Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
1
J\:o i.
Ank, till Riksd. kansli den 6 mars 1905, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af motioner om ändring af § 41 i lagen
för Sveriges riksbank.
I särskilda inom Första Kammaren af herr Sebastian Tham,
(n:o 4) och inom Andra Kammaren af herr Å. H. Hammarskjöld
(n:o 47) väckta motioner har föreslagits, att Riksdagen ville för Bin del
vidtaga sådan ändring af näst sista momentet i § 41 af lagen för
Sveriges riksbank, att de förmåner, som där tillerkännas bankaktiebolag,
hvartill enskild bank ombildats, äfven må åtnjutas af bank, hvaruti
enskild bank uppgått.
Nämnda motioner hafva hänvisats till bankoutskottet, som efter
öfverenskommelse med lagutskottet öfverlämnat dem till behandling af
sammansatt banko- och lagutskott.
Till stöd för nämnda förslag hafva motionärerna sammanstämmande
anfört följande:
»Genom riksbankslagen den 12 maj 1897, som förbehöll riksbanken
ensamrätt att utgifva banksedlar, tillförsäkrades de enskilda bankerna
i 41 § till ersättning för deras sedelutgifningsrätt, som senast vid slutet
af år 1903 skulle upphöra, vissa förmåner hos riksbanken. Men det
visade sig snart nog efter 1897, att dessa förmåner voro så knappt tillmätta,
att bankerna kunde väntas först i sista stund och således alla
Bill. till Biksd, Prof. 1905. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft. (N:o 1) 1
2 Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
på en gång afstå från sin sedelutgifning. Under tiden tillväxte äfven
deras sedelutgifning högst betydligt, så att den enskild bank medgifna
rätten att under åren 1904—1908 på billiga villkor rediskontera i riksbanken
intill 40 procent af det belopp, hvariill dess utelöpande sedlar
den 1 januari 1896 uppgått, skulle blifvit än ytterligare otillräcklig såsom
ersättning för sedelutgifningen.
Det blef således nödvändigt att icke blott åt riksbanken bereda
ökad styrka och större obetäckt sedelutgifningsrätt än 1897 års lag
medförde, utan äfven att för undvikande af rubbningar i det ekonomiska
lifvet inrymma åt de enskilda bankerna en väsentlig ökning af deras
särskilda förmåner hos riksbanken under åren närmast efter upphörandet
af deras sedelutgifning. I dessa syften gjordes genom lagen den 3 maj
1901 en del ändringar och tillägg i lagen af 1897. Särskild! infördes
i 41 § ett nytt stadgande af innehåll att enskild bank, som efter aftal
med fullmäktige i riksbanken om tid och villkor afstode från sin sedelutgifning
före 1903 års utgång, skulle intill slutet af ar 1903 åtnjuta
särskilda förmåner af kreditiv, lån och ^diskontering till hela beloppet
af dess den 1 januari 1901 utelöpande sedlar, hvilka förmåner därpå
vid slutet af hvart af åren 1903—1910 skulle minskas med en åttondedel
af ursprungliga beloppet.
Redan till stadgandet i 1897 års lag hade fogats det tillägg, att
de särskilda förmånerna skulle bibehållas, äfven där enskild bank ombildats
till aktiebank. Och detta tillägg upprepades nu med enahanda
ordalag i det nya stadgandet af 1901, där det heter, att ((bankaktiebolag,
hvartill enskild hank blifvit ombildad, må bibehållas vid de förmåner,
som sålunda medgifvas enskild bank.D
I enlighet härmed hafva också tre enskilda banker, Västerbottens,
Mälareprovinsernas och Göteborgs, vid sin ombildning till aktiebanker
bibehållits vid förmånerna enligt § 41.
Det torde emellertid vara högst sannolikt — och i riksdagstrycket
angående denna sak finnes ej en rad, som talar för en annan uppfattning
— att såväl fullmäktige i riksbanken, från hvilka den hufvudsakliga
formuleringen af de nya föreskrifterna i § 41 utgick, som ock .Riksdagen
och dess utskott med det citerade stadgandet afsett att vid de
särskilda förmånerna bibehålla samtliga enskilda banker, pa hvilket sätt
dessa än koxnme att ombildas, blott de fortfore att i samma omfattning
som förut tillhandahålla den allmänna rörelsen de rörelsemedel, de förut
genom sina egna sedlar och numera genom krediterna hos riksbanken
fått till sitt förfogande. I detta syfte gjorde lagen till villkor, att afdelningskontor,
som funnits den 1 januari 1896, ej finge utan Konungens
3
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
tillstånd indragas, och tydligen i samma syfte införde riksbanken i sina
kontrakt med de enskilda bankerna det ytterliga villkor, att aktiebank,
hvartill den enskilda banken ombildades, skulle ha minst lika stor grundfond,
som denna haft.
Men om detta, såsom jag bestämdt tror, varit lagstiftarens syfte,
så har emellertid detta syfte ej ernåtts, i det att stadgandets affattning
ej ansetts medgifva vidare åtnjutande af enskild banks förmåner enligt
§’ 41, i händelse banken i stället för att omedelbart ombilda sig till
aktiebank uppgår i en bestående enskild bank eller aktiebank. Man
torde icke misstaga sig, om man påstår, att denna från 1897 års lagtext
lånade ofullständiga formulering har sin grund däruti, att man
hvarken 1897 eller 1901 i vårt land sett exempel på eller kommit att
tänka på någon annan form af enskild banks ombildning. Och den
nämnda påföljden af en banks uppgående i en redan bestående bank
måste förefalla så mycket hårdare, som det svårligen torde kunna betecknas
såsom för landets ekonomiska utveckling skadligt, att de många
mindre bankerna sammanföras till de färre kapitalstarka institut, samt
den störa banken onekligen bättre än den lilla är i stånd att tillfredsställa
rörelsens kraf och främja den ekonomiska utvecklingen.
Det synes mig därför vara med billigheten öfverensstämmande,
att lagens stadgande utsträckes att omfatta äfven de anförda, nu uteslutna
fallen. Emot en sådan åtgärd skulle, äfven med erkännande af
dess billighet, kunna invändas, att den vinst eu bank skulle göra
genom att för de återstående sex åren återfå eller bibehålla förmånen
af den lägre räntan hos riksbanken, är alltför obetydlig för att motivera
en lagändring. Men det är ingalunda räntevinsten, som för bankerna
och därmed för den allmänna rörelsen är hufvudsaken, utan själfva det
i lag tillförsäkrade åtnjutandet af en till sitt kapitalbelopp afsevärd
kredit hos riksbanken, hvilken kredit en bank, som i sig upptager en
annan bank, icke utan verklig olägenhet torde kunna på en gång inbetala.
»
Öfver förevarande motioner hafva fullmäktige i riksbanken afgifvit
infordradt yttrande och däri anfört följande:
»Ordalagen såväl i 1897 års banklag som i tillägget af år 1901 till
samma lag synas fullmäktige fullt tydliga i det afseende, att, vid
upplösning af enskild bank, de förmåner, sådan bank åtnjutit på grund
af sin sedelutgifning, för närvarande endast kunna öfverflyttas till det
bankaktiebolag, hvartill den enskilda banken möjligen ombildats. Om enskild
bank ombildas till annan enskild hånle, lära dessa förmåner således
4
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottet.s Utlåtande N:o 1.
icke af fullmäktige kunna beviljas den nya banken, och om den enskilda
banken uppgår i en äldre bank, synas förmånerna likaledes vara
förverkade.
Motionärerna anse visserligen sannolikt, att lagstiftaren med uttrycket
bankaktiebolag, hvartill enskild bank blifvit ombildad, icke afsett, att
den enskilda banken nödvändigtvis behöfde förvandlas till ett särskildt
bankaktiebolag, utau att förmånerna finge bibehållas, på hvilket sätt än
enskild bank ombildats. Men då hvarken motiverna till banklagen eller
i saken tillkomna andra handlingar i detta afseende lämna någon upplysning,
kunna fullmäktige icke finna denna motionärernas uppfattning
behörigen styrkt, och för sin del hafva fullmäktige också alltid funnit
sig böra tolka lagens bestämmelser efter ordalydelsen. Motionärerna
hafva trott sig finna ett stöd för sin uppfattning i det af fullmäktige
uppställda villkoret i kontraktet mellan riksbanken och de enskilda
bankerna, att bankaktiebolag, hvartill enskild bank ombildats, bör, för
att komma i åtnjutande af de ifrågavarande förmånerna, hafva ett inbetaldt
aktiekapital minst lika stort som den enskilda bankens grundfond.
Berörda villkors upptagande i kontraktet har dock uteslutande
berott därpå, att då lagen icke innehöll någon föreskrift i ämnet, och
således eu enskild bank hade kunnat ombildas till ett bankaktiebolag,
hvars inbetalda kapital icke skulle stått i rimligt förhållande till de lån
och andra krediter, bolaget ägt hos riksbanken åtnjuta, fullmäktige
önskade genom detta villkor bereda riksbanken en viss garanti. Hade
fullmäktige tänkt sig att ett förut bestående bankaktiebolag, som möjligen
i sig upptagit flere enskilda banker, kunde få bibehållas vid de
enskilda bankernas förmåner, hade fullmäktige uppenbarligen fordrat,
att bankaktiebolagets kapital motsvarat alla de i bolaget upptagna
enskilda bankernas sammanlagda kapital. Och fullmäktige hade sannolikt
då också kommit att träffa erforderliga bestämmelser för det fall,
att det bankaktiebolag, som på detta sätt kommit i åtnjutande af vissa
krediter i riksbanken, möjligen skulle i sin tur upplösas och vilja öfverlåta
dessa förmåner till annat bankbolag.
Det framhålles vidare af motionärerna, att ingalunda den genom
de förmånligare lånevillkoren uppstående räntevinsten vore det för bankerna
väsentliga och det, som borde föranleda till den afsedda lagändringen,
utan att det förnämsta skälet vore att söka i fördelen för
bankerna af det »i lagen tillförsäkrade åtnjutande af en till sitt kapitalbelopp
afsevärd kredit hos riksbanken)). Härtill anse sig fullmäktige
dock böra anmärka, att den kredit, de enskilda bankerna åtnjuta i vederlag
för sedelutgifningsrätten, endast lämnas mot säkerhet, som af
5
Sammansatta Banko- (och LagOutskottets Utlåtande N:o 1.
fullmäktige godkännes, och att det icke finnes någon anledning antaga,
att icke den bank, som till äfventyrs i sig upptagit en enskild bank,
skulle i riksbanken mot samma säkerhet erhålla kredit till samma belopp,
ehuru på andra räntevillkor. Endast i det mycket osannolika fall,
att ett flertal enskilda banker ungefär samtidigt uppginge i andra bankbolag,
skulle det för riksbanken kunna uppstå svårighet att omedelbart
lämna dessa bankbolag samma krediter, som de enskilda bankerna åtnjutit,
enär lån och kreditiv till enskild bank för dess sedelindragning
får inräknas bland de säkerheter, hvarpå riksbankens sedel utgifning
grundas, medan andra lån däri icke inbegripas. För fullmäktige synes
därför den nu förebragta frågan vara i allt väsentligt eu räntefråga.
Från synpunkten af riksbankens säkerhet och affärsrörelse torde
hinder icke möta för motionärernas förslag, naturligtvis under förutsättning
af en viss pröfningsrätt hos fullmäktige till undvikande af
möjliga missbruk. Skulle det befinnas billigt, att i enlighet härmed de
förmåner, som blifvit enskild bank beviljade, finge bibehållas huru än
banken ombildades, synes dock skäligen icke kunna ifrågasättas, att i
de fall, då sammanslagning redan ägt rum med vetskap om att förmånerna
komme att upphöra, motsvarande ersättning eller förmåner
tillerkändes den bank, hvari den enskilda banken uppgått, ty då värdet
af den enskilda bankens tillgångar naturligtvis uppskattats med tagen
hänsyn till indragningen af dessa förmåner, komme den andra bankens
delägare att göra en oberättigad vinst.
Då, såsom fullmäktige ofvan redan framhållit, de af fullmäktige
uppgjorda aftalen med de enskilda bankerna angående dessas sedelindragning,
endast afsett sådana fall, då enskild bank ombildas till
bankaktiebolag, torde, för den händelse motionärernas förslag bifalles,
det böra förbehållas fullmäktige rätt att vidtaga erforderliga ändringar
i dessa kontrakt.»
De förmåner, som fullmäktige i riksbanken enligt § 41 riksbankslagen
kunna under där angifna förutsättningar bevilja enskild bank
eller bankaktiebolag, hvartill enskild bank blifvit ombildad, äro lån, kreditiv
och rediskonteringsrätt till hela beloppet af bankens den 1 januari
1901 eller eventuellt den 1 januari 1896 utelöpande sedlar. För lån och
kreditiv beräknas ränta, som med 2 procent understiger riksbankens
gällande 3 månaders diskonto, dock icke lägre än 2 procent. Rediskon
-
6
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
tering sker mot diskonto, ej öfverstigande två tredjedelar af det eljest
i riksbanken gällande. Beloppet för sålunda medgifna lån, kreditiv och
^diskontering skall dock minskas med en åttondel af ursprungliga beloppet
hvart och ett af åren 1903—1910.
I likhet med fullmäktige i riksbanken kan utskottet icke ansluta
sig till den af motionärerna uttalade uppfattningen, att lagstiftaren, utan
att något uttalande därom gjorts, afsett att en enskild bank, som kommit
i åtnjutande af omförmälda förmåner, skulle äga att bibehålla dem ej
blott för det i lagen angifna fall, att banken ombildades till ett bankaktiebolag,
utan äfven om den på annat sätt ombildades, exempelvis
genom att uppgå i eu annan bank. Något slags billighet eller rättsanspråk
synes utskottet i ett fall sådant som detta icke kunna från de
enskilda bankernas sida med fog göras gällande gentemot staten, hvars
uppoffringar för de enskilda bankerna eu gång blifvit fastslagna och
ej utan tvingande skäl synas böra ytterligare ökas.
Vidare hafva motionärerna anfört, att hvad som för bankerna och
därmed för den allmänna rörelsen skulle genom den ifrågasatta lagändringen
hufvudsakligen vinnas, vore »själfva det i lag tillförsäkrade
åtnjutandet af en till sitt kapitalbelopp afsevärd kredit hos riksbanken,
hvilken kredit en bank, som i sig upptager en annan bank, icke utan
verklig olägenhet torde kunna på en gång inbetala». I detta afseende
ansluter sig utskottet till hvad fullmäktige härom anfört och finner ej
anledning antaga, att riksbankens ledning äfven vid mera kritiska tillfällen
i den ekonomiska utvecklingen underlåter att bereda den enskilda
bankverksamheten allt det stöd, som erfordras, eller gör därvid behöfliga
försträckningar beroende af den omständigheten, att krediten blifvit lagbestämd
eller ej.
Motionärerna hafva slutligen antydt, att genom ett bifall till deras
förslag skulle främjas eu gagnelig sammanslagning af mindre banker
till färre kapitalstarka institut. Häremot må erinras, att syftet med
ifrågavarande de enskilda bankerna beviljade förmåner ingalunda var
att därigenom påskynda sammanslagning af banker. En dylik sammanslagning
kommer nog ändå, såsom erfarenheten äfven visar, till stånd
i den mån förutsättningar därför förefinnas, och att genom särskilda åtgärder
från statens sida söka påskynda dylika sammanslutningar, synes
därför så mycket mindre angeläget, som å andra sidan det äfven kan
från allmänhetens sida vara i flera afseenden till skada, om sådana sammanslutningar
taga allt för stor utsträckning.
Utskottet delar därför den af fullmäktige uttalade uppfattningen,
att den nu förebragta frågan är i allt väsentligt eu räntefråga. Huru
-
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 7
vida den vinst, som en bank genom motionärernas förslag skulle göra,
vore såsom motionärerna uppgifvit från bankens sida allt för obetydligför
att motivera en lagändring, lämnar utskottet därhän. Enligt hvad
för utskottet upplysts, skulle aktiebolaget Göteborgs bank, som nu står
i begrepp att i sig upptaga Bohusläns och Hallands enskilda banker,
genom^ den ifrågasatta lagändringen för återstående tid af ej fullt sex
år erhålla en _ rånte vinst af omkring 120,000 kronor. I hvarje fall lärer
fördelen af ifrågavarande räntevinst-, såsom motionärerna äfven medgifva,
ej utgöra skäl för en lagändring i angifvet syfte.
Då således enligt utskottets uppfattning nödvändigheten af nu
föreslagna lagändring ej blifvit ådagalagd samt densamma i hvarje fall
skulle afse förhållanden under en så kort tid som ej fulla 6 år, hemställer
utskottet,
att Riksdagen icke må bifalla förevarande af
herrar Sebastian Tham och Å. H. Hammarskjöld väckta
motioner.
Stockholm den 6 mars 1905.
På sammansatta banko- och lagutskottets vägnar:
F. A. BOSTRÖM.
Reservation
af herrar F. A. Boström, Axel Gustaf Andersson. Biesert och Wijk,
hvilka yttrat: J
»I anslutning till hvad motionärerna framhållit finna vi det vara
lämpligt, att de förmåner, som enligt § 41 i lagen för Sveriges riksbank
kunna tillerkännas bankaktiebolag, hvartill enskild bank ombildats, äfven
må kunna åtnjutas af den bank, hvaruti enskild bank uppgått, och att,
8 Sammanfatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
då lagens nuvarande lydelse ej synes medgifva en sådan tolkning, bestämmelserna
härutinnan böra ändras i angifna riktning. En dylik utvidgning
af detta lagstadgandes räckvidd synes oss nämligen vara fullt
öfverensstämmande med det därmed afsedda syftet att bereda en mjuk
öfvergång vid riksbankens öfvertagande af all sedelutgifning inom
landet. Därmed kommer äfven att i afsevärd grad befordras möjligligheten
för mindre bankinrättningar inom landet att sammansluta sig
för att genom mera samlade kapitaltillgångar bättre möta hvarje orts
ökade kraf på rörelsemedel. Inom andra länder hafva dylika sammanslagningar
af banker allt mera kommit till stånd och att äfven hos oss
behof af ökade förlagstillgångar för bankerna uppstått framgår däraf,
att de flesta af dem under senare år ökat sina rörelsekapital. I de
orter, där sammanslagning af banker sålunda ägt rum, har detta medfört
stort gagn för allmänheten genom den stärkta förmågan att tillgodose
de ökade lånebehof, som eljest endast med svårighet torde
hafva blifvit fyllda. En annan fördel för orterna af fortsatt medgifvande
åt en enskild bank, som uppgått i en annan bank, af förmånerna enligt
41 § riksbankslagen är, att banken därigenom nödgas bibehålla befintliga
afdelningskontor och därigenom mera omedelbart tillhandahålla
hvarje ort dess behof af rörelsemedel.
För banken själf kommer väl nu ifrågasatta ändring att innebära
en räntevinst, som dock torde vara allt för ringa för att tillmätas någon
betydelse vid bedömande af förevarande fråga. Däremot anse vi vara
af afgörande vikt den trygghet, som beredes den enskilda banken därigenom,
att den kan med stöd af lagen påräkna kredit hos riksbanken
äfven under tid af oro i affärslifvet, då svårigheter kunna uppstå att
erhålla lån vare sig inom eller utom landet. Äfven om man med visshet
antager, att riksbankens ledning ej skall underlåta att vid sådana
tillfällen lämna den enskilda bankverksamheteten allt erforderligt stöd,
kunna dock sådana förhållanden tänkas uppstå, att riksbanken i första
hand måste tillgodose lånebehofven för de banker, som kunna åberopa
aftal enligt 41 § riksbankslagen.
Då således en enskild bank, hvilken vill bereda sig de fördelar,
en sammanslutning med en annan bank kan medföra, härigenom enligt
gällande lag kommer i sämre ställning till riksbanken än den bank,
som ombildar sig till aktiebolag, och för en dylik skillnad, enligt vår
uppfattning, några sakliga skäl ej kunna åberopas, förorda vi för var
del bifall till ifrågavarande motioner. Att härvid från delaktighet uti
de med motionerna åsyftade förmåner undantaga de banker, som redan
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1. 9
genom sammanslagning i sig upptagit förut sedelutgifvande banker,
synes oss ej vara rättvist.
. Såsom fullmäktige i riksbanken framhållit, hafva de af fullmäktige
}!PPg''Jor-da aftalen med de enskilda bankerna angående dessas sedelindragning
endast afsett sådana fall, då enskild bank ombildas till bankaktiebolag.
Bifalles motionärernas förslag, kan det ej ske under annan
förutsättning än att beträffande bank, som vill använda sig af den genom
agändnngen åsyftade förmånen, fullmäktige förbehållas rätt, att vidtaga
erforderliga ändringar i de uppgjorda kontrakten, som eljest fortfarande
maste lända till efterrättelse.
På grund af det anförda tillåta vi oss hemställa,
att Riksdagen må för sin del besluta, att § 41
af lagen om Sveriges riksbank den 12 mai 1897, sådan
samma § lyder enligt lag af den 3 maj 1901, må erhålla
följande ändrade lydelse:
Nuvarande lydelse:
§ 41.
Jämlikt lagen med vissa bestämmelser
om Riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum
för Riksbanken, äga enskilda
banker att intill utgången af år
1903 utgifva egna sedlar, och. är
Riksbanken pliktig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som
här nedan omförmälas.
Från början af år 1899 till utgången
af år 1903 äger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut hos chefen för finansdepartementet
därom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt. icke indragit något af
sina den 1 januari 1896, befintliga
afdelningskontor, att hos Riksbanken
dels mot säkerhet, som af dess
Bill. till Riksd, Prof. 1905. 6 Sami.
Föreslagen lydelse:
§ 41.
Jämlikt lagen med vissa bestämmelser
om Riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum
för Riksbanken, äga enskilda
banker att intill utgången af år
1903 utgifva egna sedlar, och är
Riksbanken pliktig att åt dessa
banker inrymma de förmåner, som
här nedan omförmälas.
Från början af år 1899 till utgången
af år 1903 äger enskild
bank, som, efter minst tre månader
förut hos chefen för finansdepartementet
därom gjord anmälan,
afstått från sin rätt att utgifva egna
sedlar samt icke indragit något af
sina den 1 januari 1896 befintliga
afdelningskontor, att hos Riksbanken
dels mot säkerhet, som af dess
2 A/d. 1 Höft.
10
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
Nuvarande lydelse:
fullmäktige godkännes, begagna
kassakreditiv till hälften af det belopn,
hvartill dess utelöpande sedlar
vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift
och mot ränta, två procent
lägre än gällande tre månaders
växeldiskonto, dock ej under två
för hundra om året, dels likaledes
till hälften af nyssberörda belopp i
riksbanken ^diskontera växlar,
som af fullmäktige godkännas, mot
diskonto, icke öfverstigande två
tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola tullmäktige
i riksbanken ofördröjligen
därom underrättas.
Från början af år 1904 till utgången
af år 1908 äger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyratio procent åt det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta
rediskonteringsförmån på de villkor,
som ofvan äro omförmälda.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den därefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång
Föreslagen lydelse:
fullmäktige godkännes, begagna
kassakreditiv till hälften af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar
vid sistnämnda tidpunkt uppgingo,
utan erläggande af kreditivafgift
och mot ränta, två procent
lägre än gällande tre månaders
växeldiskonto, dock ej under två
för hundra om året, dels likaledes
till hälften af nyssberörda belopp i
riksbanken ^diskontera växlar,
som af fullmäktige godkännas, mot
diskonto, icke öfverstigande två
tredjedelar af det eljest i riksbanken
gällande.
Då sådan anmälan, som ofvan
är nämnd, inkommit till chefen för
finansdepartementet, skola fullmäktige
i riksbanken ofördröjligen
därom underrättas.
Från början af år 1904 till utgången
af år 1908 äger enskild
bank, som icke indragit något af
ofvanberörda afdelningskontor, att
intill fyratio procent af det belopp,
hvartill dess utelöpande sedlar den
1 januari 1896 uppgingo, åtnjuta
rediskonteringsförmån på de villkor,
som ofvan äro omförmälda.
Har enskild bank, när, enligt
hvad nu är sagdt, kreditiv- eller
rediskonteringsrätt eljest skulle för
densamma inträda, indragit eller
indrager den därefter något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
beror det af Konungen
att, med fästadt afseende å det
eller de indragna kontorens omfång
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
11
Nuvarande lydelse:
och. betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida den
sålunda skedda indragningen må
föranleda, att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet
nedsättes eller
att banken uteslutes från all rätt
till kreditiv eller ^diskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till ^diskontering, hvarom här
ofvan förmäles,bibehålies äfven, där
enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.
I stället för enskild bank ofvan
tillförsäkrade förmåner må fullmäktige
i riksbanken äga rätt att till
enskild bank, som, enligt med fullmäktige
träffadt aftal om tiden och
villkoren för upphörande af dess
sedelutgifning, före 1903 års utgång
afstått från sin sedelutgifningsrätt
och icke indragit eller, utan därtill
af Kung], Maj:t efter fullmäktiges
hörande lämnadt tillstånd, under
aftalstiden indrager något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
mot säkerhet, som af
fullmäktige godkännes, bevilja dels
lån intill sextiofem procent och dels
kassakreditiv intill tio procent af
det belopp, hvartill den enskilda
bankens utelöpande sedlar den 1
januari 1901 uppgingo, med rätt
för den enskilda banken att vara
befriad från erläggande af kreditiv
-
Föreslagen lydelse:
och betydelse för den allmänna
rörelsen, bestämma, huruvida den
sålunda skedda indragningen må
föranleda, att kreditiv- eller rediskonteringsbeloppet
nedsättes eller
att banken uteslutes från all rätt
till kreditiv eller ^diskontering.
Den rätt till kassakreditiv och
till ^diskontering, hvarom här
ofvan förmäles, bibeh&lles äfven, där
enskild bank blifvit ombildad till
bankaktiebolag.
I stället för enskild bank ofvan
tillförsäkrade förmåner må fullmäktige
i riksbanken äga rätt att till
enskild bank, som, enligt med fullmäktige
träffadt aftal om tiden och
villkoren för upphörande af dess
sedelutgifning, före 1903 års utgång
afstått från sin sedelutgifningsrätt
och icke indragit eller, utan därtill
af Kungl. Maj:t efter fullmäktiges
hörande lämnadt tillstånd, under
aftalstiden indrager något af sina
den 1 januari 1896 befintliga afdelningskontor,
mot säkerhet, som af
fullmäktige godkännes, bevilja dels
lån intill sextiofem procent och dels
kassakreditiv intill tio procent af
det belopp, hvartill den enskilda
bankens utelöpande sedlar den 1
januari 1901 uppgingo, med rätt
för den enskilda banken att vara
befriad från erläggande af kreditiv
-
12
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskotttes Utlåtande N:o 1.
Nuvarande lydelse:
afgift, men med skyldighet, att såväl
å lån som å kassakreditiv gälda
ränta, två procent lägre än riksbankens
gällande tre månaders diskonto,
dock icke lägre än tvåprocent;
skolande från och med år 1903 årligen
före december månads utgång
såväl lån som kassakreditiv minskas
med en åttondedel af det ursprungliga
beloppet. Fullmäktige äga jämväl
att genom sådant aftal, som
ofvan sägs, medgifva enskild bank
rediskonteringsrätt. i riksbanken af
växlar, som af fullmäktige godkännas,
intill tjugufem procent af den
enskilda bankens den 1 januari 1901
utelöpande sedelbelopp och mot diskonto,
icke öfverstigande tvåtredjedelar
af det eljest i riksbanken
gällande; skolande jämväl denna
rediskonteringsrätt från och med
utgången af år 1903 årligen minskas
med en åttondedel af det ursprungliga
beloppet. Vid de förmåner,
som sålunda medgifvas enskild
bank, må bankaktiebolag, hvartill
enskild bank blifvit ombildad,
bibehållas. Därjämte äga fullmäktige
rätt att med bankaktiebolag,
hvartill enskild sedelutgifvandebank
före den 1 januari 1901 ombildats,
träffa aftal om nyssnämnda förmåner,
dock beräknade efter samma banks
den 1 januari 1896 utelöpande sedelbelopp.
Då enskild bank genom aftal
med fullmäktige i riksbanken för
-
Föreslagen lydelse:
afgift, men med skjddigliet att såväl
å lån som å kassakreditiv gälda
ränta, två procent lägre än riksbankens
gällande tre månaders diskonto,
dock icke lägre än två procent;
skolande från och med år 1903 årligen
före december månads utgång
såväl lån som kassakreditiv minskas
med en åttondedel af det ursprungliga
beloppet. Fullmäktige äga jämväl
att genom sådant aftal, som
ofvan sägs, medgifva enskild bank
rediskonteringsrätt i riksbanken af
växlar, som af fullmäktige godkännas,
intill tjugufem procent af den
enskilda bankens den 1 januari 1901
utelöpande sedelbelopp och mot diskonto,
icke öfverstigande två tredjedelar
af det eljest i riksbanken
gällande; skolande jämväl denna
rediskonteringsrätt från och med
utgången af år 1903 årligen minskas
med en åttondelel af det ursprungliga
beloppet. Vid de förmåner,
som sålunda medgifvas enskild
bank, må bankaktiebolag,hvartill
enskild bank blifvit ombildad,
äfvensom bank, hvaruti enskild bank
uppgått, bibehållas. Därjämte äga
fullmäktige rätt att med bankaktiebolag,
hvartill enskild sedelutgifvande
bank före den 1 januari 1901
ombildats, träffa aftal om nyssnämnda
förmåner, dock beräknade efter
samma banks den 1 januari 1896
utelöpande sedelbelopp.
Då enskild bank genom aftal
med fullmäktige i riksbanken för
-
Sammansatta Banko- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 1.
13
Nuvarande lydelse:
bundit sig att å viss tid afstå från
sin sedelutgifningsrätt, skall cliefen
för finansdepartementet därom af
fullmäktige ofördröjligen underrättas.
Föreslagen lydelse:
bundit sig att å viss tid afstå från
sin sedelutgifningsrätt, skall chefen
för finansdepartementet därom af
fullmäktige ofördröjligen underrättas.
3
Bill, till Rihul. Prof. 1905. 6 Sami 2 A/d. 1 Höft,