Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
1
7.
Ant till Riksd. kansli den 2 maj 1905, kl. 2,so e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändrade
bestämmelser rörande borgmästarval.
Till konstitutionsutskottet har blifvit öfverlämnad en inom Första
Kammaren af herr TF. Eiverlöf afgifven motion, n:o 36, hvari motionären
hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag dels till sådan
ändring i § 31 regeringsformen, att städernas till deltagande i riksdagsmannaval
berättigade invånares befogenhet att till borgmästartjänster
föreslå trenne behörige män måtte upphöra, dels ock till de bestämmelser
i öfrigt, som i sammanhang därmed må anses nödiga för fastställandet
af den ordning, i hvilken borgmästare i stad skall af Kungl. Maj:t utses.
Såsom skäl för denna hemställan har af motionären anförts följande:
»I de moderna staterna har man i de flesta fall fäst en synnerlig
vikt vid den dömande myndighetens särskiljande från den verkställande
och lagstiftande makten, åtminstone i den riktning, att representanterna
för den dömande myndigheten skulle, såvidt möjligt, göras oberoende af
skiftningarna inom statsmaktens öfriga båda områden. Vikten häraf insågs
jämväl af 1809 års lagstiftare i Sverige och fick sitt uttryck i regeBih.
till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 7 Höft. (Näs 7 och 8.) 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7,
ringsformens 36 §, där bland annat stadgas, att de som bekläda domare*
ämbeten, så högre som lägre, icke kunna, utan medelst rannsakning och
dom, ifrån sina innehafvande sysslor af Konungen afsättas, ej heller utan
efter egna ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.
I °ett annat hänseende åter, nämligen i fråga om vissa domares tillsättande,
synes grundlagen icke hafva på ett lika lyckligt sätt värnat om
ofvan antydda princip. Jag syftar härmed på stadgandet i 31 § regeringsformen,
att städernas till deltagande i riksdagsmannaval berättigade
invlnare skola äga att till borgmästartjänster föreslå tre behörige män,
af hvilka Konungen äger utnämna en.
Det inses lätt, att med detta stadgande två särskilda intressen skolat
tillgodoses. Å ena sidan har lagstiftaren velat, såvidt möjligt, fasthålla
principen om Konungens rätt att utnämna domare, men a andra sidan
har han ansett sig icke kunna utan vidare beröfva städerna deras gamla
privilegium att själfva få utse sina ämbets- och tjänstemän..
Erfarenheten har emellertid visat, att hänsynstagandet till två så motsatta
principer icke kunnat ske, utan att den ena vunnit herraväldet pa
den andras bekostnad. Högsta verkställande maktens valrätt har i själfva
verket i en mängd fall eluderats på det sätt, att majoriteten af valmän
å förslaget uppsatt den de velat gynna, men därifrån uteslutit andra mera
meriterade sökande, så att något val mellan de tre å förslaget uppförda
strängt taget ej kunnat äga rum.
Att saken så kommit helt på sned, är ej underligt, då lagstiftaren
faktiskt lagt utnämningsrätten i händerna på en valmanskår, som i stort
sedt icke kan antagas vara i besittning af den speciella sakkunskap, ^som
är nödig för att bedöma vederbörande valkandidats skicklighet såsom
jurist och ämbetsman. Sådan sakkunskap står emellertid i största möjliga
omfattning till verkställande maktens förfogande, hvadan alla skäl
tala för att Kungl. Maj:t blifver ensam bestämmande vid borgmästartjänsternas
tillsättande, liksom han är det i fråga om tillsättandet af domare
å landsbygden.
Den invändningen, att städernas borgmästare äfven hafva administrativ
befattning, särskilt med städernas drätsel, torde efter utvecklingen af
den kommunala själfstyrelsen i enlighet med 1862 års kommunallagar
icke äga synnerlig betydelse. Den historiskt rättsliga synpunkten af hänsyn
till städernas privilegier, som gjorde sig gällande vid själfva öfvergången
till det nya statsskicket, torde numera icke heller hafva någon
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
betydelse, ja de djupare tänkande af städernas invånare själfva skola utan
tvifvel gärna vara med om en reform i nu åsyftade hänseendet.»
I 1809 års regeringsform bibehölls den städernas borgerskap redan
förut tillerkända och genom Kungl. Maj:ts försäkran den 28 februari 1789
bekräftade rättigheten att till borgmästare''änster föreslå behörige män,
af hvilka Konungen ägde utnämna en. Vid 1862—63 års riksdag utsträcktes
denna rätt till öfriga till deltagande i riksdagsmannaval inom
borgarståndet berättigade invånare och öfvergick vid det nya representationsskickets
antagande till städernas samtliga invånare, hvilka äro berättigade
att deltaga i riksdagsmannaval.
Grunden till städernas befogenhet att, på sätt som nämnts, medverka
vid val af borgmästare är att söka däri, att borgmästaren och rådmännen,
på samma gång de såsom rådstufvurätt handhafva den dömande myndigheten
inom staden, i egenskap af magistrat från äldre tider utgjorde
stadens styrelse och utsagos af städernas menigheter. I och med den
kommunala själfstyrelsens införande och utveckling samt förändringar i
öfrigt i städernas samhälleliga förhållanden hafva visserligen åtskilliga af
de administrativa åligganden, som förut tillkommit magistraten, öfverflyttats
på rent kommunala myndigheter. Emellertid äger ännu magistraten,
hvari borgmästaren är själfskrifven ordförande, ett icke ringa inflytande
jämväl på de kommunala angelägenheternas skötande. Den verksamhet,
som magistraten i sådant hänseende utöfvar och som, bland annat,
består i upprättande af röstlängd, ledning af allmän rådstuga, och
beredning af de ärenden, som där skola förekomma, befogenhet att genom
en sin medlem deltaga i stadsfullmäktiges öfverläggningar, rätt till
initiativ hos kommunens beslutande myndighet samt inseendet öfver alla
af stadskommunen tillsatta styrelser, är enligt utskottets förmenande af
den vikt, att det väl kan anses befogadt, att stadsinvånarnes mening om,
hvilka personer må anses för borgmästaruppdraget mest lämpliga,
bör vid platsens tillsättande få göra sig hörd. Äfven om, på sätt
motionären antydt, missbruk någon gång förekommit vid upprättande
af förslag till borgmästartjänst, hvarigenom fordran på största möjliga
skicklighet och erfarenhet i domarvärf icke kunnat vid utnämningen
behörigen tillgodoses, torde sådant endast i undantagsfall hafva ägt
rum. Städerna synas nu alltmer sträfva efter att genom beviljande
af tillräckliga löneförmåner såväl i allmänhet försäkra sig om dugande
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
krafter inom sin jurisdiktion och förvaltning, som ock särskild! erhålla
lämpliga personer att bekläda borgmästarplatser. Därest utnämningsrätten
till borgmästare, med upphäfvande af städernas förslagsrätt, lades
i Konungens hand, skulle detta dels helt naturligt försvaga stadskommunernas
intresse att göra ekonomiska uppoffringar för rådstufvurätt och magistrat
och dels lätt kunna medföra, att anspråk uppkomme därpå, att
statsverket borde öfvertaga dessa institutioners bekostande.
Skulle det emellertid visa sig, att särskilda åtgärder för att tillföra
rådstufvurätterna ökad juridisk kompetens befunnes nödiga, torde detta
mål kunna vinnas genom skärpande af bestämmelserna rörande deras
kvalifikationer, som må å borgmästarförslag uppföras, liksom ock genom
särskilda stadganden om rådstufvurätternas sammansättning i öfrigt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må föranleda någon
Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 maj 1905.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Herr Gustaf Axel Berg har anhållit om anteckning a utlåtandet
därom, att han icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.