Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
K:o 2.
!i: - ■gnkieskftp.f n:o • V ;gon päfroi i Tjna-Aaw
Ank. till Eiksd. kansli den 27 februari 1905, kl. 3 e. m.
. i;,? -/i - ufo-.iintä i Hu: ■»*.■ 70»: 3
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n.-o 2,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående vidtagande af åtgärder för inskränkning
af uppläsandet af kungörelser i kyrkorna,
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
n:o 90, har herr G. O. V. Lindgren, med instämmande af sju andra ledamöter
af kammaren, hemställt, att Riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t
med underdånig anhållan om åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning
i det föreskrift kungörelseuppläsandet från predikstolen.
Med hänvisning till
dels lagen angående kungörelsers uppläsande i kyrka den 1 juni
1894, hvari stadgas: »Med upphäfvande ej mindre af hvad i 2 kap. 5
§ kyrkolagen stadgas om uppläsande i kyrka af kungörelser angående världsliga
angelägenheter, än äfven af 10 § i resolutionen på allmogens besvär
den 9 december 1766 och förordningen den 8 maj 1849, är förordnadt
som följer: 1 §. Förutom i de fall, då enligt lag och författning eller enligt
bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall sådan
uppläsning äga rum allenast när Konungen eller dess befallningshafvande
därom särskildt förordnar; dock äge församling, genom beslut å kyrkostämma,
medgifva, att jämväl enskildes tillkännagifvanden må, där sådant
Bill. till Rilcsd. Prot. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Käft. (N:o 2).
2 Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
äskas, i kyrka kungöras, vederbörande präst obetaget att vägra uppläsning
af tillkännagifvande, som i anseende till innehåll eller affattning finnes
därtill otjänligt. § 2. Kungörande, hvarom i 1 § sägs, skall ske från
predikstolen, dock först efter det gudstjänsten afslutats, där ej kyrkohandboken
annorlunda bestämmer»;
dels kungl. cirkuläret 28 maj 1897, hvari Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län anbefallts »dels att för hvarje tillkännagifvande,
som uti länskungörelserna intages, vare sig på grund af föreskrift
i lag eller författning eller efter Konungens befallningshafvandes eget
förordnande eller på begäran af annan ämbetsmyndighet, tjänsteman eller
enskild, och om hvithet ej finnes uti lag eller författning uttryckligen föreskrifven
uppläsning i kyrka, noga pröfva, om uppläsning af tillkännagifvandet
är af förhållandena påkalladt; om kungörelsen behöfver i sin helhet
eller endast delvis upj»läsas; samt om uppläsningen bör ske uti alla länets
kyrkor eller endast någon eller några af dem; dels att i hvarje fall pröfva,
ej mindre huruvida efterlysning angående brottsling eller brott, som i länskungörelserna
införes, tillika bör uppläsas i kyrka, än äfven huruvida efterlysning,
hvilken inflyter i tidningen Polisunderrättelser, tillika bör i länets
egna eller andra läns kungörelser återgifvas; dels ock att vid hvarje uti
länskungörelserna intaget tillkännagifvande, som på grund af uttrycklig
föreskrift i lag eller författning skall eller af Konungens befallningshafvande
pröfvats eljest böra i kyrka uppläsas, tydligt angifva, huruvida tillkännagifvandet
skall i sin helhet eller endast i vissa delar uppläsas, äfvensom
huruvida uppläsningen skall äga rum uti alla eller endast någon eller
några af länets kyrkor»;
dels kungl. cirkuläret den 1 mars 1901, hvarigenom Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes uppmärksamhet fästs å angelägenheten att noggrant
iakttaga föreskrifterna i förutnämnda cirkulär —
framhåller motion,ären, hurusom genom dessa lagbestämmelser väg
till ett mer rationellt till vägagående i det ifrågavarande afseendet banats.
Trots enahanda erkännande, hade dock 1898 års kyrkomöte funnit nödigt
att till Kungl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, det täcktes Kungl.
Maj:t vidtaga åtgärder för inskränkande i väsentlig mån af kungörelsers
uppläsande från predikstolen i en mängd af detsamma angifna hänseenden.
Det önskemål, nämnda kyrkomöte sålunda uttalat, befunnes emellertid ännu
ouppfyldt, trots den alltjämt ökade lättheten att i allt vidsträcktare mån
fa det föråldrade, föga lämpliga, ofta betydelselösa och mången gång af
omständigheterna omöjliggjorda förfaringssättet ersatt af ett mer tidsenligt.
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
Under hela den tidrymd af mer än trettio år, hvarunder den förevarande
frågan utgjort föremål för upprepade framställningar i kyrkomöte
och Riksdag har det alltid, äfven från deras sida, som mest hållit på den
nuvarande ordningen, varit erkändt, att densamma lede af åtskilliga svara
olägenheter, och i afgifna utlåtanden öfver uppgjorda ändringsförslag har
det städse uttalats, att tiden ännu icke är inne för det nuvarande kungörandets
fullständiga aflysande, hvadan det tills vidare och under öfvergångstiden
måste, om ock i mindre omfång, anlitas. Såväl i statsrådet
som i högsta domstolen hafva uttalanden hlifvit gjorda i det syftet, att
nuvarande ordning förr eller senare måtte komma att upphöra. Ena gången
heter det, år 1873: »Att publikation af såväl allmänna som enskilda
kungörelser i världsliga angelägenheter är ett för den allmänna gudstjänsten
och de prästerliga förrättningarna främmande bestyr, lärer icke kunna
förnekas»; och eu annan gång, år 1893: »Att nu gällande bestämmelser,
enligt hvilka jämväl världsliga kungörelser skola uppläsas i kyrka, hvarken
ur det borgerliga samhällets eller ur kyrkans synpunkt kunna anses fullt
tillfredsställande, lärer icke kunna med fog bestridas».
Inom kyrkomötet har, alltsedan denna institutions begynnelse år 1808,
uppmärksamhet ägnats frågan om nödvändigheten att inskränka uppläsandet
af världsliga kungörelser i kyrkorna, och särskildt var detta förhållandet med
1898 års kyrkomöte, som jämväl aflät en underdånig skrifvelse i ämnet, hvari,
bland annat, anfördes, att, ändock ett icke obetydligt steg i den önskade riktningen
tagits genom lagen den 1 juni 1894, kompletterad genom kungl. cirkuläret den
28 maj 1897, »eu ytterligare begränsning af kungörelseuppläsandet är af
verkligt behof påkallad», äfvensom kyrkomötet håller före, »att en dylik
begränsning kan utan olägenhet bringas till genomförande»; och ansåg sig
kyrkomötet böra angifva några synpunkter, hvilka börda i detta afseende
tagas under öfvervägande, därvid anförande:
»Hvad först beträffar allmänna författningar —t rörande hvilka för
närvarande gäller, att författningar, som därom innehålla föreskrift, skola
i sin helhet uppläsas från predikstolen, och att andra författningar skola
till rubrik och datum på detta sätt kungöras — anser kyrkomötet, att
uppläsandet af rubrik och datum för ”andra författningar” är för därmed
afsedt ändamål skäligen betydelselöst, då först och främst endast en
jämförelsevis ringa del af allmänheten kan blifva i tillfälle att på sådant
sätt erhålla kännedom om författningarnas utfärdande och det dessutom
för dem, som åhöra uppläsandet, mången gång torde vara svårt att i
minnet behålla hvad vid sådan hastig uppläsning ifrågakommit.
Enligt kyrkomötets '' mening kan alltså det föreskrifna uppläsandet af
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 2.
rubrik och datum för en del allmänna författningar, hvilket uppläsande!
dessutom påfordras jämväl för vissa från ämbetsmyndigheter utgångna
tillkännagifvanden, som, äfven om de i bihanget till Svensk författningssamling
införas, dock icke kunna såsom författningar anses, utan olägenhet
för allmänheten helt och hållet afskaffas. Bestämmelsen om skyldighet
för utgifvaren af allmänna författningar att om författningarnas
utfärdande införa underrättelse i Post- och Inrikestidningar synes kyrkomötet
innebära tillräcklig garanti därför, att den allmänhet, som kan af
eu författnings utfärdande hafva intresse, därom erhåller kännedom.
Redan nu torde allmänneligen förekomma, att lokaltidningarna återgifva
dylika meddelanden ur den officiella tidningen.--Bestämmelserna om
uppläsande i kyrka kunna och böra, enligt kyrkomötets åsikt, lämpligen
förändras jämväl i fråga om sådana kungörelser, som efter nu gällande
föreskrifter skola i deras helhet uppläsas. Samma skäl, som betingade
upphäfvandet af föreskrifterna om uppläsning af lagfartsförteekningar och
förnyadt uppläsande af vissa äldre författningar (genom lagar af den 25
maj 1894) torde kunna med fog åberopas jämväl för upphäfvande af en
hel del andra i lagar och författningar förekommande bestämmelser om
skyldighet att från predikstolen kungöra vissa ärenden. Så t. ex. synes
föreskriften i 61 § af förordningen angående skyldighet att från predikstolen
kungöra sammandrag af landstingsprotokollen ej vara betingad af
något allmänhetens verkliga intresse.--Föreskriften om skyldighet att
från predikstolen kungöra värfningspass synes jämväl höra till dem, som
utan olägenhet kunna upphäfvas. Densamma betingas ej numera af något
verkligt behof, då det ej, såsom förr var fallet, förekommer, att värfningen
försiggår i särskildt utlysta möten, utan värfvaren nödgas att
personligen uppsöka hvar och en, som han önskar anvärfva. De ofta
förekommande kungörelserna om upphandlings-, entreprenads- och försäljningsauktioner
för statens behof kunna näppeligen påräkna det allmänna
intresse, som betingar deras uppläsning i kyrka. Ej heller synas
giltiga skål föreligga att för dessa kungörelser bereda annat sätt för
offentliggörande än det i allmänhet af enskilda personer och bolag för
liknande ändamål använda. Hvad i öfrig! beträffar länskungörelserna,
hvilka vanligen taga i anspråk största delen af tiden för kungörandet
från predikstolen, anser kyrkomötet det vara högeligen önskvärd!, om
uppläsningen af desamma kunde i väsentlig mån inskränkas. I detta
afseende torde till en början böra komma under öfvervägande, huruvida
ej uppläsningen af de delar däraf, som angå exekutiva auktioner; virkesauktioner,
utarrendering eller försäljning af krön odomäner, inskrifnings
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
5
förrättning och revision, vapenöfning, mönstring och dylika i värnepliktslagen
föreskrifva förrättningar, prisbelöning af hästar m. m. lämpligen
kunna inskränkas till en kort uppgift om ämnet och tiden, med hänvisning
därjämte att kungörelserna vore å viss plats för allmänheten tillgängliga.
Någon olägenhet för allmänheten torde häraf ej vara att befara, då det i
allt fall måste antagas, att den, som vill om detaljerna af dylika kungörelser
taga kännedom, måste, äfven om kungörelserna i deras helhet uppläsas,
förskaffa sig ytterligare tillgång till desamma. — Äfven i andra
delar än de nu nämnda, torde uppläsningen af länskungörelserna kunna
begränsas utöfver hvad nu äger rum; och vill kyrkomötet härutinnan fästa
uppmärksamheten å angelägenheten häraf, att kungl. cirkuläret den 28
maj 1897, åsyftande sådan begränsning, noggrant iakttages. Däri föreskrifves
bland annat, att vid hvarje uti länskungörelserna intaget tillkännagifvande,
som skall i kyrka uppläsas, tydligt skall angifras, huruvida
tillkännagifvandet skall i sin helhet eller endast i vissa delar uppläsas,
äfvensom huruvida uppläsningen skall äga ram uti alla eller endast någon
eller några af länets kyrkor. Enligt hvad kyrkomötet varit i tillfälle att
förvissa sig om, har denna föreskrift ej vunnit den allmänna efterföljd,
som önskligt varit, liksom den Konungens befallningshafvande enligt
berörda cirkulär tillkommande rätt och plikt att noga pröfva, om och i
hvad mån uppläsning i kyrka af innehållet i länskungörelserna aria äga rum,
synes hafva utöfvats efter olika principer inom skilda län. Angelägenheten
af det kungl. cirkulärets noggranna efterlefnad är desto större,
som detsamma, efter kyrkomötets mening, kan åstadkomma eu verkligt
effektiv begränsning i afseende å omfattningen af kungörandet från
predikstolen.»
Jämväl Riksdagens båda kammare Jude redan år 1886 i dagen
villighet att lyssna till detta helt visst berättigade reformkraf. Första Kammaren
beslöt då, med 49 röster mot 25, att i underdånig skrifvelse hemställa^
»det Kungl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke —
intill dess sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet i kyrkorna
af andra kungörelser och författningar än dem, som stode i sammanhang med
det kyrkliga lifvet, kunde upphöra — frågan om dessa handlingars offentliggörande
kunde ordnas sålunda, att, med upphäfvande af skyldigheten för
präst att från predikstol uppläsa nådiga författningar samt myndigheters
och enskildes kungörelser, präst skulle åläggas att hvarje söndag låta offentliggöra
de för sådant ändamål ankomna handlingar på det sätt, att de
antingen ansloges å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt
tafla eller ock, därest sådant anslag ej lämpligen kunde ega rum, upptoges
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
å en på nämnda tafla anslagen förteckning, utvisande deras rubrik och
innehåll.» Och i Andra Kammaren fattades endast 2 röster för att ett
framställdt skrifvelseförslag skulle blifvit antaget, »att Kung], Maj:t täcktes
vidtaga sådana ändringar i gällande bestämmelser — — —, att från
predikstolarne skulle endast kortare kungörelser, såsom om kommunalstämmas
och kyrkostämmas hållande, tings begynnande och afslutande
m. m., fullständigt uppläsas, och att, rörande längre kungörelser samt
Kungl. Maj:ts författningar, endast behöfde omförmälas, att de för offentliggörande
ankommit till kyrkan och att de under viss tid funnes tillgängliga
å det rum, som af församlingen därtill bestämts». Under debatten
anfördes ock från det mest kompetenta håll, att man äfven inom statskyrkan
med framgång och till allmän belåtenhet, t. ex. i Västergötland, användt
det föreslagna sättet med anslagstafla.
Redan året därpå kom frågan ånyo på tal inom Riksdagen, sedan enskild
motion väckts i ämnet, hvilken motion i hufvudsak tillstyrktes af
lagutskottet men af slogs af Andra Kammaren, vid hvilket förhållande
ärendet i Första Kammaren lades till handlingarna. Därefter förekom ej
detta ärende vidare till behandling inom Riksdagen förrän 1894, då Riksdagen
biföll Kungl. Maj:ts förslag till lag angående kungörelser uppläsande
i kyrka. Denna lag, för hvilken redogörelse ofvan lämnats, utfärdades därefter
den 1 juni samma år.
Så torde det kunna anses vara längesedan allmänt erkändt, att behofvet
af såväl allmänna som enskilda kungörelsers publicerande i många fall kan
och bör äfven hos oss tillgodoses på andra vägar än den här i ganska
stor utsträckning ännu vanliga genom uppläsande från predikstolen. Ty
de partiella begränsningar, som på senaste tiden skett — såsom exempelvis
genom lagen af den 19 november 1897 om ändrad lydelse af 10 § förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den IG juni 1875,
hvarigenom inskänkning i någon mån gjordes i då stadgade skyldighet att
för vissa fall föranstalta om uppläsande i kyrkorna af kungörelse om häradsrätts
beslut rörande lagfart å egendom på landet, äfvensom genom kungl.
brefvet den 13 november 1903 i afseende på domänstyrelsens tillkännagifvanden
rörande auktion för utarrendering af kronodomän eller för försäljning
af viss lägenheter — kunna icke sägas hafva på det hela ändrat
förhållandet.
Från hvilken sida saken än ses, kan utskottet icke annat än understödja
motionärens hemställan. Först ur allmänt medborgerlig och kommunal
synpunkt, då det häfdvunna sättet blott ofullständigt fyller sitt ändamål.
Till statskyrkan icke hörande medborgare och ett stort antal af hennes
7
Andra Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
egna medlemmar betjänas icke däraf. Icke kan det väl heller vara öfverensstämmande
med statens värdighet, att, såsom fallet är i städerna, kyrkan
mestadels står tom, under det att offentliggörandet sker af hvad staten har
att tillkännagifva och påbjuda. På grund af svårigheten att rätt fatta och
minnas åtminstone ett något utförligare muntligt meddelande, äro jämväl
de kyrkobesökande redan nu i många fall hänvisade till att på annat sätt
erhålla närmare kännedom om mera viktiga ärenden. Härtill kommer, att
enskilde, hvilkas tillkännagifvanden präst, på grund af dessas innehåll eller
affattning, sin rätt likmätigt vägrat publicera, måste för desammas offentliggörande
tillgripa andra utvägar, hvilka ju icke borde vara mindre effektiva
i fråga om de öfriga. Äfven och kanske framför allt ur kyrklig synpunkt
måste det brukliga kungörelseläsandet från predikstolen erkännas vara synnerligen
olämpligt, då det ju är icke allenast främmande för gudstjänstens idé,
utan tillika störande för det religiösa lifvet. Slutligen från den prästerliga
ämbetsverksamhetens synpunkt torde det vara beaktansvärdt, att prästen kan
genom detta åliggande finna sig nödsakad att på ett brådskande sätt utföra
sin egentliga ämbetsgärning, eller blifva ställd i det ytterst plågsamma läget
att nödgas lämna intyg om en uppläsning från predikstolen, som på grund
af andra oundgängliga åligganden ej kunnat på ett fullt lagenligt sätt äga rum.
Och på landsbygden, där gemenligen en stor del af församlingen kvarstannar
i kyrkan för kungörelsernas af hörande, föredrager man, ändock numera
knappt någon by eller gård torde sakna närmaste ortstidning, ofta nog af
sparsamhets- och bekvämlighetsskäl, för sina enskilda tillkännagifvanden
predikstolen framför tidningen.
Då kyrkan, på grund af sin nära förening med staten, under
lång tidsföljd gradvis belastats med för henne principiellt främmande
åligganden, hvilka till följd af vanans makt icke förnummits dessmera
störande och onekligen i viss mån tjänat till att föra präst och menighet
hvarandra nära, så har det ansetts lämpligt att icke i ett slag, särskildt i
nu förevarande afseende, bringa till stånd eu genomgripande förändring. Eu
börjande och sedan fortgående afveckling af det förhanden varande förhållandet
har på goda grunder fått företrädet, i hopp, att det icke måtte
dröja alltför länge, innan äfven hos oss tiden är inne för hvad som i alla
andra civiliserade länder befunnits härutinnan icke innebära någon som
helst betänklighet.
Då emellertid uppenbart är, att förhållandet i det ifrågavarande afseendet
lämnar mycket öfrigt att önska, och utskottet delar motionärens
uppfattning om behöfligheten och önskvärdheten af ytterligare fortgång på
den beträdda vägen, finner utskottet anledning föreslå,
''fi
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om åtgärders vidtagande för ytterligare inskränkning
i det föreskrifna kungörelseuppläsandet från predikstolen.
- r.. Ii.; . -• , i: J,}i : ’-rt • )('':•. wj/r.1 p/ '' .
Stockholm den 27 februari 1905.
i å =;.-•<• b •• ri a-> j-r.uiu u^hi/r:.''Ihauurdiih ?fi3tiiv’d r ii:4r.no''
1 1
På utskottets vägnar:
ib ir v • å ).■ /■(_ Mir/d .ifigfivjii yqmp!;) ‘.♦hantö’:.
K. H. GEZ. von SCHÉELE.
-''BUiTTr VVTftT : .: .fvj iråibvKI ii.Kti S>^U/j|TjU* ! it; ‘ ''
föl"oljaafUmiHl isanoiiu >i ''iä or toft Sb , ''tdfarr;iHo »tesif
■i-Vrf
>i)i :
■U tf
tima
{\i ■■; < va t i a ^ il ✓
>•: <:ho ■ •?•):■''ui Jas
•röinnvA -: •! >.r -ib, .-.'';
f '' > ( f
5 if r t\‘ f {
g o.K
(J/<
i‘)i I ! . >!>.’!>•
i-‘ i • i ■ oi (i
/''i Öl. ii: >'' * • r''-‘:
dsr.tJTM t „ I>1 j . '' ! >h
novis item?!
in !.å1 ■- ■ ?■,.*
.toiijriidnii-Ed
.-•doe-wr lål-iJWnM hU
Mitt
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CIO, 1905.