Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 3.

I

ff:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1905, kl. 3 e. m.

Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n.-o 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående befogenhet för riks för säkring scinstalten
att meddela försäkring äfven mot olycksfall utom
arbete.

Till förberedande behandling har sammansatta stats- och lagutskottet
fått emottaga en inom Andra Kammaren af herr O. G. Eklund väckt
motion, n:o 57, af följande lydelse:

»Vid sislidne års riksdag tillät jag mig i motion n:o 259 att yrka,
det riksförsäkringsanstalten måtte medgifvas rätt att afsluta försäkring för
olycksfall äfven utom arbetet. Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde
i sitt utlåtande n:o 8, att mitt yrkande ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Vid utskottets betänkande var fogad en af fyra
ledamöter afgifven reservation, hvari föreslogs, att Riksdagen i anledning
af motionen måtte aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Vid ärendets
föredragning i kamrarne beslöt Första Kammaren i enlighet med utskottets
yrkande och Andra Kammaren i enlighet med reservationen.

Då beslutet i Andra Kammaren fattades utan votering, och då de skäl,
Bill. till Bilcsd. Prot. 1905. 4 Sami. 2 Afd. 3 Häft. (N:o 3.) 1

2

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 3.

jag i min nyss åberopade motion anförde för mitt förslag, fortfarande
kvarstå obemötta, tillåter jag mig att ånyo väcka frågan på tal.

Jag hänvisar till livad riksförsäkringsanstalten själf i saken anfört,
till min nyssnämnda motion och reservation samt vill ytterligare anföra:

Utskottets liufvudskäl mot min framställning är uteslutande af formell
art. Vid bifall till min framställning skulle, säger utskottet, riksförsäkringsanstaltens
verksamhet föras alltför långt utom det ändamål,
hvarför anstalten inrättats: att öfvertaga arbetsgifvares i lag stadgade ersättningsskyldighet
för skada, vållad af olycksfall i arbetet.

Häremot vill jag fästa uppmärksamheten på, att riksförsäkringsanstalten
redan på grund af lagen af 5 juli 1901 äger befogenhet att meddela
försäkring åt arbetsgifvare, hvilka icke i lag äro ålagda ersättningsplikt.
Redan genom detta medgifvande synes anstaltens verksamhet vara
förd vida öfver det begränsade fält, som utskottet angifvit. Och genom
sistlidna års beslut har anstaltens befogenhet än ytterligare utsträckts. Hvarför
då ej taga steget fullt ut och göra anstalten till en verklig försäkringsanstalt,
som man allmänt kan anlita?

När lagen af den 5 juli 1901 trädde i kraft den 1 januari 1903,
voro olycksfallsförsäkrade i enskilda anstalter omkring 150,000 arbetare.
Dessa försäkringar gällde till allra största delen (kanske 98 å 99 procent)
äfven för olycksfall utom arbetet.

Det är ju helt naturligt, att arbetarne själfva icke vilja frånsåga
sig en förmån, som de af ålder haft; och det är lika naturligt, att arbetsgifvarne,
hur gärna de än skulle vilja öfverflytta sin ansvarsplikt på
riksförsäkringsanstalten, ej kunna göra det, så länge deras arbetare där
ej kunna erhålla samma förmåner, som de förut haft i de enskilda
anstalterna.

Utskottet yttrar vidare: I alla händelser synes erfarenhet först böra
inhämtas rörande den inverkan, som den af Kung!. Maj:t föreslagna och
af utskottet förordade utvidgning af riksförsäkringsanstaltens verksamhet
kan komma att utöfva, innan någon ytterligare utsträckning af densamma
bör ifrågakomma.

Erfarenheten har såväl tillförene som efter den senast beslutade
förändringen visat, att, så länge riksförsäkringsanstalten ej är i fråga om
försäkringens omfattning fullständigt likställd med de privata anstalterna,
detta utgör ett ej oväsentligt hinder för riksförsäkringsanstaltens utveckling.
Genom att taga del af till riksförsäkringsanstalten inkomna skrivelser
skall man lätt finna, huru den omständigheten, att försäkring ej
lämnas för olycksfall utom arbetet, förhindrar arbetsgifvare att anlita

3

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 3.

densamma. Enligt bref af den 9 januari 1904 öfverflyttade en stor
arbetsgifvare i Jönköping sin försäkring på enskildt bolag, enär riksförsäkringsanstalten
ej lämnar försäkring för olycksfall utom arbetet.
Den 14 i samma månad utträdde en firma i Göteborg af samma anledning.
Från Västervik skrifver en arbetsgifvare: »Då riksförsäkringsanstalten
—---betalar — äfven om skadan tillkommit utom arbetet,

först då blir försäkringen effektiv och kommer att gagna både arbetare

och arbetsgifvare.» Från ett stort bruk skrifves: »----bruk vill ej

ha annan försäkring än den, som äfven medför ersättning för olycksfall
utom arbetet — ». Ett af anstaltens ombud i Gäfle skrifver den

26 december 1904: »En stor svårighet, som synes göra sig gällande vid
anskaffande af försäkringar, är den, att risken icke omfattar äfven olycksfall
utom arbetet, hvilket manga arbetsgifvare fordra.» Den 26 december
1904 skrifver ett trävarubolag, att det ej kan reflektera på försäkring i
riksförsäkringsanstalten, »i all synnerhet därför att ej försäkring utom
arbetet kan af Eder meddelas». Ett stort industriellt företag i Malmö
inträdde i slutet på 1904 i riksförsäkringsanstalten i det hopp att denna
anstalt inom ett år skulle teckna risk äfven för olycksfall utom arbetet.
Dessa redogörelser skulle kunna fortsättas än ett par sidor, då i de till riksförsäkringsanstalten
ingående meddelandena klagomålen ofta äro enahanda.

Härmed torde vara ådagalagdt, att arbetsgifvarne, som saken
närmast rör, i likhet med anstalten själfva önska denna utsträckning af
dess verksamhet.

Ännu ett viktigt skäl talar för denna utvidgning, nämligen den
olika uppfattning, som i många fall måste råda angående^ hvad som skall
anses som olycksfall i arbete. Gränsen emellan olycksfall i och utom
arbete är ofta svår att uppdraga. Till olycksfall i arbete vilja många
hänföra olycksfall, som träffar en arbetare under gående till eller från
arbetet. Om en arbetare har att utföra ett arbete, en uppsättning, för
en verkstads räkning på annan plats än där verkstaden är belägen och
under färden (gående, åkande efter häst, på järnväg eller ångbåt) till
denna plats för arbetets utförande drabbas af olycksfall, uppstår ock
fråga, ofta svår att få utredd, huruvida olycksfall i arbete föreligger eller
ej, om arbetaren gått rätt väg, om han gjort några onödiga afvikningar
från vägen och dylikt.

Alla sådana undersökningar, som visserligen förekomma i enstaka
fall men därför också uppfattas som ren kitslighet, skulle med ens upphöra,
därest den föreslagna utvidgningen genomfördes — en utvidgning,
som medför ytterst obetydlig risk.

4

Sammansatta Stats- (och Lag-) utsJcottets Utlåtande N:o 3.

Om en dylik utvidgad rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten
medgifves, bör dock densamma erhålla bemyndigande att bestämma de
närmare villkor, under hvilka ersättning skall utgå, och begränsa rätten
till ersättning, så att den t. ex. icke utgår, ifall olycksfallet inträffar
under lustfärd i segelbåt, vid med särskild fara förenade vågsamma företag,
kapplöpning eller andra täflingar, vid färd i luftballong, vid upplopp
och dylikt, eller med andra ord föreskrifva sådana villkor, som äro med
de enskilda anstalternas likartade.

Äfven i ett par andra afseenden synes mig riksförsäkringsanstaltens
befogenhet böra utvidgas. Den borde ha rätt att meddela försäkring,
berättigande till lifränta äfven i de fall, där arbetsförmågan blir
nedsatt med mindre än en tiondedel, samt kunna efter pröfning af för
handen varande omständigheter i stället för lifränta åt skadad arbetare på en
gång erlägga viss summa, då lifräntans belopp understiger 60 kronor om året.

Då emellertid det af mig i första rummet satta önskemål från min
synpunkt är det viktigaste och nödvändigaste, samt da, för den händelse
Riksdagen skulle besluta i enlighet med mitt yrkande, man torde fa antaga,
att äfven de nämnda önskemålen och måhända andra kunna komma inför Kungl.
Maj:ts pröfning, skall jag för denna gång inskränka mig till att hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Ma.j:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändrade
bestämmelser i lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901 med däri — jämlikt lagen af 3 juni
1904 — vidtagen ändring, att riksförsäkringsanstalten erhåller befogenhet
att meddela försäkring, berättigande till ersättning jämväl vid olycksfall
utom arbete, dock med de inskränkningar och förbehåll, som af riksförsäkringsanstalten
pröfvas nödiga.»

Då genom lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 bestämdes, att nuvarande riksförsäkringsanstalten
skulle inrättas, var syftet med dess inrättande, att pa anstalten
skulle kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet, nämnda lag palade
arbetsgivare för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen
af arbetsgivarens yrke. Att detta syfte icke vunnits i den utsträckning, som med
riksförsäkringsanstaltens inrättande afsetts, lärer icke kunna förnekas. Genom
den sistlidet år vidtagna lagändringen, som tillerkände riksförsäkringsanstalten
befogenhet att meddela försäkring med rätt till sjukhjälp eller lifränta
äfven under de sextio första dagarna efter inträffadt olycksfall, eller

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 3. 5

under den s. k. karenstiden, ehuru ersättningsskyldighet för sådan skada ej
enligt lag åligger arbetsgivare, har otvifvelaktigt riksförsäkringsanstalten i
högre grad än förut blifvit af arbetsgivare anlitad, och bör det äfven kunna
förväntas, att anslutningen till densamma kommer att än mera ökas. Erfarenheten
torde emellertid redan nu hafva visat, att anstaltens verksamhet
äfven med den sålunda utsträckta befogenheten att meddela försäkring
jämväl under karenstiden icke kan erhålla den omfattning, som med anstaltens
inrättande afsetts. Den obenägenhet, som synbarligen ännu förefinnes
hos flertalet arbetsgivare, hvilka genom förutnämnda lag ålagts omförmälda
ersättningsskyldighet, att öfverflytta denna risk på riksförsäkringsanstalten,
torde, såsom i förevarande motion angifves och efter hvad utskottet
äfven i öfrig! inhämtat, i främsta rummet bero på den omständigheten,
att riksförsäkringsanstalten är förhindrad att bevilja försäkring jämväl
för skada utom arbetet. Genom att undanröja detta hinder och, såsom
motionären föreslagit, tillerkänna riksförsäkringsanstalten befogenhet att meddela
dylik försäkring skulle enligt utskottets förmenande riksförsäkringsanstaltens
verksamhet blifva så ordnad, att anstalten kan med fördel af
arbetsgifvare i allmänhet anlitas.

Mot en sådan utvidgning har i hufvudsak anmärkts, att riksförsäkringsanstaltens
verksamhet därigenom skulle föras för långt utom
det med anstalten afsedda ändamålet, nämligen att öfvertaga arbetsgifvares
i lagen stadgade ansvarsplikt. Om än denna invändning i någon
man kan anses hafva fog för sig, synes densamma dock ej böra tillmätas
någon afgörande betydelse för frågan, då, såsom utskottet anser, praktiska
skäl tala för den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Också har ju, såsom motionären anmärkt, lagstiftaren redan
förut brutit mot berörda princip, såväl då vid lagens antagande riksförsäkringsanstalten
medgafs rätt att upptaga försäkring af arbetsgifvare,
som icke äro underkastade ifrågavarande ansvarsplikt, äfvensom af arbetare,
oafsedd om de äro stadda i sådant arbete som i lagen afses eller
ej, som ock då anstalten sistlidet år tillerkändes befogenhet att meddela
försäkring för skada jämväl under karenstiden.

I skrifvelse till Kung]. Maj:t af den BO december 1903 har riksförsäkringsanstalten
själf hemställt, om icke* anstalten lämpligen borde
erhålla den utsträckta verksamhet, som i motionen afses, och har anstalten
i berörda skrifvelse bland annat framhållit, att, därest densamma
medgåfves rätt att meddela försäkring jämväl för olycksfall utom arbetet,
detta komme i de fall, i hvilka sådan försäkring tagits, att medföra en
afsevärd lättnad vid regleringen af inträffade skador, då i dessa fall en

6 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 3.

eljest ofta tidsödande och besvärlig undersökning af de omständigheter,
under hvilka olycksfallet skett, blefve obehöflig. Denna synpunkt för
frågans bedömande synes utskottet också värd beaktande liksom äfven
det förhållande, att den större anslutningen till riksförsäkringsanstalten,
som genom den föreslagna utvidgningen af dess verksamhet torde vara
att vänta, otvifvelaktigt skulle, såsom äfven i berörda skrifvelse antydts,
komma att utöfva eu för samtliga försäkringstagare fördelaktig inverkan
med afseende å premiesättningen.

Utskottet, som sålunda anser sig böra förorda bifall till en lagändring
i den af motionären åsyftade riktningen, vill emellertid samtidigt
framhålla nödvändigheten af att vissa begränsningar göras i fråga om
beskaffenheten af den skada, som skall ersättas vid olycksfall utom
arbetet, så att ersättning ej utgår t. ex. för skada, som uppkommit under
vågsamma, med särskild fara förenade företag eller genom öfverträdelse
af allmänna förordningar, eller då den försäkrade befunnit sig i berusadt
tillstånd, och ej heller annan sådan skada, för hvilken en försäkringsanstalt
icke lämpligen bör lämna ersättning; och torde de villkor, de enskilda
försäkringsbolagen i sådant hänseende bruka inrycka i aftalen angående
försäkring mot olycksfall utom arbetet, härvid lämpligen kunna
tjäna till ledning.

Emellertid torde det böra öfverlämnas åt Kung! Maj:t att i första
hand taga under öfvervägande, under hvilken form och på hvilka villkor
den ifrågasatta utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens verksamhet bör
komma till stånd.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, under hvilka villkor
och förutsättningar riksförsäkringsanstalten må tillläggas
befogenhet att för arbetare, som i anstalten
försäkras för olycksfall i arbetet, jämväl upptaga försäkring
för olycksfall, som inträffa utom arbetet,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
detta öfvervägande kan föranleda.

Stockholm den 13 mars 1905.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslottets Utlåtande N:o 3.

7

Reservation

af herrar Tamm, Fränekel, Swartz, Lillieskölä, P. Person och
Sjö, hvilka anfört:

»Såsom af utskottet framhållits, var syftet med riksförsäkringsanstaltens
inrättande, att på anstalten skulle kunna öfverflyttas den ersättningsskyldighet,
lagen angående ersättning till följd af olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 pålägger vissa arbetsgivare. 1 motsats mot utskottet
hålla vi före, att detta syfte ernåtts: möjligheten för arbetsgivare att
på anstalten öfverflytta alla af deras ersättningsskyldighet härflytande
förpliktelser förefinnes i och med anstaltens befintlighet, och då beredandet
af denna möjlighet just var ändamålet med anstaltens inrättande,
måste det från början uppställda syftet anses vara vunnet.

hn annan sak är, att arbetsgifvarne hittills ej i den utsträckning,
som måhända kunnat väntas, begagnat sig af riksförsäkringsanstalten.

Härtill hafva utan tvifvel flera orsaker medverkat.

Först och främst torde arbetsgifvarne ännu ej mera allmänt hafva
kommit till insikt om den fördel, som försäkring i riksförsäkringsanstalten
har att erbjuda framför försäkring i hvilken annan anstalt som helst,
och som består däri, att riksförsäkringsanstalten från de arbetsgivare’
hvilka hos densamma försäkra sina arbetare, öfvertager alla dem eljest
enligt lagen personligen åliggande förpliktelser och sålunda jämväl befriar
dem från obehaget att föra rättslig talan, där sådan i tvistiga fall kan
påkallas, under det att försäkring i enskilda anstalter ej fritager arbetsgivaren
från någon af de skyldigheter, som lagen ålägger honom.

Vidare hafva säkerligen de oväntadt höga premier, hvilka i början
af anstaltens verksamhet tillämpades, afskräckt många från att i densamma
söka försäkring. Dessa premiesatser, hvilka antagligen ansågos
påkallade af nödig försiktighet, innan någon tids erfarenhet rörande anstaltens
verksamhet vunnits, hafva emellertid redan i de flesta fall väsentligt
nedsatts, och anledning finnes att antaga, att de framdeles komma
att ytterligare sänkas.

i Öl utom nu ängd na skäl, hvarför anstalten ej i väntad utsträckning
anlitats, har härtill utan tvifvel medverkat jämväl den af motionären

8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 3.

anförda omständigheten, att vid tiden för lagens af den 5 juli 1901
trädande i kraft eu stor del af landets arbetare voro i enskilda anstalter
försäkrade mot olycksfall i en utsträckning, som i vissa hänseenden öfverskred
den, för hvilken riksförsäkringsanstalten från början varit afsedd.
Sålunda erhöllos genom försäkringar af nu nämnd beskaffenhet ersättning
för skada i följd af olycksfall såväl inom som utom arbetet, och ersättningens
utbetalande började så godt som omedelbart efter det olycksfallet
timat. Att ett utbytande af försäkringar, medförande dylika förmåner, mot
försäkring i riksförsäkringsanstalten, endast berättigande till ersättning i
enlighet med föreskrifterna i lagen af den 5 juli 1901, ej från de försäkrades
sida kunde förefalla önskvärd! är ganska naturligt, likasom ock
att arbetsgifvarne, helst för den händelse fördelen af att anlita riksförsäkringsanstalten
ej för dem framstått i full klarhet, ej velat göia ändring
i de en gång träffade anordningarna.

Genom Riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts i fjor framlagda förslag
har emellertid riksförsäkringsanstalten erhållit rättighet att meddela försäkringar,
berättigande till ersättning jämväl under den s. k. karenstiden.
Denna utvidgade befogenhet, hvilken inträdde den 1 oktober sistlidna åi,
har, enligt hvad vi inhämtat, redan medfört en högst afsevärd stegring
i anstaltens verksamhet.

Att såväl denna anordning som den af utskottet omförmälda redan
vid lagens antagande åt icke ansvarspliktiga arbetsgivare äfvensom åt
arbetare inrymde rätten att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring
mot följderna af olycksfall inom arbetet, delvis går utom ramen af det
med anstalten afsedda hufvudsyftet, låter sig visserligen ej förneka, men
att vare sig häraf eller af den i och för sig otvivelaktiga önskvärdheten
af en ännu ytterligare ökning i anlitandet af riksförsäkringsanstalten
draga den slutsatsen, att anstaltens befogenhet bör än vidare utvidgas
i den af motionären angifna andan, synes oss knappast riktigt.

De hittills medgifna utvidgningarna af anstaltens försäkringsrätt
hafva det gemensamt, att de allesamman afse inom cirhetet timade olycksfall.
Motionärens förslag åsyftar rätt för anstalten att meddela försäkring,
emot följderna af olycksfall jämväl utom arbetet. Häremot synas
oss& betänkligheter af betydelsefull principiell natur kunna anföras.

Att genom den ifrågasatta försäkringsrättens inrymmande åt riksförsäkringsanstalten
denna skulle komma att i betydligt större utsträckning
än hittills anlitas, vilja vi ingalunda förneka. Tvärtom synes det
kunna antagas, att vid det förhållande, att anstaltens förvaltningskostnader
bestridas al statsmedel, och att verksamheten ej är afsedd att bereda

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 3.

9

statsverket
låga, att så

någon

„ . som vinst, premierna skola kunna sättas så

. , . småningom all försäkringsverksamhet inom nu ifrågavarande

område kommer att öfverföras till riksförsäkringsanstalten, ocli att
de enskilda anstalterna alltså nödgas upphöra med denna art af försäkringar.

Antagligen komma också de flesta af landets arbetare att blifva i
nksforsakrmgsanstalten försäkrade mot följderna af olycksfall såväl inom
som utom arbetet. Sedan detta faktiskt, om än frivilligt skett, torde
vagen vara banad att genom lag ålägga alla arbetsgivare — äfven
sadana som icke drifva en rörelse, som står under ansvarighetslagen —
att genom dylik försäkring hålla sina arbetare skadeslösa°för följderna
åt olycksfall vare sig inom eller utom arbetet.

.. .... ^ ar l)a dossa, eJ osannolika, verkningar af en utvidgning af
riksforsakrmgsanstaltens befogenhet i af motionären och utskottet förord
ad t afseende vi ansett oss böra fästa Riksdagens uppmärksamhet
Ren föreslagna skrivelse!! till Kungl. Maj:t har sålunda efter vår mening
en vida betydelsefullare innebörd, än som vare sig motionären eller utskottet
velat göra gällande. Redan af denna anledning hafva vi ej
kunnat dela utskottets uppfattning angående lämpligheten att nu aflåta
en skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

Dartl11 kon™eR a!r- Kung\. Maj:t, såsom framgår af det statsrådsprotokoll,
som åtföljde den till förra årets Riksdag aflåtna, nyss omförmalda
propositionen rörande bemyndigande för riksförsäkringsanstalten att
meddela försäkringar, medförande rätt till ersättning jämväl under den
s. k. karenstiden, redan då med anledning af riksförsäkringsanstaltens af
utskottet åberopade hemställan tagit nu föreliggande fråga i öfvervägande
men funnit sig ej hora till Riksdagen göra någon framställning i ämnet’

såsom gående alltför långt utom det ’ ” .......

ändamalet. Jämväl härutinnan finna

Kungl. Maj.t taga denna fråga under förnyadt öfvervägande.

det med riksförsäkringsanstalten af sedda
vi en anledning att ej nu anmoda

Slutligen vill det synas, som om det i allt fall vore önskvärd!
jamval för dem, hvilka — med bortseende från alla öfriga på frågan
inverkande synpunkter - uteslutande åsyfta att bereda riksförsäkrinaSanstalten
eu utvidgad verksamhet, att afvakta eu något längre tids erfarenhet
af den verkan, den ofvanomnämnda, för mindre än ett hälft år
sedan intratta, ökade befogenheten för anstalten i sådant afseende kan
medföra utöfver hvad som redan visat sig vara förhållandet, innan nva
anordningars vidtagande ifrågasattes.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 4 Sarnl. 2 Afd. 3 Hiift.

2

IQ Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande ls:o 3.

Med stöd af det sålunda anförda hemställa vi,

-.v.».; " •? .... ''■''■Lt. ..; ^ ’VV i i r >v- rf; •''PTitv ».-v t-tiV-f.TM:i

• ; '' . f ■ ■ ■ ■ ■ • '' ^ ■ • ’ ’ ;

att herr Eklunds motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda,»

Herr Ridderbjelhe har begärt få anteeknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & C:0, 100Ö*