Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

1

N:q 96.

Ank. till Eiksd. kansli den 28 april 1905, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Vänersborgs hospital och asyl för Alfsborgs läns
räkning af en upptagningsanstalt för sinnessjuka.

(2:a U. A.)

Uti en till Riksdagen den 7 april 1905 aflåten proposition (n:o 110)
har Kungl. Maj it — med förmälan att, på sätt propositionen bifogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag utvisade, Älfsborgs
läns landstings förvaltningsutskott anhållit om Kungl. Maj:ts tillstånd
att vid Vänersborgs hospital och asyl i öfverensstämmelse med upprättade
ritningar uppföra en upptagningsanstalt för vård af sinnessjuka,
samt att medicinalstyrelsen uppgjort förslag till de närmare villkor och
bestämmelser, som för det ifrågasatta medgifvandet syntes böra uppställas
— föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva, att uti förevarande
ämne aftal af innehåll statsrådsprotokollet utvisade finge mellan staten,
å ena., samt Alfsborgs läns landsting, å andra sidan, träffas.

Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har föredragande departementschefen
yttrat följande:

»Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs län gjorde till länets
år 1902 församlade landsting framställning om inrättande af en upptagningsanstalt
för sinnessjuka från länet. Efter det en med anledning
däraf tillsatt kommitté haft frågan under behandling, framlades ärendet

Bill. till Riksd. Frat. 1005. 4 Sami. 1 Afd. 54 Häft. (N:is 96, 97). 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

vid 1904 års landsting, och har därefter uti en till Kungi. Maj:t ställd,
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs län med underdånig
skrifvelse den 5 december 1904 öfverlämnad skrift Alfsborgs läns landstings
förvaltningsutskott, jämlikt af landstinget lämnadt uppdrag, i underdånighet
anhållit att, för vård af sinnessjuka inom länet i de fall, som
omförmäldes i 46 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni
1901, finge för landstingets räkning och på dess bekostnad å Vänersborgs
hospitals och asyls område vid Restad uppföras två paviljonger efter s. k.
öppen-dörr-system af samma storlek och beskaffenhet som en till asylen
hörande dylik byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar, samt att för upptagningsanstalten måtte få gälla enahanda bestämmelser
som för andra län tillhöriga dylika anstalter.

Genom nådig remiss anbefalld att öfver denna framställning afgifva
underdånigt utlåtande, infordrade medicinalstyrelsen direktionens för Vänersborgs
hospital och asyl yttrande i ärendet.

Direktionen tillstyrkte bifall till ansökningen, dock med hemställan,
huruvida icke vore billigt, att öfverläkaren vid anstalten af landstinget
eller annorledes erhölle något särskildt arfvode för det ökade ansvar och
arbete, som blefve en följd af bifall till framställningen. Jämte sitt yttrande
öfverlämnade direktionen en af öfverläkaren vid Vänersborgs hospital och
asyl, medicine licentiaten Daniel Sellberg i ämnet afgifven skrift af följande
innehåll.

Bland fackmän på det psykiatriska området syntes blott en mening
råda om olämpligheten ur såväl administrativ som sjukvårdssynpunkt af
uppförande af sinnessjukanstalter med eu beläggningssiffra af 1,000 patienter.
De stora olägenheterna, för att icke säga vådorna, häraf vore för medicinalstyrelsen
så väl kända, att Sellberg icke ansåge sig böra närmare orda
därom. Medicinalstyrelsen hade själ!'' uti sin underdåniga berättelse angående
undersökningen af sinnessjuka och sinnesslöa af den 8 december
1902 uttalat sina betänkligheter beträffande uppförande af dylika stora
sjukhuskomplex och i sina förslag till anläggning af nya anstalter icke
funnit sig böra förorda ett högre beläggningstal än 800. På grund häraf
och stödjande sig äfven på den erfarenhet, Sellberg själf förvärfvat sig i
saken, kunde han icke anse det välbetänkt att belasta Vänersborgs redan
förut alltför stora anstalt med ytterligare 58 platser, och han vore fullt
och fast öfvertygad om, att eu sådan åtgärd komme att inverka menligt
på såväl sjukvården som den ekonomiska administrationen af anstalten.
Tillkomsten af de föreslagna länspaviljongerna skulle komma att i väsentlig
grad öka det redan förut mycket ansträngande arbete och det dryga ansvar,
som hvilade på öfverläkaren vid en anstalt med 1,000 platser. Man borde

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

3

lägga märke till, att ökningen i arbetet ej blefve proportionell med tillökningen
i patientantalet utan ansenligt större, alldenstund länets sjuka
erfordrade särskild administration m. m. Det kunde invändas, att patientsiffran
vore ännu högre vid våra tvenne största anstalter i Lund och
Uppsala. Därvid vore dock att märka, att öfverläkarne vid dessa vid sin
sida hade asylläkare, som med dem delade ej allenast sjukvårdsarbetet
utan äfven den administrativa arbetsbördan och ansvaret, som vid Vänersborgs
anstalt vore lagda uteslutande på en enda person. Om paviljongerna
komme till stånd, skulle det utan tvifvel ej dröja länge, förrän ett
oafvisligt kraf på en asylläkare gjorde sig gällande.

A de statens anstalter, där länspaviljonger dittills blifvit uppförda,
både deras tillkomst varit till ovärderlig nytta för statens sjukvård, i det
de kunnat anordnas till öfvervakningsafdelningar, hvaraf dessa anstalter
dessförinnan varit i afsaknad. Denna synpunkt bortfölle helt och hållet
i föreliggande fall, alldenstund anstalten vid Vänersborg redan förfogade
öfver afdelningar för övervakning.

En annan omständighet, mot hvilken Sellberg icke kunde uraktlåta
att uttala sina allvarliga betänkligheter, vore det stora antalet platser af
öppen-dörr-systemet, som skulle uppstå, såvida landstingets ansökning bifölles.
Förut förfogade anstalten öfver 29 dylika platser för män och 25
för kvinnor. Tillkomme, såsom landstingets förslag innebure, ytterligare
29 platser för hvartdera könet, skulle den erhålla ej mindre än sammanlagdt
112 platser. Sellberg vore för sin del alldeles förvissad om, att ett
så stort antal sjuka, för hvilket öppen-dörr-systemet vore lämpligt, icke
kunde uppbringas, åtminstone icke under de 5 å 10 första åren af anstaltens
verksamhet. Äfven om den afdelning, som nu vore afsedd för
öppen-dörr-afdelning för 25 kvinnor, skulle användas som vanlig sjukafdelning,
blefve dock det återstående antalet platser, nämligen 87, för
stort. Alltför sannolikt vore det alltså, att åtminstone en, kanske båda
länspaviljongerna, inrättade efter öppen-dörr-systemet, måste appliceras till
vanliga sjukafdelningar, en omgestaltning, som skulle vålla icke allenast
många olägenheter, utan äfven ökade kostnader.

På grund af det anförda, ansåge Sellberg, att det icke skulle gagna,
utan tvärtom skada anstaltens blifvande verksamhet, om landstingets underdåniga
ansökan bifölles.

Skulle emellertid icke desto mindre denna vinna nådigt bifall, syntes
billigheten fordra, att åtminstone någon ersättning af landstinget tillerkändes
anstaltens öfverläkare för det betydligt ökade arbete och ansvar,
som därigenom komme honom till del. Man finge väl ock antaga, att
landstinget, då det hade för afsikt att befria sina egna tjänstemän från

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

en börda, som i stället pålades en statens tjänsteman, ej skulle vilja undandraga
sig detta.

För egen del anförde medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande den
10 mars 1905 följande.

Den ifrågavarande upptagningsanstalten, hvilken vore afsedd för
sådana sinnessjuka, som omförmäldes i 46 § i Kungi. Maj:ts förnyade
nådiga stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901, vore för länet
högeligen af behofvet påkallad, enär det ofta hände, att plats å någon
af statens anstalter ej kunde omedelbart beredas en sjuk, som däraf
vore i behof. Älfsborgs läns landsting hade visserligen vid de landstinget
tillhörande lasaretten i Vänersborg och Borås afdelningar för tillfällig
vård åt sinnessjuka med tillsammans 14 platser, men dels vore
detta antal otillräckligt för behofvet, dels vore afdelningarna — enligt
hvad landstingets kommitterade upplyst och enligt hvad medicinalstyrelsen
för öfrigt hade sig bekant angående afdelningen vid Vänersborgs
lasarett genom berättelser öfver inspektioner, verkställda af öfverinspektören
för sinnessjukvården i riket — i hög grad bristfälliga och föga
lämpliga för sitt ändamål.

Underdåniga framställningar liknande den ifrågavarande hade förut
blifvit af Kungl. Maj:t och Riksdagen bifallna, och överenskommelser i
anledning däraf fastställda emellan staten å ena sidan och följande
landsting å den andra, nämligen: Malmöhus läns angående upptagningsanstalt
vid Lunds hospital enligt nådiga bref den 12 juni 1891 och den 19
maj 1893, Värmlands läns angående sådan anstalt vid Kristinehamns
hospital eldigt nådigt bref den 29 maj 1896, Västernorrlands läns angående
dylik anstalt vid Härnösands hospital enligt nådigt bref den 19 maj 1899,
Uppsala läns angående liknande anstalt vid Uppsala hospital enligt nådiga
bref den 6 juni 1902 och den 30 januari 1903 samt slutligen Kronobergs
och Blekinge läns angående dylik anstalt vid Växjö hospital den 3 juni
1904. Af dessa hade de tre förstnämnda anstalterna varit i bruk ett
antal år, hvarunder de visat sig funktionera väl och vara till stort gagn
äfven för statens respektive anstalter genom de nya former af sinnessjukvård,
som med tillhjälp af dem kunnat genomföras, hvarförutom upptagningsanstalterna
främjade sinnessjukvården i allmänhet, därigenom
att de sjuka från början blefve förda till det hospital, där de skulle erhålla
slutlig vård, och sluppe en för dem ofta mycket menligt inverkande
förflyttning; vidare komme de sjuka under vård af speciellt utbildad
läkare och skötarpersonal, hvarjemte en större för sinnessjukvården
inrättad anstalt erbjöde en mängd för de sjukas kurerande och vård

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

5

lämpliga anordningar, Indika ej kunde finnas å ett lasarett, där afdelningen
för sinnessjuka icke kunde blifva annat än ett bihang.

Vid godkännandet af ritningar till landstingens upptagningsanstalter
hade medicinalstyrelsen lagt synnerlig vikt vid, att enhvar af dem fått
den för vederbörande statsanstalt lämpligaste anordningen; sålunda hade
alla de dittills uppförda länsanstalterna inredts som öfvervakningsafdelningar
för att afbjälpa de äldre hospitalens brist på sådana afdelningar.
Vid Vänersborgs nybyggda hospital och asyl vore emellertid nuvarande
behofvet af öfvervakningsplatser fullt tillgodosedt, och medicinalstyrelsen
hade därför tänkt sig, att länsanstalten där borde uppföras i form af två
villor för öppen-dörr-systemet — eller det slags afdelningar, hvaraf Vänersborgs
hospital och asyl hade största behofvet — i hvilket afseende
följande erinringar af medicinalstyrelsen gjordes.

Vid uppgörande af förslag till Vänersborgs hospital och asyl hade
särskilda för detta ändamål utsedda kommitterade framhållit lämpligheten
af att förlägga vissa sjukafdelningar i mindre byggnader, nämligen afdelningarna
för lugna och arbetsföra sjuka, som sålunda kunde få en
både för anstalten och dem själfva nyttig sysselsättning med jordbruksarbete
och befrias från åsynen af de svårare sjuka, men tillika vara så
nära hufvudsjukhuset, att de, om ett återfall eller svårare anfall inträffade,
kunde under den tiden återflyttas dit. Kommitterade hade vidare i
detta ärende anfört följande. Så länge vårt lands sinnessjukanstalter icke
lämnat utrymme för andra än de i det hela svårare formerna af sinnessjukdom,
både behofvet af byggnadsanordningar, liknande de nu föreslagna
villorna, gjort sig mindre gällande. Förhållandena syntes emellertid ändra
sig i samma mån, som antalet platser å anstalterna ökades, och tidpunkten
syntes vara kommen att äfven i vårt land utsträcka den äfven här tillämpade
tvångsfria behandlingen (det så kallade no-restraint-systernet) för en del
af de sinnessjuka därhän, att sådana sjukas hela lif och verksamhet å anstalterna
ordnades i större öfverensstämmelse med deras föregående lefnadssätt,
än som kunde ske å för övervakning särskildt beräknade sammanträngda
anstalter. Ett steg i denna riktning vore att fördela de lugnare,
arbetsföra sjuka i mindre, från de stora sjukhuskomplexen något afskilda
boningshus eller villor, dock beroende af den för hela anstalten gemensamma
hushållningen och af en väl afvägd tillsyn från sjukvårdens sida. Fördelen
däraf för icke blott de kroniskt utan ock för de akut sinnessjuka, hvilka
denna behandling kunde komma till godo, vore uppenbar och af utlandets sjukvårdserfarenhet
i stort omfång bekräftad. Olägenheten af att samla ett större
antal sinnessjuka inom slutna anstalter kunde också därigenom lättare undvikas.
Kommitterade hade ansett, att det antal sinnessjuka, som kunde befinnas

6

Statsutskottets Utlåtande IN. o 96.

lämpligt för sådan vård, kunde beräknas till 10 procent af hela sjukantalet. Den
ursprungliga planen till Vänersborgs hospital och asyl innefattade i enlighet
därmed 3 villor för nämnda ändamål med plats för 29 sjuka i
hvarje, hvarjämte en mindre öppen-dörr-afdelning skulle inrymmas i en
af de större sjukhusbyggnaderna. Då emellertid nämnda plan i sin helhet
vid gjorda kostnadsberäkningar visat sig medföra en alltför stor kostnad,
hade däri måst göras vissa inskränkningar, bland annat hade antalet villor
minskats från 3 till 1, ehuru — såsom kommitterade anfört — det
ursprungliga förslaget herde anses som det bästa från sjukvårdens synpunkt.

När sedermera Älfsborgs läns landstings delegerade inledt underhandlingar
med medicinalstyrelsen angående utsikterna för länet att få
vid Vänersborgs hospital och asyl uppföra en upptagningsanstalt, hade
den utvidgning åt den redan förut stora anstalten, som vore förenad med
tillmötesgående af länets önskan, liksom i föregående dylika fall, synts
icke böra medgifvas, med mindre någon särskild fördel för staten därigenom
kunde vinnas. Vid hospitalen i Lund, Kristinehamn med flera hade
genom länens byggnader erhållits moderna så kallade öfvervakningsafdelningar.
Sådana vore, såsom förut nämnts, obehöfiiga vid Vänersborgsanstalten,
där behofvet i detta hänseende tillgodosetts redan inom statens
egna byggnader. Däremot ansåge medicinalstyrelsen det för hospitalet
fördelaktigt, om den ursprungliga, förut antydda planen med t,ren ne så
kallade öppen-dörr-afdelningar kunde realiseras. Af denna anledning hade
framställts förslaget, att landstinget skulle uppföra de två dittills ur
planen utlämnade villorna eller paviljongerna, dock utan rätt att få
disponera mer än 30 platser, hvilket förslag landstinget nu för sin del
godkänt. Lika litet vid Vänersborg som vid öfriga hospital, där vederbörande
län tillåtits uppföra byggnader, skulle emellertid länets paviljonger
tjäna till mottagande af just länets till lasarettsvård berättigade sinnessjuka,
utan de nya afdelningarna borde införlifvas med anstalten och på tjänligaste
sätt för sjukvården disponeras, dock med förbehåll att 30 platser, 15 för
män och 15 för kvinnor, alltid och utan invändning skulle finnas disponibla
vid anstalten för sådana sinnessjuka från Älfsborgs län, som omförmäldes
i 46 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, och att
fullgod vård skulle dem beredas.

Ehuru hvar och en af de villor, som länet sålunda åtagit sig att
uppföra, vore beräknad att kunna mottaga intill 29 sjuka, skulle någon
orätt icke därigenom ske länet. Ty för 30 nyligen insjuknade patienter
kräfdes lika dyrbara byggnader som de tvenne ifrågavarande villorna och
nästan lika stort utrymme som de erbjudna, hvilket allt tydligen framhållits
för landstingets delegerade vid de i ämnet förda underhandlingarna.

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

Hvad anginge de ifrågasatta särskilda villkoren för bifall till landstingets
byggnadsförslag, hade landstinget anhållit, att enahanda bestämmelser
som för andra län tillhöriga dylika anstalter matte få gälla. I
första rummet komme då dagafgiften för de sjuka. Hvad denna afgift
beträffade, så hade medicinalstyrelsen genom Kung! Maj:ts nådiga bref
den 6 juni 1902 blifvit anbefalld att vid uppgörande af förslag till
överenskommelser af förenämnda art taga under öfvervägande, huruvida
icke nedsättning i den förut bestämda dagafgiften 2 kronor 50 öre skulle
kunna göras, utan att staten därigenom åsamkades någon förlust. I enlighet
med medicinalstyrelsens underdåniga förslag hade Kungl. Maj:t sedermera
bestämt dagafgiften för hvarje sjuk vid länsanstalterna vid Uppsala, Växjö
och Kristinehamns hospital till 2 kronor, och, då det vore lämpligt, att
samma afgift vore gällande för samtliga ifrågavarande upptagningsanstalter,
och den syntes vara tillräcklig att skydda staten för förlust, ansage
medicinalstyrelsen denna dagafgift böra gälla äfven för nu ifrågavarande
anstalt.

Rörande öfriga villkor hade medicinalstyrelsen intet att erinra mot
tillämpandet af samma bestämmelser, som förut i liknande fall vunnit
Kungl. Maj ds godkännande, allenast med de modifikationer, som betingades
af hvad medicinalstyrelsen förut anfört samt af lokala och dylika för hållanden

och som framginge af den formulering af villkoren för öfverenskommelsen,
som af medicinalstyrelsen föreslagits.

Slutligen bemötte medicinalstyrelsen några af de utaf anstaltens öfverläkare
uttalade betänkligheterna mot bifall till landstingets framställning.

Medicinalstyrelsen erinrade därvid först därom, att öfverläkartjänsten
vid hospitalet ännu icke varit tillsatt, då förut berörda underhandling
med landstingets delegerade ägt rum, hvarför icke heller öfverläkarens
mening på förhand kunnat inhämtas.

Hvad därefter beträffade beläggningssiffran, så vore Vänersborgs
hospital och asyl beräknad att lämna vård för 150 akuta och 850

kroniska fall af sinnessjukdom; genom bifall till landstingets begäran

skulle tillkomma 30 nya platser, icke 58 såsom öfverläkaren genom

missuppfattning uppgifva. Visserligen kunde 58 sjuka inrymmas i de
båda villorna, men å andra sidan komme mottagandet inom de slutna
afdelningarna af ytterligare 30 akut sjuka att taga vida större utrymme
i anspråk än som beräknats för 30 asylpatienter. Antalet sjukplatser
vore emellertid redan förut så pass stort, att medicinalstyrelsen kunnat
draga i betänkande att tillstyrka bifall till landstingets underdåniga framställning,
om icke därigenom så stora fördelar skulle vinnas för staten,
att olägenheterna däraf kunde anses kompenserade. Förut vore anfördt

8

Statsutskottets Utlutande N:o 96.

de särskildt sakkunnigas yttrande angående förslaget med tre villor för
öppen-dörr-systemet, och att endast nödvändigheten att åvägabringa besparingar
i anläggningskostnaden förmått
förslag, hvilket af dem själfva betraktats som det lämpligaste.

De stora anstalterna vid Lund och Uppsala hade, då länets byggnad
på det senare stället inom kort blefve färdig, hvar sin upptagningsanstalt,
och trots det att hvardera af dessa anstalter i sin helhet vore större än
och särskildt hade plats för mer än dubbelt så många akut sjuka som
Vänerborgs hospital och asyl och att sådana sjukas vård kräfde långt
mera omtanke och arbete än vården af de kroniskt sjuka, hade vid planläggning
af dessa länsanstalter ingen funnits, som på grund af den relativt
ringa tillökningen af sjukplatsernas antal hyst betänkligheter mot att
gå landstingens i sinnessjukvårdens intresse gjorda framställningar till
mötes, då de underkastat sig att inreda sina byggnader på det för hospitalen
i det hela tjänligaste sättet. Det måste också medgifvas, att några
olägenheter eller vådor icke försports vid Lunds hospital på grund af
den där förlagda länsansfalten, hvilken nu ett 10-tal är varit begagnad.
Medicinalstyrelsen ansåge också, att öfverläkarens fruktan för ökadt arbete
med länets sjuka vore öfverdrifven, icke endast därför att dessa blefve
allenast .BO i stället för af öfverläkaren antagna 58, utan äfven på grund
däraf, att öfverläkaren icke finge någon skyldighet att på förhand granska
länspatienternas intagningshandlingar eller pröfva deras behof af anstaltsvård,
hvilka skyldigheter skulle tillkomma lasarettsläkaren i Vänersborg;
ej heller erfordrades särskild föredragning af deras ansökningshandlingar
inför direktionen; och vid sjukvården lomme den nya bördan gifvetvis
att delas mellan öfverläkaren och de underordnade läkarne.

Öfverläkaren Sellbergs antagande, att länsanstaltens tillkomst skulle
inom kort framkalla ett oafvisligt kraf på anställande af en asylläkare,
kunde medicinalstyrelsen icke heller biträda. Vid Vänersborgs hospital
och asyl skulle enligt den fastställda afiöningsstaten anställas en öfverläkare,
två biträdande läkare samt två underläkare, hvilket antal med
särskild hänsyn till det ringa antalet platser för akuta fall borde anses
vara fullt tillräckligt äfven med den tillökning af platserna, som skulle
äga rum genom länsanstaltens tillkomst. Vid jämförelse med till exempel
Vadstena hospital och asyl, hvilken anstalt hade 3 läkare och 800 platser
för akuta och kroniska fall, däraf 26 för lista klass, måste anstalten vid
Vänersborg till och med anses blifva väl försedd med läkare. Därtill
lomme, att administrationen af en anstalt med från början planlagdt
antal sjukplatser vore mindre kräfvande än skötseln af anstalter, hvilka,
tid efter annan, erhållit så betydliga utvidgningar, som fallet varit vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

9

anstalterna både i Vadstena, Lund och Uppsala. Det vore nämligen
svårt, ofta omöjligt, att vid betydande utvidgningar ernå sådan ändamålsenlighet
i de särskilda byggnadernas inbördes läge som vid en fullständig
nyanläggning.

Medicinalstyrelsen delade ej heller öfverläkaren Sellbergs uttalade
betänkligheter mot det procenttal sjuka, som skulle vårdas efter öppendörr-system,
om länsanstalten komme till stånd. Äfven om den af Sellberg
omnämnda öppen-dörr-afdelningen för 25 kvinnor i ett af de större
husen medtoges i beräkningen — hvithet dock ingalunda vore behöflig!,
då denna afdelning utan kostnad kunde göras sluten — skulle antalet
nämnda sjukplatser ungefär motsvara det procenttal, som kommitterade
ansett som det lämpligaste, eller 10 procent af hela beläggningssiffran.
Medicinalstyrelsen vore emellertid efter senare års erfarenheter förvissad
om, att detta tal kunde sättas ej obetydligt högre. Sedan den i enlighet
med Kungl. Maj:ts nådiga bref den 3 juni 1903 anordnade kolonivården
af sinnessjuka i Korsberga blifvit igångsatt, hade den under loppet af
några månader kunnat mottaga 53 sjuka från Växjö hospital, motsvarande
ungefär 23 procent af hospitalets hela beläggningssiffra, och därvid vore
äfven att märka, att kolonivården vore en betydligt friare behandlingsform
än det så kallade öppen-dörr-systemet. Dessutom funnes det intet
hinder för att när som helst förändra de af landstinget begärda villorna
till slutna afdelningar, en förändring, sou), såvidt medicinalstyrelsen kunde
finna, ej behöfde förorsaka några nämnvärda kostnader.

Med anledning af att Sellberg framhållit, att billigheten fordrade,
att åtminstone någon ersättning af landstinget tillerkändes anstaltens
öfverläkare för det betydligt ökade arbete och ansvar, som genom länsanstalten
komme på hans lott, anförde medicinalstyrelsen, med framhållande
af att någon sådan ersättning icke förut vid liknande fall blifvit
af någon öfverläkare ifrågasatt, att det ökade arbete, som länets sjuka
komme att förorsaka, icke skulle drabba ensamt anstaltens öfverläkare
utan äfven öfrig läkarepersonal, syssloman och hans biträden samt uppsyningspersonalen.
Enligt gällande öfverenskommelser mellan kronan
och åtskilliga andra landsting tillerkändes dessa mot den af Kungl.
Maj:t fastställda dagafgiften fri vård för de sjuka; och utöfver denna
dagafgift torde intet landsting vara villigt utbetala ersättning till hospitalens
tjänstepersonal. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning vore äfven
öfverläkaren skyldig att mot den ersättning, honom enligt gällande lönest.
at tillkomme, handhafva vården af det antal sjuka, Kungl. Maj:t bestämde
för anstalten; och skulle läkarkrafterna af någon anledning fram jSill.

till Riksd. Prot. 1905. 4 Samt. 1 Afd. 54 Raft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

deles kräfva förstärkning, så torde det blifva statens och ej landstingets
sak att därom draga försorg.

Då medicinalstyrelsen sålunda i olikhet med öfverläkaren Sellberg
ansåge, att den föreslagna länsanstalten skulle medföra ej oväsentliga fördelar
för Vänersborgs hospital och asyl och samtidigt i hög grad gagna
sinnessjukvården i länet, tillstyrkte medicinalstyrelsen bifall till den af
Alfsborgs läns landsting gjorda underdåniga framställningen på följande
villkor:

att för mottagande af sinnessjuka från Alfsborgs län i sådana fall,
som omförmäldes i 46 § af stadgan angående sinnessjuka den 14 juni
1901, länets landsting berättigades att å staten tillhörigt område vid
Vänersborgs hospital och asyl '' och på plats, som af medicinalstyrelsen,
bestämdes, samt i enlighet med af medicinalstyrelsen godkända ritningar
uppföra två byggnader efter så ballad! öppen-dörr-system af samma storlek
och beskaffenhet som en vid anstalten redan uppförd dylik byggnad;

att landstinget vidkändes kostnaden ej mindre för byggnadernas uppförande
med dithörande stadig grundläggning, värmeapparater och vattenledningsrör,
än äfven för all annan fast inredning med mera, som erfordrades
för byggnadernas begagnande, samt att landstinget för framtiden
bestrede underhållskostnaden därför;

att staten anskaffade och underhölle all den lösa utredningen samt
ombesörjde och bekostade allt hvad för de sjukas vård i öfrigt erfordrades; att

landstingets byggnader införlifvades med hospitalets öfriga för
sjukvården afsedda afdelningar, samt att hospitalets styrelse berättigades
att fritt förfoga öfver dem och använda dem för vård af sinnessjuka
utan afseende på om dessa tillhörde Alfsborgs eller något annat län;
dock med villkor, att för sinnessjuka i de fall, som omförmäldes i 46 §
af stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, trettio platser, 15 för
män och 15 för kvinnor, alltid och utan invändning funnes disponibla
till upptagning endast för sjuka från Alfsborgs län och att en fullgod
vård bereddes dessa;

att granskning af ansökningshandlingar om tillfällig hospitalsvård åt
däraf i behof varande sinnessjuka från Alfsborgs län skedde i den ordning,
att ifrågavarande patienter af läsår ettsläkaren i Vänersborg remitterades
till länsafdelningen på Vänersborgs hospital för att där vårdas, till
dess för deras hospitalsvård föreskrift^ intyg och ansvarsförbindelser
genom lasarettsdirektionens i Vänersborg försorg anskaffats; hvarefter
dessa sjuka, såvidt de pröfvades vara till vård å anstalt för sinnessjuka
berättigade, borde vinna inträde i alldeles samma ordning som andra

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

11

sinnessjuka och utan något som helst företräde för dem såsom tillhörande
Alfsborgs län;

att för hvarje patient erlades afgift till staten, hvilken afgift för de
första fem åren efter det anstalten tagits i bruk utginge med 2 kronor
för dag och därefter för fem är i sänder bestämdes af Kung! Maj:t på
medicinalstyrelsens förslag och efter landstingets hörande;

att afgiften betalades kvartalsvis af lasarettsdirektionen i Vänersborg;

att emellertid ett minimibelopp af tre tusen kronor för hvarje år
skulle i patientafgifter till staten utgöras;

att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrefves
eller blefve å hospital eller asyl intagen, landstingets betalningsskyldighet
för samma patient upphörde, hvarför underrättelse därom genom hospitalets
syssloman utan dröjsmål borde lämnas lasarettsdirektionen med
uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å anstalten vårdad;
samt

att staten och landstinget förbehölles ömsesidig rätt till uppsägning
af öfverenskommelsen, att upphöra 2 år efter uppsägningen, med skyldighet
för staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaderna, därest
uppsägning skedde af staten, med det belopp, som bestämdes af fem gode
män, af hvilka staten och landstinget utsåge två hvardera och de sålunda
välde den femte, dock att värdet icke finge öfverstiga verkliga kostnaden
för byggnadernas uppförande, samt, därest uppsägningen skedde af landstinget,
med två tredjedelar af det på förenämnda sätt bestämda värde.

Det nu uppgjorda förslaget till öfverenskommelse mellan staten, å
ena, samt Alfsborgs läns landsting, å andra sidan, är affattadt i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de förslag till liknande uppgörelser mellan
staten samt Malmöhus läns landsting år 1891, Värmlands läns landstingår
1896, Västernorrlands läns landsting år 1899, Uppsala läns landsting
år 1902 samt Kronobergs läns och Blekinge läns landsting år 1904, hvilka
blifvit af såväl Riksdagen som Kungl. Maj:t godkända. Det i alla dessa
förslag förekommande uttryck, att landstingens betalningsskyldighet för
patient, som från lasarett till anstalten remitterats, upphör, då patienten
intages å hospital eller asyl, afser naturligtvis här det fall, att patienten,
efter i stadgad ordning vunnen behörighet till vård å hospital eller asyl,
därstädes erhåller sådan, men åsyftar däremot icke den händelse, att
någon till anstalten hörande patient, innan behörighet till vård såsom
hospitals- eller asylpatient i vederbörlig ordning ernåtts, i stället för att
vårdas i anstalten inlägges å hospitalet.

Hvad angår dagafgiften tillåter jag mig erinra, att densamma be -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 96.

stämts till två kronor för patient, förutom vid de af medicinalstyrelsen
angifna anstalter, jämväl vid Malmöhus läns landstings upptagningsanstalt
vid Lunds hospital på grund af nådigt beslut den 17 februari 1905. Då
den nu föreslagna dagafgiften sålunda öfverensstämmer med de dagafgifter,
som på senare åren lastställts för upptagningsanstalter, och det
synes mig lämpligt, att samma afgift gäller för samtliga dylika anstalter,
har jag icke något att härvid anmärka.»

Då väsentliga fördelar skulle genom det nu föreliggande förslagets
antagande och utförande vinnas närmast för vården af de i 46 § af förenämnda
stadga afsedda sinnessjuka, nämligen sådana, som vore i trängande
behof af vård å hospital, men för hvilka plats därstädes icke kunde
genast beredas, och då villkoren i förslaget syntes affattade med behörigt
afseende å såväl statens som länets intressen, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu förevarande framställning.

På de skäl, som till stöd för Kungl. Maj:ts förslag blifvit anförda,
får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 april 1905.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.