Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
1
X:o 28.
Ånk. till Kiksd. kansli den 3 mars 1905, kl. 3 e. m.
Ltlätande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
underhållet för framtiden af den s. k. Långebron öfver
Helgeän vid Kristianstad i Kristianstads län.
(I. A.)
I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
öfverlämnad proposition (n:o 37) har Kungl. Maj:t under åberopande af
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 11 november
1904 föreslagit Riksdagen att för sin del besluta, att den staden
Kristianstad genom kungl. bref af den 15 mars 1622 tillförsäkrade frihet
från deltagande i underhållet af den öfver Helgeån vid Kristianstad emellan
staden å ena och Gärds härad å andra sidan om ån ledande bron, kallad
Långebron, och därmed den på samma kungl. bref grundade skyldighet
för våghållningsskyldige i Gärds, Villands, Albo, Östra och Västra Göinge
härad af Kristianstads län samt i Färs och Frosta härad af Malmöhus län
att underhålla inom stadens område belägen del af bron skall upphöra med
utgången af år 1905, med åliggande dock för nuvarande brohållningsskyldige
att dessförinnan hafva i laggilit skick försatt den del af bron, som
af dem nu underhålles.
I detta ärende har departementschefen till ofvanberörda statsrådsprotokoll
anfört följande:
»Öfver Helgeån leder vid Kristianstad emellan staden å ena och
Gärds härad å andra sidan om ån en bro, kallad Långebron, hvilken
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (Al-o 28, 29). 1
2
Statsutskottets Utlåtande JSi:o 28.
underhålles till den del, som faller inom Gärds härad, af de väghållningsskyldige
i detta härad, och till den del, som ligger inom stadens.område,
af de väghållningsskyldige i Gärds, Villands, Albo, Östra Göinge och
Västra Göinge härad af Kristianstads län samt i Färs och Frosta härad af
Malmöhus län med undantag för vissa sockne- och byamän i sistnämnda
härad. Ursprungligen har skyldigheten att underhålla bron i dess helhet
ålegat bönderna i förenämnda 7 härad, af hvilka Ostra och Västra Göinge
häi’ad förr utgjort ett härad : Göinge härad, samt i Listers härad af Blekinge
län. I det nådiga bref af den 15 mars 1622, hvarigenom danske
konungen Kristian IV meddelade den nyanlagda staden Kristianstad och
dess invånare åtskilliga friheter och privilegier — hvilka han dock förbehöll
sig rätt att förändra allteftersom det syntes honom rådligt samt
hans rikens nödtorft och gagn kunde fordra — bestämmes, bland annat,
att det skulle åligga borgerskapet i staden att alla vägar, som till staden
läge, sedan de en gång blifvit färdiga, vidmakthålla, såvidt de läge inom
stadens frihet och dess marker, men att »den långa bron» till staden skulle
underhållas af bönderna i de socknar och landtbyar, mellan hvilka den
allaredan vore skiftad; och i ett nådigt bref, utfärdadt af samme konung
den 20 februari 1624, heter det, att, som det läge stor makt uppå, att
Kristianstads befästning komme till stånd och hölles vid makt, både för
det skydds skull, som därigenom bereddes skåningarne, och med hänsyn
till den köpenskap, som där redan bedrefves, men vägarna dit voro så
beskaffade, att ingen kunde begagna dem utan stort besvär, så hade adeln
i Skåne medgifvit, att alla deras bönder och tjänare i Listers, Frosta,
Albo, Gärds, Villands, Göinge och Färs härad skulle förfärdiga broar,
vägar och gator till och i Kristianstad; därför skulle nu bönderna i dessa
härad tilldelas enhvar sin del af de vägar, som ledde till staden,, och,
då bönderna erbjudit sig att af hvar hel gård årligen betala 4 skilling
samt af hvar half och adelns dagsverksgårdar 3 skilling till underhåll af
bron vid Kristianstad, så föreskrefs, att en uträkning skulle verkställas i
fråga om, huru mycket som sålunda skulle komma att inflyta.
Den förstnämnda sju härad i Skåne sålunda åliggande skyldigheten
att underhålla bron i fråga har, sedan Skåne införlifvats med Sverige,
bekräftats. Efter det Skåne år 1719 delats i Kristianstads och Malmöhus
län, påyrkade generalen och guvernören Hård i anledning af ett då föreliggande
förslag till brobyggnad, att Frosta och Färs härads allmoge skulle
befrias från att deltaga i bvggandet af bron, men i nådigt bref af den 1.
februari 1726 förklarades, ''att Frosta och Färs härad icke kunde sig i
detta fallet, undandraga, utan borde till brobyggnaden och dess underhåll
bidraga lika med ifrågavarande fem härad i Kristianstads län eller alltså
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
3
Östra och Västra Göinge, Gärds, Villands och Albo härad. Vid denna tidpunkt
synes sålunda Listers härad icke längre hafva varit skyldigt att
deltaga i brons underhåll.
I början af 1850-talet väcktes åter fråga om nybyggnad af bron;
och då framställdes yrkanden därom, att staden Kristianstad och Gärds
härad, inom hvilkas område bron vore belägen, måtte förpliktas att ensamma
bygga och underhålla bron; men detta bestreds särskildt från stadens sida,
därvid åberopades dess privilegier samt nådiga brefvet af den 1 februari
1726, hvilka ovillkorligen fritoge staden från denna skyldighet. I fråga
om nybyggnad och underhåll af bron meddelades den 17 augusti 1855
utslag gemensamt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads och
Malmöhus län, hvarigenom på grund af den utredning, som förekommit,
och under hänvisning till nådiga blefven af den 20 februari 1624 och den
1 februari 1726, ifrågavarande 7 härad förpliktades att fortfarande ensamma
vidkännas kostnaden för brons uppbyggande och underhåll, dock
med den lindring, som kunde uppkomma dels genom bidrag af allmänna
medel och dels med hänseende till möjligen blifvande svängbro; därjämte
förordnades, att bron skulle helt och hållet nybyggas, att å den nya bron
skulle göras öppning eller lucka i segelleden samt att, om, på sätt föreslaget
blifvit, öfver denn.a öppning komme att anbringas en sväng- eller
rullbro, däraf fördelen hufvudsakligen komme staden till del, staden ensam
skulle vidkännas icke blott den högre kostnad, hvartill anbringandet af en
sådan bro'' kunde uppgå utöfver hvad till brobyggnaden eljest åtginge,
utan äfven framtida underhållet af sväng- eller rullbron. Kammarkollegium,
hvarest besvär häröfver anfördes, fann ej skäl till annan ändring i
Kungl. Maj:ts befallningsbafvandes utslag, än att, då Fulltofta socknemän
och Ousby byamän i Frosta härad blifvit enligt guvernörens i Skåne resolutioner
den 20 mars 1696 och den 26 juli 1712 befriade från deltagande
i byggnad af Långebron i anseende därtill, att dem ålåge att bygga och
vidmakthålla 6 andra broar, bemälde sockne- och byamän borde samma
befrielse fortfarande tillgodonjuta; och detta kammarkollegii utslag blef af
Kungl. Maj:t genom resolution den 10 augusti 1858 fastställdt.
Den nya bron var färdig år 1861 och hade kostat omkring
321,000 kronor.
Den 17 juni 1891 beslöto ifrågavarande 7 härads brobyggnadsskyldige
fastighetsägare, hvilka emellertid för fullgörande af den dem åliggande
skyldigheten att bygga och underhålla Långebron sammanslutit sig Lett
bolag, att hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla dels om ett
årligt bidrag till brons framtida underhåll och dels om ett anslag för eu
gång till afbetalning af bolagets skuld. I den underdåniga skrifvelse af
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
den 30 september 1891, som bolagets direktion i anledning af detta beslut
aflat till Eders Kungl. Maj:t, anfördes, bland annat, följande.
Ehuru frågan om förenämnda 7 härads skyldighet att ensamma
bygga och underhålla bron måste anses vara slutligen afgjord genom nyssnämnda
nådiga resolution af den 10 augusti 1858, saknades likväl icke
sannolika skäl för det antagandet, att det nu å sagda härad hyllande brobyggnadsbesväret
ursprungligen varit inskränkt till att första gången uppbygga
bron och sedermera med en viss ringa årlig afgift bidraga till
underhållet af densamma. I hvarje fall hade icke blott uppfattningen, i
äldre tider åtminstone, varit sådan, utan staten hade, då nybyggnad eller
kostbarare reparation å bron förestått och bidragen från förberörda härad
varit otillräckliga, själf tagit saken om hand och genom anvisande af
penningar, materialier och arbetsmanskap dragit försorg om arbetets utförande.
Anledningen härtill finge väl antagas hafva varit den, att bron
ansetts vara för Kristianstad såsom fästning oundgängligen nödig, och ehuru
denna grund för statens deltagande i brohållningsbesväret numera, då
fästningen vore raserad, icke vidare vore för handen, syntes det dock icke
vara en obillig fordran af de härad, på Indika i senare tiden hela bördan
af brohållningsskyldigheten kommit att hvila, att de genom understöd från
statens sida, såsom i äldre tider sbett, bereddes en lindring härutinnan,
för hvilken jämväl andra giltiga skäl kunde förebringas. Därigenom att
Listers härad, som ursprungligen haft skyldighet att deltaga i brons underhåll,
för något annat statens ändamål befriats från detta onus, hade detta
kommit att så mycket tyngre hvila på de kvarstående brohållningsskyldige,
hvilka icke, såvidt kändt vore, fått tillgodonjuta någon förmån, som motsvarade
det sålunda ökade brohållningsbesväret. Då staten genom privilegier
skyddat staden Kristianstad, som mer än flertalet af ifrågavarande
härad torde hafva haft fördel af bron, från allt deltagande i brohållningsskyldigheten,
som enligt gällande lag eljest skolat delvis åligga staden, så
borde däraf följa, att, då numera inga giltiga grunder funnes för en dylik
befrielse, staten, som också med hänsyn till det i Kristianstad befintliga
artillerietablissemanget hade direkt nytta af bron, vidkändes skäligt bidrag
till kostnaden för densamma. De grunder, som föranledt, att ifrågavarande
onus blifvit pålagd t härad ena i fråga, förefunnes ej heller numera:
Kristianstad hade nämligen upphört att vara fästning, för handelsrörelsen
därstädes vore bron, då landsbygden nu stode i förbindelse med staden
genom sex järnvägar, ej af samma betydelse som fordom och af de sålunda
förändrade förhållandena borde väl betingas en motsvarande ändring af den
nu existerande, mot den allmänna uppfattningen och gällande lagbestämmelser
stridande brohållningsskyldigheten. På dessa grunder och af i
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
5
öfrigt anförda skäl anhöll direktionen i underdånighet, att Eders Kung!.
Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att bevilja bolaget dels
ett årligt anslag af 1,800 kronor till brons framtida underhåll, motsvarande
medeltalet af underhållskostnaden under åren 1880—1889, dels ock
för en gång ett bidrag af 40,000 kronor till afbetalning å bolagets till
80,089 kronor 21 öre uppgående skuld.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län, som
till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade direktionens underdåniga ansökning,
förordade därvid på det varmaste afseende å densamma, då det torde vara
billigt, att staten bidroge till brons underhåll och därigenom lättade bördan
för de brohållningsskyldiga häradena, hvilka nu måste för brons underhåll
samt i räntor och amorteringar å bolagets skuld årligen utgifva, efter 6
kronor för helt mantal, omkring 13,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvars utlåtande i ärendet infordrades,
ansåg åtskilliga skäl finnas af beskaffenhet att göra en mellankomst
från statens sida i den riktning, direktionen afsett, fullt befogad
och för den allmänna samfärdseln ändamålsenlig. Såluda kunde det väl
icke förnekas, att ifrågavarande härad, allrahelst efter tillkomsten af nu
gällande lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet, i afseende å
skyldigheten att underhålla Långebron intoge en undantagsställning, som
måste anses vara i och för sig högst oegentlig och därför böra utjämnas,
i den mån detta läte sig göra utan alltför störa uppoffringar från statens
sida. Af detta och andra skäl vore det billigt, att staten trädde emellan
med ett anslag för en gång, på sätt direktionen ifrågasatt, därvid dock
borde fästas clet villkor, att den broafgift, som dittills utgått för brons
trafikerande, skulle upphöra, under det att det vore mindre lämpligt, att
staten förbunde sig att för framtiden bidraga till brons underhåll. Däremot
vore det ej obilligt, att staden Kristianstad, som nu endast erlade en
årlig afgift för svängbron, men som i väsentlig mån hade fördel af afgiftsfri
trafik öfver bron, verksammare ä.n hittills bidroge till brons underhåll
med ett belopp, som styrelsen föreslog till 1,000 kronor årligen.
Sedan ärendet remitterats till kammarkollegium, infordrade kollegium
från stadsfullmäktige i Kristianstad deras yttrande, huruvida och i
sådant fall med hvilket belopp de kunde vara villiga att bidraga till underhållet
af bron. I detta yttrande, som afgafs den 6 oktober 1892, förklarade
sig stadsfullmäktige finna sådana skäl icke vara för handen, att
staden borde binda sig till något bidrag för ifrågavarande ändamål. I anledning
af Kungl. Maj:ts resolution den 10 augusti 1858 — hvarigenom
för öfrigt den staden genom dess privilegier medgifna befrielsen från skyl-,,
digheten att underhålla bron blifvit bekräftad — hade staden för bysgan-^
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
det af den nuvarande svängbron fatt vidkännas en kostnad af 20,657
kronor och hade sedermera för dess underhåll årligen haft större eller
mindre utgifter, som år 1883 uppgått till 3,219 kronor 22 öre; och då
staden därjämte kostnadsfritt afstått för bron och den nya strömfåran erforderlig
jord, så hade staden för bron måst underkasta sig betydliga uppoffringar,
hvilka fullt uppvägde den fördel, som staden möjligen skulle
hafva däraf, att trafiken öfver bron blefve afgiftsfri, en fördel som, då
staden numera genom järnvägar hade bekväma kommunikationer med
landsbygden söder- och västerut, vore af ringa betydelse.
I utlåtande, afgifvet den 12 december. 1895, anförde kammarkollegium,
att i fråga såväl om ordnandet af bolagets återstående skuld för den
nuvarande brobyggnaden som om förändring för framtiden i skyldigheten
att underhålla bron förändrade förhållanden inträffat, i följd hvaraf dessa
frågor torde få anses hafva kommit i ett väsentligen förändradt skick mot
vid tiden för den underdåniga ansökningens afgifvande. Bland annat hade
nämligen i följd af en framställning från en del brohållningskyldige frågan
om brounderhållet varit föremål för pröfning och afgörande af Eders
Kungl. Majrts befallningshafvande i Kristianstads och Malmöhus län. Dessa
myndigheters gemensamma utslag, som meddelats den 8 oktober 1895,
hade emellertid af flere bland de brohållningsskyldige öfverklagats genom
besvär, som ännu vore beroende på kollegii pröfning. Med afseende härå
hemställde kollegium, att Eders Kungl. Maj:t måtte finna den underdåniga
ansökningen icke till någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.
Nyssnämnda utslag af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i.de
båda skånska länen meddelades i anledning af en till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Malmöhus län ingifven skrift, däri åtskilliga vägoch
brohållningsskyldige inom Färs och Frosta härad anhållit, att, som
enligt 5 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891 hvarje härad i regeln skulle i väghållningsafiseende utgöra
en gemensamhet för sig samt i vederbörlig ordning blifvit bestämdt, att
de 7 härad, som underhölle Långebron, skulle hvart för sig utgöra ett
väghållningsdistrikt, frågan om skyldigheten att för framtiden bygga och
underhålla bron måtte ånyo pröfvas och i sammanhang därmed Färs och
Frosta härad befrias från att deltaga i detta underhåll. I utslaget förklarade
Eders Kungl. Maj:ts bemälde båda befallningshafvande — under
åberopande af 5 § i väglagen och då de om brons underhåll meddelade
bestämmelser, hvilka icke kunde anses såsom sådant åtagande, hvarom förmäldes
i 19 § af samma lag, vore genom lagen upphäfda, såvidt anginge
ffen del af brobyggnaden, som vore belägen inom Gärds härad att från
och med den i januari 1895, då väglagen i sin helhet trädde i kraft,
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
7
Färs, Frosta, Västra Göinge, Östra Göinge, Albo och Vi] lan ds härad skalle
vara befriade från att underhålla viss del af bron, som finge anses vara
belägen inom Gärds härad, hvilken skyldighet därefter ensamt skulle åligga
vägkassan i Gärds härad; men enär, vidkommande underhållet af den inom
staden Kristianstads område belägna del af brobyggnaden, nya väglagen
endast afsåge väg eller bro å landet, samt det icke tillkomme Eders Kung!.
Maj:ts befallningshafvande att upphäfva de af Kung!. Maj:t i äldre tider
meddelade föreskrifter om underhåll af den inom stadens område belägna
del af brobyggnaden, funne Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande framställningen
i denna del icke kunna af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande
godkännas. Besvär, som häröfver anfördes hos kammarkollegium
och sedermera fullföljdes hos Eders Kungl. Maj:t, föranledde ej ändring i
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag; och då Eders Kungl. Maj:t
den 20 mars 1900 meddelade nådig resolution i anledning af dessa besvär,
anbefallde . Eders Kungl. Maj:t samtidigt Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
i Kristianstads län att med afseende å det förändrade skick,
hvari ärendet rörande direktionens för Långebrobolaget framställning om
statsanslag kommit genom berörda nådiga resolution samt genom öfriga
under ärendets handläggning ändrade förhållanden, i ärendet"afgifva nytt
utlåtande.
Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande lämnade direktionen för bolaget
tillfälle att åter yttra sig och aflämnade med eget underdånigt utlåtande
af den 27 januari 1902 en underdånig skrifvelse från direktionen.
I denna skrifvelse meddelade direktionen, att den af brons nybyggnad
uppkomna skulden dåmera guldits, till följd hvaraf det ifrågasatta större
anslaget icke vidare vore erforderligt. Beträffande åter det framtida
underhållet af bron, vore det uppenbarligen stridande mot den nya väglagens
syftemål i afseende å vägunderhållets jämnare fördelning, att bördan
däraf skulle hvila å ifrågavarande 7 härad; rättvisa och billighet kräfde,
att . ifrågavarande skattskyldighet upphäfdes. Direktionen anhöll i underdånighet,
i enlighet med beslut af de brohållningsskyldige vid bolagsstämma
den 22 juni 1901, med ändring af sin tidigare framställning, det
Eders Kung]. Maja täcktes besluta, att skyldighet till deltagande i underhållet
af Långebron icke vidare skulle åligga de nu underhållsskyldiga
hemman uti nämnda 7 härad.
För egen del anförde Eders Kungl. Maj:is befallningshafvande, att,
ehuru numera, sedan den för brons nybyggnad åsamkade skulden blifvit
betalad, den årliga kostnaden för bron icke uppginge till så högt belopp,
att den kunde kännas synnerligen betungande för de underhållsskyldige i
nämnda härad, det likväl vore billigt och rättvist, att de blefve befriade
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
från detta onus. Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande ansåge emellertid,
med hänsyn till hvad Kristianstads privilegier i detta afseende innehölle,
staden icke kunna mot sitt bestridande förpliktas att öfvertaga
underhållet af bron och fann fördenskull, om direktionens ansökning skulle
bifallas, ingen annan utväg återstå, än att underhållet öfvertoges af statsverket.
I förnyadt underdånigt utlåtande den 28 maj 1903 anförde kammarkollegium
beträffande saken, sådan den nu förelåge eller i fråga om befrielse
för de nuvarande brohållningsskyldige från skyldigheten att för
framtiden bygga och underhålla den inom staden Kristianstads område
belägna delen af bron, att, då detta onus, sådant det hittills varit ordnadt,
innebure en, särskilt efter tillkomsten af den nya väglagen, mot gällande
allmänna stadganden i flera afseenden stridande oegentlighet och dess
bibehållande vid därtill förpliktade hemman i och för sig icke kunde anses
billigt eller rimligt, kollegium för sin del icke kunde annat än finna det
önskvärdt, att detta onus blefve från berörda hemman aflyftadt. En dylik
befrielse torde emellertid icke kunna medgifvas, med mindre samtidigt
meddelades bestämmelser om, på hvilket annat sätt skulle med utgörande
af samma onus för framtiden förfaras, och ehuru i detta afseende förekomme,
att staden Kristianstad på grund af sina privilegier haft att åtnjuta
frihet från ifrågavarande brohållningsbesvär, borde dock denna
förmån ej anses vara af så okränkbar beskaffenhet, att densamma icke
borde kunna, äfven mot stadens bestridande och utan något vederlag från
statsverkets sida, genom särskild lagstiftningsåtgärd upphäfvas, när med
hänsyn till förändrade förhållanden sådant kunde pröfvas skäligt. Och då
det syntes vara utom allt tvifvel, att staden numera vunnit sådan ekonomisk
förkofran samt äfven i öfrigt intoge en så väsentligen förändrad
ställning mot hvad förhållandet varit vid tiden för privilegiernas utfärdande,
att ett undantag till förmån för staden från den i 25 kap. 8 §
byggningabalken stadgade skyldighet för städerna att röja och hålla väg
och broar så långt stadens ägor räckte icke vidare vore vare sig af något
behof påkalladt eller med billighet och rättvisa öfverensstämmande, tvekade
kollegium icke att förorda en öfverflyttning på staden af ifrågavarande
brohållningsbesvär.
Stadsfullmäktige i Kristianstad, som lämnats tillfälle att yttra sig i
anledning af hvad kammarkollegium sålunda anfört, hafva gentemot kollegium
förfäktat okränkbarheten af stadens privilegier och i detta afseende
anfört, att genom den s. k. Malmö recess af den 18 december 1662, som
utgjorde resultatet af underhandlingar mellan den svenska konungamakten,
å ena, och den till landtdag samlade adeln jämte ombud från
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
9
prästerskapet och städerna i Skåne, Halland och Blekinge, å andra sidan,
de städerna i nämnda, förut danska provinser tillförsäkrade privilegier
bekräftats och att till gengäld för de från kronans sida adeln, prästerna
och borgerskapet medgifna förmåner ständerna åtagit sig vissa förpliktelser.
Då Malmö recess sålunda hade karaktären af ett fördrag mellan svenska
kronan och nyssnämnda provinser, syntes ett ensidigt rubbande af de genom
detta fördrag bekräftade stadsprivilegierna knappast kunna rättsligen
försvaras. Ej heller förefunnes något materiellt skäl för den föreslagna
kränkningen af dessa privilegier; tv staden, som mot sitt bestridande förpliktats
att ensamt vidkännas ej blott den särskilda kostnaden för anbringandet,
utan äfven det framtida underhållet af svängbron och som, äfvenledes
i sammanhang med den senaste ombyggnaden af bron, kostnadsfritt
afstått härför erforderlig mark, hade härigenom blifvit pålagd eu tunga,
som syntes fullt motsvara hvad som af samhället i detta hänseende skäligen
kunde fordras. Stadsfullmäktige hemställde sålunda, att det af kammarkollegium
väckta förslaget icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts
åtgärd föranleda.
Efter nådig remiss har äfven justitiekanslersämbetet den 30 sistlidne
april yttrat sig i ärendet och därvid anfört, bland annat, att privilegier
åt den beskaffenhet som det ifrågavarande, hvilket meddelats staden Kristianstad
för befordrande af ett allmänt intresse, utan att staden därför
åtagit sig några motsvarande förpliktelser, och som utgjordes af befrielse
från ett allmänt besvär, enligt allmänt antagen statsrättslig grundsats ansåges
kunna af statsmakterna upphäfvas utan samtycke af den privilegierade
och utan vederlag samt att härtill komme, att kronan i privilegiibrefvet
uttryckligen förbehållit sig rättigheten att efter omständigheterna
företaga ändring i privilegierna. Malmö recess, som, såvidt ämbetet kunnat
finna, icke innehölle någon bestämmelse därom, att någon särskild förpliktelse
skulle åligga Kristianstad för det ifrågavarande privilegiets åtnjutande,
innebure således icke någon förändring i privilegiets karaktär,
utan endast en af konungamakten och ständerna meddelad bekräftelse på
det förut af konungamakten ensam gifna privilegiet. Och Malmö recess
vore visserligen att anse såsom ett fördrag mellan svenska konungamakten
och ständerna i Skåne, Halland och Blekinge, men däraf följde ock, att
för ändring i fördraget icke erfordrades beslut af andra än kontrahenterna,
d. v. s. Konungen och ständerna eller numera Riksdagen, å hvilken ständernas
befogenhet öfvergått. Ämbetet ansåg sig, under åberopande för
öfrigt af hvad kammarkollegium i ärendet anfört, kunna förorda, att
ifrågavarande brohållningsbesvär öfverflyttades å staden Kristianstad.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 4 Sami. 1 Afd. 20 Raft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
Den ifrågavarande bron, hvars hela längd är 447,20 meter, består af
den egentliga, af järn byggda bron öfver själfva ån, hvilken med inberäknande
af östra landfästet åt stadens sida upptager en längd af 71,so meter,
och den s. k. chausséen mellan järnbron och bommen vid Härlöf i Gärds
härad, 3 7 5,40 meter lång. Häraf räknas enligt Eders Kungl. Maj:ts förenämnda
resolution af den 20 mars 1900 såsom hörande till Gärds härad
3 00,76 meter af chausséen, räkna dt från väster, hvilken sträckas underhåll
följaktligen numera åligger de väghållningsskyldige inom nämnda härad;
och faller inom stadens område 74,64 meter af chausséen, den egentliga
bron och östra landfästet, tillhopa 146,44 meter. Långebrobolagets årliga
kostnader för brounderhållet hafva, enligt en bland handlingarna i ärendet
befintlig tablå, under de 10 åren 1880—1889 växlat mellan högst 3,165
kronor 14 öre och lägst 945 kronor 59 öre; den årliga medelkostnaden för
dessa år, under hvilka bolaget underhöll bron i dess helhet, är 1,804
kronor. På grund af särskilda nådiga bref, det sista af den 28 september
1900, har af vederbörande till och med år 1901 uppburits viss afgift af
de bron trafikerande.
Såsom Eders Kung]. Maj:t lär finna, afser direktionens öfver Långebrobolaget
underdåniga framställning, sådan den nu föreligger, endast underhållet
af den del af bron i fråga, som ligger inom staden Kristianstads
område. Den öfriga, inom Gärds-härad belägna delen af bron underhålles,
som förut nämnts, numera, enligt Eders Kungl. Maj :ts resolution af den
20 mars 1900 och i öfverensstämmelse med hvad som är stadgadt i gällande
väglag, af de väghållningsskyldige i sistnämnda härad. Beträffande underhållet”
utaf förstnämnda del af bron synes mig ej heller finnas några sakliga
skäl att bibehålla den nuvarande ordningen, enligt hvilken underhållsskyldigheten
hvilar på de väghållningsskyldige i oftanämnda 7 härad och
icke på staden, hvilken, om densamma icke genom nådiga brefvet af den
15 mars 1622 befriats därifrån, skyldigheten att underhålla denna del af
bron, enligt det allmänna stadgandet i 25 kap. 8 § byggningabalken, skolat
åligga. De särskilda förhållanden, som en gång gjort det å ena sidan behöfligt
för staden att befrias från bördan af brounderhållet och å andra
sidan rätt och billigt, att denna börda lades å andra delar af Skåne, äro
sedan länge icke mer för handen. För att bringa underhållsskyldigheten
jämväl beträffande nu ifrågavarande del af bron- i öfverensstämmelse med
gällande lagstiftning erfordras emellertid, att det staden Kristianstad genom
nyssnämnda nådiga bref meddelade privilegium i afseende å brounderhållet
blifver upphäfdt. Några formella hinder synas icke heller ligga i vägen
för ett sådant upphäfvande. I detta afseende tillåter jag mig att åberopa
hvad justitiekanslersämbetet i ärendet anfört till bemötande af hvad som
Statsutskottets Utlåtande N:o 28.
11
från stadens sida påståtts om okränkbarheten af dess privilegier. Något
vederlag åt staden för borttagande af berörda privilegium synes ej heller
hora sättas i fråga, då det icke ådagalagts, att staden iklädt sig någon mot
befrielsen från underhållet af bron svarande skyldighet.»
Utskottet, som icke haft något att emot förevarande framställning
erinra, hemställer alltså,
att Kungl. Ma j ds ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 mars 1905.
På statsutskottets vägnar:
HUGO TAMM.