Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

9

N:o 155.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1904.
-—• — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens skrifvelse till Körningen, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande sjö fartslag stiftning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 53.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer föreslagit vidtagande
af särskilda lagstiftningsåtgärder till motverkande af de med sjöfarten
förbundna faror, och Riksdagen har funnit dessa framställningar förtjänta
af allvarligt beaktande.

Att den nuvarande lagstiftningen, om ock byggd på den riktiga
principen om befälhafvarens ansvar för befintliga brister i fartygets sjövärdighet,
icke är tillräcklig, lärer ej kunna bestridas. I syfte att undanröja
de missförhållanden, ‘ som i ifrågavarande hänseende förefinnas, hafva motionärerna
ifrågasatt bestämmelser, bland annat, om kondemnerade fartygs
användande i fraktfart, om kontroll å beskaffenheten af ångfartygs pannor
och ångrör samt om fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap.
Riksdagen håller före, att bestämmelser i nämnda hänseenden
äro af behofvet påkallade.

Enligt hvad Riksdagen har sig bekant, har kommerskollegium sökt
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 10 Sami. 1 Ajd. 1 Band. 41 Höft. 2

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

genomföra den grundsats, att då kondemneradt fartyg efter anmälan —
hvilken fartygets ägare vid straffpåföljd är pliktig verkställa — blifvit ur
fartygsregistret affördt, förnyad registrering icke må ske, med mindre bevis
företes om fartygets sjövärdighet. Riksdagen har den uppfattning, att
berörda praxis borde beredas stödet af fastställelse i lag. Sådana särskilda
föreskrifter för registrering torde äfven befinnas erforderliga och lämpliga
beträffande äldre från utlandet inköpta fartyg.

Behofvet af särskild kontroll å ångfartygs pannor och ångrör förefinnes
med hänsyn därtill, att för granskning af ifrågavarande fartygsdelars
tillstånd erfordras särskilda insikter, hvilka icke, med nuvarande
kompetensfordringar för befälhafvare och maskinister, kunna förutsättas
hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningen i öfrigt.
I betraktande af den synnerliga fara för lif och egendom, som bristfälligheter
i ångpannor och ångrör äro ägnade att medföra, torde det därför
böra anses lämpligt och önskvärdt, att dessa fartygsdelar blefve underkastade
periodvis återkommande besiktningar af sakkunniga personer. I
fråga om passagerareångfartyg finnes sådan besiktning redan föreskrifven i
förordningen af den 12 februari 1864.

Hvad angår fartygs utrustning med lifbärgnings- och eldsläckningsredskap,
äro för ångfartyg, som föra passagerare, detaljerade bestämmelser
härom meddelade genom förordningen den 1 juli 1898. För andra fartyg
däremot finnas inga närmare bestämmelser. Behof af sådana torde dock
hafva gjort sig gällande.

Den närmare beskaffenheten af de stadganden, som utöfver sjölagens
föreskrifter kunna i nu berörda hänseenden befinnas nödiga eller lämpliga,
samt den af motionärerna likaledes upptagna frågan, huruvida och i hvad
mån med afseende å fartygs utrustning med signallanternor, belysningsmaterialier
och annat äfvensom bemanning ytterligare bestämmelser kunna
befinnas af behofvet påkallade, äro ämnen, hvarom Riksdagen i frågans
nuvarande outredda skick tvekar att uttala någon bestämd mening, men
hvilka vid en blifvande utredning torde böra tagas i öfvervägande.

Motionärerna hafva äfven berört den viktiga och mycket omtvistade
frågan om bestämmande af regler för fartygs nedlastning och däckslastens
höjd. Enligt Riksdagens mening förefinnes behof af skärpt kontroll till
förekommande af att fartyg och besättning utsättas för fara genom åsidosättande
af nödig försiktighet i dessa hänseenden. Svårt är dock att
afgöra, huru en sådan kontroll lämpligen bör åstadkommas. Bestämmande
af en lastlinje, af sedd att utmärka det största djup, till h vilket fartyget
finge nedlastas, anser sig Riksdagen icke kunna förorda. En sådan anord -

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

ning lärer af sakkunnige ganska allmänt anses olämplig, och senast liar
Sveriges allmänna sjöfartsförening vid sitt årsmöte under nästlidne månad
uttalat sig mot densamma. Det är helt naturligt ett svårt problem
att finna någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje fartyg
lämpligaste lastlinje skulle kunna bestämmas. Hur djupt ett fartyg utan
våda kan nedlastas är nämligen beroende icke blott af dess storlek och
byggnadssätt, utan äfven af eu mängd växlande och tillfälliga förhållanden,
såsom lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder, de farvatten
detsamma skall besöka, och den årstid, hvarunder en resa skall
företagas in. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke hafva
vunnit någon betryggande lösning. I England finnas visserligen utaf den
centrala engelska sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, fastställda tabeller,
i enlighet med hvilka lastlinje skall åsättas, men riktigheten och tillförlitligheten
af dessa tabeller hafva icke blifvit i andra länder erkända, och
jämväl erfarenheten från tillämpningen af de på dem byggda engelska
bestämmelserna lär gifva vid handen, att den åsätta lastlinjen icke alltid
motsvarar fartygets verkliga bärkraft. Under det att sålunda den engelska
lastlinjen i allmänhet lär sitta jämförelsevis lågt, förekomma äfven fall,
då densamma satts högre än att fartyget med iakttagande af vanlig försiktighet
kan så djupt nedlastas. De allestädes förefintliga svårigheterna
att tillförlitligt och nöjaktigt bestämma lastlinje skulle dessutom i särskilt
hög grad göra sig gällande för de kring vårt land belägna farvatten
med deras olika salthalt och efter årstiderna mycket skiftande
förhållanden.

Riksdagen förbiser icke, att ungefär enahanda erinringar som beträffande
lastlinje kunna göras vid frågan, huruvida och under hvilka
förutsättningar fartyg böra äga att föra däckslast. Härvid torde förtjäna
beaktande, att fartygs förmåga i sådant afseende är beroende af fartygets
byggnadssätt och lastens beskaffenhet, samt att jämväl i detta fall hänsyn
bör tagas till årstid och farvatten. Äfven om sålunda en i allmän form
gifven regel icke gärna kan passa för alla förhållanden, torde det dock
icke vara omöjligt att stadga vissa grundsatser, som härutinnan kunna
komma till tillämpning.

En viktig fråga är äfvenledes det i en af motionerna omförmälta
spörsmålet om åstadkommande af mera effektivitet vid undersökningar i
anledning af inträffade sjöolyckor. Eldigt Riksdagens mening är motionärernas
framställning i denna del förtjänt af synnerligt beaktande. Genom
eu skärpning af den utredning, som skall följa på hvarje olycka till sjös,
genom större noggrannhet vid upptagande af sjöförklaring än hvad nu i

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

allmänhet äger ram skulle otvifvelaktigt åstadkommas ett lämpligt medel
att göra kontrollen å fartygs sjövärdighet effektiv. Före tillkomsten af
nu gällande sjölag utgjorde sjöförklaringen ingenting annat än en af befälhafvaren
uppsatt skriftlig berättelse om händelsen, hvilken berättelse därefter
af honom själf jämte några af besättningen — utsedde af befälhafvaren
— inför domstolen edligen bekräftades. Domstolens befattning
med sjöförklaringen var i allmänhet endast ett passivt protokollerande af
hvad som bjöds den. För att åstadkomma förbättring i hithörande förhållanden
föreslog den kommitté, som utarbetade förslaget till den nya
sjölagen, upprättande af eu särskild sakkunnig myndighet, eu så kallad
sjönämnd, sammansatt af tre ledamöter, som skulle finnas endast på de
större hamnplatserna, där man kunde beräkna att hafva tillgång till full
sakkunskap. Dessa nämnder skulle upptaga sjöförklaringarna och söka
åstadkomma utredning. Protokollet häröfver skulle sedan insändas till
kommerskollegium, som skulle hafva högsta uppsikten öfver dessa förhållanden.
Vid sidan häraf förutsatte man, att personer med sakkunskap,
med nautisk bildning, skulle såsom åklagare öfvervara sjöförklaringarnas
upptagande och på grund däraf framställa de yrkanden, till hvilka anledning
kunde förekomma. Emellertid blef hvad kommittén sålunda föreslagit
vid sjölagens antagande icke gilladt. Visserligen tillsattes vid rådstufvurätterna
två sakkunnige såsom biträden åt rätten vid sjöförklaringars
upptagande, men dessa spela där, såsom erfarenheten visat, ofta eu alltför
underordnad roll. Följden har blifvit, att, om också sjöförklaringarna och
utredningarna om sjöolyckor äro bättre nu än före den nya lagens antagande,
de dock ingalunda äro hvad de borde vara.

Utan genomgripande ändring i sjölagen torde på de partiella reformernas
väg något kunna åtgöras för att sjölagens stadganden i förevarande
hänseende må erhålla större effektivitet. Tillsättande af nautiskt bildade
personer att närvara vid undersökningar med anledning af sjöolyckor vore
enligt Riksdagens tanke en utväg, som kunde komma i betraktande. Fn
annan anordning eller en utväg vid sidan af den förra torde vara, att
i kommerskollegium, hvarest inkomna protokoll öfver dylika undersökningar
skola granskas, men erforderlig sakkunskap härutinnan ej förefinnes,
anställdes ett sjötekniskt biträde för sådant ändamål och för öfvervakande
däraf, att åtal anställdes, där undersökningsprotokollet därtill
gåfve anledning.

På grund af det anförda anhåller Riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser kunna, utöfver de nu

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 155.

gällande, vara erforderliga och lämpliga i ändamål att, till motveikande
af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en betryggande kontroll
å fartygs sjövärdighet, samt därefter till Riksdagen inkomma med de
förslag, hvartill den verkställda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1904.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. Prof. 1904

10 Sami

1 Afd. 1 Rand. 41 Hcift.

3