Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

1

N:0 97.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete;
gifven Stockholms slott den 26 mars 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Hjälmar Westring.

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft. (N:ris 97, 98.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande
ändrade lydelse:

Arbetsgifvare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar
sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i
samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 §
utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda,
att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af
arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer
än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade,
samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 §
2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt
före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den
tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgifvare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall,
som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad
denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1904.

Kungl. Maj-.ts Nåd, Proposition No 97.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och
Virgin.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
yttrade chefen för civildepartementet statsrådet Westring:

I underdånig skrifvelse den 30 december 1903 har riksförsäkringsanstalten
anfört följande:

Enligt lagen, angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 ägde arbetsgifvare, som inbegrepes under den
i lagen stadgade ansvarsplikt, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
eller genom inköp därstädes af lifränta befria sig från dem

4 Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 97.

i händelse af skada till följd af olycksfall i arbete åliggande ersättningsskyldighet.
Arbetsgifvare, som utöfvade annan verksamhet än
sådan som i lagen afsåges, vore jämväl berättigad att genom försäkring
i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning enligt de i lagen stadgade
grunder för skada till följd af olycksfall, som härflöte från utöfningen
af den verksamhet; och ägde slutligen arbetare, ehvad lian vore
stadd i sådant arbete som i lagen afsåges eller ej, att genom försäkring
i riksförsäkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i berörda km
stadgade grunder för skada till följd af olycksfall i arbete.

Rätt till försäkring i riksförsäkringsanstalten utöfver hvad nu
nämnts förefunnes ej; och riksförsäkringsanstalten ägde, enligt den för
riksförsäkringsanstalten utfärdade nådiga instruktion, icke befogenhet
att meddela försäkring.med vidsträcktare rätt till ersättning. Sålunda
kunde riksförsäkringsanstalten icke medgifva försäkring med rätt till
sjukhjälp under de första 60 dagarne efter inträffadt olycksfall eller
med rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall utom arbetet.

Redan vid behandlingen i Riksdagen åren 1900 och 1901 af Eders
Kungl. Maj:ts till Riksdagen nämnda år framlagda förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete hade emellertid
ifrågasatts, huruvida icke, därest en riksförsäkringsanstalt skulle inrättas,
denna lämpligen borde erhålla eu mera utsträckt befogenhet i afseende
å rätten att meddela försäkring. Särskilda utskottet vid 1900 års
riksdag hade sålunda yttrat bland annat: »Utskottet bär redan antydt, att
utskottet velat medgifva försäkring i riksförsäkringsanstalten jämväl på
annat sätt än för öfverflyttande af arbetsgifvares i lagen stadgade
ersättningsskyldighet. Särskildt vid en första början af lagstiftningen
är det dock nödigt att iakttaga en viss försiktighet, hvadan utskottet
ej ansett sig kunna tillstyrka försäkringsrätt till högre belopp än tre
gånger beloppet af de i lagförslaget stadgade ersättningar, liksom för
närvarande ej torde böra ifrågakomma försäkring mot olycksfall utom
arbetet». Och vid 1901 års riksdag framhölls under diskussionen i
Andra Kammaren, under erinran att riksförsäkringsanstalten icke ägde
åtaga sig försäkringar, berättigande till ersättning under den s. k. karenstiden,
. att riksförsäkringsanstalten till följd af denna och öfriga
inskränkningar i rätten att meddela försäkring icke skulle blifva af synnerlig
farlighet i konkurrensen för de enskilda försäkringsanstalterna
eller till särdeles stort gagn för arbetarne och arbetsgifvarne, hvilka
senare, i händelse de önskade på olika sätt komplettera lagförsäkringens
ofullständigheter, icke skulle kunna göra detta genom anlitande
af riksförsäkringsanstalten.

5

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 07.

De antydda begränsningarna i riksförsäkriugsanstaltens befogenhet
att meddela försäkring, särskilt i afseende å ersättning under karenstiden,
både redan visat sig hinderliga för anslutningen till riksförsäkringsanstalten.
Innan ersättningsskyldighet för skada till följd af olycksfall
stadgades genom lagen af den 5 juli 1901, var ett betydande antal
arbetare i väsentlig grad genom sina arbetsgifvares försorg olycksfallförsäkradt
i enskilda försäkringsanstalter. Enligt denna försäkring berättigades
arbetare vid en till följd af olycksfall orsakad öfvergående
inskränkning af arbetsförmågan i regel till ersättning från och med
fjärde dagen, räknadt från läkarebehandlingens början, eller understundom
redan från och med samma dag, som läkarebehandlingen började.
I försäkringen inbegrepes i allmänhet äfven skada till följd af olycksfall
utom arbetet. Man kunde icke förtänka arbetarne, att de sökte
bibehålla dylika förmåner, vid hvilka de redan hunnit vänja sig; och
många arbetsgivare ansåge sig böra tillmötesgå arbetarnes önskningar
härutinnan.

I flere fall hade arbetsgivare gjort framställning angående försäkring
i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning jämväl under karenstiden.
Då i anledning däraf upplysning lämnats, att riksförsäkringsanstalten
icke vore befogad att meddela sådan försäkring, hade arbetsgivaren
hellre vändt sig till enskild försäkringsanstalt. Riksförsäkringsanstaltens
ortsombud hade ock gång på gång Idagat öfver ifrågavarande
inskränkningar, i synnerhet beträffande karens Oden, och framhållit, att
arbetsgifvarne på grund däraf ansåge sig icke kunna eller böra taga
försäkring i riksförsäkringsanstalten.

Väl hade i dylika fall framhållits, att de på kortare tid öfvergående
sjukdomsfallen lämpligen borde regleras genom sjukkassorna, eller att
kostnaderna för sjukhjälp under karenstiden efter t. ex. en krona om
dagen vore så litet betydande, att arbetsgifvarne eller arbetarne utan
synnerlig olägenhet kunde stå denna risk själfva. Det ansåges emellertid
af mången, att värdet af försäkring i riksförsäkringsanstalten icke
vore så synnerligen stort, då ersättning därifrån endast utginge för en
jämförelsevis obetydlig del af hela antalet olycksfall, låt vara att denna
mindre del vore den drygaste i afseende å ersättningsbeloppens storlek.

Då förhållandet nu vore sådant, vore det klart, att till följd af
ifrågavarande begränsning tillslutningen till riksförsäkringsanstalten ej
blefve så stor som den eljest skulle blifva och gagnet af riksförsäkringsanstalten
sålunda mindre än afsedt varit. Vunnes genom borttagande
af förberörda inskränkningar i riksförsäkringsanstaltens befogenhet
att meddela försäkring större tillslutning till densamma, komme detta

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

förhållande att hafva en för samtliga försäkringstagare i riksförsäkringsanstalten
fördelaktig inverkan i afseende å premiesättningen. Ju större
statistiskt material riksförsäkringsanstalten erhölle och ju snabbare
detta material förvärfvades, desto säkrare kunde riksförsäkringsanstalten
beräkna den för täckande af dess risker behöfliga nettopremien och
desto tidigare kunde mot risken fullt svarande premier erhållas.

Det hade framhållits, att väsentliga svårigheter skulle möta för en
central försäkringsanstalt att utreda de talrika lindrigare olycksfallen,
och att förvaltningskostnaderna i anledning af dessa lindrigare olycksfall
icke skulle komma att stå i någon rimlig proportion till de utgående
ersättningarna. Obestridligt vore, att reglerandet af ifrågavarande
skador komme att kräfva mycket arbete och besvär; men då de enskilda
försäkringsanstalterna hade dylik försäkring af rätt betydlig omfattning
och kunnat under lång tid fortsätta därmed, syntes det väl låta sig
göra för riksförsäkringsanstalten att öfvervinna förefallande svårigheter.
I händelse rättigheten för riksförsäkringsanstalten att meddela försäkring
utsträcktes i angifna riktningar, vore det dock nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten
icke finge allt för trånga gränser att röra sig inom,
utan lämnades frihet att ordna denna försäkring — hvilken naturligen
icke borde medgifvas utan att. i samband därmed tecknades s. k. lagförsäkring
— såsom under särskilda omständigheter kunde finnas lämpligast.
Riksförsäkringsanstalten borde sålunda lämnas frihet att i försäkringsvillkoren
intaga, bland annat, sådana bestämmelser, som kunde
finnas ändamålsenliga till förhindrande af simulation eller som kunde
lända till minskning af arbetet med skadornas reglerande.

En utsträckning af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet
i förut antydd riktning komme naturligtvis att medföra en höjning af
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader. Genom en lifligare anslutning
till riksförsäkringsanstalten komme visserligen riksförsäkringsanstaltens
utlåtande i de fall, som afsåges i 15 § af lagen den 5 juli
1901, att påkallas i mindre utsträckning än eljest skulle vara fallet;
och därest riksförsäkringsanstalten medgåfves att meddela försäkring
jämväl för olycksfall utom arbetet, komme detta i de fall, i hvilka
sådan försäkring tagits, att medföra en afsevärd lättnad vid regleringen
af inträffade skador, då i dessa fall en eljest ofta tidsödande och besvärlig
undersökning af de omständigheter, under hvilka olycksfallet
skett, blefve obehöflig. Arbetet inom riksförsäkringsanstalten, särskildt
å skaderegleringsbyråu, komme dock i allt fall att i väsentlig grad ökas.

Att med noggrannhet beräkna den ökning af förvaltningskostnaderna,
som — utöfver den kostnadsökning, hvilken vore en gifven följd

7

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

af en större anslutning till riksförsäkringsanstalten — kunde anses
såsom direkt härflytande från den föreslagna utvidgningen af riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, läte sig naturligtvis icke göra, då storleken
af denna ökning väsentligen berodde på det antal arbetare, som
komme att tillförsäkras ersättning äfven under karenstiden.

För att emellertid vinna någon föreställning om ifrågavarande ökning
af förvaltningskostnaderna vore det nödvändigt att utgå från ett
bestämdt antagande; och syntes därvid lämpligen till grund för beräkningen
böra läggas, att ett antal af 50,000 arbetare skulle blifva försäkrade
med rätt till ersättning under karenstiden.

På grund af officiella uppgifter från enskilda försäkringsanstalter
torde kunna antagas, att bland de 50,000 arbetarne skulle komma att
inträffa omkring 6,000 olycksfall förutom de, som enligt lagen af den
5 juli 1901 skulle föranleda till ersättning. Riksförsäkringsanstalten
skulle sålunda utom dessa senare olycksfall hafva att behandla omkring
20 olycksfall dagligen; och för det därigenom föranledda arbetet syntes
det vara nödvändigt att anställa extra biträden, till hvilkas aflönande
icke syntes kunna beräknas mindre än sammanlagdt 3,000 kronor.
Vidare behöfdes för hvarje olycksfall läkarebetyg, som måste ersättas
af riksförsäkringsanstalten efter ett pris ej understigande två kronor
för hvarje, hvithet utgjorde minst 12,000 kronor. Därjämte åtginge
för skadornas reglering en del trycksaker m. m., därför kostnaden syntes
kunna anslås till omkring 1,200 kronor.

Kostnaden för ortsombud komme äfven att ökas. Antoges premien
för försäkring med rätt till ersättning under karenstiden blifva
i genomsnitt två kronor högre än för försäkring omfattande allenast
den rätt till ersättning, som lagen medgåfve, och utginge ombudsarfvodet
med sex procent af premien, ökades denna kostnad med sex
procent af 100,000 kronor eller med 6,000 kronor.

Den årliga ökningen af förvaltningskostnaderna skulle således under
de angifna förutsättningarna blifva omkring:

för arbetet inom riksförsäkringsanstalten .. kr. 3,000: —

5) läkarebetyg ................................................. » 12,000: —•

» trycksaker m. in........................................... » 1,200: —

D ortsombudon.......................... » 6,000: -

summa kronor 22,200: —

Därtill skulle komma ökning af kostnaden för postsparbankens
bestyr med ifrågavarande försäkrin^sgöromål, hvilken ökning emellertid
icke syntes blifva af någon afsevärd betydenhet.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Vid ökningen af förvaltningskostnaderna syntes man emellertid
icke böra fästa alltför stort afseende, om genom utsträckningen af rätten
till erhållande af försäkring i riksförsäkringsanstalten anslutningen till
riksförsäkringsanstalten ökades. Arbetsgifvarne erhölle då försäkringför
minsta möjliga premie, väsentligt lägre än om de skulle nödgas
för de 60 dagarnas skull taga försäkring i enskilda försäkringsanstalter;
och arbetarnes rätt till erhållande af lagstadgad ersättning vid olycksfall
blefve mera tryggad.

Vidkommande frågan, huruvida försäkringstagarne borde vidkännas
de ökade förvaltningskostnader, som utsträckningen af försäkringsrätten
komme att medföra, skulle, om en sådan princip genomfördes, detta
nödvändiggöra ett uppdelande af förvaltningskostnaderna, men en sådan
uppdelning kunde icke utan största svårighet genomföras, och huru
samvetsgrant den än företoges, syntes den alltid komma att gifva
anledning till missnöje. Med hänsyn därtill och då för arbetarne fördelarne
af en på försäkring i riksförsäkringsanstalten grundad rätt till
ersättning uti ifrågavarande omfattning för följderna af olycksfall finge
betraktas såsom synnerligen stora samt dessutom staten redan nu
betalade förvaltningskostnaderna för annan försäkring än sådan, som
afsåge öfvertagande af arbetsgifvares ersättningsskyldighet enligt lagen
den 5 juli 1901, syntes lämpligast vara, att ifrågavarande ökning af
riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, i händelse riksförsäkringsanstalten
erhölle vidgad befogenhet i afseende å rätten att meddela
försäkring, finge gäldas på samma sätt som riksförsäkringsanstaltens
öfriga förvaltningskostnader.

Med åberopande af de skäl, som sålunda anförts, för en utsträckning
af riksförsäkringsanstaltens försäkringsverksamhet och då en dylik utsträckning
icke syntes försvåra eller fördröja ett slutligt ordnande af
sjukkasseväsendet eller genomförande af allmän invaliditet sförsäkring,
har riksförsäkringsanstalten i underdånighet hemställt, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen borde medgifvas,

art, därest arbetsgifvare eller arbetare, som i riksförsäkringsanstalten
toge försäkring i den omfattning, som funnes medgifven i lagen angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901, önskade erhålla tilläggsförsäkring, afseende utbekommande af ersättning
från tidigare dag än den sextionde efter olycksfallet eller
ersättning jämväl för olycksfall utom arbetet, sådan tilläggsförsäkring
måtte kunna af riksförsäkringsansfälten beviljas mot afgift, bestämd i

9

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

enlighet med de i 25 § af berörda lag stadgade grunder, och enligt
bestämmelser, som af riksförsäkringsaustalten meddelades; samt

att den ökning af riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader,
som föranleddes af en dylik utsträckning af riksförsäkringsanstaltens
försäkringsverksamhet, måtte bestridas af statsmedel, på sätt som gällde
beträffande riksförsäkringsanstaltens öfriga förvaltningskostnader.

Då det naturligtvis vore af största vikt att känna det tillskott till
riksförsäkringsanstaltens premier, som skulle kräfvas för att ersättningskulle
utgå äfven under karenstiden med en krona för dag, hade riksförsäkringsanstalten
sökt att beräkna nämnda tillskott. Därvid hade
riksförsäkringanstalten begagnat dels de registrerade sjukkassornas
uppgifter och dels uppgifter å premier vid försäkring i enskilda försäkringsanstalter,
kombinerade med uppgifter i Hj. Gullbergs undersökning
»Olycksfall i arbetet år 1897»; och hade riksförsäkringsanstalten
därvid funnit, att nämnda tillskott syntes uppgå till i genomsnitt
två kronor för arbetare. Ökningen blefve, såsom lätt syntes, väsentligt
olika för olika yrken, men kunde för närvarande därom icke lämnas
några fullt exakta upplysningar. Till belysning i nämnda hänseende
ville emellertid riksförsäkringsanstalten meddela följande sammanställning,
grundad på de till Eders Kungl. Maj:t för åren 1899 och 1900
inkomna uppgifter från registrerade sjukkassor:

1 8 9 9.

1 9 0 0.

Yrkesgrupp

Antal med-lemmar.

Antal sjuk-dagar.

Pre

kr.

mie

öre.

Antal med-lemmar.

Antal sjuk-dagar.

Pre

kr.

mie

öre

Mekaniska verkstäder .........

10,301

23,645

2

30

9,611

24,192

2

51

Bokbinderier och Boktryckerier

2,854

1,891

—

66

3,270

3,669

1

12

Sågverk ............................

2,695

6,800

2

52

2,999

6,404

2

14

Textilfabriker.....................

1,018

1,115

1

09

1,148

952

—

83

Cellulosa-, pappers- och sulfit-fabriker ...........................

572

753

1

32

812

1,036

1

28

Gasverk ...........................

680

1,267

1

86

735

1,036

1

41

Skofabriker........................

442

270

—

61

569

601

1

06

Snickerifabriker..................

506

752

1

49

449

987

2

20

Cementfabriker ..................

410

605

1

47

432

1,161

2

69

Bryggerier ........................

344

629

1

83

311

576

1

85

19,822

37,727

1

90

20,336

40,614

2

—

Bih. till Riksd. prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

2

10

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

Under rubriken »Antal medlemmar» i sammanställningen vore upptaget
sammanlagda antalet medlemmar i de undersökta sjukkasseuppgifterna,
under »Antal sjukdagar» sammanlagda antalet dagar, för
Indika sjukhjälp, i hvarje fall intill högst 60 dagar, utgått från sjukkassorna
på grund af olycksfall i eller utom arbete, samt under »Premie»
den årliga afgift för arbetare, som erfordrats för täckande af en med
en krona för dag utgående sjukhjälpsersättning under karenstiden.

Med anledning af denna riksforsäkringsanstaltens framställning
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke en jämkning i de för
riksforsäkringsanstaltens verksamhet stadgade grunder kan finnas vara
af nöden. Onekligen har riksforsäkringsanstaltens verksamhet under
det förflutna året icke erhållit den omfattning, som varit förväntad.
Vid anstaltens inrättande beräknades, att medeltalet försäkrade arbetare
skulle komma att uppgå till minst 100,000, men i stället har under
det förflutna året försäkring sökts allenast för något öfver 32,000
arbetare. De flesta arbetsgivare, hvilka genom lagen den 5 juli 1901
ålagts skyldighet att utgifva ersättning för skada i följd af inträffadt
olycksfall i arbetet, hafva, i stället för att öfverflytta denna risk på
riksförsäkringsanstalten, föredragit att antingen själfva stå densamma
eller att trygga sig däremot genom försäkring i enskilda försäkringsföretag.
På grund af hvad som meddelats af riksforsäkringsanstaltens
ortsombud synes man utan tvekan kunna draga den slutsatsen, att
orsaken härtill i väsentlig mån ligger i de för riksforsäkringsanstaltens
verksamhet gifna bestämmelser, på grund af hvilka denna anstalt, frånsedt
de undantag, som stadgandena i 23 och 24 §§ innebära, icke
äger meddela försäkring i vidsträcktare omfattning än ersättningsskyldighet
enligt 1901 års lag åligger arbetsgifvare. Särskildt synes det,
förhållande, att ersättning ej kan betingas under de första sextio dagarne
efter inträffadt olycksfall, den s. k. karenstiden, i detta hänseende haft
ofördelaktig verkan. Som i riksforsäkringsanstaltens skrifvelse framhållits,
följa de enskilda försäkringsanstalterna i detta hänseende andra
principer, i det att ersättning i allmänhet kan i dessa anstalter betingas
redan från och med fjärde dagen efter olycksfallet. Redan före tillkomsten
af 1901 års lag voro arbetarne till stort antal på arbetsgifvarnes
bekostnad försäkrade på sådana villkor i enskilda försäkringsanstalter.
Då arbetsgifvarne förklarligt nog icke ansett sig kunna eller
böra beröfva arbetarne de förmåner, som de sålunda åtnjutit, och arbetsgifvarne
naturligtvis ej heller velat anlita mera än en försäkringsgifvare,
har följden blifvit den förut angifna. Men det kan uppenbar -

It

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 07.

ligen icke vara likgiltigt, om riksförsäkringsanstaltens verksamhet sålunda
begränsas. En dylik begränsning innebär nämligen, att anstalten
icke kommer att bereda den lättnad i tillämpningen af lagen angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, som man
med anstaltens inrättande afsett. Det vill därför synas, som om det,
för att riksförsäkringsanstalten skall erhålla den ställning och betydelse,
som den bör hafva, är af nöden att göra sådan ändring i grunderna för
riksförsäkringsanstaltens verksamhet, att arbetsgivare, som i anstalten
försäkrar sina arbetare, må vara berättigad att, därest ban det önskar,
betinga arbetarne ersättning jämväl under kareustiden. Därmed följer
då rätt äfven för arbetare, som tager försäkring i anstalten, att betinga
sig sådan ersättning. Hvad däremot angår riksförsäkringsanstaltens
hemställan, att arbetsgivare eller arbetare, som i anstalten
tager försäkring mot olycksfall i arbetet, skulle medgifvas rätt att
jämväl erhålla försäkring, afseende olycksfall utom arbetet, är jag
af den mening, att ändring ej bör ske i nu gällande grundsatser, enär
försäkring af nyssnämnda beskaffenhet synes vara helt och hållet främmande
för riksförsäkringsanstaltens ändamål.

Att kostnaderna jämväl för den sålunda utvidgade försäkringsverksamheten
bestridas af statsmedel synes ej möta någon betänklighet.
Till denna fråga torde jag få återkomma, sedan det lagförslag, som
den ifrågasatta anordningen nödvändiggör, undergått förberedande behandling.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag lålit upprätta
förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag
af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, hemställde departementschefen
i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver
detta förslag måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler
genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna nådigt bifall.

Ex protocollo:

Pehr Thyselius.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete skall hafva följande
ändrade lydelse:

Arbetsgivare, som enligt 10 § i riksförsäkringsanstalten försäkrar
sina arbetare mot olycksfall, vare berättigad att genom försäkring i
samma anstalt betinga arbetarne, utöfver den ersättning som enligt 4 §
utgår, sjukhjälp eller lifränta enligt de grunder som i 4 § sägas sålunda,
att arbetare, hvilken genom olycksfallet lidit väsentlig nedsättning af
arbetsförmågan, skall, ehvad nedsättningen af arbetsförmågan varar mer
än sextio dagar eller ej, erhålla sjukhjälp för tiden från det skadan inträffade,
samt att åt arbetare, hos hvilken, i följd af skada som i 4 §
2 mom. afses, förlusten eller minskningen af arbetsförmågan inträdt
före sextioförsta dagen efter olycksfallet, lifränta skall utgå från den
tid, då förlusten eller minskningen inträdde.

Vill arbetsgivare, som utöfvar annan verksamhet, än i denna lag
afses, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning
enligt de i denna lag stadgade grunder för skada till följd af olycksfall,
som härflyter från utöfningen af den verksamhet, vare därtill berättigad.

Har sådan försäkring, som i denna § sägs, ägt rum, skall hvad i
denna lag finnes stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

13

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta
domstol onsdagen den 24 februari 1904.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claeson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Grefberg,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren
Hellner föredrog

dels utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 5 innevarande februari, utvisande, att
högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas öfver upprättadt förslag till lag om ändrad
lydelse af 23 § i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd af olycksfall i arbete, dels ock omförmälda lagförslag; varande
förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Claeson, Hellström, Billing, Bohman, Grefberg och
Quensel lämnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Carlson yttrade: »I 10 §_af lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbetejstadgas,. att genom statens
försorg inrättas en riksförsäkringsanstalt för öfvertagande af arbetsgifvares
ersättningsskyldighet, och att arbetsgifvare är berättigad att i
anstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall, som i lagen afses, med

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

den verkan, att arbetsgifvaren, så långt försäkringen räcker, varder
från ersättningsskyldighet enligt lagen fri.

Häraf synes följa, att arbetsgifvaren, om han icke vill låta anstalten
öfvertaga hela ersättningsskyldigheten, är gent emot arbetaren berättigad
icke allenast att inskränka försäkringen till vissa procent af ersättningsskyldigheten
utan äfven att öfverhufvud göra hvilka inskränkningar
som helst i försäkringen. Däremot är det icke fullt klart, om man
velat tillerkänna arbetsgifvaren en lika vidsträckt rätt äfven gent emot
riksförsäkringsanstalten, så att denne skulle vara skyldig att meddela
försäkring med hvilken karenstid, ej understigande 60 dagar, som helst,
eller försäkring endast mot invaliditet, eller endast mot dödsfall, eller,
vid dödsfall, till förmån endast för änka eller endast för barn o. s. v.
I annat fall skulle dessa frågor hafva gjorts beroende på de närmare
föreskrifter, som af Konungen enligt 26 § meddelas, eller på anstaltens
eget bepröfvande.

I föreslagna första stycket af 23 § är fråga om arbetsgifvares rätt
gent emot anstalten att utsträcka försäkringen; och är förslaget tydligt
därutinnan, att arbetsgifvaren äger rätt att erhålla en försäkring utan
karenstid. Däremot synes icke fullt klart, om meningen är, att anstalten
skall äga rätt och plikt att meddela försäkring med viss, af arbetsgifvaren
bestämd karenstid, kortare än 60 dagar.

Det vore, enligt min mening, önskligt, att lagen och förslaget förtydligades
i nu angifna afseenden.»

In fidem
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

15

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 mars 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,

von Friesen och
Virgin.

Sedan justitieråden Bohman och Grefberg härefter tillstädeskommit,
föredrog, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,
departementschefen statsrådet Westring i underdånighet:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver civilärenden
den 5 nästlidne februari inhämtade yttrande öfver ett samma protokoll
bilagdt förslag till lag om ändrad lydelse af 23 § i lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete; och
hemställde departementschefen, att förslaget, som af högsta domstolens

16

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

fleste ledamöter lämnats utan anmärkning, måtte genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall och förordnade, att till
Riksdagen skulle aflåtas proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Josias Montgomery.