Sammansatta Stats- (och Lag-)ut$Jcottets Utlåtande N:o 13.

1

X:o 13.

Ank. till. Riksd. kansli den 28 april 1905, kl. 2 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning af
Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i inmidningsrätten, är stadgadt.

Uti en den 13 april. 1905 till Riksdagen aflåten proposition, n:o
123, har Kung]. under åberopande af propositionen bilagda, i

statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

L agoni
fortsatt tillämpning af hvad 1 lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i innmtningsrätten, är stadgadt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten,
är stadgadt skall fortfarande gälla intill den 15 maj 1908.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 6 mars 1905 har chefen för justitiedepar7till.
till Riksd, Prof. 1005. 1 Sami. 2 Afä. IL It afl. (N:o 13).

2

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 13.

temeritet, efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepar te
mentet, anfört följande:

»I nådigt bref den 28 februari 1902 anbefallde Kungl. Maj:t
kommerskollegium att efter hörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län samt bergmästaren i Norra distriktet inkomma
med utlåtande, huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten
syntes kollegium böra upphäfvas eller tills vidare suspenderas. Närmaste
anledningen till denna åtgärd var, såsom i det nådiga brefvet
framhålles, att inmutningsrätten, sådan den utöfvats inom Norrbottens
län, funnits kunna föranleda till en osund spekulation och andra betänkliga
missförhållanden.

Berörda missförhållanden blefvo äfven af Riksdagen uppmärksammade.
Riksdagen ansåg att, i afbidan på frågans fullständiga utredande,
provisoriska åtgärder bordo vidtagas för att, så vidt ske kunde,
förhindra, att förhållandena förvärrades, och antog därför för sin del,
med föranledande af enskilda motioner, eu lagbestämmelse, enligt hvilken
inom Norrbottens län inmutningsrätten å kronojord, som ej under
ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen, förbehölls
kronan ensam. Denna lagbestämmelse, hvars antagande Riksdagen
i skrifvelse den 21 maj 1902 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, blef
den 6 juni samma år af Kungl. Maj:t sanktionerad. Lagen afsåg till
en början allenast tiden intill den 15 maj 1903, men har sedermera
genom lagar af den 11 maj 1903 och den 13 maj 1904 erhållit förlängd
giltighet och gäller enligt sistomförmälda lag till den 15 maj 1905.

1 sammanhang med det beslut, hvarigenom Kung]. Maj:t den 11
maj 1903 förordnade om förlängd giltighet af omförmälda lag af den
6 juni 1902, har Kungl. Maj: t jämväl uti nådigt bref till kommerskollegium
anbefallt denna myndighet, att efter Kung], Maj:ts vederbörande
befallningshafvandes och bergmästares hörande och sedan chefen
för Sveriges geologiska undersökning lämnats tillfälle att sig yttra, med
öfverlämnande af inkomna yttranden afgifva underdånigt utlåtande, dels
huruvida i följd af berörda inskränkning i inmutningsrätten olägenheter
visat sig uppkomma eller framdeles kunde vara att befara, dels ock i
fråga om de ändringar, som, under förutsättning att inmutningsrätten
inom Norrbottens län fortfarande blefve föremål för särskilda lagbestämmelser,
borde med afseende å tillämpningsområdet eller eljest vidtagas
i ofvanberörda föreskrifter, äfvensom angående de åtgärder i
öfrig!, hvilka under sagda förutsättning kunde erfordras i syfte att mineralfyndigheter
å kronojord blefve på ett för det allmännas intressen
tillfredsställande sätt bearbetade.

Sammansatta Stats (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 13.

3

Det sålunda begärda utlåtandet har af kommerskollegium afgifvits,
och tillsammans med detta hafva jämväl öfverlämnats utaf kollegium
inhämtade yttranden af bergmästaren i Norra distriktet, Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län samt chefen för Sveriges
geologiska undersökning. Den utredning, som Kungl. Maj:t ansett erforderlig
för ärendets slutliga pröfning, lärer härmed vara verkställd,
och jag anhåller förty att för Kungl. Maj:t få anmäla ärendet.

Jag vill härvid till en början framhålla, att, ehuru uti först omförmälda
bref till kommerskollegium helt allmänt anbefalldes utredning,
huruvida och i hvilken omfattning inmutningsrätten syntes böra uppbäfvas
eller tills vidare suspenderas, det var förhållandena inom Norrbottens
län, som föranledt Kungl. Maj:t att anbefalla sagda utredning,
samt att, i full öfverensstämmelse härmed, den anbefallda utredningen
kom att gestalta sig som en undersökning, huruvida, utan rubbning i
lagstiftningen beträffande andra delar af riket, orsaker förelåge att
stadga särskilda bestämmelser för Norrbottens län.

Då i följd af Riksdagens initiativ dylika särskilda lagbestämmelser
blifvit antagna att provisoriskt gälla, till dess ärendet efter utredningens
fullbordan kunde slutligen afgöras, synes spörsmålet nu närmast gestalta
sig som en pröfning, huruvida de provisoriskt antagna bestämmelserna
böra, med eller utan modifikationer, erhålla definitiv giltighet
eller huruvida anledning finnes att äfven sedan utredningen blifvit fullbordad
för någon tid bibehålla den provisoriska lagstiftningen.

Det torde tillåtas mig att med ledning af den förebragta utredningen
i korthet redogöra, hvari förut omnämnda missbruk af inmutningsrätten
bestodo och huru de uppkommit. Jag måste härvid gå tillbaka
till den kungörelse, som den 19 augusti 1889 utfärdades och genom
hvilken förordnades dels att i matsedel, som blefve utfärdad å
fyndighet, belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehades eller voi’e till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning
till brukning på viss tid annan upplåten, tills vidare skulle, om
inmutningsansökningen gjorts efter dagen för kungörelsens utfärdande,
intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren att vara underkastad de
förändrade bestämmelser om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet
och den däraf fallande vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva
gällande, och dels att för fyndighet, därå inmutning under sådant förbehåll
erhållits, utmål tills vidare icke finge anvisas.

Den situation, som genom denna kungörelse inträdde, var ej ämnad
att blifva långvarig; den skulle endast räcka till dess lagstiftningen
ordnat frågan, huru kronan skulle deltaga i grufarbetet och däraf fal -

4

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcoUels Utlåtande N:o 13.

lande vinst, i fall då fyndigdiet inmutades å kronojord, å hvilken enligt
dittills gällande lagstiftning jordägareandelen tillkommit inmutaren.
Denna lagstiftningsfråga visade sig emellertid vara svårlöst och ordnades
först genom lagen den 20 oktober 1899, i hvilken emellertid stadgades,
att för inmutning, som erhållits under det i 1889 års kungörelse
stadgade förbehåll, utmål ej finge utan Konungens tillstånd läggas tidigare
än två år från det lagen träd!, i kraft. Denna tidpunkt inföll
den 1 december 1901. Det blef sålunda en tidrymd af mer än tolf år,
under hvilken utmål ej kunde läggas för fyndighet, därå inmutning erhållits
under det i 1889 års kungörelse stadgade förbehåll. Under
denna tidrymd måste inmutaren, om han ville bevara sin på inmutningen
grundade rätt, hvarje år göra försVarsarböte och kunde hvarken få ersätta
detta med afgift i penningar, ej heller erhålla hvilostånd, emedan
för åtnjutande af dessa förmåner erfordras, bland annat, att utmål
blifvit grufvan tilldeladt. Ån mindre kunde grufdriften begynna på
allvar, så länge utmål ej blifvit lagd! Följden blef, att inmutarne ofta
sökte komma ifrån det besvärliga och kostsamma försvarsarbetet på det
sätt, att de år efter år inmutade samma fyndighet. Härigenom utsatte
de sig dock för faran att vid ommutningen blifva förekomna af andra
inmutare, och det saknades ej personer, som sökte begagna sig häraf.
En osäkerhet i förhållandena uppkom, som ytterligare förvärrades däraf,
att den gaf anledning till många inmutningar äfven på behörigen försvarade
fyndigheter utan annat syfte än att förmå den verklige rättsinnehafvaren
att betala penningar för att slippa en process om rätten
till fyndigheten. Det ligger i sakens natur, att nu skildrade förhållanden
skulle vara i hög grad ägnade att framkalla eu osund spekulation,
emedan såväl de inmutare, hvilka hade en behörigen grundad rätt,
som än mera de, hvilkas rätt var tvifvelaktig eller alls ingen, voro angelägna
att få afyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och
utom riket. Deras utbjudande på utländsk marknad gaf i sin tur anledning
till farhågan, att värdefulla grufvor skulle råka i utländska
händer i en utsträckning, som kunde innebära faror af flera slag.

Jag har härmed redogjort för de förhållanden, som gåfvo anledning
till, att Kungl. Maj:t anbefallde den nu verkställda utredningen,
Det får emellertid ej förbises, att vid behandlingen inom Riksdagen af
förut omnämnda provisoriska lag äfven andra synpunkter framträdde,
hvilka ej torde varit utan inflytande på frågans utgång, om de också
ej kunna sägas hafva blifvit klart och bestämdt formulerade. Under
debatten i Första Kammaren yttrades nämligen en farhåga, att det, som
en talare uttryckte sig, skulle gå för fort med utvecklingen af Norr -

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottcts Utlåtande N:o 13.

5

bottens rikedomar, och innebörden häraf synes hafva varit en oro, att
eu obehindrad exploatering af de norrländska järnmalmsfyndigheterua
skulle dels medföra, att malmförråden i större utsträckning än som vore
önskligt blefve exporterade med den påföljd, att den inhemska järntillverkningen
i en framtid kunde komma att lida brist på malmtillgång,
dels föranleda, att priset på järnmalm trycktes ned till gagn allenast
för utländska förbrukare, dels slutligen locka till begynnande af grufföretag,
som saknade betingelser för framgång.

Måhända kunde man också i hvad under den nämnda debatten
anfördes skönja tecken till den uppfattning, att malmrikedomarna i
Norrbottens län, hvarest ju jorden till största delen tillhör kronan,
borde, i stället för att öfverlämnas till exploatering åt enskilde, förbehållas
åt staten själf och brytas för dess räkning.

Sedan jag härmed afslutat redogörelsen för de skäl och omständigheter,
som torde hafva förän led t den provisoriska lagens antagande,
anhåller jag att få i korthet framställa, hvilken ståndpunkt de hörda
myndigheterna intaga till frågan om inmutningsrättens definitiva upphäfvande
inom Norrbottens län.

Af dessa myndigheter är det endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, som förordar, att förbudet mot inmutning
definitivt fastställes, och det är väl att märka, att hans tillstyrkande
endast afser förbud mot inmutning af järnmalm. Till stöd för sin
åsikt., att inmutning af järnmalm bör vara förbjuden, anför han, att ett
verkligt intresse att lämna inmutningsrätten oinskränkt icke längre
förefinnes beträffande järnmalm, emedan man efter hans åsikt med fog
kan förutsätta, att afsevärda förekomster af järnmalm icke vidare kunna
väntas blifva upptäckta, sedan under senare år omfattande ströftåg i
alla riktningar af länet företagits i syfte att uppleta järnmalm och dessa
malmletare utvecklat en feberaktig energi, titan att dock dylika ansträngningar
under senare tid ledt till några upptäckter af beskaffenhet
att förtjäna uppmärksamhet. Däremot menar nämnde befallningshafvande,
att man af inmutningsrättens frigifvande kan befara ett; upprepande
af de missbruk, jag här förut omnämnt. I fråga om andra mineral
än järnmalm är enligt nämnde befallningshafvandes mening förhållandet
helt annorlunda. Förekomsten inom länet af andra mineral
än järnmalm vore mycket ofullständigt känd och för afhjälpande af
denna brist vore inmutningsrättens bibehållande det bästa medlet.

De andra myndigheter, som hörts, äro ense om att anledning
saknas att upphäfva inmutningsrätten. Kommerskollegium anför härom,
att, frånsedt det olämpliga att stadga en undantagslag för en viss

6

Sammansatta, Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 13.

landsända, det endast under inmutningssystemet kan väntas, att länets
malmtillgångar blifva utforskade och kända, emedan koncessionssystemet
icke förmår egga till samma verksamhet i sådant hänseende samt
efter kollega tanke eftersökande genom statens försorg näppeligen
låter sig utföra i en omfattning, ens tillnärmelsevis jämförlig med den
som det enskilda intresset mäktar framkalla. Hvad nu anförts gäller
efter kollega mening ej mindre malmfyndigheter i allmänhet än äfven
järnmalmfyndigheter, och kollegium framhåller, att det vore af stor betydelse,
att forskningar efter fosforfattig järnmalm bedrefves inom Norrbottens
län. Emot den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län förordade utvägen att upphäfva inmutningsrätten beträffande
järnmalm allena anmärker kollegium, att dylikt förbud lätt skulle
kunna kringgås, emedan de flesta andra malmer förekomma mer eller
mindre i förening med järnmalm.

Beträffande frågan, huruvida i följd af den provisoriska inskränkningen
i inmutningsrätten olägenheter visat sig uppkomma eller framdeles
kunde vara att befara, meddelar kommerskollegium att, förutom
de olägenheter af allmännare art, som läge däri att spaningar efter
malmfyndigheter å kronojord ej kunde väntas äga rum genom den
enskilda företagsamheten, särskilda olägenheter uppstått och framdeles
vore att befara för den redan befintliga grufdriften inom länet, i följd
däraf att grufägaren vore utestängd från möjligheten att genom inmutning
vinna behöflig utvidgning af sina områden och att tillgodogöra
sig mineralförekomster i omedelbar närhet af sina utmål, hvarjämte
han ständigt vore utsatt för faran att lida stor skada genom att förlora
rätten till något utmål utan möjlighet att genom inmutning återförvärfva
detsamma.

De skäl, som kommerskollegium anfört emot inmutningsrättens
definitiva upphäfvande inom Norrbottens län, synas mig förtjäna beaktande.
A andra sidan framgår af utredningen, att meningarne äro
delade i frågan, om inmutningsrättens frigifvande under nuvarande
förhållanden skulle föranleda ett upprepande af de missbruk, som gifvit
anledning till den provisoriska lagen. Vid detta förhållande och då
anledningarne till de farhågor, som, efter hvad jag förut nämnt, vid
den provisoriska lagens behandling framträdde inom Första Kammaren,
säkerligen äro oförändrade, synes det mig vara mest tillrådligt att tills
vidare något definitivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska
tillståndet ytterligare förlänges på någon tid, t. ex. under tre år.»

Sammansatta Stats- (och Lag-)ufslcottets Utlåtande N:o 13.

7

Den lag, om hvars fortsatta tillämplighet förevarande proposition
innehåller förslag, har tillkommit på framställning af enskilde motionärer
vid 1902 års riksdag. I motionerna hade ifrågasatts, att inom Norrbottens
län å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehades
eller vore till boställe anslagen, inmutning tills vidare icke borde få äga
rum annat än för kronans räkning. Riksdagen antog för sin del den
föreslagna lagen med begränsning af dess giltighet till den 15 maj
1903, och anförde Riksdagen i den till Kungl. Maj:t i anledning af berörda
motioner aflåtna skrifvelsen, hurusom Riksdagen funnit, att i afseende
å malmfyndigheters inmutning och hvad därmed sammanhängde
synnerligen betänkliga missförhållanden inom Norrbottens län gjort sig
gällande och då fortfarande förefunnes, hvilket syntes böra föranleda,
att det toges under öfvervägande, huruvida icke genom ändrade lagbestämmelser
eller på annat sätt de anmärkta missförhållandena kunde
aflägsnas eller deras återupprepande förebyggas. Under den tid, som
måste åtgå, intill dess efter noggrann utredning af alla omständigheter,
som vid frågans pröfning borde tagas i betraktande, något definitivt
beslut kunde fattas angående eu sak af så allvarlig och stor betydelse
som den ifrågavarande, syntes provisoriska åtgärder böra vidtagas för
att åtminstone i någon mån motverka, att de faktiska förhållandena
hunne gestalta sig ännu mer otillfredsställande och invecklade än för
det dåvarande. I sådant afseende hade Riksdagen ansett det vara lämpligt,
att inmutningsrätten blefve under någon viss bestämd tid inskränkt
på det sätt motionärerna föreslagit. Då emellertid den föreliggande
frågan redan då vore af Kungl. Maj:t upptagen till behandling och
Riksdagen antoge, att Riksdagen hade att från Kungl. Maj:t förvänta
förslag i ämnet, så snart detta läte sig göra, hade Riksdagen ansett,
att berörda tid för den provisoriska inskränkningen i inmutningsrätten
lämpligen borde begränsas till slutet af det näst därpå följande årets
riksdag.

På de skäl, som sålunda legat till grund för 1902 års Riksdags
beslut i ämnet och då frågan om definitiv förändring af lagstiftningen
i omförmälda afseende icke varit så utredd, att förslag därom kunnat
framläggas för 1903 och 1904 års Riksdagar, hafva nämnda Riksdagar
på framställning af Kungl. Magt utsträckt giltigheten af ifrågavarande
lag på ett år i sänder, och gäller densamma nu till den 15 maj 1905.

Den af Kungl. Maj:t föranstaltade utredningen har, enligt hvad
af departementschefens anförande framgår, numera alslutats, men har
Kungl. Maj:t det oaktadt ansett det mest tillrådligt, att tills vidare något
definitivt beslut i frågan ej fattas, utan att det provisoriska tillståndet

8

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o US.

ytterligare förläuges på någon tid, och har Kung! Maj:t i sådant hänseende
föreslagit, att omförmälda lag fortfarande skall gälla till den
15 maj 1908.

Då emellertid Riksdagen vid ifrågavarande provisoriska lagstiftning
utgått från, att lagens giltighet ej skulle utsträckas längre än som erfordrades
för att Riksdagen efter verkställd utredning skulle kunna fatta
definitivt beslut i saken, har förutsättningen för den provisoriska lagstiftningen
från Riksdagens sida numera genom den afslutade utredningen
bortfallit. Några öfvertygande skäl för att under ännu några
år undanskjuta den slutliga lösningen af spörsmålet om behofvet och
lämpligheten af särskilda lagbestämmelser i fråga om inmutningsrätten
inom Norrbottens län synas utskottet ej heller hafva i det kungl. förslaget
anförts. Då emellertid förevarande proposition icke lärer kunna
gifva Riksdagen anledning att nu ingå på en dylik slutlig pröfning af
frågan, torde en förlängd giltighet af den provisoriska lagen vara nödvändig,
men att utan tvingande skäl binda äfven kommande Riksdagars
pröfningsrätt genom en utsträckning af lagens giltighet under flera år,
som i propositionen föreslagits, synes utskottet ej tillrådligt, Enligt
utskottets förmenande torde lagen icke böra erhålla förnyad tillämplighet
för längre tid än som af förhållandena med nödvändighet påkallas,
eller för en tid af ännu ett år, till den 15 maj 1906.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande, att det i propositionen
innefattade lagförslag icke kan i oförändradt
skick bifallas, ville i anledning af propositionen för
sin del antaga följande:

L it g

om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902,
innefattande inskränkning i inmutningsrätten,
är stadgadt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning
i inmutningsrätten, är stadgadt skall fortfarande
gälla intill den 15 maj 1906.

Stockholm den 28 april 1905.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.