Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1905, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående förbud mot ''permanenta utskänkningsrättigheters
utöfvande å kronans mark eller å väg,
gata eller annan allmän plats.

(2:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 13, kar kerr K. G.
Bildt liemställt,

»att Riksdagen ville kesluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t ankålla
om sådan ändring i knngl. förordningen af den 24 maj 1895, att
permanenta ntskänkningsrättigketer ej få utöfvas å kronans mark eller
å väg, gata eller annan allmän plats».

Till motivering af kerörda kemställan anföres i motionen följande:

»Vid 1903 års riksdag tillät jag mig att i en motion, n:o 9, kemställa
om en skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af gällande
brännvinsförsäljningsförordning därkän, att ntskänkning å ltronans mark
skulle småningom uppköra. Mitt kufvudsakliga motiv var, att jag ansåg
det vara oförenligt med statens ställning att på något sätt draga vinst
af utskänkningsrörelse. Därjämte, ock något utförligare, framliöll jag
äfven olägenketerna af att utskänkningsställen å kronans mark genom
sitt läge i närketen af truppers förläggningsorter kunde vålla olägenketer.

Bevillningsutskottet fann »för sin del syftet i förevarande motion
synnerligen bekjärtansvärdt», men kunde likväl icke tillstyrka densamma,
Bih. till Riksd. Prot. 1005. 5 Sami. 1 Afd. 10 Häft. (N:o 10.) 1

2 Bevillningsutskottetp Betänkande N:o 10.

och utgick i sin motivering härför tydligen därifrån, att motionen hufvudsakligen
föranledts af omsorg om nykterheten bland arméns manskap.
Motionen blef ock afslagen. Då emellertid den utredning, som bevillningsutskottet
välvilligt lät ombesörja, synes gifva stöd åt att något bör
i saken åtgöras, tillåter jag mig nu ånyo upptaga frågan, denna gång
i någon mån utvidgad, och med särskildt betonande af att det är frågan
om något helt annat och viktigare än om nykterheten blott inom krigsmakten.

Redan i förenämnda motion uttalade jag önskvärdheten af förbud
för all utskänkningsrörelse å mark, tillhörande det allmänna, d. v. s.
både stat och kommun. En reservant inom 1903 års bevillningsutskott
ansåg också »det ur principiell synpunkt riktigast och med statens
värdighet mest öfverensstämmande, om utskänkning af starka drycker
alls icke ägde rum å staten tillhörig mark». Det skulle väl ock vara
svårt att förneka giltigheten af denna sats eller ens dess utsträckning
äfven till kommunerna. Stat och kommun böra väl framför andra verka
för allt, som kan befordra nationens uppfostran till nykterhet och sedlighet.
Och det är särskildt ur denna synpunkt som frågan om utskänkningsrörelse
å mark, tillhörande det allmänna, bör ses. Visserligen
kan det sägas, att ett fullständigt upphörande af all sådan utskänkningsrörelse
för närvarande af praktiska skäl ej kan uppnås, utan
att detta måste vara framtiden förbehållet. Men ett steg, och detta
det i praktiskt hänseende viktigaste, kan dock tagas när som helst, och
tiden till att taga det torde nu vara inne, för att ej nya hinder för
arbetet skola uppstå.

I sitt betänkande n:o 47 lämnar bevillningsutskottet vid 1903 års
riksdag en utredning rörande de utskänkningsrättigheter, som då utöfvades
å kronans mark. Dessa kunna indelas i tvänne grupper, den
ena innefattande de rättigheter, som utöfvas på spridda ställen i landsorten,
och den andra utgörande ett konglomerat inom hufvudstaden och
i dess omedelbara grannskap.

Den förra gruppen torde vara af mindre vikt. Den mark, å hvilken
en rättighet invid Eskilstuna utöfvades, skulle enligt 1903 års Riksdags
beslut försäljas. Om ett annat utvärdshus, invid Mariestad, fortfarande
får äga bestånd, är icke bekant, då rättigheten angafs vara tillfällig.
Samma förhållande äger rum med den på statens järnvägars område
belägna Åre restaurant, märklig därför att dess tillvaro innebär ett afsteg
från en eljest af järnvägsstyrelsen följd princip. Den rättighet,
som medgifvits den i Kristianstads län belägna gästgifvaregård en Spången,
torde icke kunna ha något annat ändamål än att förse de en fjärdings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 3

väg därifrån, å Ljungbyhed, förlagda trupperna med brännvin. Att två
rättigheter finnas i staden Vaxholm finner sin förklaring däruti, att
kronan äger största delen af den mark, på hvilken denna stad är belägen;
men då där äfven finnes mark i enskild ägo, torde dessa rättigheter,
lika litet som de ofvan nämnda, med något skäl fortfarande böra
få utöfvas å kronans mark.

Stockholmsgruppen åter har en helt annan och mer vidtomfattande
betydelse, hvad de permanenta rättigheterna angår. De tillfälliga äro
blott två. Den ena utöfvas inom riksdagshuset och står i full öfverensstämmelse
med brännvinsförsäljningsförordningens § 13 mom. 1. Den
andra åter, inom dramatiska teatern, torde helt enkelt vara olaglig, då
Värdshusrörelse’ därstädes hvarken utöfvas eller kan sägas vara ’af
omständigheterna påkallad’.

Af de permanenta äro tre belägna inom Stockholms län, nämligen
Stallmästaregården, Ulriksdals och Drottningholms värdshus. Ingen af
dessa, särskildt icke den första, torde vara för resandes behof påkallad,
och hvad den sista angår, så gjordes af de kringboende redan för trettio
år sedan stora ansträngningar för att få bort den, men förgäfves.

Af de inom Stockholms stad medgifna 85 rättigheterna utöfvas
icke mindre än 13, alltså nära en sjättedel, å kronans mark. En utöfvas
till och med inom flottans stations område, på Kastellholmen. Af de
öfriga äro 9 förlagda till Kung!. Djurgården och däraf icke mindre än
6 samlade invid Djurgårdsslätten och vid slutet af spårvägs- och ångslupslinierna,
alltså i sådan närhet af staden, att de icke kunna sägas
vara nödvändiga för bespisning af dem, som blifvit hungriga och törstiga
under en utflykt i det fria. Svårligen kan det vara riktigt att de, som
åtnjuta den synnerligt stora förmånen att få disponera lägenheter å
kronans mark, dessutom skola få utskänkningsrättigheter, som af flere
utöfvas i storartadt omfång. Denna utskänkning kan ej vara betingad
af fruktan för lönkrogar, och det är allmänt kändt, att den föranleder
mycket fylleri, särskildt på söndagar och fästdagarna under sommaren,
då äfven talrik polis- och militärbevakning är ditkommenderad. Djurgården
är ställd under Konungens disposition, och konungarna ha gjort
det ädelmodiga bruk däraf, att den förutom till allmännyttiga och kulturändamål,
upplåtits till en folkpark, där hufvudstadsborna kunna få njuta
af vistelsen i det fria. Dessutom ha under tidernas lopp åtskilliga lägenheter
upplåtits åt privatpersoner, för hvilkas afgäld vägar kunnat underhållas
och försköningar vidtagas. Men en del af dessa lägenhetsinnehafvare
ha genom sina utskänkningsrättigheter missbrukat de dem förunnade
förmånerna och gjort Djurgården till något helt annat än det,

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

hvartill den afsetts, nämligen till en fristad i naturen, som Konungen
öppnat för hufvudstadens invånare. I Europas hufvudstäder finnas parker
af samma slag, men icke i någon af de många, jag besökt, har jagfunnit
enskilda kunna tillåta sig att missbruka dem till iskänkning.
Hos oss åter är missbruket så gammalt och man är så van därvid, att
man ej mer tänker därpå.

Går man sedan till själfva staden, finner man där tre utskänkningslokaler
förlagda vid och upptagande nästan hela västra sidan af
Kungsträdgården. Denna synnerligen värdefulla mark är af kronan öföfverlåten
till en lustpark för Stockholms stad, alltså en mycket värderik
gåfva af nationen till hufvudstaden. Men hur är den använd? I
operahuset finna vi ett stort utrymme upptaget af eu väldig restaurant,
som väl kommer att ytterligare utvidgas. I utlandet skulle detta vid
en teater af sådan rang vara omöjligt. Men tyvärr har Riksdagen, då
den en gång undandrog den lyriska konsten det understöd, som i andra
kulturland anses själffatlet, hänvisat den till dylika binäringar, och
någon hjälp torde ej finnas, förrän främjandet af denna konst åter
förklaras vara ett statsändamål och erfordra statsanslag. Litet längre
bort finna vi café Viktoria, en ganska ny inrättning, i ett hus tillhörigt
aktiebolaget Nya Casino, motsvarande Stockholms elegantaste klubb.
Detta café har inkräktat ett område af kronans mark och går numera
i ett med det närliggande Blanchs café och upptagande jämte detta
ett betydande utrymme, motsvarande ett mycket högt tomtvärde. Det
sistnämnda etablissementet inrymdes för mer än trettio år sedan i
kronans hus och har allmera utvidgats utåt Kungsträdgården, hvars
träd nu stå inne i trägolfvet och bland borden. På hvad grund haren
sådan inkräktning kunnat ske, och med hvad rätt?

Exemplets makt är stor. Som staten gör, så göra kommunerna.
I många mindre städer äro de s. k. stadshusen på ett eller annat
sätt förknippade med utskänkningsrörelse. Måhända är dock detta af
ekonomiska skäl dock icke möjligt att under den närmaste framtiden
afhjälpa. Emellertid borde man kunna reda sig utan dessa institutioner,
då jag åtminstone ej funnit dem i andra land. Stockholm har visserligen
ingen stadskällare, men tolererar i stället på sin visserligen omtvistliga
mark Strömparterren och upplåter sin Berzelii park såsom bihang
till Berns salong. Dessa två jämte de å kronans mark belägna
förutnämnda lokalerna utgöra den egentliga härden för det s. k. utelifvet.
Om dettas karaktär behöfver intet sägas; den är allmänt känd.
Man borde kunna vara ense därom, att stat och kommun icke skulle
uppmuntra utelifvet, som genom exemplets makt sprider sig från huf -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 5

vu dstaden till de andi''a städerna och snart äfven till de mindre samhällena.
Nu säges det, att får man icke inrätta etablissement på kronans
mark, så kommer det likafullt att ske på enskild. Men just häri
ligger misstaget. Etablissementen skulle icke kunna bestå, om de icke
af stat eller kommun erhölle område, och välbelägna områden, på så
ytterligt billiga villkor. Tyvärr har det icke varit mig möjligt att få
reda på, hur stora de ekonomiska fördelarna kunna uppskattas vara.

På senaste tider har ytterligare en omständighet tillkommit.
Kommunerna upplåta allt mera sina gator och platser till utskänkningsrörelse.
Stockholm började och andra hafva följt exemplet. Numera
finner man sommartiden öfverallt bord utsatta på gatan utanför lokalerna,
ännu så länge dock endast utanför de finare; men är det lämpligt
där, hvarför icke då också utanför de enklare. Detta innebär utan tvifvel
ett betydligt gynnande af utskänkningsrörelsen mot andra näringar.
Butiker torde nämligen ej få etableras på gatan. Men hvarför skall
man få sälja punsch på trottoaren, men inte t. ex. skodon? Att den
nu nämnda, nyligen införda oseden icke kan verka godt, torde icke
behöfva närmare utvecklas. Hvarje oskick, som tåles sprider sig med
fruktansvärd hastighet. Detta är ännu jämförelsevis nytt och bör därför
kunna i tid stäfjas; dröjer man därmed, blir det alljämt svårare.»

Den af samme motionär vid 1903 års riksdag väckta motionen i
fråga om utöfvandet af utskänkningsrättighet å staten tillhörig mark
afsåga sådan ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att
rättighet till iskänkning ej vidare måtte medgifvas hvarken åt person,
som ämnade utöfva dylik å kronans mark, eller åt person, som utöfvat
utskänkningsrättighet å sådan mark, sedan tiden för hans nyttjanderätt
till marken gått till ända. Detta förslags genomförande skulle sålunda
hafva medfört ett successivt upphörande af ifrågavarande utskänkningsrättigheter.

I den nu föreliggande motionen har motionären dels skärpt sitt
förra förslag därhän, att permanenta utskänkningsrättigheter ej vidare
skulle få utöfvas å kronans mark, dels ock därtill fogat det förslag,
att dylika rättigheter icke skulle få utöfvas å väg, gata eller annan
allmän plats.

Ett bifall till det förra af motionärens förslag borde konsekvent
medföra, att de för närvarande å kronan tillhörig mark utöfvade utskänkningsrättigheter
skulle upphöra, utan afvaktande af den tidpunkt
då hvarje markupplåtelse utlöpte. En sådan reform synes utskottet

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

dock alltför hårdt ingripa i nu existerande rättigheter, hvarför utskottet
redan på denna grund finner sig förhindradt tillstyrka densammas
vidtagande. Däremot anser sig utskottet här böra betona önskvärdheten
af, att statens mark för framtiden icke utan vägande skäl upplåtes
till plats för utöfvande af, särskildt permanenta, rättigheter till
utskänkning af brännvin och därmed likställda drycker. Härjämte vill
utskottet beträffande nu förefintliga utskänkningsrättigheter af här
ifrågavarande slag framhålla vikten af, att statsverkets intresse af en i
hvarje fall skälig godtgörelse för markupplåtelsen behörigen tillvaratages.

Med förslaget om förbud mot utöfvande af permanent utskänkningsrättighet
å väg, gata eller annan allmän plats synes motionären närmast
hafva afsett att träffa s. k. boulevardservering utanför utskänkningslokaler
i städerna. Tillstånd till dylik servering beviljas af vederbörande
myndighet, magistrat eller i Stockholm öfverståthållareämbetet, men har
intet sammanhang med meddelandet af utskänkningsrättighet, utan innebär
endast ett af myndigheten i kraft af 2 § ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 lämnadt medgifvande att för serveringsändamål,
dock icke alltid utskänkning af spritdrycker, utsätta stolar
och bord m. m. å trottoaren utanför en viss serveringslokal. Utskänkningen
på nämnda, af motionären åsyftade platser torde i det hela taget
dock vara af relativt liten omfattning i jämförelse med den betydliga
spritutskänkning, hvilken sommartiden äger rum i det fria vid våra
nöjesetablissement. Effekten ur nykterhetssynpunkt af det ifrågasatta
förbudet blefve därför säkerligen ganska ringa, såvida detsamma icke
vore afsedt att gälla all utskänkning af spritdrycker i det fria, något
som torde kunna anses ligga i motionens ord: »å väg, gata eller annan
allmän plats». Att något förbud utfärdas, vare sig af denna omfattning
eller i öfrigt i den af motionären åsyftade riktning, finner utskottet sig
emellertid icke kunna tillstyrka.

I öfverensstämmelse med hvad ofvan anförts, hemställer bevillningsutskottet,

att förevarande motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot permanenta utskänkningsrättigheters
utöfvande å kronans mark eller å väg,
gata eller annan allmän plats icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

7

Reservationer:

af herr Beckman, som anfört:

.»I likhet med motionären anser jag det ur principiell synpunkt
riktigast och med statens värdighet mest öfverensstämmande, om utskänkning
af starka drycker alls icke ägde rum å stätén tillhörig mark.
Ett stadgande i sådant syfte torde dock för närvarande af praktiska
skäl icke kunna tillstyrkas. Däremot synes det mig fullkomligt onödigt,
att en utsträckning af sådana rättigheter tilläfventyrs skulle ifrågakomma.
Jag anser därför, att utskottet med anledning af motionärens
framställning i nu berörda afseende bort hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i Kungl. Maj:ts nådiga
förordning angående villkoren för försäljning af brännvin
och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker af den 24 maj 1895, att rättighet till utskänkning
af sådana drycker icke må — utöfver redan befintliga
utskänkningsrättigheter — medgifvas å staten
tillhörig mark»; samt

af herrar G. Jansson, O. A. Ericsson och Höjer, hvilka instämt med
herr Beckman.