Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Eikd. kansli den 11 maj 1905, kl. 10 f. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6 i anledning
af väckta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensionering.
Andra Kammarens femte tillfälliga utskott har med anledning af
väckta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensionering afgifvit
ett utlåtande af följande lydelse:
»Till utskottet hafva öfverlämnats tre i Andra Kammaren vid innevarande
års riksdag väckta motioner i detta ämne.
I motionen n:o 129 anför herr Hjalmar Branting jämte tre medmotionärer:
»Den
nedsättning, som i statsverkspropositionen föreslås i anslaget
till arbetareförsäkringsfonden, synes gifva vid handen, att regeringen ej
för närvarande är betänkt på att af eget initiativ upptaga den stora,
ännu alltjämt olösta frågan om inrättande af en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
för de arbetande klasserna i vårt land. Ty det kan med stor
visshet förutsättas, att hvarje närmare sysslande med ett förslag i denna
riktning måste ha ställt lefvande för vederbörande, att den nu samlade
fonden ännu behöfver mycket ansenligt förstärkas, om den skall kunna
verksamt tjäna sitt ändamål att intaga inom försäkringens ram en afsevärdare
del af den vid försäkringens början något till åren komna generationen.
Själfva det uttryckssätt herr finansministern använder, då han framhåller,
att »ovisst är, på hvilka grunder en blifvande lagstiftning i förevarande
afseende kan komma att fotas», ger stöd åt den uppfattningen,
att regeringen icke funnit anledning att bilda sig någon mening om den
väg, på hvilken man för frågans lösning bör slå in.
Bill. till Riksd. Prot. 1905. 8 Sami 2 Afd. 1 Band. 12 Höft. (N:o 13).
1
2
Första Kammarens TMfMliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
En blick på arbetareförsäkringsfrågans historia i vårt land visar dock,
att tiden verkligen borde vara inne för ett nytt försäkringsinitiativ i denna
mer än de flesta riksviktiga sak. Riksdagen tog 1884 själf upp de sociala
försäkringsfrågorna, då den, på grund af motion af herr A. Hedin, hos
Kungl. Maj:t begärde utredning och förslag »om och i hvad mån åtgärder
kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvai’e
och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande
af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer».
Med stöd af arbetareförsäkringskommitténs utredning och förslag
framlade då regeringen 1889 en lag om skydd mot yrkesfara, hvilken
också af Riksdagen antogs. Men förslagen om denna lags nödvändiga
komplettering genom en olycksfallsförsäkring afvisades af 1890 och 1891
års Riksdagar.
Den s. k. nya arbetareförsäkringskommittén utarbetade nu ett nytt
förslag, afseende att på en gång i en stor försäkring omfatta all invaliditet.
Detta förslag var färdigt 1893, och 1895 byggdes därpå ehuru med
vissa afprutningar ett regeringsförslag. Riksdagen fann dock detta ännu
alltför stort och dyrbart tilltaget och afslog detsamma, men ingalunda
under protest mot dess bärande grundtankar, utan i skrifvelse af 10 maj
med uttrycklig anhållan hos Kungl. Maj:t att taga frågan under förnyad
pröfning och återkomma med nytt förslag. Att frågan icke alls var afförd
från dagordningen underströks än ytterligare i den skrifvelse af 17 maj
1895, hvari Riksdagen hänvisar till skrifvelsen om hytt förslag och fortsätter:
»Häraf torde framgå, att omförmälda fråga, om den än för närvarande
icke vunnit sin lösning, likväl skall finna eu sådan», hvarför det
af Kungl. Maj:t föreslagna afsättande! af 1,400,000 kronor till arbetareförsäkringsfonden
af Riksdagen ansågs »icke böra uppskjutas».
Regeringen återkom också 1898 med det begärda nya förslaget, så
kringskuret och reduceradt, att arbetareförsäkringens varmaste vänner blott
med största själföfvervinnelse kunde bestämma sig för att villkorligt ge
det sin röst. I Andra Kammaren antogs det emellertid med 109 röster
mot 95, men i Första Kammaren hade vinden nu alldeles vänd! sig; man
fruktade konsekvenserna af äfven de ringaste medgifvanden åt den nya
tidens socialpolitiska åskådningssätt och afslog alltsammans med den kompakta
majoriteten af 101 röster mot 29.
På detta sätt hade ett årtionde gått, utan att arbetareförsäkringen
kommit ett tuppfjät framåt. Statsministern herr Boström förklarade dock
under debatten 2 maj 1898 i Första Kammaren att »denna fråga är af
det slag, att den icke kan falla, utan måste lösas», och vidare: »Det är
icke nog med att endast öfverlägga och diskutera, vi måste en gång
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
komma till handling.» I afvaktan härpå slog regeringen år 1900 åter in
på den väg, soin den efter inångas mening aldrig borde ha lämnat, nämligen
att först lösa industriens olycksfall sersättningsfråga fristående. Förslaget
härom föll äfven nu i Första Kammaren med 85 röster mot 47,
oaktadt man tagit det olyckliga steget tillbaka från försäkringsplikt, som
föreslogs 10 år förut, till ersättningsplikt. Men när den nya regeringen
år 1901 återkom med några ytterligare jämkningar samt förslag till riksförsäkringsanstalt,
blef verkligen den nu gällande olycksfallsersättningslagen
antagen af båda kamrarna.
De brister, som vidlåda denna, äro ytterst väsentliga och kräfva förvisso
rättelse snarast möjligt. Men med kännedom om Riksdagens obenägenhet
för att snart ändra nyss antagna lagar synes det föga antagligt,
att eu framställning i sådan riktning för närvarande skulle ha några utsikter,
helst som riksförsäkringsanstalten i fjol lyckades utverka rätt att
för sin del kringgå en af lagens olyckligaste bestämmelser, den orimligt
långa karenstiden.
Däremot bör, medan tiden mognar för en revision af olycksfallsförsäkringslagen,
uppmärksamheten på nytt ägnas åt den större och •—-man må gärna erkänna det — mera svårlösta del af socialförsäkringen,
som stannat i marvatten efter de förfelade ansatserna 1895 och 1898.
Frågan huru vårt folks arbetande klasser skola beredas en bättre ålderdomsutsikt
än fattighusets förödmjukande nådebröd har nu hvilat, hvad
statsmakterna angår, stilla i 7 år. Detta kan icke få fortfara. Och da
trots ofvan citerade erkännanden från herr statsministern och trots de
många vackra ord om frågans ofantliga vikt, som återfinnas i 1895 och
1898 års riksdagsdebatter, intet initiativ från regeringen veterligen förberedes,
synes det vara Riksdagens plikt att, liksom den 1884 själf bragt
hela frågan på tal, nu på nytt påminna, att den kvarstår olöst.
Sedan den sist var uppe hos oss har också i utlandet frågan om
invaliditets- och ålderdoms försäkring varit föremål för det lifligaste intresse
och står i en rad kulturländer i förgrunden. Vi erinra endast om att
Tyskland 1899 genomfört en förbättrande revision af sin gamla lag af
1889. I Norge har man (1899) gjort ett försök att vidga försäkringen
till en fullt allmän folkförsäkring, ett uppslag, som icke minst i tyska
sakkunniga kretsar mottogs med största intresse, ehuru åtskilliga af en
norsk granskningskommittö (1902) närmare påvisade brister äfvensom allmänna
ekonomiska hänsyn för ögonblicket vållat uppskof med ärendets
fortsatta handläggning. I Frankrike, där man på i890-talet reformerat
sjuk- och olycksfallsförsäkringen, framlades åren 1900 och 1901 förslag
till ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, väsentligen grundade på de tyska
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
principerna; ännu en återremiss kom dock emellan och har vållat uppskof,
men frågans lösning står som en hufvudpunkt på den parlamentariska
majoritetens program. Äfven i Belgien står fordran på obligatorisk invaliditets-
och ålderdomsförsäkring på dagordningen, sedan rösträttsreformen
bragt arbetarerepresentanter in i parlamentet. Utan att här gå närmare
in på frågan om de olika vägar, på hvilka man sökt det stora problemets
lösning, må dock i detta sammanhang påpekas, att en af de främsta
kännarne af europeisk arbetareförsäkringslagstiftning, geheimerådet doktor
Zacher i Berlin, kunde i sin rapport till sjätte internationella arbetareförsäkringskongressen
i Diisseldorf 1902 konstatera, att den fria själfhjälpen
på detta område, äfven med rikligt statsunderstöd som t. ex. i Frankrike,
visat sig fullständigt otillräcklig.
Hur det förhåller sig med det förslag, som på enskildt initiativ lär
hålla på att utarbetas här i landet och som uppgifves ha i en senare, från
det ursprungliga starkt modifierad och förbättrad gestaltning tillvunnit sig
rätt stort intresse, är oss icke närmare bekant. Helt visst kommer man
dock att vid frågans återupptagande sörja för att äfven det på detta så
kallade Raabska förslag nedlagda arbetet blir tillgodogjordt, i den mån
det kan befinnas vara af värde.
Med stöd af det anförda tillåta vi oss sålunda hemställa,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kung!. Maj:t på nytt taga i öfvervägande, huru de i Riksdagens skrivelser
af 11 maj 1884 och 10 maj 1895 gjorda framställningarna i syfte
att bereda invaliditets- och ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem
jämställda må snarast möjligt blifva förverkligade.»
Herr P. O. Lundell yttrar i motionen n:o 143:
»För hvar och en, som inser vikten och behofvet för den mindre
bemedlade befolkningen af eu ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, måste
det framkalla eu mindre behaglig stämning, då man i årets statsverksproposition
finner, att Kungl. Maj:t i samma proposition föreslagit en nedsättning
i det sedan flera år utgående anslaget å 1,400,000 kronor till
arbetareförsäkringsfonden.
Snarare än ett sådant förslag till nedsättning i detta anslag hade man
väl vågat hoppas, att Kungl. Maj:t skulle funnit tiden vara inne att framkomma
med något förslag till lösning af den för så många viktiga frågan
om en allmän ålderdomspensionering, än att, som skett genom den föreslagna
nedsättningen, minska utsikten för en sådan pensionerings åstadkommande
inom den närmaste tiden.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande 1V:o 13. 5
Men äfven bland dem, som äro lifligt intresserade för åvägabringande
af eu med statsmedel understödd allmän pensionsförsäkring, finnas olika
åsikter om huru en dylik lämpligast skall kunna anordnas.
Mangen ryggar tillbaka för anordnande af den omfattande administration
och den fiskaliska uppsikt med ty åtföljande andra obehag,, som skulle
blifva en gifven följd af en genomförd tvångsförsäkring.
Kunde eu allmännare tillslutning vinnas på frivillighetens väg, vore
en sådan anordning otvifvelaktigt den bästa, men efter mångas förmenande
är detta omöjligt. Jag vågar dock tro, att en dylik utväg borde försökas,
och att tvångsanordningar böra vidtagas först efter det man tydligen
funnit, att på frivillighetens väg målet omöjligen kunde uppnås.
Att under nuvarande förhållanden försäkringsvägen så sällan användes
för beredande af ålderdomsförsörjning af mindre bemedlade ligger
visserligen ofta i en bristande omtänksamhet för framtida behof, men oftast
däri, att den obemedlade äfven med stor sparsamhet och omtanke vet sig
genom insättning i lifränteanstalt icke kunna bereda sig större ålderdomsunderstöd
än det, som i allt fall kommer den mindre omtänksamme till
del genom den allmänna fattigförsörjningen. Helt annorlunda ställer sig
saken, om genom bidrag från staten utsikt finnes att genom insättningar
bereda sig existensvillkor, som ligga högre än fattigförsörjningens nivå.
Och något i den vägen skulle nog kunna åstadkommas, om statsbidrag
vid insättning i lifränteanstalt lämnades i den utsträckning, som föreslogs
i Kung]. Maj:ts proposition n:o 55 år 1898, i hvad den rörde den frivilliga
försäkringen, nämligen att statsbidraget sattes till hälften mot insättarnes
bidrag. Dock så att en hög åldersgräns sattes för dem, som under närmaste
tiden skulle komma i åtnjutande af pensioneringens fördelar. Ty
intet skulle så befordra sakens framgång, som praktisk erfarenhet om de
stora fördelar, som beredes insättare. Insättaren skulle nog äfven veta
att uppskatta den vida friare och bättre ställning han intar i samhället
såsom pensionstagare, än som tiggare och fattighjon.
För den samhälleliga hushållningen ligger ock fördelen i öppen dag,
enär bidragen till pensioneringen säkerligen blifva mycket mindre, än livad
som utan dylikt bidrag måste lämnas såsom fattigunderstöd till sådana
personer, som icke skaffat sig pensionsrätt. Därtill kommer, att den kapitalbildning,
som genom en uppmuntrad sparsamhet uppstår, möjliggör utveckling
och ökad välmåga på många områden. Vidare gäller nog som
regel, att den, som vet sig äga en betryggad framtid, är en vida bättre
samhällsmedlem än den, som blott lefver för dagen.
Med anledning af anförda in. fl. omständigheter är jag lifligt öfver -
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
tygacl om, att en omfattande ålderdoms- och invalidpensionering för det
störa flertalet obemedlade och mindre bemedlade är en synnerligen betydelsefull
fråga, och att den likaledes är i hög grad betydelsefull för hela
vårt statssamhälle, samt att Riksdagen genom ytterligare initiativ i frågan
bör söka påskynda dess lösning, likasom att Riksdagen i detta sammanhang
bör förhindra, att det jämförelsevis lilla belopp, som årligen afsatts
för underlättande af pensioneringens tidigare effektivitet, göres ännu mindre.
Eu frivillig försäkring, understödd med statsbidrag, kan ju tänkas
anordnad på olika sätt, antingen så att staten upprättade en anstalt för
hela landet, hvars förvaltningskostnader bestredes med statsmedel, eller
ock att till enskilda lifränte- och försäkringsanstalter, hvilka ställdes under
statskontroll, lämnades statsbidrag såsom tillskott till enskildes insättningar,
i ungefärligen samma ordning, efter hvilken nu bidrag till dylika
insättningar i lifränteanstalter lämnas från eu del föreningar och fonder,
hvilka afse att uppmuntra pensionering för mindre bemedlade och obemedlade
personer.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamligen föreslå,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Ivungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huru en på frivillighetens grund med statsbidrag
understöd allmän ålderdoms- och invalidpensionering må kunna
åstadkommas, samt därefter fortast möjligt inkomma till Riksdagen med
sådant förslag i ärendet, hvartill utredningen kan föranleda.»
Slutligen har herr J. Forssell med 18 medmotionärer och med instämmande
af 18 ledamöter af kammaren väckt motion, n:o 168, hvari
motionärerna, efter att hafva i korthet redogjort för föregående vid riksdagen
väckta motioner och den kungl. propositionen af 1895 rörande samma
ämne, fortsätta sålunda:
»Ålderdomsförsäkringsfrågan står på dagordningen i flera af Europas
länder, såsom England, Frankrike, Italien med flera, och är föremål för
statsmännens lifligaste intresse samt har på olika sätt fått sin lösning i
Tyskland och Danmark. Den är, som alla stora och djupgående samhällsfrågor,
en gifven följd af samhällsutvecklingen, och den kan därför ej
afföras från dagordningen, med mindre den får en tillfredsställande lösning.
Denna lösning kan visserligen för en tid uppskjutas — det är
redan nu 21 år sedan frågan först framkom i vår Riksdag — men det
vore utan tvifvel bäst att så fort sig göra låter få frågan afgjord.
Målet för eu åldomsförsäkringslag bör naturligtvis vara att lämna
hvarje medborgare, som uppnått eu viss ålder, så stor pension, att han
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 7
för sitt nödtorftiga uppehälle slipper anlita den allmänna fattigvården.
För nåendet af detta mål hafva olika vägar föreslagits. De kunna sammanfattas
i följande 4 hufvudprinciper:
l:o) frivillig försäkring mot erläggande af vissa stadgade inbetalningar;
2:o) obligatorisk försäkring för en viss del af befolkningen mot erläggande
af stadgade inbetalningar (tyska lagen och svenska arbetareförsäkringskommitténs
förslag);
3:o) ålderdomspension vid en viss ålder åt obemedlade utan föregående
inbetalningar (danska lagen), och
4:o) ålderdomspension åt alla Statsmedborgare vid en viss ålder utan
föregående inbetalningar.
Beträffande det första sättet, så är det af erfarenheten styrkt, att
ålderdomsförsäkring på frivillighetens väg icke alls leder till målet. Detta
är helt naturligt. Fn stor del af befolkningen och i synnerhet kroppsarbetarne
uppnå ej någon högre ålder. Det är helt enkelt lör mycket begärdt
att då fordra, att dessa senare skola i sin ungdoms och krafts dagar
sörja för en oviss framtid, för en ålderdom, som en stor del aldrig uppnår.
Att såsom i Tyskland ålägga vissa klasser att försäkra sig och utesluta
andra, träffar endast till en del målet, men är i flera hänseenden
mycket betungande både för de försäkringsskyldiga och för staten, som
måste aflöna en hel tjänstemannakår för att hålla reda på uppbörden och
förvaltningen af de insamlade medlen.
Går man till väga enligt den danska lagen, så att en gräns, ett. fattigstreck,
uppdrages för att skilja verkligt behöfvande (»värdigt tramgende»)
från bemedlade, så är att befara, dels att orättvisa uppstår vid detta
strecks uppdragande, dels ock att härigenom eggelse® till sjalfhjälp slappas.
Den i fjärde punkten angifna planen är på samma gång den mest
omfattande och den enklaste att utföra. Det är ett förslag, att staten
skall betala en viss minimipension — säg 15 kronor i månaden till
hvarje person, oafsedt, samhällsställning, som uppnått, låt oss säga, 65 års
ålder. De två hufvudförtjänsterna hos detta förslag äro dess enkelhet och
den klara skillnad, som det uppdrager mellan pension och någon form af
fattigunderstöd. Ty en pension, som gifves till alla, utan någon annan
kvalifikation än den af ålder, kan icke med'' rätt anses som eu fattigstämpel,
ej heller kan en sådan plan förorsaka några af de administrativa
svårigheter, som åtfölja alla förslag, baserade på kontribution®’. Andra
planer må uppmuntra till sparsamhet, och må erbjuda värdefulla lättnader
för bemödanden att sörja för framtiden, men denna plan allena når de
klasser, hvilka äro mest i behof af understöd. De, som omsorgsfullt studerat
alla andra förslag, hafva kommit till bestämd öfvertygelse om detta
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
förslags öfverlägsenhet. Till dem, som i sistnämnda plans stora omfattning
se ett svårt hinder, vilja vi säga: kan det i Tyskland och Danmark
gå för sig att vid en viss ålder pensionera alla arbetare och med dem
likställda personer därigenom att, som i det förra landet, ålägga arbetarne
(Y4 af befolkningen) och arbetsgifvarne att därtill hufvudsakligen bidraga
eller, som i det senare, genom att staten och kommunen i lika mån deltaga,
så bör det ock kunna gå för sig att pensionera alla stats medborgare,
som uppnå en viss ålder. Det bör väl rimligtvis möta mindre svårigheter
att tvinga de mera bemedlade klasserna att äfven pensionera sig själfva
än att tvinga dem att bidraga till de obemedlades pensionering utan någon
motsvarande förmån för egen del.
Kostnaderna härför torde nog vid första påseendet förefalla oerhörda,
men besinnar man, att vårt lands befolkning består af några tiotusental
rika och välbärgade, några hundratusen utfattiga och resten mindre bemedlade,
som under sin krafts dagar i de flesta fall hafva någon åldrig
anförvant att försörja, så torde denna lmfvuddel af befolkningen finna sin
fördel vid att offra åtskilligt för en dylik ålderdomsförsörjning.
Den enda inskränkning, som med något skäl kunde göras i förslagets
omfattning, vore att utesluta dem, som ur nu befintliga allmänna eller
enskilda kassor tillförsäkrats pension, hvarigenom de ha sin försörjning på
ålderdomen betryggad.
I de här ofvan nämnda, år 1886 väckta motioner yrkades, att lifsmedelstullarne
skulle användas till ålderdomspension. Dessa tullar jämte sockeroch
kaffetull äro obestridligen en orättvis beskattning på den fattige. »De
progressiva nedåt tynga mest på den, som har minst» (A. Hedin). Deras
fortfarande bibehållande kan endast rättfärdigas genom att de användas
till ålderdomspensioner.
Då det gäller en så stor sak som en ålderdomspension åt alla medborgare,
hvilka uppnå en viss ålder, så torde ock den personliga skatt,
som nu utgår till staten under namn af mantalspenningar, därtill böra
anslås, men beloppen höjda till minst 1 och 2 kronor.
Befinnas nu antydda medel för ändamålet otillräckliga, så torde en
del af brännvinsmedlen samt ölskatten kunna användas för att fylla bristen.
Arbetareförsäkringsfonden användes som grundfond, hvaraf årligen
tages det fyllnadsbelopp, Riksdagen må finna skäligt.
Enär nämnda fond i alla händelser kommer att underlätta kostnaden
för en blifvande ålderdomspensionering, anse vi, att den årliga afsättningen
till densamma bibehålies vid sitt förut utgående belopp, 1,400,000
kronor, till dess någon ålderdomspensionslag kommer till stånd.
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
Den direkta beskattning'', som måste ersätta de till pensioner utgående
indirekta skatterna, kominer att såsom progressiv träffa dem, som förmå
bära den. De stora bolagen komma härvid i en naturlig undantagsställning,
som ur samhällssynpunkt sedd är både rättvis och nyttig. Dessutom
bör bemärkas, att förslagets realiserande har till följd, att en stor
del af fattigvårdskostnaderna försvinna och den kommunala skattebördan
alltså minskas med 10 å 12 millioner kronor årligen.
Den kommunala skattebörda, som i form af fattigvårdskostnader trycker
kommunerna, är tillika mycket ojämnt fördelad. Medan t. ex. enligt 1901
års officiella statististik öfver fattigvården i riket det fanns 16 kommuner,
där understödstagarne utgjorde 10 procent och däröfver af kommunernas
folkmängd, funnos 6 kommuner, där intet fattigunderstöd behöfde under
1901 utgå. Dessa missförhållanden hafva framkallat förslag till utjämning
af fattigvårdskostnaderna. Sålunda väcktes i fjol inom Andra Kammaren
af herrar M. Matsson, C. J. Berggren och G. M. Sandin motion därom,
»att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kung! Maj:t med anhållan om,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru utgifterna till allmänna fattigvården
i riket lämpligen kunna mellan kommunerna utjämnas samt därom
för Riksdagen framlägga det förslag, som kan af sådan utredning föranledas
».
Andra Kammaren biföll motionen, men Första Kammaren afslog densamma,
ehuru kammarens tillfälliga utskott hemställt om bifall till medkammarens
beslut. Skälet för Första Kammarens afslag var hufvudsakligen
den olika motivering för bifall, som förekom inom de båda utskotten.
Andra Kammarens utskott hade framhållit, att i de fall, där
kommunala utdebiteringen är särskildt hög, exempelvis öfver 50 öre pr
fyrk eller 5 kronor pr bevillningskrona och i densamma inginge fattigvårdskostnad
till afsevärdt belopp, staten skulle deltaga med viss kvotdel
i den fattigvårdskostnad, som öfverstege visst belopp. Första Kammarens
tillfälliga utskott förordade, att landstinget skulle pröfva de särskilda kommunernas
behof af understöd och lämna sådant af sina medel.
Under diskussionen öfver frågan i Första Kammaren yttrade herr
Östberg bland annat: »Jag ställer mig för min del mera på Andra Kammarens
ståndpunkt i denna fråga, ty det synes mig ej mera orimligt, att
staten skall understödja kommunerna i fråga om fattigvården än beträffande
undervisningen; och formen därför blir sedan en lämplighetsfråga».
Genom en pensionslag af här ifrågasatt beskaffenhet bortfalla de i
sistnämnda motion öfverklagade ojämnheter i den kommunala beskattningen.
B in. till Rihsd. Prot. 1905. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Hcift.
o
10
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.
På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi härmed föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t behagade anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes på de grunder vi här ofvan anfört låta utreda och
för en kommande Riksdag framlägga förslag till en ålderdomspensionering
af alla rikets invånare, som uppnått en viss ålder».
Storindustrien och frihetsrörelsen på näringslifvets område sprängde
omkring det förra sekelskiftet det äldre näringslifvets trånga former och
satte i deras ställe en dittills okänd handlingsfrihet. Därmed bortsopades
emellertid också det med det gamla tvånget förenade skyddet för de
mindre bemedlade, hvilkas enda tillgång är arbetskraften, mot följderna
af sjukdom, olycksfall och den nedgång i arbetsförmågan, som ålderdomen
medför. Det storartade fackförenings- och sjukhjälpsväsendet bland industriarbetarne
är ett led i det återuppbyggande af ett ordnadt ekonomiskt
samhälle i nya, större och tidsenligare former, som efterträdt nedrifvandet
af det gamla. Ett annat led är statens ingripande genom arbetareförsäkring.
I Tyskland, där arbetareförsäkringen hittills blifvit fullständigare
genomförd än i något annat land, framkommo jämförelsevis tidigt förslag
härom, medan man hade att tillgå ett föredöme och en föreningslänk
mellan gammalt och nytt i grufarbetarnes stora genom lag reglerade understödsorganisation,
som yrkets arbetare voro skyldiga att tillhöra och som
åt de fullt berättigade bland dem gaf en mångsidig hjälp. Efter dennas
mönster skapades i Preussen jämte åtskilliga andra stater tvångskassorna
för de vid statsjärnvägarna anställda arbetare, hvilket blef invalidförsäkringens
förelöpare.
Statsförsäkringens grundsats upptogs i Tyskland till genomförd tillämpning
först då riksregeringen funnit sig föranledd att med tvångslagar söka
hejda den uppväxande socialdemokratiska rörelsen och insåg nödvändigheten
af att därjämte vidtaga positiva åtgärder till bättrande af de
kroppsarbetande klassernas ställning samt sålunda dämpa det ibland dem
rådande missnöjet. Det nya programmet inleddes genom det berömda
budskapet vid tyska riksdagens öppnande den 17 november 1881. Det
hette här, att olycks- och sjukförsäkringen grepe så nära in i hvarandra
att det vore lyckligast att ordna båda samtidigt. Vidare säges: »Men
äfven de, som mista sin förvärfsförmåga på grund af ålderdom eller invaliditet,
hafva gent emot samhället ett rättmätigt kraf på ett större mått af
statshjälp, än som hittills kunnat komma dem till del. Att finna de rätta
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
medlen och vägarne för denna hjälp är en vansklig, men också en af de
högsta uppgifter för hvarje samhälle, som står på det kristliga samhällslifvets
sedliga grund. Den närmaste tillslutning till detta folklifs reala
krafter och dessa senares sammanslutning i korporativa förbund under
statens skydd och bistånd skola, efter hvad man må hoppas, möjliggöra
lösningen af uppgifter, som staten icke ensam vore i stånd till att utföra;
men gifvetvis skall målet icke heller på denna väg kunna nås utan användandet
af ansenliga medel.»
Under samma årtionde genomförde regeringen under mycket motstånd
det stora program, som sålunda kungjorts i trontalet. År 1883 ordnades
genom lag den obligatoriska sjukförsäkringen, 1884 olycksfallsförsäkringen
för industrien i allmänhet, 1885 utsträcktes de till vissa transportyrken,
1886 till jordbruket, 1887 tillkommo lagar för olycksfallsförsäkring
i byggnads- och sjömansyrkena, 1889 slutligen invaliditets- och
ålderdomsförsäkring, den sistnämnda antagen med knapp majoritet af riksdagen.
Under 1890-talet omarbetades dessa lagar, 1892 blef den nya sjukförsäkringslagen
färdig, den nya invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen
— nu så godt som enhälligt antagen af riksdagen — utfärdades 1899 och
den nya olycksfallsförsäkringslagen år 1900.
Såsom nästa steg nämnes nu i Tyskland änkepensioneringen.
Arbetareförsäkringens genomförande i Tyskland har ej hindrat, utan
sammanfaller tvärt om med ett starkt ekonomiskt uppsving i landet, hvarjämte
utvandringen under samma tid högst väsentligt nedgått. Följande
jämförande siffror äro i detta hänseende af intresse: Folkmängden var
1885 46,7 millioner och 1902 57,7 millioner. I de tre försäkringsgrenarna
utbetaltes sammanlagdt i understöd förstnämnda år 54,16 millioner mark
(1 mark — 90 öre), sistnämnda år 415,25 millioner mark. Utvandringen
belöpte sig under femårsperioden 1881—1885 till i medeltal 163,553 personer
om året, under 1899—1903 i medeltal till 27,423 personer om året.
Varuutförseln visar för förstnämnda period en medelsiffra af 3,160,s millioner
mark om året, för sistnämnda period en medelsiffra af 5,017,76
millioner mark om året.
Tysklands föredöme ställde öfver allt frågan om statens medverkan i
försäkringens eller statspensioneringens form på dagordningen. Talrika förslag
framkommo från regeringar och enskilde i olika land samt hafva delvis
realiserats, medan Tyskland dock ännu står oupphunnet i det fullständiga
genomförandet af statsförsäkringens idé. — Österrike har 1887 genomfört
obligatorisk olycksfallsförsäkring och 1888 sjukförsäkring, kvilka kompletterats
den förra 1889 och den senare 1894. — I Ungern har man kommit
till obligatorisk sjukförsäkring 1891. — Schweiz hade under 1870- och
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
1880-talen genom en del såväl förbunds- som kantonlagar ålagt arbetsgifvarne
en viss omvårdnad om sjuka arbetare och infört en skärpt ‘ansvarighet
för olycksfall. Genom folkomröstning af 21 november 1890,
som af förbundsrådet blifvit stadfäst, beslöts också följande nya paragraf
i förbundsförfattningen: »Förbundet skall på lagstiftningens väg införa
sjuk- och olycksfallsförsäkring och därvid taga hänsyn till redan befintliga
sjukkassor. Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller
ock för särskilda klasser af densamma.» Ett på grund häraf utarbetadt
lagförslag antogs af förbundsförsamlingens båda råd, men förkastades år
1900 genom folkomröstning. •— Luxemburg har sedan 1901 lagtvungen
sjukförsäkring för industriarbetare. -— I Frankrike infördes 1894 lagtvungen
sjukförsäkring för grufarbetarne och 1898 arbetsgifvarnes skadeståndsskyldighet
vid industriella olycksfall. Förr än i något annat land erkändes här
en statens skyldighet att träda emellan i fråga om obemedlades ålderdomsförsäkring.
Genom en lag af 18 juli 1850 föreskrefs upprättande af eu
lifränteanstalt på statens bekostnad och under dess garanti, hufvudsakligen
afsedd för mindre bemedlade och grundad på frivillighet. Anda sedan
1870-talet hafva förslag om obligatorisk försäkring framträdt. Mera bemärkta
i nyare tid hafva varit de två, som framlagts af regeringen, det
ena genom inrikesministern Constans 1891, det andra genom arbetsministern
Millerand 1902. — I Italien gäller sedan 1898, i Nederländerna sedan
1901 tvångsförsäkring för olycksfall, i förstnämnda land dock utan fast
organisation för densamma. — I England, ligger sjukförsäkringen helt och
hållet i de fria kassornas händer (1875 års lag), 1880 tillkom en ansvarighetslag,
angående olycksfall, hvilken 1897 ersattes af eu ny. På 1890-talet
uppstod lifligt intresse för en allmän pensionering af obemedlade åldringar.
Joseph Chamberlain tog sig med synnerlig ifver an denna sak, och en
parlamentarisk kommitté blef 1899 färdig med ett förslag härom, hvilket
dock måste läggas å sido, i det att boerkriget, som nu utbröt, ställde förstora
kraf på statskassan. — Sedan 1898 har Nya Seeland, sedan 1901
Nya Syd- Wales statspensionering för obemedlade åldringar. — Finlands
lag rörande ansvarighet för olycksfall af 1895 garanterar vid svårare
olycksfall arbetarens (eller de efterlefvandes) anspråk genom obligatorisk
försäkring, i hvars ställe dock med regeringens tillstånd annan säkerhet
kan träda. — I Danmark väcktes omkring 1890 flera förslag om ålderdoms-
och invalidförsäkring; de ledde till lagen af 9 april 1891 om ålderdoinsunderstöd
åt »vasrdige fången de udenfor Fattigveesenet». De »erkända»
privata sjukkassornas ställning har reglerats genom 1892 års lag. 1898
antogs en lag om utvidgad ansvarighet för olycksfall. — Norge har sedan
1894 eu olycksfallsförsäkringslag. 1899 afgaf en parlamentarisk kommitté
13
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.
ett förslag till lag om invaliditets- och åld er d o in sför s ak r i n g för norska
folket, hvilket dock ännu icke antagits.
Statens medverkan vid invalid- och ålderdomsförsäkring har företrädesvis
gestaltat sig på tre sätt: dels bidrag af allmänna medel och statsgaranti
vid frivillig försäkring, såsom i afseende å den förenämnda franska
lifränteanstalten; dels tvångsförsäkring, grundad pa de försäkrades och
deras arbetsgifvares bidrag samt statsutskott, såsom i Tyskland; dels
hvad särskildt ålderdomsförsäkringen vidkommer, en enkel pensionering
med allmänna medel, mer eller mindre afmätt efter hehofvet, såsom i ett
par australiska kolonier.
Då i det följande en redogörelse i några hufvuddrag lämnas för den
tyska invalid- och ålderdomsförsäkringen, kan icke uteslutas ett omnämnande
äfven af sjukförsäkrings- och olycksfallsförsäkringslagarne, i det att
bilden af den förra eljest blir ofullständig.
Sjukförsäkringen omfattar arbetare äfvensom arbetsförmän etc., de
senare om deras årsinkomst icke öfverstiger 2,000 mark. Försäkringen är
organiserad på den kommunala sjukförsäkringen, lokala och fabrikssjukkassor,
som kommunen har rätt att anordna, skråkassor äfvensom frivilliga
hjälpkassor, för hvilka bestämmelser träffats i eu särskild lag. Sjukförsäkringen
lämnar läkarevård och medicin samt sjukhjälp, i den kommunala
sjukförsäkringen högst halfva dagsinkomsten under högst tretton veckor.
Därjämte lämna sjukkassorna i motsats till den kommunala sjukförsäkringen
begrafningshjälp och understöd åt barnsängskvinnor. Kommunenäger
att af de försäkringspliktige uppbära afgifter för sjukförsäkringen,
icke öfverstigande lVj procent af den på orten öfliga daglönen. Sjukkassorna
kunna i sina stadgar fastställa högre afgifter. Afgifterna utgå
med två tredjedelar af de försäkrade och en tredjedel af arbetsgifvarne
samt inbetalas genom dessa senare. I samma proportion deltaga också
försäkrade och arbetsgivare i kassornas förvaltning.
År 1892 funnos i Tyskland, enligt »Stat. Jahrbuch för das deutsche
Reich », inalles 23,214 kommunala och öfriga sjukkassor, omfattande 9,858,066
försäkrade. Sjukersättningen m. m. belöpte sig till 186,7 millioner mark.
Olycksfallförsäkringen är ordnad genom särskilda lagar för industri
och handtverk, för jordbruk och skogsväsende, för byggnadsväsende och
för sjöfolk. Utom arbetare äro arbetsförmän etc., hvilkas årsinkomst icke
14
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande JS:o 13.
öfverstiger 3,000 mark, underkastade försäkringsplikt. Från ock med fjortonde
veckan efter olycksfallet (dessförinnan gäller sjukhjälpen) lämnas
läkarevård, medicin, kurhjälpmedel för att hindra följderna af skadan
(kryckor o. s. v.) samt en årsränta för den tid, förvärfsoförmågan räcker,
intill två tredjedelar af årsinkomsten, och vid partiell förvärfsoförmåga
motsvarande del däraf, men där den skadade blifvit så hjälplös, att han
behöfver andras hjälp, intill hela årsinkomsten. Från femte veckan efter
olycksfallet höjes sjukhjälpen till två tredjedelar af dagsinkomsten, hvarvid
skillnaden ersättes till sjukkassan af arbetsgifvaren. Vid dödsfall till
följd af olycksfallet utbetalas i begrafningshjälp en femtondedel af årsinkomsten,
dock ej öfver 50 mark, och i ränta till de efterlefvande en
viss bråkdel af årsinkomsten. Försäkringen bestrides af arbetsgifvarne,
sammanslutna i föreningar efter yrken inom vissa områden. Dessa föreningar
äro befogade och kunna åläggas att för sina medlemmar utfärda
bestämmelser, åsyftande att förebygga olycksfall. Har olycksfallet till
följd stadigvarande invaliditet, kan anspråk göras på invaliditetsränta,
därest denna är större än olycksfallsräntan.
År 1892 funnos 66 industri- och 48 jordbruks- och skogsföreningar
med resp. 7,100,537 och 11,189,071 försäkrade personer i resp. 578,834
och 4,638,457 företag. I skadestånd och sjukvård in. m. utbetaltes 108,i
millioner mark.
Obligatorisk invalidförsäkring enligt den nya tyska lagen af 19 juli
1899 äro, efter fyllda sexton år, underkastade dels personer, hvilka hafva
sysselsättning som arbetare, biträden, gesäller, lärlingar eller tjänstebud
(Dienstboten) mot lön eller underhåll; driftstjänstemän (Betriebsbeamte),
verkmästare och tekniker, handelsbiträden och dito lärlingar (undantagandes
biträden och elever å apotek), andra anställde, hvilka hafva tjänsten som
hufvudsysselsättning, samt lärare och uppfostrare — alla dessa så framt
de uppbära lön eller underhåll och deras regelbundna årsarbetsförtjänst
icke öfverstiger 2,000 mark; slutligen sjöfolk, hvaraf fartygsbefälhafvare
endast om deras regelbundna årsarbetsförtjänst i lön eller underhåll icke
öfverstiger 2,000 mark. Genom särskildt beslut af förbundsrådet kan försäkringstvånget
åläggas näringsidkare o. s. v., som icke regelbundet sysselsätta
åtminstone en lönarbetare, samt sådana själfständiga näringsidkare —
utan hänsyn till antalet hos dem anställda arbetare -— hvilka i egna
arbetslokaler framställa eller bearbeta industriella alster efter andra näringsidkares
beställning och för deras räkning (utöfvare af hemindustri, Hausgewerbetreibende),
äfven om de själfva anskaffa nödiga rå- och beredningsämnen
samt jämväl för den tid, de tillfälligtvis arbeta för egen räkning.
Undantagna från försäkringstvång äro personer, hvilkas förvärfsförmåga
15
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
genom ålder, sjukdom eller annan bräcklighet varaktigt understiger en
tredjedel af den normala; likaså på ansökan personer öfver 70 år. Frivillig
försäkring medgifves driftstjänstemän, verkmästare, tekniker, handelsbiträden
och andra anställda, lärare och uppfostrare samt fartygsbefälhafvare,
därest deras regelbundna årsarbetsförtjänst i lön eller underhåll
öfverstiger 2,000, men icke 3,000 mark; vidare näringsidkare m. in., som
icke regelbundet sysselsätta mer än två försäkringspliktiga lönarbetare, och
utöfvare af hemindustri, därest de icke genom beslut af förbundsrådet äro
underlagda försäkringsplikt. Äfven kunna de personer, som utträdt ur
försäkringsplikten, frivilligt fortsätta. Medlemskap af enskilda kassor, hvilka
för detta ändamål erkännas af förbundsrådet, befriar från försäkringsplikt.
Invalidränta erhåller hvarje försäkrad, hvars förvärfsförmåga varaktigt
understiger en tredjedel af den normala; likaså den icke varaktigt förvärfsoförmögne
försäkrade, som under 26 veckor oafbrutet varit i detta
tillstånd, så länge förvärfsoförinågan fortfar. Personer öfver 70 år få
ålderdomsränta.
Har en försäkrad insjuknat på sådant sätt, att oförmåga till förvärf
kan befaras inträda till följd af sjukdomen, kan försäkringsanstalten anordna
tjänlig kur till afvändande af sådan nackdel. Drinkare erhålla
naturaunderhåll till invalidräntans belopp. Räntetagare kan på egen begäran
upptagas i invalidhus eller dylik anstalt.
De försäkringspliktige indelas i fem olika löneklasser med olika veckobidrag.
I klass I, till och med 350 marks årsinkomst, är veckoafgiften
14 pfennig; klass II 350—550 mark: 20 pfennig; klass III 550—850 mark:
24 pfennig; klass IV 850—1,150 mark: 30 pfennig; klass V öfver 1,150
mark: 36 pfennig.
Dessa afgifter utgöras till hälften af arbetsgifvaren och till hälften af
arbetaren. Med dessa medel jämte ett fast tillskott af riket till hvarje
utfallande ränta bestrides försäkringen.
Afgifterna inbetalas genom arbetsgifvarens försorg medelst inklistrande
af märken i kvittenskort, hvilka härför hafva rum för minst 52 bidra gsveckor.
Är den försäkringspliktige icke sysselsatt hela veckan hos en
arbetsgifvare, har den arbetsgifvare, som först använder honom, att inbetala
hela veckobidraget.
Hel invalidränta utgöres af: dels ett grundbelopp på 60 mark för löneklass
I, för löneklass II 70 mark, löneklass III 80 mark, löneklass IV 90
mark, löneklass V 100 mark; dels ett tillägg för hvarje veckobidrag, som
inbetalts utöfver 500 sådana, belöpande sig per veckobidrag för löneklass
I till 3 pfennig, klass II 6 pfennig, klass III 8 pfennig, klass IV 10 pfen
-
16
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
nig, klass V 12 pfennig; slutligen ett fast tillskott af riket, utgörande 50
mark Oom året på hvarje ränta.
Alderdomsräntan utgöres af: dels ett grundbelopp af, i löneklass I
60 mark, klass II 90 mark, klass III 120 mark, klass IV 150 mark, klass
V 180 mark; dels ett tillägg för hvarje inbetalt veckobidrag utöfver 500
sådana och dels det fasta tillskottet af riket å 50 mark i likhet med invalidräntan.
Kommunalmyndigheterna mottaga och förbereda ansökningar om invalid-
och ålderdomsränta. Denna förrättning kan emellertid öfverflyttas
på »Kentenstellen», bestående af ordförande och vice ordförande, tillsatta af
kommunalmyndigheten, samt fyra arbetsgivare och fyra arbetare som bisittare,
valde de förra af arbetsgifvarepresentanterna, de senare af arbetarerepresentanterna
i sjukkassornas styrelser.
Bredvid kommunalmyndigheten fungerar en representation af fyra
arbetsgivare och lika många arbetare, af hvilka en af de förra och en af
de senare tillkallas, när kommunalmyndigheten finner sig böra afstyrka
en ansökan eller tillstyrka indragning af en invalidränta.
Försäkringsanstalter upprättas för en eller flera förbundsstater eller
ock för delar af en sådan stat. I en sådan anstalt försäkras alla de personer,
som hafva sysselsättning inom dess område. Den fattar beslut om
räntas tilldelande eller indragning.
För hvarje försäkringsanstalt bildas ett utskott, som består af minst
fem arbetsgivare och lika många arbetare, med ordföranden i försäkringsanstaltens
styrelse som ordförande. Utskottet, som väljes af representationerna
i kommunerna och ränteställenas bisittare, arbetsgivare för sig
och arbetare för sig, väljer de medlemmar af försäkringsanstaltens styrelse,
som icke tillsättas af vederbörande myndigheter, samt öfvervakar försäkringsanstaltens
förvaltning.
För hvarje försäkringsanstalt inrättas en skiljedomstol, hvars ordförande
är ämbetsman i vederbörande förbunasstats centralmyndighet. Bisittarne
väljas af försäkringsanstaltens utskott, lika många af arbetsgifvarne
och af arbetarne. Till skiljedomstolen kan vädjas om anstaltens beslut i
fråga om en räntas tilldelande eller indragning.
Flögsta tillsyn öfver försäkringen utöfvas af riksförsäkringsanstalten.
Till densamma kan vädjas öfver försäkringsanstalts beslut om eu ränta och
mot skiljedomstolens utslag därom.
År 1902 utbetaltes 120,4 millioner mark, hvaraf 111,1 millioner i
invalid- och ålderdomsräntor in. m., resten i sjukvård. 13,5 millioner personer
antogos vara försäkrade.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande 1Y:o 13. 17
Bland ett flertal i Frankrike för närvarande hyflande förslag till
ålderdomspensionering intager det af regeringen genom Millerand framlagda
af år 1902 en ledande ställning. Dess hufvuddrag äro följande:
Alla aflönade arbetare vid industrien och jordbruket inbetala till en pensionsfond
5 centimer per dag, om dagaflöningen understiger 2 francs, 10
centimer för daglön mellan 2 och 5 francs samt 15 centimer för daglön
öfver 5 francs (= kronor 3,60). Motsvarande summa inbetalas af arbetsgifvaren,
hvilken det åligger att afdraga arbetarens inbetalning från hans
dagaflöning samt vid hvarje månads slut insända summan af sina egna
och arbetarnes inbetalningar till vederbörande uppbördsverk. Utländska
arbetare göra inga inbetalningar och erhålla icke heller pension; men
arbetsgifvaren har att till pensionsfonden inbetala 25 centimer per dag
för hvarje utländsk arbetare, han använder.
Af dessa inbetalningar bildas en pensionsfond, hvilken nedlägges i
franska statspapper. A dessa garanterar franska staten en ränta af 3
procent. Pensionen blir proportionell till inbetalningarna och utfaller vid
fyllda 65 år. För att öfver hufvud komma i åtnjutande af pension fordras
minst 2,000 inbetalta afgifter. Genomsnittspensionen beräknas till 587
francs och den högsta pension, vid oafbruten inbetalning af 15 centimer
om dagen från 18 till 65 års ålder, blir cirka 700 francs.
I Nya Seeland är ålderdomspensionering införd genom en lag af 1 november
1898. Hvarje person, som hunnit 65 års ålder och är bosatt i
kolonien sedan minst 25 år, är pensionsberättigad, så framt han under de
tolf år, som föregått hans inträde i pensionsåldern, ej mer än sammanlagdt
fyra månader suttit i fängelse, eller mer än fyra gånger blifvit domfälld
för någon förseelse, som nedsätter honom i allmänna omdömet, och om
han icke under 25 år för dylik förseelse suttit i fängelse med eller utan
straffarbete mer än sammanlagdt fem år samt om han icke öfvergifvit sin
hustru och barn under 14 år ■— eller hustru öfvergifvit man och barn
under samma ålder — under längre tid än sammanlagdt sex manader.
Pension lämnas icke, därest vederbörandes årsinkomst öfverstiger 936 kronor
eller nettovärdet af hans egendom öfverstiger 4,860 kronor. Hel pension
är 324 kronor om året och utgår till dem, hvilkas årsinkomst understiger
612 kronor och den minskas med 1 pund sterling eller 18 kronor för
hvarje pund, hvarmed vederbörandes förmögenhet öfverstiger nämnda
minimum (612 kronor). Men eggelse att spara och förvärfva egen iiikomst
åstadkommes därigenom, att 50 pund sterling eller 900 kronor af egendomen
afräknas vid taxeringen.
Bill. till Rilcsd. Prof. 1905. 8 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 12 Käft.
3
18
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
Med ingången af år 1901 trädde i kolonien Nya Syd-Wales en liknande
lag i kraft. Man och hustru öfver 65 år uppbära här i pension
19 pund 10 shillings eller 351 kronor hvar om året, därest deras inkomst
uppgår till samma belopp eller därunder; för hvarje pund eller 18 kronor,
hvarmed deras inkomst öfverstiger detta belopp, äfvensom för hvart femtonde
pund af deras nettoförmögenhet minskas pensionen med ett pund.
Ensampension är 26 pund eller 468 kronor, med samma afdragssystem.
Ingendera af dessa lagar afser någon afgift af de försäkrade, utan
täckas utgifterna för pensioneringen genom den allmänna beskattningen.
På samma princip grundade sig det förslag, som den 8 augusti 1899
afgafs af en engelsk parlamentarisk kommitté.
Enligt detta förslag upprättas i hvarje fattigdistrikt en pension sstyrelse.
Denna styrelse, som fungerar skild från fattigvården, ehuru flertalet af
dess medlemmar bör vara medlemmar af fattigvårdsstyrelsen, mottager
och afgör alla ansökningar om pension. Utgifterna till pensionerna bestridas
af distriktskassans medel, medan staten bidrager med intill hälften
af hela pensioneringen. Statsbidraget fördelas på distrikten efter folkmängden,
icke efter antalet beviljade pensioner. Pensionerna få icke understiga
5 shillings eller 4 kronor 50 öre i veckan och icke öfverstiga 7 shillings
eller 6 kronor 30 öre i veckan; mellan dessa gränser afmätes pensionen
efter lefnadskostnaderna på orten och andra omständigheter. Pensionen
beviljas för tre år i sänder, men kan af pensionsstyrelsen indragas,
i fall omständigheterna göra det nödvändigt.
Hvarje person (man eller kvinna), som för pensionsstyrelsen uppvisar,
att han (eller hon) 1) är britisk undersåte; 2) är 65 år gammal; 3) icke
under de sista 30 åren varit förvunnen till och straffad för förbrytelse,
som medfört strängare straff än böter; 4) icke under de sista 20 åren
mottagit fattigunderstöd (härifrån undantages läkarehjälp), så framt ej särskilda
förhållanden ägt rum; 5) har sin bostad inom pensionsdistriktet;
6) icke har en inkomst som öfverstiger 10 shillings eller 9 kronor i veckan;
7) har varit flitig och arbetsam och en god familjeförsörjare, -— till erkännes
pension.
Sedan 1891 har Danmark en »Lov om Alderdomsunderstöttelse til
vasrdige tramgende udenfor fattigvcesenet». Berättigad till ålderdomsunderstöd
efter denna lag är den, som, efter att hafva fyllt 60 år, blir
ur stånd att skaffa sig själf eller dem, för hvilka honom åligger full försörjningsplikt,
det nödiga till underhåll eller till kur och vård i sjukdomsfall,
och som är »vserdig tramgende», d. v. s. icke dömts skyldig för
19
Första Hammarens Tillfälliga TJtskolts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
någon i den offentliga meningen vanärande handling och icke erhållit upprättelse
för domen; icke själf vållat behofvet genom att till fördel för
barnen eller andra själf beröfva sig medlen för sitt underhåll eller genom
oordentligt och slösaktigt lefverne; icke under de närmaste tio åren före
det ansökan göres om ålderdomsunderstöd mottagit fattighjälp eller befunnits
skyldig till lösdrifveri och bettleri, hvarjemte fordras, att han under
samma tid skall hafva haft fast vistelse (Ophold) i landet. Ansökan om
ålderdomsunderstöd enligt denna lag inlämnas i Köpenhamn till magistraten
och utanför Köpenhamn till vederbörande kommunalstyrelse. Understödet,
som beviljas efter undersökning, bör utgöra hvad som till hvarje tid kräfves
för den understöddes och hans familjs nödvändiga underhåll eller till kur
och vård i händelse af sjukdom; det kan bestå i penningar så väl som
naturabidrag och, där omständigheterna därför tala, i upptagande i särskilt
härför afsedda asyler eller liknande anstalter. Har behofvet icke
varit, af tillfällig art, såsom föranledt af öfvergående sjukdom, arbetslöshet
eller dylikt, behålles understödet, så länge den understöddes villkor icke
förändras. Vederbörande kommun utlämnar understödet; men af kommunernas
utgifter för ändamålet tillskjuter statskassan hälften, dock ej öfver
2 millioner kronor (denna summa är nu ökad till 2,800,000 kronor). Statens
bidrag fördelas på kommunerna i mån af deras utgifter för ändamålet.
Den norska parlamentariske Arbeiderkommission af 13 juli 1894
afgaf den 2 december 1899 en Indstilling til lov om Invaliditets- og Alderdomsforsikring
for det norske Folk, hvarom fyra af kommitténs sju medlemmar
helt och en i princip förenat sig, medan två afgifvit ett särskildt
på andra grunder byggdt förslag.
Flertalsförslaget innehåller hufvudsakligen följande: Försäkringen är
obligatorisk för alla norska män och kvinnor öfver 16 års ålder. Rätt
till pension tillkommer hvarje försäkrad man eller kvinna, som blifvit
varaktigt oförmögen till förvärf eller varit öfver ett hälft år i detta läge,
under bland annat följande villkor: att invaliditeten har nedsatt förvärfsförmägan
till 40 procent af det normala eller därunder, dock att arbetsinkomsten
ej öfverstiger 1000 kronor; har den sjunkit under 100 kronor, ger den i
hvarje fall rätt till pension. Öfvergående förvärfsofönnåga medför rätt till
pension för den tid, som varar öfver ett hälft år.
Pensionsrätt inträder, sedan vederbörliga afgifter betalts under ett år.
För sinnessjuka erhålles ingen pension, förr än bestämmelse träffats om
den för dem nödvändiga förplägnad. Vård på offentlig anstalt träder i
stället för pension.
20
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
De försäkringspliktige indelas i sju inkomstklasser, efter den medelinkomst
den pensionsberättigade haft under de sista tio åren, innan förvärfs
oförmågan inträdde, med olika pensionsbelopp, nämligen:
I 0—299 kronor inkomst ....................... 150 kronor pension
II 300—499 » » 200
III 500—799 » » 280 »
IV 800—1499 » » 350
V 1500—1999 » * ........................ 425
VI 2000—2999 » » ...................... 500
VII 3000 kronor och däröfver ....................... 600 » »
Härifrån göras afdrag till olika belopp pr klass för hvarje år eller
del däraf, för hvilket inbetalning ej skett, från 3 kronor 35 öre pr uraktlåten
årsbetalning i I klass till 15 kronor i VII klass.
Hvarje forsa kringspliktig man och kvinna betalar pr kvartal
I klass ......................... 0,78 kronor
Il » 1,56 »
III » 3,12 »
IV » 5,20 »
V » 8,25 »
VI » 12,oo . »
\ II » 16,50 »
Gifta kvinnor erlägga blott hälften af I klassens afgift, så framt de
icke hafva en själfständig inkomst af 100 kronor eller däröfver och uppbära
half pension. Pensionsberättigad änka erhåller hel pension.
För personer af I klassen, som på''grund af fattigdom ej förmå betala
afgifterna, kan, då detta ej vållas af lättja, dryckenskap eller dylikt, afgiften
inbetalas af kommunen, utan att detta anses som fattigunderstöd.
Sådant bidrag af kommunen må dock icke utgå med mer än 2 års bidrag
under loppet af 5 år.
Arbetsgivare är skyldig att inbetala afgifterna för sina fasta arbetare
och tjänare mot rätt att afdraga beloppet å deras lön. Samma förpliktelse
och rätt ha stat och kommun med afseende å deras fasta arbetare
och anställde. För lös arbetare, som sysselsattes minst sex dagar hos samme
arbetsgivare, har den arbetsgivare, hos hvilken han är sysselsatt först i
hvarje månad, att inbetala afgiften för denna månad, med afdrag å lönen.
Försäkringens administration utöfvas af riksförsäkringsstyrelsen och
kretsförsäkringsstyrelser. Hvarje härad eller stad bildar i regeln en krets.
Kretsstyrelsen består af fem ledamöter, hvaraf två, däribland ordföranden,
21
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
väljas af häradsstyrelsen eller i städerna af kommunalstyrelsen, och tre af
kretsens försäkringspliktiga invånare. Rösträtt vid dessa val hafva alla
försäkringspliktiga män och kvinnor inom kretsen, Indika fyllt 25 år och
under de sista fem åren betalt sina afgifter. Medlem af kretsstyrelsen
kan icke samtidigt vara medlem af fattigvårdsstyrelsen eller taxeringsnämnden.
Inom hvarje krets anställer riksförsäkringsstyrelsen en tillsyningsman,
på förslag af kretsstyrelsen. Han aflönas med en tredjedel
af försäkringen och två tredjedelar af statskassan. Kretsstyrelsen bereder
pensionsansökningarna och insänder dessa med sitt yttrande, därest detta
är tillstyrkande, till riksförsäkringsstyrelsen. År det afböjande, insändes
det, därest den sökande det begär. Därjämte kontrollerar kretsstyrelsen
tillsyningsmannens tjänsteutöfning. Denne har att föra förteckning öfver
de försäkringspliktige, inkassera afgifterna och kvartalsvis insända dem
till riksförsäkringsstyrelsen. Riksförsäkringsstyrelsen afgör frågor om beviljande
eller indragning af pension, förvaltar de försäkringen tillhörande
medel samt öfvervakar kretsstyrelsernas och tillsyningsmannens tjänsteutöfning.
Ändring af pensionerna eller afgifternas belopp enligt denna lag företages
endast hvart tionde år och därest det skulle visa sig, att de icke
stå i rätt förhållande till hvarandra. Staten ansvarar för, att de af försäkringen
ingångna pensionsförpliktelserna fullgöras.
Jämte den lagtvungna försäkringen är äfven frivillig försäkring medgifven
de försäkringspliktige, hvarigenom de kunna förvärfva sig lifränta
vare sig för egen räkning eller lör änka och barn.
År 1900 afgaf »sjömanskommittén» förslag till sjömansförsäkring,
hvari påyrkas, att sjöfolket skall pensioneras för sig enligt den af kommittén
uppgjorda plan och icke intagas i den allmänna folkpensioneringen.
Inom vårt land har initiativet till arbetareförsäkringens ordnande på
lagstiftningens väg först utgått från Riksdagen, som i anledning af enskild
motion i skrifvelse den 11 maj 1884 anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta
utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga iör ordnandet
af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga
olycksfall i arbetet äfvensom för beredandet af älderdomsfförsäkring åt
arbetare och med dem järnförtiga personer, samt därefter göra de framställningar
till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till Indika förhållandena
kunde föranleda. Enligt denna Riksdagens begäran tillsatte
Kungl. Maj:t den 5 oktocer 1884 en kommitté med uppdrag att verkställa
22
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 13.
nämnda utredning samt därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen
gåfve anledning.
Medan försäkringsfrågan sålunda var föremål för utredning, bragtes
densamma ånyo inför Riksdagen år 1886 i sammanhang med då framkomna
förslag om åsättande åt införseltullar å spannmål, mjöl och andra
lifsförnödenheter. I särskilda vid nämnda riksdag inom Andra Kammaren
väckta motioner hemställdes under förutsättning af Riksdagens bifall till
införandet af lifsmedelstullar, att de inkomster, som genom dessa tullar
tillfölle statsverket, måtte användas till olycksfallsförsäkring och ålderdomsunderstöd
åt mindre bemedlade, företrädesvis kroppsarbetare. Då
genom Riksdagens afslag å framställningarna om lifsmedelstullar förutsättningen
för motionärernas förslag förfallit, funnos förslagen ej heller
böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I följd af de förhållanden, hvilka inträdt genom 1888 års Riksdags
beslut om införandet af lifsmedelstullar och höjning af brännvinstillverkningsafgiften.
blef genom. Hans Maj:t Konungens diktamen till statsrådsprotokollet
den 12 oktober 1888 arbetareförsäkringsfrågan erkänd såsom
ett af de främsta föremålen för statsmakternas omsorg. I detta kungl.
diktamen, innefattande ett program för användningen af de tillgångar,
hvilka de vidtagna beskattningsåtgärderna antoges komma att lämna utöfver
de löpande årliga statsutgifterna, framhölls såsom särskildt önskningsmål
att kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället,
för hvilka skatteförändringarna vore mest kännbara; och under hänvisning
till det uppdrag, som 1884 års arbetareförsäkringskommitté erhållit, att
verkställa utredning och afgifva förslag bland annat rörande de åtgärder,
som kunde och borde vidtagas för att bereda ålderdomsförsörjning åt
arbetare och med dem jämförliga personer, fann Hans Maj:t Konungen
det vara af omständigheterna väl påkalladt att af de beredda nya skattetillgångarna
afse medel till de statsbidrag, som kunde erfordras, i händelse
en lagstiftning i det ämnet komme till stånd.
Med skrifvelse den 15 maj 1889 aflämnades till Kungl. Maj:t den
del af ofvannämnda arbeJareförsäkringskommittés betänkande, som afsåg
ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, jämte
förslag till lag om ålderdomsförsäkring. Detta förslag, som hvilade å
tvångsförsäkringens princip, utsträckte försäkringsplikten till hela befolkningen
och afsåg således en allrnänn folkpensionering. Förslaget upptog i
hufvudsak följande bestämmelser: En hvar i riket mantalsskrifven svensk
undersåte med undantag af obotligt kropps- eller sinnessjuk, till arbete
oförmögen person, skulle vara skyldig att bereda sig en årlig lifränta för
ålderdomen genom försäkring i en af staten upprättad och under dess
Första Kammar eris Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
23
garanti ställd riksförsäkringsanstalt och för sådant ändamål från och med
det år, då han fyllde 19 år, till och med det år, då han fyllde 28 år,
erlägga en försäkringsafgift med 25 öre för vecka eller 13 kronor för år.
Den, som fullgjort sådan betalningsskyldighet, ägde rätt att vid uppnådda
60 år utbekomma en årlig lifränta af 72 kronor. Genom erläggande af
en frivillig, efter vissa grunder beräknad tilläggsafgift kunde beredas lifränta
till högre belopp eller vid tidigare ålder. Om stadgade afgifter icke
blifvit behörigen erlagda, koinme lifräntans belopp att bestämmas på grund
af de inbetalda afgifterna och efter de tider, då inbetalningarna ägt rum.
Kunde enligt dessa grunder lifränta icke beredas till belopp af minst 36
kronor, ägde den försäkrade vid uppnådda 60 år utbekomma matematiska
värdet af de för honom annorledes än genom allmänna bidrag bestridda
försäkringsafgifter. Det skulle åligga hvarje kommun i riket att årligen
till riksförsäkringsanstalten inbetala ett belopp, som efter 13 kronor för
person belöpte på 3 procent af kommunens nästföregående år mantalsskrifva
folkmängd. Af dessa bidrag skulle täckas försäkringsafgifter för
sådana personer, hvilka saknade tillgångar att själfva fullgöra sin betalningsskyldighet.
Därjämte meddelades öfvergångsstadganden, afseende att
utsträcka den obligatoriska försäkringen äfven till dem, som vid den tid,
då lagen skulle träda i tillämpning, befunne sig i åldern 19—28 år. Till
underlättande däraf skulle under öfvergångstiden staten lämna bidrag i
viss proportion till kommunernas bidrag.
Kommitterades förslag att införa obligatorisk ålderdomsförsäkring
möttes af betydligt motstånd. Flera af de myndigheter, hvilkas yttrande
öfver förslaget inhämtades, riktade starka anmärkningar mot denna punkt,
hvilken äfven vid 1890 års riksdag framkallade dels i Första Kammaren
en motion med förslag till lag om ålderdomsförsäkring, byggd på frivillighetens
grund och afseende postsparbankens ombildning till en allmän
»riksålderdomsförsäkringsanstalt» under statens garanti, och dels i båda
kamrarna lika lydande motioner om skrifvelse till Kung!. Maj:t i syfte att
få frågan om ålderdomsförsäkring löst på frivillighetens grund genom inrättandet
af en under statens garanti ställd lifränteanstalt, med hvilken
skulle förenas ett slags premielotteri. Dessa motioner ledde emellertid icke
till någon Riksdagens åtgärd.
Vid föredragning af arbetareförsäkringskommitténs förslag inför Kung!.
Magt den 30 oktober 1891 anförde vederbörande departementschef med
åberopande af de anmärkningar, för hvilka förslaget blifvit föremål, att
han ansåge frågan om lagstiftning rörande ålderdomsförsäkring ännu icke
hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag i ämnet kunde
därpå byggas, samt att ålderdomsförsäkringen, liksom äfven olycksfallsför
-
24
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
säkringen, hvilken då ännu icke blifvit genom lag ordnad, borde sättas i
samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen. Med
anledning häraf uppdrog Kungl. Majit åt en ny kommitté att efter utredning
af hithörande förhållanden inkomma med yttrande i ämnet och de
lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes böra föranleda.
Sistnämnda kommitté aflämnade den 30 mars 1893 betänkande med
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete. Detta förslag, hvilket lika med 1889 års förslag afsåg
tvång sförsäkring, men däremot begränsade försäkringsplikten till vissa kategorier
af arbetstagare, blef, i vissa delar omarbetadt, lagdt till grund för
Kungl. Majits proposition till 1895 års Riksdag och var byggdt på följande
hufvud gran der:
l:o) att pensionsförsäkringen skulle med vissa undantag omfatta alla
hos arbetsgifvare anställda arbetstagare, män och kvinnor, som fyllt 18 år
och hvilkas aflöning icke öfverstege 1,800 kronor om året, äfvensom tillfälligt
sysselsatta arbetstagare, hvilka varit under alla söckendagar under
eu kalendervecka sysselsatta hos samme arbetsgifvare;
2:o) att pensionsafgifterna, hvilka borde genom arbetsgifvarens försorg
erläggas, skulle utgå för hvarje vecka med 40 öre inom lista pensionsklassen
(män med kontant aflöning pr vecka af 10 kronor eller däröfver),
25 öre i Salva klassen (män med kontant veckolön under 10 kronor) och
15 öre inom 3:dje klassen (kvinnor), till hvilka afgifter arbetstagaren skulle
bidraga med omkring 2/3 och arbetsgifvaren med omkring 1/3, med rätt för
arbetsgifvare i vissa ömmande fall att af statsmedel erhålla ersättning;
3:o) att pension skulle för försäkrad person utgå vid hvarje slag af
invaliditet till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller lyte och vid 70 års ålder, därest stadgade afgifter erlagts för minst
5 år = 260 veckor, och utan sådant villkor vid invaliditet till följd af
olycksfall;
4:o) att pensionsbeloppen skulle utgå med årligt belopp af 50 kronor
med tillägg af 10 öre i lista, 5 öre i andra och 2 öre i 3:dje pensionsklassen
för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgifter erlagts, hvarigenom
medelpensionen beräknades skola uppgå till 250 kronor i lista, 150 kronor
i 2:dra och 90 kronor i 3:dje pensionsklassen;
5:o) att med försäkringen skulle i vissa fall följa rätt till pension för
hustru och uppfostringshjälp för minderåriga barn;
6:o) att förvaltningen skulle handhafvas af en central pensionsstyrelse
och särskilda pensionsnämnder inom kommunerna, hvilka senare skulle
bära kostnaden för nämnderna, medan förvaltningen i öfrigt bekostades af
staten, som dessutom hade att bära kostnaden dels för hustrupensioner
25
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
och uppfostringshjälp, dels för en gång försäkrades bibehållande i försäkring,
sedan de lämnat försäkringspliktig anställning, dels ock för intagande
i försäkringen af dem, som vid lagens trädande i kraft uppnått en ålder
af mera än 18 men icke öfver 40 år.
I sammanhang med denna obligatoriska försäkring föreslogs en för
hvarje svensk man och kvinna öppen frivillig försäkring efter särskilda
grunder för beredande af lifränta vid invaliditet eller vid uppnådd 70 års
ålder.
Kungl. Maj ds proposition tillvann sig icke bifall af Riksdagen, som
emellertid i skrifvelse den 10 maj 1895 anhöll, att Kungl. Majd behagade
taga frågan under förnyad pröfning samt efter erforderlig utredning för
Riksdagen framlägga det förslag, Kungl. Majd kunde finna pakalladt. Därjämte
och i anledning af Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om afsättning af medel i ändamål att låta de ifrågasatta pensionsförmånerna
i såvidt möjligt lika mån komma den lefvande generationen
som kommande generationer till godo, beslutade Riksdagen att till försäkring
för beredandet af pension vid varaktig oförmåga till arbete i riksstaten
för 1896 afrätta 1,400,000 kronor, ett beslut, som allt sedan hvarje
år vid statsregleringen förnyats.
Med anledning af Riksdagens nyssnämnda skrifvelse den 10 maj 1895
aflat Kungl. Majd till 1898 års Riksdag proposition med förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension eller lifränta, hvilket förslag
afsåg dels obligatorisk pensionsförsäkring för vissa hos arbetsgivare anställda
arbetstagare och dels frivillig lifränteförsäkring, öppen för en hvar
svensk man eller kvinna mellan 18 och 50 års ålder.
De hufvudpunkt er, i hvilka detta nya förslag beträffande den obligatoriska
försäkringen skilde sig från 1895 års förslag, voro:
att arbetsgifvarnes bidrag till pensionsafgifterna borttagits och blifvit
ersatta med statsbidrag, motsvarande hälften af de försäkrades egna utgifter,
hvaremot statens bidrag i öfrigt begränsats till bestridandet af förvaltningskostnader
samt hustrupensioneringen;
att pensionsafgifterna, hvilka enligt 1895 års förslag skulle utgå till
dess pension erhölles, enligt det nya förslaget ej skulle erläggas längre än
till 50 års ålder, hvarjämte de försäkrades afgifter i lista pensionsklassen
något ned sattes;
att rätt till pension skulle inträda vid fyllda 65 år eller dessförinnan
vid varaktig oförmåga till arbete, dock ej förr än efter fyllda 50 ar;
att pensionsbeloppet skulle för hvarje erlagd pensionsafgift utgöra 2
procent af afgiftens belopp för hvarje helt år, som förflutit från afgiftens
erläggande till den dag, från hvilken pension komme att utgå, efter
Bill. till Riksd. Pr ol. 1905. 8 Sami. 2 Af cl. 1 Band. V2 Häft. 4
26
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
hvilken beräkningsgrund medelpensionerna vid 65 års ålder antagits blifva
200 kronor i lista, 150 kronor i 2:dra och 100 kronor i 3:dje pensionsklassen.
Beträffande den frivilliga lifränteförsäkringen föreslogs, att högsta
afgift, som af någon finge under ett kalenderår erläggas, skulle vara 12
kronor och minsta afgift 1 krona, samt att med afseende på rätt till lifränta,
lifränta^ belopp och tid, då lifränta skulle börja att utgå m. m.,
borde i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som för den obligatoriska
försäkringen.
Vid behandlingen inom Riksdagen blef förslaget i sin helhet af Första
Kammaren afslaget, men förslagats 1 §, innefattande den allmänna bestämmelsen
om obligatorisk pensionsförsäkring, godkändes af Andra Kammaren,
hvilken återremitterade förslaget i öfrigt till vederbörande utskott.
I följd af Första Kammarens afslag hade emellertid frågan förfallit; och
ett inom samma kammare framkommet yrkande om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med hemställan, att Kungl. Majit måtte taga frågan under förnyad
pröfning, lyckades icke vinna kammarens bifall.
Enligt såväl 1895 som 1898 års förslag skulle befälhafvare och besättning
å fartyg vara undantagna från försäkringsplikt. På grund af
sjömännens egendomliga yrkesförhållanden ansågs det lämpligt, att deras
pensionering skildes från den allmänna arbetareförsäkringen och anordnades,
oberoende af denna, enligt särskilda grunder. En af Kungl. Majit
i anledning af Riksdagens i skrifvelse den 11 maj 1900 därom gjorda
framställning tillsatt kommitté har med betänkande den 15 november 1904
afgifvit förslag till lag om försäkring af sjöfolk, omfattande såväl olycksfalls-
som invaliditets- och ålderdomsförsäkring. I detta ämne torde alltså
Riksdagen hafva att snart nog förvänta framställning från Kungl. Majit.
Sedan frågan om pensionsförsäkring vid 1898 års riksdag förfallit,
har denna del af arbetareförsäkringsfrågan, utom hvad angår sjöfolk, icke
varit föremål för någon åtgärd från statsmakternas sida. Det initiativ,
som genom Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1884 tagits för att bringa
lösning åt ett af nutidens viktigaste sociala spörsmål, har dock icke blifvit
helt fruktlöst. Den af Riksdagen i samma skrifvelse påkallade utredning
angående åtgärder för anordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet har ledt till antagandet af
lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, lagen om sjukkassor
den 30 oktober 1891 och slutligen lagen angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, genom hvilken sistnämnda
lag frågan om industriarbetares olycksfallsförsäkring, som utgör
27
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 13.
blott en mindre, om ock mycket viktig del af invaliditetsförsäkringen,
blifvit särskilt för sig ordnad.
Det ligger i sakens natur, att, beträffande en så svårlöst och ekonomiskt
vidtgående fråga som den om invaliditets- och ålderdoms pensionering,
hvarandra helt motsatta uppfattningar sökt göra sig gällande med afseende
på de olika vägar, på hvilka det mål, hvarom alla synas ense, lämpligast
må kunna uppnås.
En af de principfrågor, som sålunda gifvit anledning till meningsskiljaktighet,
är den, om en dylik pensionsförsäkring skall byggas på
frivillighet eller på lagens tvång. Mot tvångsförsäkringen har anmärkts
hufvudsakligen, att den skulle innebära ett obehörigt ingrepp i individens
frihet att använda sina besparingar på sätt, som han själf funne för sig
lämpligast, samt att tvånget skulle verka förlamande på den enskildes håg
att genom sparsamhet och omtanke sörja för egen framtid och således
genom undergräfvande af den ekonomiska själfan svårigheten utöfva ett
skadligt inflytande i moraliskt hänseende. De, som omfattat denna mening,
hafva därför ansett statens uppgift böra inskränkas till sådana åtgärder,
hvilka kunna finnas ägnade att uppmuntra och understödja frivillig försäkring.
Å andra sidan har erinrats, att, där tillräcklig insikt om eget
intresse eller förmåga att tillvarataga detsamma saknades, hvilket i den
fråga, som det här gäller, torde vara fallet med flertalet inom den ekonomiskt
och socialt svagaste samhällsklassen, där vore tvånget, som afsåge
att aflägsna för samhället skadliga missförhållanden, fullt berättigad^ och
att, om frivillighetsprincipen skulle utgöra enda grundvalen för en lagstiftning
i ämnet, en sådan med statsmedel understödd försäkring i de
flesta fall icke skulle komma dem till godo, hvilka man vilie bereda fördelarna
däraf, utan helt andra, hvilka kornme att begagna sig af dess
förmåner utan att i allmänhet vara i behof däraf.
Då herr Lundells till utskottet hänvisade motion, n:o 143, afser åstadkommandet
af en på frivillighetens grund fotad, af staten understödd
ålderdoms- och invaliditetspensionering, har utskottet haft anledning att
taga denna fråga om frivillig eller tvångsförsäkring under öfvervägande.
På grund af de skäl, hvilka tala för tvångsförsäkring, och på grand af
den genom erfarenheten från främmande länder styrkta öfvertygelsen, att
det ändamål, för hvars vinnande ett inskridande från statens sida framför
allt finnes af behofvet påkalladt, skulle komma att väsentligen förfelas
genom pensionsförsäkringens byggande på frivillighetens grund allena,
har utskottet icke tvekat att ansluta sig till den uppfattning, som varit
28
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
den hufvudsakligen bärande grundtanken i såväl 1895 som 1898 års förslag
till lagstiftning i ämnet. Efter utskottets mening måste således eu
af staten anordnad och stödd invalid- och ålderdomspensionering hvila på
lag stadgadt för säkring sträng.
Andra frågor, som genom de nu föreliggande motionerna framförts
till besvarande, äro de, huruvida genom statens mellankomst bör beredas
allenast ålderdomspension eller äfven pension på grund af invaliditet, och
huruvida pensioneringen bör anordnas såsom allmän pensionering eller
såsom pensionering af vissa samhällsklasser.
Den af herr Forssell m. fl. afgifna motionen, n:o 168, afser ålderdomspensionering
al alla rikets invånare, som uppnått eu viss ålder, hvilken
pensionering skulle utan pensionsafgifter från de enskildes sida bestridas
af statsmedel, därför tillgångar borde beredas i skatteväg. Tanken på en
allmän folkpensionering äger ju visserligen i sig något ganska tilltalande.
Men det är tvifvelsutan vida mera viktigt att först tillse, huru man genom
statens mellankomst må kunna bereda de ekonomiskt svagare samhällsmedlemmarne
nödtorftig bärgning på deras ålderdom, innan omsorgen
utsträckes att omfatta rikets samtliga inbyggare, medan tillika en pensionering
al sistnämnda utsträckning måste medföra synnerligen stora kostnader,
så framt pensionerna skola något så när motsvara behofvet. Utskottet
finner sig därjämte böra uttala stora betänkligheter mot motionärernas
förslag att bryta med den, efter utskottets mening, riktiga principen,
att pensionsförsäkring bör i främsta rummet vara den enskildes
angelägenhet, däri han dock bör af staten kraftigt understödjas.
Pensionsförsäkringsfrågans utgång vid 1898 års riksdag var nog sådan,
att ytterligare förslag sannolikt ej torde vara att från Kung!. Maj:t förvänta
utan ny framställning från Riksdagens sida. En sådan framställning
är det som åt herr Branting m. fl. åsyftas med motionen n:o 129. Utskottet
finner jämväl eu dylik framställning vara synnerligen af behofvet påkallad
men håller före, att, om sådan framställning beslutas, därvid ock bör
angifvas de grunder, på hvilka ett nytt förslag må kunna byggas. Utskottet
förmenar ock, att dessa grunder böra läggas något annorlunda,
än som med föranledande af ordalydelsen i Riksdagens skrifvelse den 11
maj 1884 skett med afseende på de förslag till lagstiftning, hvilka förut
varit töremål för Riksdagens pröfning.
Att uppdraga någon bestämd gräns mellan, II ena sidan, arbetare och
med dem jämförliga personer och, å andra sidan, öfriga samhällsklasser
torde befinnas omöjligt, Hvad som i detta hänseende är det gemensamma
för de personer, hvilka afses i Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, är det,
att de mindre än andra äga förmåga att själfva sörja för sin ålderdom.
29
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
Pensionsförsäkringens ändamål synes därför böra blifva att åt en hvar, som
däraf kommer i behof, trygga en nödtorftig bärgning. Utgår man från
denna förutsättning, torde det blifva uppenbart, att frågan icke kan på
ett tillfredsställande sätt lösas genom anordnadet af en pensionsförsäkring
för viss bestämd samhällsklass. Det låter sig nämligen icke på förhand
afgöras, hvilka som kunna blifva i behof af ålderdomspension. I likhet
med den första arbetareförsäkringskommittén anser utskottet därför, att
den enda väg, som leder till målet, är lagstadgad försäkringsplikt för alla,
således en verklig folkförsäkring.
Däraf, att försäkringsplikten är allmän, följer dock icke med nödvändighet,
att pensionsrätten måste blifva allmän i den mening, att hvad nu
särskild! angår ålderdomspension, en hvar försäkrad bör äga ovillkorlig
rätt att vid viss uppnådd ålder erhålla pension. Om försäkringens ändamål
blifver att trygga mot nöd på ålderdomen, måste, jämte viss ålder,
äfven förefintligheten af behof utgöra, villkor för erhållandet af pension.
Den allmänna försäkringens förmåner komme därigenom i lika mån alla
till godo Under de för alla lika gällande villkor och förutsättningar. Pensionsförsäkringen
blefve då ett riktigt uttryck för den solidaritet, som bör
råda de olika samhällsklasserna emellan.
Om rätt till erhållande af ålderdomspension således icke bör betingas
allenast af viss uppnådd åldersgräns utan jämväl vara beroende på förefintligheten
af behof, saknas skäl att inskränka försäkringen till beredande
af åidringspension. Däremot tala alla skäl för att bereda pension äfven
på grund af invaliditet, förorsakad af sjukdom, kroppslig eller själslig
svaghet, vanförhet eller annan anledning. Alla dessa, hvilka på grund af
varaktig arbetsoförmåga och saknad af egna medel ej kunna bereda sig
nödtorftig bärgning, äga ju lika stort anspråk som de behöfvande åldringarma
, att genom samhällets mellankomst tryggas mot nöd. Med nya
arbetareförsäkringskommittén är utskottet därför ense i den uppfattning,
som jämväl i 1895 och 1898 års kung!, propositioner vunnit godkännande,
att pensionsförsäkringen bär grundas på invaliditetsprincipen.
Allenast genom en invalid- och ålderdomspensionering med allmän
försäkringsplikt men med pensionsrätt endast för den, som däraf kommer
i behof, torde kunna beredas grundad! hopp om framtida aflösning af den
nuvarande formen för utöfvandet af samhällets ansvarsplikt gent emot
dess nödställda medlemmar, den offentliga fattigvården, hvilken icke kan
annat än verka förödmjukande och demoraliserande på den, som nödgas
blifva föremål för densamma.
De bär ofvan angifna förutsättningarna för erhållande af pension
väcka ett nytt spörsmål till besvarande. Alla till pension berättigade äro
BO
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18.
visserligen likställda därutinnan, att de på grund af varaktig oförmåga till
arbete och saknad af egna medel icke kunna bereda sig nödtorftig bärgning.
Såväl arbetsoförmågan som medellösheten hafva dock sina olika
grader. De förefinnas än såsom total, än såsom partiell invaliditet och den
sistnämnda än i högre, än i lägre grad. Vid sådant förhållande synes
rättvisan fordra, att ''pensionsbeloppet afpassas efter behofvet, dock efter
vissa i lag bestämda grunder, så afvända, att därigenom icke motverkas
utan i stället främjas hos pensionstagaren intresset för att genom egen
verksamhet öka sin totalinkomst.
Utskottet har häs ofvan redan angifvit, att, efter utskottets mening, pensionsförsäkringen
i främsta rummet är att anse såsom den enskildes angelägenhet,
och att den enskilde därför bör vara skyldig att efter förmåga
bidraga till sin pensionering. A andra sidan är det tydligt, att pensionsförsäkringens
byggande endast på de försäkrades egna bidrag måste nödvändiggöra,
att dessa afgifter blefve allt för betungande för det stora flertal,
som befinner sig i anspråkslösa eller mindre gynnsamma ekonomiska lägen,
eller ock att de pensioner, hvilka genom afgifterna kunde beredas, blefve
alldeles otillräckliga för att åt pensionstagarne trygga en nödtorftig bärgning.
Det bör icke heller förbises, att åtskilliga försäkringspliktiga sakna
tillgångar till afgifternas gäldande. Pensioneringen bör därför, såsom äfven
i de tidigare förslagen varit ifrågasatt, åstadkommas genom de enskildes,
statens och kommunens samverkan. Eu fråga, som i detta sammanhang
framställer sig, är den, huruvida de enskildes pensionsafgifter böra vara
lika för alla eller om de böra afmätas efter förmågan att bära desamma.
För den senare anordningen, hvilken synes erfordra de försäkringspliktiges
gruppering i olika betalningsklasser efter förmögenhet eller inkomst, kunna
nog anföras ganska giltiga skäl. Lämpligheten däraf torde böra underkastas
omsorgsfull pröfning. För närvarande anser sig likväl utskottet
icke böra uttala sig för annan gruppering af de försäkringspliktige än
efter kön med olika afgifter för män och för kvinnor.
Vid jämförelse mellan de olika förslag, som i nu föreliggande motionerna
blifvit framställda, befinnes det, att herrar Branting m. fl. och
Lundell öfverensstämma därutinnan, att båda förslagen afse invalid- och
ålderdomspensionering, medan herr Forssell m. fl. föreslå endast ålderdornspensionering,
men att herr Lundells samt herr Forssells m. fl. förslag hafva
det gemensamt, att de afse åstadkommandet af allmän folkpersionering,
medan herr Branting in. fl. synas hafva begränsat sitt förslag till beredandet
af pensionsförsäkring för viss samhällsklass. Utskottet, som, efter hvad
31
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
I
här ofvan blifvit anfördt, icke kan förorda vare sig pensionsförsäkringens
inskränkande till viss samhällsklass eller pensioneringens begränsande endast
till ålderdomspensionering, samt. ej heller finner sig kunna tillstyrka
hvarken försäkringens byggande på frivillighetens grund eller sfatspensionering
utan bidrag från de enskildes sida, finner sig däremot böra på det
liliigaste understödja den tanke, som är gemensam för alla de föreliggande
motionerna, och anser därför, att Riksdagen bör i skrifvelse anhålla, att
Kung! Maj:t måtte på nytt taga frågan om invaliditets- och ålderdomsförsäkring
under öfvervägande, och vill i sammanhang därmed uttala
önskvärdheten af, att vid den förnyade utredning, som Kungl. Maj:t lärer
i anledning af dylik skrifvelse låta företaga, äfven de synpunkter med afseende
på försäkringens anordnande, hvilka utskottet här ofvan framhållit,
måtte komma under pröfning.
Då den angelägenhet, hvarom här är fråga och hvilken nu under mer
än tjugo år stått på dagordningen, är för samhället af den allra största
betydelse, synes det ligga synnerlig vikt uppå, att den med snaraste vinner
en lycklig lösning. För den ytterligare utredning, som därtill må finnas
nödig och hvilken, enligt utskottets tanke, hufvudsakligen torde behöfva
röra sig om den ekonomiska sidan af saken, förefinnes redan ett ej oansenligt
material. Utskottet vågar därför uttala den förhoppning, att denna
ytterligare utredning icke måtte företagas under sådana former, att denna
stora sociala frågas lösning därigenom än vidare undanskjutes till en aflägsen
framtid.
På grund af det nu anförda tillåter sig utskottet härigenom hemställa,
att i anledning af föreliggande motioner Andra Kammaren ville för sin
del besluta, att Riksdagen måtte i stafvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om anordnandet af invalid- och ålderdomspensionering
under förnyad pröfning och snarast möjligt för Riksdagen
framlägga det förslag, Kungl. Maj:t kan finna för frågans lösning
påkalladt.»
Sedan den i nämnda utlåtande innefattade framställning blifvit af
Andra Kammaren bifallen och detta beslut delgifvits Första Kammaren,
har utskottet nu fått frågan till sig öfverlämnad.
Då utskottet på grund häraf haft att söka bilda sig en uppfattning i
föreliggande svåra och omtvistade ämne, har utskottet, med hänsyn jämväl
till den ytterst begränsade tid, som stått utskottet till buds, funnit sig i
32
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
hufvudsak icke kunna komma längre än till ett vitsordande af önskvärdheten
däraf, att frågan om invaliditets- och ålderdomspensionering ånyo
måtte blifva föremål för undersökning och ett förnyadt försök göras till
frågans lösning.
I det af Andra Kammarens tillfälliga utskott afgifna utlåtandet hafva
härutöfver gjorts åtskilliga uttalanden angående den lämpligaste riktningen
för blifvande åtgärder i ämnet. Blund hvad därvid anförts torde en och
annan synpunkt redan nu hafva vunnit så allmänt erkännande, att man
med ganska stor visshet kan förutse, att de skola blifva bestämmande för
frågans framtida behandling. Sålunda torde den uppfattningen mer och
mer stadga sig, att man icke på frivillighetens väg kan emotse sådan anslutning
till en blifvande pensionering, att denna endast på den vägen
skulle erhålla en tillfredsställande omfattning. De flesta lära ock numera
vara ense om, att utöfvandet i detta fall af ett tvång från statens sida är
berättigadt. Man synes därför kunna taga för gifvet, att, om pensionering
skall komma till stånd, erläggandet af pensionsafgifter skall inom mera
eller mindre vida gränser göras obligatoriskt. Likaså torde den principen
icke med fog kunna bestridas, att pensioneringen bör afse ej blott ålderdomen,
utan äfven invaliditet, som inträder på andra grunder. Hvad däremot
beträffar andra punkter, som beröras i Ändra Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande, kunna meningarna om dem vara mera delade.
Som bekant är, hafva de åtgärder, hvilka hittills i skilda länder genomförts
eller föreslagits på förevarande område, gått i hufvudsakligen två
olika riktningar. Å ena sidan har man velat åstadkomma en pensionering
i egentlig bemärkelse, innebärande, att genom erläggande af afgifter vare
sig af den försäkringspliktige ensam eller af honom med hjälp af andra
(arbetsgifvaren och staten) förvärfvas en laglig rätt att vid viss ålder eller
under eljest bestämda förutsättningar utfå en i förhållande till afgifterna
stående pension. I allmänhet har denna pensionering, åtminstone såsom
obligatorisk, inskränkts till den s. k. arbetareklassen, hvilken ansetts företrädesvis
vara i behof däraf. A andra sidan stå de förslag, som åsyfta en
allmän pensionering af behöfvande personer inom alla samhällsklasser.
Genom pensionsafgifternas erläggande förvärfvas här ej någon ovillkorlig
rätt till pension, utan denna är beroende på behofvet och står ej i direkt
förhållande till beloppet af erlagda afgifter.
En lösning i den senare riktningen, som väsentligen innebär ett ordnande
af den allmänna fattigvården på andra grunder än de nuvarande,
har synts Andra Kammaren företrädesvis vara förtjänt af uppmärksamhet.
Äfven utskottet för sin del finner det synnerligen önskvärd!, att, särskilt
vid den omarbetning af fattigvårdslagstiftningen, som på grund af tidigare
33
borsta Hammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
framställningar från Riksdagen torde vara att förvänta, det jämväl kommer
under öfvervägande, om och i hvad mån samhällets omvårdnad om personer,
hvilka äro ur stånd att själfva försörja sig, lämpligen kan taga
formen af en allmän pensionering.
Däremot kan utskottet icke tillstyrka, att Riksdagen nu binder sig vid
ett uttalande därom, att frågans lösning bör sökas uteslutande på denna
väg. Den undersökning af hithörande ämnen, som hittills genom Kungl.
Maj:ts försorg vid olika tillfällen skett, har väsentligen ledt till förordande
af pensionering i egentlig bemärkelse, och otvifvelaktigt tala viktiga
skäl äfven för en sådan lösning, vare sig den nu skall afse endast arbetsklassen
eller äfven andra klasser eller möjligen befolkningen i sin helhet.
Den ena lösningen lärer dessutom icke behöfva utesluta den andra. Lämpligast
är enligt utskottets mening, att Riksdagen, utan att nu uttala någon
bestämd uppfattning i det ena eller andra hänseendet, hos Kungl. Maj:t
begär, att frågan göres till föremål för en förnyad fullständig utredning,
därvid såväl den ena som den andra möjligheten undersökes och belyses
samt på sådant sätt en säker grundval skapas för frågans bedömande och
afgörande.
Utskottet, som alltså icke finner sig böra förorda, att Första Kammaren
biträder den motivering, som innefattas i Andra Kammarens tillfälliga
utskotts omförmälda utlåtande, anser däremot själfva den framställning till
Kungl. Maj:t, Andra Kammaren för sin del beslutit, motsvara jämväl den
åsikt, utskottet ofvan uttalat; och får utskottet därför hemställa,
• att Första Kammaren, lika med Andra Kammaren,
må besluta, att Riksdagen skall i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga frågan om
anordnandet af invalid- och ålderdomspensionering under
förnyad pröfning och snarast möjligt för Riksdagen framlägga
det förslag, Kungl. Magt kan finna för frågans lösning
påkalladt.
Stockholm den 11 maj 1905.
På utskottets vägnar:
DUST. TAMM.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. S Samt. 2 Afd. 1 Band. 12 Iläft.
5
34
Första Kammarens Tillfälliga XJtsleotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.
Reservation
af herr Retlig, som anfört:
•»De frågor, öfver hvilka utskottet i detta betänkande haft att yttra sig,
äro det kan ej bestridas — stora och viktiga, och det förnekas icke
heller, att deras ändamålsenliga och riktiga lösning måste påkalla statsmakternas
uppmärksamhet. Så har ock ägt rum. Två kommittéer hafva
redan afgifvit utlåtande och förslag i dessa frågor. Det vill därför synas
mig, att någon särskild åtgärd från Riksdagens sida icke skulle nu erfordras,
utan att Riksdagen kunde och borde afvakta den eller de framställningar,
som från regeringens sida helt visst torde framkomma.
Jag ifrågasätter därjämte, om det kan vara lyckligt och lämpligt, att
i dessa dagar, de allra sista under tiden för Riksdagens samvaro, en fråga
af denna stora och vidtomfattande art förelägges till afgörande. Riksdagens
ledamöter kunna omöjligen nu ägna tillräcklig tid åt frågan, som dock
bör afgöras vid ett tillfälle, då tiden medgifver dess noggranna pröfning i
alla detaljer.
På dessa grunder har jag inom utskottet uttalat den mening att
utskottet bort hemställa, att Första Kammaren ej snille biträda Andra
Kammarens beslut.»
Stockholm, Ivar Hoeggstroms boktryckeri A. B., 1905.