Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1905, kl. 3 e. m,
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. J\£aj:t angående
grunderna för aflöning af lärare vid fortsättning sskolor.
Till förberedande behandling har sammansatta stats- och lagutskottet
fått emottaga en inom Andra Kammaren af herr C. R, Johansson
i Jönköping väckt motion, n:o 68, af följande lydelse:
»Aid nästföregående års riksdag väckte undertecknad i Andra
Kammaren en motion, n:o 37, i hvilken hemställdes, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
enligt angifna grunder rörande anslag för lärares aflöning vid fortsättningsskolör.
Motionen, i hvilken 8 bland Andra Kammarens öfriga
ledamöter instämt, hänvisades af denna kammare till dess tillfälliga
utskott n:o 1, hvilket fann motionens syfte befogadt och enhälligt tiflstyrkte
bifall till hvad i densamma föreslagits, dock med vissa ändringar
i de angifna grunderna för nya bestämmelser rörande anslag till fortsättningsskolorna.
Utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,
hvarefter ärendet gick till Första Kammaren, som hänvisade
detsamma till förberedande behandling i sitt tillfälliga utskott n:o 2.
Äfven detta, utskott fann motionen belijärtansvärd och tillstyrkte likaledes
enhälligt Första Kammaren att biträda Andra Kammarens beslut
utom i afseende på en särskild punkt, där utskottet anslöt sig till
motionärens yrkande oförändrad!, under det Andra Kammaren på sitt
Bih. till Riksd. Prot, 1905. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft, (N:is 5, 6 och 7.) 1
2 Sammansatta Stats- (och Lag)utslcottets Utlåtande N:o 5.
tillfälliga utskotts tillstyrkan beslutat en^modifikation. Utskottets hemställan
vann emellertid icke Första Kammarens bifall, utan afslogs.
Hufvudskälet härtill var väsentligen blott formellt: ärendet ansågs hafva
bort behandlas icke af tillfälligt utskott, utan af statsutskottet, hvars
utredning och yttrande i frågan, hvilken antogs återkomma vid en
följande riksdag, uppgafs vara af nöden.
Ensamt i den behandling, som vid 1904 års riksdag sålunda kom
ärendet till del, ligger för mig en direkt uppfordran att i år återkomma
med min motion. Ett annat skäl härtill har jag i frågans ej ringa
vikt för vår folkuppfostran. Det torde för närvarande bland ungdomens
mer klarsynta målsmän ocli vänner i vårt land finnas högst få, som
icke med beklagande erkänna, att hittills alltför litet blifvit gjordt för
ungdomens fostran och handledning under den kritiska åldersperiod,
som följer närmast efter skolåren i folkskolan. Att fortsättningsskolorna,
genom livilka det stora flertalet af de unga inom vårt folks djupare
lager kan nås, i detta afseende hafva en betydelsefull uppgift, är oemotsägligt.
Men skall denna uppgift kunna fyllas, så är det nödvändigt,
att dessa skolor erhålla en verkligt ändamålsenlig organisation. Att deras
nuvarande anordning skulle vara tillfredsställande, torde ingen vilja
påstå. Under sådana förhållanden dristar jag härmed ånyo för Riksdagen
framlägga min motion, hvarvid jag i ett par punkter ansluter
mig till den uppfattning, som under förra årets riksdag gjorde sig gällande
vid ärendets behandling inom såväl Första som Andra Kammarens
tillfälliga utskott. Med ett par af denna anledning förorsakade
ändringar var motiveringen till motionen af följande lydelse.
Mer än 20 år hafva förflutit, sedan kungl. kungörelsen den 11
september 1877 angående anslag för lärares aflöning vid fortsättningsskolor
utfärdades. Under denna tid har folkskolestadgan icke mindre
än två särskilda gånger blifvit omarbetad, och en stark utveckling af
folkskoleväsendet har ägt rum i synnerhet i städerna och i andra större
samhällen. Ifrågavarande kungl. kungörelse, som innehåller alla väsentliga
bestämmelser rörande anordnandet af fortsatt undervisning för
barn, livilka genomgått fullständig kurs i den egentliga folkskolan och
icke öfvergå till folkskolans högre afdelning, där sådan finnes, eller
till annan läroanstalt, gäller emellertid ännu i sin ursprungliga tydelse
utom beträffande ett par oväsentliga punkter, i livilka ändring skett
genom kungl. kungörelsen den 29 april 1886.
Under sådana omständigheter kan man icke vänta, att bestämmelserna
i kungl. kungörelsen den 11 september 1877 skola kunna
motsvara den närvarande tidens behof och kraf i fråga om fortsatt
3
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
undervisning. Utom att de yttre förutsättningar, till Indika man vid
den fortsatta undervisningens planläggning och ordnande har att taga
hänsyn, genom skolväsendets utveckling i viss mån blifvit andra än
förut, har också själfva uppfattningen om huru en dylik undervisning
med hänsyn till lärjungarnas ståndpunkt och intressen riktigast bör
inrättas i följd af vunnen erfarenhet och en utvidgad kännedom om
barnanaturen undergått förändring. Det synes därför vara af nöden,
att ifrågavarande bestämmelser nu underkastas en omarbetning.
Efter min mening är det förnämligast två afseenden, i hvilka de
nu gällande bestämmelserna rörande fortsättningsskolor äro mindre
lämpliga. —För det första är antalet obligatoriska läroämnen, 5 stycken,
för stort. Om lärjungarne verkligen skola kunna intresseras för undervisningen,
så kräfves härför såsom ett af de främsta villkoren i synnerhet
på det stadium, hvarom nu är fråga, att undervisningen icke är
alltför ytlig eller stannar blott vid de första elementerna, utan anordnad
på sådant sätt, att lärjungen får tränga något djupare in i ämnet och
finner sig kunna göra afsevärda framsteg i detsamma. Både för det
praktiska lifvet och för sin andliga utveckling har lärjungen också större
gagn af att förvärfva en grundligare insikt eller färdighet i hvart och
ett af ett mindre antal ämnen än af att ägna en ytligare uppmärksamhet
åt flera. Med hänsyn till dessa omständigheter är ett antal af
5 obligatoriska läroämnen otvifvelaktigt för stort för fortsättningsskolan,
hvars årliga lärotid utgör blott 180 timmar och icke torde i afsevärd
mån kunna förlängas. Lämpligare synes ifrågavarande antal böra bestämmas
till 3 med bibehållande af den redan nu befintliga rättigheten
för skoldistrikt, som sådant önskar, att öka det obligatoriska antalet
med ett eller flere ämnen. Medgifvas må ju, att i skoldistrikt å landet,
där undervisningen i fortsättningsskolan sammantränges inom en tidrymd
af blott 6 veckor, ett något större antal läroämnen än 3 under
vissa förhållanden utan olägenhet kan upptagas i undervisningsplanen.
I afseende på antalet undervisningsämnen synes i öfrigt för lärjungar,
som redan under ett år bevistat fortsättningsskola, uttrycklig rättighet
böra medgifvas att under ett följande år begagna sig af undervisningen
äfven i blott ett eller två ämnen, i hvilka undervisning i fortsättningsskola
meddelas.
För det andra synes det mig vara en olägenhet, att nu gällande
bestämmelser rörande fortsättningsskolorna icke medgifva någon valfrihet
i fråga om läroämnen. För en skola af sådan art som fortsättningsskolorna
borde valfrihet beträffande läroämnena inom vissa gränser
vara en naturlig och själffallen sak. Lärjungarna i fortsättningsskolan
4 Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
befinna sig i flera afseenden på ett öfvergångsstadium. I yttre afseenden
stå de på den tröskel, så att säga, öfver hvilken deras väg
för dem från hemmet och skolan ut i förvärfsarbetet. Antingen hafva
de nyss valt eller stå de i begrepp att välja en lefnadskallelse, för
hvilken de behöfva utbildning. Från folkskolan, som de genomgått,
medföra icke få bland dem eu viss förkärlek för ett eller annat läroämne,
hvari de önska ytterligare förkofra sig. Om fortsättningsskolan
för dylika lärjungar skall kunna medföra ett gagn, som äfven de själfva
inse och uppskatta, så måste den vara ordnad på sådant sätt, att den
kan tillgodose olika lärjungars olika behof och intressen. I små skoldistrikt
å landet, där i regeln blott en fortsättningsskola kan upprätthållas
på hvarje plats, låter det sig visserligen icke göra att tillgodose
hvarje särskild lärjunges behof eller önskan i detta afseende på ämnesval,
men i stället bör i sådana fall hänsyn kunna tagas till ortens
näringsförhållanden och till befolkningens anlag och intressen i allmänhet.
I städer och andra större samhällen, där flere fortsättningsskolor
kunna anordnas bredvid hvarandra, bör däremot individens kraf med
hänsyn till ämnesvalet i ganska utsträckt grad kunna tillgodoses. Men
villkoret härför är, att fortsättningsskolans läroämnen icke äro en gångför
alla oeftergifligt fastslagna, utan af vederbörande skolråd eller skolstyrelse
inom vissa gränser kunna få väljas med hänsyn till beliofvet
och förhållandena i fråga om hvarje skola.
Beträffande kretsen af läroämnen, inom hvilken ett sådant val
bör få äga rum, synas gränserna för denna icke heller böra dragas för
snäft. Visserligen kommer i fortsättningsskolorna det hufvudsakligaste
intresset alltid att samla sig kring sådana ämnen, hvilka å ena sidan
lämna största möjliga utrymme för lärjungens vid denna ålder vaknande
håg för själfständigt arbete och å andra sidan medföra omedelbart och
påtagligt gagn för det praktiska lifvet, hvaremot mera rent teoretiska
ämnen, i hvilka undervisningen enligt i barndomsskolorna brukliga lärometoder
mynnar ut i läxförhör med tillhörande läxläsning, i allmänhet
mindre intressera lärjungarna på här ifrågavarande stadium. Men dels
kunna härvidlag undantag förekomma, till hvilka åtminstone i större
skoldistrikt med flera fortsättningsskolor hänsyn bör kunna tagas, dels
förefinnes möjlighet att ordna undervisningen äfven i de mera teoretiska
läroämnena på ett sätt, som svarar mot lärjungarnas behof och intressen,
och därför synes intet af de läroämnen, som ingå i läroplanen
för folkskolan och folkskolans högre afdelning, böra uteslutas från
möjligheten att kunna upptagas i fortsättningsskolan. Snarare synes
det kunna ifrågasättas, huruvida icke bland de läroämnen, som skulle
5
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
iå förekomma i fortsättuingsskolan, borde upptagas äfven ett eller annat
ämne utöfver dem, som ingå i nyssnämnda läroplan. Som bekant, kan
frågan om inrättandet af särskilda yrkesskolor för den ungdom, hvilken
efter att hafva genomgått folkskolan vill ägna sig åt näringslifvet, i
vår tid sägas stå på dagordningen. Det är emellertid uppenbart, att
sådana yrkesskolor, äfven om de snart komme till stånd, åtminstone
till en början icke kunna upprättas i något större antal. I det störa
flertalet skoldistrikt blir det allt framgent fortsättningsskolorna, som
jämte de egentliga folkskolorna komma att gifva den närmast teoretiska
förbildningen åt den stora massan af yrkesmän. Från denna synpunkt
kunde ju upptagandet i fortsättningsskolans läroplan äfven af rena
fackämnen för yrkesmän synas befogadt och önskvärdt, Då emellertid
vid en sådan åtgärd svårigheter skulle uppkomma, bland annat i fråga
om anskaffandet af kompetenta lärare; då vidare redan inom ramen af
den ofvan angifna läroplanen falla åtskilliga ämnen, livilka jämte sin
art af allmänt bildande jämväl i viss mån äga karaktär af fackämnen,
såsom t. ex. ritning och bokföring, och då slutligen fortsättningsskolan
ingalunda får uppgifva sin bestämmelse att tillika och i första rummet
befordra allmänbildningen, så torde man åtminstone tills vidare böra
stanna vid att för fortsättningsskolorna bestämma samma ämneskrets
som för folkskolan, inklusive folkskolans högre afdelning.
Den nu gällande bestämmelsen, att fortsättningsskola å landet får
anordnas som aftonskola endast under den förutsättningen, att vederbörande
domkapitel på grund af särskilda förhållanden efter folkskoleinspektörens
hörande funnit skäl att medgifva sådant, synes ej böra
bibehållas, utan bör hvarje skoldistrikt erhålla rätt att anordna fortsättningsskolorna
efter rådande förhållanden, antingen med sammanhängande
undervisningstid eller såsom aftonskolor.
Undervisningen i fortsättningsskolorna bör naturligtvis fortfarande
som hittills i regeln meddelas af den egentliga folkskolans lärare och
lärarinnor. Då det emellertid kan tänkas inträffa, dels att i fortsättningsskolor
med flerårig kurs särskildt utbildad facklärare kan komma
att erfordras i t. ex. teckning eller dylikt ämne, och dels att i något
skoldistrikt vederbörande folkskollärare eller folkskollärarinna ej är i
tillfälle att åtaga sig undervisningen äfven i fortsättningsskolan, synes
bestämdt hinder ej böra läggas i vägen för anställande vid fortsättningsskola
af annan lärare (eller lärarinna), som af vederbörande skolråd och
folkskoleinspektör finnes för ändamålet lämplig.
Under den jämförelsevis långa tid, som förflutit sedan nu gällande
bestämmelser rörande fortsättningsskolorna först började tillämpas.
6
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
hafva naturligtvis förr yrkanden framställts om ändring i dessa bestämmelser.
I flertalet fall hafva dessa yrkanden, såvidt är mig bekant,
gått ut därpå, att fortsättningsskolorna borde göras obligatoriska. Den
synpunkten har alltså därvid skjutits i förgrunden, att fortsatt undervisning
bör beredas åt så många som möjligt, ja, åt alla, som genomgått
folkskolan och icke öfvergå till högre läroanstalter. Naturligtvis
är detta en ytterst viktig synpunkt, och ifrågavarande yrkanden angifva
i ett afseende det mål, hvartill man måste syfta i fråga om den fortsatta
undervisningen. Men å andra sidan innebär frågan om denna
undervisnings organisation i pedagogiskt och praktiskt afseende en
angelägenhet af icke mindre vikt, och efter min mening är det lämpligt,
att denna senare fråga bringas till lösning, förrän det steg tages,
hvarigenom den fortsatta undervisningen göres obligatorisk. Det är
också min öfvertygelse, att den hittillsvarande, mindre tillfredsställande
anordningen af fortsättningsskolorna utgör eu af orsakerna till att dessa
skolor icke erhållit den allmänna utbredning, som varit önskvärd, och
att man genom att gifva dem en för deras uppgift bättre lämpad
organisation också skall främja deras tillväxt i antal och således därigenom
närma sig samma mål, som skulle vinnas genom att göra fortsättningsskolorna
obligatoriska, För samma syfte gifves det därjämte
ett annat ännu mera verksamt medel, nämligen att öka statens bidragtill
kostnaden för fortsättningsskolorna. För närvarande utgår detta
bidrag, som bekant, med högst 75 kronor för hvarje skola till lärarens
aflöning, under villkor att i hvarje fall ett lika stort belopp för samma
ändamål tillskjutes af vederbörande skoldistrikt. Då staten i alla öfriga
fall bidrager till folkskollärares och folkskollärarinnors aflöning med två
tredjedelar af den i lag bestämda minimilönens belopp, under det skoldistriktet
har att erlägga blott en tredjedel af samma belopp, så ligger
häruti äfven ett starkt principiellt skäl för en förändring i detta afseende.
Statens bidrag till minimiaflöningen för lärare i fortsättningsskola,
hvilken minimiaflöning för närvarande utgör 150 kronor för 180 timmars
undervisning, synes alltså böra höjas åtminstone till två tredjedelar af
nämnda belopp eller 100 kronor, under det skoldistriktets motsvarande
tillskott bör sänkas till 50 kronor.
I afseende på villkoren för utbekommande af statsbidrag till fortsättningsskola
bör slutligen medgifvas, att sådant bidrag får utgå till
skola, som i öfrigt varit på föreskrifvet sätt anordnad, äfven om undervisningstiden
icke uppgått till 180 timmar under ett år — naturligtvis
med belopp, som enligt här ofvan angifna grunder svarar mot undervisningstiden.
Ett sådant medgifvande är af nöden först och främst
7
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
för att det. skall blifva möjligt att — såsom bär ofvan föreslagits —
lör lärjungar, Indika redan under ett år bevistat fortsättningsskola,
anordna fortsättningskurser i blott ett eller två läroämnen, hvilka kurser
naturligtvis i regeln komma att erhålla ett mindre årligt timantal än
180. Men samma medgifvande påkallas äfven af det förhållandet, att
läsåret i en mängd skoldistrikt börjar med höstterminen, af hvilket
förhållande bland annat följer, att inrättandet af nya fortsättningsskolor,
då sådana erfordras, icke lämpligen kan ske å någon annan tid än vid
höstterminens början, och att dylika nyinrättade skolor följaktligen icke
gärna under det första året af sin tillvaro kunna erhålla en undervisningstid
af 180 timmar, där de nämligen, såsom fallet är i städerna,
äro anordnade såsom aftonskolor. Dock bör statsbidrag icke utgå för
fortsättningsskola, med mindre den varit i verksamhet under eu viss
föreskrifven minimitid, t. ex. 60 timmar under ett år.
På grund af hvad sålunda anförts, synas mig gällande bestämmelser
rörande fortsättningsskolor i berörda afseenden böra ändras i
sådan riktning:
att antalet läroämnen i dylik skola bestämmes till minst 3, hvilka
af vederbörande skolråd eller skolstyrelse väljas bland de ämnen, som
tillhöra lärokursen för den egentliga folkskolan eller folkskolans högre
afdelning; dock att i fortsättningsskola, som är afsedd uteslutande för
lärjungar, hvilka redan under minst ett år bevistat sådan skola, antalet
läroämnen må kunna vara mindre än 3;
att fortsättningsskola i regeln skall hafva en årlig lärotid af 180
timmar och må anordnas antingen med daglig undervisning enligt do
bestämmelser, som i detta afseende gälla för egentliga folkskolan, eller
ock såsom aftonskola;
att undervisningen i fortsättningsskola skall meddelas af examinerad
folkskollärare (folkskollärarinna), dock att, när dylik lärare (lärarinna)
ej finnes vara i tillfälle eller villig att åtaga sig ifrågavarande undervisning,
eller där sådant för undervisningen i särskilt läroämne anses
nödigt, vid fortsättningsskola må som lärare (lärarinna) anställas äfven
annan person, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse och folkskoleinspektör
befinnes för ändamålet lämplig;
att afl omogen till lärare (lärarinna) i fortsättningsskola skall utgå
med minst 150 kronor för en undervisningstid af 180 timmar, af hvilket
belopp statsverket tillskjuter två tredjedelar eller 100 kronor och vederbörande
skoldistrikt en tredjedel eller 50 kronor;
att, där fortsättningsskola, som under året nyinrättats och blifvit
anordnad såsom aftonskola, eller i hvilken undervisning meddelats i ett
8 Sammansatta Stats- (och Lagutskottet^ Utlåtande N:o 5.
mindre antal läroämnen än 3, varit i verksamhet under kortare tid än
180 timmar under ett år, statsbidrag likväl må utgå med belopp, som
enligt nyss angifna grunder svarar mot undervisningstiden, dock icke
för kortare tid än 60 timmar.
I hvad nu gällande bestämmelser stadga dels därom, att tillträde
till fortsättningsskolorna må lämnas endast för de lärjungar, hvilka med
goda vitsord genomgått föregående afdelningars kurser, och dels därom,
att på landsbygden i fall af behof högst 4 veckor af folkskolans ordinarie
undervisningstid må kunna användas för den fortsatta undervisningen,
förutsätter jag däremot icke någon ändring.
På grund af en i hufvudsak så lydande motivering tillät jag mig
förra året göra den hemställan, hvarom i de första raderna här ofvan
förmäles. Vid ärendets behandling i Andra Kammaren under 1904 års
riksdag yrkades visserligen där från en sida, med instämmande i motionen
för öfrigt, upphäfvandet af den bestämmelsen, genom hvilken skoldistrikt
medgifves rätt att använda intill 4 veckor af den egentliga folkskolans
lagstadgade årliga lärotid, 8 månader, för undervisningen i fortsättningsskolan.
Denna mening, som gaf sig uttryck i en begäran om ärendets
återförvisande till utskottet, vann i kammaren så stark tillslutning, att
den för sig samlade 84 röster mot 92. För min del har jag emellertid
icke ansett mig böra upptaga detta yrkande i föreliggande motion.
Dels berör nämligen det sålunda väckta förslaget i själfva verket mindre
fortsättningsskolan, som det här är fråga om, men hvars anordning af
nämnda förslag röner föga inverkan, dels torde ett beslut i dylik riktning,
hvilket däremot skulle komma att i åtskilliga skoldistrikt rätt
nära beröra den egentliga folkskolans organisation, icke böra fattas utan
en föregående utredning, hvilken jag ej ansett mig kunna åstadkomma
och som näppeligen torde kunna åvägabringas annorlunda än genom
Kungl. Maj:ts försorg.
Äfven i ett par andra afseenden framträdde olika meningar vid
ärendets behandling i Riksdagen år 1904. Så yrkades från ett håll,
att de 3 läroämnen, i hvilka undervisning i regeln skulle i fortsättningsskolorna
meddelas, borde — i stället för att inom vissa gränser få fritt
väljas af vederbörande skolråd eller skolstyrelse — bestämdt angifvas
och blifva kristendomskunskap, modersmålet och matematik, hvilket
yrkande väsentligen torde hafva framkallats af fruktan för att kristendomsundervisningen
i saknad af en dylik bestämmelse skulle kunna
komma att uteslutas från läroplanen för en del fortsättningsskolor. För
9
Sammansatta Stats- (och Lagutskottet s Utlåtande N:o 5.
min del håller jag före, att fortsättningsskolans utveckling till största
möjliga gagn för ungdomen skulle bäst främjas genom att en sådan
valfrihet beträffande läroämnena medgåfves som den jag tillåtit mig
föreslå. Skulle något läroämne göras obligatoriskt, borde detta framför
andra bli modersmålet. Hvad särskildt kristendomsundervisningen angår,
så anser jag visserligen, att detta ämne bör förekomma i fortsättningsskolan,
men endast såsom bibelläsning under kortare stunder till lärjungarnas
uppbyggelse eller såsom kyrkohistoria till vidgande af deras
historiskt-religiösa kunskap. Under sådan förutsättning kunde jag också
ansluta mig till Andra Kammarens tillfälliga utskotts sistlidet år i ärendet
afgifna utlåtande. Däremot tror jag, att ett yrkande på kristendomsundervisning
i mera utsträckt omfattning i fortsättningsskolan grundar
sig på en missuppfattning af denna skolas egentliga ändamål, som ju
framförallt är att förbereda de unga för det praktiska lifvets uppgifter.
Öfver hufvud tror jag det vara ett missgrepp att öfverlasta fortsättningsskolan
med ett större antal obligatoriska läroämnen. Därigenom förlorar
man möjligheten att anpassa undervisningen efter olika lärjungars och
olika orters behof, och intresset hos lärjungarna slappas i samma mån
som undervisningen under de många läroämnenas trängsel med hvarandra
kommer att i hvarje särskildt ämne röra sig blott kring de allra
första elementen, hvilka i och för sig ha föga värde för lifvet. Såsom
ett exempel tillåter jag mig nämna, att i de synnerligen väl ordnade
och flitigt besökta fortsättningsskolorna i Köpenhamn är blott ett läroämne
— danska språket — obligatoriskt (med 2 timmar i veckan),
och behöfver bredvid detta blott ännu ett upptagas af hvarje lärjunge.
Högsta antalet läroämnen för hvarje elev är 3. Bland de valfria läroämnena
finnas där sådana för det praktiska lifvet värdefulla ämnen
som t. ex. tyska och engelska språken (hvartdera med 4 timmar i veckan),
bokföring, stenografi, maskinskrifning o. s. v.
En annan punkt, beträffande hvilken olika meningar vid motionens
behandling i Riksdagen 1904 lades i dagen, var den, som rör förhöjning
af statens bidrag till kostnaderna för fortsättningsskolorna. Inom Andra
Kammaren höjdes visserligen ingen röst emot hvad jag i detta afseende
tillåtit mig föreslå och af vederbörande utskott tillstyrkts, men inom
Första Kammaren yppades meningar både för och emot detta förslag.
För mig är denna punkt icke af hufvudsaklig betydelse, utan fäster jag
största vikten vid bestämmelserna rörande fortsättningsskolornas pedagogiska
anordning. Men jag har föreställt mig, att en förhöjning af
statsbidraget till fortsättningsskolorna skulle icke blott främja upprättanBih.
till Biksd. Prof. 1905, 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. 2
10 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
det af nya dylika skolor och nr denna synpunkt befinnas önskvärd,
utan äfven erkännas principiellt riktig numera, sedan statens bidrag till
öfriga kommunala utgifter för folkskoleväsendet höjts till 2/s af dessa
utgifter enligt fastställda beräkningsgrunder. Den invändningen kan
visserligen göras, att skoldistrikten i regeln icke behöfva anskaffa särskilda
lokaler för fortsättningsskolorna och således hafva jämförelsevis
mindre utgifter för dessa än för folk- och småskolorna. Men denna
skillnad motväges däraf, att fortsättningsskolorna,''om undervisningen i
dem skall kunna bedrifvas på ett tillfredsställande sätt, kräfva relativt
drygare kostnader för materiel och andra tillbehör vid undervisningen.
De sålunda från olika håll vid ärendets föregående behandling i
Riksdagen framkomna yrkandena föranleda mig icke vid motionens
förnyade framläggande att i något väsentligt frångå min ursprungliga
ståndpunkt. Jag anhåller därför vördsamt att på grund af det nu anförda
få hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till nya bestämmelser enligt här ofvan angifna grunder
för lärares aflöning vid fortsättningsskolor.»
I motionen hafva herrar M. Matsson, C. J. Berggren, G. M. Sandin,
A. Thyländer, Johan Forssell, Joll, Ström, M. Sundström, Joll. Er. Nordin,
L. Gust. Broomé, TF. Johansson i Olja och Ernst Beckman instämt.
Med förevarande motion åsyftas dels en förändring i själfva
organisationen af de läroanstalter, som under namn åt fortsättningsskolor
kunna af vederbörande skoldistrikt anordnas för vidare undervisning
åt lärjungar, hvilka genomgått fullständig kurs i den egentliga
folkskolan, dels ock eu ändring i grunderna för aflöningen af lärarne vid
dessa skolor. Förstnämnda syfte, som motionären i sin framställning
angifvit såsom det hufvudsakliga, finner utskottet beaktansvärdt.
För närvarande gäller för att fortsättningsskolor må komma i
åtnjutande af statsbidrag, att därstädes skall i hvarje fall meddelas
undervisning i kristendomskunskap, modersmålet, räknekonst och geometri
samt teckning, hvarjämte i sådan skola, såvidt möjligt, äfven bör
undervisas i fäderneslandets historia och naturkunnighet. Ett bibehållande
af förstnämnda fem läroämnen såsom obligatoriska torde
emellertid ej kunna anses fullt öfverensstämma med ifrågavarande skolors
11
Sammansatta Stats- (och Lag)utslcottets Utlåtande N:o 5.
uppgift, hvilken väl, såsom motionären angifvit, bör vara icke blott
att underhålla och förkofra lärjungarnes i folkskolan inhämtade kunskaper
utan äfven, så vidt möjligt, att bereda lärjungarne tillfälle att erhålla
sådana kunskaper, som med hänsyn till deras blifvande lefnadskall
kunna vara för dem af särskild praktisk nytta eller för hvilka de visa
en utpräglad håg. Skäl synas därför utskottet tala för, att såväl en
inskränkning i läroämnenas antal som en viss utsträckning af valfriheten
beträffande läroämnena medgifves, och delar utskottet motionärens
uppfattning om lämpligheten af att i allmänhet antalet läroämnen bestämmes
till minst tre samt att i fortsättningsskola, som är afsedd för
lärjungar, hvilka redan under minst ett år bevistat sådan skola, antalet
läroämnen må kunna vara mindre än tre.
Däremot kan utskottet icke förorda en fullt så vidsträckt valfrihet
beträffande läroämnen som den motionären ifrågasatt. Utskottet håller
nämligen före, att, i hufvudsaklig anslutning till Andra Kammarens vid
sistlidet års riksdag fattade beslut, i fortsättningsskolans första årsklass
i hvarje fall bör såsom obligatorisk bibehållas undervisningen i kristendom,
hufvudsakligen meddelad genom bibelläsning, samt i modersmålet,
företrädesvis med öfning att skriftligen begagna detsamma. Detta synes
utskottet påkalladt af ifrågavarande ämnens stora vikt för alla lärjungar,
oafsedt hvad deras kommande ställning i lifvet än må blifva, och torde
äfven med bibehållande af berörda två ämnen såsom obligatoriska det
berättigade krafvet på valfrihet, som betingas af fortsättningsskolornas
särskilda art och syftemål, vara tillräckligt tillgodosedt.
Vidare har motionären i fråga om dessa skolors anordning föreslagit,
dels att skoldistrikt på landsbygden må äga rätt att utan särskilda
inskränkningar efter rådande förhållanden anordna undervisningen äfven
såsom aftonskola, dels ock att, där examinerad folkskollärare eller folkskollärarinna
ej befinnes i tillfälle eller villig att åtaga sig ifrågavarande
undervisning, eller där sådant för undervisningen i särskildt läroämne
kan anses nödigt, såsom lärare eller lärarinna må kunna anställas äfven
annan person, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse och folkskoleinspektör
befinnes för ändamålet lämplig. Mot dessa förslag har
utskottet icke funnit något att erinra, och anser sig utskottet på de
af motionären anförda skäl böra tillstyrka ifrågavarande förändringar i
fortsättningsskolornas anordning.
Beträffande härefter grunderna för aflöningen till lärarne vid dessa
skolor, hvari motionären äfven påyrkat ändring, må erinras, att skoldistrikt,
som på föreskrifvet sätt anordnat fortsättningsskola med en årlig
undervisningstid af minst 180 timmar, nu erhåller bidrag af allmänna
12 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
medel sålunda, att för hvarje lärare, som meddelar undervisning under en
tid motsvarande två veckor om året med trettio timmars undervisning
hvarje vecka, statsbidrag utgår med 25 kronor, under en tid motsvarande
fyra veckor med 50 kronor och under eu tid motsvarande sex veckor
n\ed 75 kronor, under villkor att skoldistriktet för lärares aflönande
tillskjuter lika stort belopp. Enligt motionärens förslag skulle för en
undervisningstid af 180 timmar aflöningen utgå med minst 150 kronor,
hvaraf statsverket skulle tillskjuta eller 100 kronor och vederbörande
skoldistrikt V3 eller 50 kronor. Mot eu dylik höjning af statens bidrag
synes utskottet emellertid principiella betänkligheter möta. Grunden
till att staten beträffande folkskolorna lämnar större bidrag i penningar
än kommunerna till lärarnes aflöning, hvilket motionären åberopat som
stöd för sitt ifrågavarande förslag, torde först och främst vara, att
undervisningen där är obligatorisk, äfvensom att kommunerna lämna
en del bidrag i natura, som i många fall kunna anses motsvara det
Överskjutande beloppet af statens penningbidrag. Anordnandet af fortsättningsskolor
åter är beroende på kommunernas eget val, och där
torde åtminstone icke i någon nämnvärd grad kunna blifva tal om
naturaprestationer från kommunernas sida, som skulle kunna motsvara
ett ökadt bidrag från staten. Att under sådana förhållanden låta staten
bidraga till lärarnes vid fortsättningsskolor aflöning i större proportion
än nu gäller synes utskottet därför vara att frångå den princip, som
på detta område hittills fått göra sig gällande. Då vidare frågan om
fortsättningsskolor i de flesta fall ännu torde hafva sin största betydelse
för de förmögnare kommunerna, som se sig i stånd att bära de med
sådana skolors inrättande förenade utgifter, kan ej heller, enligt utskottets
förmenande, en dylik förändring anses påkallad af billighetsskäl. Skulle
däremot undervisningen vid ifrågavarande skolor, såsom motionären
antydt, en gång blifva obligatorisk, hvilket också på många håll torde
framstå som ett önskemål, synes utskottet frågan om en höjning af
statsbidraget lämpligen böra tagas under förnyadt öfvervägande.
Hvad slutligen angår motionärens förslag att, där fortsättningsskola,
som under året nyinrättats och blifvit anordnad såsom aftonskola
eller i hvilken undervisning meddelats i ett mindre antal läroämnen
än tre, varit i verksamhet under kortare tid än 180 timmar
under ett år, statsbidrag likväl må utgå med belopp, som svarar mot
undervisningstiden, dock ej för kortare tid än sextio timmar, anser sig
utskottet på de af motionären härför anförda skäl böra förorda bifall
till detta förslag. Utskottet förutsätter dessutom, att äfven i andra
afseenden förändrade bestämmelser rörande villkoren för statsbidragets
13
Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 5.
utgående kunna erfordras för vinnande af motionens hufvudsakliga syfte,
och torde vid en blifvande utredning frågan härom äfven böra tagas
under öfvervägande.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,
att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till nya eller förändrade bestämmelser
rörande villkoren för statens bidrag till lärares aflöning
vid fortsättningsskolor.
Stockholm den 27 mars 1905.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservation
af herrar I). Persson och Seg er däld mot viss del af utskottets
motivering.