Riksdagens Skrifvelse N:o 82.
1
N:o 82.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 april 1904.
— — — — Andra Kammaren — 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändring af 47 och 48 §.§ landsting sför ordning en.
(Lagutskottets utlåtande n:o 41).
Till Konungen.
Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
staddas, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering beslutade,
skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser finnas meddelade,
som i 1 mom. samma paragraf omtalas, utgå i förhållande till den
allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,
som enhvar skattskyldig till statsverket erlägger.
Den sålunda bestämda grund för utgörande åt landstingsskatt skiljer
g jer från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på landet städade
grunder för kommunalutskylders utgörande bland annat däruti, att
enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skola utgå jämväl för sådan
jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, hvarvid till beräkningsgrund
tages det belopp, som, därest bevillning för fastigheten skulle
utfå, svarar mot det taxeringsvärde, som fastigheten blifvit åsatt. Hvad
sålunda stadgats beträffande jordbruksfastighet härigenom lag deri 2 april
1898 utsträckts att gälla jämväl kronopark, som bildats vare sig åt mark,
som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän
eller del af sådan. Då nu staten enligt gällande bevillmngs
Bih.
till Rilcsd Vrot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Häft (M-m 82—88.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 82.
förordning är befriad från erläggande af bevillning, så följer häraf, att för
vissa staten tillhöriga fastigheter erlägges kommunalskatt, men icke landstingsskatt.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
ändring af 47 och 48 §§ i förordningen om landsting i syfte att i fråga
om jordbruksfastighet den skillnad, som i de särskilda författningarna
blifvit i nu ifrågavarande afseende gjord beträffande grunderna för utgörande
af kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra.
Riksdagen bär funnit detta förslag förtjäna beaktande. Enligt Riksdagens
åsikt föreligger intet giltigt skäl för den nuvarande åtskillnaden i berörda
hänseende. Äfven landstingsskatten är ju till sin natur en kommunalskatt,
ehuru utgående för en större kommuns behof, och det synes därför
Riksdagen rättvist och billigt, att densamma utgår efter samma grunder
som annan kommunalskatt. Arrendatorerna af kronans egendomar skulle
visserligen härigenom få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit
befrielse; men landstingsskatten torde i allmänhet icke vara af den betydenhet,
att detta förhållande bör väcka någon betänklighet mot den föreslagna
ändringen, helst det icke lärer kunna antagas, att arrendatorerna
af kronans domäner i allmänhet äro i sämre ekonomisk ställning än landets
själfägande mindre jordbrukare och enskilda arrendatorer, hvilka utgöra
landstingsskatt. Dessutom äro väl på många ställen kronoarrendatorerna
redan taxerade för inkomst af arrendet och deltaga på denna grund i
landstingsskatten, hvilket emellertid ej vidare skulle äga rum, därest den
ifrågasatta ändringen genomfördes.
I samband med den af motionären väckta frågan om statens skattskyldighet
för jordbruksfastighet i egentlig mening torde emellertid böra
tagas under öfvervägande jämväl frågan om statens skattskyldighet till
landstinget för kronoparker.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen alltså anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om landsting den 21
mars 1862, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall
paföras landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning för fastigheten
skulle utgå, pa grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,
hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid åsättande af
landstingsskatt tagas i beräkning.
Stockholm den 27 april 1904.
Med undersåtlig vördnad.