Riksdagens Skrifvelse N:o 141.
7
N:r 141.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 maj 1904.
— — — — Andra Kammaren den 17 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående en väganläggning från
Tallsjön förbi Bredträsk till Bönälfven eller Bönkroken,
från Talljärv till Bredträsk och från Kölmjärv
till Tallsjön inom Norrbottens län.
(Statsutskottets utlåtande n:o 58).
Till Konungen.
I en till Riksdagen den 31 december 1903 aflåten proposition
(n:o 31) har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgifva, att till fullbordande af anläggning af vägdelarne
från Tallsjön förbi Bredträsk till Bönälfven eller Bönkroken,
från Talljärv till Bredträsk och från Kölmjärv till Tallsjön anslag
skulle, under förutsättning att vederbörande väghållningsskyldige i
behörig ordning ålades att för framtiden underhålla ofvannämnda
vägsträckor, kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade
medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande
i allmänhet stadgade villkor, att statsbidraget icke finge utgå
med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen
beräknade kostnaden.
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 141.
Då den väganläggning, hvarom Eders Kung! Maj:ts proposition
handlar, vid beslutet om statsanslags beviljande pröfvats vara
af den beskaffenhet, att för anslagets utgående det i hknande fall
stadgade villkoret borde iakttagas, att statsbidraget icke finge utgå
med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen
beräknade kostnaden, har Riksdagen hyst allvarliga betänkligheter
mot att medgifva upphäfvande af det sålunda fastställda villkoret.
Då vidare den ifrågavarande väganläggningen icke synes hafva en
sådan mera allmän betydelse, att, från denna synpunkt sedt, anledning
skulle finnas till att staten ensam borde bekosta densamma,
samt då i fråga om vägsträckornas underhåll intressenterna å orten
förklarat sig sakna förmåga att därom draga försorg, och det fördenskull
kan befaras, att, äfven om vederbörande väghållningsskyldige
skulle bibehållas vid sagda underhållsskyldighet, staten ändock
skulle kunna bli nödsakad att åtaga sig densamma, så har Riksdagen
icke kunnat bifalla Eders Kung! Maj:ts proposition.
Huruvida billighetsskäl kunna tala för att intressenterna, i
händelse vägföretaget skulle komma att afstanna, i större eller
mindre grad borde befrias från skyldigheten att återbära af dem
uppburna statsmedel — därom anser sig Riksdagen ej böra nu göra
något uttalande, då något förslag härom ej förelegat till Riksdagens
pröfning.
Riksdagen får alltså anmäla att Eders Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke föranledt till någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 maj 1904.
Med undersåtlig vördnad.