Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

5

X:o dö.

Uppläst och godkäncl hos Första Kammaren den 13 april 1904.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående rätt att medelst expropriation förvärfva mark
för linbaneanläggningar i vissa fall.

(Lagutskottets utlåtande n;o 12.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär ifrågasatt
stiftande af lag om rätt att medelst expropriation förvärfva mark för
linbaneanläggningar i sådana fall, där dylika anläggningar kunde anses
vara af större betydelse för det allmänna.

Regeln, att expropriation medgifves allenast för tillgodoseende
af ett allmänt behof eller ändamål, är icke utan undantag. Riksdagen
erinrar, hurusom 1902 års Riksdag vid behandling af Eders Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, för sin del antog ett sedermera af Eders
Kungl. Maj:t godkändt tillägg till den föreslagna lagen af innebörd,
att expropriation för elektriska ledningars framdragande skulle kunna
medgifvas äfven för beredande af drifkraft åt sådana industriella anläggningar,
som funnes vara af större betydelse för det allmänna. Såsom
skäl för en dylik utvidgning af expropriationsrätten både inom

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

Riksdagen anförts: Man borde bereda möjlighet äfven för sådana enskilda
industriella företag, hvilka visserligen icke direkt tillgodosåge ett
allmänt behof eller ändamål, men dock vore af den vikt, att deras tillkomst
finge anses vara af större betydelse för orten eller landet i dess
helhet, att äfven utan jordägarens medgifvande framdraga de för företaget
erforderliga elektriska ledningar. Ett euskildt företag, låt vara
att det icke vore af allmänt behof eller betjänade ett allmänt ändamål,
kunde nämligen vara af den allmännyttiga beskaffenhet och därigenom
bereda fördel åt så många statsborgare, att staten med skäl borde kunna
fordra, att en enskild medborgare i staten icke af eu eller annan anledning
förhindrade ett dylikt företags tillkomst, för så vidt han nämligen
dels erhölle tillfredsställande ersättning för den jord eller lägenhet,
som han måste afstå eller upplåta, och för det intrång i öfrig!, som
honom genom företaget tillskyndades, dels ock i öfrigt tillförsäkrades
betryggande garantier i afseende å företagets verkningar. Det lede
icke heller något tvifvel, att en stor industriell anläggning, hvarigenom
en naturlig kraftkälla, som eljest måste ligga obrukbar och värdelös,
bragtes in i produktionens tjänst eller tillfälle gåfves att för produktion
tillgodogöra sig eu å viss ort befintlig råvara, genom att förskaffa
arbete och utkomst åt hundra, ja, tusentals personer samt åstadkomma
uppsving och uppblomstring af eu ort, vore af större betydelse för det
allmänna än månget sådant allmänt behof, för hvilket expropriationsrätt
enligt det af Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget kunde meddelas.

Hvad sålunda anfördes äger efter Riksdagens uppfattning analogiskt
sin tillämpning å det framställda förslaget att för vissa fall medgifva
expropriationsrätt för linbaneanläggningar.

Linbanorna äga framför en del andra transportmedel åtskilliga
företräden. De äro jämförelsevis billiga. De äro ofarliga och göra
mycket litet intrång å den mark, hvaröfver de äro framdragna. Deras
transportförmåga är synnerligt stor. De kunna utan svårighet framdragas
genom öde trakter samt öfver oländig och kuperad mark. Särdeles
väl lämpa de sig till transport af malm, kol och tackjärn, och de
hafva därför särskildt fått användning vid grufvor, hyttor och bruk.
På grund af sina företräden i olika liänseeuden kunna de medföra afsevärda
fördelar icke blott för den industri, till hvars tjänst de anläggas,
utan äfven för hela den ort, där de framdragas, och de kunna
äfven ur nationalekonomisk synpunkt vara af väsentlig betydelse. De
bereda lättnad i underhållet af gamla landsvägar och göra anläggning
af nya vägar obehöflig; hvarigenom eljest erforderliga stora kostnader
undvikas. De möjliggöra transport och därmed äfven tillgodogörandet

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

af många mineralrikets alster och andra tyngre produkter, som icke
kunna bära de af en lång landsvägstransport föranledda kostnader eller
utgifterna för en järnvägsanläggning.

Liksom i fråga om elektriska ledningar kunna således äfven beträffande
linbaneanläggningar särskilda skäl anses föreligga, som betinga
undantag från den eljest gällande principen, att en jordägare icke
må för tillgodoseende af en annan persons enskilda intresse tvingas att
mot sin vilja afträda mark.

Något stöd i gällande lag för en dylik utsträckt expropriationsrätt
i fråga om mark för linbaneanläggningar finnes dock icke. Till linbanor
för utfrakt af malm från grufvor hafva visserligen vederbörande
bergstjänstemän med hänsyn till bestämmelserna i §§ 32 och 35 i grufstadgan
förut ansett sig kunna anvisa nödig mark, men sedan Eders
Kungl. Maj:t genom dem nästlidet år i tvist om rätt härtill förklarat
grufägaren icke vara befogad att af vederbörande jordägare inlösa den
för banan anvisade erforderliga mark, torde möjlighet vara för grufägare
utesluten att med stöd af nu gällande lagstiftning få mot jordägares
bestridande för malmtransport framdraga linbana öfver annan
jordägares mark.

Af det anförda anser Riksdagen framgå, att lagstiftningsåtgärder
böra vidtagas i det syfte, som angifves i motionärens förslag. Beträffande
sättet för syftets vinnande bör enligt Riksdagens mening expropriationsrätt
för linbaneanläggningar göras beroende af Eders Kung!. Maj:ts
koncession i hvarje särskilt fall, och koncessionen bör föregås af noggrann
utredning om linbaneanläggningens allmännytta, på det att
expropriationsrättens användning må begränsas till sådana fall, då
verkligt viktiga intressen därigenom tillgodoses. I öfrig! torde för den
ifrågasatta lagstiftningens detaljer god ledning kunna hämtas från de
bestämmelser, som i motsvarande afseende gälla angående elektriska
anläggningar. Sålunda torde koncession böra meddelas allenast för en
begränsad tidrymd ej öfverstigande fyrtio år, och likaledes erfordras
särskilda föreskrifter till betryggande af linbaneanläggningens utförande
på ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Själffallet, är, att
jordägaren bör tillförsäkras full ersättning icke blott för den mark, som
för linbaneanläggningen afstås, utan jämväl för allt däraf härflytande
intrång och olägenhet, hvarjämte måste tillses, att linbanorna ej få framdragas
alltför nära bebyggda områden eller i öfrigt erhålla en sådan
sträckning, att däraf för jordägaren uppstå större olägenheter, än oundgängligt
är. Tillika torde böra tagas under öfvervägande, i hvad mån,
såsom beträffande elektriska anläggningar skett, särskilda bestämmelser

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

kunna vara erforderliga i fråga om skyldighet för linbaneanläggnings
ägare att ansvara för skada, som af anläggningens drift kan uppkomma.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen alltså anhålla,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och
under hvilka villkor rätt att meddelst. expropriation förvärfva mark må
kunna medgifvas för anläggning af sådana linbanor, som kunna anses
vara af större betydelse för det allmänna, samt, därest utredningen
därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i angifna syfte.

Stockholm den 13 april 1904.

Med undersåtlig vördnad.