Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
1
Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1905, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion, i anledning af Kungl.
Majds proposition n:o 78 angående ändrad lydelse af § 2
i kungl. förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893, sådan nämnda paragraf
lyder enligt kungl. kungörelsen clen 12 augusti 1902.
I en inom andra kammaren väckt motion, n:o 289, anför herr C. J.
Jakobson följande:
»Iill innevarande års Riksdag har Kung]. Maj:t afgifvit en nådig
proposition, n:o 78, med förslag till ändrad lydelse af § 2 i nådiga förordningen
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19
maj 1898, sådan nämnda paragraf lyder enligt kungliga kungörelsen den
12 augusti 1902, till följd af hvilken det beskattningspliktiga råsockret
skulle beräknas efter de för tillverkningen använda betornas vikt sålunda,
att ett hundra kilogram råa (ej torkade) hvitbetor antagas lämna ett utbyte
af tretton kilogram socker. Som bekant, gäller för närvarande den
utbytesberäkning vid beskattningen af hvitbetssockertillverkningen, att
tolf kilogram socker antagas kunna tillverkas af förstnämnda kvantitet
hvitbetor.
Med anledning af denna kungliga proposition, hvilken, om den vinner
Riksdagens bifall, kommer att i ej oväsentlig mån stegra den beskattning,
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. (N-o 22) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N-''0 22.
som åligger sockertillverkningsindustrien, anhåller undertecknad, att Riksdagen
måtte besluta här nedan föreslagna tillägg till § 2 af nämnda
kungliga förordning af den 19 maj 1893, sådan denna paragraf skulle
komma att lyda, om den af Kungl. Maj:t föreslagna ändringen af Riksdagen
bifalles, hvilket tillägg åsyftar att i någon mån bereda lindring åt
den nu uppväxande sockertillverkningsindustrien inom tvenne af Sveriges
landskaper.
Det torde vara allmänt kändt, att kvitbetssockertillverkningen i vårt
land vid sin början hade att kämpa mot stora svårigheter och att många
i skilda delar af landet anlagda fabriker måste, på grund af att företagen
saknade ekonomisk bärighet, nedläggas. Sålunda grundades i slutet af
18G0- och början af 1870-talet flere fabriker för tillverkning af hvitbetssocker,
men af dessa kunde endast en, den i Arlöf, bestå. Orsaken till,
att de öfriga måste upphöra med sin verksamhet, låg, enligt hvad sakkunnige
framhöllo, däri, att jorden, som användes till betodling, icke
ännu var nog bearbetad för att denna odling skulle löna sig, hvartill ansågs
åtgå en jordkultivering af minst sex år, samt att befolkningen ej erhållit
nog öfning i sättet för växtens skötsel. Endast fabriken i Arlöf åtnjöt
förmånen att från början kunna stödja sig på en redan befintlig betodling,
och detta gjorde, att densamma kunde hålla uppe sin verksamhet.
I alla af kommitterade eller sakkunnige från denna tid afgifna utlåtanden
framhölls ock behofvet af skydd och uppmuntran åt odlingen
och sockerberedningen af hvitbetor under denna närings utvecklingsperiod.
Sockerbeskattningen. hölls därför nere vid ganska måttliga normer och det
beräknade utbytet sattes lågt, i kungliga förordningen af den 30 maj 1873
till icke mera än 6J/4 procent, i syfte att icke genom alltför tung beskattning
kväfva en industri, som för hela landets näringslif är af så stor
betydelse.
Men i samma mån betodlingen framskridit äfvensom fabriksmetoderna
genom nya rön förbättrats, kunde hvitbetssockerindutirien framvisa
allt bättre och bättre resultater, hvarigenom den ock fick förmågan att
bära eu höjd beskattning. Hvitbetsodlingen hade under de senaste årtiondena
koncentrerats till de södra fastlandskapen och Gotland, hvilket sistnämnda
landskap genom sin kalkhaltiga jord äger stora förutsättningar
för odling. Öfverallt, hvarest hvitbetsodlingen infördes, gjorde man emellertid
samma erfarenhet, att det åtgick åtskilliga år, innan den för denna
odling använda jord kom i det stånd, att den lämnade ett fullt tillfredsställande
utbyte af betor. Man ansåg därför, att billigheten kräfde, att
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22. 3
sockerfabriker, hvilka inrättades i trakter, där hvitbetsodling icke förut
ägt ram, finge beskattas efter ett lägre utbyte, åtminstone under den
första cirkulationen, då betodlingen, enligt hvad förut sagts, ännu icke
hunnit att visa sina fördelar. Denna obestridligt riktiga uppfattning gaf
anledning till, att det i skatteförordningen af den 19 maj 1893 medgafs
vissa lindringar i beskattningen under vissa år åt nyanlagda fabriker i
orter, där ej betodling förut förekommit. Denna skattelindring bibehölls
till år 1S96, då den borttogs af det skäl, att den medgifna skattelindringen
icke längre skulle vara behöflig, sedan den uppfyllt sitt ändamål, i det
den infört sockerbetodlingen i trakter, där sådan eljest svårligen kunnat
med framgång bedrifva^.
Att den förut beviljade skattelindringen för nyanlagda fabriker år
1896 borttogs, berodde helt och hållet på, att densamma då för tillfället
befanns öfverflödig, enär för de fyra fabriker, som då hade gagn af densamma,
den icke längre var behöflig samt ingen utsikt vid den tiden
fanns, att hvitbetsodling i och för sockertillverkning kunde komma till
stånd i andra delar af landet, än där den då vunnit insteg, nämligen
i Skåne, Blekinge och Gotland.
Men nu ha fabriker för tillverkning af socker af hvitbetor anlagts
i Västergötland och Östergötland under förhållanden, som inge de mest
göda förhoppningar om, att äfven dessa landsdelar skulle kunna komma
i åtnjutande af de stora fördelar, som, enligt hvad erfarenheten lärt, en
på hvitbetsodling grundad sockertillverkning medför. Tvenne fabriker för
tillverkning af hvitbetssocker äro nämligen den ena i Västergötland i Lidköping
sedan förra året färdig och den andra i Östergötland i Linköping
detta år färdig. Tillsammans ha de att påräkna för sin afverkning betskörden
från en areal af minst sextusen tunnland. Det gäller sålunda
här ett ej ringa ekonomiskt intresse af betydelse icke blott för ägarna af
de jordarealer, som skulle komma att användas för betodling, utan äfven
för en stor äkrets af landtbrukare och arbetare, som i mer eller mindre
mån drager nytta af den nya industrien. Ty enligt hvad allmänt kändt
är, kräfves för hvitbetsodlingen en djupt upplöjd, väl gödslad och omsorgsfullt
skött jord. Hvitbetsodlingen medför sålunda en höjning af jordkulturen
i de trakter, där den bedrifves. Åkerjorden blifver djupare och
bättre bearbetad samt vinner i växtkraft. Vid sådant förhållande kan en
egendoms areal lämna ej blott eu värderik betskörd, utan därjämte efter
hand en större skörd af andra kulturväxter, än som ägt rum, innan betodlingen
infördes. Samtidigt sättes odlaren i stånd att genom inköp af
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
affall från fabrikerna hålla ett större antal kreatur, som åter bereda rikare
tillgång på naturlig gödsel och sålunda i sin man bidraga till jordens
förbättrande. Att kvitbetsodlingen i högst betydlig mån höjer jordvärdet
torde stå utom allt tvifvel, då man tager i betraktande, att jordvärdet
i de delar af Skåne, hvarest denna odling'' är införd, är tre gånger
så stort som det i Väster- och Östergötland, i Skåne sex ä sju hundra
kronor per tunnland och i Öster- och Västergötland två ä tre hundra
kronor per tunnland.
Att öka afkastningen af jorden innebär en nationalekonomisk fördel,
som icke bör förbises, och genom hvitbetsodlingen kommer, enligt hvad
erfarenheten lär, man vida öfver den afkastning,^som vinnes genom vanliga
kulturväxter. Sålunda kunna hvitbetsockerfabriker i Öster- och Västergötland
bereda dessa landsändar en stor ekonomisk fördel på samma
gång som den rådande bristen på socker i ej oväsentlig mån afhjälpes och
den för den fattigare befolkningen tyngande höjningen af priset kunde
undvikas samt den hotande, i nationalekonomiskt hänseende skadliga importen
af socker från främmande länder kunde inskränkas. Sockerkonsumtionen
tilltager ju ock årligen i vårt land.
Men för att bereda Våg för denna för hela landet nyttiga industri i
dessa landsändar kräfves, att staten träder emellan och bereder densamma
den lindring i skatt, som den så väl behöfver för att kunna bestå. Såsom
af det föregående framgår, torde det vara allmänt erkändt, att nytillkommande
|,hvitbetssockerfabriker i orter, där hvitbetsodling icke förut
i större utsträckning förekommit, måste, för att i skattehänseende blifva
något så när realt likställda med äldre fabriker, hvilka åtnjuta förmånen
af att kunna erhålla betor från nära håll och genom flerårig odling å
därtill särskildt afpassade fält, erhålla en lämplig nedsättning i skatteafgiften.
Denna grundsats af nedsättning för dessa till en början mera
ogynnsamt ställda fabriker har ju erkänts af vår skattelagstiftning på
detta område ända till år 1896, och att den då ströks bort ur skattelagen,
berodde icke på, att den ansågs oriktig, utan därpå, att vid den tiden
ingen utsikt fanns, att hvitbetssockerfabriker skulle uppstå i andra landsdelar
än de, hvarest hvitbetsodlingen då slagit fast rot.
Med uppkomsten af sockerfabriker för förädling af hvitbetor i de
två götalandskapen på ömse sidor om Vättern har emellertid det år 1896
uppställda skälet för borttagande af den då gällande lindringen för vissa
fabriker upphört att ha gällande kraft, och det är därför icke annat än
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
5
kraf af rättvisa ock billighet att nu göra anspråk på samma lättnader för
nyanlagda sockerfabriker, som då gällde.
Med hänsyn dock till, att eu kunglig proposition framlagts inför
innevarande Riksdag med ett så genomgripande förslag till ändring i fråga
om beskattningen af socker, anser jag det icke lämpligt att nu föreslå
skattelindring för de nyanlagda fabrikerna i den utsträckning, som före
1896 gällde, utan får inskränka mig till att hemställa,
att Riksdagen måtte besluta det tillägg till § 2 i kungliga förordningen
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj
1898, att för de fabriker, som i Öster- och Västergötland äro anlagda
och under anläggning för förädling af hvitbetor till socker, utbytet af ett
hundra kilogram råa (ej torkade) betor beräknas utgöra 2 kilogram mindre
än det för öfriga fabriker stadgade.»
Ifrågavarande motion, som hänvisats till bevillningsutskottet den 27
nästlidna april eller efter det utskottet fattat beslut i anledning af samtliga
till utskottets behandling förut öfvcrlämnade propositioner och motioner
angående beskattningen af socker, synes vara närmast föranledd af
ofvan omförmälda kungl. proposition n:o 78 angående höjning af utbytesberäkningen
vid beskattningen af hvitbetssockertillverkningen, och afser
motionen att åt två fabriker i Öster- och Västergötland bereda skattelindring
i form af 2 procent lägre utbytesberäkning än vid öfriga fabriker
inom riket.
För att underlätta anläggandet af nya fabriker för hvitbetssockertillverkning
och därigenom bereda äfven andra delar af landet än dem,
där sådan tillverkning redan uppstått, tillfälle att komma i åtnjutande
af de fördelar, denna industri särskild! för jordbruket visat sig medföra,
hade Kungl. Maj:t i det vid 1893 års Riksdag framlagda förslaget till
förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket föreslagit,
att fabrik för ifrågavarande tillverkning, som därefter komme att anläggas,
finge under de första åtta åren af sin verksamhet åtnjuta en på Kungl.
Maj:ts pröfning beträffande hvarje särskild fabrik beroende lindring i
beskattningen; och skulle denna lindring bestå däri, att utbytet af 100
kilogram betor, hvilket enligt förslaget skulle beräknas intill den 1 september
1895 till 7,5 kilogram, intill den ] september 1897 till 8,25
kilogram samt därefter till 9 kilogram, vid dylik fabrik, om den läge
på mer än 40 kilometers afstånd från annan, i gång varande hvitbets
-
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
sockerfabrik, finge under de fyra första tillverkningsåren beräknas till 5
och under de därpå följande fyra tillverkningsåren till 7 kilogram råsocker,
men eljest under de första åtta åren det högsta utbyte, som skulle
beräknas vid någon inom nämnda afstånd från den nya fabriken belägen
äldre fabrik.
Den lindring, som sålunda föreslagits, syntes emellertid Riksdagen
väl stor. Beträffande tiden för skattelindringen ansåg Riksdagen tillräckligt
skydd beredas de nya fabrikerna, därest utbytet vid sådan fabrik
under de tre första tillverkningsåren beräknades till två och under de två
därpå följande tillverkningsåren till ett kilogram råsocker mindre, än utbytet
under dessa perioder beräknades utgöra vid äldre fabriker; och
ansågs jämväl en begränsning i skattelindringen behöflig med afseende å
ny fabrik, anlagd inom visst afstånd från äldre, hvilket afstånd lämpligen
syntes böra bestämmas till 30 kilometer. Vidare ansåg Riksdagen grundsatsen
om lägre beskattning af ny fabrik böra genomföras lika för hela
landet, dock att vidkommande särskildt Gotlands län Riksdagen fann sig
böra medgifva en ytterligare skattelindring för den hvitbetssockerfabrik,
som inom nämnda län först anlades, bestående sagda lindring däri, att
vid sist omförmälda fabrik utbytet skulle beräknas utgöra under de tre
första tillverkningsåren tre och under de därpå följande två tillverkningsåren
två kilogram mindre än det högsta utbyte, som beräknades vid
någon äldre fabrik inom riket.
Dessa bestämmelser borttogos, såsom i motionen erinras, vid 1896
års Riksdag. Med den utveckling, betodlingen dåmera tagit, ansågs skäl
icke vidare finnas att medgifva dylik skattelindring åt fabriker, som därefter
anlades; och jämte det vid sagda års Riksdag utbytesprocenten höjdes
till 10,5 procent, intogs i förordningen ett öfvergångsstadgande af innehåll,
att de fabriker, som redan kommit i åtnjutande af skattelindning,
finge fortfarande tillgodonjuta densamma i enlighet med då gällande bestämmelser.
Sedan hvarje dylik undantagsställning år 1900 upphört, blef
vid 1901 års Riksdag sistberörda stadgande såsom obehöfligt ur förordningen
uteslutet.
Såsom af det ofvan anförda framgår, är det visserligen sannt, att, då
nu gällande förordning i ämnet antogs, viss särskild skattelindring ansågs
böra medgifvas åt vissa fabriker. Härvid får emellertid icke förbises, att
genom omförmälda bestämmelser afsågs att uppmuntra anläggandet af nya
fabriker för hvitbetssockertillverkning äfvensom att, då någon ändring af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
7
beskattningsmetoden icke för det dåvarande ansågs böra ifrågakomma, de
nya fabrikerna skulle hafva att utveckla sig under fortfarande tillämpning
af gällande skattesystem.
Hvad åter angår de två fabriker, om hvilka bär är fråga, torde
med afseende å dem förhållandena gestalta sig annorlunda. Dessa fabriker
hafva nämligen tillkommit med full vetskap om nu gällande bestämmelser,
enligt hvilka utbytesprocenten är densamma för alla fabriker i riket.
Härtill kommer, att under de senare åren sockerutbytet stigit ganska betydligt
såväl genom hvitbetornas högre sockerhalt som ock i all synnerhet
genom väsentligt förbättrade tillverkningsmetoder. Att under sådana
förhållanden för två låt vara så nyligen anlagda eller under anläggning
varande fabriker föreskrifva en särskild utbytesberäkning, som med två
procent skulle understiga det eljest fastställda utbytet, tolf procent, synes
utskottet icke vara riktigt, och detta så mycket mindre som, hvad särskild!
angår fabriken i Lidköping, enligt uppgift från finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, under tillverkningsåret 1904—1905 sockerhalten
hos betorna utgjort 14,20 procent, hvarvid dock bör märkas, att
betafverkningen vid nämnda fabrik under samma tid uppgått till allenast
1,1297, ton
Såsom
redan blifvit nämndt, synes den ifrågavarande motionen vara
närmast föranledd af den kungl. propositionen n:o 78, i hvilken föreslagits,
att i afvaktan på jämväl ifrågasatt förändradt sätt för beskattning
af socker det legala sockerutbytet borde under instundande tillverkningsår
höjas med en procent eller från 12 till 13 procent. Då emellertid utskottet,
som, på sätt af utskottets under gårdagen afgifna betänkande n:o
21 framgår, ansett sig böra förorda införandet här i landet af en konsumtionsbeskattning,
i afbidan å den nya lagstiftningens trädande i kraft,
funnit nu gällande utbytesprocent böra bibehållas oförändrad och följaktligen
icke ansett vare sig höjning eller nedsättning af utbytesberäkningen
böra ifrågakomma, har utskottet alltså icke kunnat biträda motionärens
ifrågavarande förslag.
Utskottet hemställer fördenskull,
att herr Jakobsons förevarande motion icke måtte
af Kiksdagen bifallas.
Stockholm den 2 maj 1905.
På bevillningsutskottets vägnar:
II. C AV ALLT.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 22.
Reservationer:
af herrar friherre Klingspor och Håkansson, hvilka ansett, att utskottet
på de i motionen anförda skäl bort hemställa, att Riksdagen måtte
besluta, att till § 2 i kungl. förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893, sådan nämnda § lyder
enligt kungl. kungörelsen den 12 augusti 1902, göres det tillägg, att för
de i motionen omförmälda fabriker utbytet af ett hundra kilogram råa
(ej torkade) hvitbetor beräknas utgöra tio kilogram socker, samt att berörda
bestämmelse skall lända till efterrättelse från och med den 1 september
1905;
samt af herr Wester.
Härjämte hafva herrar G. Jansson och E. A. Lindblad begärt få
antecknadt, att de af arbete inom särskilda utskottet n:o 2 varit hindrade
att deltaga i behandlingen af det i detta betänkande upptagna ärende.
&
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1 905.