upptagningsanstalter,
och det synes mig lämpligt, att samma afgift galler för samtliga dylika
anstalter, har jag icke

något att härvid anmärka.

O

Då väsentliga fördelar skulle genom det nu föreliggande förslagets
och utförande vinnas närmast för vården af de i 46 § åt

antagande

i

förenämnda stadga afsedda sinnessjuka, nämligen sadana som aro
trängande behof af vård å hospital, men för hvilka plats därstädes icke
kan'' genast beredas, och. då villkoren i förslaget synas mig affattande
med behörigt afseende å såväl statens som länets intressen, hemställer

jag i

Riksdagen att för

underdånighet, att Kungl. Magt täcktes i nådig proposition föreslå

’ att i förevarande ämne aftal af an -

sm del medgifva, att i

gifvet Innehåll må mellan staten, å ena, samt Ålfsborgs läns landsting,
å andra sidan, träffas.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt, däruti statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
bifalla; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

medgifva,

Ex protocollo:

Josias Montgomery.

Bil. till Riksd. Prot. 1.900. I Sami 1 Afd. 65 Käft.