Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

1

Nso 108.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1904,
_ _ _ — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1903 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.

(Statsutskottets utlåtande n:o 60.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
styrelse och förvaltning under år 1902 uti afgöra berättelse ^mält
samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti darofver afgifna
förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andraga får Riksdagen i nedan
nämnda ärenden anföra följande.

Bill. till Riksd. Vrot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Höft. (Ko 10..)

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Arméföryaltningen.

Revisorerne hafva vid granskning af arméförvaltningens räkenskaper
för revisionsåret fäst uppmärksamheten därå, att ett belopp af tillhopa
129,718 kronor 37 öre utbetalts från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar
till inlösen af sådana å mötesplatser befintliga byggnader, hvilka
tillhört officerskårerna vid olika truppförband. Jämväl under år 1901
och innevarande år hade inköp af officerskårer äfvensom underofficerskårer
tillhöriga byggnader ägt rum, för hvilka byggnader köpeskillingarna
guldris från förenämnda besparingar; och, enligt hvad revisorerne inhämtat,
utgjorde sammanlagda beloppet af de intill den 9 november 1903 för
ifrågavarande ändamål använda medel 334,166 kronor 4 öre.

Rikets ständer hade i skrifvelse den 12 maj 1841 anmält, det ständerna
besluta, att de besparingar, hvilka intill nästa riksdag kunde å
någon eller några af hufvudtitlarna uppkomma, fortfarande finge af Kungl.
Maj-''t användas till sådana af ständerna ej förut pröfvade utgifter, hvilka
därefter kunde finnas för rikets styrelse'' af oundvikligt behof påkallade,
för samma, ändamål, som med hvarje hufvudtitels anslag afsåges, och
hvilka utgifter alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap;
och dessa grunder skulle enligt af Riksdagen hvart och ett afåren
1885 1903 fattade beslut fortfarande vara gällande vid de statsrege ringar

besluten afsåge.

Något oundvikligt behof att för statens räkning inköpa byggnader,
som på bekostnad af officers- och underofficerskårer blifvit uppförda å
mötesplatser, syntes .enligt revisorernes mening icke föreligga. Ett sådant
förfarande vore därjämte från flere synpunkter mindre lämpligt. Därigenom
komme nämligen pröfningen af behofvet och ändamålsenligheten af
dylika inköp att helt och hållet undandragas Riksdagen; och denna pröfning
måste anses vara af ej ringa betydelse, då det gällde förvärfvande
af byggnader, som vore afsedda att stadigvarande tjäna såsom tjänstelokaler
å^ officers- och underofficerskårerna. I allt fall hölle revisorerne före, att
frågan om inköp af byggnader af förevarande slag bort anstå, till dess,
allt efter den nya härordningens successiva genomförande, förläggningsorterna
för de särskilda truppförbanden blifvit bestämda. Uppenbart vore
nämligen, att i de flesta fall, då vederbörande truppförband förflyttats eller
komme att förflyttas från mötesplatser, därstädes befintliga byggnader,
hvilka af statsverket inköpts, icke längre kunde för sitt ändamål användas’

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. 3

utan måste afyttras till pris, som betydligt understege inköpssumman; och
revisorerne ansåge på grund häraf, att omförmälda förfarande icke vore
med klok statshushållning öfverensstämmande, särskildt i betraktande däraf,
att köpeskillingarna för byggnader af förevarande slag, därest inköpen
framgent såsom hittills komme att fortgå, helt visst komme att uppgå till
ansenliga belopp.

Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet har i ett den 16 sistlidne
januari i detta ärende afgifvet yttrande omförmält, hurusom det första
inköp för kronans räkning af officerskår tillhörig byggnad, som af Eders
Kungl. Maj:t under år 1901 anbefallts, hade gällt två officerskåren vid
Smålands husar regemente tillhöriga, å Eänneslätt befintliga stallbyggnader.
Med förmälan att tillgången på spilkum vid regementet vore otillräcklig,
så att sådana måst i officerskårens stallar förhyras, samt att på grund af
den nya härordningens genomförande ökadt stallutrymme hvarje ar, intill
dess nytt etablissemang för regementet kunde blifva färdigt, komme att
erfordras, hade regementschefen nämligen hemställt om förenämnda stallars
inlösen af kronan före den 1 februari 1902 till ett af värderingsman åsatt
pris af 10,400 kronor. Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
hade ansett sig, enär någon annan utväg att på ett tillfredsställande sätt
och med mindre kostnad för statsverket tillgodose regementets behof uti
nämnda hänseende icke förefunnits, böra tillstyrka det föreslagna inköpet,
hvilket också, då det sålunda måste anses såsom ett oundvikligt behof, af
Eders Kungl. Maj:t under den 8 november beslutits.

Därnäst gälide det chefens för Västernorrlands regemente af fördelningschefen
tillstyrkta framställning om att — enär regementets officerskår
i följd af regementets förflyttning från Sånga må till Sollefteå nödgats å
den nya mötesplatsen utföra byggnadsarbeten för en kostnad af 82,684
kronor samt för ändring af en kronan tillhörig stabsbyggnad utgifvit
2,184 kronor 62 öre, för hvilka utgifter, efter afdrag af officerskåren
genom kungl. bref den 8 juli 1898 beviljad flyttningshjälp, 13,500 kronor,
äfvensom värdet, 3,500 kronor, af en del officerskåren tillhöriga hus å
Sånga mo, som af entreprenören för den nya byggnaderna öfvertagits, eller
tillhopa 17,000 kronor, officerskåren måst ikläda sig skuld, som för kåren
vore synnerligen betungande — kostnaden för uppförande åt mässbyggnaden,
uthuset och stallet samt för inredningen af stabshuset, tillhopa
33,334 kronor 62 öre, måtte få officerskåren af statsmedel ersättas mot
skyldighet för densamma att nämnda byggnader till kronan öfverlämna
och desamma till det inre underhålla, så länge de af kåren begagnades.

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Angående denna framställning hade emellertid arméförvaltningen å fortifikations-
och civila departementen framhållit, att kronan i allmänhet ej
borde inlösa enbart mässbyggnader, utan endast sådana byggnader, som
innehölle tjänstelokaler eller bostäder. Kostnaden för ifrågavarande officerskårs
byggnader af detta senare slag uppginge då, i följd af ytterligare
utförda inredningsarbeten till 51,719 kronor 62 öre. Därest staten mot
erhållande af äganderätten till dessa byggnader till officerskåren utbetalade
sistnämnda belopp, skulle det visserligen synas, som om kåren erhölle
eu större hjälp än den af regementschefen begärda, men arméförvaltningen
å nämnda departement ansåge dock, att detta inköp vore för kronan
fördelaktigare, enär därefter den inkvarteringsersättning af 50 öre för
dag, som utginge till hvarje officer vid Yästernorrlands regemente under
den tid han tjänstgjorde å lägret, komme att upphöra. Då emellertid allmänna
besparingarna å fjärde hufvudtiteln för tillfället ej lämnade tillgång
till inköp af alla 4 bostadsbyggnaderna, hade endast inlösen af 2
af dem samt ersättning för den ofvannämnda stabshusinredningen blifvit
tillstyrkt, hvarför Eders Kungl. Maj:t sedermera också den 5 december
1901 anvisat tillhopa 27,029 kronor 62 öre.

Samma dag hade Eders Kungl. Maj:t äfven anbefallt inlösen för kronans
räkning af en af de officerskåren vid Västerbottens regemente tillhöriga
båda bostadsbyggnaderna å Yännäs läger för en summa af 28,061 kronor
80 öre. Kegementschefen hade dock hemställt om inlösen af båda byggnaderna,
enär kostnaderna för dessas uppförande, 56,123 kronor 60 öre,
för hvilken summa officerskåren häftade i skuld, vore en följd af regementets
förflyttning från Gumboda hed, samt de för amortering och förräntande
af nämnda skuld jämte underhåll af de utaf kåren begagnade
byggnaderna erforderliga utgifter, kvilka uppgingo till ett årligt belopp,
motsvarande ej mindre än omkring 7 procent af officerarnes löner, i sin
mån försvårade officerskårens rekrytering.

Samtidigt hade Eders Kungl. Maj:t äfvenledes anbefallt inlösen för
kronans räkning af 3 å Skedala hed uppförda och af Hallands bataljons
lägerkassa bekostade byggnader för 8,000 kronor samt af 2 Bohusläns
regementes officerskår tillhöriga byggnader å Backamo för 15,676 kronor
69 öre. Beträffande de förstnämnda af dessa byggnader, hvilka utgjordes
af en skolbyggnad, en vakt- och arrestbyggnad samt ett tvätthus, så hade
deras inlösen tillstyrkts på den grund, att de vore väl värda den begärda
summan, och att de jämväl efter bataljonens förestående förflyttning från
Skedala hed blefve för Hallands regemente nödvändiga. Chefens för Bohus -

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. ö

läns regemente framställning om inlösen af en expeditionsbyggnad och 2
offieersbaracker hade tillstyrkts därför, att officerskåren då häftade i skuld
för dessa byggnader med 27,353 kronor 33 öre, hvilken summas förräntande
och amortering blifvit för officerskåren synnerligen betungande,
och att billigheten fordrade, att inkvartering under vapenöfnmgarna bereddes
officerarne likaväl som öfrig personal. Eders Kungl. Maj:t hade
emellertid funnit för godt att anbefalla inlösen tills vidare endast af expeditionsbyggnaden
och den ena af officersbarackerna.

Den 6 juni 1902 hade Eders Kungl. Maj:t anbefallt, att för statsverkets
rökning skulle inlösas dels en förutvarande Hallands bataljons officerskår
tillhörig officerspaviljong å Skedala hed för 4,311 kronor 34 öre jämte
51 /2 procent årlig ränta därå från den 31 december 1901 och dels ett
förutvarande Västgötadals regementes officerskår tillhörigt bostadshus å
Grunnebohed för 15,788 kronor 76 öre jämte 4 procent årlig ränta därå
från den 1 januari samma år. Båda dessa inköp hade af arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet tillstyrkts,

det förra därför att officerspaviljongen, hvilken 1888 uppförts för eu
kostnad af 10,832 kronor, vore obegagnelig för officerskåren, som öfverflyttats
till Yaxholms grenadjärregemente, men däremot blefve nödvändig
för det truppförband, som under den närmaste tiden komme att hålla sina
öfningar å Skedala hed, och att byggnaden salubjöds för ej högre belopp
än det, för hvilket officerskåren då för densamma häftade i skuld; och

det senare därför att det nya Hallands regemente under de närmaste
åren komme att öfvas å två vidt skilda mötesplatser, nämligen dels å
Skedala hed och dels å Grunnebohed, hvarför det borde tillses, att kommenderingarna
till tjänstgöring å de olika mötesplatserna ej måtte medföra
för officerskåren allt för betungande möteskostnader, och därför att
äfven denna b3''ggnad, som uppförts lör en kostnad af 28,742 kronoi 81
öre, salubjöds för ej högre belopp än det, med hvilket officerskåren då
för densamma häftade i skuld.

Sedermera hade Eders Kungl. Maj:t under den 13 juni samma ar
anbefallt inlösen för statsverkets räkning af eu officerskåren vid Gottlands
infanteriregemente tillhörig byggnad å Visborgs slätt för 20,843 kronor
33 öre. För uppförandet af denna byggnad, hvilken innehöll såväl bostadsrum
som mässlokal, hade officerskåren måst sätta sig i skuld, af hvilken
nyssnämnda summa då återstod ogulden. Inlösen tillstyrktes af arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet dels på den grund, att byggnaden, som
läge endast 100 meter från regementets under uppförande varande kasern -

*’ Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

etablissemang, synnerligen väl lämpade sig att vinterombonas och användas
till bostadsbyggnad för officerare; dels därför att genom användandet af
den nuvarande mässlokalen en minskning i kostnaden för etablissemangets
uppförande syntes kunna åstadkommas; officerskåren skulle dock till det
inre allt fortfarande underhålla nämnda lokal.

Den 5 därpå följande december hade Eders Kungl. Maj:t anbefallt
liknande inlösen af underofficerskårens vid Hallands regemente å Grunnebohed
belägna paviljong för 7,309 kronor 42 öre, men hvilken summa
kåren vid årets början ännu häftade i skuld för denna byggnad. Inlösen
tillstyrktes med hänsyn till regementets blifvande förflyttning från
nämnda hed.

Slutligen hade Eders .Kungl. Maj.t den 31 i samma månad anbefallt
sådan inlösen dels af en officerskåren vid Första lifgrenadjärregementet tillhörig
expeditionsbyggnad å Malmen för den summa, hvarmed kåren då
häftade i skuld för denna byggnad, eller 14,187 kronor 53 öre, dels officerskåren
vid f. d. Värmlands fältjägarkår tillhöriga officersbyggnad och
afträdeshus å Irossnäs fält samt underofficerskåren vid samma truppförband
tillhöriga byggnader å bemälda fält, de förra för 10,150 och de senare
för 5,000 kronor, och dels af en officerskåren vid Skaraborgs regemente
tillhörig subalternflygel med den tomt, å hvilken samma byggnad
vore belägen invid mötesplatsen Axvall, för en summa af 14,200 kronor.
Beträffande de inlösta byggnaderna å Trossnäs fält, så vore de naturligtvis
obegagneligas för f. d. Värmlands fältjägarekårs officers- och underofficerskårer
. efter dessas öfverflyttande till Vaxholms grenadjärregemente
och förläggning till annan ort; men de vore däremot nödvändiga för Värmlands
regemente, af hvilket minst en bataljon måste under repetitionsöfningarna
förläggas å förutvarande fältjägarekårens mötesplats, enär regementets
egna byggnader då vore alldeles otillräckliga.

De under år 1903 på Eders Kungl. Maj:ts befallning för statsverkets
räkning inlösta byggnader vore:

i följd af kungl. bref den 6 februari eu officerskåren vid Norrbottens
regemente tillhörig bostadsbyggnad vid Votvikcn för den summa, hvarmed
kåren då häftade i skuld för denna byggnad, eller 7,900 kronor;

i följd af kungl. bref den 29 maj officerskåren vid Värmlands regemente■
tillhöriga och å Trossnäs fält belägna byggnader — en officerspaviljong
med expeditions-, bostads- och mässlokaler, 4 officersbyggnader
m. m. — för den summa, hvarmed kåren då häftade i skuld för samma
byggnader, eller 11,573 kronor 31 öre;

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

i följd af kungl. bref den 26 juni dels officerskåren vid Lifregemente!
till fot tillhöriga och å Sanna hed belägna officers- och expeditionsbyggnader
för den summa, hvarmed kåren då häftade i skuld för samma
byggnader, eller 13,690 kronor 59 öre, samt en sekundchefen vid samma
regemente tillhörig och likaledes å bemälde hed belägen s. k. chefsbyggnad
för 650 kronor eller det pris, hvarför denne under 1902 inköpt denna
byggnad; dels en officerskåren vid Andra Ufgrenadjdrregementet tillhörig
och å Malmen belägen s. k. expeditionsbyggnad för hälften af den summa,
hvarmed kåren då häftade i skuld för ifrågavarande och ännu eu annan
liknande officersbyggnad, eller 8,170 kronor 85 öre;

i följd af kungl. bref den 3 juli dels en officerskåren vid Västerbottens
regemente tillhörig bostadsbyggnad å Vännäs läger för den summa,
hvarmed kåren då häftade i skuld för samma byggnad, eller 27,489 kronor
36 öre; dels officerskåren vid Jönköpings regemente tillhöriga och å mötesplatsen
Skillingaryd belägna bostadsbyggnader likaledes för den summa,
hvarmed kåren då häftade i skuld för desamma, eller 11,849 kronor 28
öre, mot skyldighet för kåren att fortfarande till det inre underhålla de
i ena bostadsbyggnaden inrymda mäss- och samlingslokalerna; och dels
officerskåren vid Kalmar regemente tillhöriga, å Hultsfreds lägerplats belägna
s. k. stabsbyggnader för 6,000 kronor, motsvarande kårens då återstående
skuld för ifrågavarande byggnader; och

i följd af kungl. bref den 10 juli dels officerskåren vid Kronobergs
regemente tillhöriga och å Kronobergshed belägna 14 halmtält, officersborg
och afträdeshus för 1,400 kronor för tälten och 13,903 kronor för de
båda byggnaderna, för hvilka kåren då ännu häftade i skuld med sistnämnda
summa; samt underofficerskåren vid samma regemente tillhöriga
underofficersborg och afträdeshus för 3,140 kronor 10 öre, motsvarande
kårens dåvarande skuld för dessa byggnader; hvarvid båda säljarne emellertid
förpliktades att till det inre underhålla de i officers- och underoffieersborgarne
inredda mäss- och samlingslokalerna; dels officerskåren
vid Vusternorrlands regemente tillhöriga och å Sollefteå läger belägna tvenne
bostadsbyggnader för 24,090 kronor 23 öre, som utgjorde kårens för
nämnda byggnader beräknade skuld, och dels officerskåren vid förutvarande
Smålands grenadjärkår tillhöriga och å Ränneslätt belägna, men nu
för kåren efter dess öfverflyttande till Karlskrona grenadjärregemente icke
vidare beköfliga två officersbyggnader för 33,000 kronor, motsvarande å
dem vid besiktning åsatt värde.

De skäl, på hvilka arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 10 8.

ansett sig böra tillstyrka de nu senast omnämnda byggnadernas inlösen
för kronans räkning, både varit:

hvad beträffade de å Eänneslätt belägna byggnaderna: f. d. Smålands
grenadjärkårs ofrivilliga flyttning från orten, hvarigenom officerskårens
byggnader gjordes för densamma obrukbara, under det att de, för den
händelse ett infanteriregemente komme att förläggas till Eksjö, kunde användas,
den ena till garnisonssjukhus och den andra till bostad för sjukhusväbeln;
och

beträffande alla de öfriga: den under senare år fastslagna principen,
att staten borde å mötesplatserna bestå äfven för offlcerarne ej blott expeditionslokaler,
utan ock bostäder. Genom inköpen af byggnaderna å Vännäs
och Sollefteå läger hade hyresbidragen, 0,50 kronor pr man och dag
under tjänstgöringstiden å lägren, kunnat helt och hållet indragas för officerarne
vid Västerbottens och Yästernorrlands regementen. Vid de fall,
där mäss- och samlingslokaler varit inrymda i de inköpta bostadsbyggnaderna,
hade vederbörande officers- och underofficerskårer ålagts att fortfarande
till det inre underhålla dessa lokaler. Slutligen ville arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet erinra, att det föreslagna inköpet af
underofficersborgen å Kronobergs hed af densamma afstyrktes.

Samtliga de af Eders Kungl. Maj:t under åren 1901—1903 sålunda
anbefallda inköpen uppginge, förutom ett par smärre räntebelopp, till eu
summa af 341,765 kronor 21 öre eller ett något större belopp, än revisorerne
angifva.

Af hvad sålunda anförts framginge visserligen, att oundvikligt behof
för inköp strängt taget ej förelegat mer än vid inköpen från officerskårerna
vid Smålands husarregemente och förutvarande Hallands bataljon.
Men såsom tillräckligt vägande skäl för förordandet af de af respektive
truppförband föreslagna, af vederbörande fördelningschefer tillstyrkta och
af Eders Kungl. Maj:t beslutade inköpen hade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
dock ansett,

dels att för åtskilliga truppförband, genom ofrivillig förflyttning från
en mötesplats till en annan, såsom fallet varit med Yästernorrlands, Västerbottens
och förutvarande Yästgötadals regementen, eller genom lika
ofrivilligt uppgående i annat å annan ort förlagdt regemente, hvilket inträffat
med förutvarande Hallands bataljon samt Värmlands fältjägare- och
Smålands grenadjärkårer, deras byggnader å förutvarande mötesplatser gjorts
för dem obrukbara;

dels beträffande öfriga regementen — Bohusläns, Gottlands infanteri-,

9

Riksdagens Skrifvelse N:0 108.

Första och Andra lifgrenadjär-, Skaraborgs, Norrbottens, Värmlands, Lifregenientet
till fot, Jönköpings, Kalmar och Kronobergs regementen —
att regementenas officerskårer icke rimligtvis kunde åläggas att bygga och
underhålla erforderliga expeditionslokaler å mötesplatserna, då någon som
helst ersättning härför icke utginge; samt det inkonsekventa och obilliga
däruti, att officerarne, i motsats till hvad förhållandet vore med underofficerare
och manskap, skulle vara skyldiga att hålla sig själfva med bostäder
å mötesplatserna. För några tiotal år sedan, då mötestiden var
helt kort och inföll under sommaren, kunde detta visserligen gå för sig,
enär tält då voro tillräckliga skydd mot väder och vind; men sedan mötestiden
gång efter annan ökats, hade officerskårerna åt sig måst på egen
bekostnad uppföra mera tillfredsställande bostäder, hvilket likväl ej kunnat
ske utan betydlig skuldsättning. Så länge öfningstiden inskränkte sig
till några få månader, kunde dock staten möjligen undandraga sig att bestå
bostäder på den grund, att annan inkvartering än i tält ej ännu kunde
anses oundgängligen nödvändig; men sedan öfningstiden nu förlängts så
betydligt, att eu stor del af densamma infölle under oblid årstid, måste
ej blott underofficerarne och manskapet utan äfven officerarne anses vara
i behof af vida bättre ombonade bostäder, än tält. Att låta officerarne
själfva numera betala dessa bostäder vore alltför obilligt; deras möteskostnader
vore dessförutan dryga nog.

Beträffande Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens regementen
hade Eders Kungl. Maj:t för lindrande af officerskårernas kostnader för anskaffande
af för dem ändå mer än annorstädes nödvändiga bostäder redan
tidigare stadgat, att ett inkvarteringsbidrag af 50 öre per dag och officer
tätt utgå under tjänstgöringstiden å respektive mötesplatser. Allteftersom
bostadsbyggnader inköpts hade detta bidrag emellertid kunnat indragas,
hvilket förhållande sålunda medfört ekonomisk fördel för statsverket.

I de få fall, då äfven mäss- och samlingslokaler inköpts af statsverket,
hade detta berott därpå att dessa varit inrymda i boningshus,
Härvid hade dock alltid vid inköpet fästats det villkor, att det inre underhållet
af dessa lokaler ej skulle för framtiden bekostas af kronan, utan
af vederbörande säljare.

Hvad anginge inköpskostnaderna, så måste dessa öfver hufvud taget
anses såsom mycket låga, då, med endast ett par undantag, respektive
säljare nöjt sig med att som köpeskilling erhålla det belopp, med hvilket

Jlih, till Ri/rsd. Prof. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Hand. 22 Höft. 2

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

de vid köpets afsilande ännu häftade i skuld för byggnaderna, och då
samtliga dessa vid inlösandet varit i mycket godt skick.

Till sist erinrade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
därom, att inga andra inköp för statsverkets räkning af officers- eller
underofficerskårers å respektive mötesplatser belägna byggnader af arméförvaltningen
gjorts än de, hvilka af Eders Kungl. Maj:t i behörig ordning
beslutats och genom kungl. bref anbefallts.

Såsom revisorerne påpekat, hafva de för ifrågavarande ändamål bestridda
utgifter uppgått till afsevärda belopp; och har Riksdagen velat
erinra, att inköp i detta afseende förekommit, som innefattat förvärfvande
ej allenast af byggnader, utan äfven af mark. Det har emellertid synts
Riksdagen önskligt, att, därest frågor framdeles skulle uppstå om beredande
af en sådan tillökning i statens fastigheter, som inköp af förevarande slag
innebär, Riksdagen måtte sättas i tillfälle att taga desamma i bepröfvande.

Riksdagen får därför anhålla, att, därest fråga skulle uppstå om ytterligare
inköp för statens räkning af officerskårer eller underofficerskårer
tillhöriga byggnader, sådan fråga måtte varda underställd Riksdagens
pröfning.

Under erinran, att 1903 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen
af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit önskvärdheten
af att trupp förbandens å stat upptagne läkare måtte i så stor utsträckning,
som kunde finnas lämplig och möjlig, anlitas vid tjänstgöringen,
hvartill så mycket större anledning syntes förefinnas, som deras aflöningsförmåner
blifvit under de senaste åren afsevärdt förbättrade, hafva revisorerne
vidare meddelat, att af för revisorerne tillgängliga uppgifter rörande
kommenderingar, som under år 1902 fullgjorts af fältläkarestipendiater såsom
vikarier för den ordinarie militärläkarepersonalen, framgått, att sådana
kommenderingar under året ägt rum i stor utsträckning och att desamma
i ett flertal fall omfattat afsevärdt lång tid. Så hade omkring 50 fältläkarestipendiater
af såväl l:a som 2:a klassen under året beordrats till
vikariatstjänstgöring vid olika truppförband och militära sjukhus, hvilken
tjänstgöring understundom fortgått under en tid af tre månader och där -

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

utöfver. Revisorerne liade därjämte inhämtat, att fältläkarestipendiater,
hvilka endast aflagt medicine kandidatexamen, förordnats såsom vikarier
vid beväringsrekrytskolor samt att stipendiater kommenderats att tjänstgöra
jämväl vid förrättningar för inskrifning af värnpliktige.

Då berörda förhållanden syntes gifva vid handen, att den militära
sjukvården i betydlig omfattning anförtrotts åt personer, kvilka svårligen
kunde antagas äga den fullständiga utbildning i militärläkareyrket, som
kräfdes för ett själfständigt utöfvande af detsamma, hade revisorerne ansett
sig böra härå fästa uppmärksamheten. Särskildt ville revisorerne
framhålla vikten däraf, att till tjänstgöring vid förrättningar för inskrifning
af värnpliktige, hvarvid förekomma till bedömande den grannlaga
frågan om de värnpliktiges duglighet till krigstjänst, endast beordrades
erfarne och fullt kompetente militärläkare.

Arméförvaltningen å civila departementet har i ett med anledning
häraf den 5 sistlidne januari afgifvet yttrande åberopat utlåtande i ämnet
af medicinalstyrelsen, däri styrelsen meddelat, att hvarken 1902 eller 1903
någon medicine kandidat blifvit af styrelsen förordnad att biträda vid förrättning
för inskrifning af värnpliktige äfvensom att Eders Kungl. Maj :t genom
generalorder n:o 304 den 10 mars 1903 utfärdat nya bestämmelser rörande
den kompetens, extra läkare, som förordnas till vikarier för militärläkare på
stat, böra äga, hvilka bestämmelser äfven blifvit af styrelsen noggrant
följda vid de kommenderingar af extra läkare vid armén, som efter nämnda
generalorders utfärdande förekommit.

I § 108 af kungl. förordningen den 5 december 1901 angående inskrifning
och redovisning af värnpliktige samt deras tjänstgöring m. m.
stadgas, att under föreskrifven första tjänstgöring två till tre veckor efter
densammas början samt sedermera, när omständigheterna sådant påkalla,
äfven under repetitionsöfning, skall å de beväringsmän, hvilkas kroppsutveckling
icke motsvarat de fordringar, öfningarna ställt på dem, eller
mot hvilkas tjänstbarhet eljest anmärkning förekommit, anställas särskild
läkarebesiktning i den ordning, reglementet för undersökning af värnpliktiges
duglighet till krigstjänst föreskrifver; och i den af arméförvaltningen
åberopade generalordern af den 10 mars 1903 är intagen bestämmelse
om att militärläkare, hvilken blifvit kommenderad till tjänstgöring
vid beväringsrekrytskola, men som därvid fullgör sin tjänstgöringsskyldighet
genom vikarie, skall vara skyldig att själf verkställa den läkarebesiktning,
so in föreskrifves i ofvan anförda £ af inskrifningsförordningen, med

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

rättighet dock för honom att om nämnda besiktnings verkställande träffa
öfverenskommelse med annan till samma truppförband hörande militärläkare.

Då emellertid, såsom revisorerne framhållit, fältläkarestipendiater
kommenderats att såsom vikarier tjänstgöra vid förrättningar för inskrifning
af värnpliktige, måste antagas, att läkarbesiktningen vid inskrifningen
är mindre ingående än den, de värnpliktige efter någon tids
tjänstgöring underkastas, hvarigenom kan inträffa, att värnpliktig, som
redan vid första besiktningen bort kunna utrönas vara till krigstjänst
oduglig, nödgas inställa sig till tjänstgöring. Riksdagen föreställer sig
därför, att kompetensvillkoren för den, som förrättar besiktningen vid de
värnpliktiges inskrifning, icke böra vara mindre än de, som äro föreskrifna
för den, som verkställer efterbesiktningen.

Med hänsyn härtill och på grund af hvad revisorerne i öfrigt anfört
i fråga om vikarier för den ordinarie läkarpersonalen, har Riksdagen trott
sig finna, att något större fordringar i vissa fall borde ställas å ifrågavarande
vikariers praktiska utbildning och erfarenhet i läkaryrket; och
då Riksdagen i anledning häraf ansett denna fråga böra dragas under
Eders Kungl. Maj:ts ompröfning, får Riksdagen anhålla, att Eders Kung!.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke i vissa fall större kompetensfordringar
än hittills må böra ställas å dem, som kommenderas till vikarier
för militärläkare.

Marmföryaltningen.

Vid granskning af de för flottans stationer i Stockholm och Karlskrona
äfvensom vid Vaxholms kustartilleriregemente under revisionsåret förda
kassajournaler hade det, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas,
ådragit sig revisorernes uppmärksamhet, att den kontanta behållning!
som vid de inventeringar, hvilka förrättats den sista dagen i hvarje månad!
förefunnits i stationernas och regementets kassor, uppgått till afsevärdt
höga belopp. Revisorerne hade sammanställt följande tablå öfver berörda
kontanta kassabehållningar:

Riksdagens Skrifvelse N:o 108. 13

Flottans

Flottans

Vaxholms

station

station

kustartilleri-

i Stockholm.

i Karlskrona.

regemente.

Kr.

Kr.

Kr.

vid Januari månads slut ...........................

27,733: Öl

55,934: 32

11,649: 99

> Februari » > ...........................

27,265: 18

117,068: 70

9,355: 59

» Mars > » ...........................

36,241: 75

75,663: 30

15,436: 44

t April » » ...........................

30,370: 12

46,382: 46

16,792: 19

> Maj > » ...........................

21,378: 89

79,400: 79

25,430: 79

> Juni > » ...........................

130,545: 57

166,083: 74

26,517: 31

i Juli » » ...........................

98,424: 88

73,250: 99

34,305: 09

» Augusti > » ...........................

18,116: 90

68,600: 38

45,306: 91

> September » > ...........................

50,666: 36

107,628: 08

36,949: 35

> Oktober > > ...........................

41,112: 18

66,349: 02

31,725: 77

» November j » ...........................

47,522: 48

69,617: 08

41,081: 42

> December » » ...........................

65,534: 56

143,186: 40

27,562: 96

Det syntes revisorerne ingalunda erforderligt eller lämpligt, att så
stora kontanta belopp, som ofvanstående tablå utvisade, hos vederbörande
kassör innestode, utan borde inflytande medel, i den mån de ej vore behöfliga
för bestridande af tillfälliga mindre utgifter, i Eiksbanken eller
dess afdelningskontor insättas. Till jämförelse i detta afseende ville revisorerne
erinra, att i den för marinförvaltningen gällande instruktion funnes
föreskrifvet, att af marinförvaltningens kassatillgångar ett belopp af högst
10,000 kronor finge såsom handkassa innestå; och revisorerne ville ifrågasätta,
huruvida icke en föreskrift i berörda afseende lämpligen borde meddelas
äfven beträffande de medel, som inginge till kassorna vid flottans
stationer och kustartilleriregementena.

Marinförvaltningen har i häröfver den 15 sistlidne januari afgifvet
yttrande anfört, att den af revisorerne nu upptagna frågan vid flera tillfällen
varit föremål för marinförvaltningens uppmärksamhet. Senast hade
ämbetsverket genom skrifvelse den 9 oktober förlidet år med afseende å
storleken af den kontanta behållningen i stationernas kassor och under
antydan, att, på sätt numera vore brukligt, likvider kunde och borde, när
omständigheterna det medgåfve, verkställas medelst bankanvisning, anmodat
stationsbefälhafvarua att dels tillse, att den i § 319 mom. 2 af reglementet

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

för flottan del I meddelade föreskrift, att den del af kassan, som icke
erfordrades för de dagliga utbetalningarna, skulle förvaras i Eiksbanken
eller dess afdelningskontor, blefve noggrannare än hittills iakttagen, dels
oek inkomma med yttrande angående lämpligheten af reglementsföreskrift
i syfte att inskränka den dagliga kassan vid stationen till visst belopp.

I sina härå aflåtna, jämväl i nu förevarande ärende åberopade svarsskrifvelser
hade stationsbefälhafvarna meddelat eu enligt marinförvaltningens
tanke tillfredsställande förklaring med afseende å de stora kassabehållningarna
och på grund af förebragt utredning om beskaffenheten och
omfånget af de likvider, som stationernas kassor hade att verkställa, afstyra
meddelande af föreskrift om den dagliga kassans begränsning till
visst mindre belopp.

Fördenskull ansåge för sin del marinförvaltningen icke för närvarande
vidare åtgärd i ämnet kunna vidtagas utöfver den stationsbefälhafvarna
redan meddelade anmodan att tillse, att reglementets åberopade bestämmelse
blefve noggrant iakttagen.

Uti sina med anledning af remiss å revisorernes ifrågavarande anmärkning
afgifna yttranden hade stationsbefälhafvarna i ärendet meddelat utredning,
i afseende hvarå marinförvaltningen intet hade att erinra.

Hvad anginge Vaxholms kustartilleriregemente, hänvisade marinförvaltningen
till af regementschefen i ärendet afgifven förklaring. Sedan
under förlidet år enskild bankinrättning förlagt ett afdelningskontor till
Yaxholm, syntes anledningarna till att vid regementet hålla så stor kassa
som dessförinnan hafva i viss mån bortfallit. Vid Karlskrona kustartilleriregemente
mötte enligt inhämtad upplysning hinder icke för begränsning
af dagkassan till visst mindre belopp. Hvad för artilleriregementena i
detta hänseende kunde böra föreskrifvas, ville marinförvaltniugen emellertid
närmare öfverväga i sammanhang med det yttrande ämbetsverket hade att
afgifva öfver utarbetadt förslag till ekonomiska reglementsföreskrifter för
kustartilleriet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge marinförvaltningen
revisorernes nu ifrågavarande anmärkning icke böra för närvarande föranleda
vidare åtgärd.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm har i sitt af
marinförvaltningen åberopade yttrande, under hänvisande dels till ett af räkenskapskontoret
vid stationen i ärendet afgifvet yttrande, dels ock till stationsbefälhafvare^
ofvan berörda, den 20 november 1903 till marinförvaltningen
afgifna utlåtande i ett med det förevarande likartadt ärende, anfört, att

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

en föreskrift om den dagliga kassans hållande inom visst till siffran bestämdt
belopp skulle ofta blifva hinderlig för verkställandet af de utbetalningar,
som vid stationen förekomme.

Till stöd för denna uppfattning åberopade stationsbefälhafvaren,
att åtminstone under förra hälften af hvarje månad, då aflöning till
stationens personal skulle utbetalas samt leveransräkningar likvideras,
beloppet af de medel, som anordnades till utbetalning i kassan, många
dagar uppginge till mellan 30- och 70,000 kronor;

att dessa medel icke skulle i några få och stora poster utbetalas till
ett fåtal personer — då ju bankanvisningar kunde användas — utan skulle
fördelas ofta i hundratals olika poster;

att medel, som vore förfallna till betalning, måste finnas i kassan
tillgängliga för att af vederbörande kunna när som helst under expeditionstiden
lyftas;

att hvarken löntagare eller leverantörer kunde åläggas att omedelbart,
som deras tillgodohafvanden anordnades, i kassan lyfta desamma;

att till följd häraf ofta såväl aflöningsmedel som leverantörers tillgodohafvanden
blefve i kassan under kortare eller längre tider innestående;

att det knappast kunde förutsättas, att kassören skulle dagligen i riksbanken
insätta och uttaga sådana af vederbörande icke lyftade medel; samt
att alla dessa omständigheter i förening medverkade till att den
kontanta kassan ofta måste komma att uppgå till rätt afsevärda belopp.

Hvad jämförelsen med marinförvaltningens kassa beträffade, ville
stationsbefälhafvaren erinra, att förhållandena vore högst olika inom detta
ämbetsverk och vid stationerna i fråga om medelsutbetalningar, i det att
marinförvaltningens kassa väl i allmänhet hade att utbetala stora belopp
i få poster, under det att stationernas kassor hade att utbetala visserligen
i allmänhet relativt mindre belopp, men i stället i mångfaldigt flera poster.

För att emellertid i den mån, sådant befunnes möjligt, inskränka den
dagliga kassans storlek, hade stationsbefälhafvaren redan under förlidet år
utfärdat föreskrift om likviders verkställande medelst bankanvisning i de
fall, då detta utan olägenhet kunde ske.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåge stationsbefälhafvaren det
vara lämpligast, att begränsningen af den dagliga kassan till dess verkliga
behof fortfarande såsom hittills öfverlätes åt stationsmyndigheterna utan föreskrift
om något visst maximibelopp.

Jämväl stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona har uti
sitt i ärendet afgifna utlåtande åberopat från räkenskapskontoret vid sta -

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

tionen infordradt yttrande jämte stationsbefälhafvarens ofvan berörda utlåtande
i ett af marinförvaltningen förut bandlagdt, likartadt ärende, i
hvilket sistnämnda utlåtande stationsbefälhafvaren, bland annat, på anförda
skäl förklarat sig anse, att någon bestämmelse om storleken af den dagliga
kassan vid stationen icke lämpligen kunde meddelas.

I afseende å innehållet i öfrigt i stationsbefälkafvarnes nu berörda
yttranden jämte därvid fogade handlingar med bilagor får Kiksdagen hänvisa
till den tryckta revisionsberättelsen.

Slutligen har chefen för Vaxholms kustartilleriregemente i sitt af
marinförvaltningen åberopade yttrande i ärendet erinrat, hurusom vid 1902
års början regementet öfvergått från 4:e till 5:te hufvudtiteln och personalen
samtidigt ökats med såväl befäl och underbefäl som manskap, hvarför
nyanskaffning af inventarier och beklädnad för den ökade personalen
måst vidtagas ofta skyndsammare, än hvad som för hvarje månad kunnat
beräknas.

I regementets kassa måste därför alltid finnas ett visst belopp för att
kunna likvidera de nödvändiga utgifter af afsevärd storlek, som under
denna öfvergångstid, utan att på förhand kunna med visshet beräknas,
måste förekomma.

De månatliga remissorna från marinförvaltningen måste, då bankkontor
först i oktober 1903 öppnades i Vaxholm, under större delen af år 1902
göras genom med posten ditsända kontanta medel af såväl sedlar som skiljemynt
och hade förorsakat vederbörande såväl mycken onödig tidspillan
som kostnader. Det hade därför ansetts, att remissorna till Vaxholm om
möjligt borde ske endast en gång hvarje månad och då till så stort belopp,
att utgifterna med visshet kunde beräknas icke öfverstiga detta.

Att vid månadens slut till marinförvaltningen återsända ett visst belopp
penningar, för att omedelbart vid nästa månads början ånyo rekvirera
dem, torde icke vara lämpligt.

A en fästning af Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs betydenhet och
med dess manskapsstyrka, belägen på en plats, som ehuru ej långt aflägsen
från Stockholm, dock under halfva året ägde synnerligen dåliga kommunikationer,
vore det nödvändigt att ständigt hafva en kassabehållning af en
viss storlek.

Den för marinförvaltningens kassa gällande föreskriften, att högst
10,000 kronor må såsom handkassa innestå, kunde utan olägenhet tillämpas
i Stockholm, där kassören vore i tillfälle att vid behof genast kunna förse
sig med penningar genom marinförvaltningens anordningar å riksbanken,

Bilisdagens Slcrifvelse N:o 108.

och dessutom torde han ej heller behöfva hafva någon afsevärd växelkassa
innestående.

Yid regementets kassa däremot, där ständigt måste finnas växelmynt
af alla slag särskildt för personalens aflöning och ständigt förekommande
likvider af mindre belopp, enär icke på närmare ställe än i Stockholm
växelmynt kunde med säkerhet anskaffas, torde en föreskrift om att kassabehållning
ej finge öfverstiga 10,000 kronor komma att medföra olägenheter,
i synnerhet under den tid af året, då kommunikationerna med hufvudstaden
vore af opålitlig beskaffenhet.

Om än de anmärkta stora kassabehållningarne vid Vaxholms kustartilleriregemente
af de vid regementets bildande förefintliga särskilda foihållanden
må kunna finna en förklaring, har Riksdagen dock, hvad flottans
stationer i Stockholm och Karlskrona beträffar, icke af hvad vederbörande
myndigheter andragit funnit sig öfvertygad om nödvändigheten .af, att
så stora kassabehållningar som de af revisorerne anmärkta skola innestå

hos redogörarne vid dessa stationer.

Hvad särskildt vidkommer stationen i Karlskrona, gjordes redan af
1895 års revisorer anmärkning med anledning af storleken af den där
befintliga kontanta kassatillgången. Sedan dess har emellertid i. Karlskrona
inrättats ett riksbankens afdelningskontor; och torde härigenom
ökadt tillfälle blifvit beredt till att minska den kontanta kassan och verkställa
likvider genom anvisningar å bank.

Då Riksdagen föreställer sig, att åtgärder kunna vidtagas till. nedbringande
af de kontanta belopp, som i stationernas kassor innestå, får
Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i .öfvervägande,
huruvida föreskrifter må kunna meddelas för inskränkning inom visst belopp
af de kontanta medel, som få innestå i flottans stationers i Stockholm
och Karlskrona kassor.

Enligt hvad i revisionsberättelsen under marinförvaltningen vidare
meddelas, hade Karlskrona gasverksaktiebolag genom kontrakt den 8 augusti
1868 åtagit sig att, emot ett pris af 7 kronor för 1,000 kubikfot
gas, tillhandahålla under lysningsterminen, som räcker från och med den 1
september till den 1 maj hvarje år, all den gas, som erfordrades för belysning
af i kontraktet angifna kronans hus och byggnader vid flottans
Bill. till Biksd. Prot. 1904. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Häft. 3

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

station i nämnda stad äfvensom af de andra anläggningar och inrättningar
därstädes, vid hvilka gasförbrukning framdeles kunde ifrågakomma. Därest
gasförbrukningen för år uppginge till 4,000,000 kubikfot, skulle enligt
bestämmelse i ett mellan omförmälda bolag och Karlskrona stad den 14
september 1866 afslutadt kontrakt, till hvilket förstnämnda kontrakt hänvisade,
priset för gasen nedsättas till 6 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot.

Enligt hvad revisorerne inhämtat, afsåge nu nämnda bestämmelser all
belysning vid flottans ifrågavarande station, med undantag af den gatubelysning,
för hvilken kostnaden bestredes af stationen.

Sedan 1894 års revisorer fäst uppmärksamheten å de synnerligen
höga afgifter, som för ifrågavarande ändamål vid Karlskrona station förekommit,
hade stationsbefälhafvaren vid stationen i häröfver afgifvet yttrande
af den 10 januari 1895 meddelat, bland annat, att det pris, stationen enligt
förutnämnda kontrakt haft att för gasbelysningen erlägga, blifvit nedsatt,
under tiden från och med den 1 januari 1884 till den 1 januari 1886 med 10
procent, från denna dag till den 1 oktober 1887, till 6 kronor för 1,000
kubikfot samt från och med den 1 oktober sistnämnda år med ytterligare
50 öre eller till 5 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot; hvarjämte marinförvaltningen
i ett den 22 januari 1895 dagtecknadt utlåtande omförmält, att
stationsbefälhafvaren i Karlskrona blifvit anmodad att vid därnäst skeende
aftal rörande gasbelysningen vid stationen eller eljest, i den mån sådant
läte sig göra, tillse, att kostnaderna för denna belysning blefve i möjligaste
mån reducerade.

Ite visor er ne hade emellertid vid granskning af räkenskaperna för revisionsåret
funnit, att den för belysningen vid flottans station i Karlskrona
under året använda gasen blifvit betald efter ett pris af 24,s öre för kubikmetern,
motsvarande 6 kronor 50 öre för 1,000 kubikfot. Då priset för
lysgas å andra platser vore betydligt lägre och exempelvis i Stockholm,
Malmö, Norrköping, Gäfle och Helsingborg för år 1902 utgjort 12—16
öre för kubikmeter, måste det pris, som debiterats flottans station i Karlskrona,
anses alltför högt. Kostnaderna under året för gasbelysningen vid
stationen hade, såvidt revisorerne kunnat af räkenskaperna inhämta, uppgått
till omkring 45,000 kronor. Ifrågavarande förhållande hade revisorerne
ansett så mycket mera anmärkningsvärdt, som revisorerne funnit, att gaspriset
varit lägre vid fall, där förbrukningen varit ringa i jämförelse med
åtgången vid flottans station. Sålunda hade, enligt hvad räkenskaperna
gåfve vid handen, å den för belysningen af till Karlskrona kustartilleriregemente
hörande etablissement under året levererade gas, för hvilken

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

debiterats enahanda pris af 24,8 öre för kubikmetern, beräknats en rabatt
af 20 procent, samt den belysningsgas, som under året användts inom länsstyrelsens
i Blekinge län lokaler, betalts efter 23 öre för kubikmetern,
hvilket pris, för så vidt revisorerne kunnat inhämta, äfven erlagts af enskilde
konsumenter.

I häröfver den 15 sistlidne januari afgifvet yttrande har marinförvaltningen,
under hänvisande till en af stationsbefälhafvaren i Karlskrona i
ärendet afgifven förklaring, upplyst, att, på grund af stationsbefälhafvarens,
i hans yttrande åberopade skrifvelse den 27 augusti 1902 jämte varfschefens
därmed följaktiga, i tre alternativa förslag A, B och C, slutande
det sista å 193,000 kronor, sammanfattade utredning, rörande anordnande
af elektrisk belysning för stationen, marinförvaltningen i sin skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t den 23 september samma år, angående utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel för år 1904, enär af utredningen
framginge, att det skulle blifva afsevärdt billigare för kronan att anordna
dylik belysning än att för stationen använda lysgas från stadens gasverk,
hemställt om äskande hos Riksdagen af ett extra ordinarie anslag för ändamålet
å 193,000 kronor, men att Eders Kungl. Maj:t icke funnit skäl att
till 1903 års Riksdag aflåta proposition i ämnet, och att marinförvaltningen
vid afgifvande af förslag angående de anslagsbehof, hvarom borde göras anmälan
hos innevarande års Riksdag, nödgades låta frågan om anslag för
elektrisk belysning vid Karlskrona station stå tillbaka för andra med
afseende å skyndsamt tillgodoseende ännu mera trängande behof.

Stationsbefälhafvaren har i sitt af marinförvaltningen åberopade yttrande
hänvisat dels till en från räkenskapskontoret vid stationen i ärendet
infordrad utredning, dels ock till hvad i anledning af 1894 års statsrevisorers
ofvanberörda anmärkning af dåvarande stationsbefälhafvaren i
ärendet yttrats.

Räkenskapskontoret har i åberopade yttrande anfört, att det mellan
Eders Kungl. Maj:t och kronan samt gasverksaktiebolaget i Karlskrona
under den 8/21 augusti 1868 upprättade kontrakt — grundadt på ett
mellan nämnda bolag och Karlskrona stad den 14/» 1866 upprättadt

kontrakt, ursprungligen gällande 15 år från och med den 4/o 1867, men
förnyadt den 3% 1882 att gälla intill den 4/7 I917 — upptoge ett pris
af 7 rdr rmt för 1,000 kub.-fot gas (hvilket pris dock jämlikt sistnämnda
kontrakt nedsattes till 6,50 rdr rmt per 1,000 kub.-fot vid förbrukning
för året af 4,000,000 kub.-fot).

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Jämlikt gasverksbolagets i Karlskrona nedannämnda skrivelser hade
bolaget beviljat följande nedsättningar i bemälda pris:
den 17/i2 1883 med 10 procent rabatt,
den 27/7 1885 till 6 kronor per 1,000 kub.-fot,
den 19/t 1887 till 5,50 kronor per dito,
den 23/i 1895 till 17 öre per kub.-meter.

Genom skrifvelse den 26 mars 1901 höjde bolaget, på anförda grunder,
priset till det i ursprungliga kontraktet upptagna, eller 24,8 öre per
kub.-meter (6,so per 1,000 kub.-fot).

I merabemälda kontrakt af den 8/2i augusti 1868 funnes ingen uppsägningstid
utsatt, men däremot följande bestämmelser: »I öfrigt gälla mellan
kronan och bolaget samma bestämmelser, som för staden Karlskrona blifvit
genom kontrakt betingade.»

Häraf syntes framgå, som kronan genom det mellan gasverksaktiebolaget
och Karlskrona stad i augusti 1882 förnyade kontrakt skulle vara
bunden vid förstnämnda kontrakt intill den 77 1917. I det förnyade kontraktet
funnes nämligen ingen annan uppsägningstid, än att staden men
icke bolaget ägde rätt att när som helst under kontraktstiden uppsäga gatubelysningen
med 2 års uppsägningstid.

I afseende å öfriga af stationsbefälhafvaren åberopade yttranden får
Riksdagen hänvisa till desamma, som finnas bifogade den tryckta revisionsberättelsen.

Då, på sätt revisorerne anmärkt, det pris för gasbelysning, som utbetalas
vid flottans station i Karlskrona, är öfver höfvan högt, böra gifvetvis
åtgärder vidtagas för dess nedbringande vare sig genom uppsägning
af de med Karlskrona gasverksaktiebolag ingångna förbindelser eller genom
öfverenskommelse med bolaget; och föreställer sig Riksdagen, att sådana
kontraktsvillkor icke kunna hafva blifvit bolaget tillförsäkrade, att dessa
utvägar till rättelse i ett påtagligt missförhållande afskurits. Riksdagen,
som ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å denna
fråga, får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj.t täcktes låta utreda, huruvida
icke åtgärder må kunna vidtagas för nedsättning i det pris, som
erlägges för den till belysning vid flottans station i Karlskrona använda gas.

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Postverket.

21

I berättelsen angående granskningen af postverkets räkenskaper för
revisionsåret kafva revisorerne under § 1 erinrat, hurusom enligt kungl.
förordningen angående behandlingen af extraordinarie afskrifningsfrågor
och anmärkningsmål den 11 december 1830 extra ordinarie afskrifning
endast i de fall må beviljas, då den förlust i penningar eller persedlar,
hvarom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande eller
då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som därtill
äro lagligen förpliktade. I förordningen gåfves därjämte föreskrifter, huru
sådana afskrifningsfrågor skulle af ämbetsverk och myndigheter behandlas.

I afseende å marinförvaltningens räkenskaper för år 1895 hade 1896
års revisorer meddelat, att, enligt särskilda vid marinförvaltningens koncepthufvudbok
för förstnämnda år fogade förteckningar, flottans station i Karlskrona
vid 1895 års slut haft utestående fordringar, uppkomna under åren
1849 — 1895, till ett sammanlagdt belopp af 61,977 kronor 59 öre, å
kvilket förhållande revisorerne, som icke af tillgängliga handlingar vunnit
kännedom, huruvida åtgärder vidtagits för fordringarnas indrifning, fäst
uppmärksamheten såväl med afseende å det stora antalet dylika fordringar
som på grund af att åtskilliga däruti ingående poster vore jämförelsevis
betydande. Med anledning af berörda framställning hade statsutskottet
vid 1897 års riksdag, efter att hafva anmärkt, att omförmälda för år
1895 utbalanserade fordringar utgjorts af icke mindre än 365 särskilda
poster, anfört, att det vore otvifvelaktigt, att ej obetydlig besparing i
arbete vid bokföringen skulle kunna vinnas, därest en del af dessa
fordringar finge afskrifvas, liksom med visshet kunde antagas, att i många
fall någon valuta för dessa fordringar, i synnerhet hvad de äldre beträffade,
icke kunde komma statsverket till godo. Af såväl marinförvaltningen
som stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona gjorda
framställningar om ifrågavarande fordringars afskrifning hade emellertid,
såsom öfver revisorernes omförmälda uttalande afgifna förklaringar utvisade,
blifvit afböjda med anledning af gällande föreskrifter om sättet för sådan
afskrifning, hvilka funnes intagna i förordningen den 11 december 1830.
I)å sålunda i berörda författning förefunnes hinder för vidtagande af
lämpliga åtgärder i omförmälda syfte, hade utskottet föreställt sig, att detta
hinder borde undanröjas genom ändamålsenlig ändring i författningen,
och hade utskottet föreslagit Riksdagen att hos Eders Kungl. Maj:t göra

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

framställning om att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke sådan ändring i gällande bestämmelser angående afskrifning af
kronans utestående fordringar kunde vidtagas, att vidsträcktare möjlighet
till dylik afskrifning, än dittills förefunnits, måtte beredas. Berörda hemställan
hade af Riksdagen bifallits och i enlighet med densamma hade
kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss ändring i förordningen
angående behandlingen af extraordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål
den 11 december 1830 utfärdats. Genom nämnda kungörelse
stadgades, att afskrifning af kronans utestående fordringar må utom i de
fall, då sådan afskrifning är förut medgifven, äga rum jämväl då gäldenär
eller annan, som för fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig,
blifvit tid efter annan och senast under tionde året, från det fordringen
tillkom, i mantalsskrifningsorten af kronobetjänte eftersökt samt i Stockholm
hos vederbörande roteman, men eljest hos pastorsämbetet och å landet
jämväl hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller
kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då
fordran varit utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade gånger
verkställda utmätningsförsök, indrifvas, dock att den sålunda medgifna
vidsträcktare rätten till afskrifning ej må gälla fordran, hvars kapitalbelopp
öfverstiger 300 kronor, samt icke heller tillämpas, då vederbörande
myndighet finner särskilda förhållanden gifva anledning antaga, att fordran
kan komma att inflyta, och för den skull anser fordringsrätten böra bevakas.

Med afseende å postverkets räkenskaper för revisionsåret hade revisorerne
af den vid postverkets hufvudbok för nämnda år fogade, af ombudsmannen
hos generalpoststyrelsen afgifna s. k. relation för år 1902
inhämtat, att i nämnda redogörelse bland postverkets från föregående år
balanserade fordringar upptagits åtskilliga sådana, som uppkommit för
afsevärdt lång tid tillbaka. Sålunda balanserades fortfarande fordringar,
med afseende å hvilka redan under år 1878 ombudsmannens åtgärd eller
yttranden påkallats, och för åren 1878—1892 uppginge dessa fordringar
till ett sammanlagdt belopp af 60,364 kronor 48 öre och utgöra 43 särskilda
poster, däraf 20 afsåge fordringar, hvilkas belopp understege 300
kronor.

Revisorerne, som ville uttala den uppfattning, att möjlighet till afskrifning
af jämväl fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor,
under i sistnämnda författning stadgade förutsättningar samt på i förordningen
den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas äfvensom att

23

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

rätten till afskrifning af fordringar till äfventyra utan olägenhet kunde
jämväl i andra afseenden något utsträckas, hade i allt fall föreställt sig,
att beträffande åtskilliga af förutnämnda postverkets balanserade fordringar
de stadgade förutsättningarna för att afskrifning skulle få äga rum förefunnes,
och hade, under åberopande af hvad 1897 års statsutskott angående
ett liknande fall anfört rörande lämpligheten af att fordringar af förevarande
art afskrefves, velat uttala önskvärdheten af att, till den del
sådant kunde ske, åtgärder vidtoges för afskrifning af postverkets äldre
balanserade fordringar.

Generalpoststyrelsen har häröfver den 11 sistlidne januari afgifvit
infordradt utlåtande, därvid styrelsen, med öfverlämnande af ett utaf
styrelsens ombudsman i ärendet afgifvet memorial, hänvisat till hvad däri
anförts rörande orsaken, hvarför vissa, uti ombudsmannens s. k. relation
för år 1902 upptagna äldre fordringar för postverket icke, med tillämpning
af bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, angående
viss ändring i kungl. förordningen angående behandlingen af extra ordinarie
afskrifningsfrågor och anmärkningsmål den 11 december 1830, blifvit
afskrida.

Af ifrågavarande äldre fordringar hade åtskilliga, för så vidt på
generalpoststyrelsen ankomme, redan blifvit befordrade till afskrifning; och
före nästa relations afgifvande skulle generalpoststyrelsen hafva för sin
del beslutat rörande afskrifning utaf än flera af dem.

Beträffande revisorernes uttalade uppfattning, att möjlighet till afskrifning
af jämväl fordringar, uppgående till större belopp än 300 kronor,
under i kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 stadgade förutsättningar samt
på i förordningen den 11 december 1830 angifvet sätt borde beredas
äfvensom att rätten till afskrifning af fordringar till äfventyra utan olägenhet
kunde jämväl i andra afseenden något utsträckas, ville generalpoststyrelsen
med anslutning till detta uttalande framhålla, hurusom under den tid,
ofvan omförmälda kungörelse af den 3 maj 1901 varit i kraft, generalpoststyrelsen
upprepade gånger haft tillfälle erfara, huru önskvärdt det
skulle varit, om möjligheten till afskrifning af åtskilliga i posträkenskapen
balanserade fordringar än mera ökats.

Det vore nämligen otvifvelaktigt, att under nuvarande förhållanden
många fordringar till större belopp än 300 kronor måste år efter år bokföras,
utan att någon som helst sannolikhet för deras gäldande förefunnes,
samt att ett icke ringa mått af arbete och kostnader fruktlöst toges i
anspråk för sådana fordringars bibehållande vid gällande kraft och för

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

försöken att dem indrifva. Det vore i allmänhet förenadt med afsevärda
svårigheter att, i fråga om postverkets dylika fordringar, hvilka i de
flesta fall innestode hos personer, som brutit sin lefnadsbana samt afvikit
från sin förra omgifning och uppehållsort, åstadkomma nöjaktig sådan utredning,
som jämlikt 1901 års kungörelse erfordrades för afskrifningsåtgärd;
och föga syntes vara att vinna af det ökade arbete och den omgång,
som vållades däraf att utslag i frågor rörande afskrifningar af nu
ifrågavarande slag fortfarande skulle underställas kammarrättens pröfning
och godkännande.

I ofvanberörda memorial har ombudsmannen — jämte uttalande af
den åsikt, att rättigheten för ombudsmannen att begära afskrifningar af
fordringar borde begagnas med varsamhet och endast i de fall, då all
utsikt att utfå beloppen saknades — anfört, hurusom, då ombudsmannen
påbörjade uppsättandet af generalpoststyrelsens om förmälda relation, den
af Eiksdagens revisorer åberopade kung!, kungörelse af den 3 maj 1901
visserligen trädt i kraft; men blott angående några få af ifrågavarande 20
fordringar å belopp understigande 300 kronor hade då sådana förutsättningar
förefunnnits, att afskrifning enligt nämnda kungörelse kunnat äga
rum. Ombudsmannen hade då ansett, att med framställning härom till
generalpoststyrelsen kunnat utan olägenhet anstå, till dess framställning
samtidigt skulle kunna göras angående afskrifning af flere bland dessa
fordringar, efter det från vederbörande myndigheter hunnit förskaffas sådana
intyg, som jämlikt berörda kungörelse erfordrades för att afskrifning skulle
kunna medgifvas; och trodde sig ombudsmannen kunna uttalanden öfvertygelse,
att, efter numera vidtagna åtgärder, redan i den relation, som
ombudsmannen komme att för 1903 afgifva, en stor del af ifrågavarande
fordringar skulle kunna afföras.

Ombudsmannen ansåge vidare, att det vore önskligt, att större möjlighet,
än som nu förefunnes, bereddes till afskrifning jämväl af postverkets
fordringar å större belopp än 300 kronor, äfvensom att rätten till
afskrifning af fordringar jämväl i andra afseenden blefve något utsträckt.

Slutligen ansåge sig ombudsmannen böra omförmäla, att utsökningsärenden,
särskildt i de fall då gäldenärens vistelseort icke vore känd, ofta
först efter afsevärd tidsutdräkt kunde bringas i det skick, att afskrifning
jämlikt kungl. kungörelsen den 3 maj 1901 kunde ifrågasättas. I sådana
fall måste nämligen ej sällan rörande en och samma fordran skriftväxling
äga rum med flera olika myndigheter, från hvilka svar inkomme först
efter längre eller kortare dröjsmål, ofta beroende därpå att desse måste i

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 10S.

sin ordning i saken meddela sig med andra myndigheter. Vidare mötte
ofta svårigheter att utröna antingen sådan gäldenärs mantalsskrifningsort,
särdeles då han befunnes hafva flyttat från ort till annan, eller ock hos
hvilken roteman eller hvilket pastorsämbete gäldenären rätteligen borde
efterfrågas o. s. v.; hvartill komme, att de myndigheter, nämligen vederbörande
kronobetjänt, roteman eller pastorsämbete och kommunalnämnd,
från hvilka intyg måste anskaffas, ofta först efter för dem tidsödande
arbete vore i stånd att afgifva sådana intyg; och uttalade ombudsmannen,
på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, den åsikt, att det vore önskligt,
att de i omförmälda kungl. kungörelse, för det fall att gäldenär ej kunde
anträffas, stadgade villkor för afskrifning måtte kunna förenklas.

Såsom ofvan nämnts är kungörelsen den 3 maj 1901 föranledd af
skrifvelse från Riksdagen i fråga om ändring i gällande bestämmelser
angående afskrifning af kronans utestående fordringar för beredande af
vidsträcktare möjlighet till en dylik afskrifning. Ett ytterligare steg i
samma riktning togs af 1902 års Riksdag, som i skrifvelse den 10 maj
samma år anhöll, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke föreskrift borde meddelas om att skillnadsarrenden, till
kapitalbeloppet öfverstigande 300 kronor, skulle kunna under de i ofvannämnda
kungl. kungörelse den 3 maj 1901 angifna villkor få afskrifvas
ur kronoräkenskaperna. Med anledning af denna skrifvelse har Eders
Kungl. Maj:t efter vederbörande ämbetsverks hörande den 18 december
1903 utfärdat kungörelse i ämnet.

Riksdagen, som delar revisorernes uppfattning om att vidsträcktare
möjlighet till afskrifning af kronans utestående fordringar än den, som
förefinnes på grund af kungl. förordningen den 11 december 1830 och
kungl. kungörelsen den 3 maj 1901, synes böra beredas, samt föreställer
sig, att nämnda förordning lämpligen borde omarbetas för åstadkommande
af mera tidsenliga bestämmelser i förevarande hänseenden, får alltså anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida åtgärder
lämpligen böra vidtagas för möjliggörande af en vidsträcktare afskrifning
af postverkets äldre balanserade fordringar, än som enligt nu gällande
författningar kan äga rum.

Bill. till Riksd. Rrot. 104. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Haft.

4

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

Öfyerintendentsämbetet.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1902 för sin del förklarat
hinder icke möta för försäljning af fastigheten n:o 1 efter 1810 års nummerordning
i kvarteret Lejonet här i staden under villkor, bland andra, att
fastigheten inköptes för statsverkets räkning för en köpeskilling af högst
2,250,000 kronor, hvilken köpeskilling tills vidare och intill dess Riksdagen
annorlunda förordnade, skulle för den genom öfverenskommelse
mellan konung Gustaf den tredje och prinsessan Sophia Albertina den 17
mars 1783 bildade stiftelsens räkning innestå i riksgäldskontor, som å
innestående beloppet årligen, räknadt från den dag fastigheten till statsverkets
disposition öfverlämnades, skulle utbetala fyra procents ränta till
den, som enligt bestämmelserna i nämnda öfverenskommelse kunde vara därtill
berättigad, har, på sätt i revisionsberättelsen erinrats, Eders Kungl. Maj:t
genom resolution den 26 september 1902 förklarat, att ifrågavarande fastighet
skulle med tillträdesrätt den 1 oktober samma år af statsverket inköpas
för ofvan omförmälda köpeskilling och på de i öfrigt af Riksdagen angifna
villkor, samt att fastigheten skulle från och med sistnämnda dag ställas
under öfverintendentsämbetets vård och förvaltning.

Efter emottagande af fastighetens förvaltning hade, enligt hvad revisorerne
vidare meddela, öfverintendentsämbetet uppburit och till anslaget
för byggnader och reparationer öfverfört från densamma inflytande hyror,
hvilka, enligt hvad räkenskapen utvisade, för sista kvartalet år 1902 ingått
med 1,913 kronor 75 öre.

Att dessa hyror uppburits af öfverintendentsämbetet ansåge revisorerne
äga sin grund i den uti 23 § af den för detta ämbetsverk gällande instruktion
af den 14 november 1879 införda bestämmelse, att de till öfverintendentsämbetets
förfogande ställda medel bestå af, förutom anslag, »hyror
och andra genom försäljning af obrukbara materialier och dylikt tillfälligtvis
inflytande medel».

Enligt aftal, som uppgjorts före fastighetens försäljning till staten och
som fortfarande tillämpades, uppginge hyrorna af fastigheten för närvarande
till endast 7,665 kronor. Några lägenheter däri vore upplåtna utan hyra,
några vore obegagnade.

Då, såvidt af de för revisorerne tillgängliga handlingarna framginge,
någon ändring i berörda afseenden icke syntes vara ifrågasatt, och då det
tillika borde komma under öfvervägande, huruvida icke, intill dess fastigheten
blefve för något statens ändamål tagen i anspråk, afkastningen af

27

Riksdagens Skrifvelse R:o 108.

fastigheten, i stället för att uppbäras af öfverintendentsämbetet, borde
inlevereras’ till statsverket för att läggas till fonden för anordnande af
lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden eller på annat sätt disponeras,
hade revisorer^ funnit skäligt att härå fästa uppmärksamheten.

Öfverintendentsämbetet, som häröfver den 12 sistlidne januari afgifvit
utlåtande, har däri förklarat, att ämbetet, som, på sätt revisorerne jämväl
antagit, ansett sig äga fog att, då annorlunda icke föreskrifvits, uppbära
och bland sina tillgångar upptaga här omhandlade hyresmedel i stöd af
ofvan åberopade bestämmelse i § 23 i ämbetets instruktion och som det
icke tillhörde att afgifva förslag till förändrad disposition af ifrågavarande
byggnad, beträffande hvilken ämbetets befattning måste anses, i likhet med
hvad som vore fallet med öfriga under ämbetets inseende ställda fastigheter,
inskränka sig till vård och underhåll åt själfva byggnaden, icke
hade ’ anledning att rörande revisorernes förevarande anmälan, erinra annat,
än att, om förberörda hyresbelopp pröfvades skola, såsom revisorerne ifrågaställt,
''inlevereras till statsverket, föreskrift syntes böra — i öfverensstämmelse
med hvad som enligt kungl. bref den 10 april 1885 i afseende å
inflytande inkomster från veterinärinstitutets t. d. tomter vid Strandvägen
stadgades — lämnas därom, att allenast det af ofvannämnda hyresmedel,
som° återstode, sedan däraf bestridts de med byggnadens underhåll och
tillsyn m. in. förenade omkostnader, skulle, från och med antingen innevarande
eller nästkommande år, intill dess annat kunde varda bestämdt,
af ämbetet efter hvarje års slut till statskontoret inlevereras.

Då, med afseende å hvad Riksdagen i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t
den 23 februari innevarande år anfört, kan antagas, att ifrågavarande fastighet
kommer att användas till lokaler för ämbetsverk eller därmed sammanhängande
ändamål, synes gifvetvis, innan en sådan användning kommer
till stånd, den från fastigheten inflytande hyresinkomsten böra, såsom
revisorerne äfven ifrågasatt, ingå till fonden för anordnande af sådana
lokaler. Dock torde, på sätt öfverintendentsämbetet föreslagit, från berörda
hyresinkomst i främsta rummet böra utgå hvad som erfordras för
bestridande af de med byggnadens underhåll och tillsyn m. m. förenade
kostnader och följaktligen endast återstoden inlevereras till statsverket.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes meddela föreskrift därom, att den behållna
hyresinkomsten från statens fastighet n:o 1 efter 1810 års nummerordning
i kvarteret Lejonet här i staden må inlevereras till statskontoret för att

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

tilläggas fonden för anordnande af lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden.

StuteriöfFerstyrelsen och stuteristaten.

Genom kungl. reglementet den 11 augusti 1812 är, enligt hvad revisorerne
erinrat, föreskrifvet bland annat, att uppbördsman och redogörare
vid alla kronans magasin skulle äga rätt till afskrifning å alla varor, som
vid afleverering från magasin vägdes eller mättes, hvilken afskrifning skulle
beräknas och utgå efter viss för de särskilda varuslagen angifven procent.
Därjämte hade i berörda författning stadgats, att, då den sålunda bestådda
afsknfmngen blifvit uppbördsmannen till godo beräknad, denne därefter
skulle svara för all å uppbörden uppkommande brist, sedan likväl persedlar,
hvilka vid räkenskapsslutet utfallit med öfverskott, blifvit kvittade,
efter värdet, mot dem, hvarå brist uppståt, samt att, om uppbördsmannens
redogörelse utfölle med öfverskott, som af vederbörande administration
godkändes och fastställdes, detta öfverskott skulle af Kungl. Maj:t och
kionan inlösas efter medelpriset af upphandlingen, hvaremot det skulle
vara uppbördsmannen ovillkorligen förbjudet att om öfverskottet af sin
uppbörd in natura disponera.

Under erinran, att en hvar af skvadronscheferna vid vissa till det
värfvade kavalleriet hörande regementen på grund af bestämmelserna i ofvannämnda
reglemente under 1893 såsom lösen för behållen afskrifningsprocent
å furageringsuppbörd uppburit i medeltal 934 kronor 76 öre, äfvensom.
_ berörda extra inkomst, hvilken utgjort eu ganska afsevärd tillökning
till nämnde skvadronschefers i stat upptagna aflöning, enligt hvad
af en utaf arméförvaltningen lämnad utredning i ämnet framginge, ingalunda
vore af tillfällig natur, hade 1894 års revisorer anfört, att en förändring
i. de föråldrade bestämmelserna i 1812 års inskrifningsreglemente vore i

grad af behofvet pakallad; och med afseende å den hufvudprincip,
som härvid borde göras gällande, hade revisorerne uttalat, att för uppborra
ännens betryggande mot förlust genom afgång å de utlevererade
varorna en lämpligt afpassad afskrifningsprocent visserligen borde såsom
dittills vara bestämd, men att denna procent borde beräknas endast till
godtgörelse af den brist, som vid utlevereringen verkligen uppstått, och
icke till någon del, in natura eller efter lösen, af uppbördsmannen tillgodonjutas,
i händelse brist ej förefunnes eller understege den stadgade

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 108.

afskrifningsprocenten. Revisorerne hade icke ansett giltiga skäl förefinnas
för bibehållande i detta fall af sportelinkomster åt fast afiönade tjänstemän,
helst det icke kunde förnekas, att detta system kunde innebära cn
frestelse till missbruk. Hvad särskildt anginge den ofvan omförmälda
furageringsuppbörden, syntes det vara i alla afseenden olämpligt, att de
tjänstemän, som i första rummet borde utöfva kontroll däröfver, att utfodringen
skedde i öfverensstämmelse med gällande rationsbestämmelser,
skulle hafva personlig fördel af en knapp utmätning af rationerna.

Revisorerne hade emellertid samtidigt anfört, att omförmälda reglemente,
i hvad det afsåge arméns redogörare, redan vore under omarbetning;
och med hänsyn till berörda förhållande hade statsutskottet vid 1895
års riksdag hemställt, att revisorernes ifrågavarande framställning för det
dåvarande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken
hemställan af Riksdagen bifallits.

Därefter hade genom kungl. brefvet den 5 november 1897, bland
annat, föreskrifvits den ändring i förut gällande bestämmelser angående
afskrifning å varor, som för landtförsvarets räkning magasineras eller afsändas
från ett till annat magasin, att den arméns uppbördsman dittills
medgifna rätt till lösen från kronan för eller disposition af det öfverskott,
som läge inom den medgifna afskrifningsprocenten, skulle från och med
den 1 januari 1898 upphöra.

I de fall, då ej genom särskild bestämmelse kronans redogörares rätt
lill lösen för behållen afskrifningsprocent borttagits, kvarstode emellertid
denna rätt fortfarande på grund af reglementet den 11 augusti 1812;
och revisorerne hade i detta hänseende vid granskning af Flyinge hingstdepås
räkenskaper för revisionsåret funnit, att chefen för nämnda depå
i lösen för honom tillkommande afskrifningsprocent å hö och halm för
1901, hvilken procent vid siutfodring af nämnda års skörd befunnits vara
till fullo i behåll och inlösts för depåens räkning, uppburit tillhopa 1,354
kronor 50 öre äfvensom att den redogöraren vid depåen för år 1901 tillkommande
afskrifningsprocent å hafre för depåens räkning inlösts med
777 kronor 50 öre. Med afseende å sistnämnda belopp hade väl inom
kammarrätten anmärkts, att bemälde redogörare jämlikt åberopadt stadgande
i ofvanberörda reglemente icke ägt uti ifrågavarande hänseende
uppbära mera än 705 kronor 35 öre, men det hade i allt fall synts revisorerne
uppenbart, att det, såsom 1894 års revisorer anmärkt med afseende
å den vissa skvadronschefer tillkommande lösen för behållen afskrifningsprocent,
i hithörande fall åtminstone ofta vore fråga om en tämligen

30

Riksdagens Skrifvelse N\o 108.

stadigvarande och väsentlig tillökning i vederbörande ämbets- och tjänstemäns
aflöningsförmåner, hvilken extra inkomst icke vore upptagen eller
beräknad i fastställda aflöningsstater. Hvad 1894 års revisorer ytterligare
anfört angående olämpligheten af en sådan anordning som den ifrågavarande
ägde, enligt revisorernes mening, full tillämplighet å nu angifna
förhållanden.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hade revisorerne velat
uttala den mening, att den rätt till lösen för behållen afskrifningsproeent,
som i vissa fall ännu kvarstode på grund af 1812 års afskrifningsreglemente,
borde så fort sig göra läte afskaffas. Särskildt måste det efter
utfärdandet af kungl. brefvet den 5 november 1897 anses vara oegentligt,
att vissa kronans redogörare fortfarande ägde tillgodoräkna sig sportelinkomster
af förevarande slag, under det att denna rätt i visst annat fall borttagits.

I häröfver den 18 sistlidne januari afgifvet utlåtande har stuteriöfverstyrelsen,
med öfverlämnande af yttranden i ärendet från cheferna
och redogörarne vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer, förklarat sig
för sin del ej hafva något att erinra mot, att den rätt till lösen af kronan
för behållen afskrifningsproeent å hö, halm och spannmål, som jämlikt
kungl. reglementet den 11 augusti 1812 och gällande instruktioner tillkomme
bemälde chefer och redogörare, blefve afskaffad, under förutsättning
likväl, att nämnda tjänstemän samtidigt blefve befriade från den dem
åliggande ansvarsskyldighet för möjligen uppkommande undermål utöfver
den fortfarande medgifna afskrifningsprocenten.

I enahanda riktning hafva jämväl depåcheferna och redogörarne i
sina ofvanberörda yttranden uttalat sig.

Då utan tvifvel de i 1812 års afskrifningsreglemente meddelade föreskrifter
angående rätt i vissa fall till afskrifningsproeent icke stå i öfverensstämmelse
hvarken med de förändrade förhållanden, som sedan den
tiden inträdt i fråga om varors transporterande och magasinering m. m.,
eller med den nu rådande uppfattningen om sättet för tjänstemännens
aflönande, och då, på sätt revisorerne meddelat, ändringar i detta reglemente
redan genomförts hvad arméns redogörare beträffar, synes detsamma
äfven böra underkastas omarbetning i hvad det berör andra förvaltningsgrenar,
i syfte att för samtlige uppbördsman och redogörare vid kronans
förråd rätten till lösen för afskrifningsproeent bör borttagas. Kiksdagen får
därför anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru -

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 10S.

vida icke en omarbetning af ofvannämnda kungl. kungörelse af den 11
augusti 1812 må böra åvägabringas, i syfte att den hittills vissa kronans
uppbördsman och redogörare tillkommande rätt till lösen för behållen afskrifningsprocent
må upphöra.

Stockholm den 13 maj 1904.

Med undersåtlig vördnad.