Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

1

N:o 92.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1905, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag
för vissa undersökningar rörande fiske- och mindre hamnar.

(I. A.)

Uti en till Riksdagen den 17 mars 1905 aflåten proposition (n:o
91) har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att, för verkställande af undersökning af de lokala förhållandena å Sveriges
kuster med hänsyn till behofvet af och betingelserna för anläggning
af nya och förbättring af redan befintliga fiske- och mindre hamnar,
på extra stat för år 1906 bevilja ett anslag af 20,000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna högst 5,000 kronor.

Till ofvannämnda statsi''ådsprotokoll har föredragande departementschefen
yttrat följande:

»Bland från statsmakternas sida vidtagna åtgärder till främjande
af landets kust- och hafsfiske!! intager statens deltagande i kostnaderna
för byggandet af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, ett framskjutet
rum. Frågan om under hvilka villkor detta statens understöd
bör utgå, såväl för att komma till största möjliga nytta som ock för
vinnande af betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådana
hamnanläggningar, har på grund af denna svårlösta frågas betydelse
Uih. till Riksd. Prot. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 51 Höft. (N:o 92). 1

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

vid flere tillfällen — senast år 1898 — varit föremål för Riksdagens
pröfning.

I underdånig skrifvelse den 8 december 1896. riktade dåvarande
ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, doktorn A. V. Ljungman
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behofvet af en ändring i då gällande
villkor för erhållande af bidrag till anläggande af fiskehamnar från
anslaget till understödjande af brobyggnader och företrädesvis mindre
hamnbyggnader m. in. Då understöd från detta anslag lämnades för
hamnanläggningar och hamnförbättringar vid fiskelägen, kräfdes enligt
gällande villkor för bidrags åtnjutande, att fiskeläge, som undfinge
sådant understöd, skulle själft tillskjuta minst en tredjedel af den beräknade
kostnaden, genom hvilken fordran emellertid ändamålet med det
af Riksdagen anvisade anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de
flesta fiskelägen, som behöfde hamnförbättringar, tmre i den svaga
ekonomiska ställning, att den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen
fullständigt öfverstege krafterna eller ock blefve alltför betungande och
därigenom verkade hämmande på näringslifvet.

Med stöd af dessa inom skilda delar af riket kännbara olägenheter
hemställde Ljungman, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
utverka sådan ändring i villkoren för bidrag från anslaget i fråga, att
af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskildt fall sig företeende förhållanden,
beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med från
två tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.

Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
afgaf styrelsen — efter att hafva lämnat Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads,
Malmöhus, Blekinge, Kalmar och Gottlands län tillfälle att i ärendet
afgifva yttranden — den 5 november 1897 det sålunda infordrade utlåtandet,
i hvilket styrelsen anförde, hurusom af hvad Kung]. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga förenämnda län yttrat framginge, att ett stort
behof ansåges föreligga af förändring uti då gällande villkor i afseende
å erhållande af statsunderstöd för anläggning af fiske-och andra
mindre hamnar vid den öppna kusten såväl beträffande understödets
storlek som ock i fråga om underhållet af dylika hamnanläggningar.

Styrelsen öfvergick därefter till en närmare redogörelse för de
bestämmelser, som vore gällande i fråga om fiskehamnars anläggning
och underhåll i grannländerna Norge och Danmark, och anförde därvid
i hufvudsak, att, enligt därom inhämtade upplysningar, i Norge icke
förefunnes bestämda föreskrifter, gällande för förhållandet emellan statsbidraget
och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

3

utan vore detta förhållande vid hvarje särskild! fall beroende af stortingets
beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant ägde
rum på två olika sätt i landets sydliga och i landets västliga och nordliga
delar, i det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och
med Stavangers amt hamnarna byggdes hufvudsakligen för statsmedel
med större eller mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidragsåsom
regel utgjort tio procent af anläggningskostnaden, men i särskilda
fall uppgått till tjugufem procent, under det att stundom bidragen
inskränkt sig till en och eu half till två procent; att å landets västliga
och nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 blifvit inrättad en
särskild, under statens förvaltning stående liamnfond, hvars medel uteslutande
skulle användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna
fiskeridistriktena; att denna fonds intäkter bestode af s. k. fisketionde,
som eidades genom olika utgifter, hvilka för perioden 1874 till den
30 juni 1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje
särskildt hamnarbete förelädes stortinget, som i regel bestämde bidraget
från statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en
tredjedel; att i afseende å underhållet af fiskehamnarna, dessa underhölles
på statsverkets eller statsverkets och hamnfondens bekostnad
på det sätt, att uppkommande skador afhjälptes genom statens distriktsingenjör
af allmänna underhållsmedel, hvilka årligen beviljades af stortinget,
eller ock, därest skadorna vöre omfattande, gjordes till föremål
för särskild! anslag af stortinget.

Beträffande förhållandena i Danmark anförde styrelsen, att statsunderstöd
till båthamnar och fiskehamnar därstädes beviljades såsom
lån med en ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles
bevekande omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller
för ett visst antal år; att hamnanläggningarna utfördes under kontroll
af offentlig myndighet; att hamninkomsterna skulle i första rummet
användas till lånets amortering samt att hvad af inkomsterna kunde
återstå skulle afsättas till betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet;
att i brist af antaglig säkerhet härför vederbörande amt eller
kommuner måste åtaga sig att, därest hamnens behöriga underhåll icke
kunde bekostas af hamnens egna medel, tillskjuta erforderligt belopp
af kommunens kassa; samt slutligen att, därest vederbörande kommunala
förvaltningsmyndighet icke ville åtaga sig de för lånet bestämda
villkoren, låneunderstödet ej beviljades, med mindre än att lånesökandena
kunde på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för lånets användning
som för hamnens underhåll.

Efter denna redogörelse för förhållandena i Norge och Danmark

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det syntes otvifvelaktigt,
att _ den af Ljungman väckta frågan vore af stor betydelse för fiskerinäringen
och därför förtjänt af allt afseende, men att, då densamma
nära sammanhängde med villkoren för fiskehamnars underhåll, båda
dessa frågor borde i ett samband behandlas.

På sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda
län, utom Gottlands, framhållit, mötte för delägande uti fiskehamnar
stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas underhåll.
Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att staten
i allmänhet icke kunde påräkna, att djdika anläggningar, som genom
anslag befrämjades, skulle bibehållas i ett för anläggningens ändamål
fullgodt skick, såvida staten icke därvid beredde sig på att själf ombesörja
underhållet, där sådant bruste. I annat fall skulle statens uppoffringar
för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid visa
sig ändamålslösa.

Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till
hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,
och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,
huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej, i
hvilket afseende styrelsen omförmälde, huruledes vid åtskilliga fiskelägen
börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett och
annat ställe kunde anses medföra den hufvudsakliga trafiken, samt
huruledes vid andra fiskelägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,
varfsrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriell rörelse.

Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lämnats
för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men därigenom
vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare
och således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det vore ännu
oafgjordt, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka sig
dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att erhålla säkra
hamnar.

Slutligen hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förändring
af däri använd fartygsmateriel, att den kräfde väsentligt större
djup och utrymme än den äldre materielen, till hvilket förhållande hänsyn
måste tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya
hamnar äfven å platser, där fiske idkats med den svagare materielen.

Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren
stegrade arbets- och materialpris gjorde hamnanläggningarna väsentligt
dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,
och därmed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

5

tillskott, till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till
en tredjedel af beräknad kostnad.

Én annan följd däraf funne styrelsen äfven vara, att staten numera
icke kunde eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så
nära intill hvarandra, som kunnat ske, då man nöjt sig med jämförelsevis
billiga anordningar, utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande
på något större afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets
tillgodoseende äfven borde vara fullt tillräckligt, blott de förlädes där
de kunde äga bestånd och hvarest till hamnen hörande utrymme å land
vore beredt för såväl bosättning som för skötsel af fiskredskap och
fiskeprodukter, och kunde hamnarna i sådant fall göras väsentligt starkare
och rymligare, än om krafterna skulle splittras på flere småhamnar.

Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl
genom ökade hamnpenningar som genom ökad fiskarbefolkning.

Gifvet vore emellertid, att vid äfven eu varsam tillämpning af
denna åsikt icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet
som vid ett vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena; och
såväl häraf som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s. dyrbart
byggnadssätt kunde, enligt styrelsens åsikt, stöd hämtas för ett
proportionsvis högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning af
företrädesvis fiskehamnar.

Men härmed sammanhängde äfven den ej mindre viktiga frågan
om fullbordade hamnarbetens framtida underhåll. Där hamnar anlades
vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare eller hamnarmar,
omslutande ett större eller mindre vattenområde utmed kusten, vore de
utsatta dels för oberäkneliga påkänningar af våldsam sjögång, dels för
uppgrundning genom slam, som medfördes af de vid kusterna existerande,
alltför litet kända hafsströmmarna, och vore därför underhållet
af sådana hamnar förenadt med en knappast beräknelig risk, hvilken
dock kunde i väsentlig mån nedbringas genom skyndsamt och ändamålsenligt
botande af uppkommande småskador samt genom åtgärder
till förebyggande af börjande uppgrundningars fortgång.

Genom påpasslighet vid afhjälpande af uppkommande skador
kunde nämligen dessa afvärjas eller deras botande åstadkommas för
ringa kostnad. Och häraf förklarades den stora betydelse, som läge i
underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen
i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna intresset
kraftigt manade dem till påpassligt arbete.

I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats
genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträf -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

fande statsbidraget till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande
hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge
alltid ägt rum och för öfrig!, kunde ett dylikt kontrakt med en icke
fastighets ägan de befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.
Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet
flerstädes lämnade mycket öfrigt att önska samt att exempelvis underhållsskyldigheten
icke kunnat trots kontraktsförbindelse därom uttagas,
och då styrelsen föreställt sig, ej mindre att de, som ägde jord och
fisken invid fiskelägena, kunde hämta direkt vinst eller värdeförhöjning
å sin egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap
och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara
intresserade af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling inom
sin ort och därför kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser
beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid
afgifvande af förslag till fördelning af 1896 och 1897 årens fonder
hemställt om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser
af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896
hade Kungl. Maj:t i enlighet därmed beslutat. Denna fordran föranledde
då visserligen, att de båda anslagen ej kundo af intressenterna
tillgodogöras, men under år 1897 hade genom vederbörande sockenkommuns
beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen, som därpå
kommit till utförande.

I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,
funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.

Om emellertid staten kraftigare än dittills skulle understödja
mindre och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde
detta, enligt styrelsens åsikt, icke ske utan att, på sätt på senare åren
ägt rum, betryggande säkerhet förefunnes för underhållet; och därest,
på sätt de fleste af Kungl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört,
detta icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap och
landsting, återstode knappast annat val än att detsamma, i hvad det
rörde hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten och att
kostnaderna därför bestriddes dels med statsmedel, dels ur en för
hvarje län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter, uttagna
från dem, som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma
af exempelvis någon andel af de utgifter, hvilka nu utginge till samma
läns hushållningssällskap och landsting, eller genom annan på indirekt
väg uttagen skatt.

Slutligen anförde styrelsen, att såsom ett ytterligare oeftergiflig!
villkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning borde föreskrifvas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

7

att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och torkning af
fiskredskap samt för lastning, lossning och magasinering af gods skulle
anses såsom inrättning för allmänt behof och fråga om ersättning till
vederbörande ägare för egendoms afstående vara i behörig ordning
afgjord, innan statsbidraget utbetalades. 1 annat fall skulle hamnen
icke blott öka jordens värde för grundägaren, utan i själfva verket
blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för fiskarbefolkningen.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de af Riksdagen
enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:o 69) stadgade allmänna
villkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att i
mom. 3 af samma villkor infördes det tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet
kunde i fråga om mindre och företrädesvis fiskehamnar
af Kung]. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade
kostnaden, dock med villkor, att betryggande säkerhet för framtida
underhållet af sådan hamnanläggning ställdes samt att hamnen med
tillräckligt jordområde afsattes för allmänt behof.

Då Kungl. Maj:t i nådig proposition den 15 januari 1898 föreslog
Riksdagen att besluta dylik ändring i förut gällande villkor och bestämmelser
för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag för anläggning
och ombyggnad af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar,
blef äfven önskvärdheten af, att staten kraftigare än förut understödde
dylika hamnbyggnadsföretag, erkänd af Riksdagen, som i skrifvelse den
13 maj 1898, särskild! med anledning af den under senare tid väsentligt
ökade kostnaden för anordnande af sådana hamnar på ett sätt,
som fullt motsvarade behofvet, och med hänsyn därtill, att i följd häraf
det statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden, som enligt gällande
bestämmelser kunde af fonden beviljas, i många fall vore otillräckligt
för att möjliggöra utförandet af dylika företag, äfven där desamma
otvifvelaktigt skulle blifva till stor nytta för orten, förmälde sig icke
hafva tvekat att besluta sådan ändring i gällande stadganden, att statsbidrag
för omförmälda ändamål skulle kunna utgå med nio tiondedelar
af den beräknade kostnaden. Ett oeftergiflig! villkor för medgifvande
af sådan höjning i statsanslagen ansåge Riksdagen dock vara, att frågan
om framtida underhållet af de hamnar, för hvilka statsunderstöd sålunda
åtnjutits, blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad.

I sådant afseende framhöll Riksdagen, att, då enligt hvad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen upplyst de underhållsförbindelser, som på
grund af gällande bestämmelser afgifvits, i många fall visat sig icke
innefatta betryggande säkerhet för anläggningens framtida vidmakt -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

hållande och då därjämte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i flere
län med styrka framhållits, hurusom stora och ofta oöfvervinneliga
svårigheter mötte för anskaffande af den ftrrdrade garantien i berörda
hänseende, en mer tillfredställande anordning till beredande af säkerhet
för hamnarbetens underhåll syntes af behofvet påkallad, men att,
ehuru såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande departementschef
uttalat sig för åtgärder i denna riktning, något genomfördt
förslag härom dock ej blifvit för Riksdagen framlagdt. Kungl.
Maj:ts proposition inskränkte sig nämligen, i hvad den afsåge förevarande
fråga, till uppställande af det villkor för det förhöjda statsbidragets
utgående, att betryggande säkerhet lämnades för det framtida
underhållet, men angaf däremot icke närmare denna säkerhets beskaffenhet
och anvisade ej heller någon utväg, på hvilken densamma
skulle kunna med mindre svårighet, än som visat sig vara fallet, af
vederbörande åstadkommas. Det syntes emellertid Riksdagen, att ett
försök till lösningen af denna viktiga fråga borde göras.

Med afseende å hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekat
angående den stora betydelse, som läge däruti, att beträffande de
anläggningar, om hvilka här vore fråga, underhållsskyldigheten vore
bunden vid de närboende eller kommunen i dess mer eller mindre vidsträckta
bemärkelse, enär vid hamnanläggningar uppkommande skador
ofta kunde för en jämförelsevis ringa kostnad afvärjas eller botas, för
så vidt åtgärder för ändamålet i god tid vidtoges, i hvilket afseende
den uppmärksamhet samt det påpassliga arbete, som erfordrades, icke
kunde förväntas, utan att enskilde eller kommuner i orterna vore af
eget intresse därtill manade, kunde det ej synas lämpligt, att staten
skulle öfvertaga underhållet af omförmälda anläggningar. Däremot
skulle det enligt Riksdagens mening vara synnerligen fördelaktigt, om
ansvaret härför komme att hvila på vederbörande landsting. För detta
ändamåls vinnande funne Riksdagen dock erforderligt, att särskilda
medel till bestridande af underhållskostnaderna ställdes till landstingets
förfogande, i hvilket afseende Riksdagen ansåge, att af statsanslaget,
som skulle kunna utgå med nio tiondedelar af den beräknade kostnaden
för företaget, endast sju niondedelar borde få användas för arbetets utförande,
hvaremot återstående två niondedelar af anslaget borde afsättas
till eu under vederbörande landstings förvaltning ställd hamnfond, till
hvilken jämväl skulle ina;å viss del af de afgifter, som komme att upptagas
för hamnens begagnande, och skulle fondens tillgångar få användas
för det behöriga underhållet af dessa hamnar.

I enlighet härmed beslöt 1898 års Riksdag ock sådan ändring af

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

9

förut, gällande villkor för erhållande och åtnjutande af anslag till anläggning
och förbättring af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar,
att anslagen skulle kunna af Kungl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar
af den beräknade kostnaden, af hvilket statsanslag likväl endast sju
niondedelar finge användas till arbetets utförande, hvaremot återstående
två niondedelar af anslaget skulle afsättas till en under vederbörande
landstings egen förvaltning ställd hamnfond, till hvilken jämväl skulle,
elter Kungl. Majrts bestämmande, inflyta viss andel af afgifter, upptagna
för hamnens begagnande, därvid före utlämnandet af någon del af
statsanslaget skulle vara styrkt, dels att vederbörande landsting åtagit
sig att ansvara för framtida underhållet af hamnbyggnaden, för hvilket
underhåll ofvan omförmälda fond finge anlitas, dels och att ej mindre
själfva området för hamnen än äfven ett för den rörelse, som skulle i
hamnen bedrifvas, tillräckligt område i land blifvit för det gemensamma
behofvet afsöndrade.

De sålunda af 1898 års Riksdag beslutade villkoren för utbekommande
af understöd från ifrågavarande anslag, hvilka villkor fortfarande
äro gällande, hafva emellertid särskildt på grund af landstingens
obenägenhet att åtaga sig ansvaret för framtida underhållet af hamnbyggnader
icke medfört åsyftad verkan.

I underdånig skrifvelse den 13 november 1903 har landtbruksstyrelsen
påpekat detta missförhållande och därvid framhållit, hurusom
erfarenheten visat, att hvarken beliöfliga fiskehamnar kommit att byggas
eller nödiga reparationer å sådana att utföras, hvilket särskildt för hafsfisket
medfört de största olägenheter.

I Danmark och Norge hade genom statens försorg redan för länge
sedan uppgjorts planer för hamnbyggnaders företagande. I det förstnämnda
landet hade därförinnan utredning verkställts rörande behöfligheten
inom olika orter af fiskehamnar samt hvilka fiskehamnar borde
på statens bekostnad eller med understöd af statsmedel åvägabringas
äfvensom ritningar och kostnadsförslag för desamma uppgjorts.

För att de svenska fiskehamnarnas beskaffenhet skulle kunna fullständigt
utrönas, förslag uppgöras om byggandet af erforderliga dylika
hamnar och redan förefintliga sådanas iståndsättande samt sättet utredas,
hvarpå dessa arbeten skulle kunna bringas till stånd, syntes detlandtbruksstyrelsen
nödvändigt, att åtgärder från statens sida i sådant syfte vidtoges.
För sin del ansåge landtbruksstyrelsen lämpligt vara, att en
sådan utredning verkställdes genom två af Kungl. Maj:t utsedda personer,
däraf eu fiskeritjänsteman och en hamningenjör, samt att åt dem meddelades
uppdrag att åvägabringa utredning, hvar fiskehamnar vid länens
Bill. till liihsd. Frot. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 51 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

kuster, särskilt inom sådana län, där skärgård ej funnes, vore mest af
behofvet påkallade och i hvilken ordning hamnarna borde förekomma
till ny- eller ombyggnad eller reparation, och att för nämnda ändamål
uppgöra en öfversikt öfver det fiske och den kustfart, som funnes eller
som borde kunna uppstå vid de olika fiskehamnarna, samt de tekniska
betingelser, som på platsen för hvarje viktigare redan befintlig eller
erforderlig hamn förefunnes för hamnens anläggning och bestånd, samt
kostnaderna för hvarje särskild hamnbyggnad, approximativt beräknade.

De personer, som sålunda af Kungl. Maj:t utsåges, syntes böra
erhålla nådigt bemyndigande att få för upplysningars vinnande hänvända
sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen samt andra myndigheter,
att efter eget godtfinnande företaga erforderliga resor inom landet
samt att till biträde antaga en ingenjör för kostnadsberäkningar m. in.

Det arbete, som sålunda föreslagits skola utföras af ifrågavarande
personer, ansåge landtbruksstyrelsen kunna fullbordas under ett års tid
och kostnaden för detsamma kunna beräknas till högst 5,000 kronor,
däraf arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställde landtbruksstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga åt två sakkunniga personer,
däraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör, att verkställa ifrågavarande
utredning samt till Kungl. Maj:t afgifva de förslag, som däraf
kunde föranledas, med rätt för dem att för uppdragets fullgörande
erhålla hvardera ett arfvode af 500 kronor jämte resekostnads- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente
samt med bemyndigande att vidtaga åtgärder och infordra upplysningar,
på sätt i det föregående blifvit föreslaget, dock att sammanlagda kostnaden
för de utgifter, som komme att af bemälda uppdrag förorsakas,
icke finge, arfvoden och resekostnadsersättning åt de af Kungl. Maj:t
utsedda personer oberäknade, öfverstiga 4,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blifvit anbefalld att öfver
denna landtbruksstyrelsens framställning afgifva underdånigt utlåtande,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 1 innevarande månad till
Kungl. Maj:t inkommit med sålunda infordradt utlåtande, i hvilket styrelsen
anfört, hurusom under de år, som förflutit efter Riksdagens
ofvan anförda år 1898 fattade beslut, erfarenheten visat, att lösningen
af frågan om fiske- och småhamnarnas underhåll icke stode att finna
på det af Riksdagen anvisade sättet. Vid de icke få tillfällen, då
fiskarbefolkningen i skilda län efter riksdagens gifna anvisning vädjat
till vederbörande landsting för erhållande af den i och för sökt statsbidrags
anvisande erforderliga garantien för deras hamns framtida under -

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

11

håll, hade landstingen nästan undantagslöst vägrat att åtaga sig ansvaret
för hamnunderhållet, med påföljd, att både gagneliga nyanläggningar
och behöfliga, för fiskerinäringens utveckling trängande förbättringar
icke kommit till stånd. Endast en enda gång hade erforderlig underhållsförbindelse
kunnat från landsting erhållas, i det att Göteborgs och
Bohus läns landsting år 1901 iklädde sig sådan förbindelse beträffande
en nu utförd hamnanläggning vid Stora Dyrön. Och äfven de fall, då
fiskelägenas befolkning kunnat afvinna den kommun, läget tillhörde,
en dylik garanti, hade visat sig vara sällsynta; mången gång hade
kommunen därvid endast mot särskild underborgen af fiskelägets egen
befolkning varit villig att till formen prestera den för statsbidraget
fordrade garantien.

Den hjälp i afseende å bestridandet af såväl anläggnings- som
underhållskostnaden, som de ändrade villkoren och bestämmelserna för
anslagens erhållande afsåge att bereda den fattiga fiskarbefolkningen,
hade sålunda i realiteten uteblifvit och allt förblifvit vid de gamla otillfredsställande
förhållandena.

Då fiskelägena merendels utgjorde små samhällen för sig, hvilkas
näringsintressen väsentligen skilde sig från de intressen, som besjälade
de landtkommuner, till hvilka de i kommunalt hänseende hörde, vore
dessa senare i allmänhet föga villiga att ikläda sig en verklig borgen
för underhållet af en hamn, som landtmännen ansåge vara dem till
föga gagn, då de för sin del med större bekvämlighet och fördel begagnade
sig af de allt mer utbredda och förbättrade kommunikationerna
till lands. Någon större förändring i detta landtkommunernas åskådningssätt
syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sannolikt icke vara
att förvänta, lika litet som att hushållningssällskapen eller landstingen
skulle ändra ståndpunkt och hädanefter befinnas hugade att borga för
fiskehamnarnas framtida underhåll.

Därest icke under sådana förhållanden fiskerinäringen i vårt land
skulle taga obotlig skada, syntes knappast, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan i sitt underdåniga utlåtande den 3 november
1897 framhållit, någon annan utväg återstå, än att de mindre hamnarnas
och fiskehamnarnas underhåll öfvertoges af staten. Då det utan tvifvel
vore mindre svårigheten att med af beräknade kostnaden bidraga
till anläggnings- eller ombyggnadskostnaden, än fastmer omöjligheten
att nöjaktigt sörja för hamnarnas framtida underhåll, som utgjorde det
hufvudsakligaste hindret för åstadkommandet af tillfredsställande förhållanden
i fråga om fiskehamnarnas förbättring eller nyanläggning,
syntes statens kraftigare omvårdnad närmast böra gälla ordnandet af

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

underhållsfrågan på ett mer tillfredsställande sätt. Enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens mening borde denna fråga kunna ordnas på
enahanda sätt som i Norge, i det att de mindre hamnarnas och fiskehamnarnas
underhåll borde bestridas ur en särskild hamnfond, som
borde kunna bildas genom att till denna afsattes dels de två niondedelar
af de till nio tiondedelar af beräknade kostnaden uppgående statsanslagen,
bvilka enligt 1898 års Riksdags beslut afsåges att för ändamålet tillhandahållas
landstingen, dels ur handels- och sjöfartsfonden visst årligt
belopp, dels slutligen möjligen utgående hamnafgifter eller fisketionde.
Den på sådant sätt bildade hamnfonden borde dä utgöra eu för de olika
länens mindre hamnar och fiskehamnar gemensam fond, hvarigenom den
i viss mån komme att verka som en assuransfond, hvars medel, äfven
hvad beträffade de belopp, som inginge från byggnadsanslagen och
fisketionden, icke vore bundna till ovillkorlig användning för underhåll
af hamnarna inom det landstings område, från hvilket dessa belopp
härrörde, såsom fallet skulle hafva varit, därest Riksdagens tanke å
särskild hamnfond för hvarje landsting hade visat sig blifva förverkligad.

Skulle emellertid underhållet af fiskehamnarna aflyftas från de
ekonomiskt svaga fiskelägena och bestridas af medel ur en härför bildad
hamnfond, syntes det blifva eu ren nödvändighet att, innan en dylik
förändring af hittillsvarande förhållanden vidtoges, efter ett noggrant
studium af de olika lokala, tekniska och ekonomiska förhållandena och
utvecklingsmöjligheterna uppgöra en omfattande, allmän plan för ordnandet
af den framtida utvecklingen af våra fiskehamnar och mindre
hamnar.

Den af landtbruksstyrelsen i fiskerinäringens intresse gjorda underdåniga
framställningen om eu utredning af de svenska fiskehamnarnas
beskaffenhet samt af behofvet i afseende å deras förbättring eller å
nyanläggning af dylika, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, på
grund af hvad ofvan anförts, vara högeligen behjärtansvärd.

Oaktadt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom framginge af
dess ofvan omförmälda skrifvelse, redan länge haft sin uppmärksamhet
riktad å behofvet af denna frågas ordnande, hade styrelsen likväl hittills
af hålli ts från att hos Kungl. Maj:t göra förnyad underdånig framställning
i ärendet allenast af den omständigheten, att styrelsen ansett sig
böra under skälig tid efter det 1898 års Riksdag fattade sitt beslut om
ändring åt förut gällande villkor och bestämmelser för statsunderstöds
beviljande åt fiskehamnarna afvakta resultaten af ändringen samtvinna
stadgad erfarenhet om landstingens ställning till frågan.

Då emellertid, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening,

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

13

erfarenheten nu kunde anses hafva hunnit gifva vid handen, att fiskerinäringen
icke vare sig från landtkommunerna, hushållningssällskapen
eller landstingen hade att förvänta den hjälp, hvaraf den utan tvifvel
vore i stort behof i och för utveckling, förbättring och underhåll af
dess hamnväsende, syntes tiden vara inne för vidtagande af förberedande
åtgärder i syfte att åstadkomma en oundgängligen behöflig förändring
till det bättre.

Under den tid af öfver 50 år, som statsunderstöd utgått till anläggning
af mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, hade erfarenheten
visat, att mångenstädes de från början använda konstruktionsformerna
varit alldeles för klent tilltagna. Särskild! där hamnarna, såsom exempelvis
i de skånska länen, vore belägna å öppna kusten utan skydd af
en utanför varande skärgård, som i viss mån kunnat mildra den svåra
sjögång och förhindra uppkommandet af de våldsamma vågslag, som
uppträdde vid öppen kust, hade mer och mindre svåra stormskador
ådagalagt den trängande nödvändigheten att vid anläggning af nya
eller förbättring af redan befintliga hamnar öfvergå till ett flerstädes
vida motståndskraftigare byggnadssätt.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan år 1897 anfört,
hade dels med fiskerinäringens utveckling, sedan storsjöfisket med mer
djupgående fartyg än förr framkallat behofvet af vida större djup och
utrymme i fiskehamnarna, dels med den allmänna stegringen i materialoch
arbetspris följt en betydande ökning af kostnaden för fiskehamnsanläggningarna,
hvaraf å andra sidan måste blifva en följd, att nyanläggningar
numera endast borde utföras å platser, där förhållandena
vore särskild! ägnade för erhållande af fiskehammar, som både kunde
blifva till varaktigt gagn och erhålla för deras bestånd betryggande
styrka och anordning, samt att ombyggnad, fördjupning och förbättring
af redan befintliga hamnar endast borde äga rum, där betingelser visat
sig förefinnas för en kraftig utveckling af den näring och handtering,
som från fiskelägena idkades.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyste fördenskull den åsikten,
att en sådan utredning som den, hvarom landtbruksstyrelsen nu gjort
underdånig framställning, icke synnerligen länge kunde uppskjutas, utan
fastmer under allra närmaste tiden borde verkställas, och ansåge vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i likhet med landtbruksstyrelsen, att densamma
borde kunna lämpligen eke genom särskilda kommit.terade, i likhet
med hvad på sin tid ägt rum i både Norge och Danmark.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt borde de kommitterade
hafva till uppgift att företaga en undersökning af de lokala

■14

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

förhållandena å svenska kusten från norska gränsen utefter Skagerak,
Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen
af Västernorrlands län med hänsyn till anläggning af nya och förbättring
af redan befintliga fiske- och mindre hamnar och att därefter afgifva
en på de gjorda iakttagelserna grundad utredning

l:o) om de behof, som kunde förefinnas af anläggning afffiskeeller
nödhamnar utöfver redan befintliga anläggningar af detta slag,

2:o) om de särskilda platser, som kunde erbjuda de bästa betingelserna
för sådana nya anläggningar såväl med hänsyn till anläggningskostnadernas
begränsning som hamnarnas framtida bestånd och
möjligheterna för deras utveckling,

3:o) om redan befintliga hamnars behof af fördjupning och förbättring
samt arten och omfattningen af de härför erforderliga åtgärderna,

4:o) om arten och omfattningen af den rörelse, som ägde rum i
de nu befintliga hamnarna, och om de utvecklingsmöjligheter, som dessa
erbjöde,

5:o) om storleken af de årliga underhållskostnader, som de befintliga
mindre hamnarna och fiskehamnarna hittills hade kraft, samt om
sannolika storleken af den årliga underhållskostnad, som kunde förväntas
blifva erforderlig efter hamnens fördjupning och förbättring efter
af kommitterade angifna allmänna grunder; samt

6:o) om storleken af de årliga hamnafgifter och fiskefonden, som
utan att verka, oskäligt betungande för fiskerinäringens idkare kunde
bestämmas att vid respektive hamnar och fiskelägen utgå som afgifter
till eu för underhållet af fiske- och nödhamnar samt mindre hamnar
afsedd allmän hamnfond.

Kommitterades utredning borde sålunda utmynna i ett motiveradt
utkast till allmän plan för hamnarbeten å Sveriges kuster, i hvad dylika
arbeten afsåge anläggning och underhåll af nödhamnar, fiskehamnar och
mindre hamnar. Sedan de kommitterade på de särskilda platserna
kunnat, med ledning af förhandlingarna med fiskarbefolkningen och distriktens
lotsar eller andra med fiskerinäringens speciella betingelser
samt de lokala vind- och strömförhållanderna m. m. förtrogna personer,
till hufvuddragen bestämma planläggningen för respektive nyanläggningar
eller utvidgnings- och förbättringsarbeten, borde de sålunda motiverade
utkasten till hamnarbeten och kommitterades hela utredning
och betänkande bilda den allmänna plan, som borde följas vid verkställande
af de erforderliga detaljundersökningarna och upprättande genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg af fullständiga arbets -

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

15

planer för de hamnarbeten, som af kommitterade förordats såsom behöfliga.
Hitintills hade arbetsplanerna för fiskehamnar och mindre
hamnar genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg blifvit efter
af styrelsen utfärdade vederbörliga förordnanden uppgjorda af respektive
distriktschefer och distriktsingenjörer på grund af från fiskelägenas
befolkning inkomna underdåniga ansökningar om undersökning
på statens bekostnad och uppgörande af arbetsplaner för de af dem
önskade nyanläggnings- eller förbättringsarbetena, och hade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen som ledning vid bedömandet af behofvet af de
på sådant sätt gjorda framställningarna i allmänhet haft att tillgå allenast
de mer allmänna och korta upplysningar om fiskarbefolkningens
små ekonomiska förhållanden, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
lämnats vid förordande af de underdåniga ansökningarna, utan att däraf
kunnat bedömas, vare sig huruvida ett tillmötesgående af en inkommen
framställning vore mer eller mindre trängande i förhållande till andra
dylika, eller om betingelserna vore mer naturliga och gynnsamma fölen
anläggning å platsen i fråga än å annan för tillfället icke föreslagen
plats.

Sedan en ingående utredning och en allmän plan för hamnarbetena
i landet, i hvad dylika arbeten afsåge nödhamnar, fiskehamnar och
mindre hamnar, blifvit af särskilda kommitterade verkställd och utarbetad,
skulle de statsmedel, som af Riksdagen årligen beviljades för
undersökning af företrädesvis mindre hamnar, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordas att utgå till undersökning och upprättande af
förslag till hamnarbeten i allmänhet endast i den ordning, som funnes
angifven uti den af kommitterade till Kungl. Maj:t afiämnade utredningen
och allmänna planen, hvarigenom berörda anslagsfond komme till användning
på ett för fiskerinäringens utveckling mer gagneligt sätt än
hvad hittills, i afsaknad af en förefintlig allmän plan, kunnat ske.

Landtbruksstyrelsen hade, under anförande att styrelsen ansåge
lämpligt, att den ifrågavarande utredningen verkställdes af tvenne af
Kungl. Maj:t utsedda personer, däraf en fiskeritjänsteman och en hamningenjör,
ansett utredningsarbetet kunna fullbordas under ett års tid
och kostnaden för detsamma kunna beräknasj till högst 5,000 kronor,
däraf arfvode åt hvardera af förrättningsmännen 500 kronor.

I afseende å denna del af frågan ansåge sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom sin åsikt böra uttala, att såväl den angifna
tiden af ett år som den till endast 5,000 kronor beräknade kostnaden
för den ifrågavarande utredningen syntes vara otillräcklig. Ett exakt
bedömande på förhand af tid och kostnad vore visserligen svårt, men

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

att en tid af ett år och en kostnad af 5,000 kronor måste anses otillräcklig,
kunde emellertid på goda grunder antagas, om hänsyn toges
till erfarenheterna från Norge och Danmark. I detta senare land tillsattes
den 10 juli 1882 af inrikesministeriet en kommission af 5 personer
med uppdrag att företaga en undersökning af de lokala förhållandena
med hänsyn till anläggning af utförsels- och nödhamnar på
Jutlands västkust, i det nordliga Kattegat och på Bornholm samt att
meddela ministeriet resultatet af denna undersökning jämte betänkande
angående dessa frågor. Först omkring 5 år därefter eller den 12 mars
1887 aflämnade kommissionen sitt betänkande, uti hvilket uttalades
den åsikten, att anläggning af en nödhamn på Jutlands västkust icke
kunde sägas vara en tvingande nödvändighet, hvaremot behofvet af en
stor exporthamn därstädes vore så mycket större. Sedan under de
närmast följande åren nya framställningar blifvit gjorda om anläggning
af en export- och nödhamn eller åtminstone af en större fiskehamn å
sagda kust med hänsyn till landets fiskerinäring och dess framtida utveckling,
blef en ny kommission af 9 personer den 16 juni 1897 tillsatt
för att göra undersökning i anledning af de framkomna olika förslagen
om platsen för en hamnanläggning å västkusten samt för att
afgifva betänkande, huruvida det öfver hufvud förelåge ett verkligt trängande
behof af anläggning å Jutlands västkust af en större hamn, som
kunde göra tjänst som fiske- och utförselshamn och tillika nödhamn för
särskildt fiskarbåtar och fiskarfartyg; och afgaf denna kommission sitt
betänkande först efter nära 3Vs år eller den 14 november 1900.

I Norge tillsattes genom kungl. resolution den 28 maj 1877 en
kommission af 8 personer för att efter förberedande lokala undersökningar
uppgöra ett utkast till allmän plan för hamnarbeten i fiskeridistrikten
jämte betänkande och förslag angående de åtgärder, som
kunde anses erforderliga för hamnarnas framtida underhåll, tillsyn,
ändamålsenliga användning och utrustning. I samma resolution bestämdes
äfven, att kommissionen skulle för hvart och ett af de amt,
som utredningen afsåge, biträdas af tvenne af amtstyrelsen utvalde män
samt af öfverlotsarne, hvar och en inom sitt distrikt. Vidare anbefalldes
hamndirektören att deltaga i kommissionens resor och att biträda med
upplysningar, råd och tekniskt bistånd. Efter att under tre somrar
åren 1877—79 hafva befarit kusten från ryska gränsen till Kristiansuud,
afgaf kommissionen sitt betänkande den 14 december 1880, således efter
omkring 37a års arbete.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sig visserligen intet bekant
om kostnaden för danska eller norska staten i och för ofvan om -

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

17

förmälda utredningar genom dessa kommissioner. Då emellertid den
svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak, Kattegat,
Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen af Västernorrlands
län tillsammans med de kuststräckor, som komme på Öland
och Gottland, hade en betydligt större längd än den norska kuststräckan
från ryska gränsen till Kristiansund och i ännu högre grad öfverträffade
längden af Jutlands västra och norra kuststräcka jämte Bornholms
kust, hvilka kuststräckor utgjort föremål för de norska och danska
kommissionernas utredningar, syntes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
antagligt, att den för de svenska fiskehamnarna erforderliga
utredningen icke kunde beräknas taga kortare tid än 3 år.

I afseende å sammansättningen af en kommission för verkställande
af utredning angående mindre hamnar, nödhamnar och fiskehamnar å
svenska kusten, funne sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra framhålla
vikten af att kommissionen blefve så sammansatt, att den kännedom
om de lokala förhållandena, som redan förefunnes hos cheferna
för respektive väg- och vattenbyggnadsdistrikt, komme till gagn och
vägledning vid kommissionens ai''beten. Enligt styrelsens mening borde
därför som ledamöter i kommissionen ingå dels cheferna för de vägoch
vattenbyggnadsdistrikt (södra, västra, östra, mellersta och nedre
norra), inom hvilka undersökningar af hamnförhållandena komme att
ske, hvar chef inom sitt distrikt, dels cheferna för de lotsfördelningar,
inom hvilka undersökningarna skulle komma att företagas; vidare en
med hafsfisket väl förtrogen fiskeritjänsteman samt en inom hamnbyggnadsväsendet
väl förfaren hamningenjör eller hamnbyggmästare,
hvarjemte af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i respektive af undersökningarna
berörda län borde på förslag af landstingen eller hushållningssällskapen
förordnas en eller flera med handels-, närings- och
fiskeriförhållanden inom länet väl förtrogne män att biträda kommissionen
vid dess arbeten inom länet i fråga.

Arfvode och resekostnadsersättning för dessa senare af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordnade män borde kunna bestridas af medel,
som för ändamålet beviljades af respektive landsting eller hushållningssällskap.

I afseende å kommissionens ledamöter i öfrigt borde för fiskeritjänstemannen
och hamningenjören beräknas för hvardera sedvanligt
kommittéarfvode samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt
3:dje klassen i gällande resereglemente och för distriktscheferna arfvode
enligt gällande taxa för förrättningar, verkställda af tjänstemännen i
väg- och vattenbyggnadsdistrikten, hvaremot för lotsfördelningsclieferna,
Bill. till RiJcsd. Prof. 1905. d Sami. 1 Afd. 51 Raft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

livilka endast behöfde deltaga i kommissionens yttre arbeten under
själfva resorna och besöken på de olika kustplatserna, endast borde
utgå resekostnads- och traktamentsersättningar enligt förenämnda klass
i resereglemente^ Under sådana förutsättningar syntes det styrelsen,
att kostnaden för kommissionens arbeten och utredningar icke kunde
beräknas lägre än till 15,000 till 20,000 kronor.

Med hänsyn till hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda
anfört hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes, för verkställande
af erforderliga utredningar beträffande de frågor rörande mindre hamnar,
fiske- och nödhamnar, som ofvan angifvits under 1 :o)-—6:o),

dels förordna om tillsättande af en kommission, bestående af respektive
chefer i de väg- och vattenbyggnadsdistrikt och de lotsfördelningar,
som omfattade svenska kusten från gränsen mot Norge utefter Skagerak,
Kattegat, Sundet, Östersjön och Bottniska viken upp till öfre gränsen
af Västernorrlands län, inklusive Öland och Gottland, vidare en fiskeritjänsteman
och en hamningenjör eller hamnbyggmästare samt en eller
flere sakkunnige män inom respektive län, som af undersökningarna
och utredningen komme att beröras,

dels antingen anvisa ett belopp af högst 20,000 kronor af allmänna
medel, som för ändamålet kunde vara tillgängliga, eller ock föreslå
Riksdagen att därför bevilja ett extra anslag till ofvannämnda belopp.

Af de underdåniga framställningar, för hvilkas innehåll jag i det
föregående redogjort, torde tydligt framgå vikten af, att den af ämbetsverken
här ofvan föreslagna utredningen snarast möjligt blir åvägabragt.
Nödvändigheten häraf synes mig så mycket större, som de af
dem angifna missförhållandena, på ett betänkligt sätt verka hämmande
på utvecklingen af en synnerligen viktig gren af landets fiskerinäring,
från hvilken, om de blefve undanröjda, tvifvelsutan skulle kunna erhållas
en väsentligt större inkomst än nu i allmänhet kan sägas vara
fallet. De vårt land omgifvande hafven äro ju, som bekant, mångenstädes
rika på från kusten mer eller mindre aflägset belägna fiskeplatser,
å hvilka ett ofta vinstgifvande fiske med fördel kan idkas; och
från statens sida göras årligen afsevärda uppoffringar icke endast för
att närmare lära känna fisktillgången å dessa fiskeplatser och lämpligaste
sättet för fiskets bedrifvande å dem, utan ock för att sätta fiskarbefolkningen
i stånd att genom anskaffande af moderna, ofta dyrbara
båtar och redskap draga största möjliga fördel af den erfarenhet, som
vid ofvannämnda planmässigt fullföljda undersökningar vinnes. De
fiskare, som bo å sådana sträckor af kusten, hvilka sakna en skyddande

Statsutskottets Utlåtande N:o 92.

19

skärgård, kunna emellertid endast under förutsättning af, att tillgång
finnes till något så när trygga hamnar, begagna sig af de tillfällen till
ökad förtjänst, som här erbjudas. Utan dylika hamnar våga de af lätt
insedda skäl icke sammansluta sig till inköp af de båtar och den redskap,
som kräfvas för att med fördel kunna ägna sig åt fiske å dessa
från hemorten aflägset liggande fiskeplatser. Att hela trakters fiskarbefolkning
med de bästa förutsättningar för drifvande af ett vinstgifvande
hafsfiske på detta sätt kan tvingas att inskränka sin verksamhet
till så godt som uteslutande strandfiske från mindre båtar, af
hvilket i regel endast ringa förtjänst kan påräknas, därpå lämna förhållandena
i Halland ett talande vittnesbörd. Oaktadt de flesta af fiskelägena
inom detta län ligga synnerligen väl till för det hafsfiske, från
hvilket bohuslänningar och delvis äfven skåningar med nya motorförsedda,
ändamålsenligt utrustade båtar — i många fall byggda med lån
af statsmedel — hämta en riklig inkomst, måste likväl dessa fiskelägens
befolkning afstå från att draga fördel af detta fiske, så länge
utmed den öppna kusten icke finnas några säkra hamnar, i hvilka för
dylikt fiske erforderliga större båtar kunna ligga skyddade under de
i regel stormiga tider af året, då de icke användas.

Då samma missförhållanden förefinnas. äfven å andra delar af
rikets kuster, synes mig en utredning sådan som den, hvilken här
blifvit föreslagen, vara i hög grad af behofvet påkallad. Först då den
föreligger, torde det vara möjligt att med någon utsikt till framgång
kunna lösa frågan, huru det understöd, staten för närvarande lämnar till
byggande af fiskehamnar, skall komma till därmed afsedd nytta och
gagn.

Jag delar till fullo väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning,
att denna utredning bör göras så vidtomfattande och fullständig som
möjligt, men kan däremot icke finna någon anledning att, såsom styrelsen
föreslår, låta densamma afslutas vid Västernorrlands läns öfre
gräns. Nämnda inskränkning synes mig så mycket mindre befogad,
som det, enligt hvad jag har mig bekant, å flere orter såväl i Västerbotten
som Norrbotten föreligger behof af fiskehamnar och det äfven
där gjorts resultatlösa ansträngningar att från kommuner och landsting
erhålla det bistånd och stöd, som kräfves för utbekommandet af
statsanslag till byggandet af dylika hamnar.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställde departementschefen,
efter samråd med chefen för civildepartementet, att Kungl. Maj:t måtte
till Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 92-Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, må, för verkställande af undersökning
af de lokala förhållandena å Sveriges kuster
med hänsyn till behofvet af och betingelserna för anläggning
af nya och förbättring af redan befintliga
fiske- och mindre hamnar, på extra stat för år 1906
bevilja ett anslag af 20,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att utaf nämnda belopp förskottsvis under innevarande
år af tillgängliga medel utanordna högst 5,000
kronor.

Stockholm den 11 april 1905.

På statsutskottets vägnar:

HUGO TAMM.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1905.