Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

1

X:o 65.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 April 1904.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för större
skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers inställande
för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna
motioner.

(Lagutskottets utlåtande n:o 4.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna berättelse bar justitieombudsmannen
till behandling upptagit frågan om åtgärder för större skyndsamhet,
än nu råder beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol, och enskilda motionärer inom Riksdagen hafva gjort
framställningar i liknande syfte.

Härvid har i främsta rummet framhållits behofvet af en begränsning
i lag af den tid, inom hvilken mål angående häktad person bör
hänskjutas till domstol; och såväl justitieombudsmannen som motionärerna
inom Riksdagen hafva därvid uttalat sig angående på senare tid
inom landet inträffade tilldragelser, som enligt deras mening ådagalagt
angelägenheten af en ny och fullständigare lagstiftning på ifrågavarande
område. För ådagaläggande af vikten däraf, att domstol så snart
som möjligt sattes i tillfälle att pröfva lagligheten af häktningsåtgärden,
har erinrats, hurusom denna vanligen verkställts af åklagaren, i
det genom häktningen eller dessförinnan anhängig] orda åtalet, hvilken
i regeln saknade större juridiska insikter och hvilkens ställning som
den häktades motpart vore ägnad att göra än mer vansklig den i sig
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 10 Sami. 1 Ajd. 1 Band. 12 Häft. (Näs 65—69). 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

själf grannlaga pröfningen, huruvida laga skäl till häktningen förelåge
eller icke. Vidare har framhållits, att efter en lagligen företagen häktning
domstolen med afseende å målets ändrade skick kunde finna skäl
att lösgifva en häktad och att äfven med hänsyn till sådana fall det
vore uppenbart angeläget, att häktad person skyndsammast inställdes
för domstol. Justitieombudsmannen har slutligen särskildt påpekat
såsom en synnerligen otillfredsställande anordning, att bestämmelser,
som kunde verka inskränkande på den personliga friheten, funnes meddelade
i den för polismästaren i Stockholm utfärdade instruktion och
andra polisförordningar, utan att allmän lag ens med hänsyn till de
hufvudsakliga grunderna reglerat dessa inskränkningar.

Efter Riksdagens åsikt hafva justitieombudsmannen och de enskilda
motionärerna inom Riksdagen till stöd för sitt förslag att införa
lagstadgad begränsning af den tid, inom hvilken anmälan, att någon
blifvit häktad såsom misstänkt för brott, skall göras hos vederbörande
domstol, anfört skäl, ägnade att ådagalägga den fara för den personliga
frihetens obehöriga kränkning, som är förenad därmed, att lagen
ej fastställt någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol
om häktnings verkställande ej får uppskjutas. Dels äro de föreskrifter,
som innehållas uti de i administrativ väg utfärdade instruktionerna för
polismyndigheterna i städerna och hvilka utfärdats i syfte att förebygga
missbruk af den nämnda myndigheter medgifna frihet att efter omständigheterna
afgöra, när anmälan om häktningen bör göras, ganska
obestämda och sväfvande, och dels synes det Riksdagen i likhet med
justitieombudsmannen ej vara riktigt att åt den administrativa lagstiftningen
öfverlämna reglerandet af de ytterst viktiga förhållanden, som
angå den personliga friheten.

Det är i sig själf tydligt, att saknaden af lagbestämmelser i angifvet
hänseende kan lämna ram för godtycke från åklagare- och polismyndigheternas
sida, och det måste redan på den grund vara angeläget,
att rättelse härutinnan åvägabringas.

Då det sedermera gäller att bedöma, huruledes man lämpligast
kan råda bot för antydda missförhållanden, kan man visserligen i allmänhet
utgå därifrån, att den häktades intresse bäst tillgodoses därigenom,
att tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen
göra anmälan sättes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle
genom tillämpning af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda
olägenheter just för den häktade själf. Såsom justitieombudsmannen
i sin berättelse framhållit, länder det ofta den häktade till fördel, om
polismyndigheten bär tillfälle att verkställa en omfattande förunder -

Riksdagens Skrifvelse N:o €5. 3

sökning rörande det brott, som föranledt häktningen, enär därigenom
själfva domstolsrannsakningen kan i väsentlig mån förkortas. Det torde
då vara skäl att ej lägga absolut binder i vägen för en dylik undersöknings
anställande i sådana fall, då polismyndigheten kan anses
skickad att företaga densamma. Med polisväsendets utveckling i de
större städerna kan enligt Riksdagens åsikt antagas, att polismyndigheten
såväl med sakkunskap som med större snabbhet än domstolarne
själf är i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel del af de
omständigheter, som för målets afgörande äro af betydelse, och det
bör därför, åtminstone hvad dessa städer angår, beredas polismyndigheterna
lämpligt rådrum för verkställande af eu förberedande undersökning.
Åndamålsenligast synes därför vara, att, i. likhet med hvad
som föreslagits i Eders Kungl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition
angående vissa delar af rättegången i brottmål, såsom allmän
regel stadgas, att anmälan om häktning utan uppskof skall göras hos
domstolen, samt att undantag från denna regel medgifves endast för
sådant fall, att särskilda förhållanden finnas därtill föranleda, därvid dock
bör bestämmas en viss tid, utöfver hvilken den förberedande undersökningen
ej får sträcka sig. I allmänhet torde fjorton dagar böra vara
det längsta anstånd, som medgifves, och endast med afseende å särskild!
vidlyftiga och invecklade rannsakningar torde ett något längre
anstånd med remissen böra tillåtas.

Äfven i annat afseende än det nyssberörda har i förenämnda
framställningar ifrågasatts förändring i gällande lagstiftning angående
häktad. Detta gäller den tid, inom hvilken domstol skall vara skyldig
företaga rannsakning med häktad person. I fråga härom finner Riksdagen,
att i anseende till de förändrade förhållanden, som inträdt efter
den tid, då nu gällande bestämmelser i ämnet utfärdades, någon förkortning
af den genom dem medgifna tid kan utan olägenhet genomföras.
För städerna bör ej någon betänklighet möta att inskränka
tiden för rannsakningens företagande till högst fyra dagar från det
anmälan om häktningen ingått. Däremot äro förhållandena å landsbygden
flerstädes sådana, att en alltför stor förkortning af den nu
bestämda tiden för rannsakningens företagande skulle kunna bereda
såväl den häktade som domstolen och åklagan^ afse vårda olägenheter.
Uti de trakter, där afstånden äro långa och kommunikationerna mindre
utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen samlad, och för
åklagaren blefve det mången gång omöjligt att under do få dagar, som
stode honom till buds, införskaffa prästbevis och andra handlingar, som
vid domstolen måste företes, eller att föranstalta om erforderlig vittnes -

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 65.

i målet. Följden skulle alltså blifva, att rannsakningen till
olägenhet för den häktade måste uppskjutas. Vid öfvervägande af
dessa forhållanden har Riksdagen ej ansett sig böra sätta i fråga större
förkortning af den nu för landsbygden stadgade tiden, inom hvilken
rannsakning bör företagas, än till fjorton dagar. Särskilda förhållanden
\ V18sa orter af vårt land torde till och med fordra uppehållande, hvad
dem beträffar, af den nu gällande bestämmelsen om tre veckors rådrum
förrannsakningens företagande, och det bör alltså beredas möjlighet
att i_ sådana fall utsträcka tiden.

o I justitieombudsmannens förberörda framställning har slutligen
ifrågasatts meddelande af bestämmelser jämväl rörande tiden, inom
hvilken underrätt bör fortsätta rannsakning med häktad person. Detta
förslag finner Riksdagen välgrundad!, och torde ifrågavarande bestämmelser
lämpligen böra affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande
rannsaknings företagande pröfvas efter förhållandena bäst afpassade.
Domstol bör emellertid vara bemyndigad att, där omständigheterna
sådant påkalla, uppskjuta rannsakningen utöfver den tid som
för normala fall anses till fyllest.

. Genom åtgärder af ofvan angifven art skulle efter Riksdagens
mest väsentliga olägenheterna af nu gällande lagstiftning
pa ifrågavarande område undanröjas. Riksdagen anser visserligen i
likhet med justitieombudsmannen föreliggande fråga ej kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt lösas utan i samband med en reform af den
svenska strafiprocessen i dess helhet, men då en dylik reform icke
lärer kunna förväntas komma till stånd inom den närmare framtiden,
torde skäl saknas att i afvaktan därpå undanskjuta genomförandet af
sådana förändringar i straffprocesslagstiftningen, som i likhet med de
nu ifrågasätta allmänt erkännas behöfliga och önskvärda.

^eroPan<^e tl^t ofvan anförda anhåller alltså Riksdagen,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet,
än nu råder, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol och företagande af fortsatt rannsakning med dessa personer,
där sådan rannsakning erfordras.

Stockholm den 13 april 1904.

Med undersåtlig vördnad.