Sammansatta Stats- (och Lagjutstiottets Utlåtande N:o 14.
1
N:o 14,
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1905, kl. 5 e. m.
Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande n-.o 10, i anledning
af Kungl. Ma;j:ts proposition angående förändrade
bestämmelser för skjutsskyldighetens fullgörande
i Stockholm.
Genom en den 7 april 1905 aflåten proposition, n:o 117, liar
Kungl Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden, föreslagit Riksdagen att medgifva
sådan ändring i stadgan angående skjuts väsen det den 31 maj 1878, att
stadgans 58 § upphäfves samt att till stadgans 18 § göres följande tillägg:
»I Stockholm skall i ofvannämnda fall skjutsningen, intill dess den kan
enligt denna stadgas bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen, uppehållas
på sätt hittills skett.»
Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
har föredragande departementschefen anfört följande:
»Uti underdånig skrifvelse den 14 januari 1903 har öfverståthållarämbetet
gjort framställning om vidtagande af vissa ändringar i nådiga
stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 i syfte att för droskägare
och åkare i Stockholm bereda lättnad uti dem åliggande skyldighet
att verkställa gästgifveriskjuts.
I sådant hänseende har öfverståthållarämbetet, under erinran att
i fråga om resandes befordran med skjuts från Stockholm funnes i 58 §
af nådiga stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 stadgadt, att
Bill. till Biksd. Prot. 1905. 4 Sami. 2 Afd. 12 Häft. (Nås 14, 15). 1
2 Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 14.
till efterrättelse skulle lända de särskilda föreskifter, »som därom nu finnas
eller framdeles kunna varda meddelade», vidare anfört, att de bestämmelser,
som härmed afsåges, innefattades i öfverståthållarämbetets åkartaxa för
gästgifveriskjuts den 23 december 1874, hvilken innehölle, att liufvudstadens
åkare »fortfarande som hittills äro skyldiga att verkställa skjuts
till de närmast staden belägna gästgifvargårdar» mot betalning efter viss
taxa. Då med »åkare» vid tiden för taxans utfärdande af sågs icke blott
dem som ägde å allmän plats tillhandahålla häst och fordon för forsling af
gods äfvensom med häst och fordon verkställa transport af varor från
stadens hamnar och lastagesplatser — hvilka yrkesutöfvare äfven i nyare
författningar benämndes »åkare» — utan ock dem som ägde å allmän
plats tillhandahålla åkdon för personbefordran och som enligt nyare terminologi
benämndes »droskägare», borde taxan så förstås, att ifrågavarande
onus ålåge båda dessa kategorier af yrkesidkare. I dessa åkartaxa^ bestämmelser
hade ändring icke blifvit gjord i senare af öfverståthållarämbetet
utfärdade författningar, hvari eljest olika bestämmelser gifvits för »droskägare»
och »åkare». Sålunda stadgades i det nu gällande reglementet angående
droskväsendet den 10 augusti 1897, § 73, att reglementet ej verkade
ändring i hvad särskildt funnes föreskrifvet, att de, hvilka hade rättighet
att i hufvudstadén utöfva sådan verksamhet, som i reglementetet afsåges,
vore skyldiga att verkställa gästgifvarskjuts, och i gällande reglemente
angående varuforsling i hufvudstadén den 11 mars 1897 funnes eu liknande
bestämmelse därom, att åkares skyldighet att verkställa gästgifvarskjuts
icke vore upphäfd genom reglementet.
Det onus, som sålunda alltjämt uti ifrågavarande afseende ålåge
hufvudstadens droskägare och åkare, vore af hög ålder. Det omtalades
redan i en kungörelse af den 26 april 1746 och ett nådigt bref af den
20 juli 1762. Redan tidigt syntes emellertid detta åliggande hafva förefallit
betungande för åkarne, åtminstone förspordes snart klagomål från
»åkarämbetets» medlemmar däröfver och upprepade framställningar gjordes
af dem hos Kungl. Maj:t om befrielse från skyldigheten att utgöra skjuts
utom hufvudstadén. Af nådiga bref till öfverståthållarämbetet inhämtades,
att under början af 1800-talet två sådana underdåniga ansökningar gjorts,
men blifvit genom nådiga beslut afslagna den 9 december 1807 och den
14 augusti 1809.
Omkring midten af 1800-talet gjordes ett försök af hufvudstadens
åkeriidkare att vinna lindring i gästgifveri skjutsens utgörande genom att
få detta besvär öfvertaget af en entreprenör för »åkarämbetenas» räkning.
Bifall till en sådan anordning utverkades hos Kungl. Maj:t enligt nådigt
3
Sammansatta Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 14.
bref den 12 oktober 1850, men vid två särskilda entreprenadauktioner,
som förrättades inför handels- och ekonomikollegium, afgafs icke något
bild å skjutsningsskyldighetens öfvertagande, till följd hvaraf den ifrågasatta
nya anordningen aldrig kom till stånd.
Sedermera hade alltjämt gästgifveriskjuts utgjorts af hufvudstadens
droskägare och åkare i hufvudsakligen samma ordning, som
sedan gammalt varit bruklig. Enhvar af hufvudstadens droskägare och
åkare hade sålunda att i tur och ordning efter bildning befordra de
resande, som rekvirerat skjuts. Rekvisitionerna skedde å den skjutsstation,
som funnes inrättad i huset n:is 2 och 4 vid Adolf Fredriks
kyrkogata. För rekvisitionernas befordran därifrån till den skjutsskyldige
vore så ordnadt, att två af droskägarne och åkarne i tur och
ordning hade att under viss tid af dygnet finnas tillstädes å skjutsstationen
för beställningssedlarnas mottagande och vidare befordran till
de skjutsskyldige. Detta åliggande, som benämndes »ungbrorssysslan»
och utgjordes kvartalsvis, ansåges särskild! betungande. Under senare
tider hade det därför blifvit vanligt, att de, som vore i tur att blifva
»ungbröder», förskaffat sig befrielse från bestyret genom att mot lega
öfverlåta detsamma å skjutsstationsföreståndaren, och plägade legoafgiften
uppgå till 20 kronor i månaden.
Det sedan gammalt bland hufvudstadens droskägare och åkare
rådande missnöjet med den dem åliggande skyldigheten att utgöra gästgifveriskjuts
hade alltjämt fortfarit och på sista tiden tagit sig uttryck
i en af deputerade för dessa yrkesidkare till öfverståthållarämbetet
ingifven skriftlig framställning, att öfverståthållarämbetet ville vidtaga
sådana åtgärder, att hufvudstadens droskägare och åkare befriades från
berörda skyldighet eller åtminstone från den så kallade ungbrorssysslan
samt att bestämmelserna rörande beskaffenheten af de åkdon, som finge
för gästgifvarskjuts rekvireras, äfvensom taxan för dylik skjuts, blefve
ändrade.
Såsom skäl för denna framställning hade framhållits, utom det
besvär eller den kostnad, som vore förknippade med ungbrorssysslans
fullgörande, dels den omständighet, att de personåkdon, som användes
af droskägarne, vore särskildt konstruerade för körning inom liufvudstaden
med olika spårvidd mellan framhjulen och bakhjulen samt därför
icke lämpade sig för skjutsning å landsvägar, dels ock att en stor
del af åkeriidkarne icke ägde några för personbefordran afsedda åkdon
och därför, när turen att utgöra gästgifveriskj etsning komme till dem,
måste å dryga villkor lega vagnar af hufvudstadens hyrkuskar. Till
-
4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 14.
läggas kunde ock, att skjutsskyldighetens fördelning, hvilken af ålder
skedde lika å enhvar, ehvad lian hade större rörelse eller mindre, icke
vore rättvis, men torde därvid böra erinras, att det vore svårt, ja, nära
nog omöjligt, att finna någon verkligen billig och tillfredsställande fördelningsgrund.
Af större vikt än dessa praktiska olägenheter vore emellertid enligt
öfverståthållarämbetets mening ett annat skiil. Grunden hvarför droskägarne
och åkarne alltsedan äldre tider betungats med ifrågavarande
besvär vore den, att man ansett detsamma såsom ett lämpligt vederlag
för det privilegium å vissa körslor inom staden, som tillkommit dessa
yrkesidkare. Nu vore väl detta privilegium fortfarande på papperet detsamma
som förr, men värdet af detsamma vore ett helt annat. I gamla
tider vore »åkarämbetena» eller »åkarlagen», som de senare kallades,
slutna skrän, i hvilka ingen utan betydande omgång och svårigheter och i
regel väl endast vid inträffad ledighet kunde vinna inträde. Numera åter
nekades ingen, som det önskade, att utöfva åkaryrket, om han uppfyllde
de nödiga villkoren å god frejd, nöjaktig ekonomisk ställning och dylikt.
I fråga om droskägaryrket vore förhållandet i hufvudsak detsamma, om
ock därvidlag en viss hänsyn måste tagas till utrymmet å droskstationerna,
trafikens behof m. m. Då alltså numera icke mötte några svårigheter
för hvem, som det önskade, att komma i åtnjutande af ifrågavarande
privilegium, hade detsamma i hufvudsak upphört att vara en uteslutande
förmån för de nuvarande innehafvarne däraf.
Af dessa anledningar hade öfverståthållarämbetet funnit sig icke
böra ställa sig afvisande till berörda framställning från hufvudstadens
droskägare och åkare, utan söka medverka därtill, att de enligt skjutsstadgan
gällande allmänna grunderna för skjutsningsbesvärets utgörande
blefve gällande äfven för Stockholm och sålunda skjutsningsskyldighetens
fullgörande komme att utbjudas på entreprenadauktion. Då härvid emellertid
jämlikt 16 § skjutsstadgan komme att uppstå fråga om utfästelse
af Stockholms kommun att erlägga entreprenadbidrag, hade öfverståthållarämbetet
funnit stadsfullmäktige böra höras i ämnet, hvadan öfverståthållarämbetet
i skrifvelse till fullmäktige den 29 mars 1902 hemställt,
huruvida fullmäktige vore villiga att lämna entreprenadbidrag,
därest ifrågavarande skjutsningsskyldighet komme att utbjudas på entreprenad
och hufvudstaden sålunda upphörde att i fråga om resandes befordran
med skjuts från Stockholm utgöra ett undantag från bestämmelserna
i nådiga stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878.
Till svar härå hade stadsfullmäktige i skrifvelse den 18 december
5
Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N.-o 14.
1902 meddelat, att fullmäktige beslutat, att, därest föreskrift komme
att lämnas därom, att fullgörandet af den droskägare och åkare nu
åliggande skjutsskyldighet i Stockholm skulle utbjudas på entreprenad,
staden förklarade sig villig att lämna entreprenadbidrag, såvida i sammanhang
med ändringens genomförande blefve förklarad^, ej mindre att
staden ägde att af statsmedel erhålla understöd med hälften af entreprenadbidragets
belopp, än ock att droskägare och åkare vore skyldiga
att i de fall, då entreprenad ej kunde på skäliga villkor åstadkommas,
i tur och ordning, bestämd af öfverståthållarämbetet, efter bildning
verkställa gästgif ver iskjuts enligt fastställd taxa. Mot de villkor, som
stadsfullmäktige sålunda fogat vid sitt samtycke till den ifrågasatta förändringen,
syntes intet vara att erinra.
På grund af hvad sålunda anförts har öfverståthållarämbetet
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke det för Stockholm gällande undantag från de i nådiga stadgan om
skjutsväsendet den 31 maj 1878 gifna bestämmelser, som innefattades i
58 § samma stadga, kunde upphöra att gälla och de för rikets städer
i allmänhet gifna bestämmelser om skjutsningsskyldighetens utgörande
blifva tillämpliga äfven på hufvudstaden under de af stadsfullmäktige
uppställda villkor.
Till följd af nådig remiss har kammarkollegium i detta ärende
den 29 januari 1904 afgifvit underdånigt utlåtande och därvid anfört,
att kollegium ej hade något att erinra därvid, att i bestämmelserna
uti nådiga stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 vidtoges
sådana ändringar och tillägg, som kunde finnas påkallade i syfte att
Stockholm blefve i fråga om skjutsningsbesvärets utgörande likställdt
med rikets öfriga, till landsting ej hörande städer.
Do undantagsbestämmelser i fråga om skjutsningsbesvärets utgörande
och bestridande af kostnaderna därför, som beträffande Stockholms
stad för närvarande äro gällande, hafva tillkommit i äldre tider
och under helt andra förhållanden än de nuvarande. Den åkarne i
Stockholm ålagda skjutsningsskyldigheten motsvarades då af den dem
förunnade förmån att med andras uteslutande utöfva åkaryrket inom
hufvudstaden, hvilken förmån var dem genom särskilda bestämmelser
tillförsäkrad. Så föreskrefs i en »Stadga och ordning för förmån, båtoch
skutefärder såsom ock åkare, angående skjutsväsendet i den kongl.
residensstaden Stockholm» den JO januari 1662, bland annat, att på
det åkarne och de, som under deras societet sorterade, desto bättre
6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 14.
skulle kunna sig nära och försörja, ingen utom åkarämbetet ägde makt
att någon häst, släpa, kärra eller vagn för penningar nyttja till hvarjehanda
körsel och försel, som i staden förefölle. Då emellertid andra
personer företogo sig att biträda allmänheten med körslor, åkarämbetet
till förfång, utfärdades vid särskilda tillfällen förbud häremot, och genom
kungörelse den 20 april 1746 åtvarnade borgmästare och råd »alla i gemen
och hvar och eu i synnerhet att ej med sådant olofligt skjutsande eller
forors körande för lega här uti staden sig befatta vid fyrtio mark silfvermynts
böter och legans förlust». Det privilegium, åkarne i hufvudstaden
sålunda ägde att ombesörja vissa körslor inom staden, ansågs vara af den
betydelse, att de såsom vederlag därför skäligen borde ansvara för skjutsningens
fullgörande till de staden närmast belägna gästgifvargårdar å landsbygden.
Denna uppfattning har säkerligen legat till grund för de afslag,
som städse mött de tid efter annan af åkarämbetena hos Kungl. Maj:t
gjorda framställningar om befrielse från skyldigheten att besörja skjutsningén,
liksom man äfven i denna uppfattning har att söka anledningen
därtill, att i öfverståtliållarämbetets förenämnda åkartaxa för gästgifveriskjuts
den 23 december 1874 föreskrifvits, att hufvudstadens åkare fortfarande
som dittills vore skyldiga att verkställa skjuts till de närmast
staden belägna gästgifvargårdar, samt att vid utfärdandet af stadgan angående
skjutsväsendet den 31 maj 1878 i 58 § stadgats, att angående
resandes befodran med skjuts från Stockholm skulle lända till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som därom då funnes eller framdeles kunde varda
meddelade.
Enligt hvad öfverståthållarämbetet omförmäla har emellertid ifrågakomna
privilegium i hufvudsak faktiskt upphört att vara eu uteslutande
förmån för de nuvarande innehafvarne däraf, d. v. s. hufvudstadens droskägare
och åkare; och synes vid sådant förhållande dessa yrkesidkares framställning
att befrias från ifrågavarande skjutsningsskyldighet vara befogad
och böra såvidt möjligt tillmötesgås, då skyldighetens fullgörande för dem
medför ganska afsevärda besvär och kostnader. Något hinder för att i
afseende å skjutsningsbesväret likställa Stockholms stad med rikets öfriga
till landsting ej hörande städer förefinnes icke heller, sedan stadsfullmäktige
i Stockholm förklarat, att, därest föreskrift komme att lämnas därom, att
fullgörandet af den droskägare och åkare åliggande skjutsskyldighet i Stockholm
skulle utbjudas på entreprenad, staden vore under angifna villkor
villig att lämna entreprenadbidrag. Därest den i 58 § gifna undantagsbestämmelsen
angående resandes befordran med skjuts från Stockholm ur
stadgan uteslutes, är, då i 24 § af skjutsstadgan finnes föreskrifvet, att
Sammansatta Stats- (och Lag-) utskottets Utlåtande N:o 14. t
stad, som icke liör till landsting, men har skjutsningen ordnad medelst
entreprenad emot rättighet för entreprenören att uppbära särskildt bidrag,
må äga att af statsmedel erhålla understöd med hälften af entreprenadbidragets
belopp, något särskildt förklarande beträffande Stockholms stad
i sådant hänseende ej erforderligt. Däremot synes för det fall, att entreprenad
å skjutsningens öfvertagande ej kan åvägabringas, böra till de för
sådant fall gifna bestämmelser i 18 § i skjutsstadgan fogas ett tillägg af
innehåll, att i Stockholm skjutsningen i dylikt fall skall, intill dess den
kan enligt stadgans bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen, uppehållas
på sätt hittills skett. Därjämte torde vid utfärdandet af författning
i ämnet böra lämnas föreskrift därom, att erforderliga åtgärder för skjutsentreprenad
i Stockholm blifva i god tid vidtagna, innan de ändrade bestämmelserna
rörande skjutsningsskyldighetens utgörande därstädes träda i
kraft. Några andra förändringar eller tillägg i skjutsstadgan än de nu
angifna synas icke erfordras för att bringa de för rikets städer i allmänhet
i stadgan gifna bestämmelser om skjutsningsskyldighetens utgörande till
tillämplighet äfven för lmfvudstaden under de af stadsfullmäktige uppställda
villkor.»
Det sammansatta stats- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling
förevarande proposition varit öfverlämnad, har icke haft något att
erinra emot densamma, och får utskottet alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 28 april 1905.
Pa det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.