Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1905, kl. 1 6. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af §§ 17, 26, 34 och 103 regeringsformen
samt § 43 riksdagsordningen.
Till konstitutionsutskottet liar blifvit öfverlämnad en inom Andra
Kammaren af herr Carl Lindhagen väckt motion, n:o 204, hvari motionären
hemställt, att Riksdagen ville antaga följande förslag till ändring
i §§ 17, 26, 34 och 103 regeringsformen samt § 43 riksdagsordningen
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:
Regeringsformen.
§ 17-
Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf, högst tjuguen af
Honom utnämnda lagkunnige män, hvilka fullgjort hvad författningarne
föreskrifva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värf
ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och
utgöra Konungens högsta domstol.
Justitierådens antal må ej ökas utöfver tolf, så vida ej Konungen
och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar, besluta, att Högsta
domstolen skall på afdelningar arbeta. I sådant fall varder såväl juBih.
till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 4 Höft. (N:o 4). 1
2
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
stitierådens antal inom ofvan föreskrift^ gränser som ärendenas fördelning
mellan afdelningarna i samma ordning bestämda, och må vid
tillfälligt behof af förstärkning i domstolens arbetskrafter jämväl i enahanda
ordning kunna bestämmas, att Konungen för viss tid äger förordna
högst sex lagkunnige, i domarevärf förfarne och för redlighet kände män
att såsom ledamöter af Högsta domstolen tjänstgöra.
§ 26.
Då justitieärender! i statsrådet föredragas, skola, jämte chefen för
justitiedepartementet och två andra ledamöter af statsrådet, två ledamöter
af Högsta domstolen dem öfvervara, med den skyldighet att till
protokollet yttra sig, som 9 § föreskrifter.
§ 34.
Statsministern och ministern för utrikes ärendena innehafva rikets
högsta värdighet, och statsråden den närmast därintill. Ledamot af
statsrådet må icke tillika annat ämbete utöfva, ej heller några inkomster
däraf uppbära. Justitieråd må ej tillika annat ämbete innehafva eller
utöfva, ej heller tillförordnad ledamot af Högsta domstolen annat ämbete
utöfva.
§ 103.
Lagtima Riksdag skall hvart tredje år, på sätt riksdagsordningen
stadgar, tillsätta en nämnd, som äge att döma, huruvida Högsta domstolens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänte att i deras viktiga kall
bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel och
brott, hvarom föregående § handlar, likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt skiljas. Beslutar denna nämnd efter
omröstning, i den ordning, som i riksdagsordningen sägs, att någon
eller någre af Högsta domstolens ledamöter skola anses vara ifrån
Riksdagens förtroende uteslutne, blifve han eller de därefter af Konungen,
hos hvilken Riksdagen skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet eller,
där fråga är om tillförordnad ledamot, ifrån förordnandet i nåder skilde.
Dock tillägge Konungens justitieråd, som sålunda från ämbetet skiljes,
en årlig pension till lönens halfva belopp.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
3
Riksdagsordningen.
§ 43.
Ej må statsrådsledamot eller ledamot af Konungens Högsta domstol
i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, af hvilken Riksdagen
kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, där redovisning
för hans egna ämbetsåtgärder kan förekomma.
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande.
»I anledning af den störa balansen af oafgjorda mål i högsta
domstolen beslöt 1896 års Riksdag antaga såsom hyllande ett förslag
till ändring af 17 § regeringsformen, hvarigenom högsta tillåtna antalet
ledamöter i domstolen höjdes från aderton till tjuguen. Konstitutionsutskottet
framhöll med öfvertygelse, att kraftiga åtgärder borde tillgripas,
och förordade i sådant syfte tillsättandet tills vidare af ytterligare
två justitieråd. Utskottet förespeglade ock, att om framdeles
något eller några justitierådsämbeten blefve obehöfliga, kunde ju beslut
fattas, att de vid första afgång skulle indragas.
Vid följande riksdag blef förenämnda förslag till grundlagsändring
lagfästadt. Samtidigt beviljades anslag till två nya justitierådsämbeten.
Dessas antal ökades därmed från sexton till aderton. I den kungl.
propositionen uttalades den förmodan, att denna ökning af domstolens
arbetskrafter sannolikt skulle vara tillräcklig för att under nuvarande
förhållanden hindra uppkomsten af ytterligare balans och därjämte lämna
någon tid öfrig för afarbetande af den redan befintliga. Såsom en
ytterligare utväg för balansens afhj kipande förordades domstolens fördelning
på tre afdelningar under någon kortare tid af året.
De förhoppningar, som byggdes på dessa åtgöranden, hafva i alla
afseenden fullständigt gäckats. Ställningen är sämre än någonsin, och
alla sannolikheter föreligga, att den skall ytterligare förvärras.
Kungl. Maj:t föreslår nu att igen råda bot på missförhållandet
genom att tillsätta ytterligare justitierådsämbeten, i hvilket afseende
ifrågasättes inrättandet af tre nya sådana befattningar.
I propositionen framhålles emellertid, att en ökning af det nuvarande
antalet justitieråd möter »mycket störa betänkligheter». Den
nu ifrågasatta anordningen skall därför endast vara provisorisk och
räcka till utgången af år 1908. Efter den tiden minskas antalet åter
till det nuvarande i mån af uppkomna ledigheter inom domstolen.
4
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
Detta provisorium är förordadt icke blott för att minska den nuvarande
balansen. Det skall äfven gifva anstånd till och förbereda
varaktiga förändringar i högsta domstolens arbetsuppgifter. Domstolen
måste, därom synas alla vederbörande vara eniga, beredas tillfälle att
på ett fullkomligare sätt, än nu är möjligt, fylla sin uppgift såsom
rättsskipningens högste vårdare.
Förenämnda förändringar kunna emellertid icke komma till stånd
utan att man i någon mån uppgifver vissa allmänna grundsatser, som
gjort och göra sig gällande i afseende å högsta domstolen. Främst
bland dessa står hvad man kallar svenska folkets urgamla rätt att i
sina mål och ärenden, af hvad beskaffenhet de vara må, ytterst söka
Konungen. Vidare framstår för mången domstolens uppgift att granska
lagförslag såsom ett nationellt institut af synnerligt värde. Och slutligen
anses ledamotskap i domstolen enligt sakens natur icke kunna
ifrågakomma annat än med fast anställning.
En fundamental grundsats, som skall tjäna det praktiska lifvet,
får dock ej vara så oblidkelig, att den ej låter resonera med sig. Den
urartar då till doktrin och kommer i många fall att verka som fördom.
Både principen själ! och de ändamål, den skall tjäna, taga skada däraf.
Får man blott gå till tals med förenämnda meningar om högsta domstolen,
så skall det nog inträffa, att åtskilliga betänkligheter visa sig
kunna uppgifvas. Främst skall man då nog finna, att det utan verklig
skada kan gå för sig att för tillfälliga behof använda tillfälliga arbetskrafter.
Därnäst torde man kunna medgifva, att domstolen må åtminstone
i många fall befrias från granskning af lagförslag. Sist bör det
ifrågakomma att i afsevärd mån inskränka rätten för parter att fullfölja
talan i högsta instans.
I den kung!, propositionen gör sig en annan uppfattning gällande
i fråga om ordningen för ingripandet. Ehuru där framhålles, att mycket
stora betänkligheter möta att på ett varaktigt sätt öka antalet ordinarie
ledamöter, så förkastas å andra sidan tanken om tillförordnade ledamöter
blott därför, att ett förslag därom »torde möta starkt motstånd». Däremot
utlofvas förslag om att söka bryta motståndet i fråga om de två
andra grundsatserna. Och i första hand synes Kungl. Maj:t därvid
vilja förorda ingrepp i den grundsats, som har största fog för sig och
därför sist bör rubbas. Det antyddes till och med, att redan under
det föreslagna provisoriet tillströmningen af mål skall kunna till följd
af vidtagna lagändringar minskas.
Hvad nu först angår frågan om anställande af tillförordnade ledamöter
i domstolen, så hämtar en sådan anordning också befogenhet af
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
eu riktig grundsats, nämligen att tillfälliga nya arbetsuppgifter, som
ett verks tjänstemän ej medhinna, böra lösas genom en tillfällig förstärkning
af arbetskrafterna. Sådana tillfälliga uppgifter äro för högsta
domstolen: afarbetning af en balans eller granskning af vidlyftiga lagförslag.
Däremot bör det måhända ej få ifrågasättas att tillförordna
extra ledamöter för domstolens ordinarie arbete eller såsom vikarier åt
ordinarie ledamöter. Konungen och Riksdagen böra för hvarje fall
besluta rörande tillförordnade ledamöters tjänstgöring i domstolen.
Det är säkerligen till väsentlig del en fördom, om man förmenar,
att dylika förordnade ledamöter med ett så begränsadt uppdrag böra
antagas skola ådagalägga mindre själfständighet än de ordinarie ledamöterna-
Äfven af domarne vid underrätterna och i hofrätterna fordrar
man ju själfständighet. Men där tjänstgöra ju extra domare i en omfattning,
som vida öfvergår hvad nu föreslagits för högsta domstolen.
Ofta tillägges ock en ordinarie tjänsteman större auktoritet och
sakkunskap just på grund af sin anställning. Detta är ju äfven en
fördom, som ibland vållar, att tjänstemannen vinner större inflytande,
än hans personliga egenskaper förtjäna. Erfarenheten åter visar, att
tillförordnade tjänstemän mången gång hafva ett intresse och en arbetsifver,
som är något mer eller mindre förflutet för den ordinarie tjänstemannen.
Kungl. Maj:t föreslår nu emellertid tre nya ordinarie ledamöter i
domstolen, dock så att deras befattningar skola på förut angifvet sätt
afvecklas efter en tid af något öfver tre år.
Ingenting är emellertid ovissare, än att löftena om eu dylik afveckling
skola gå i fullbordan. Detta nya tillskott i arbetskraft skall
snart lätt anpassa sig efter de arbeten, som hvila på domstolen. Och
när afskrifningen skall ske, visar det sig kanske, att man ej har råd
därtill. Eldarenheterna från andra verk, liksom från senaste tillökning
af justitierådens antal, bestyrka dylika farhågor. Genom att nu redan
från början allenast tillförordna ledamöter hållas däremot de kommande
frågorna mera öppna och vinnas friare händer vid afgörande af hvad
som kan därutinnan åtgöras.
Det är ock att märka, att genom den föreslagna anordningen
söker man blott råda bot för det just nu föreliggande behofvet. Men
behof af tillfällig förstärkning i domstolens arbetskrafter kunna, som
sagdt, allt framgent af olika anledningar uppkomma. Det är då lämpligt
att för alla händelser hafva en naturlig utväg att tillita.
Förslaget antyder, att när ett af de tre nya justitierådsämbetena
kunnat på angifvet sätt indragas, så skall man för att gifva syssel
-
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
sättning åt do två återstående under en oviss tid framåt återgå till
arbete på en sjumans- och två femmansafdelningar. Härigenom skulle
sålunda fortfarande i lång tid upprätthållas det från den rättssökande
allmänhetens synpunkt synnerligen förkastliga anordningen, att målen
ibland afgöras af sju och ibland af fem ledamöter, oafsedt om målen
äro af »ringa» beskaffenhet eller icke. Detta är ett missförhållande af
vida större reell innebörd än den olägenhet, som kan förmenas uppkomma
genom domstolens förstärkning vid tillfälliga behof med tillförordnade
ledamöter.
För den närmaste tidens provisoriska anordningar har Kung].
Maj:t ställt sig i valet mellan allenast de inom domstolen framställda
alternativen: tre ordinarie ledamöter på något öfver tre år eller sex
tillförordnade under två års tid. Det finnes dock ett tredje alternativ,
som bör lika väl komma under öfvervägande,. nämligen att, med användande
af Kungl. Maj:ts förslag i öfrigt, begagna sig af tre tillförordnade
ledamöter. Detta alternativ synes mig af förut angifna. skäl
bättre än det kungl. förslaget. Och kan å femmansafdelningen, såsom
det förespeglas, läggas endast lagföredragning och mål, som obestridligen
äro åt »ringare slag», så kan detta tredje alternativ ju för denna
gång försvara sin plats äfven vid sidan af det andra alternativet.
Beträffande härefter högsta domstolens granskning af förslag till
allmän civil- och kriminallag, äfvensom kriminallag för krigsmakten samt
kyrkolag, så infördes denna granskning "genom grundlagen vid en tid,
då civillagen omfattade endast de olika balkarna i 1734 års lag, d. v. s.
civilrätten i dess egentliga och inskränkta bemärkelse. Men under
tidernas lopp hafva de sociala och ekonomiska frågorna börjat allt mer
träda i förgrunden. Och då dessa ämnen ofta djupt ingripa i enskildes
rättsförhållanden, hafva de allt mera ansetts böra undandragas Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt och regleras genom allmän lag.
Emellertid förutsätter lösningen af nämnda spörsmål andra insikter
och åskådningssätt än dem, som företrädesvis förvärfvas genom
sysslandet med rättsskipningen. När i dylika fall enligt lagens föreskrift
högsta domstolens yttrande måste infordras, så häuskjutas därmed
i själfva verket till dess bedömande frågor, hvilka icke falla under
domstolens särskilda kompetens. Understundom söker domstolen själf
undvika detta missförhållande genom att uttryckligen från sitt yttrande
undantaga själfva saken. Men detta tillvägagångssätt innefattar godtycke.
Det leder ock till att domstolens deltagande i lagstiftningsarbetet
lätt neddrages till en tjänstgöring allenast som redaktions
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
7
kommitté, hvarvid tillika de formella detaljfrågorna kunna erhålla allt förstör
vikt på hufvudfrågans bekostnad.
En följd af laggranskningens hänskjutande till eu särskild myndighet,
som ej deltagit i förslagets uppgörande, blir ock, att eu synnerligen
noggrann granskning af redaktionen i lagförslagen gör sig gällande.
Därför är den öfvervägande nyttan af domstolens laggranskning
ur teknisk synpunkt ej heller oomtvistad. De, som länge haft till uppgift
att utarbeta själfva lagförslagen, hör man ofta klaga öfver att
anspråken på lagstiftningens teknik börjat alltmer sättas så i förgrunden,
att det synnerligen stora och betungande arbete, som däraf föranledes,
ingalunda motsvarar nyttan med detsamma. A andra sidan får
ju dock medgifvas, att domstolens ledamöter äga på dessa områden en
stor erfarenhet, som det kan vara värdefullt att tillgodogöra sig. Man
har ock ständigt tillfälle erfara i Riksdagen, hurusom domstolens detaljanmärkningar
i stor utsträckning föranleda ändringar i de till domstolen
remitterade lagförslagen.
En särskild olägenhet med lagföredragning är, att brådskande
lagförslag därigenom försenas och att vidlyftiga lagförslag, för hvilkas
närmare granskning domstolens ledamöter merendels ej hafva annan
tid öfrig än sina ferier, kunna förhalas lång tid framåt.
Erfarenheten visar således, att en del anmärkningar kunna framställas
mot laggranskningen i och för sig. Hinder synes då ännu
mindre böra möta att taga allvarlig hänsyn till dess största olägenhet,
nämligen att på ett betänkligt sätt inkräkta på domstolens egentliga
uppgift, lagskipningen. Den nuvarande bördan af lagföredragningen
måste därför på något sätt lyftas från domstolen. Åtminstone bör domstolen
befrias från sådana lagförslag, hvilka ej enligt grundlagens ursprungliga
mening skolat hänskjutas till domstolen.
Men skola då lagförslagen eller vissa af dem ej vidare undergå
någon granskning? Härpå kan svaras, att förslag ofta blifva bättre
beredda, när de ej skola remitteras till en viss granskande myndighet,
på hvilken ansvaret i sista hand kan skjutas. Vidare kan det synas,
att, när en lagberedning med särskild sakkunskap nu tillsatts, det vore
obehöfligt att underkasta dess förslag en vidare granskning utöfver
den, som må vidtagas af justitieministern och hans biträden. Lagförslag,
som upprättats inom departementen, kunde å andra sidan föreläggas
lagberedningen till påseende.
Bibehålies emellertid domstolens granskning i större eller mindre
mån, måste i alla fall någon annan anordning än den nuvarande komma
till stånd. Särskildt är detta nödvändigt, då man nu efter lagbered
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
ningens inrättande har att småningom vänta mycket omfattande lagförslag''.
Sådana för,slags föredragning måste alldeles ödelägga domstolens
dömande verksamhet och skapa balanser. För ändamålet kunde
till en början fastställas ett färre antal ledamöter för öfvervarande af
lagföredragning. Särdeles lämpligt synes det vara att just för dylika
fall kunna förstärka domstolen med tillförordnade ledamöter, så att lagskipningen
alltid får fortgå med samma arbetsstyrka som förut. Äfven
andra anordningar äro helt visst tänkbara.
Vidkommande frågan om domstolens befriande från en del mål och
ärenden, som nu få dit fullföljas, så har berörda angelägenhet vidlyftigt
behandlats i domstolens vid den kung!, propositionen fogade yttrande.
Åtskilligt kan utan tvifvel här omedelbart åtgöras. Men i stort sedt bör
denna utväg, såvidt jag förstår, tillgripas i sista hand. Och därvid skall
väl äfven såsom regel gälla, att man hellre bör afskilja alla mål af visst
slag och mera ogärna göra skillnad mellan mål af enahanda beskaffenhet.
Till sist må framhållas en synpunkt, som ej hitintills beaktats i
ärendet. Uppkomsten af en balans kan bero ej blott på göromålens
mängd, utan ock i icke obetydlig mån på arbetsledningen inom domstolen.
I en kollegial domstol kan ordföranden utöfva stort inflytande på
arbetets produktivitet. Det är en stor skillnad, om han söker leda öfverläggningen
eller inskränker sig till att afvakta den tidpunkt, då samspråket
afstanna!’ af sig själft, därför att ledamöterna omsider tröttnat
på att upprepa sina skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ
till sammanfattande formuleringar af sväfvande spörsmål. Och det tillkommer
honom att hofsamt afböja öfverläggningens gagnlösa ^sväfvande
till sido frågor eller alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt
ingripande behöfver ej åsidosättas ärendenas grundliga behandling,
hvilken tvärtom befordras genom ett sådant förfarande.
Jag har själf liflig erfarenhet af hvad arbetsledningen i en kollegial
domstol kan betyda. Större delen af den tid jag tjänstgjorde
såsom ledamet i Svea hofrätt tillhörde jag en division, hvars årliga
arbetsprodukt vida öfversteg öfriga divisioners och ej heller lärer sedan
någonsin blifvit uppnådd inom hofrätten. Förtjänsten däraf tillkom,
enligt mitt förmenande, dåvarande ordförandens lugna och målmedvetna
arbetsledning. Från den tid jag tjänstgjorde såsom revisionssekreterare,
d. v. s. såsom föredragande i högsta domstolen, erinrar jag mig vidare,
hurusom en föredragande plägade före eu föredragning höra sig för om
hvem som skulle tjänstgöra som ordförande. Däraf kunde nämligen
bero, huru många mål man borde vara beredd på. Under min första
föredragning i domstolen blef arbetsprodukten vida större, än någon
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
9
sin uppnåtts vid alla mina senare föredragningar. Detta tillskrifver jag
för min del det särdeles initiativrika och besinningsfulla sätt, hvarpå
ordförandeskapet vid förenämnda tillfälle utöfvades af en ledamot i domstolen,
som då tjänstgjorde där för sista gången.
I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd att såsom president
öfvervaka arbetet i sin helhet och icke heller utfärdas särskilda förordnanden
för ordförandena på afdelningarna. På hvarje afdelning skall
den äldste ledamoten själfskrifvet vara ordförande. I och för sig är en
dylik jämlikhet mellan alla ledamöterna tilltalande. Men det kan ju
ifrågasättas, om det ej för arbetsledningen kunde vara fördelaktigt, att,
såsom förhållandet är vid högsta domstolen i andra länder, eu eller
flere ledamöter förordnades till ordförande inom domstolen. Den sålunda
förordnade fick därigenom en uppfordran att särskilt vaka öfver
arbetets gång och äfven större auktoritet i sin uppgift. Kanske kunde
också en sådan anordning leda till, att eu ledamot, som i påfallande
grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag, ej gjorde anspråk på
att i sin tur ihågkommas med detsamma.
Hvilken åsikt man nu än må hafva rörande lämpligaste sättet för
ordnandet af den föreliggande frågan, så synes mig i hvarje fall skälen
för att domstolen bör under angifna förutsättningar kunna förstärkas
med tillförordnade ledamöter vara så beaktansvärda, att äfven detta af
många ledamöter i domstolen förordade alternativ bör komma under
Riksdagens allvarliga öfvervägande vid denna viktiga saks afgörande.
Några bestämda principiella betänkligheter mot en dylik anordning
synas ej heller framförts vare sig af Kungl. Maj:t eller högsta domstolens
flesta ledamöter.
Det kan ju dessutom inträffa, att, vid det förestående öfvervägandet
af medlen att på ett varaktigt sätt förekomma uppkomsten
af balanser, anordningen att förordna tillfälliga bisittare i domstolen
skall befinnas ändamålsenlig. Äfven ur den synpunkten kan det hafva
sin betydelse att nu antaga hvilande för ändamålet erforderliga grundlagsändringar,
hvilka eljest ej skulle hinna komma till stånd på mycket
lång tid.
Medgifna antalet tillförordnade ledamöter bör naturligtvis med
hänsyn till kommande behof i grundlagen tilltagas tillräckligt stort.
Det synes därför lämpligt att bestämma antalet till högst sex. Finge
bisittare förordnas för tillfälliga behof, skulle det — med anslutning
till Kungl. Maj:ts uppfattning att antalet ordinarie ledamöter ej bör
varaktigt höjas utöfver det närvarande — kunna ifrågasättas, om ej
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 3 Sami. 4 Käft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
högsta tillåtna antalet ordinarie ledamöter borde nedsättas till aderton.
Den nuvarande bestämmelsen gör dock ingen skada och kan ju möjligen
någon gång behöfva utnyttjas, oafsedt om bestämmelser rörande tillförordnade
ledamöter komma till stånd.»
Konungens domsrätt är enligt § 17 regeringsformen uppdragen
åt Konungens högsta domstol. Ledamöterna i denna domstol voro
alltifrån densammas inrättande år 1789 intill 1861 års början till antalet
tolf och domstolen arbetade under denna tid på en afdelning.
Det mer och mer växande antalet balanserade mål och ärenden föranledde
emellertid en vid riksdagen 1859—1860 beslutad grundlagsändring,
hvarigenom i förenämnda paragraf infördes den bestämmelse,
att högsta domstolen skulle bestå af minst tolf, högst aderton justitieråd
samt att deras antal ej finge ökas utöfver tolf, såvida ej Konungen
och Riksens Ständer i den ordning, § 87 regeringsformen stadgade, beslöte,
att högsta domstolen skulle arbeta på afdelningar. Genom en
den 23 oktober 1860 utfärdad stadga föreskrefs, att högsta domstolen
skulle, intill dess annorledes förordnades, arbeta på två afdelningar och
utgöras af sexton justitieråd. Härigenom kunde dock icke förekommas,
att efter någon tid högsta domstolens arbetsbalans åter började ansenligt
ökas. I ändamål att för framtiden råda bot på ifrågavarande
missförhållande beslöts år 1897 sådan ändring i § 17 regeringsformen,
att antalet ledamöter i högsta domstolen skulle utgöra högst tjuguen.
Den 26 mars 1897 utfärdades lag angående högsta domstolens tjänstgöring
på afdelningar, hvaruti föreskrefs, att domstolen, som skulle
utgöras af aderton justitieråd, i regel skulle arbeta på två afdelningar,
men borde, därest med hänsyn till antalet af de på dess handläggningberoende
mål och ärenden sådant funnes nödigt, under en tid af sex
veckor arbeta på tre afdelningar.
Emellertid har icke heller genom de senast vidtagna ändringarna
i högsta domstolens sammansättning och arbetssätt det därmed åsyftade
ändamålet att varaktigt nedbringa högsta domstolens arbetsbalans ernåtts.
Hela antalet balanserade mål och ärenden, som vid 1896 års
slut utgjorde 1,591 och under de följande åren visade någon minskning,
har nämligen sedermera åter ökats och uppgick vid slutet af år 1904
enligt en preliminär sammanfattning af revisionssekreterarnes arbetsredogörelser
till 1,761. I sistnämnda siffra ingå oafgjorda revisionssaker,
hvilka i regel utgöra den mest betungande delen af högsta domstolens
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o
11
arbete, med ett antal af 924 samt skiftesmål och besvärsmål, såväl civila
som kriminella, till ett antal af 727. Balansen vid slutet af hvart och
ett af åren 1896—1904 utvisar följande siffror:
hela antalet balanserade mål och ärenden:
...................................,............... 1,591
....................................... 1,816
.............................................. 1,317
.....................................w 1,125
............................................ 1,162
...................................................... 1,106
......................................... 1,328
.............. 1,449
..................................................... 1,761
revisionssaker:
....................................... 762
.......................................... 717
................................. 785
..................... 698
......................................... 683
........................................ 631
....................................... 684
............................................ 723
................................... 924
735
505
451
364
397
417
573
644
727
*) Officiella siffror för år 1904 äro ännu icke tillgängliga. De här angifna äro
grundade på en preliminär sammanfattning af revisionssekreterarnes arbetsredogörelser.
vid |
1896 års |
slut |
11 |
1897 „ |
11 |
11 |
1898 „ |
11 |
11 |
1899 „ |
11 |
11 |
1900 „ |
11 |
11 |
1901 „ |
11 |
11 |
1902 „ |
11 |
11 |
1903 „ |
11 |
11 |
1904*) „ |
11 |
vid |
1896 års |
slut |
11 |
1897 „ |
11 |
11 |
1898 „ |
11 |
11 |
1899 „ |
11 |
11 |
1900 „ |
11 |
11 |
1901 „ |
11 |
11 |
1902 „ |
11 |
11 |
1903 „ |
11 |
11 |
1904») „ |
11 |
skiftesmål |
samt |
|
vid |
1896 års |
slut |
11 |
1897 „ |
11 |
11 |
1898 |
11 |
11 |
1899 „ |
11 |
11 |
1900 „ |
11 |
11 |
1901 „ |
11 |
11 |
1902 „ |
11 |
11 |
1903 „ |
11 |
11 |
1904»)„ |
11 |
12
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
De många och betydande olägenheter, som äro förknippade därmed,
att högsta domstolens arbetsbalans nått en sådan höjd, torde ej
behöfva utförligare omnämnas. Här må endast erinras, att för upprätthållandet
af en god samfundsordning och för befordrande af samhällets
utveckling i dess helhet en snabb rättsskipning är af största
betydelse samt att ett alltför långt dröjsmål med afgörandet af rättegångar
i högsta instans kan för den enskilde medföra menliga följder
af den allvarligaste beskaffenhet.
Det är visserligen antagligt, att man till förekommande för framtiden
af växande arbetsbalans inom högsta domstolen måste vara betänkt
på vidtagande af åtgärder i syfte att åstadkomma en stadigvarande
minskning i arbetsbördan och måhända äfven förändringar i själfva sättet
för arbetets anordnande inom domstolen. Men om ock Kungl. Maj:t lärer
finna skäligt att snarast möjligt göra dessa viktiga spörsmål till föremål
för undersökning och pröfning, torde det med hänsyn till det
trängande behofvet af den redan nu befintliga stora balansens afarbetande
icke vara försvarligt att nu endast afvakta resultatet af en
dylik utredning. Andra anordningar i syfte att under den närmaste
tiden afarbeta denna balans äro i allt fall af verkligt behof påkallade.
Högsta domstolens ledamöter, som på anmodan af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet haft under öfvervägande »huruvida de
ansåge erforderligt, att någon åtgärd för balansens minskande nu vidtoges
och, i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet
lämpligast», hafva också varit fullt eniga om det trängande behofvet af
åtgärders vidtagande för den befintliga balansens minskande. Men med
afseende å den utväg, som borde anses mest lämplig härför, hafva domstolens
ledamöter icke kunnat enas. Domstolens fleste ledamöter kafva
förordat, att domstolens ordinarie ledamöter fortast möjligt måtte förstärkas
till det antal, som § 17 regeringsformen medgifver eller tjuguen,
och att följaktligen ytterligare tre justitierådsämbeten skulle med ordinarie
innehafvare besättas, så att domstolen skulle kunna under en större
del af året arbeta på tre afdelningar; denna tillökning af domstolens
ordinarie ledamöters antal skulle emellertid endast vara tillfällig. Ett
mindretal bland justitieråden har såsom lämpligare framställt det
förslag, att ett antal — förslagsvis sex — extra ordinarie bisittare i
högsta domstolen skulle förordnas för tjänstgöring så lång tid, som
kunde beräknas vara erforderlig för att nedbringa balansen till en
normal siffra.
Den förstnämnda anordningen, för hvilken icke någon grundlagsändring
är nödig, har Kungl. Maj:t ansett äga företräde och för dess
genomförande gjort framställningar till innevarande års Riksdag (Kungl.
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
13
Maj:ts propositioner n:o 1, 2:dra hufvudtiteln, sid. 4, samt n:o 14), livilka
äro föremål för beredning af andra utskott. Det af minoriteten bland
justitieråden förordade sättet att lösa frågan, som förutsätter ändringar
i grundlag, har åter genom föreliggande motion bragts under Riksdagens
ompröfning.
För pröfning af motionen måste utskottet tydligen ingå i ett bedömande
af företrädet mellan dessa olika anordningar för afhjälpande
af ett erkändt missförhållande; och finner utskottet därvid, att den af
Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med tre nya justitieråd, hvilkas
platser efter någon tids förlopp icke vidare skulle besättas, ingalunda
innebär en tillfredsställande lösning. I främsta rummet kan nämligen
i detta hänseende anmärkas, att det icke torde vara ett riktigt förfaringssätt
att öka högsta domstolens ordinarie ledamöters antal, som
redan nu är jämförelsevis stort, af den anledning att man vill söka
nedbringa en tillfälligt hopad arbetsbalans. En återgång till det
såsom normalt antagna antalet ledamöter kan knappast anses sannolikt;
förhållandenas makt kommer helt visst att medföra, att det en
gång ökade ledamotsantalet i själfva verket varder permanent. Erfarenheten
från äldre tider lämnar vittnesbörd i sådan riktning. Vid såväl
1856—58 som 1896 årens riksdagar ställdes nämligen i utsikt, att,
sedan då befintliga arbetsbalanser afarbetats, antalet af högsta domstolens
ledamöter åter skulle minskas; men, såsom bekant, har ingalunda
sådan minskning förekommit eller ens ifrågasatts.
Den af Kungl. Maj:t föreslagna anordningen blefve otillfredsställande
äfven derutinnan, att af domstolens fre afdelningar åtminstone
en under en stor del af året skulle vara sammansatt af allenast fem
ledamöter. Visserligen medgifver § 22 regeringsformen, att ringare
mål må pröfvas och afgöras af endast fem ledamöter, men, såsom inom
högsta domstolen blifvit anmärkt, beror det af en slump, huruvida ett
mål kommer på den ena eller andra afdelningen och sålunda pröfvas
af fem eller sju ledamöter. En sådan anordning måste anses synnerligen
betänklig.
Uti båda nu anmärkta hänseenden äger enligt utskottets åsikt
herr Lindhagens motion företräde framför Kungl. Maj:ts förslag.
Den rätta vägen för af hjälpandet af ett tillfälligt missförhållande
synes nämligen vara att anlita ett medel, som verkligen är af tillfällig
natur. I föreliggande fall synes det alltså lämpligast att provisoriskt
öka högsta domstolens arbetskrafter genom upptagande af tillförordnade
bisittare i domstolen. Häremot kan visserligen invändas, att efter den
uppfattning, som hittills gjort sig gällande, bisittarne i landets högsta domstol
böra vara ordinarie innehafvare af sina ämbeten. Det synes dock ut
-
14
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
skottet, att man icke bör så häråt fasthålla vid denna i och för sig riktiga
grundsats, att man icke vid särskilda undantagsförhållanden och för vissa
begränsade tider må kunna därifrån medgifva undantag. Erfarenheten
från hofrätterna med deras adjungerade ledamöter kan ej heller sägas
vara sådan, att ett användande af tillförordnade ledamöter i högsta
domstolen under dylika omständigheter får anses äfventyrlig!. Föröfrigt
bör det enligt utskottets mening kunna antagas såsom gifvet,
att dessa tillförordnade ledamöter af högsta domstolen utses bland personer,
som redan innehafva sådana ordinarie ämbeten, att deras själfständighet
och oberoende äfven i denna mera tillfälliga ämbetsutöfning
blifva höjda öfver allt tvifvel.
Utvägen att anlita tillförordnade ledamöter innebär vidare den
fördelen, att enhvar af domstolens tre afdelningar alltid bör kunna
sammansättas med sju ledamöter och därigenom skulle tillika möjliggöras,
att domstolens alla tre afdelningar kunde arbeta under större
delen af året. Domstolen skulle på sådant sätt blifva ojämförligt bättre
i stånd att fullgöra sina uppgifter icke allenast i afseende å den nuvarande
balansens afarbetande, utan äfven för framtiden, om och när
eu för målens skyndsamma afgörande besvärlig balans kan uppkomma.
Möjligen skulle man mot den af motionären föreslagna utvägen
vilja invända, att rent tillfälliga anordningar icke böra erhålla helgd af
grundlag. Men en dylik invändning hvilar på ett missförstånd af det
föreslagna grundlagsstadgandet. Ty detta är naturligtvis afsedt att,
om och när i framtiden återigen en alltför stor disproportion visar sig
mellan domstolens arbetsbörda och dess arbetskrafter, öppna möjlighet
till arbetskrafternas tillfälliga förstärkande. Liksom grundlagen nu tilllåter,
men icke föreskrifver, att justitierådens antal skall vara tjuguen,
så skulle den föreslagna bestämmelsen tillåta, men icke föreskrifva, att
ledamöter till visst antal Unge förordnas. Tillåtelsen blifver således
permanent och försvarar väl sin plats i grundlagen. Själfva anordningen
däremot blifver tillfällig och skall för hvarje gång särskild!
beslutas i annan form.
På grund af hvad sålunda anförts, har utskottet i enlighet med
motionärens förslag ansett sig böra förorda sådana grundlagsändringar,
att därigenom möjliggöres ökning af högsta domstolens arbetskrafter
genom förordnande af tillfälliga ledamöter.
I afseende å sättet för högsta domstolens förstärkning med tillförordnade
ledamöter har utskottet intet att erinra mot motionärens förslag, att
det må bero af Konungen och Riksdagen att, i den ordning 87 § 1 mom.
regeringsformen stadgar, för viss tid bestämma, att Konungen äger
förordna högst sex sådana ledamöter. I motionärens formulering af
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
15
§17 regeringsformen har endast en förtydligande ändring i ordställningen
vidtagits.
Äfven under förutsättning att högsta domstolen förstärkes med
tillfälliga bisittare, torde de ledamöter af domstolen, hvilka skola närvara
i justitiekonselj, alltid böra vara ordinarie; och har utskottet fördenskull
icke funnit den af motionären föreslagna ändring af § 26
regeringsformen vara af behofvet påkallad.
Utskottet har ej heller funnit den föreslagna ändringen i § 43
riksdagsordningen nödig, då däri intagna bestämmelser måste anses
tillämpliga endast på högsta domstolens ordinarie ledamöter.
Af anledning att enligt § 20 regeringsformen de mål, som från
krigsdomstolarna dragas under högsta domstolens pröfning, skola öfvervaras
af två militärpersoner af högre grad med domareansvar, hvilka därtill
af Konungen förordnas, har utskottet funnit nödigt att i § 34 utbyta
orden »ej heller tillförordnad ledamot» mot »ej heller jämlikt §17 tillförordnad
ledamot».
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, med anledning af förevarande
motion, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§17,
34 och 103 regeringsformen:
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Regeringsformen.
§ 17.
Konungens domsrätt skall uppdragas
minst tolf, högst tjuguen, af
Honom utnämnda, lagkunniga män,
hvilka fullgjort hvad forfattningarne
föreskrifva dem, som uti domareämbeten
må nyttjas, samt i sådana
värf ådagalagt insikt, erfarenhet och
redlighet. De kallas justitieråd och
utgöra Konungens Högsta domstol.
Deras antal må ej ökas utöfver
tolf, så vida ej Konungen och Riksdagen,
i den ordning 87 § 1 mom.
§ 17.
Konungens domsrätt skall uppdragas
minst tolf, högst tjuguen, af
Honom utnämnda, lagkunniga män,
hvilka fullgjort hvad forfattningarne
föreskrifva dem, som uti domareämbeten
må nyttjas, samt i sådana
värf ådagalagt insikt, erfarenhet och
redlighet. De kallas justitieråd och
utgöra Konungens Högsta domstol.
Justitierådens antal må ej ökas
utöfver tolf, så vida ej Konungen
och Riksdagen, i den ordning 87 §
16
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
(Nuvarande lydelse:)
stadgar, besluta, att Högsta domstolen
skall på afdelningar arbeta;
och värde, i sådant fall, såväl justitierådens
antal inom ofvan föreskrift^
gränser, som ärendenas fördelning
mellan afdelningarna i samma ordning
bestämda.
§ 34.
Statsministern och Ministern för
utrikes ärendena innehafve rikets
högsta värdighet, och statsråden
den närmaste därintill. Ledamot af
Statsrådet må icke tillika annat
ämbete utöfva, ej heller några inkomster
däraf uppbära. Justitieråd
må ej tillika annat ämbete innehafva
eller utöfva.
§ 103.
Lagtima Riksdag skall hvart
tredje år, på sätt riksdagsordningen
stadgar, tillsätta en nämnd, som
äge att döma, huruvida Högsta domstolens
samtliga ledamöter gjort sig
förtjänte att i deras viktiga kall
bibehållas, eller om visse af dem,
(Föreslagen lydelse:)
1 mom. stadgar, besluta, att Högsta
domstolen skall på afdelningar arbeta.
I sådant fall varde såväl
justitierådens antal inom ofvan föreskrifna
gränser, som ärendenas fördelning
mellan afdelningarna i samma
ordning bestämda, och må vid tillfälligt
behof af förstärkning i domstolens
arbetskrafter jämväl i enahanda
ordning kunna för viss tid
bestämmas, att Konungen äger förordna
högst sex lagkunnige, i domarevärf
förfarne och för redlighet kände
män att såsom ledamöter af Högsta
domstolen tjänstgöra.
§ 34.
Statsministern och Ministern för
utrikes ärendena innehafve rikets
högsta värdighet, och statsråden
den närmaste därintill. Ledamot af
Statsrådet må icke tillika annat
ämbete utöfva, ej heller några inkomster
däraf uppbära. Justitieråd
må ej tillika annat ämbete innehafva
eller utöfva, ej heller jämlikt § 17
tillförordnad ledamot af Högsta domstolen
annat ämbete utöfva.
§ 103.
Lagtima Riksdag skall hvart
tredje år, på sätt riksdagsordningen
stadgar, tillsätta en nämnd, som
äge att döma, huruvida Högsta domstolens
samtliga ledamöter gjort sig
förtjänte att i deras viktiga kall
bibehållas, eller om visse af dem,
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.
17
(Nuvarande lydelse:)
utan bevisligen begångna fel och
brott, hvarom föregående § handlar,
likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt
skiljas. Beslutar denna nämnd efter
omröstning, i den ordning, som i
riksdagsordningen sägs, att någon
eller någre af Högsta domstolens
ledamöter skola anses vara ifrån
Riksdagens förtroende uteslutne,
blifve han eller de därefter af
Konungen, hos hvilken Riksdagen
skall härom göra anmälan, ifrån
ämbetet genom nådigt afsked skilde.
Dock tillägge Konungen honom eller
dem hvardera en årlig pension till
lönens halfva belopp.
Stockholm den 7 mars 1905.
(Föreslagen lydelse:)
utan bevisligen begångna fel och
brott, hvarom föregående § handlar,
likväl kunde anses böra ifrån utöfningen
af Konungens domsrätt
skiljas. Beslutar denna nämnd efter
omröstning, i den ordning, som i
riksdagsordningen sägs, att någon
eller någre af Högsta domstolens
ledamöter skola anses vara ifrån
Riksdagens förtroende uteslutne,
blifve han eller de därefter af
Konungen, hos hvilken Riksdagen
skall härom göra anmälan, ifrån
ämbetet eller, där fråga är om tillförordnad
ledamot, ifrån förordnandet
i nåder skilde. Dock tillägge
Konungen justitieråd, som sålunda
från ämbetet skiljes, en årlig pension
till lönens halfva belopp.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservation
af herrar Blomberg och Falk mot vissa delar åt utskottets motivering.
Herrar Sjöholm, af Ekenstam, Lars Berg och J. F. Nyström hafva
begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 3 Samt. 4 Höft.
3