Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
1
N:o 92.
Kung!,. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående lån
af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare att
på landsbygden förvärfva egna hem; gifven Stockholms
slott den 29 februari 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbraksärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen,
att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren
1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor,
att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgivare,
hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle
att på landsbygden förvärfva egna hem, samt
att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla
följande allmänna villkor och bestämmelser:
Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas
till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant
eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda
byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för
idkande af jordbrak (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden
är det väsentliga (bostadslägenhet).
Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller
kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen
af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel
att i någon män bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof
af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i
regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.
Bill, till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå,
då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst
fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument,
brandförsäkringsliandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga
handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå
befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är
om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar
af samma värde.
Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.
Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som
önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd
för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före
det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Magt göra underdånig
ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd
att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för
bildande af bostadslägenheter.
Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått
lånet, efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i
statskontoret emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret
eller order ställd, af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall
innefatta låntagarens åtagande att återbetala lånet i den ordning, här
nedan stadgas.
Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan
någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret afkunna af statskontoret
godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast
inteckningar i egnahemslägenheter, ej heller borgen, där den ej
är utfärdad af kommun.
Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad,
därest lånet icke blifvit lyft före den 1 november det år, för hvilket
lånet beviljats.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter
därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar, som af
statskontoret godkännas.
Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af
egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.
Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma
i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare dispo
-
fl
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
neradt, skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med
lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret
inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej
Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne
rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.
Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare
genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8
sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd
för bildande af eget hem disponerad^ skall sådant lånebelopp, där
ej hushållningssällskapet, föreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl.
Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående
understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret
inbetalas.
Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare utbekommet
lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning,
som här ofvan i detta moment sagts, med afseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.
A amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo
gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas
tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första
kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången
af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits.
Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.
Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom.
7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr
än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid
sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående
delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.
Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening
eller arbetsgifvare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren
till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande år.
Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap,
förening eller arbetsgifvare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt,
hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till
utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af
bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder
af hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare redan utlämnadt
låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
eller eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom
årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp,
till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren
återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.
Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare,
som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse bär ofvan
meddelade bestämmelser i fråga om ränte- och kapitalbetalning, eller
underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande
att aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven
tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl.
Magt, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta skall
anses vara till återbetalning genast förfallet.
Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap,
förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del
af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren
och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt,
innehållande, förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets
åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga,
bestämmelser i följande afseenden, nämligen:
beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet, för
hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap af
jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;
rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga
om ränta och återbetalning;
huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer
lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;
angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till
fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp
skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;
beträffande Indika byggnader böra å lägenheten uppföras och tiden,
inom hvilken de böra vara fullbordade;
rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande
och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom
angående den kontroll från understödgifvarens sida, som understödstagaren
skall vara skyldig underkasta sig.
Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse,
att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan säkerhet
än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor
i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats;
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92. 5
dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas
till fem månader, att ticfön, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna
skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,
vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till
februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt,
understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden
på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven
före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren
att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet
till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:
a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits
i fråga om lägenhetens bebyggande;
b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalbetalnig;
c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om
byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom
så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt
betryggande;
e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp
eller annat fång öfvergår till ny ägare;
f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets
beviljande;
g) om ''eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,
med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två
exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift
af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter
detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.
Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej
vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande
af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen
göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som
undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande
af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruks
-
6 Kungl. Maj ds <Nåd. Proposition N:o 92.
styrelsen afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för
lånerörelsen under det nästföregående året.
Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och af betalningar
å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes
försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och
redovisade.
Vidare vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen,
att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som
i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom
medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af
ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig,
för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt
att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen
anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af
för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster
ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap eu half
procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet
på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån
vid årets början häftat till staten.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med
afl kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Tkeodor Odelberg.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
7
Utdrag af protokollet öfver jordbruJcsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 29 februari 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
l:o.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde:
Med anledning af vid 1899 års riksdag väckta motioner om vidtagande
af åtgärder från statens sida i ändamål att bereda mindre bemedlade
arbetare ökad möjlighet att förvärfva egna hem, aflät Riksdagen
den 13 maj nämnda år skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. I denna
skrifvelse framhöll Riksdagen, hurusom den fråga, hvilken i motionerna
berördes, utan tvifvel vore af stor vikt. Också hade den ej af Riksdagen
lämnats obeaktad. Afsevärda åtgärder för beredande af egna
jordbruk åt obemedlade och mindre bemedlade hade af Riksdagen vidtagits,
i hvilket afseende kunde erinras om Riksdagens beslut angående
försäljning af mindre kronolägenheter samt dess år 1894 lämnade medgifvande
i fråga om styckning af och afsöndring från kronodomäner.
Angående lån
af statsmedel
för beredande
af egna hem.
1899 års riksdagsskrivelse.
Tillsättande
af kommitté
och resultaten
af kommitténs
arheten.
8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Riksdagen ville dock ej förneka, att önskligt vore, om ökade tillfällen
till förvärfvande af egna hem kunde beredas den del af befolkningen,
som däraf vore i behof. Härvid hade Riksdagen emellertid trott sig
finna, att åtgärder i förenämnda syfte för närvarande borde inskränkas
till underlättande af tillfälle för mindre bemedlade arbetare att å landsbygden
förvärfva denna förmån. Frågor angående anordnande af arbetarbostäder
inom städerna vore nämligen af helt annan innebörd än de,
som afsåge beredande af egna hem å landsbygden. Därvid borde likväl
erinras, att åtgärder till underlättande för arbetare att förskaffa sig
egna hem å landet syntes böra afse äfven de obemedlade arbetare
inom städerna, för hvilka förhållandena medgåfve, att de kunde bo å
närliggande landsbygd. Det hade framhållits, att ifrågavarande ändamål
skulle kraftigt främjas, om tillfälle kunde beredas dem, som sökte förvärfva
sig egna hem, att mot billiga villkor erhålla lån af staten.
Hvad i sådant afseende blifvit anfördt, syntes visserligen Riksdagen
vara värdt att uppmärksammas, men, då någon utredning i detta ämne
icke förelåge, hade Riksdagen icke velat inlåta sig på bedömande af
de antydda åtgärderna. Det syntes emellertid Riksdagen önskvärdt, att
denna, liksom öfriga på förevarande angelägenhet inverkande frågor,
underkastades en allvarlig pröfning. Med anledning af de väckta
motionerna anhöll Riksdagen därför uti sin ifrågavarande skrifvelse,
att Kungl. Maj:t behagade föranstalta om utredning, huruvida och i
hvilket afseende ytterligare åtgärder kunde vidtagas för beredande af
tillfälle för mindre bemedlade arbetare att på landsbygden förvärfva
sig egna hem samt därefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.
Vid underdånig föredragning den 10 juli 1899 af denna Riksdagens
skrifvelse fann Kungl. Maj:t godt tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredningen;
och afgaf kommittén, som, efter det flera förändringar i dess sammansättning
ägt rum, slutligen utgjordes af bäradshöfdingen H. Claeson
såsom ordförande samt bruksägaren G. Benedicks, direktören S. Palme,
kaptenen H. Pantzarhielm, hemmansägaren P. G. Petersson i Fräntorp
och lektorn P. Waldenström såsom ledamöter, den 22 juni 1901 underdånigt
betänkande.
Uti inledningen till detta sitt betänkande har kommittén till en
början framhållit, hurusom enligt allmänt språkbruk uttrycket eget hem
användes i mer än en betydelse. Det kunde i vidsträckt bemärkelse
beteckna hvarje bostad, hvaröfver innehafvaren ägde att med andras
uteslutande fritt förfoga, och omfattade då icke blott eget hus, vare
9
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.
sig på egen eller annans mark, utan äfven en på viss tid upplåten
lägenhet inom annans hus. 1 inskränkt och egentlig bemärkelse
betecknade det eget hus på fri och egen grund. Det vore endast i den
sista bemärkelsen, kommittén i betänkandet använde detta uttryck. Staten
syntes nämligen icke böra vidtaga åtgärder i syfte att understödja
arbetarne i deras sträfvande efter egna hem med mindre, än att de
sålunda bildade hemmen förvärfvades under äganderätt, som omfattade
såväl själfva jordområdet som åbyggnaderna.
Efter att vidare hafva erinrat därom att, i enlighet med den
begränsning af frågan, redan Riksdagen uti sin förenämnda skrifvelse
den 13 maj 1899 gjort, kommitténs uppdrag afsett utredning allenast
beträffande egna hem på landsbygden, bär kommittén, jämte förmälan
att till städernas områden enligt kommitténs mening måste hänföras all
inom eller utom de fastställda stadsplanerna belägen mark, som funnes
inom städernas rågångar och alltså enligt 6 kapitlet 1 § rättegångsbalken
tillhörde stadsdomstols jurisdiktion, i fråga om betydelsen af, att
arbetare förvärfvade egna hem, anfört följande.
»Nyttan däraf, att arbetare sättas i stånd att förvärfva egna hem,
är lätt insedd och lär vara så allmänt erkänd, att någon vidlyftig utredning
därom icke torde vara behöflig. Vissa allmänna synpunkter
har kommittén emellertid ansett sig böra framhålla. Saken har betydelse
både för arbetaren, för arbetsgifvaren och för samhället.»
»Behofvet af egna arbetarhem gör sig mest gällande å sådana
orter, där sunda och lämpliga bostäder för arbetare eljest icke finnas
tillgängliga i tillräcklig mängd. Oskäligt uppdrifna hyror, trångboddhet
och inneboendesystem i förening med, hvad som kanske är mest upprörande,
en tydlig afvoghet hos hyresvärdarne att öfverhufvud uthyra
lägenheter till arbetare, som hafva många barn och därför bäst behöfva
en sund och rymlig bostad, äro vanliga följder af bostadsbristen. På
samma gång bostadsnöden är störst i de större städerna, är det emellertid
tillika i regeln svårast att i eller invid dessa städer upprätta egna
hem för arbetarne. Af de lokala förhållandena i hvarje särskildt fall
måste bero, i hvilken mån bostadsbristen kan afkjälpas genom bildande
af egna arbetarhem, och till hvilken utsträckning andra åtgärder hora
för ändamålet tillgripas.»
»Frågan får emellertid icke reduceras till blott en bostadsfråga.
Det egna hemmet bereder arbetaren äfven andra fördelar. Hos de flesta
människor förefinnes, i högre eller lägre grad, en åstundan efter oberoende
och själfständighet, hvartill gemenligen sluter sig en önskan att
nå fram till en bättre samhällsställning. Dessa allmänt mänskliga och
Bill. till Eiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
naturliga böjelser spela en viktig roll för frågan om egna hems förvärfvande.
Den lägenhet, som bildar arbetarens hem, utgör ett föremål
för hans särskilda intresse och omtanke, och ägandet däraf skall ofta
ingifva honom en känsla af trygghet och tillfredsställelse, som inverkar
förmånligt på hela hans lifsåskådning. I många fall lär han också finna
tillfälle att på lägenheten nedlägga arbete, som eljest icke kunnat göras
fruktbärande, eller penningar, som under andra förhållanden möjligen
fått en mindre nyttig användning. Förbättringar å fastigheten liksom
afbetalningar å skulden komma arbetaren själf eller hans familj till
godo, och tanken därpå skall utan tvifvel utgöra en kraftig driffjäder
till arbetsamhet och sparsamhet. Äfven för arbetarens barn har det
egna hemmet en betydelse, som icke kan skattas för högt.»
»Att arbetarne förvärfva egna hem, är af vikt för arbetsgifvarne
hufvudsakligen därför, att ökad stadga i arbetsförhållandena på detta
sätt kan vinnas. När arbetaren förvärfvat eget hem å en ort, är han
ock närmare fästad vid denna ort och det arbete, som där står honom
till buds. Detta är af särskild betydelse för kikare af jordbruk, hvilka
under närvarande förhållanden, genom jordbruksarbetarnes benägenhet
att draga sig till städerna eller andra medelpunkter för industriell verksamhet,
ofta äro i saknad af nödig arbetskraft. Äfven för arbetsgivare,
som endast vissa tider behöfva anlita tillfälliga arbetare, kan det vara
till väsentligt gagn, att genom egna hem vid orten fästas arbetare,
som under särskilda delar af året ägna sig åt jordbruksarbete, men
under den öfriga tiden, då tillgång till sådant arbete ej finnes, åt en
annan yrkesgren, inom hvilken deras arbetskraft då bättre behöfves.»
»Obestridligt är, att staten måste vara i hög grad intresserad af,
att arbetarbefolkningen, som utgör en så stor del af landets invånare,
lefver under lugna, förnöjsamhet alstrande villkor. Fn bofast, själiständig
arbetarstam bildar alltid ett tryggt och pålitligt element i samhället.
För näringslifvets sunda utveckling inom samhället kräfves ock
en lämplig fördelning af arbetskraften emellan jordbruk och industri.
Ur denna synpunkt liar staten särskildt intresse af, att arbetskraft tillföres
jordbruket, hvarmed också landets uppodling och ett intensivare
bruk af jorden befordras. Med allt skäl torde jämväl kunna antagas,
att det egna hemmet skall hos arbetaren stärka känslan för hembygd
och fosterland, hvilket i sin mån bör minska benägenheten att utvandra.»
1 afseende å behofvet af och sätten för statens mellankomst för
arbetarhems bildande har kommittén, under erinran att i vårt land
redan under nuvarande förhållanden ett icke obetydligt antal arbetare
förvärfvat egna hem, framhållit att, äfven om det kunde sägas, att ett
afsevärdt antal arbetare, därest de redan från början af den tid, då de
11
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
finge aflönadt arbete, hade såsom mål att förvärfva eget hem, skulle
kunna hopspara hvad därtill erfordrades, så syntes dock, särskildt för
jordbruksarbetarne, hinder ofta möta, äfven om de voro sparsamma, att
inom en ej allt för aflägsen framtid vinna ett sådant mål. Därtill
komme, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, att unga arbetare
i regeln ej ville underkasta sig de med en sådan sparsamhet förenade
försakelser, med mindre något dem kärt och nära stående ändamål
särskildt eggade dem därtill. Det vore därför mycket vunnet, om genom
statens mellankomst sparsamma arbetare blefve satta i stånd att tidigare,
än eljest kunde ske, förvärfva egna hem. Om nämligen den unge
arbetaren redan från början visste, att lian, efter att hafva samlat en
viss mindre grundplåt till det egna hemmet, kunde påräkna statens
hjälp att uppnå målet, så blefve det en eggelse till sparsamhet. Om
ock endast en jämförelsevis ringa del af arbetarne såmedelst skulle
förmås till större omtänksamhet och sparsamhet, så vore samhällets
vinst därpå ej att skatta lågt. Statens mellankomst kunde tänkas äga
rum under olika former. Om staten lämnade lån för ifrågavarande
ändamål, skulle säkerligen egna hem kunna förvärfvas af många arbetare,
för hvilka det hvarken vore lätt eller klokt att med begagnande af
vanliga former för kredit inlåta sig på ett dylikt företag. Utlåningen
måste dock, för att kunna medföra afsedd nytta, äga rum under lämpliga
villkor, och ansåge kommittén det vara af särskild betydelse, om lånen
kunde förenas med lifförsäkring. Omförmälda hjälpmedel borde tillika
understödjas genom en sådan lagstiftning rörande jordstyckning, som
gjorde passande jordlägenheter lätt åtkomliga för arbetarne. Slutligen
kunde staten vid dispositionen af sina egendomar beakta möjligheten
att å dem bilda arbetarhem.
I anslutning till de af kommittén sålunda uttalade åsikter hafva
kommitténs arbeten resulterat i framläggandet af förslag dels till lag
om egnahemslån af statsmedel, dels till lag angående ändrad lydelse
af §§ 20—31 i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896, dels ock till lag angående ändrad lydelse
af 6 och 17 §§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875, hvar jämte kommittén afgifvit yttrande angående
bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans mark.
Öfver kommitténs ifrågavarande betänkande hafva, till följd af
särskilda nådiga remisser, underdåniga utlåtanden afgifvits af öfverståthållarämbetet,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län samt
Öfver kommitténs
betänkande
afgifna
yttranden.
Kommitténs
förslug till
ändringar i
j or dstyckfiingslagstiftningen.
Kommitténs
yttrande i
fråga om upplåtelser
till
egna hem från
kronans mark.
12 Kungl. Maj ds Isåd. Proposition N:o 92.
landtbruksstyrelsen, som tillika öfverlämnat yttrande af hushållningsällskapens
under november månad 1901 samlade ombud.
Därjämte hafva särskilda yttranden afgifvits, af domänstyrelsen i
fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans
mark, af landtmäteristyrelsen och kammarkollegium öfver kommitténs
förslag till ändringar i lagen om hemmansklyfning m. m. och af kammarkollegium
tillika i fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från
kronans mark, af statskontoret öfver de delar af betänkandet, som beröra
frågan om beredande af egnahemslån af statsmedel, samt af fullmäktige i
riksgäldskontoret öfver den af kommittén för egnahemslånen föreslagna
räntefot.
Af de utaf kommittén till egnahemsfrågans främjande föreslagna åtgärder
har jag nu för afsikt att underställa Kungl. Maj:ts pröfning frågan
om statslån för egna hems bildande.
Beträffande hvad kommittén i öfrigt föreslagit och yttrat, vill jag,
hvad angår de af kommittén föreslagna ändringar i jordstyckningslagstiftningen
och i lagfartsförordningen, allenast omnämna, att dessa ändringar
afse, att den inskränkning i rätten till afsöndring, som i 1896 års lag
förekommer, nämligen att endast en femtedel af hemmans ägoområde
må utan särskild!, tillstånd afsöndras, skulle ur lagen borttagas, samt att
i sammanhang därmed äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattningined
jordafsöndringsärenden, till undvikande däraf att, såsom nu sker,
fång af afsöndrad lägenhet skall pröfvas af två myndigheter, skulle
upphöra och pröfningen i dess helhet, bestyret med åsättande af namn
och nummer å afsöndrad lägenhet häruti jämväl inbegripet, öfverflyttas
till den domstol, som har att behandla frågan om lagfart å lägenheten.
De af kommittén i dessa hänseenden föreslagna bestämmelser äro onekligen
ägnade att afsevärdt underlätta möjligheten för arbetare att inköpa de
små lägenheter, hvarå de egna hemmen skola bildas. Frågan torde emellertid
kräfva någon ytterligare utredning, och de lagstiftningsåtgärder, som må
finnas böra vidtagas, tillhöra icke jordbruksdepartementets handläggning.
Sedan ärendet i de delar, som det tillkommer detta departement att.
behandla, slutligen afgjorts, torde jag därför ock komma att söka utverka
nådig föreskrift därom, att ifrågavarande författningsförslag jämte
i anledning af desamma afgifna yttranden skola för vidare behandling
öfverlämnas till justitiedepartementet.
I fråga om bildande af egna hem genom upplåtelser från kronans
mark har kommittén, som icke ansett någon ändring i de uti nådiga
brefvet den 25 september 1896 meddelade bestämmelser angående
lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner erforderlig, där
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
emot framhållit, att det i många fall inträffade, att staten vid inköp af
skogsegendomar komme i besittning af odlad eller odlingsbar mark,
som icke med fördel kunde för sig utarrenderas, och att kommittén
därför ansåge önskligt, att det toges under öfvervägande, om och i
hvilken mån upplåtelse af sådan mark till arbetarhem borde äga rum.
Vidare har kommittén, under uttalande, att kommittén ansåge billighet
och följdriktighet fordra, att såsom en allmän grundsats fästsloges, att
eu arbetare skulle kunna lika fullständigt komma i åtnjutande af de i
den af kommittén föreslagna lagen om egnahemslån upptagna förmåner,
när han köpte sin lägenhet af kronan, som när han förvärfvade den
genom köp af en enskild person, påpekat, hurusom vid vissa upplåtelser
af lägenheter från kronans mark, nämligen vid en del järnvägsstationer
äfvensom vid grufplatser i Norrbottens län, såsom villkor föreskrifvits,
bland annat, att köpebref å lägenheten icke meddelades förr, än lägenheten
blifvit bebyggd. De skäl, som föranledt detta inskränkande villkor,
har kommittén ansett icke föreligga beträffande arbetare, som funnits
böra erhålla statslån, hvarför kommittén ock uttalat lämpligheten däraf,
att vid framtida beslut om dylika upplåtelser iakttoges, att från bestämmelsen
om visst uppskof med köpebrefs utfärdande stadgades undantag
för det fall, att köparen vore en arbetare, som sökte statslån för eget
hems förvärfvande.
Hvad angår kommitténs förslag om upplåtelser af odlad och
odlingsbar mark från skogsegendomar, som för kronans räkning inköpas,
tillåter jag mig erinra, att 1902 års Riksdag, i anledning af därom utaf
Kungl. Maj:t gjord framställning, medgifva, att beträffande till inköpt
skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötseln ansåges
kunna afvttras och uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning
funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde påräknas högre arrende
än 600 kronor, det finge bero af Kungl. Maj:t att efter omständigheterna
i hvarje fall förordna, huruvida egendomen eller området borde för
kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas, samt att,
där Kungl. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom
böra äga rum, det finge på Kungl. Maj:t ankomma att för hvarje fall
bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29 maj 1874, angående försäljning
af vissa hemman och lägenheter, eller nådiga brefvet den 25 september
1896, angående bestämmelser att tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters
upplåtande från kronans jordbruksdomäner, skulle i afseende å
sättet och villkoren för försäljningen tillämpas.
Genom det af Riksdagen sålunda lämnade medgifvandet torde
syftet med kommitténs uttalande i förevarande afseende, såvidt det
-
14
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 92.
samma kan antagas hafva gällt meddelande af allmänna bestämmelser i
fråga om lägenheters upplåtande från inköpta skogsegendomar, få anses
behörigen tillgodosedt. Hvad vidare angår villkoren för framtida upplåtelser
från kronans mark invid järnvägsstationer, gruffält och andra
dylika platser, torde dessa framgent såsom hittills blifva föremål för
pröfning i hvarje särskildt fall; och lär Kungl. Magt därvid icke underlåta
att tillse, i hvad mån meddelade bestämmelser om egnahemslån af
statsmedel kunna finnas böra verka lindring i det af kommittén angifna
afseende för innehafvare af sådant lån.
Kommitténs
förslag beträffande
statslån
för egna1hems
bildande.
Jag öfvergår härefter att redogöra för kommitténs förslag beträffande
statslån för egna hems bildande.
Rörande grunderna för det af kommittén framlagda förslaget till
lag om egnahemslån af statsmedel har kommittén uti sin motivering
lämnat följande öfversikt.
»Statens uppgift vid befordrande af mindre bemedlade arbetares
sträfvan att bilda egna hem bör vara att förhjälpa dem att genom eget
arbete och omtanke kunna uppnå det åsyftade målet. Biståndet bör
därför lämnas genom lån på för arbetare lämpliga villkor, men icke
genom penningunderstöd utan återbetalningsskyldighet. Det senare
torde hvarken vara nödigt eller nyttigt eller arbetarne själfva värdigt.
Det vore icke heller rätt, att vissa samhällsmedlemmar sålunda gynnades
på de öfrigas bekostnad. Låntagarne böra därför till fullo återgälda
lånens belopp samt å lånen erlägga ungefärligen samma ränta, som
staten själf såsom låntagare måste betala.»
»Då det för staten är af stort intresse, att arbetarne förvärfva
egna hem, bör staten vid lämnande af lån för ifrågavarande ändamål ej
hålla sig inom trängre gränser, än nödigt är. I hvarje särskildt fall
bör visserligen tillses, att företaget icke blifver äfventyrlig^ för arbetaren.
Kan det alltså med skäl antagas, att han icke skulle blifva i stånd att
gälda föreskrifven ränta och afbetalning, bör, äfven från synpunkten af
hans eget bästa, lån icke beviljas honom. Men å andra sidan bör i
fråga om statens säkerhet lånrörelsen i viss mån vara grundad på
personligt förtroende till de lånesökande arbetarne, och statens säkerhet
således till någon del bero af deras moraliska halt, deras vilja att göra
rätt för sig och deras förmåga att, äfven med ansträngningar och försakelser,
arbeta och spara för det föresätta målet: besittningen af ett
skuldfritt hem. Denna personliga säkerhet får ej till sin vikt underskattas.
Särskildt under sina resor har kommittén erfarit, att arbetsgivare,
som försökt att genom lån eller borgen förskaffa ordentliga
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
arbetare egna hem, ytterst sällan därigenom tillskyndats förlust. Eu
liknande gynnsam erfarenhet bar vunnits hos de i Sverige och Danmark
för samma ändamål bildade föreningar, åt hvilkas verksamhet kommittén
haft tillfälle att ägna uppmärksamhet.»
»Af stor betydelse är, att en arbetare, som erhåller statslån, icke
för sitt hems förvärfvande ser sig nödsakad att sätta sig i skuld äfven
hos andra. Lån och borgen af enskilde skulle i många tall sätta honom
i eu menlig ställning af beroende.»
»Lånevillkoren har kommittén sökt ordna så, att å ena sidan
arbetaren må hafva verklig nytta åt lånet, men å andra siden statens
bistånd upphöra, när lånet icke längre är behöfligt, eller när arbetaren
visat sig uppenbart ovärdig lånehjälpen. Utlåningen bör äga rum under
så enkla och för arbetaren så litet tryckande former som möjligt. Inga
onödiga begränsningar i dispositionen öfver det egna hemmet böra påläggas
honom. Öfver hufvud taget böra de med tillhjälp af statslån
bildade arbetarhemmen i rättsligt hänseende så litet som möjligt skilja
sig från sådana hem, som tillkomma på annan väg.»
»Slutligen har kommittén, såväl med hänsyn till arbetaren och
hans familj som ur synpunkten af statens säkerhet, funnit det vara
önskvärdt, att med den ifrågasatta lånerörelsen måtte kunna förenas
lifförsäkring i någon lämplig form för de arbetare, som vilja begagna
sig däraf.»
Hufvudinnehållet i lagförslaget med tillhörande motivering är i
. korthet följ ande. I
I anslutning till kommitténs i inledningen till betänkandet uttalade
uppfattning angående uttrycket eget hem, betraktas i lagförslaget
såsom sådant allenast sådan fastighet, där innehafvare]! äger såväl
jordområdet som därå uppförda byggnader. De till egna hem afsedda
lägenheterna borde enligt kommitténs mening delas i två slag: jordbrukslägenheter,
afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening,
och bostadslägenheter, afsedda företrädesvis till bostad. Att genom
fastställande af vissa ytmått angifva bestämda gränser för lägenheternas
storlek, har kommittén icke ansett lämpligt. Med hänsyn till de egna
hemmens ändamål har kommittén emellertid framhållit önskvärdheten
af, att lägenheterna ej tilltoges allt för små. Äfven en bostadslägenhet
borde lämna utrymme för eu trädgårdstäppa eller ett potatisland. Ä
andra sidan borde ingen jordbrukslägenhet vara så stor, att en arbetare
därå hade full sysselsättning och således genom dess förvärfvande skulle
Redogörelse
för kommitténs
förslag
till lag om
egnahemslån.
Egna hem,
deras indelning,
storlek
och värde
samt lånebeloppen.
(§§ 2 och 12.)
Låntagare.
<§§ 3 och 4.;
16 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
upphöra att vara arbetare i vanlig- mening och i stället ingå i de
egentlige jordägarnes klass.
Däremot har kommittén ansett, att en begränsning af lägenheternas
värde måste göras, och i sådant afseende med ledning af från orterna
inkomna uppgifter och under kommitténs resor inhämtade upplysningar
angående kostnaderna för arbetarhem, hvilka kostnader emellertid visat
sig mycket olika på skilda ställen inom landet, funnit sig böra fastställa
ett värde af 4,000 kronor såsom det högsta tillåtna för en med
hjälp af statslån förvärfvad jordbrukslägenhet och af 3,000 kronor för eu
bostadslägenhet. Uti dessa belopp inräknas äfven värdena å åbyggnaderna.
Lånen skulle enligt kommitténs förslag kunna högst utgå, vid
jordbrukslägenhet med lyra femtedelar af sammanlagda värdet å jord
med åbyggnad och vid bostadslägenhet med tre fjärdedelar af samma värde.
Högsta lånebeloppet skulle alltså blifva vid jordbrukslägenhet
3,200 kronor och vid bostadslägenhet 2,250 kronor.
Möjlighet att erhålla lån skulle enligt kommitténs förslag tillkomma
mindre bemedlade arbetare, hvarmed skulle förstås en hvar,
man eller kvinna, som hufvudsakligen af kroppsarbete hade sin utkomst,
och som visserligen ej saknade medel att i någon mån bidraga
till ett eget hem, men vore i behof af kraftigt bistånd för dess förvärfvande.
Kommittén, som funnit, att förhållandena inom Sverige vore alltför
olika, för att en viss summa skulle kunna anses riktigt återgifva, hvad
man på särskilda orter borde inlägga i uttrycket mindre bemedlad, och
att en begränsning genom angifvande af minimum och maximum för
tillgångar eller årsinkomst måste, om den ej skulle verka otillbörligt
hämmande, göras så vidsträckt, att den kunde antagas blifva tämligen
betydelselös, har ansett sig till ledning vid bedömandet af denna fråga
endast böra lämna allmänna anvisningar. Utesluten från statslåns erhållande
borde sålunda hvarje arbetare vara, hvilken ägde så stor del
af det afsedda hemmets värde, att han utan svårighet borde kunna
själ!’ anskaffa återstoden. Å andra sidan vore det icke tillrådligt fölen
person att utan hvarje tillgång inlåta sig på ett så pass omfattande
företag som att med äganderätt förvärfva en fastighet. Med hvithet
belopp arbetaren skulle själf kunna bidraga, måste i hvarje särskildt
fall den myndighet, hvilken beslutade om lånens utdelning, pröfva inom
de gränser, som bestämmelserna om lånens relativa storlek och fastigheternas
värde uppställde.
Kommittén har tillika ansett närmare föreskrifter angående arbetarens
ålder och personliga egenskaper i öfrigt vara erforderliga. Först
17
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.
en mognad ålder medförde trygghet därför, att arbetarens val af vistelseort
och beslut angående det egna hemmets beskaffenhet blefve de för
honom själf gynnsammaste. Den unge arbetare, som ej ärft medel,
behöfde också några års arbete för att samla de tillgångar, med hvilka
han själf borde bidraga till hemmets bildande. Å andra sidan ginge
en väsentlig del af det åsyftade gagnet förloradt, om hemmet ej förvärfvades
förr, än arbetaren redan hunnit nära ålderdomens gräns, och
foga utsikt funnes, att han skulle kunna aftjäna den skuld, som han
därför iklädt sig. För att de ifrågasatta lånen för egna hems upprättande
skulle komma till verklig nytta och på samma gång risken för
staten såsom långifvare hållas inom behöriga gränser, måste, enligt
kommitténs åsikt, stora fordringar ställas på låntagarens personliga
egenskaper. Då samhället ville med dessa lån bistå arbetare, som eljest
svårligen kunde förskaffa sig egna hem, så måste, om utlåningen skulle
komma just dessa arbetare till godo, hela anordningen för de egna
hemmens bringande till stånd i viss mån vara byggd på förtroende.
De arbetare, som kunde komma i fråga till låns erhållande, måste följaktligen
vara efter noggrann pröfning särskildt utvalde, i afseende på
karaktär och uppförande synnerligen väl kvalificerade personer. Viljan
att arbeta och försaka samt förmågan att väl tillvarataga och klokt
använda den inkomst, arbetet lämnade, vore egenskaper, som därvid
måste tilläggas den allra största betydelse. Dessa egenskaper hos arbetaren
minskade ock i väsentlig mån den risk, utlåningen kunde medföra
för staten.
Kommittén har i anslutning till det anförda i förslaget upptagit
följande egenskaper hos mindre bemedlad arbetare för att kunna erhålla
lån, nämligen att vara svensk medborgare, minst 25 och högst
50 år gammal, välfräjdad samt känd för sparsamhet, nykterhet och en
hedrande vandel. Från åldersbestämmelserna skulle dock enligt förslaget
undantag kunna medgifvas, där sådant på särskilda grunder
funnes skäligt.
Såsom en viktig förutsättning för vinnande af det mål, som med
egnahemslånen åsyftades, har kommittén framhållit, att inkommande låne- genom egnaansökningar
blefve utan onödig omgång pröfvade, samt att vid denna h™Zlunair’
pröfning de sökandes personliga egenskaper och ortens särskilda för- nämnder och
hållanden behörigen beaktades. På grund häraf har kommittén ansett, e^^“''
att utlåningen af de till egnahemslån afsedda medlen icke borde om- (§§ 5 och 6.)
besörjas af någon central ämbetsmyndighet, utan i stället öfverlämnas
åt myndigheter i de särskilda orterna.
En utväg vore då, att utlåningen anförtroddes åt Kungl. Maj:ts
Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 3
18
Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 92.
befallningshafvande, enär denna myndighet genom sin ställning och
beskaffenheten af de ärenden, den i allmänhet hade att handlägga,
kunde antagas äga den bästa öfversikten öfver länets förhållanden och
behof, hvarförutom kommitténs förslag borde så mycket som möjligt
ansluta sig till de statsinstitutioner, som redan funnes. Ett annat sätt
vore, att inom hvarje län inrättades en nämnd med särskild uppgift
att handhafva den ifrågasatta utlåningen samt därjämte i allmänhet
verka för egna hems bildande.
Efter att i ämnet hafva inhämtat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i samtliga län åsikter, har kommittén stannat vid det senare
alternativet.
Enligt kommitténs förslag skulle sålunda inom hvarje län finnas
en »egnahemsnämnd» med uppgift att befrämja tillkomsten af egna
hem för mindre bemedlade arbetare och att handhafva utlåningen af
de statsmedel, som för länet ansloges till bildande af sådana hem. Denna
nämnd skulle utgöras af landshöfdingen eller, vid förfall för honom,
landssekreteraren såsom själfskrifven ordförande samt landskamreren
såsom föredragande ledamot jämte tre andra ledamöter, utsedda för tre
år, en, som borde vara kroppsarbetare, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
en af landstinget och en af hushållningssällskapet. Där inom
ett län funnes två landsting eller hushållningssällskap, skulle särskild
ledamot väljas af hvarje landsting eller hushållningssällskap att för dess
område tjänstgöra i nämnden. Vid behof af biträde åt nämnden skulle
Kungl. Majits befallningshafvande äga att på framställning af nämnden
sådant förordna. Nämndens ledamöter och biträden skulle äga att af
statsmedel uppbära resekostnads- och traktamentsersättning, ledamöterna
enligt fjärde klassen i gällande resereglemente, där de ej i följd af
tjänstebefattning vore berättigade till högre ersättning, samt nämndens
biträden efter den på grund af deras tjänsteställning för dem bestämda
klass eller, om de ej kunde till viss klass hänföras, enligt femte klassen
i resereglemente^
Inom hvarje kommun på landet skulle kommunalnämnden medverka
till bildandet af egna hem för mindre bemedlade arbetare; och
skulle det i sådant afseende åligga särskildt kommunalnämndens ordförande
och, i fall kommunens storlek eller andra förhållanden därtill
föranledde, äfven öfriga medlemmar af kommunalnämnden, som af
nämnden därtill utsåges, att, såsom »egnahemsombud» åt arbetare, som
önskade erhålla låneunderstöd, tillhandahålla blanketter till låneansökningar,
köpeafhandlingar, skuldebref och dylikt samt biträda med uppsättande
af sådana ansökningar och afhandlingar äfvensom i öfrigt bistå
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
lånsökande med råd och upplysningar. Dessa egnahemsombud skulle
ock vara pliktige att utföra af egnahemsnämnden anbefallda besiktningar
samt utfärda däraf föranledda utlåtanden och intyg. För dylika särskilda
förrättningar skulle ombuden äga *att åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
af statsmedel enligt femte klassen i resereglementet,
där ej i särskildt fall ombudet på grund af tjänsteställning vore att
hänföra till högre klass. För utförande af öfriga åligganden skulle ombuden
icke vara berättigade till ersättning.
I fråga om statens säkerhet för lånen har kommittén ansett, att
af de låntagande arbetarne icke borde fordras annan säkerhet än första
inteckning i de lägenheter, som med tillhjälp af lånen förvärfvades.
Den säkerhet, som eljest kunde ifrågasättas, eller borgen, hade kommittén
funnit innefatta en fara för arbetaren. I många fall skulle det
säkerligen ock för honom blifva svårt, om ej omöjligt, att anskaffa
sådan säkerhet. Genom att i någon väsentlig män grunda utlåningen
på borgenssystena skulle man följaktligen äfventyra, att syftet med statens
mellankomst på ett betänkligt sätt förfelades. Många arbetare, som
behöfde lån och på grund af sina personliga egenskaper och sin ställning
i öfrigt kunde antagas väl förtjäna statens hjälp, skulle vara därifrån
uteslutna af den anledning, att de ej kunde skaffa borgen eller
ej ville begära sådan. Annan säkerhet än inteckning syntes ej heller
vara behöflig. Att nu ifrågavarande, liksom hvarje annan lånerörelse,
blefve förenad med någon risk, vore naturligt, men med den noggranna
och mångsidiga pröfning, som enligt kommitténs förslag skulle föregå
lånens utlämnande, och med den begränsning af lånens storlek, som
kommittén ansett sig böra föreslå, syntes denna risk blifva så ringa,
att den icke borde kunna verka afskräckande. I de allra flesta fall
behöfde någon förlust för staten icke befaras, och äfven om till följd
af oförutsedda omständigheter staten i något enstaka fall skulle få vidkännas
sådan, uppvägdes denna rikligen af den nytta, som lånen, i stort
sedt, medförde för det allmänna.
Då skuldförbindelsen å statslånet skulle intecknas till kronans
säkerhet och expedition i ärendet, om inteckning söktes genom kronofogden
å kronans vägnar, skulle meddelas utan afgift, har kommittén
ansett det vara med billighet öfverensstämmande att, äfven när låntagaren
själf med anhållan om inteckning inlämnade skuldförbindelsen
till vederbörlig domstol, det finge anses ske å kronans vägnar, och
således afgift ej debiteras gäldenären. För att detta syfte i hvarje fall
skulle vinnas, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse af inne
-
Statens säkerhet.
(§ 13.)
Förfarandet
för låns erhållande.
(§§ 7, 8, 9,
10 och 11.)
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
hall, att kronan alltid skulle betraktas såsom sökande i nu ifrågavarande
inteckningsärenden.
Enligt förslaget borde arbetare, som önskade erhålla lån för eget
hems förvärfvande, där han ej redan ägde lämpligt jordområde, själf
utse sådant samt om köp däraf inleda underhandlingar med jordägaren.
Sedan öfverenskommelse träffats, borde köpekontrakt enligt fastställdt
formulär uppgöras, hvilket kontrakt skulle innehålla, bland annat: så
noggrann beskrifning å den ifrågarande lägenhetens storlek, läge och
gränser, att någon osäkerhet därom ej kunde uppstå, äfvensom uppgift
å där möjligen befintliga byggnader, som antingen inginge i köpet eller
redan förut tillhörde köparen; uppgift om köpeskillingens belopp; bestämmelse,
där ej annorledes aftalats, att köpeaftalet ginge i fullbordan,
om köparen inom viss, i köpekontraktet utsatt tid erhölle åsyftadt statslån;
samt förbindelse af säljaren att tillhandahålla lägenheten fri från
inteckningar, äfvensom att visa, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling,
som kunde utgå med förmånsrätt framför inteckningen för statslånet,
icke funnes.
Efter köpekontraktets upprättande skulle arbetaren äga att före
den 1 juli mot kvitto till ordföranden eller sådan ledamot i kommunalnämnden,
som vore till egnahemsombud utsedd, aflämna till egnahemsnämnden
ställd, enligt föreskrifvet formulär affattad låneansökning. I
denna skulle på heder och tro meddelas uppgift om, bland annat, sökandens
egna tillgångar, särskild! do penningmedel, med hvilka han själf kunde
bidraga till det egna hemmets förvärfvande, och huru stor del däraf,
som kunde anses utgöra hans besparade arbetsförtjänst, hvarförutom
borde angifvas det slag af arbete, hvaraf sökanden hade och under de
senaste åren haft sin utkomst, och om han ämnade fortfarande försörja
sig med hufvudsakligen samma slags arbete. Vid ansökningen borde
fogas, förutom de öfriga handlingar, sökanden till ytterligare styrkande
af sina uppgifter eller eljest ville åberopa, det uppgjorda köpekontraktet,
i två exemplar plan till erforderlig ny-eller ombyggnad jämte kostnadsförslag,
samt betyg om sökandens ålder och frejd.
Efter det kommunalnämnden vid sammanträde i september månad
granskat handlingarna och afgifvit yttrande såväl rörande den föreslagna
lägenhetens lämplighet för ändamålet, priset å densamma, byggnadsplanen
och kostnadsberäkningarna, som ock huruvida sökandens ekonomiska
ställning och personliga egenskaper vore sådana, som i lagen
förutsattes såsom villkor för lånets erhållande, skulle ansökningshandlingarna
jämte kommunalnämndens yttrande af kommunalnämndens
ordförande före den 15 oktober insändas till Kungl. Maj:ts befallnings
-
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
hafvande i länet. Sedan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna
ansökningar blifvit af egnahemsnämndens ordförande och föredragande
ledamot granskade och nödiga upplysningar införskaffats, skulle egnahemsnämnden
sammanträda i länets residensstad under första hälften af
november månad för pröfning af de föreliggande ansökningarna; och
borde nämnden angående hvarje särskild ansökning meddela beslut,
huruvida ansökningen godkändes eller afsloges, i senare fallet med
angifvande af skälen därtill, så framt de icke afsåge sökandens personliga
egenskaper, hvarjämte nämnden skulle bestämma den ordning, hvari
de sökande, livilkas ansökningar godkänts, skulle erhålla lån, därest
tillgången på lånemedel icke komrne att medgifva, att lån utginge till
dem alla. Därvid skulle iakttagas, bland annat, att företräde lämnades
den, som ville förvärfva jordbrukslägenhet framför den, som ville förskaffa
sig bostadslägenhet. Öfver nämndens beslut skulle klagan ej få föras.
Före november månads utgång skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hafva att till Kungl. Magt insända uppgift om de godkända
låneansökningarna, den mellan lånen bestämda ordningen, beloppet af
hvarje särskildt lån, samt huruvida lånet afsåge jordbrukslägenhet eller
bostadslägenhet; och skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter
erhållen del af Kungl. Maj:ts beslut om de för året tillgängliga medlens
fördelning emellan länen, om möjligt före det löpande årets utgång,
genom vederbörande kronobetjäning underrätta en hvar af de lånsökande,
huruvida lånet komme att till honom utgå. Samtidigt borde
till sökande, som ‘erhållit lån, återställas köpekontraktet, ena exemplaret
af byggnadsplanen med kostnadsförslag äfvensom de öfriga af sökanden
ingifna handlingar, hvilka nämnden pröfvade lämpligen kunna till sökanden
utlämnas.
Sedan köpeaftalet om lägenheten afshitats, hela köpeskillingen Ordningen för
kontant gnidits och lagfart erhållits, skulle låntagaren bos vederbörande utie^aUdng.
kronofogde af det beviljade lånet utbekomma ett belopp, motsvarande, (§ 14.)
vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån å bostadslägenhet
tre fjärdedelar af den utfästa köpeskillingen. Om denna öfverstege
det belopp, hvarmed arbetaren själf hade att bidraga, finge andel
af statslånet i ofvan angifna förhållande till köpeskillingen utbetalas,
så snart arbetaren kontant guldit så stor del af köpeskillingen, som
motsvarade vid jordbrukslägenhet en fjärdedel och vid bostadslägenhet
en tredjedel af det beviljade lånebeloppet, samt utställt invisning å statslånet
för återstoden af köpeskillingen. Därvid skulle dock iakttagas,
att den del af köpeskillingen, som arbetaren icke kontant erlagt, af
kronofogden mot invisningens utfående skulle betalas till säljaren.
22
Ränta och
återbetalning
samt anstånd.
(§§ 15 och 17.)
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 92.
Innan del af statslånet i någotdera af ofvan angifna fall finge
utbetalas, skulle arbetaren till kronofogden aflämna skuldförbindelse å
hela lånebeloppet, intecknad i lägenheten, samt gravationsbevis, utvisande
att lägenheten icke besvärades af annan inteckning, äfvensom behörigen
styrka, att någon förbindelse å ogulden köpeskilling, som kunde utgå
med förmånsrätt framför statslånet, icke funnes.
Under byggnadstiden skulle arbetaren vara berättigad att utbekomma
ytterligare låneandel, under villkor att han ställde antaglig
borgen eller annan säkerhet eller ock, sedan åbyggnad blifvit till någon
väsentlig del uppförd och brandförsäkrad, med två trovärdiga mäns intygstyrkte
värdet af det sålunda uppförda. I sistnämnda fäll skulle dock
endast utfås, vid lån å jordbrukslägenhet fyra femtedelar och vid lån
å bostadslägenhet tre fjärdedelar af detta värde. Under byggnadstiden
finge dock icke till arbetaren utbetalas mer, än att minst en femtedel
af lånets hela belopp innestode. Sedan åbyggnaderna blifvit uppförda
i enlighet med den för lägenheten uppgjorda byggnadsplanen och vederbörligen
brandförsäkrade samt tillförlitliga intyg härom företetts hos
kronofogden, skulle arbetaren äga lyfta återstoden af lånet.
Beträffande föreskrifterna om räntan och återbetalningen af lånen
har kommittén uttalat den uppfattning, att dessa föreskrifter måste vara
byggda på den grundsatsen, att staten lämnade så billiga lån, som läte
sig göra med iakttagande af, att staten ej tillskyndades förlust genom
lånerörelsen, samt att återbetalningen ordnades med behörig hänsyn till
låntagarens förmåga att erlägga afbetalningar.
I enlighet härmed har kommittén tänkt sig, att arbetaren borde
i ränta erlägga, hvad som ungefärligen motsvarade den medelränta,
staten hade att själf betala för upptagna lån.
Efter från fullmäktige i riksgäldskontoret inhämtade upplysningar angående
effektiva räntan å svenska statsskulden i dess helhet vid 1899 års slut,
har kommittén ansett sig böra föreslå en räntefot för lånen af 33/4 procent.
Med afseende å återbetalningen skulle hvarje lån delas i två lika
stora delar, eu amorteringsdel och en stående del.
Genom en sådan fördelning borde lånets återbetalning, enligt
kommitténs mening, kunna göras lättare för gäldenären, utan att statsmyndigheternas
befattning med debitering och uppbörd af ränta och
amortering blefve mer betungande, än nödigt vore.
Vidkommande lånets amorteringsdel ansåg kommittén olika amorteringstid
böra stadgas för lån å jordbrukslägenheter å ena sidan
samt lån å bostadslägenheter å den andra. I jordbrukets natur läge,
att därå an vän dt kapital endast långsamt kunde af jordbrukets afkast
-
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
ning återgäldas. Därtill komme, att jordbrukslägenketer i regeln förvärfvades
af jordbruksarbetare, Indika på grund al sin jämförelsevis
låga aflöning '' i de flesta fall endast kunde undvara smärre belopp om
året och följaktligen beliöfde längre amorteringstid. Bostadslägenheter
däremot förvärfvades vanligen af industriarbetare, och dessa syntes på
grund af sin större arbetsförtjänst kunna fullgöra amorteringen på
något kortare tid, helst lånebeloppet vid bostadslägenheter kunde antagas
blifva mindre än vid jordbrukslägenheter. Från synpunkten af
statens säkerhet vore den snabbare amorteringen vid lån å bostadslägenhet
påkallad af den omständigheten, att en sådan lägenhet i allmänhet
vore underkastad värdeminskning i högre grad än jordbrukslägenhet.
I hvarje fall borde iakttagas, å ena sidan att amorteringstiden
ej utsträcktes längre, än nödigt vore, och å andra sidan att annuiteten
ej blefve onödigt betungande för arbetaren. Efter tagen hänsyn
till samtliga nu angifna förhållanden har kommittén föreslagit, att å
amorteringsdelen borde, intill dess densamma blifvit till fullo gulden,
erläggas en annuitet af 6 procent vid lån å jordbrukslägenhet samt 8 V2
procent vid lån å bostadslägenhet, hvarigenom amorteringsdelen skulle
mfrias i förra fallet på 27 och i det senare på 16 år. Första annuiteten
skulle erläggas, när ett år förflutit från utgången åt det kalenderår,
under hvilket lånet tillfullo utbetalats till låntagaren. Dessförinnan
skulle endast ränta erläggas. Låntagare skulle emellertid äga att när
som helst under amorteringstiden infria amorteringsdelen, dock i sådant
fall till hela dess återstod. Förr än amorteringsdelen blifvit till fullo gulden,
skulle den stående delen af lånet icke i regeln få uppsägas från statens
sida; och borde låntagaren få åtnjuta 6 månaders uppsägningstid samt
äga rätt att före lånetidens utgång infria den stående lånedelen eller
därå göra afbetalningar i fulla tiotal kronor. I hvarje fall skulle den
stående delen vara gulden senast 5 år från sista afbetalningen å amorteringsdelen.
För att såväl bereda en eukel och för låntagaren bekväm
form för inbetalningarna som ock på samma gång möjliggöra nödig
kontroll öfver inbetalade medels redovisning, har kommittén föreslagit,
att ränta och afbetalningar skulle gäldas i sammanhang med kronoutskylderna.
I vissa särskilda fall skulle emellertid anstånd med erläggande af
ränta och amortering kunna af egnahemsnämnden, efter kommunalnämndens
hörande, medgifvas.
Sålunda skulle, därest nyodling af inköpt område tarfvades, egnahemsnämnden
vara berättigad att, om framställning därom gjordes i
låneansökniugen, medgifva sökanden att börja erlägga nämnda afgifter
Låntagares
allmänna
skyldigheter.
Uppsägning
af lån.
Kontroll.
(§§ 18, 21
och 22.)
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
först efter förloppet af viss tid, som likväl icke i något fall finge öfverstiga
5 år från slutet af det kalenderår, hvarunder låneansökningen af
nämnden godkänts. Förefunnes eljest utan gäldenärs förvållande tillkommen,
synnerligen behj ärtans värd anledning till anstånd med dylik
afgifts inbetalande, skulle egnahemsnämnden äga bevilja sådant anstånd,
dock endast för ett år i sänder och sammanlagdt högst tre år.
Afgift, med hvars gäldande anstånd lämnats, skulle läggas till den
stående delen af lånet samt förräntas och inbetalas i den ordning, som
för denna del stadgades. Genom denna föreskrift komme visserligen
arbetaren att få erlägga ränta på ränta, hvilket kunde synas strängt,
men kommittén hade härutinnan följdriktigt velat tillämpa den grundsatsen,
att statsverket icke borde genom anståndets beviljande tillskyndas
förlust.
Utöfver skyldigheten att erlägga ränta å erhållet lån samt i vederbörlig
ordning återbetala detsamma har kommittén, i syfte att förebygga
det statens säkerhet för lånet skulle förminskas, föreslagit vissa
förpliktelser för gäldenären i afseende å fastigheten.
Sålunda skulle arbetaren å den inköpta lägenheten hafva inom
ett år påbörjat och inom tre år, allt räknadt från slutet af det kalenderår,
hvarunder låneansökningen af egnahemsnämnden godkänts, fullbordat
de i byggnadsplanen upptagna åbyggnaderna. Vidare skulle
lägenheten väl häfdas och underhållas, hvarjämte åbyggnaderna skulle
vara brandförsäkrade i något af egnahemsnämnden godkändt brandstodsbolag,
som genom sitt reglemente eller särskildt åtagande vore förpliktadt
att vid utbetalning af brandskadeersättning iakttaga inteckningshafvares
rätt.
För att tillhålla gäldenären att uppfylla sina förpliktelser har
kommittén ej ansett annat medel böra användas än en i lagen meddelad
bestämmelse, att bristande uppfyllelse kunde medföra förlust af
den honom af staten lämnade förmånen, eller med andra ord uppsägning
af lånet. Denna påföljd borde, enligt kommitténs mening, ock
stadgas för de fall, då en väsentlig förutsättning, hvarpå aftalet vore
byggdt, bruste, och statslånet alltså icke kunde anses främja det ändamål,
som därmed afsetts, utan det fastmer finge anses såra rättskänslan
eller eljest vara i hög grad olämpligt, att gäldenären finge
behålla lånet. Det förra skedde, om det visade sig, att egnahemsnämnden
blifvit missledd genom bedrägliga uppgifter, om lägenheten
användes till ändamål, som staten ej kunde gilla, eller om arbetaren
genom ett uppenbart dåligt lefverne visade sig ovärdig statens hjälp.
Det senare inträffade, om genom arf eller annorledes eu oväntad, af
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
arbetarens egen sparsamhet icke föranledd, synnerligen väsentlig förändring
inträdde i de ekonomiska förhållanden, som från början gjort
honom behörig att erhålla lån. Alla omständigheter, som borde föranleda
uppsägning, kunde emellertid icke lämpligen angifva^ i lagen.
Kommittén har på grund af sina sålunda uttalade åsikter föreslagit, att
egnahemsnämnden skulle äga att, utan hinder af stadgade villkor för
lånets återbetalning, helt eller delvis uppsäga detsamma till inbetalning
å tid, som nämnden bestämde, om gäldenären bruste i åtagen byggnadseller
nyodlingsskyldighet eller visade sig försumlig i att erlägga årsbetalning
å lånet eller åsidosatte för brandförsäkringens giltighet stadgade
villkor ; om genom vanvård af fastigheten eller byggnads nedrifning eller
bortflyttning värdet å lägenheten så minskades, att säkerheten för lånet
icke vidare kunde anses fullt betryggande; om fastigheten helt och
hållet eller delvis genom köp eller annat fång öfverginge till ny ägare,
därest icke denne finge öfvertaga lånet; om det utröntes, att gäldenären
genom bedräglig uppgift föranledt lånets eller därmed förenad lifförsäkrings
beviljande; om gäldenären bröte mot villkoren för sådan förförsäkring;
eller om egnahemsnämnden eljest funne det ådagalagdt, att
sådana förhållanden inträffat, att gäldenären uppenbarligen icke längre
borde få tillgodonjuta lånet.
Den behöfliga kontrollen öfver lägenhetens skötsel och gäldenärens
förhållande i allmänhet har kommittén tänkt sig skola ske genom
kronobetj aningen, utan att dock några särskilda besiktningar eller andra
undersökningar skulle anbefallas. Kronofogden vore nämligen alltid i
tillfälle att underrätta egnahemsnämnden om visad försummelse i afseende
å gäldenären åliggande betalningar, och om eljest skulle inträffa
någon omständighet, som borde föranleda lånets uppsägning, har kommittén
antagit, att sådant icke gärna länge kunde undgå kronobetjäningens
uppmärksamhet. Länsman skulle årligen från kronofogden erhålla uppgift
å de för egnahemslån häftande lägenheter. Anmälan om sådant
förhållande, som kunde föranleda till lånets uppsägning, skulle insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
För att, såvidt ske kunde, förebygga, att ändamålet med statslånet
mer eller mindre förfelades i de fall, då gäldenären aflede, innan
statslånet af honom till fullo inbetalats, har kommittén föreslagit vissa
särskilda bestämmelser angående i första hand efterlefvande makes
rätt till den medelst lånet förvärfvade lägenheten äfvensom dödsbodelägares
rätt till fortsatt åtnjutande af lånet.
I afseende å de efterlefvandes rätt till själfva lägenheten borde,
enligt kommitténs mening, undantag från allmänna lagens stadganden
Bill. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 4
Inverkan af
dödsfall och
lägenhets
föryttring.
(§§19 och 20.)
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
göras för det fall, då den aflidne icke efterlämnade bröstarfvinge.
Kommittén hade nämligen ansett sig kunna utgå från den förutsättningen,
att makarna i detta fall å ömse sidor önskade, att den efterlefvande
af dem skulle, med förbigående af den aflidnes arfvingar, njuta
lägenheten till godo. En dylik önskan skulle visserligen med nu gällande
lagbestämmelser i ämnet kunna förverkligas genom ett inbördes testamente.
Erfarenheten visade emellertid, att åtskilliga omständigheter,
t. ex. obekantskap med gällande lag i ämnet, bristande företagsamhet
eller andra dylika anledningar, kunde medföra, att i många fall inbördes
testamente ej komme till stånd, ehuru makarna ämnat upprätta ett
sådant eller åtminstone i sak velat just hvad detta skulle innehålla.
Därjämte borde erinras om risken, att ett upprättadt testamente förkomme,
samt om den kostnad och det besvär, som vore förenade med
den för testamenten stadgade lagföljden. Kommittén hade på grund
häraf funnit sig böra föreslå, att efterlefvande make skulle, där bröstarfvinge
ej funnes, hafva äganderätt till hela lägenheten. För den
händelse att någondera af makarna skulle vilja till förmån för annan
person begränsa den andra makens sålunda stadgade rätt, kunde sådant
ske genom testamente.
Om den aflidne däremot efterlämnade bröstarfvinge, borde, enligt
kommitténs mening, de vanliga reglerna om giftorätt och arf tillämpas
i afseende på fastigheten.
Af billighetsskäl har kommittén vidare föreslagit, att efterlefvande
make eller bröstarfvinge, som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad
lägenhet i dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest
anmälan om öfvertagandet gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda
rätt skulle tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka
i laga ordning öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.
För det fall att lägenhet eljest öfverginge till ny ägare, innehåller
förslaget, att statslånet finge af egnahemsnämnden öfverflvttas på
den nye ägaren, så framt han hos nämnden, på sätt som vid ny ansökning
vore föreskrifvet, styrkte sig vara i den ställning, att han enligt
de i lagen stadgade grunder skulle själf kunna komma i åtnjutande af
sådant lån.
Emot kommitténs beslut om upptagande i förslaget af bestämmelse
därom att, om i makars bo funnes med hjälp af statslån förvärfvad
lägenhet, denna skulle vid ena makens död under full äganderätt tillfalla
den efterlefvande, därest den aflidne ej efterlämnat bröstarfvinge
eller angående lägenheten genom testamente förordnat, har kommitténs
ordförande reserverat sig, under framhållande af olämpligheten af att
27
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.
sålunda stifta undantag från våra viktigaste lagbud, de rörande giftorätt
och arf, för personer, de där icke ens bildade en viss klass, utan
blott utgjorde en del af arbetarnes klass, och därtill låta undantagslagen
omfatta endast en viss del af dessa arbetares egendom.
Till förvärfvande af eget hem skulle enligt förslaget en arbetare
i allmänhet endast eu gång kunna erhålla statslån. Därest arbetare,
som med statshjälp förvärfvat lägenhet, nödgats afyttra densamma,
skulle emellertid egnahemsnämnden kunna, där omständigheterna vore
synnerligen behj ärtans värda, bevilja honom nytt lån. Mer än två gånger
skulle dock ingen kunna komma i åtnjutande af lån.
Såsom stöd för förslaget i denna del har kommittén framhållit,
hurusom möjligheten att upprepade gånger erhålla statslån skulle kunna
innebära en frestelse att allt för lätt öfvergifva redan förvärfvade lägenheter
och flytta till orter, där för tillfället större arbetsförtjänst stode
till buds.
Såsom på flera ställen i det anförda antydts, har kommittén ansett,
att lånen borde kunna förenas med lifförsäkring. I detta afseende har
kommittén framhållit, hurusom kommittén sökt att genom de af kommittén
ifrågasatta bestämmelser angående efterlefvande makes och bröstarfvinges
rätt tillförsäkra arbetarens änka och barn orubbad besittning af
lägenheten och fortsatt åtnjutande af statslånet. Dessa förmåner komme
emellertid antagligen mången gång att allenast i ringa grad förbättra
det bekymmersamma läge, hvari de efterlefvande kunde försättas genom
familjefaderns död. Ju yngre barnen vore och ju mindre del af statslånet
före dödsfallet hunnit afbetalas, desto svårare kunde det antagas
blifva för änkan, hvars arbetsförtjänst i de flesta fall vore väsentligen
mindre än den aflidne mannens varit, att uppfostra barnen och tillika fullgöra
med lånet förenade skyldigheter. Dessa svårigheter kunde emellertid
på ett enkelt och likväl verksamt sätt förminskas, därigenom att lånet
förenades med lifförsäkring i någon lämplig form. Med stöd af genom
särskilda sakkunniga verkställd utredning angående lämpligaste sättet
för sådan lifförsäkring har kommittén uti ifrågavarande hänseende i sitt
förslag upptagit den bestämmelse, att lån skulle kunna förenas med
lifförsäkring på sådant sätt, att lånets amorteringsdel, i händelse gäldenären
skulle aflida före den stadgade amorteringstidens slut, skulle anses
vara gulden vid dödsfallet. Staten själf skulle sålunda meddela den afsedda
försäkringen, och skulle staten därför af låntagaren betinga sig
en särskild afgift, som borde gäldas på sådant sätt, att annuiteten å
lånen förhöjdes med 1 procent eller för jordbrukslägenheter till 7 procent
och för bostadslägenheter till 9 7* procent. Häraf skulle räknas såsom
Nytt lån till
arbetare, som
förut innehaft
sådant.
(§ as.)
Lån i förening
med lifförsäkring.
(§ 16.)
28
:o 92.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposit
ränta 3 3U procent å oguldna kapitalbeloppet och såsom försäkringsafgift
en af Kungl. Maj:t fastställd, stigande procent, hvarefter återstoden
skulle utgöra kapitalafbetalning. Arbetare, som erhållit lån och önskade
därmed förena lifförsäkring, skulle till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
insända af läkarbetyg åtföljd ansökning om sådan försäkring; och skulle
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga att, efter förste provinsialläkarens
hörande, öfver ansökningen besluta.
Lån till för- Slutligen har kommittén föreslagit, att det skulle ankomma på
inköp af mark. Kungl. Maj:t att efter särskild pröfning för hvarje fall bestämma, om
(§ 24.) och på hvilka villkor understöd i form af statslån finge af de till egnahemslån
anslagna medel utgå åt förening, som bildats i syfte att befrämja
egna hems förvärfvande af mindre bemedlade arbetare, äfvensom
huruvida af dessa medel någon del finge, där särskilda skäl därtill
föranledde, användas till inköp för statens räkning af mark att till egna
hem afyttras.
I fråga om dessa stadganden har kommittén uti sin motivering
anfört, att det visserligen icke lede något tvifvel, att föreningar och
bolag, bildade med syftemål att genom jords inköpande och sönderstyckande
eller annorledes främja arbetares förvärf af egna hem, kunde,
särskildt i närheten af stora städer eller andra betydande industricentra,
vara till stort gagn för arbetare, som eftersträfvade egna hem, samt att
de således vore förtjänta af uppmuntran. Detta vore emellertid långt
ifrån fallet med alla dessa föreningar eller bolag, och det syntes i många
fall vara bättre och billigare för arbetaren att utan dylik mellanhand
förvärfva sig ett för honom passande jordområde.
Äfven om föreningen från början hade ett rent oegennyttigt, endast
arbetarens väl afseende syfte, syntes det vid tillämpningen vara svårt att
fullt genomföra denna grundsats och särskildt att hålla de indelade
lägenheterna tillhanda endast åt sådana mindre bemedlade arbetare,
hvarom här vore fråga, eller hålla desamma inom de kostnadsgränser,
som vore satta i lagförslaget.
Vidare vore det förenadt med väsentliga olägenheter att lämna
förening lån emot inteckning i det obebyggda jordområdet i dess helhet
samt sedan öfverflytta och fördela detta på de olika delarne, i den mån
de af arbetare inköptes och bebyggdes. Arbetarne finge ju då ej all
den lånehjälp, som motsvarade den af kommittén åt dem föreslagna. Af
detta syntes följa, att en förening i allmänhet borde åtnöjas med den
hjälp vid dess sträfvande, som läge däri, att genom den föreslagna
lagen arbetare sattes i stånd att lättare köpa de för dem afsedda lägenheter,
som föreningen anskaffat.
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
I undantagsfall, som för hvarje gång kräfde eu noggrann pröfning,
hade det dock synts kommittén böra tillkomma Kungl. Maj:t att af de
till egnahemslån anslagna medlen lämna statslån älven åt föreningar
med ofvan angifna syftemål.
För att särskilt fiskarbefolkningens bostadsförhållanden skulle på
ett nöjaktigt sätt kunna ordnas, syntes på många ställen vara nödvändigt,
att staten inköpte hela det jordområde, på hvilket ett fiskeläge
vore beläget, samt sedan lämnade befolkningen därstädes tillfälle att af
staten förvärfva beliöfliga tomtområden. Så hade helt nyligen till allmän
belåtenhet skett vid Hanö fiskeläge i Blekinge län. Ett sådant förfarande
fordrade emellertid iakttagande af vissa besvärliga och tidsödande
formaliteter samt vore i hvarje särskildt fall beroende af Riksdagens
pröfning och godkännande.
Kommittén hade därför ansett, att, i afvaktan på att frågan om
åtgärder i allmänhet från statens sida till beredande af förbättrade
bostadsförhållanden för fiskarbefolkningen blifvit, afgjord, det borde tillkomma
Kungl. Maj:t att, där så pröfvades nödigt, af de medel, som
ansloges till egnahemslån, använda någon del till att vid fiskelägen
inköpa för det angifna ändamålet erforderliga jordområden. De bestämmelser,
som kommittén sålunda funnit behöfliga närmast med afseende
å fiskelägen, borde äfven gälla andra platser, där förhållandena vore
likartade.
I fråga om förslagets rubrik har kommittén yttrat, att kommittén
med hänsyn till den föreliggande frågans stora sociala betydelse ansett
sig kunna förutsätta, att bestämmelserna angående ordningen och villkoren
för egnahemslåns utlämnande borde intagas uti en af Kungl. Maj:t och
Riksdagen gemensamt stiftad lag. Tydligt vore nämligen, att Riksdagen
vid beviljandet af nödiga anslag äfven ville deltaga i pröfningen af
bestämmelserna för lånerörelsen. Därtill komme, att kommittén funnit
erforderligt att föreslå vissa bestämmelser, som mer eller mindre direkt
härleddes från eller sammanhängde med föreskrifter inom allmänna lagens
område. Sålunda funnes i §§ 5, 6, 8, 9 och 17 bestämmelser, som
kunde sägas vara af kommunallags natur. Rent civilrättsligt vore det
i § 19 föreslagna undantagsstadgandet. Genom att välja lagformen
hade kommittén kunnat i en enda författning sammanföra alla de bestämmelser
angående lån af statsmedel för egna hems bildande, om
hvilka de lånsökande arbetarne behöfde förskaffa sig kunskap. Att
detta innefattade en afsevärd fördel för de lånsökande, syntes vara
uppenbart.
Förslagets
rubrik.
30
Kommitténs
beräkning
af det för
egnahemslån
erforderliga
beloppet.
Redogörelse
för Öfver förslaget
afgifna
utlåtanden.
Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes
utlåtanden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
I sammanhang med framläggandet af det lagförslag, för hvars
innehåll jag nu redogjort, har kommittén jämväl uppgjort en beräkning
af det för egnahemslån erforderliga beloppet.
Kommittén har därvid uttalat den uppfattning, att det vore af
synnerlig vikt, att de medel, som skulle användas till dylika lån, ej
tilltoges allt för knappt. I allmänhet borde nämligen, enligt kommitténs
åsikt, en arbetare, som ansetts väl förtjänt af lån, också erhålla sådant.
Ehuru kommittén ansett, att det svårligen läte sig göra att på
förhand noggrannt ''bedöma, huru stort lånebelopp, som för hvarje år
skulle för ändamålet tagas i anspråk, har kommittén i detta hänseende,
med ledning i viss mån af i Danmark vunnen erfarenhet, framlagt en
sannolikhetsberäkning, enligt hvilken 4,000,000 kronor årligen skulle
erfordras för åstadkommande af omkring 1,700 egna hem med ett medellånebelopp
af 2,300—2,400 kronor. Därjämte har kommittén ansett, att
statsanslag för ändamålet borde, liksom i Danmark skett, till en början
beslutas för en tid af 5 år och sålunda 20 millioner anvisas att utgå
med en femtedel årligen. Om något år hela summan icke skulle tagas
i anspråk, borde öfverskottet reserveras till användning ett följande år,
då möjligen behofvet visade sig öfverskrida anslaget. Efter utgången
af första femårsperioden borde med ledning af den erfarenhet, som därunder
vunnits, på nytt beslut bero, om och till hvilka belopp medel
skulle för ny femårsperiod anslås.
Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag afgifna utlåtanden
framgår, att åsikterna om lämpligheten af att staten med lån understödjer
enskilda personer i deras sträfvanden att åt sig skapa egna hem
varit ganska delade, och att detta i ännu högre grad varit fallet beträffande
det af kommittén föreslagna sättet för ordnande af en sådan
statens lånerörelse.
Då jag nu går att meddela hufvudinnehållet af dessa utlåtanden,
torde det tillåtas mig att börja med de från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inkomna.
Dessa myndigheter kunna med hänsyn till sin principiella ställning
till frågan indelas i två hufvudgrupper, den ena omfattande de
länsstyrelser, 18 till antalet, hvilka ansett statens mellankomst för beredande
af egnahemslån önskvärd, och den andra öfriga 6 länsstyrelser,
hvilka härutinnan haft en annan åsikt. Inom den förra gruppen kan
man lämpligen skilja mellan sådana länsstyrelser, hvilka i anslutning
till kommitténs förslag ansett lånen böra företrädesvis utlämnas direkt
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
till enskilda, och sådana, hvilka förordat utlåning allenast med användande
af föreningar såsom mellanhänder.
Ett statens ingripande medelst egnahemslåns utlämnande direkt
till enskilda har sålunda tillstyrkts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i 11 län, nämligen i Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gäfieborgs, Jämtlands
och Västerbottens län, därvid dock åtskilliga af dessa länsstyrelser äfven
rörande denna principfråga ställt sig i vissa afseenden tveksamma.
Sålunda har det synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar
län, att åtgärder i antydd riktning från statens sida icke vore erforderliga
vare sig för beredande af egna hem åt arbetare i länets städer eller för
att åt arbetare å landsbygden underlätta förvärfvandet af små bostadslägenheter.
I vida högre grad vore statsunderstöd af behofvet påkalladt
för anskaffande af så stora lägenheter, att de beredde innehafvaren och
hans familj åtminstone en i väsentlig mån nödtorftig bärgning. Såsom
skäl för denna sin åsikt har Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört,
dels att staten genom att till industriarbetare lämna ett i hvarje fall
relativt mindre behöfligt understöd till förvärfvandet af egna hem i sin
mån gynnade den öfverföring af arbetskrafterna från jordbruket till industrien,
hvaröfver en allmän klagan nu vore rådande, dels att bostadslägenheter
för arbetare vid industriell anläggning ofta kunde undergå en
betydlig värdeförminskning, om anläggningen af en eller annan anledning
upphörde, dels slutligen att uppförandet af ett större antal bostadslägenheter
i närheten af stads planlagda område eller invid köping eller annat
samhälle, där byggnads-, brand- eller hälsovårdsstadgan, i hvad den afsåge
stad, ännu icke vunnit tillämpning, i åtskilliga hänseenden medförde så stora
olägenheter, att staten medelst låneunderstöd näppeligen borde medverka till
sådana lägenheters uppkomst. Då emellertid af kommitterades motivering
fram ginge, att vid låns beviljande företräde borde gifvas ej endast åt arbetare
från landsbygden framför arbetare i stad utan ock åt den, som ville
förvärfva sig jordbrukslägenhet, framför den, som nöjde sig med bostadslägenhet,
ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke i hufvudsak
böra motsätta sig kommitterades förslag.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har ansett, att
den omständigheten, att behofvet af jordområden för bildande af egna hem
kunnat med nu gällande lagstiftning i ganska afsevärd grad tillgodoses,
berättigade en erinran om iakttagande af varsamhet vid egnahemslånens
utlämnande. Sålunda borde lån för beredande af bostadslägenhet åt arbetare
icke lämnas i andra fall, än då tillgång till stadigvarande sysselsättning för
honom kunde påräknas; till stöd för hvilken åsikt Kungl. Maj:ts befallnings
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
hafvande delvis åberopat samma skäl som Kungl. Mapts befallningshafvande
i Kalmar län, eller att, om lägenheten läge i närheten af en på landet
befintlig fabrik och denna på grund af förändrade förhållanden nedlades,
lägenheten komme att väsentligen falla i värde. Äfven Kungl. Mapts
befallningshafvande i Malmöhus län har framhållit faran att utlämna lån
till uppmuntrande af byggnadsverksamheten utanför, men i närheten af
städer, köpingar eller municipalsamhällen, hvilken fara syntes Kungl.
Mapts befallningshafvande så stor, att bestämdt förbud häremot borde
utfärdas. I den omständigheten, att inom dessa kommuner eller samhällen
utfärdade föreskrifter till främjande af ordning, hälsovård och
trygghet mot brandskada ställde stora anspråk på byggnadernas beskaffenhet
och förorsakade en del utgifter, jämte det att priset på byggnadstomt
där vanligen vore drygare, läge å ena sidan en lockelse att
bygga just utanför det område, där dessa föreskrifter gällde, medan det
å andra sidan komme att medföra betydande och betungande kostnader,
då omsorgen om god ordning så småningom kräfde dessa nya samhällens
införlifvande med staden eller köpingen.
En mot denna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kalmar och
Malmöhus län uppfattning delvis afvikande åsikt har uttalats af Kungl.
Mapts befallningshafvande i Ålfsborgs län, som ansett det synnerligen
önskvärdt, att samma fördelar, som arbetare på landsbygden, enligt kommitterades
förslag, skulle komma i åtnjutande af, äfven bereddes arbetare,
hvilka hade sin verksamhet i städerna. Om emellertid frågan om arbetarbostäder
i städerna på grund af i Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse
den 13 maj 1899 anförda skäl icke kunde i sammanhang med den nu
förevarande frågan behandlas, syntes det dock Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som om ingen anledning funnes att från här ifrågasatta förmåner
utesluta arbetare, som förvärfvat äganderätt till mark för jordbruks-
eller bostadslägenhet å ägor, belägna under stadsdomstols jurisdiktion,
men utom stads planlagda område.
Kungl. Mapts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län har
visserligen ansett, att kommitterades förslag under vissa förutsättningar
uppfyllde hvad därmed åsyftats, ehuruväl Kungl. Mapts befallningshafvande
å andra sidan ingalunda förbisåge, att en annan enklare form,
exempelvis genom medverkan af särskilda för ändamålet bildade föreningar,
måhända kunnat gifvas åt förslaget, hvarigenom staten och
dess myndigheter hade befriats från handhafvandet af utlåningen.
En härutinnan motsatt mening har uttalats af Kungl. Maj :ts befallningshafvande
i Västerbottens län, som afstyrkt kommitterades förslag, i
hvad det afsåge lån till föreningar, enär lån till dem icke syntes stå rätt väl
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
tillsammans med det med här ifrågavarande lån afsedda syftemålet att komma
enskilda behöfvande arbetare direkt utan mellanhänder till godo. Äfven
gent emot lån till enskilda hyste Kungl. Maj:ts sistbemälde befallningshafvande
vissa betänkligheter särskildt med hänsyn till de svårigheter,
som otvifvelaktigt måste blifva förenade med sådana lånemedels återbekommande
utan förluster. Så behjärtansvärdt som syftemålet med
förslaget vore, syntes det emellertid Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att de af kommitterade förordade åtgärderna, i hvad de afsåge lån till
enskilda, förtjänade att försöksvis under en femårsperiod vinna tillämpning,
för att erfarenhet om deras praktiska lämplighet måtte vinnas.
Det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län antydda tillvägagångssättet att såsom mellanhänder använda för
ändamålet bildade föreningar, hvilka skulle äga att förvalta de såsom
försträckning till dem utlämnade statsmedlen i enlighet med vissa därför
stadgade föreskrifter, har mer direkt förordats af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i 7 län, nämligen Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Gottlands, Blekinge, Kristianstads och Kopparbergs län. Af dessa
hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Gottlands och
Kristianstads län visserligen ansett denna form för statens ingripande
vara den lämpligaste och bästa, men det oaktadt icke bestämdt motsatt
sig kommitterades förslag om lån till enskilda, medan åter de öfriga
funnit förstnämnda form vara den enda, hvilken — om statslån utlämnades
— borde ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har framhållit,
att utlämnandet af låneunderstöd omedelbart åt arbetarne nödvändiggjorde
en vidlyftig förvaltningsapparat och en mångfald omständliga
föreskrifter och formaliteter, ägnade att motverka sakens
ändamål — olägenheter, som kommittén i hvarje fall icke lyckats att
i sitt förslag undvika. Därtill komme jAterligare, att systemet icke erbjöde
tillfredsställande garantier mot förluster, för hvilkas undvikande
staten säkerligen ofta komme att inledas i tvister och svårigheter af mångahanda
slag. Ändamålsenligt vore däremot, om statsmedel funnes tillgängliga
för att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande användas för understödjande
af föreningar, då naturligen de, som på bästa och mest praktiska
sätt ordnat sina angelägenheter, i främsta rummet skulle erhålla
statshjälp. Härigenom skulle mellan personer, intresserade af att få
föreningar till stånd, uppstå täflan att uppställa sådana garantier och
stadga sådana förenings- och bolagsordningar, som framför andra kunde
vinna Kungl. Maj:ts gillande.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län, som befarade,
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 5
34
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.
att den af kommittén föreslagna utlåningen af statsmedel direkt till
arbetare skulle försvaga de redan bildade egnahemsföreningarnes
framgångsrika och nyttiga verksamhet, har ansett, att statens låneverksamhet
ej borde inskränkas till användande af endast för ändamålet
bildade föreningar såsom mellanhänder, utan att såväl kommuner och
bolag som äfven enskilda större arbetsgifvare, hvilka ville lämna arbetaren
hjälp i dennes sträfvan att förvärfva ett eget hem, borde komma
i tillfälle att under stadgade villkor erhålla förmånen af billiga lån.
Ej heller Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län
vore förvissad, att genom statens mellankomst, på sätt kommitterade
föreslagit, det åsyftade uppsvinget i egna hems bildande skulle uppnås,
utan trodde, att detta svårligen kunde vinnas på annan väg, än att staten
satte egnahemsfrågan i samband med kolonisationsfrågor eller frågor
om ordnande af större arbetarsamfund samt beredande af lån åt arbetarassociationer
för egnahemsändamål.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga 6 län eller i Uppsala,
Jönköpings, Hallands, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens
län hafva uttalat sig emot utlämnande af egnahemslån af statsmedel
under såväl den ena som den andra af kommittén föreslagna formen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och Hallands län
hafva såsom skäl härför anfört det betänkliga i att medgifva rätt till
statslån för anskaffande af eget hem åt vissa medborgare, medan andra,
tillhörande samma klasser och i öfrigt lika därtill kvalificerade, ej kunde
komma i åtnjutande af samma förmån.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har ansett, att
understödjande af egnahemsverksamheten på lånevägen vore ganska
farligt, enär det lockade arbetaren till skuldsättning och med nödvändighet
förde med sig en invecklad och vidlyftig apparat för lånens utlämnande
mot erforderlig säkerhet samt indrifning af ränta och amorteringar. På
grund häraf syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna ifrågasättas,
huruvida icke det lämpligaste sättet för egnahemsunderstödens
utdelande åtminstone tills vidare vore utlämnande af kontanta bidrag
utan återbetalningsskyldighet till byggnader. De fördelar, som egna
hem för arbetare kunde medföra, vore nämligen från flere synpunkter
af sådan betydelse, att de väl borde påkalla statens kraftiga medverkan
till deras ernående.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har framhållit,
hurusom åtgärder från statens sida för att underlätta möjligheten
för mindre bemedlade personer att förvärfva egna hem visserligen vore
i hög grad nyttiga, men att dessa åtgärder borde bestå i enkla anord
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
ningar i rättsligt hänseende för jordstyckning och jordens frigörande
från äldre gravationer samt jordupplåtelse från statens egendomar pa
förmånliga villkor, medan däremot penningförsträckning af statsmedel
åt enskilda hvarken för staten eller för försträckningstagaren vore af
verkligt gagn.
Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Västernorrlands län, som ansett,
att arbetarnes ställning och lefnadsvillkor inom länet vore de mest
gynnsamma, och att en lagstiftning i föreslagen riktning föga skulle
förändra arbetarnas ställning därhän, att de blefve mer än nu kvarhållna
vid sin bostad, har på grund häraf ansett sig icke äga anledning att,
hvad länet vidkomme, förorda statslån till befrämjande af det med
egnahemstanken afsedda syftemål.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har visserligen
erkänt, att frågan om egna hems beredande åt arbetare vore så behjärtansvärd,
att för dess lösning jämväl andra vägar än de hittills följda vore att
för lagstiftningen förorda. Antagligt vore ock, att genom beredande af
lån från allmänna medel möjligheten för arbetarbefolkningen att^ bilda
egna hem kunde utvidgas. Å andra sidan syntes det emellertid Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som om meningarna kunde vara delade,
huruvida den af kommitterade föreslagna formen för lånens utgående
vore den lämpligaste samt huruvida icke mindre invecklade och tidsödande
former därför kunde och borde uppställas.
Mot kommitténs förslag i afseende å sättet för lånerörelsens bedrifvande
hafva Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande äfven de,
som i hufvudsak gillat förslaget — riktat i många fall ganska ingripande
anmärkningar. Särskildt har sålunda erinrats, dels att det föreliggande
förslaget innehölle så många omständliga föreskrifter och formaliteter,
att anledning funnes att befara, att den erbjudna lånehjälpen
endast sällan skulle komma att anlitas, något som i sin ordning skulle
få till följd, att det med statens mellankomst afsedda ändamålet komme
att förfelas, dels ock att förslaget, att länsstyrelserna i den utsträckning,
kommitterade ifrågasatt, skulle taga befattning med lånerörelsen, vore
i hög grad olämpligt. På grund hufvudsakligen af dessa skäl hafva
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs
och Norrbottens län förklarat sig icke kunna tillstyrka, att förslaget, i
den form det förelåge, blefve lagdt till grund för lagstiftning i ämnet.
Såsom stöd för sin uppfattning, att förslaget skulle nödvändiggöra
en alltför vidlyftig förvaltningsapparat, har sålunda Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms län bland annat framhållit, huru
-
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
som detsamma ålade lånsökande att med företeende af förslag till
köpekontrakt upprätta skriftlig ansökan om lånet, att anskaffa plan
till erforderlig ny- eller ombyggnad å lägenheten jämte kostnadsförslag,
samt att förete åtskilliga andra bevis och handlingar. Vidare" måste
utredning af sökandens ekonomiska omständigheter åvägabringas, och
yttrande meddelas angående hans sysselsättning, vandel m. m. Besiktningar
af lägenheten i fråga kunde understundom blifva nödiga, mången
gång på den lånsökandes bekostnad, hvarjämte han i många fall, af
hvilka åtskilliga voro af beskaffenhet att lätt kunna föranleda tvister,
vore underkastad risken att efter pröfning af egnahemsnämnden få lånet
uppsagdt.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har befarat,
att förverkligandet af kommitterades alltför invecklade förslag skulle
komma att medföra inrättandet i hvarje län af en verklig låne- och
försäkringsanstalt, hvars arbetsbörda visserligen icke på förhand kunde
beräknas, men antagligen komme att blifva högst betydande. Mot förslaget
att skötseln af denna anstalt skulle besörjas af länsstyrelsen och
dess underlydande tjänstemän, hvilka redan nu vore belastade med eu
mångfald af olika göromål, som år efter år tillväxte, ansåge sig Kungl.
Maj:ts befallningshafvande böra inlägga den kraftigasfe gensaga.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har såsom
sin mening uttalat, att de för landshöfdingens, landssekreterarens och
landskamrerens ämbetsverksamhet främmande bestyr, som enligt förslaget
skulle komma att uppdragas åt dessa ämbetsmän, skulle taga allt
för mycket af deras tid i anspråk till men för deras egentliga tjänsteåligganden.
Därest den föreslagna låne- och försäkringsanstalten komme
till stånd, vore det lämpligast, att förvaltningen af densamma helt och
hållet öfverlämnades åt den föreslagna egnahemsnämnden med biträde
af hos densamma anställda tjänstemän.
Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län har
ansett sig höra påpeka, att länsstyrelsernas ämbetsmän skulle komma
att betungas med högst afsevärdt ökadt arbete, något som med
hänsyn till den olikartade arbetsbörda, som redan för närvarande
ålåge dem, svårligen läte sig göra. Att det här vore fråga om en
afse värd tillväxt af arbete, framginge bland annat däraf, att kommittén
själf ansett 2 till 4 veckor erforderliga för ansökningarnas
om egnahemslån genomgående och ärendenas beredning af vederbörande
landskamrer samt en half månad för uppsättning och justering af nämndens
protokoll. I sammanhang härmed har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län äfven uttalat betänkligheter i fråga om den
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
af kommittén föreslagna formen för pröfningen af ansökningar om lån,
i det att det ingalunda kunde anses för visst, att kommunalnämnden
alltid skulle lämna fullt objektiva utlåtanden angående företrädesrätten
mellan flera sökande till delaktighet i statslånebidraget. Då därtill
komme, att egnahemsnämnden endast undantagsvis kunde äga någon
direkt kännedom om de sökandes förhållanden, och då det antagligen
vore omöjligt att rätt mäta betydelsen af de olika kommunalnämndernas
yttranden, ställda mot hvarandra, komme det hela att mer eller mindre
blifva ett lotteri.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har dels
funnit sig böra ifrågasätta, huruvida icke mindre invecklade och tidsödande
former för lånens utgående kunde och borde uppställas än
de af kommitterade föreslagna, utan att fördenskull de med lånen
afsedda syften förfelades, dels ock framhållit, hurusom den brokiga och
ständigt sig ökande mångfalden af göromål, hvarmed länsstyrelserna
nu vore betungade, bort utesluta tanken på att öka dessa myndigheters
ämbetsbörda med arbeten rörande egnahemsfrågan, samt att det, därest
förslaget komme till utförande, blefve nödvändigt att för nämnda frågas
behandling vid länsstyrelserna förordna en särskild föredragande.
Anmärkningar i här ofvan anförda hänseenden hafva — såsom
jag redan framhållit — riktats mot förslaget äfven af flera af de länsstyrelser,
som funnit sig böra i hufvudsak tillstyrka eller åtminstone
icke afstyrka detsamma.
Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län
uttalat sig för, att åtskilliga af de åtgärder, som lagts på länsstyrelserna
och deras underlydande, måtte öfverflyttas på egnahemsnämnden och
en hos denna anställd ombudsman.
. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län har likaledes
framhållit olämpligheten, att icke säga orimligheten af att ålägga länsstyrelserna
och de dem underlydande tjänstemännen nästan hela bestyret
med låne- och försäkringsrörelsen. Endast genom anställande af en
sekreterare eller ombudsman i nämndens tjänst kunde länsstyrelsens
deltagande i nämndens förhandlingar och befattningen i öfrigt med
lånerörelsen möjliggöras.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har visserligen
icke i den betydliga tillökningen i arbetet ej endast för kronobetjäningen
utan framför allt hos länsstyrelsen funnit anledning afstyrka förslaget,
i hvad det rörde länsstyrelsens befattning med egnahemslånen, men
ansett lämpligt erinra om förhållandet, då ifrågavarande bestyr till
-
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
äfventyra kunde komma att nödvändiggöra en ökning i de utaf staten
aflönade arbetskrafter lios länsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Värmlands län
hafva funnit förslaget till lag om egnahemslån mer inveckladt och
omständligt, än måhända nödigt varit.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
har ansett en öfverflyttning på länsstyrelsen af allt det myckna för- och
efterarbete, som efter all sannolikhet komme att uppstå, föga rättvis och
billig, på grund af att den alltför lågt aflönade, mångenstädes för fåtaliga
tjänstepersonalen hos länsstyrelsen redan nu vore i hög grad betungad
med göromål. I och med det ramen för egnahemsnämndens verksamhet
utvidgades, blefve emellertid behofvet af länsstyrelsens medverkan
mindre. För ett ordnande af egnahemsnämndens verksamhet i dylik
riktning kräfdes endast anställande hos nämnden af en fast aflönad
sekreterare, hvilken hade att fullgöra alla en sekreterares åligganden
och äfven lämpligen borde i stället för de af andra göromål i allmänhet
högst betungade häradsskrifvarne verkställa den erforderliga debiteringen.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har framhållit,
hurusom landskamreren och i synnerhet landssekreteraren åtminstone i
nämnda län vore så upptagna af andra till deras tjänster hörande göromål,
att det knappast vore möjligt för dem att ägna något arbete åt
främjandet af tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare,
men att det detta oaktadt för åstadkommande af kontinuitet i nämndens
arbeten syntes erforderligt, att landskamreren vore föredragande ledamot
af nämnden, hvarjämte en ständigt tjänstgörande sekreterare hos
densamma borde af länstyrelsen förordnas.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län har ansett,
att äfven om arbetet med här ifrågavarande lånerörelse möjligen till
en början kunde antagas blifva af mindre omfattning, den tid likväl
ej vore aflägsen, då dessa låneförmedlingar erhållit en sådan utsträckning,
att de omöjligen af länsstyrelserna kunde utföras med de krafter,
som för närvarande stode till buds och som vore fullt tagna i anspråk
af de mångskiftande ärenden, som redan tillhörde dessa myndigheters
behandling.
Förutom ofvan nämnda länsstyrelser hafva äfven Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Hallands, Skaraborgs och Värmlands län påyrkat
att, därest länsstyrelsernas arbetsbörda, på sätt föreslaget blifvit, komme
att ytterligare ökas, särskild person med fast aflöning blefve vid länsstyrelse
eller egnahemsnämnd anställd.
Ett stort antal af de länsstyrelser, som motsatt sig, att Kungl.
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Maj:ts befallningshafvande skulle åläggas att i föreslagen utsträckning
taga befattning med här ifrågavarande lånerörelse, har riktat samma
anmärkning mot kronobetjäningens anlitande för ändamålet. Sålunda
har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län framhållit, hurusom
förslaget om lånens utbetalning, öfvervakande åt statens säkerhet
och bästa under lånetiden samt debitering och uppbörd af förfallet
kapital och ränta pålade kronofogde, häradsskrifvare och länsmän nya,
synnerligen maktpåliggande och svåruppfyllda plikter. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge län har ansett sig böra på det allvarligaste
afstyrka hvad kommitterade föreslagit, särskildt i afseende å kronofogdarnes
bestyr med egnahemslånen, detta ej endast på grund af
svårigheten att ålägga kronobetjäningen ökade göromål i sådan utsträckning,
som förslaget angåfve, utan ock af den anledning, att lånebelopp
på tiotusentals kronor kunde, i afvaktan på lyftning, komma att innestå
hos kronofogdarne, hvilket tydligen skulle än ytterligare försvaga den
redan förut föga tillfredsställande kontrollen å dessas många olikartade
uppbördsmedel. Sistnämnda synpunkt har framhållits äfven af Kungl.
Mapts befallningshafvande i Kristianstads län, hvarjämte Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län ansett sig böra anmärka, hurusom
särskildt häradsskrifvarne i de flesta fall redan nu vore så betungade
med tjänstegöromål, att de, för att medhinna dem, måste af egna
knappa aflöningsmedel löna biträde.
En, rörande länsstyrelsernas och kronobetjäningens befattning med
lånerörelsen, från Kungl. Maj:ts öfrige befallningshafvandes afvikande
mening har uttalats endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
och Gäfleborgs län. Kungl. Maj :ts befallningshafvande i Södermanlands
län har ansett, att lagförslagets synnerligen vidlyftiga bestämmelser
om inrättande för hvarje län af en särskild egnahemsnämnd,
om kommunalnämndernas medverkan för bildande af egna hem, om
särskilda så kallade egnahemsombud inom hvarje kommun m. m. skulle
utan motsvarande gagn medföra en invecklad, tidsödande och kostsam
procedur. Åtminstone till en början borde det kunna öfverlämnas
åt länsstyrelserna att med biträde af kronobetjäning och kommunalmyndigheter
ombesörja handläggningen af hithörande frågor. Genom en
dylik anordning skulle ock — oafsedt minskning i kostnader, omgång
och tidsutdräkt — kunna vinnas garanti för en jämn och likartad
tillämpning af de författningar, som blefve i ämnet utfärdade. Då,
enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Gäfleborgs län uppfattning,
förslaget till eu början borde tillämpas endast såsom ett försök, hvaraf
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
vidare erfarenhet kunde förväntas, syntes det äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i nämnda län, att den vidlyftiga apparat, som kommitterade
ansett nödig, väsentligen kunde förenklas genom att ärendenas
handläggning, med uteslutande af egnahemsnämnden, kommunernas
medverkan m. m., tills vidare helt och hållet öfverlämnades åt länsstyrelserna.
Äfven mot kommittéförslagets detaljbestämmelser hafva Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i flera afseenden haft åtskilligt att erinra.
Sålunda har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län ansett,
att såsom kompetensvillkor i fråga om lånesökandes högsta åldersgräns
borde såsom regel sättas fyllda 40 år — i stället för af kommitterade
föreslagna 50 år — samt medgifvas undantag därifrån intill högst 50
år, till hvilken ändring den långa amorteringstiden, särskildt vid lån
för jordbrukslägenhet, gåfve osökt anledning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs, Kristianstads och Kopparbergs län hafva uttalat
sig för eu sänkning i de beräknade maximivärdena å egnahemslägenheter,
för hvilka lån komme att beviljas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kronobergs län har föreslagit en sänkning med 1,000 kronor
för båda slagen af lägenheter, under framhållande af såväl den omständigheten,
att arbetaren icke borde frestas att grunda det egna hemmet på
för stor skuldsättning som ock att till pris af 4,000 kronor hemmansdelar
om Vs och V6 mantal sannolikt inom ett flertal län kunde förvärfvas.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads och Kopparbergs
län hafva endast framhållit, att värdena syntes väl höga, utan att
föreslå sänkning med visst belopp. Samma mening har beträffande
j ordbruk slägenheter uttalats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län, som ansett maximivärdet å dessa lägenheter böra
sänkas med 1,000 kronor, i sammanhang hvarmed Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit, dels att uppdelningen af lägenheterna i jordbrukslägenheter
och bostadslägenheter måtte bortfalla såsom icke lämplig
och än mindre nödvändig, dels ock att lånens storlek för jordbrukslägenhet
måtte begränsas till hvad, som föreskrifvits beträffande bostadslägenhet,
eller till 3/4 af sammanlagda värdet å jord med åbyggnader.
Den föreslagna uppdelningen har ansetts icke vara af behofvet påkallad
med hänsyn såväl därtill, att kostnaden för bostadslägenhet på grund
af höga pris å jord, materialier m. m. i närheten af tätare bebyggda
platser, där dessa lägenheter antagligen komme att blifva den vanliga
formen för egna hem, i regel kunde antagas ej blifva mindre än för
jordbrukslägenheter å den egentliga landsbygden, som ock att, då här
ej vore fråga om bildande af egna jordbruk, jordens värde vid en mer
41
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.
aflägset belägen jordbrukslägenhet i allmänhet icke komme att utgöra
någon ökad säkerhet för lånemedlens återbekommande. Såsom skäl
för sänkningen i lånebeloppets storlek i förhållande till lägenhetens
värde har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhållit,
att alltför stor lätthet att erhålla lån ofta medförde benägenhet
till vidlyftigare och dyrbarare företag, än som eljest skulle ha förekommit.
Såsom en följd af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvan
anförda uppfattning om obehöfligheten af den föreslagna uppdelningen
af lägenheterna skulle samtliga lån komma att amorteras på lika antal
år och, då utsikten, att skulden inom en icke alltför aflägsen framtid
helt och hållet kunde inbetalas eller åtminstone nedbringas med afsevärdt
belopp för låntagaren, borde vara en sporre till ökad omtänksamhet
och större intresse, hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
tvekat att ansluta sig till det af kommitterade föreslagna alternativet
af 16 års amorteringstid. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för en kortare amorteringstid
för jordbrukslägenheter än den föreslagna och därvid såsom lämpligare
afpassad förslagsvis angifvit 20 år.
Kommitterades förslag att ränta och afbetalningar å egnahemslånen
skulle komma att debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang
med kronouppbörden har synts Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Blekinge och Kristianstads län mindre lämpligt, alldenstund dessa belopp
icke vore utmätningsgill och de säkerligen ofta skulle blifva föremål
för tvist till följd af de synnerligen invecklade bestämmelserna om lånens
återbetalning. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har
härvid särskild! framhållit, hurusom egnahemslånens likhet med odlingslånen
så mycket mindre med någon skymt af giltighet kunde åberopas,
som annuiteterna å sistnämnda lån enligt gällande föreskrifter kunde
utan dom eller utslag uttagas samt utgjorde ett hemmanen graverande
onus, hvars årliga belopp för öfrigt redan vore genom laga kraftvunnet
beslut på förhand bestämdt.
Till kommitterades förslag om möjlighet att förena egnahemslånen
med lifförsäkring hafva endast Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus samt i Västmanlands län anslutit sig. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i förstnämnda län, som funnit detta förslag innebära
en högst viktig skyddsåtgärd för såväl staten som den lånsökande
arbetaren, har dock ansett, att bestyret med lifförsäkringarnes beviljande
borde öfverlämnas åt egnahemsnämnderna. Något giltigt skäl för kommitterades
förslag därom, att egnahemsnämnderna skulle bevilja lånen
och länsstyrelserna lifförsäkringarne, funnes så mycket mindre, som de
Bill. till Biksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Haft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
senare säkerligen i de flesta fall komme att sökas samtidigt med de
förra. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har
uttalat betänkligheter mot att ålägga länsstyrelserna att å kronans vägnar
sluta lifförsäkringsaftal och därvid framhållit, hurusom frågor af försäkringsteknisk
beskaffenhet säkerligen skulle komma före, med hvilka man
knappast borde öka mångfalden af de ämnen från samhällslifvets skilda
områden, som redan tillhörde länsstyrelsernas ämbetsförvaltning. Af
öfriga länsstyrelser hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands,
Jönköpings, Blekinge och Västerbottens län — de tvänne förstnämnda
under erkännande af förslagets fördelar, hvilka antagligen verksamt
skulle kunna beforda bildandet af egna hem — ansett sig böra
afstyrka detsamma på grund af det myckna invecklade arbete, som vid
tillämpningen komme att förorsakas myndigheterna. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands, Kronobergs, Gottlands, Örebro och
Västernorrlands län hafva likaledes afstyrkt förslaget under åberopande
af, förutom ofvan anförda skäl, dels att staten genom den föreslagna
lifförsäkringsrörelsen komme att utsätta sig för en onödig risk och
försämrade *den genom inteckningen vunna säkerheten för lånemedlens
behöriga återfående, dels ock att befogad anledning icke förefunnes att
bevilja de personer, som redan åtnjöte afsevärd lättnad genom billiga
lånevillkor, en ytterligare fördel genom erhållande af lifförsäkring mot
exceptionellt låga premier, så länge sådant icke stode öppet för öfriga
medborgare, bland hvilka det säkerligen funnes många, som lika väl
eller ännu bättre kunde behöfva en dylik förmån.
Hushållnings- Hushållningssällskapens ombud hafva i sitt underdåniga utlåtande
sällskapens^ till eil början framhållit, hurusom man, oaktadt i vårt land jorden
07,11ande. redan nu, relativt taget, vore fördelad på ett större antal ägare än i
många andra kulturländer och det icke syntes kunna sägas, att några
särdeles stora svårigheter mötte för den, som sådant önskade, att med
äganderätt förvärfva ett mindre jordområde, likväl med hänsyn bland
annat därtill, att förbättrandet af de mindre bemedlade samhällsklassernas
villkor vore ett synnerligen behjärtansvärdt ändamål, icke
borde underlåta att genom lämpliga åtgärder befordra en vidare utveckling
i denna riktning. Efter att i samband härmed hafva dels
anmärkt, att ombuden i afseende å dylika åtgärder ansåge sig utan
betänkande kunna förorda en friare lagstiftning i fråga om ägostyckning
och jordafsöndring, dels ock därjämte framhållit, lmrusom svårigheten
att få stamhemmanets inteckningar dödade i afsöndringar ganska ofta
visat sig stå hindrande i vägen för upplåtelse af mindre lägenheter,
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
hafva ombuden öfvergått till en närmare granskning af kommitténs
förslag angående utlämnande af egnahemslån af statsmedel; och hafva
ombuden därvid till en början såsom sin mening uttalat, att det icke
lämpligen syntes böra blifva föremål för statens verksamhet att genom
särskilda åtgärder understödja bildandet af så pass stora jordbruk, som
de af kommittén föreslagna med ett maximivärde af 4,000 kronor, eniir
ägaren antingen icke ensam kunde sköta detsamma eller vore därmed
fullt sysselsatt, så att han icke finge tillfälle till annan arbetsförtjänst.
Hvad åter beträffade de af kommittén föreslagna bostadslägenheterna
och så små jordbrukslägenheter, att deras ägare måste vara hänvisade
att förnämligast taga sin inkomst af annat arbete än å lägenhetens
jord, syntes inrättandet af dylika lägenheter stå i bättre öfverensstämmelse
med utvecklingen af förhållandena å landsbygden under
senare tid. Dock syntes det ombuden äfven i fråga om sådana lägenheter
vara betänkligt att anlita utvägen af statslån, ehuruväl ombuden
ej ville bestämdt uttala sig däremot, då ju en sådan form af statshjälp,
om den blefve väl anordnad och ej betungad af alltför invecklade
formaliteter, måhända kunde under vissa förhållanden äga berättigande.
Hvad det föreliggande förslaget anginge, hade genom de af
kommittén föreslagna villkor och inskränkningar i fråga om rätten att
söka dylika lån och genom de invecklade formella stadgandena de
ifrågasatta egnahemslånens tillämpning inskränkts i så pass betydlig
mån, att förslaget ingalunda i det skick, hvari detsamma förelåge, ägde
den stora bärvidd, som allmänheten gärna velat tillägga den så kallade
egnahemsfrågans lösning. Denna omständighet borde icke lämnas
ur sikte, då det gällde att bedöma värdet och den reella innebörden
af ifrågavarade förslag, som ansett det nödigt att upprätta eu storartad
förvaltningsapparat och som trott sig kunna ställa i utsikt användningen
af statsbidrag å icke mindre än 20 millioner kronor under den förstå
femårsperioden. Enligt ombudens förmenande kunde nämligen bland
de klasser af arbetare, hvilka enligt kommitténs förslag eventuellt vore
berättigade till egnahsmslån, icke i verkligheten konstateras ett så stort
behof af statshjälp, att detta skäligen skulle kunna utgöra anledning
till statens ingripande i så stor skala och på det sätt, som föreslagits.
Att inom jordbruksnäringen, synnerligast under uppåtgående konjunkturer
för industrien, flerstädes svårighet försports att erhålla verkligt
goda arbetare, vore visserligen sant, men berodde säkerligen icke
väsentligen på någon brist å egna hem åt jordbruksarbetare utan på
de högre arbetsförtjänster, som erbjödes i städerna samt inom industrien.
Någon väsentlig ändring härutinnan syntes icke kunna åstadkommas
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
genom egnahemslån. Af dessa skäl ansåge ombuden kommitténs förslag
angående egnahemslån icke vara ägnadt att läggas till grund för lagstiftning
i ärendet. Huruvida däremot i någon annan form och på
något enklare sätt dylika lån skulle kunna tillerkännas däraf förtjänte
arbetare — exempelvis genom medverkan af särskilda för detta ändamål
bildade föreningar, hvilka ju kunde underkastas de föreskrifter och den
kontroll, som befunnes nödiga — kunde möjligen vara en fråga, förtjänt
att ytterligare utredas. I öfrigt borde ej förbises, att ett lämpligt
tillfälle att genom försök i mindre omfattning vinna erfarenhet i hithörande
frågor syntes erbjuda sig vid afyttrandet af de kronans jordbruksdomäner
samt de till statens inköpta skogsegendomar hörande inägoområden,
hvilkas försäljning antingen redan beslutats eller vore ifrågasatt,
och syntes resultatet af de försök, som således möjligen blefve
anordnade — ehuruväl på annat sätt än kommittén föreslagit — böra
afvaktas, innan mer genomgripande åtgärder ifrågasattes. I öfverensstämmelse
med hvad sålunda blifvit anfördt, funne ombuden det af
kommittén framställda förslag till lag om egnahemslån af statsmedel
icke Amra af beskaffenhet att innefatta sådan lösning af egnahemsfrågan,
att ombuden kunde tillstyrka, att samma förslag blefve upphöjd!
till lag.
Beträffande detta hushållningssällskapens ombuds yttrande anser
jag mig böra framhålla, hurusom det beslöts med 13 röster mot 10,
hvilka afgåfvos för väckt förslag, att ombuden såsom Imf vild sakligt
resultat af sin pröfning af den föreliggande frågan skulle angifva, att
ombuden, som icke varit i tillfälle att ingå i pröfning rörande detaljerna
i förslaget, likväl velat uttala den mening, att egna-hemsfrågans lösning
vore af största betydelse för landet och väl värd och i behof af statens
understöd, hvarför ombuden i hufvudsak tillstyrkte kommitténs förslag.
Äfven vid ombudens möte sistlidne höst uttalade sig ombuden i
den här föreliggande frågan med anledning af en af mig till dem öfverlämnad
skrifvelse med anhållan om yttrande, huruvida särskildt med
hänsyn till Sveriges landthushållning och därmed i samband stående
näringar åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att inskränka den nu
pågående emigrationen. I det yttrande, som jag med anledning af
denna min skrifvelse fått emottaga, hafva ombuden bland annat framhållit,
hurusom till åtgärder i dylikt syfte kunde öfver hufvud taget
räknas allt, som ökade möjligheten för den mindre bemedlade att här
i landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare och med
intresse ägna sig åt sin verksamhet. Hen, som ägde en torfva, om än
aldrig så liten, hvilken han förstått att med egna händer tvinga till
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
en tillfredsställande afkastning, lämnade icke gärna densamma frivilligt.
I fråga om möjligheten att förvärfva eu dylik egen torfva syntes det
emellertid ombuden, att förhållandena bär i landet för visso icke vore
tillfredsställande. Under det att mängden af större gods och större
och mindre hemman årligen bytte om ägare, visade det sig i vidsträckta
delar af landet hardt när omöjligt att förvärfva mindre jordlotter passande
för själfständiga jordbruk. Hvad till afhjälpaude af denna brist
hittills från det allmännas sida åtgjorts, såsom försäljning af mindre
kronodomäner och lagstiftning rörande ägostyckning m. m., hade, om
ock ej alldeles utan betydelse, dock ingalunda varit tillräckligt. Hvad
som fordrades, vore en målmedveteu verksamhet, riktad direkt på bildandet
af dylika själfständiga småbruk just på sådana trakter, där förutsättningarna
för att drifva dem med framgång funnes. Initiativet härtill
borde, enligt ombudens åsikt, tagas af staten.
Landtbruksstyrelsen, som samtidigt med eget utlåtande öfverlämnat
de hösten 1901 samlade hushållningssällskapens ombuds yttrande,
för hvilket jag här ofvan redogjort, har för egen del till en början
uttalat sin allmänna uppfattning af den föreliggande frågan och därvid
framhållit, hurusom inom statsförvaltningen frågan om förbättrandet af
den kroppsarbetande klassens ställning på senare tider börjat att intaga
ett af de främsta rummen. Särskildt för landtbruksförvaltningen funnes
viktiga skäl att söka bringa den till en lycklig lösning. Inom landtbruket
rådde nämligen i förevarande afseende för närvarande alldeles
särskilda förhållanden. Det gällde här icke blott att för samhällets
lugna utveckling bereda arbetsklassen en i ekonomiskt afseende tryggad
ställning och förbättra villkoren för dennas utveckling, utan äfven att
söka, såvidt möjligt, förekomma den brist på arbetare å landsbygden,
som för närvarande gjorde sig gällande, hvilken brist i förening med
de sista decenniernas prisfall å landtbruksprodukter varit ett utmärkande
drag för de svårigheter, för Indika landtbruket under senare tiden varit
utsatt. Om också denna minskade tillgång å arbetskraft varit mest
kännbar för det större jordbruket, hade dock de mindre landtbruken,
där landtmannens familjemedlemmar deltoge i arbetet, icke varit alldeles
oberörda däraf. Den företeelse, som ej blott inom Tyskland utan äfven
inom vårt land på senare tiden framträdt, att större jordegendomar
styckats och försålts i smärre lotter, syntes icke heller vara utan sammanhang
med berörda förhållanden. För landsbygden särskildt ägde sålunda
arbetarfrågan en mycket stor betydelse.
Beträffande orsakerna till bristen å arbetare på landet kunde
knappast råda mer än en mening därom, att denna liufvudsakligast
Landtbruks
styrelsens
utlåtande.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
berott på dels industriens uppblomstring under senare tiden och de
däraf beredda ökade arbetstillfällena jämte högre aflöning inom denna
produktionsgren, dels ock stadslifvets lockelser genom större frihet i
afseende på lefnadssätt samt ökade tillfällen till förströelser i städerna,
hvilket allt gifvit upphof till den mycket märkliga företeelse, som kunde
betecknas såsom landtarbetarens öfverflyttning i stor skala från landet
till städerna.
Det kunde icke bestridas, att den önskan om erhållande af förbättrade
lefnads- och förvärfsbetingelser och det högsta möjliga utbyte
af arbetskraften, som sålunda läge till grund för arbetsfolkets öfvergifvande
af landsbygden, måste i och för sig själf anses såsom högst
naturlig, hvarför den ej heller borde eller kunde bekämpas genom användande
af några statens maktmedel utan endast genom åtgärder,
hvilka på frivillighetens väg åstadkomme en ändring i berörda förhållanden.
Att en ändring härutinnan måste anses önsklig från landtbrukets
sida, vore själfklart, och att denna önskan icke stode i strid
med, utan grundade sig på ett allmänt socialt intresse, framginge däraf,
att lefnadsförhållandena inom städerna icke vore för arbetsklassen utan
sina faror i såväl fysiskt som moraliskt hänseende, så att, därest ifrågavarande
företeelse ostördt finge fortgå, en arbetsklassens degeneration
däraf kunde blifva en följd. I detta fall sammanfölle alltså hela samhällets
och landtbrukets intressen med hvarandra, när från landtbruksförvaltningens
sida framställning gjordes om vidtagande af mått och
steg för beredande af möjlighet för landtbruket att vid landsbygden
fästa eller från industricentra återbörda den stam af goda arbetskrafter,
som erfordrades för landtbrukets framgångsrika bedrifvande.
Erfarenheten hade visat, att på tillgången på arbetsfolk å landsbygden
få förhållanden inverkade så afgörande som arbetarens ekonomiska
och rättsliga ställning till själfva jorden. I detta afseende behöfde
endast framhållas, hurusom i alla tider inom samhället kunde
spåras en synnerligen stor benägenhet hos dem, som med stadigvarande,
helst äganderätt besutte den mark, de bebodde, att vidblifva sin besittning
utan att låta locka sig därifrån af, äfven i vissa hänseenden
fördelaktigare, ekonomiska utkomstmedel. Däraf förklarades den stora
vikt, som agrarförfattningen ägde i förevarande hänseende. Det kunde
dock icke vara lämpligt att här ingå på en redogörelse för vårt lands
agrarförhållanden i vidare mån, än som erfordrades för klargörande af
föreliggande fråga, eller huruvida och i hvad mån åtgärder borde vidtagas
för beredande af tillfällen för landtbruksarbetarne att med äganderätt
förvärfva jord till bostad och brukning eller så kallade egna hem.
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Af det föregående syntes framgå, att, då inom vårt land af skäl,
som ofvan angifvits, landsbygden kommit att lida brist på arbetskraft
samt såväl i allmänt socialt afseende som i landtbrnkets intresse denna
brist borde om möjligt undanröjas, det medel, som erbjöde sig till
vinnande af detta mål genom beredande af tillfälle för jordbruksarbetaren
att förvärfva eget hem å landet, icke borde lämnas oförsökt, helst något
verksammare dylikt icke för närvarande stode att finna. Visserligen
vore härmed icke sagdt, att statens verksamhet härutinnan borde inskränka
sig till användandet af sagda medel, då ju genom arbetarens
förändrade ställning i afseende på jordbesittning helt visst komme att
ställas större fordringar på honom i medborgerligt afseende, och de
band, hvarmed han fästes vid samhället blefve flera och mer betydelsefulla,
samt sålunda äfven hans utbildning för att rätt kunna uppfylla,
denna sin ställning komme att på samhället ställa särskilda fordringar,
men i detta sammanhang syntes i allt fall hänsyn böra tagas endast
till jordbesittningsförhållandet och de åtgärder, som förändringarna i
detta afseende kunde betinga.
Kommitterades förslag afsåge emellertid underlättande ej blott för
landtbruksarbetaren utan äfven för kroppsarbetare i allmänhet af möjligheten
att på landsbygden förvärfva egna hem, men då sättet för förvärfvandet
vore gemensamt för de olika slagen af kroppsarbetare, kunde
hvad landtbruksstyrelsen i denna sak hade anfört hafva tillämpning på
alla dylika förvärf, äfven om styrelsen närmast hade fäst sig vid landtbruksarbetarnes
och landtbrukets intressen.
Vidkommande det af kommittén uppgjorda förslaget om beredande
af egnahemslån åt arbetare samt de utaf hushållningssällskapens hösten
1901 samlade ombud mot samma förslag framställda anmärkningar
har landtbruksstyrelsen vidare anfört följande.
Från skilda länder förelåge redan en rik erfarenhet, som icke
kunde jäfvas, i det hänseendet, att besittandet af jord i hög grad bidroge
till att göra landtbefolkningen stationär, och då egnahemslån
hade sin enda betydelse därutinnan, att de vore medel för beredande
af jordbesittning åt arbetarne, vore det just i denna egenskap hos
lånen, som man kunde söka grunden därtill, att de möjligen kunde
åstadkomma ändring uti den öfverklagade bristen å arbetsfolk å landsbygden.
För sin del hade ej heller landtbruksstyrelsen något att invända
mot användande af egnahemslån såsom medel till motverkande
af sagda brist. Häremot strede alldeles icke, att staten genom afyttrandet
af vissa jordbruksdomäner eller de till statens inköpta skogs
-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
egendomar hörande inägoområden knnde, på sätt ombuden föreslagit,
bidraga till vinnande af sagda mål, men i den omständigheten, att det
ingalunda vore säkert, att kronan ägde fastigheter på alla de ställen,
där egna hem kunde komma i fråga att upprättas, låge ett bestämdt
hinder för att uteslutande lita till denna utväg. Däremot syntes det
landtbruksstyrelsen, att målet icke lämpligen kunde vinnas genom förmedling
af föreningar, bildade af arbetarne själfva, hvarigenom spekulation
lätt skulle kunna uppstå och det behj ärtans värd a syftet löpa fara
att förfelas.
Bland de speciella anmärkningar, hushållningssällskapens ombud
mot kommitterades förslag framställt, syntes styrelsen stor betydelse
böra tilläggas den, som afsåge de tvänne kategorier af jordbruksiägenheter,
hvilkas förvärfvande af arbetare kommittén ansett böra genom
egnahemslån understödjas, nämligen dels sådana, som vore afsedda för
idkande af jordbruk i egentlig mening, för hvilka kommittén anslagit
ett högsta värde af 4,000 kronor, dels ock bostadslägenheter, afsedda
företrädesvis till bostad med ett högsta värde af 3,000 kronor, i bägge
fallen med inberäkning af såväl jord som byggnader. Häremot hade
ombuden anmärkt, att det syntes icke lämpligen blifva föremål för statens
verksamhet att genom särskilda åtgärder understödja bildandet af så
pass stora jordbruk, som ofvannämnda maximisumma för jordbrukslägenheter
angåfve. Härutinnan delade landtbruksstyrelsen ombudens
uppfattning, försåvidt den afsåge de flesta delar af landet, där för ett
så högt belopp som 4,000 kronor skulle kunna inköpas en så stor fastighet,
att dess skötsel komme att helt och hållet medtaga ägarens tid och
göra honom till hemmansägare i stället för arbetare. Med anledning
häraf syntes det landtbruksstyrelsen lämpligt, att för hvarje län af
Kungl. Maj:t på egnahemsnämndens förslag bestämdes det högsta sammanlagda
värde, hvartill jord med åbyggnad vid såväl jordbrukslägenhet
som bostadslägenhet, till hvars förvärfvande lån söktes, finge uppgå.
De i kommitténs förslag upptagna formella stadgandena kunde
väl förefalla invecklade och för allmänheten svåra att reda sig med,
liksom äfven den i förslaget upptagna förvaltningsapparat kunde synas
skäligen tung, men då, hvad formaliteterna anginge, i ganska många
fall tryckta blanketter af allmänheten kunde användas, hvarigenom
svårigheterna för denna blefve väsentligen underlättade, samt för öfrigt
bestämmelserna angående själfva förvaltningen icke, såvidt landtbruksstyrelsen
kunde finna, komme att medföra större omgång, än som betingades
af hänsynen till nödig säkerhet och trygghet vid förslagets
49
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.
tillämpning, syntes sagda omständigheter icke medföra någon fara för
förslagets praktiska genomförbarhet.
Däremot hade bestämmelsen i 15 § därom, att lånets stående del
skulle i hvarje fall vara gulden senast fem år från sista af betalningen å
amorteringsdelen, synts landtbruksstyrelsen vara väl sträng. I de Hosta,
fall kunde nämligen fullgörande af denna skyldighet ej ske, utan att
låntagaren förskaffat sig annat lån än statslånet, hvilket åter vanligen
icke läte sig göra med mindre, än att låntagaren nödgades underkasta
sig att betala högre ränta. Det syntes landtbruksstyrelsen därför böra
läggas i egnahemsnämndens hand att medgifva utsträckning af den tid,
inom hvilken den stående delen af lånet skulle vara fullständigt gulden,
till högst tio år, hvilket icke kunde innebära någon fara för staten, då
denna ägde säkerhet uti första inteckning i lägenheten för ifrågavarande
stående låneandels fullständiga gäldande.
De anmärkningar, som landtbrukstyrelsen sålunda hade ansett sig
böra framställa mot egnahemskommitténs betänkande, syntes styrelsen
icke vara af den vikt, att de kunde på något sätt förringa värdet af
ifrågavarande förslag, som styrelsen ansåge vara af den beskaffenhet,
att 1 det borde läggas till grand för vidare åtgärder i syfte att bereda
åt arbetsklassen möjligheten att förvärfva en jordbesittning, som kunde
vara till förmån för dem själfva och därmed äfven för samhället. Särskilt
arbetaren å landsbygden eller jordbruksarbetaren måste dåra!
anses komma att skörda fördelar, hvilka icke kunde undgå att blifva
till landtbruksnäringens nytta. Hittills hade jordbruksarbetaren, såväl
den icke fast anställde som den så kallade statkarlen och småtorparen,
i regel icke kunnat förvärfva en sådan utkomst, att lian sett sig i stånd
att själf sörja för sin ålderdom. Gifvetvis måste detta inverka därhän,
att göda arbetare lätt föranleddes att öfvergifva landtbruket och söka
sin bärgning inom andra näringsgrenar inom landet eller att efter
emigration söka sin utkomst i främmande land. De åtgärder, kommittén
föreslagit för beredande af lättare tillfällen till jordstyckning och erhållande
af egnahemslån, ansåge landtbruksstyrelsen kunna leda till förbättrandet
i väsentligt afseende af jordbruksarbetarens ställning och
förty äfven till hans vidblifvande vid sitt yrke samt till minskande af
emigrationen. Den utgift, staten enligt kommitterades förslag skulle
få för ändamålet vidkännas, kunde icke anses så synnerligen afsevärd,
vare sig hänsyn toges till själfva lånerörelsen eller till administrationen.
I förra fallet skulle staten för sina lån äga en fullgod säkerhet, så att
någon förlust å lånerörelsen icke syntes behöfva befaras, helst erfarenheten
från sparbanksrörelsen å landet visat, att dylika lån äfven mot
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sand. 1 Afd. 63 Höft. 7
50
Kungl. Maj:ts ÅTåd. Proposition N:o 92.
mindi e god sakernet än don af kommittén föreslagna endast undantagsvis
kl fullständigt infriats. Hvad åter administrationen beträffade, så komme
kostnaderna härför hufvudsakligen att utgöras af resekostnads- och traktamentsersättningar
för ledamöterna i egnahemsnämnderna, hvilka kostnader
icke syntes kunna komma att uppgå till några högre belopp.
På grund af hvad landtbruksstyrelsen sålunda anfört, har styrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med egnahemskommitténs förslag och med beaktande af hvad landtbruksstyrelsen
därvid erinrat, vidtaga åtgärder till lösande af föreliggande
för vårt land viktiga fråga.
Statskontoret, som den 4 december 1902 afgaf sitt utlåtande öfver
ifrågavarande lagförslag, har däruti anfört följande.
Hvad först anginge de principer, på hvilka förslaget vore byggdt,
skänkte statskontoret sitt odelade erkännande åt det syfte, man med
berörda förslag velat vinna. Enligt statskontorets mening vore detta
syfte af den betydelse för samhällets trefnad, att kraftiga åtgärder från
statens sida för nämnda syftes befordrande måste anses vara väl på
sin plats.
Då det gällde införande af ett nytt föremål för statens verksamhet
af den art som det förevarande, vore det emellertid gifvet, att olika
meningar rörande det lämpligaste sättet för sakens genomförande skulle
göra sig gällande. Sålunda hade principiella invändningar, delvis af
ganska genomgripande betydelse, särskilt af länsstyrelserna blifvit framställda
mot det af kommittén utarbetade förslaget. Att dessa invändningar
i åtskilliga afseenden äg de sitt berättigande, ville statskontoret
icke bestrida. Sålunda vore det, enligt statskontorets mening, tydligt,
att vissa olägenheter måste komma att blifva förknippade med en rörelse,
som innefattade utlåning af statsmedel genom statens organ omedelbart
till arbetarne själfva. Oeftergifligt vore, att en dylik statens lånerörelse
måste strängt bindas vid vissa en gång för alla bestämda regler, från
hvilka undantag endast inom noggrannt utstakade gränser kunde medgifvas.
Lånerörelsen komme därigenom att blifva behäftad med en viss
stelhet och tungroddhet, de där icke lämnade rum för den omedelbarhet
och den anpassning efter sig företeende omständigheter, hvilka måste
vara af icke ringa betydelse, då låntagare vore arbetare och syftet med
lånerörelsen vore att bereda dem egna hem. Därtill komme att, ehuru
det gifvetvis vore önskligt, att lånerörelsen kunde anordnas i så enkla
former, att den lånsökande själf kunde klart bedöma värdet af den
förmån, som erbjödes, tiden, när han skulle kunna komma i åtnjutande
af samma förman, samt betydelsen af det låneaftal, som afslötes, en
51
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
dylik enkelhet och öfverskådlighet svårligen kunde beredas åt eu af
organ för staten direkt bedrifven lånerörelse, då denna väl alltid måste
komma att kräfva uppställandet af ganska vidlyftiga och omständliga
bestämmelser.
Det vore icke tvifvel underkastadt, att åt lånerörelsen i dess helhet
skulle beredas större både smidighet och enkelhet, om mellan staten såsom
långifvare och arbetarne såsom låntagare såsom mellanhänder ställdes
särskilda för ändamålet bildade föreningar eller ock större eller mindre
kommuner, Indika å ena sidan af staten mottoge lånemedlen och ansvarade
denna för medlens riktiga återbetalning och å andra sidan verkställde
lånens fördelning bland de lånsökande arbetarne. Kommittén
hade tagit denna utväg under öfvervägande, men på anförda skäl ansett sig
böra afstå från att förorda anlitandet af denna utväg annat än för undantagsfall.
Äfven statskontoret kunde icke underkänna vikten af dessa skäl,
rörande hvilka statskontoret hänvisade till betänkandet. Statskontoret
ansågc sig böra särskildt erinra, att då afsikten ju vore att låta de
föreslagna åtgärderna komma landets samtliga delar till godo, det måste
anses synnerligen ovisst, om man hela landet öfver kunde påräkna, att
på frivillighetens väg föreningar skulle tillkomma, som vore fullt skickade
att öfvertaga eu lånerörelse af den grannlaga art som den ifrågasatta,
eller att vederbörande kommuner skulle finnas därtill villiga. Med biträdande
af kommitténs i § 24 framställda förslag, att det måtte ankomma
på Kung]. Maj:t att af de till egnahemslån anslagna medlen
lämna statslån äfven åt för ändamålet bildade föreningar, kunde därför
statskontoret icke förorda, att i annan eller vidsträcktare mån lånerörelsen
byggdes på förmedling af föreningar. Det kunde ock antagas,
att de olägenheter, som, enligt hvad ofvan anförts, vore förenade med
utlåning af de för egnahemslån afsedda statsmedel omedelbart till arbetarne
själfva, skulle, åtminstone i någon mån, minskas, allt efter som kännedomen
om egnahemslånens beskaffenhet och sättet för deras erhållande
blefve spridd inom de kretsar af arbetare, för hvilka de vore afsedda.
Då statskontoret således lika med kommittén ansåge, att utlåningen
borde äga rum direkt till arbetarne själfva, vore statskontoret ense med
kommittén äfven därutinnan, att befattning med lånerörelsen borde uppdragas
åt särskilda för ändamålet bildade egnahemsnämnder. Men statskontoret
skilde sig från kommittén så till vida, som statskontoret ansåge
dessa nämnder böra i afseende på egnahemsrörelsen beredas en väsentligen
mer själfständig ställning, än som enligt kommitténs förslag
skulle tillkomma dem. Det syntes nämligen statskontoret påtagligt, att
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
det enligt kommitténs förslag i sjkifva verket blefve länsstyrelserna, som
finge utföra egnahemsnämndernas hufvudsakliga åligganden och därigenom
sannolikt också i de flesta fall komme att utöfva ett afgörande
inflytande på nämndernas beslut, till följd hvaraf dessa nämnder, hvilkas
sammansättning statskontoret i öfrigt funne vara för syftet ändamålsenlig,
blefve i saknad af de väsentligaste betingelserna för sin tillvaro
såsom själfständiga institutioner. Detta skulle emellertid, enligt statskontorets
tanke, försvaga deras ställning och därmed minska deras förmåga
att fylla sin ideella uppgift att inom området för sin verksamhet
befrämja tillkomsten af egna hem för mindre bemedlade arbetare. Då
härtill komme, att ett flertal länsstyrelser — såsom det ville synas af
goda skäl — uttalat betänkligheter mot de delar af förslaget, hvilka
afsåge länsstyrelsernas och landtstatstjänstemännens åligganden för förberedande
och verkställighet af egnahemsnämndernas beslut, ansåge
statskontoret, att dessa nämnder borde förses med en fast anställd, af
staten aflönad sekreterare, tillika ombudsman, hvilken skulle öfvertaga
de väsentligaste af ofvannämnda, i förslaget länsstyrelserna och deras
underlydande tjänstemän ålagda bestyr med egnahemslånen.
Beträffande villkoren för lånens åtnjutande funne sig statskontoret
böra, i såväl långifvarens som låntagarens intresse, förorda eu förkortning
i den af kommittén föreslagna amorteringstiden; och hade statskontoret
i fråga om den räntefot, som för lånen borde beräknas — vid
det förhållandet, att Kungl. Maj:t väl komme att i denna del begära
yttrande af fullmäktige i riksgäldskontoret — endast velat göra det
uttalande, att det syntes mindre lämpligt att uti lag fastslå eu viss
räntefot.
Därest — såsom föreslaget vore — lägenheten skulle komma att
utgöra den enda säkerheten för utlämuadt låns återbetalning, syntes det
statskontoret vara af vikt, att undersökning, huruvida de med lånets
åtnjutande förbundna skyldigheter i afseende å lägenhetens häfd och
underhåll m. m., behörigen fullgjordes, årligen eller åtminstone hvart
annat år blefve verkställd; och borde alltså bestämd föreskrift intagas
i författningen därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle låta
genom kronobetjäningen eller annan därtill lämplig person verkställa
sådan undersökning.
Slutligen hade statskontoret, då af vissa länsstyrelser framhållits
önskvärdheten däraf, att förslaget om egnahemsrörelsens befordrande
medels lån af statsmedel till en början borde tillämpas endast såsom
ett lörsök, för sin del velat tillkännagifva, att statskontoret ansåge
sig så till vida böra instämma häruti, som det, enligt ämbetsverkets
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
mening, ej gärna kunde vara lämpligt att redan från början, och innan
någon erfarenhet vunnits om de vidlyftiga och detaljerade bestämmelsernas
ändamålsenlighet, åt dem gifva egenskapen af lag, i hvilken
ändring följaktligen icke skulle kunna äga rum, utan att för hvarje
gång utlåtande af högsta domstolen inhämtades. Statskontoret föreställde
sig fastmer, att, sedan de föreslagna bestämmelserna börjat
tillämpas, behof af större eller mindre ändringar i dem under den första
tiden till äfventyrs rätt ofta skulle göra sig gällande. Till dess någon
tids erfarenhet vunnits, skulle det, enligt statskontorets mening, vara
lämpligast, att bestämmelserna rörande egnahemslånen meddelades i
samma ordning, som hittills iakttagits i fråga om villkoren för utlåning
från vissa andra af Riksdagen anvisade fonder, såsom odlingslånefonden,
de för understödjande af enskilda järnvägsbyggnader anslagna medel
med flera.
Fullmäktige i riksgäldskontor, som, på sätt ofvan antydts, lämnats
tillfälle att yttra sig, så vidt angår kommitténs förslag om utlämnande
af lån för bildande af egna hem mot en ränta af 3 3/4 procent,
hafva uti den 5 februari 1903 afgifvet utlåtande anfört följande.
Fullmäktige, som helt och hållet anslöte sig till kommitténs mening,
att villkoren för egnahemslånen borde bestämmas så, att staten icke
åsamkades förlust på ifrågavarande lånerörelse, ville till en början framhålla,
att, då enligt kommitténs förutsättning medel skulle af staten
upplånas för att bereda tillgång för utlämnande af egnahemslån, räntan
å dessa lån borde bestämmas med hänsyn till den ränteutgift, staten
Unge .vidkännas för den nya upplåningen i fråga och icke efter medelräntan
å förut upptagna statslån, hvilkas influtna valuta redan blifvit
för andra ändamål använd. Då statens upplåningsränta gifvetvis vid
skilda tidpunkter ställde sig åtskilligt olika, syntes det fullmäktige icke
vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lag meddela bestämmelse
om räntefoten för egnahemslånen, en bestämmelse, som tid efter annan
måste ändras efter upplåningsräntans växlingar. Såsom föhållandena
för närvarande gestaltade sig, syntes det fullmäktige antagligt, att en
upplåning för statens räkning skulle kunna ske mot en effektiv ränta
af omkring "3 3U procent. Men härjämte borde tagas i betraktande den
ränteförlust, som efter all sannolikhet koinme att uppstå därigenom,
att medlen måste anskaffas och hållas tillgängliga en mer eller mindre
lång tid, innan de komme till användning för sitt ändamål, d. v. s.
utlämnades såsom räntebärande lån. Med hänsyn härtill och då det
icke kunde undgås, att staten i ett och annat fall lede förlust genom
uteblifna rånte- och kapitalinbetalningar å utlämnade lån, ansåge full
-
Fullmäktigcs
i riksgäld-skontoret
utlåtande.
54
Departements.
chefens
yttrande.
Egnahemsfrägans
betydelse
och behofvet
af statens
mellankomst
för beredande
af
egnahemslån.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
mäktige, att statens kostnader för ifrågavarande lånerörelse icke under
närvarande förhållanden kunde täckas, med mindre räntan å egnahemslånen
bestämdes till 4 procent.
Bland de frågor af på en gång socialpolitisk och nationalekonomisk
betydelse, Indika under senare tider kommit på dagordningen i de flesta
af Europas länder, intager obestridligen den så kallade egnahemsfrågan
en synnerligen framstående plats.
För att man skall förmå rätt uppskatta vikten af denna fråga,
måste man betrakta densamma icke allenast ur ekonomisk utan jämväl,
och detta säkerligen icke i mindre .grad, från annan och högre synpunkt.
Redan begreppet eget hem, sådant jag, i likhet med egnahemskommittén,
här fattar det, nämligen såsom eget hus på fri och egen
grund, innebär något mäktigt tilltalande.
Det ligger i sakens natur, att besittningen af ett sådant hem skall
medföra känslor af trygghet och trefnad i helt annan och vida högre
grad än innehafvandet af en, städse under mer eller mindre osäkra förhållanden
disponerad, förhyrd eller arrenderad lägenhet. Egnahemstanken,
en gång väckt, har ock visat sig äga makt att gifva upphof åt
eu vidt skilda samhällsklasser genomgående strömning, som från det
allmännas sida måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Bildandet af egna hem i större utsträckning är nämligen otvifvelaktigt
ägnadt att kraftigt bidraga till eu nations bestånd och utveckling.
Genom känslan för hemmet stärkes fosterlandskärleken och höjes
nationalkänslan, och i och med förvärfvandet af ett eget hem knytes
elt band, som icke allenast bör hafva betydelse för den generation,
som bildat hemmet, utan fastmer kan antagas komma att återverka
äfven på kommande släkten. Man bör nämligen kunna förvänta, att
den ungdom, som fostras i ett sådant hem, redan från tidiga år skall
lära sig inse arbetets betydelse och rätt uppskatta de goda frukter,
detsamma, med omtanke utfördt, kan föra med sig. Sker så, är det
ock att hoppas och förmoda, att denna ungdom skall mer än nu är
fallet fästas vid hemorten och efter uppnådd mognare ålder hellre
sträfva efter att i sin tur där kunna förvärfva sitt uppehälle i eget
hem, än gifva sig ut att söka en oviss utkomst i främmande länder.
Det egna hemmet kan i regeln ej förvärfvas utan stor sparsamhet,
flit och omtanke, ofta ej utan försakelser af mångahanda slag. Svång
-
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
lieterna, eu gång öfvervunna, bidraga emellertid i de flesta fall endast
att öka tillfredsställelsen med att målet uppnåtts och att stärka känslan
för det hem, som skapats.
I den mån, egnahemssträfvandena göra sig mer och mer allmänt
gällande, kan ock förväntas, att de egenskaper hos ett lands befolkning,
hvilka i främsta rummet äro ägnade att befordra det nationella välståndet,
nämligen arbetsamhet, sparsamhet och förnöjsamhet, skola
kraftigt utvecklas.
För det allmänna måste det sålunda vara af framstående vikt, att
egnahemsfragan, tagen i detta ords vidsträckta bemärkelse, föres framåt.
Då nu så är förhållandet och det för det stora flertalet samhällsmedlemmar
är förenadt med stora, ofta rent af oöfverstigliga svårigheter
att, äfven med de mest energiska ansträngningar från deras egen sida,
utan bistånd förvärfva sig egna hem, är det påtagligt, att staten har
det största intresse af att söka bereda sådana samhällsmedlemmar den
erforderliga hjälpen i deras sträfvanden.
Staten bör alltså rikta sin uppmärksamhet företrädesvis på underlättandet
af egn ahemsbildn ing en för de mindre bemedlade, af kroppsarbete
existerande klasserna, eller med andra ord på befrämjandet af
egnahemsfragan i den inskränktare betydelse, hvari ordet numera vanligen
tages.
Såsom af redogörelser, hvilka lämnats dels uti jordbrukslägenhetskommitténs
den 23 november 1892 och egnaliemskommitténs den 22
juni 1901 afgifna betänkanden, dels ock uti de vid dessa betänkanden
fogade bilagor, närmare inhämtas, har inom ett flertal europeiska länder
ett lifligt intresse ägnats egnahemsfrågan, och omfattande åtgärder hafva
vidtagits i syfte att befrämja uppkomsten af egna hem.
Icke. heller i vårt land har, på sätt Riksdagen uti sin ofvanomförmälda
skrifvelse den 13 maj 1889 jämväl erinrat, frågan lämnats ouppmärksammad,
utan hafva Regering och Riksdag sökt befordra egnahemsbildningen
dels genom lagstiftningsåtgärder, åsyftande underlättandet af
jordens styckning, och dels genom bestämmelser i fråga om försäljning
af staten tillhöriga jordegendomar.
De sålunda redan vidtagna åtgärderna hafva ingalunda varit utan
betydelse. Tvärtom visar det sig, att efter tillkomsten af 1890 års lagom
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring ett afsevärdt
antal egna hem inom landet kunnat bildas. Jag tillåter mig till belysande
häraf meddela, hurusom egnahemskommittén uti en vid dess
betänkande fogad bilaga (bil. D) lämnat uppgift på det antal jordafsöndringar,
som under åren 1897—1899 blifvit af Kungl. Maj:ts befall
-
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
ningshafvande fastställda. Till komplettering af dessa uppgifter har jag
från samtliga länsstyrelser i riket införskaffat motsvarande siffror för
närmast följande tre-årsperiod 1900—1902. Af dessa uppgifter framgår,
såsom nedanstående tabellariska sammandrag utvisar, att, trots det att
svårigheterna att förvärfva en mindre jordlott fortfarande äro jämförelsevis
stora, den lättnad härutinnan, som man med ofvannämnda lag afsåg
att vinna, verkat i åsyftad riktning.
■ '' ----- ...... . |
t. |
2. |
3. |
4. |
|
För beredande af lagenheter |
I ända- |
1 annat |
Samman- |
||
a. |
b. | c. |
||||
Treårsperioden 1897—1899 |
Jord- brukslä- genheter. |
Bygg- nads- tomter. |
Summa |
skogsaf- verk- ning. |
lagda an-talet af-söndringar. |
1,670 3,573 |
4,998 7,872 |
7,760 11,445 |
153 296 |
2,578 3,443 |
11,252 |
Såsom fullt exakta torde endast de i kol. 4 här ofvan angifna siffrorna
få betraktas. Uppgifterna för första treårsperioden från Malmöhus
län upptaga nämligen endast de båda summorna (kol. 1 c. och 4) utan någon
som hälst närmare specificering, och från Örebro län föreligger endast slutsumman
(kol. 4). På samma sätt hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands och i Malmöhus län för sista treårsperioden icke kunnat meddela
annat än slutsummorna för dessa län (kol. 4). Detta oaktadt kan man
af ofvan angifna siffror tydligt so, att en allt lifligare sträfvau att genom
afsöndringar vinna såväl jordbrukslägenheter som byggnadstomter
gör sig gällande. Efter hvad jag från olika delar af landet erfarit, äro
äfven små lägenheter öfverallt eftersökta och lättsålda till jämförelsevis
höga pris.
Uti det sig alltjämt stegrande intresse för egnahemsbildningen, som
sålunda förefinnes inom landet, synes mig ligga den kraftigaste maning
för statsmakterna att genom ytterligare åtgärder söka bidraga till, att
de uti förevarande afseende pågående sträfvandena må komma att i allt
större utsträckning krönas med framgång. Äfven om ytterligare lättnader
i afseende å jordens styckning kunna komma till stånd samt ökade
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
tillfällen till egnahemsbildning genom upplåtelser från kronoegendomar
blifva beredda, synes mig uppenbart, att dessa åtgärder icke ensamt för
sig äro tillräckliga för att föra frågan framåt i den utsträckning, som
måste anses önskvärd med hänsyn till det viktiga statsändamål, egnahemsbildningen
enligt min uppfattning är ägnad att främja. Härför erfordras
påtagligen, att staten icke allenast gör för egna hem lämpliga
lägenheter lättare åtkomliga, utan jämväl söker tillse, att de medel, som
för sådana lägenheters förvärfvande erfordras, må komma att stå hjälp
behöfvande och däraf förtjänte samhällsmedlemmar till buds.
Mången, som icke skulle begära bättre än att kunna genom eget
arbete åt sig förvärfva ett eget hem och måhända äfven funnit en lör
ändamålet lämplig plats, måste, i saknad af egna tillräckliga tillgångar
och utan utsikt att kunna få det felande på annat håll, betrakta det
såsom mer eller mindre lönlöst att ens söka nå det eftersträfvansvärda
målet. I de flesta fall blifver nog också följden af denna ekonomiska
vanmaktskänsla, att intresset hos arbetaren slappas, och tanken på det
egna hemmet måste öfvergifvas till skada för honom själf, hans familj,
hans efterkommande och det allmänna.
I likhet med egnahemskommittén och flertalet af de i ärendet
hörda myndigheter är jag därför ock af den åsikt, att statens ekonomiska
mellankomst för understödjande af de mindre bemedlades egnahemssträfvanden
är en nödvändig förutsättning för uppnåendet af en
god lösning af frågan. Om staten sålunda bör hjälpande träda emellan,
är på samma gång gifvet, att detta bör ske på sådant sätt, att den
egna företagsamheten icke däraf kan slappas, utan tvärtom väckes och
stödjes. Det förra skulle otvifvelaktigt blifva fallet, om staten utlämnade
direkta understöd utan återbetalningsskyldighet för bildandet af
egna hem, och är jag därför med egnahemskommittén fullt ense därom,
att en sådan form för statens mellankomst icke bör ifrågakomma, utan
att statens uppgift i förevarande hänseende bör vara beredande af egnahemslån
på villkor, som äro så afpassade, att låntagaren icke blifver
onödigt betungad, men på samma gång kan fullt känna medvetandet af,
att det är genom det egna arbetet, hemmet förvärfvas.
Att staten begagnar sin kapitalstyrka eller sin kredit för att medelst
utlämnande af lån understödja den enskilda företagsamheten, är ingalunda
något nytt, utan har, såsom bekant, inom flera grenar af näringslifvet
försökts och på de områden, där någon tids erfarenhet vunnits,
visat sig vara till ovärderligt gagn.
I sådant afseende torde jag endast behöfva erinra om den betydelse,
manufakturförlagslånefonden haft för landets handel och industri,
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
hurusom stora vidder af numera rikt gifvande åkerjord säkerligen utan
odlingslånefonden ännu alltjämt skulle hafva legat såsom värdelösa sumpmarker,
och i huru hög grad fiskerifondens medel bidragit till att underlätta
fiskarbefolkningens sträfsamma arbete och göra detsamma mer
vinstgifvande. Inom jordbruksnäringens område finnas för öfrigt jämväl
andra erfarenheter angående lånevägens ändamålsenlighet än de,
som vunnits genom af staten utlämnade lån. Åtskilliga hushållningssällskap
hafva nämligen i stor utsträckning och med i ögonen fallande
framgång anlitat denna väg för att bistå såväl större som mindre jordbrukare
i någon viss gren af deras arbete. Sålunda hafva 11 af landets
26 hushållningssällskap, för att sätta enskilde jordbrukare i tillfälle att
erhålla goda afvelsdjur m. m. af sina tillgångar bildat särskilda fonder,
som vid 1902 års utgång uppgingo till ett sammanlagdt belopp af öfver
700,000 kronor, hvarjämte 18 sällskap dessutom under nämnda år utlämnat
i det närmaste 270,000 kronor såsom lån på fördelaktiga villkor
till häst- och nötboskapsafvelns samt mejerihandteringens och fiskerinäringens
befrämjande, till odlings- och dikningsföretag m. m.
Att jag måste anse en sträfsam arbetares bemödanden att å egen
torfva skapa ett eget hem vara förtjänt af det offentligas ekonomiska
bistånd och stöd i minst lika hög grad som hvilket som helst af de
olika ändamål, för hvilka, enligt hvad jag nu erinrat, lån förut af statsmedel
utgå, torde framgå af hvad jag i det föregående anfört.
Genom en af staten anordnad lånerörelse kan förvisso, förutsatt
att rörelsen lämpas efter förhållandena och skötes med intresse och omsorg,
emotses, att egnahemsfrågan skall kunna ledas i den rätta riktningen.
Det, såsom nämnts, redan lifliga intresse, som bland arbetarbefolkningen
förefinnes för egnahemsbildningen, kommer otvifvelaktigt att
ytterligare stegras och utbreda sig, om staten på sådant sätt tager
frågan i sin hand. Ett eget hem, skapadt med omtanke, bör i regeln
kunna förväntas motsvara de förhoppningar, som ställas på detsamma,
och därigenom komma att utgöra ett manande exempel, hvilket i den
trakt, där det upprättats, hos mången, som kanske ej närmare reflekterat
öfver hvad ett dylikt hem innebär, väcker håg och lust att så
småningom själf åt sig förvärfva ett dylikt. Bildas däremot det egna
hemmet utan noggrann eftertanke och tillräcklig förtänksamhet och utan
full insikt å ena sidan om hvad hemmets åstadkommande och bevarande
kräfver af innehafvaren och å andra sidan om de resurser, han för
målets förverkligande besitter såväl med hänsyn till sina personliga
egenskaper, såsom lust och förmåga till arbete m. in., som i ekonomiskt
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
afseende, blifver åtgärden förvisso lätt förfelad; och kan företaget i
sådant fall leda icke allenast till missmod och betryck för innehafvaren
själf utan äfven därtill, att andra afskräckas från att utsätta sig för
risken af ett liknande öde och hellre afstå från att begagna den hjälp,
som från statens sida erbjudes.
Skulle egnahemsbildning, fotad på lösa grunder, i större omfattning
komma till stånd, kan sålunda befaras, att det allmänna intresset
för hela frågan skall slappas och ett bakslag i arbetarbefolkningens
sträfvanden efter egna hem äga rum, som kan blifva till oberäknelig
sk ada.
Lika viktigt, som det är, att staten medelst utlämnande af lån
understödjer dessa sträfvanden, lika angeläget är därför ock, såväl att
lånerörelsen ordnas på sådant sätt, att de största möjliga garantier finnas,
för att ändamålet med statens mellankomst skall kunna uppnås, som
ock att, innan någon erfarenhet om resultaten af lånerörelsen vunnits,
åt denna icke gifves vare sig större omfattning, än att man kan oaflåtligt
följa utvecklingen och öfverblicka verkningarna af densamma,
eller fastare former, än att de jämkningar, som vid tillämpningen kimna
finnas erforderliga, med lätthet kunna genomföras.
Vid upptagande till behandling af frågan om sättet för lånerörelsens
ordnande framställer sig i främsta rummet till besvarande frågan,
huruvida staten bör uppträda såsom långifvare direkt till de egna hem
bildande arbetarne, eller om staten bör inskränka sig till att såsom förlagsgifvare
tillhandahålla erforderliga medel åt lämpliga mellanhänder
och låta dessa på egen risk ombestyra utlåningen.
För att rätt kunna bedöma, huruvida den senare utvägen skall
kunna med fördel väljas, är emellertid — då intresset för egnahemsbildningen
kan gå i olika riktningar, men helt naturligt icke andra
mellanhänder böra kunna ifrågakomma att af staten anlitas, än sådana,
hos hvilka ett verkligt intresse för just den egnahemsbildning, som
med lånerörelsen åsyftas, kan bestämdt påräknas — nödvändigt att först
göra klart beskaffenheten af de egna hem, för hvilkas bildande lånerörelsen
skall afses, för att däraf må kunna slutas, i hvad mån för
ändamålet lämpliga mellanhänder stå att finna.
Redan genom Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, som
legat till grund för den nu verkställda utredningen, har gifvits den
bestämda inskränkning åt frågan, att förslaget om ytterligare åtgärder
från statens sida borde afse endast främjandet af egnahemsbildning
på landsbygden.
Lånerörelsens
ordnande.
Direkta lån
eller anlitande
af mellanhänder.
Olika slag
af egnahemslägenheter.
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Den af Riksdagen sålunda gifna anvisning har jämväl af kommittén
iakttagits; och har jag i detta afseende icke något annat att tillägga,
än att jag delar kommitténs uppfattning därom, att till städernas omområden
bör hänföras all mark, som tillhör stadsdomstols jurisdiktion.
Kommitténs förslag därom, att de fastigheter, till hvilkas förvärfvande
lån af statsmedel skulle kunna erhållas, borde delas i två
slag, nämligen jordbruk slägenheter och bostadslägenheter, finner jag
lämpligt och välbetänkt. Härigenom vinnes, bland annat, den afsevärda
fördelen, att de penningmedel, som för här ifrågavarande ändamål
blifva anvisade, komma till såväl mer vidsträckt som mer mångsidig
användning. Olika lokala förhållanden, arten af den verksamhet,
den lånsökande idkar m. m., komma nämligen alltid att
utöfva inflytande på beskaffenheten af det hem, som denne åt sig vill
förvärfva. Medan den ene önskar att med det egna hemmet kunna
förena ett så pass stort jordområde, att han, genom idkande af jordbruk,
å detsamma helt eller delvis kan finna medel till sitt och de
sinas uppehälle, nöjer sig den andre — en handtverkare, industriarbetare
eller dylikt — hvars verksamhet hufvudsakligen är förlagd utom hemmet,
med endast byggnadstomt och möjligen någon jord till en trädgårdstäppa.
Åt såväl den ene som den andre synes mig tillfälle böra
beredas att med statens bistånd skaffa sig det egna hem, som bäst
passar för hvars och ens förhållanden.
Att på angifvet sätt skilja mellan de olika slagen af lägenheterna
finner jag så mycket nödvändigare, som jag af skäl, för hvilka jag
längre fram torde få tillfälle redogöra, anser, att lån för bildande af
jordbrukslägenhet bör kunna få utgå med högre belopp i förhållande
till lägenhetens värde, än då fråga är om bostadslägenhet.
I likhet med kommittén finner jag det omöjligt att kunna på förhand
angifva bestämda gränser för de särskilda slagens af lägenheter
ytvidder, men håller jag liksom kommittén före, att till bostadslägenheter
böra hänföras äfven sådana lägenheter, till hvilka, förutom byggnadstomt,
hör en trädgårdstäppa eller ett potatisland, och att endast de
lägenheter, hvilka äro afsedda för idkande af jordbruk i egentlig mening,
böra betraktas såsom jordbrukslägenheter.
Beträffande storleken af jordbrukslägenheterna har kommittén såsom
sin åsikt framhållit, att ingen jordbrukslägenhet borde vara så stor,
att en arbetare därå hade full sysselsättning och således genom dess
förvärfvande skulle upphöra att vara arbetare i egentlig mening.
Den af kommittén i detta afseende uttalade uppfattning finner
jag mig ej kunna dela.
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
Om, såsom jag redan haft tillfälle framhålla, egnahemsfrågan i
allmänhet måste anses vara af framstående betydelse i nationalekonomiskt
hänseende, är detta i alldeles särskild grad förhållandet med den
del af frågan, som berör inrättandet af egna hem för jordbruksändamål.
Vid fastslåendet af grunderna för bildandet af bostadslägenheter
har man nämligen ur nationalekonomisk synpunkt icke någon anledning
att taga hänsyn till någon viss eller några vissa närings- eller
industrigrenar, hvilka skulle kunna däraf direkt beröras, utan blott till
det allmänna inflytandet på nationalvälståndet. Annorlunda ställer sig
saken, då fråga är om jordbrukslägenheter. En ändamålsenlig uppdelning
af den till odling använda eller för uppodling tjänliga jorden är
nämligen ett hufvudvillkor, för att det största möjliga utbyte skall kunna
vinnas, och en omfattande egnahemsbildning på jordbruksområdet skulle
därför ock komma att utöfva ett väsentligt, omedelbart inflytande på
denna vår viktigaste närings utveckling. Vid uppmuntrande till bildande
af jordbrukslägenheter måste därför gifvetvis ett afgörande afseende
fästas därvid, att lägenheterna anordnas på ett sådant sätt, att de kunna
påräknas lända jordbruket i landet i stort sedt till gagn.
Härför är emellertid enligt mitt förmenande icke nog, att sådana
lägenheter för jordbruksarbetare, som af kommittén förordats, komma
till stånd, utan måste man gå ett steg längre och söka befordra jämväl
tillkomsten af sådana smärre själfständiga jordbruk, på hvilka innehafvaren
kan lifnära sig och sin familj, utan att behöfva söka arbete
hos andra.
I denna min uppfattning står jag icke ensam. Sålunda har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län i sitt utlåtande öfver kommitténs
betänkande särskildt betonat, hurusom understöd af statsmedel
vida bättre behöfdes för anskaffande af sådana lägenheter, som beredde
innehafvaren och hans familj nödtorftig bärgning, än för förvärfvande
af bostadslägenheter. Vid under sistlidne höst i Södermanland
anordnade, talrikt besökta möten af småbrukare beslöts enhälligt
att tillställa mig vid nämnda möten fattade resolutioner, i hvilka
framhölls och betonades önskvärdheten af, att jord komme att tillhandahållas
i så stora lotter, att innehafvarne icke tvingades att för sin utkomst
söka arbete utom hemmet; maximigränsen för dessa jordlotters
fastighetsvärde borde därför icke sättas lägre än exempelvis 6,000 kronor.
Äfven hushållningssällskapens sistlidne höst samlade ombud uttalade
sig — med anledning af min anhållan om deras yttrande rörande de
åtgärder, som borde vidtagas för att inskränka den nu pågående emigrationen
— för ett statens direkta ingripande i afsikt att underlätta
62
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 92.
bildandet i olika delar af landet af själfständiga mindre jordbruk, på
hvilka den mindre bemedlade kunde vinna sin utkomst, öfver hufvud
taget allt, som ökade möjligheten för de mindre bemedlade att här i
landet vinna en själfständig ställning såsom jordbrukare, syntes ombuden
vara att räkna till verksamma åtgärder i ofvan antydda syfte.
Vidare kan erinras, att, då Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1891 hos
Kungl. Maj:t begärde utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk, äfven Riksdagen framhöll, hurusom en
talrik befolkning af smärre själfständiga jordbrukare i hög grad ej blott
vore ägnad att gifva styrka och trygghet åt samfundsbyggnaden, utan
äfven — förutsatt att denna befolkning i sitt odlingsarbete leddes af
goda föredömen — vore i stånd att i många hänseenden på ett vida
fullständigare och intensivare sätt tillgodogöra de i jorden slumrande
krafterna, än som kunde ske genom de större jordbruken.
Erfarenheten från Danmark talar samma språk. Äfven där träda
fördelarna af att skapa icke endast arbetarhem utan äfven själfständiga
småbruk, sådana som jag ofvan angifvit, tydligt i dagen. Vid besök å
de därstädes så talrikt förekommande, rundt hela landet spridda husmansbruken
finner man, hurusom de lägenheter i regel äro bäst skötta,
hvilka äro så stora, att ägarne kunna lefva på deras afkastning utan
att i nämnvärd grad eller allra helst alls icke behöfva söka arbete hos
andra. Detta låter ju ock lätt förklara sig däraf, att det just är under
den tid, då lägenhetsinnehafvaren bäst behöfver vara hemma för att
sköta egna göromål, som arbetsgifvaren har största behof af hans arbete
och då detsamma betalas bäst. År lägenhetens ägare då tvingad att
på grund af jordarealens ringa storlek söka arbete hos andra, får detta
till gifven följd, att hans eget jordbruk blir mer eller mindre försummad!
Insikten härom har ock föranledt danska regeringen att, då den
år 1899 antagna lagen angående jordlotter åt jordbruksarbetare vid nu
pågående riksdag skulle förnyas, föreslå en höjning i det hittillsvarande
maximivärdet å de fastigheter, för hvilkas inköp statslån kan erhållas,
med 1,000 kronor eller från 4,000 till 5,000 kronor. Under debatten
härom i danska riksdagen har från skilda håll framhållits och betonats
vikten och betydelsen för såväl staten som den enskilde lägenhetsinnehafvaren
af, att de småbruk, som med statshjälp upprättades, icke blefve
tilltagna alltför små. Endast under förutsättning häraf funnes utsikt
för, att de skulle kunna drifvas och skötas så, att de i alla afseenden
väl fyllde det med dem afsedda ändamålet.
I huru hög grad djdika småbruk äro i stånd att främja utvecklingen
af ett lands jordbruk, därom torde näppeligen ett mer talande
63
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
vittnesbörd kunna anföras än den årliga tillväxten i Danmarks export
af landtmannaprodukter. Att nämnda land under nästlidna år kunde
för export på England producera endast smör, fläsk och ägg till ett
från närmast föregående år ökadt värde af sammanlagdt omkring 50,000
kronor om dagen, torde så godt som uteslutande få tillskrifvas det
växande antalet väl skötta små själfständiga jordbruk.
Att dessa småbruk kunna drifvas upp till en sådan afkastning
som den, hvilken är utmärkande för de välskötta bland dem och sålunda
utöfva ett så märkbart inflytande på ett lands produktion af landtmannaprodukter
som det ofvan anförda, låter ganska lätt förklara sig. Gifvet
är nämligen, att driften af dessa småbruk icke på långt när är förbunden
med samma svårigheter som de, hvilka så ofta möta ägaren af
ett större jordbruk. Medan denne mången gång icke ens med kännbara
ekonomiska uppoffringar kan få de olika arbetena utförda tillräckligt
raskt och i rätt tid — något som gifvetvis är afgörande
för den större eller mindre afkastning ett jordbruk lämnar — kan
innehafvaren af det lilla jordbruket väsentligt mycket lättare fylla de
kraf, som härutinnan ställas på honom. Det mesta arbetet å gården
utföres icke med lejd, ofta mindre villig arbetskraft, utan af honom
själf och hans familj, som, då de veta, att den afkastning, de kunna
aftvinga sin lilla gård, helt och hållet är beroende på det arbete, de
nedlägga på densamma, icke tveka att, om väderleksförhållandena synas
hotande, utsträcka arbetsdagen långt öfver den normala.
Detta deras arbete blifver billigt icke endast på grund af att det
icke kräfver någon kontant arbetslön, utan ock genom att vid detsamma
aldrig behöfva användas de dyrbara maskiner och redskap, som ofta
i mycket hög grad betunga det stora jordbrukets driftkostnader.
Den jämförelsevis lilla areal, som skall besås, gör, att sådden, äfven
då vädret är ogynnsamt, kan verkställas åtminstone i något så när rätt
tid, och då skörden skall inbärgas, förekomma inga långa tidsödande
transporter, som vid de stora jordbruken så lätt kunna betydligt försinka
detta brådskande arbete. Hvarje den minsta småsak blir tillvaratagen
och använd på ett sätt, som gör, att den i sin mån bidrager till att öka
inkomsterna från gården — med ett ord, allt, som mer eller mindre
menligt inverkar på det stora eller medelstora jordbrukets afkastning,
eller hvaraf detsamma icke i sin fulla utsträckning kan draga önskvärd
nytta, allt detta är småbrukaren i stånd att på ett för honom och hans
lilla jordbruk vinstgifvande sätt göra sig till herre öfver och begagna
sig af. Att alla dessa fördelar, då de, såsom i Danmark redan är
fallet, kunna göra sig gällande på tusentals rundt landet spridda små
-
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
bruk, måste utöfva ett märkbart inflytande på den afkastning, landets
jordbruk i stort sedt lämnar, är lätt att inse.
Om sålunda erfarenheten från Danmark kan sägas gifva vid handen,
att bildandet af själfständiga småbruk där visat sig vara ett syftemål,
hvarpå statens uppmärksamhet bör alltmer riktas, är förvisso angelägenheten
häraf icke mindre, hvad vårt land beträffar.
Uti så godt som alla delar af landet finnas betydande vidder till
odling tjänlig, men ännu ej odlad eller ofullständigt utnyttjad mark,
gifvande rikliga tillfällen till odlingsmöjligheter. Genom utlämnande
af lån för upprättandet af jordbrukslägenheter är att förvänta, det dessa
möjligheter skola blifva tagna i anspråk och det just af sådana personer,
som särskildt lämpa sig för att under ofta mycket mödofullt arbete
förvandla mer eller mindre värdelösa marker till bördiga åkerfält.
Därest de för sitt arbete skola kunna få den välförtjänta lönen, är
emellertid nödvändigt, att de redan från början blifva i tillfälle att
ägna sig odeladt åt den föresätta uppgiften och att bruka jorden med den
intensitet, som af den, hvilken är hänvisad att söka arbete jämväl hos
andra, icke kan åstadkommas, men som är nödig för att största möjliga
afkomst skall kunna påräknas. A andra sidan bör naturligen staten
vid lånerörelsens ordnande strängt fasthålla vid egnahemstanken, så
att icke lånen afses för beredande af större jordbruk, än att innehafvarne
kunna vara i stånd att sjkifva, med biträde endast af sina
familjer och sålunda utan lejda tjänare, behörigen sköta desamma.
Ett ytterligare utsträckande af lånemöjligheterna skulle förrycka syftet
med hela rörelsen och i öfrigt säkerligen icke leda till obetingadt gagn
för jordbruksnäringen.
Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, hurusom
de under sista åren verkställda premieringarna af mindre jordbruk
på ett synnerligen glädjande sätt ådagalagt, att lönande småbruk kunna
inom vidt skilda delar af landet med fördel idkas.
I anslutning till hvad jag nu anfört, anser jag alltså, att de särskilda
slag af egna hem, till hvilkas bildande lån af statsmedel skulle
kunna utgå, böra vara dels jordbrukslägenheter, vare sig dessa äro
afsedda att bereda innehafvarne full utkomst eller ej, och dels bostadslägenheter.
Återgående till frågan, huruvida staten bör lämna direkta lån till
arbetarne eller begagna mellanhänder, vill jag till en början betona, att,
såvidt jag kan finna, några principiella skäl, på hvilka skulle kunna
grundas ett bestämdt förordande af vare sig den ena eller andra vägen,
icke föreligga, helst lånerörelsen, hvilketdera alternativet man än väljer,
till en början måste betraktas såsom ett försök, och det först med ledning
65
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
af dettas resultat kan tillförlitligen bedömas, i hvilken riktning man
bör definitivt fortgå.
O
-lag anser därför oek, att man nu hufvudsakligen bör sträfva
efter att finna en enkel och praktisk anordning, som, på samma gång
den måste besitta erforderlig stadga och ändamålsenlighet, lämpar sig
för ett dylikt försök och icke kan verka bindande för framtiden.
I likhet med kommittén är jag af den åsikt, att det är af stor
vikt, att ansökningar om egnahemslån blifva utan onödig omgång
pröfvade, och att vid denna pröfning de sökandes personliga egenskaper
och ortens särskilda förhållanden behörigen beaktas; och är jag i följd
häraf äfven ense med kommittén därom, att en direkt utlåning genom
central ämbetsmyndighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn härtill
och då, för den händelse staten skall på sin risk utlämna egnahemslån
till arbetarne själfva, utlåningen måste bedrifvas genom redan befintliga
eller för ändamålet särskildt inrättade statsorgan, delar jag kommitténs
uppfattning därom, att den direkta utlåningen bör anförtros antingen
åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller åt särskilda nämnder, inrättade
en inom hvarje län.
Att emellertid lämna ett sådant uppdrag, hvilket skulle blifva
alltför maktpåliggande för att icke verka tidsödande, åt de redan förut
med en mångfald olikartade göromål betungade länsstyrelserna, skulle
vara föga lämpligt. Detta har äfven af kommittén insetts, hvarför
kommittén föreslagit, att utlåningen för hvarje län skulle öfverlämnas
åt en för ändamålet tillsatt så kallad egnahemsnämnd.
Åtskilligt bestyr med lånerörelsen skulle emellertid i allt fall,
enligt kommitténs förslag, tillkomma såväl länsstyrelserna och kronobetjäningen
som kommunalmyndigheterna. Emot kommitténs förslag i
detta afseende hafva, såsom jag redan omnämnt, åtskilliga anmärkningar
framställts. Man har trott sig finna, att det föreslagna sättet att ordna
rörelsen å ena sidan skulle komma att menligt inverka på handläggningen
af de ärenden, som nu åligga länsstyrelser, kronobetjäning
och kommunalmyndigheter, samt å andra sidan framtvinga så omständliga
föreskrifter och så invecklade formaliteter, att det med skäl
kunde befaras, att de tillgängliga lånemedlen icke i önskvärd utsträckningskulle
komma till användning. Blefve åter den erbjudna hjälpen så
tagen i anspråk, som man med densamma afsett, syntes det antagligt,
att åtminstone länsstyrelserna icke utan tillökning i sin nuvarande
personal kunde utföra det åt dem uppdragna arbetet.
Det synes onekligen icke låta bestrida sig, att en anordning, som
i fråga om hvarje särskildt låneunderstöd, som skall utgå, kräfver
Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 9
66 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 92.
samarbete mellan så många olika myndigheter och tjänstemän, som
kommitténs förslag förutsätter, icke verkar tilltalande.
Äfven om, på sätt statskontoret antydt, någon förenkling i tillvägagångssättet
vid låneansökningars behandling skulle kunna åstadkommas
genom utvidgning af egnahemsnämndernas verksamhet och
anställandet hos dessa nämnder af särskilda tjänstemän för öfvertagandet
af det väsentligaste af det arbete, som enligt kommittéförslaget skulle
åligga länsstyrelserna och deras underlydande tjänstemän, skulle i allt
fall rörelsen i sin helhet komma att blifva nedtyngd af nödvändigheten
af en mängd detalj föreskrifters och formaliteters fullgörande. För kommunalnämndsordförandena
och de ledamöter i dessa nämnder, som
kunde blifva utsedda till egnahemsombud, skulle gifvetvis bestyret med
låneansökningarne kunna blifva ganska betydande, liksom kronobetjäningens
skyldighet att utöfva tillsyn å de för egnahemslån häftande
lägenheter, därest tillsynen skulle blifva af någon som helst betydelse,
svårligen lärer kunna fullgöras utan ganska mycken ökning i desse
statstjänares arbete.
Huruvida öfver hufvud taget kommunalnämnderna äro fullt lämpliga
för den dem enligt kommittéförslaget föresätta uppgift, synes mig
kunna blifva föremål för någon tvekan. Därest uppdraget att vara
ordförande eller ledamot i sådan nämnd vore alldeles frivilligt, kunde
man väl våga antaga, att de, som åtoge sig detsamma, därmed äfven
visade sin villighet att verka för egnahemsfrågan. Så är ju emellertid
icke förhållandet, och om man än ingalunda är berättigad att uttala
något tvifvel därom, att äfven de personer, som mot sin egen önskan
kunna blifva insatta i sådana nämnder och få till uppgift att verka
såsom egnahemsombud, skola fullgöra de plikter, som däraf följa, är
det likväl — helst om med ombudsskapet visar sig förenad en kännbar
arbetsbörda — för mycket att af dem begära, att de skola ägna sig åt
denna sin uppgift med det lefvande intresse, som jag anser utgöra eu
nödvändig förutsättning, för att lånerörelsen skall kunna tänkas utveckla
sig i den rätta riktningen.
Hvad angår kronobetjäningen, vill jag erinra att, äfven om fölen
länsman eller kronofogde skulle uppstå anledning förmoda, att någon
omständighet i afseende å lägenhets skötsel eller innehafvare^ person
inträffat, som borde föranleda uppsägning af å lägenheten livilande
egnahemslån, man väl knappast får förutsätta, att han, utan att genom
verkställd undersökning hafva förvissat sig om förhållandet, skall gorå
sådan anmälan, som kommittéförslaget stadgar. Fn obefogad anmälan
kan nämligen för honom säkerligen blifva lika obehaglig i sina följder
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
som en uraktlåtenhet att, ehuru misstanke förefinnes, att ej allt står
rätt till, vidtaga någon åtgärd.
Med hänsyn till hvad jag nu anfört, kan jag ej underlåta att uttala
den farhåga, att, därest kommittéförslaget uti ifrågavarande del
antages, det med lånerörelsen förenade arbete af dem, som skulle få
närmast med låntagarne att göra, i många fall snart nog komme att
betraktas såsom ett onus, som det för dem vore önskvärdt att i möjligaste
mån söka undkomma.
De nu antydda olägenheterna kunde måhända undvikas, om tillfälle
bereddes egnahemsnämnderna att vidtala enskilda personer inom de olika
kommunerna att verka för egnahemsfrågan och i sådant afseende fullgöra
hvad enligt kommitténs förslag skulle åligga kommunalnämnderna
och kronobetjäningen. En sådan anordning kunde emellertid svårligen
tänkas genomförd, utan att möjlighet bereddes egnahemsnämnderna att,
där så visade sig nödigt, kunna tillförsäkra ombuden någon ersättning
för deras arbete och skulle därför ock för statsverket medföra utgifter,
hvilkas omfattning icke kan på förhand öfverskådas.
Redan genomförandet af den utaf kommittén föreslagna anordning
skulle säkerligen komma att medföra ganska dryga kostnader för staten.
De rese- och traktamentsersättningar, som skulle utgå till egnahemsnämndernas
ledamöter och biträden samt egnahemsombuden, skulle,
sammanlagda för landet i dess helhet, lätt kunna uppspringa till afsevärda
belopp, och att det, om lånerörelsen toge någon fart, snart skulle
visa sig oafvisligen nödigt att antingen öka personalen hos länsstyrelserna
eller anställa en sekreterare och ombudsman hos hvarje egnahemsnämnd,
synes mig icke kunna vara tvifvel underkastadt.
Sammanfattande hvad jag nu anfört, vill jag såsom min bestämda
åsikt uttala, att en direkt utlåning af staten med begagnande af redan
befintliga institutioner och organ icke låter tänka sig utan en invecklad
och tungt arbetande organisation, och att en sådan utlåning i hvarje fall
kommer att kräfva betydande kostnader.
Under sådana förhållanden är det ock gifvet, att jag anser den
direkta lånevägen, åtminstone i egnahemsfrågans nuvarande skede, höra
om möjligt undvikas, och anlitandet af mellanhänder, därest lämpliga
sådana stå att finna, vara att föredraga.
Frågan om en sådan mellanhands lämplighet måste, såsom jag redan
antydt, hufvudsakligen anses beroende däraf, huruvida hos honom kan
bestämdt påräknas verkligt intresse för det eller de slag af egnahemsbildning,
man åsyftar att främja.
Hvad då först angår bostadslägenheter, bör man i förevarande afseende
skilja mellan å ena sidan sådana lägenheter, hvilka bildas i när
-
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
heten af stora städer eller andra betydande industricentra eller i allmänhet
för beredande af egna hem åt hufvudsakligen i industriens tjänst
anställde arbetare, och å andra sidan sådana, hvilka ute å landsbygden
förvärfvas af mindre handtverkare eller yrkesidkare.
Beträffande den förra kategorien har kommittén redan uti sitt
betänkande angifvit en synnerligen lämplig mellanhand för befordrande
af uppkomsten af sådana lägenheter, nämligen föreningar, bildade i
syfte att befrämja egna hems förvärfvande af arbetare. De betänkligheter,
kommittén hyst mot ett allmännare anlitande af denna utväg,
kan jag icke dela. Någon synnerlig svårighet för föreningar att, sedan
grunderna för erhållande af lånemedel af staten blifvit fastslagna, med
ledning däraf ordna sina inköp af mark och betalningsvillkoren för
densamma, torde icke komma att möta. Då, såsom vi4 den egnahemsbildning,
jag här åsyftar, ofta torde blifva fallet, fråga är om upprättande
af små egnahemssamhällen, synes intet kunna vara mer lämpligt och
ändamålsenligt, än att en förening, som har verkligt intresse af saken,
tager denna om hand. En sådan förening kan vara antingen lokal eller
ordnad för ett vidsträcktare verksamhetsfält. I hvilketdera fallet som
helst skulle utlåningen till arbetarne ske på föreningens egen risk, och
bör det då kunna förväntas, att en så noggrann och på personlig kännedom
grundad pröfning af de lånsökandes ekonomiska -ställning och
egenskaper föregår lånets beviljande, att endast däraf verkligt förtjänte
arbetare och sådana, som äga nödiga förutsättningar att kunna fullgöra
sina förbindelser, blifva delaktiga af låneförmånen.
En annan mellanhand, lämpad särskilt för uppkomst af sådana
bostadslägenheter, om hvilka nu är fråga, anser jag vara att finna hos
arbetsgifvarne. Att en mängd industriidkare hafva det allra största
intresse af, att den hos dem anställda fasta arbetarstammen beredes
goda och sunda bostäder, uti hvilka de kunna känna trefnad, är påtagligt;
och har, efter hvad jag kunnat erfara, betydelsen af att dessa
bostäder inrättas uti arbetarnes egna hus bland arbetsgifvarne blifvit
alltmer insedd. Jag är därför äfven förvissad, att, om tillfälle gifves
dem att deltaga i statslånerörelsen, de skola komma att med både
ifver och framgång begagna sig däraf.
För den del af lånerörelsen, jag nu omhandlat, skulle alltså enligt
min mening föreningar och arbetsgivare med fördel kunna anlitas.
Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att naturligen
icke alla föreningar, äfven om de äro bildade i ett godt syfte, äro så
organiserade och ledda, att de kunna förväntas på ett tillfredsställande
sätt fylla den uppgift, de föresatt sig. Eu förening, till hvars förmåga
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
i detta hänseende man icke kan hafva fullt förtroende, skulle naturligen
icke böra ifrågakomma att begagnas såsom mellanhand i en statslånerörelse
af ifrågavarande slag. Likaledes låter det mer än väl tänka
sig, att bland arbetsgifvarne kunde finnas sådana, som, äfven om de
icke saknade intresse för egnahemsfrågan, likväl icke lämpade sig såsom
dylika mellanhänder.
Om den nu angifna vägen till frågans lösning blifver antagen,
lärer väl emellertid frågan om tillgängliga statsmedels utlämnande till
mellanhänderna blifva beroende af Kungl. Maj:ts pröfning; och någon
svårighet för Kungl. Maj:t att skaffa sig tillförlitliga upplysningar angående
sådana föreningar eller arbetsgifvare, som anmält sig till erhållande
af lån af dessa medel, torde icke förefinnas.
Hvad beträffar lånerörelsen i öfrigt, eller såvidt angår bostadslägenheter,
hufvudsakligen spridda å landsbygden, samt jordbrukslägenheter,
har jag trott mig finna de bästa mellanhänder uti landets hushållningssällskap.
Att hushållningssällskapen synnerligen väl lämpa sig härför, synes
mig uppenbart. Som bekant äro samtliga dessa sällskap uppdelade i
smärre kretsafdelningar eller gillen, i spetsen för Indika stå en af
afdelningens ledamöter vald ordförande och styrelse, utsedde bland
ortens för det allmänna mest intresserade och verksamma män. I ju
högre grad dessa underafdelningar blifvit safta i tillfälle att utöfva eu
mer omfattande verksamhet genom anslag af sällskapet, genom att
ordföranden har säte och stämma i förvaltningsutskottet och dylikt,
desto lättare har det visat sig vara att till ordförande och styrelseledamöter
få dugliga och framstående personer. Inom ett och annat
sällskap hafva dessa kretsafdelningar antingen i sin ordning blifvit uppdelade
i smärre underafdelningar, omfattande en eller ett par socknar,
hvar och en med sin ordförande och styrelse, eller ock hafva de inom
hvarje socken utsett en person med iippdrag att såsom hushållningssällskapets
ombud verka för befrämjande af sällskapets ändamål. Vidare
finnes inom vissa sällskap vid sidan af förvaltningsutskottet ett
flertal beredningskommittéer, som hvar och en har till åliggande att
bereda en viss grupp af ärenden, innan dessa föredragas i förvaltningsutskottet,
samt, i vissa fall, att verkställa af sällskap eller förvaltningsutskott
fattade beslut, som beröra vederbörande kommittés verksamhetsområde,
livilka kommittéer gifvetvis äro sammansatta med särskild hänsyn
till det slag af ärenden, de hvar för sig hafva att handlägga.
Slutligen anser jag mig böra påpeka, hurusom i det närmaste alla landets
hushållningssällskap numera årligen anordna premiering af mindre
70
Kungl. Majt.s Nåd. Proposition N:o 92.
jordbruk, hvilken premiering verkställes af en särskild för ändamålet
utsedd nämnd, sammansatt af representanter för såväl sällskapet som
orten. På grund af det uppdrag, denna nämnd fått sig anförtrodt,
kommer den städse att stå i den närmaste beröring med länets mindre
jordbrukare och innehafvare af intill de minsta lägenheter.
Då nu såväl egnahem skommittén i motiveringen till sitt förslagom
egnahemslån som flertalet af de myndigheter, hvilka yttrat sig
öfver detta förslag, på det kraftigaste framhållit och betonat vikten af
att den, som beviljar här ifrågavarande lån, besitter en så ingående
kännedom som möjligt om de lokala förhållandena m. m., synes det
mig, som om hushållningssällskapen genom sina ofvannämnda organ,
hvilka utgöras af personer, som uteslutande af intresse för det allmänna
åtagit sig ett åt dem anförtrodt oaflönadt förtroendeuppdrag, skulle
äga ännu större förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt fylla
detta viktiga kraf, än fallet blefve med de af kommittén föreslagna
egnahemsnämnderna och dessas ombud i orterna: kommunalnämnderna
och kronobetjäningen.
Såsom bevis på i huru hög grad en tillförlitlig kännedom om de
lånsökandes personliga förhållanden, deras goda vilja att göra rätt för
sig och deras förmåga att äfven med ansträngningar och försakelser
arbeta sig fram till det föresätta målet, ett skuldfritt hem, minskar den
med beviljandet af lån för åstadkommande af dylikt hem förbundna
risken, tillåter jag mig påpeka, hurusom egnahemskommittén i sitt betänkande,
bland annat, anför, att det från Kinda hu shåll ningsgille i Östergötlands
län meddelats kommittén, att många arbetare inom gillets område
med medel, upplånade i ortens sparbanker, skaffat sig egna hem
med därtill hörande uppsättning af kreatur och redskap, samt att högst
få af dessa låntagare visat sig försumliga med återgäldande af lånen
och från södra delen af Kalmar län upplyses likaledes, att sparbankerna,
till stor hjälp för arbetare och småhandtverkare i deras sträfvan efter
egna hem, beviljat lån, utan att bankerna på dessa lån under en lång
följd af år gjort någon förlust.
För att ytterligare minska ofvan antydda risk är det gifvetvis af
vikt att noggrant tillse, att den, som erhållit lån, följer den för bebyggandet
af den inköpta lägenheten vid lånets beviljande fastställda
byggnadsplanen, att han under amorteringstiden icke vansköter sin lägenhet
o. s. v. Att hushållningssällskapens ofvannämnda organ i orterna äro
mer kompetente och bättre än kommunalnämnd och krön obetjäning
lämpa sig att utöfva denna kontroll, samt att den, som erhållit ett egnahemslån,
i de flesta fall hellre står under de förres än under de senares
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o !)2.
uppsikt, synes mig påtagligt, liksom jag ock vågar antaga, att dessa
lmsliållningssällskapens organ på verksammare sätt än någon annan
äro i tillfälle såväl att bland allmänheten sprida kunskap, både om att
tillgång linnes till lån för bildande åt egna hem och om de lör erhållande
af dessa lån gällande villkoren, som ock att lämna den, hvilken
ämnar söka ett lån, de råd och anvisningar vid val af lägenhet samt
den hjälp med anskaffande och upprättande af erforderliga handlingar
m. in., hvaraf den lånsökande arbetaren säkerligen i de flesta fall torde
blifva i stort behof. Särskild! synas mig de för premiering af mindre
jordbruk tillsatta nämnderna kunna i här antydda hänseenden skänka
hushållningssällskapen ett synnerligen godt stöd och sålunda verksamt
bidraga till, att de för bildande af egna hem tillgängliga statsmedlen ej
endast i önskvärd utsträckning komma att tagas i anspråk, utan äfven
blifva så använda, att de goda resultat, man med dem afser att vinna,
verkligen blifva uppnådda.
Det är emellertid ej endast den omständigheten, att hushållningssällskapen
med den omfattande och grundliga lokalkännedom, de på
grund af sin organisation besitta, tvifvelsutan äga de bästa förutsättningar
att vid den här afsedda lånerörelsen med framgång kunna
anlitas såsom lämpliga mellanhänder, som föranledt mig att ifrågasätta
deras bistånd och stöd för genomförande af här föreliggande viktiga fråga.
Ett ytterligare skäl därtill har jag i vissheten om, att detta bistånd
och stöd skall komma att blifva just sådant, som behofvet kräfver. Jag
har tillförene såsom chef för landtbruksstyrelsen och under dessa senaste
år såsom chef för jordbruksdepartementet haft rikt tillfälle att med
uppmärksamhet följa dessa sällskaps verksamhet; och har jag därvid lärt
mig tydligt inse och rätt uppskatta det intresse, hvarmed de omfatta
allt, som i någon mån kan befrämja utvecklingen af de näringar, hvilka
äro lagda under deras speciella vård. Äfvenledes har jag sett, hurusom de
penningmedel, hvilka af statsmakterna blifvit ställda till deras förfogande,
i regel af dem blifvit använda på det mest gagnande och ändamålsenliga
sätt. Ett mer talande vittnesbörd på det riktiga i denna min uppfattning
torde jag icke kunna åberopa än den verkligen storartade utveckling,
vårt jordbruk tagit under de sista årtiondena. Att vi till stor
del hafva landets hushållningssällskap och deras arbete att tacka för
densamma, därom kan icke gärna råda mer än en mening.
Granskar man närmare denna deras verksamhet, kan man icke
undgå att finna, hurusom densamma mer och mer utvecklas och går i
riktning att blifva en kraftig häfstång för höjandet af det mindre och
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
minsta jordbruket. Flertalet af de i hushållningssällskapens tjänst anställda
undervisarne, särskild! länsagronomer och jordbrukskonsulenter,
länsträdgårdsmästare och skogstjänstemän, hafva till sin hufvudsakliga
uppgift att lämna de mindre jordbrukare i många fall kostnadsfria
råd och anvisningar. Premieringen af nötboskap, på hvilken sällskapen
nu offra så betydliga belopp, är planlagd och ordnad så godt som uteslutande
i syfte att främja den mindre jordbrukarens ladugårdsskötsel,
i det att endast han i densamma får täfla med sina hondjur. Anslagen
till kontrollföreningar utgå med särskild! afseende fästadt därpå, att de skola
komma sådana föreningar till godo, hvilka räkna småbrukare som sina
medlemmar. Inom ett flertal sällskap beviljas årligen afsevärda belopp
för att sätta den mindre jordbrukaren i tillfälle att vid frökontrollanstalter
och kemiska stationer få utsäde samt foder- och gödselmedel
kostnadsfritt undersökta, och under dessa sista år hafva sällskapen,
för premiering af småbruk, studieresor för mindre jordbrukare samt, i
vissa orter, äfven för anordnande af kostnadsfri undervisning för dessa,
lagt i dagen ett intresse och en offervillighet, som bättre än något
annat visar, att hushållningssällskapen äga den rätta uppfattningen om
den riktning, hvari vårt jordbruks utveckling bör ledas. Så nära som
särskild! dessa sistnämnda åtgärder sammanfalla med frågan om beredande
af tillfälle åt mindre bemedlade att å landsbygden skapa sig egna hem,
synes det mig, som om man i det intresse, sällskapen visa för dessa
åtgärder, deras planmässiga vidtagande och genomförande, hade den
bästa borgen för, att främjandet af egnahemsfrågan särskild! på jordbruksområdet
icke kan läggas i bättre händer än deras.
Den med hushållningssällskapen och deras verksamhet mindre
förtrogne skulle möjligen mot deras användande för ändamålet i fråga
vilja invända, att de icke kunna betraktas såsom härför tillräckligt fasta
institutioner. Häremot ber jag emellertid att få framhålla, att hushållningssällskapen
icke äro några nya och opröfvade organisationer, utan
att en lång, i flera fall hundraårig tillvaro redan ligger bakom dem, och
att erfarenheten endast ådagalagt deras alltjämt stegrade lifskraft och
vidgade verksamhetsförmåga. Ingen annan än staten själf torde heller
kunna rubba den i viss mån dominerande ställning, dessa sällskap, hvart
och ett i sin ort, numera intaga, då denna ställning förvisso kommer
att förblifva lika fast som den nu är, så länge staten i samma utsträckning
som hittills med anslag af statsmedel understödjer deras verksamhet.
Någon anledning antaga, att en nämnvärd förändring härutinnan
skulle kunna ifrågakomma, kan näppeligen förefinnas, då sällskapen äga
alla förutsättningar för att allt framgent med samma framgång fortsätta
73
Kungi. Muy.ts Nåd. Proposition N:o 92.
sitt betydelsefulla och djupt ingripande arbete på främjandet af vårt
jordbruk och dess binäringar.
Hushållningssällskapens organisation och föregående verksamhet
synas mig med afseende å det nu anförda gifva det bästa stöd åt
antagandena, att de skulle lämpa sig synnerligen väl till mellanhänder
vid en lånerörelse af ifrågavarande art, och att, i händelse de åtoge
sig uppdraget, de bästa resultat kunde påräknas.
Att sällskapen skola befinnas härtill villiga, kan icke betviflas.
Uppgiften att handhafva en väsentlig del af denna viktiga lånerörelse
skulle säkerligen af dessa institutioners ledande män betraktas såsom
ett förtroendeuppdrag från statens sida, hvars fullgörande de gärna
skulle åtaga sig. Den större lifaktighet, lånerörelsen skulle medföra
inom det verksamhetsområde, som omfattar det mindre jordbrukets
främjande och på hvilket område sällskapen — såsom jag förut omnämnt
— redan lagt i dagen erkännansvärd arbetslust och offervillighet,
skulle helt visst blifva till fördel för sällskapen i deras allmänna
sträfvanden. Detta gäller väl närmast den del af lånerörelsen, som
skulle åsyfta tillkomsten af jordbrukslägenheter, men jag tviflar icke
det minsta på, att hushållningssällskapen skulle känna sig manade att
genom låneunderstöd befordra äfven bildandet af bostadslägenheter
för sådana mindre handtverkare och yrkesidkare, hvilka icke ägde tillfälle
på annat sätt komma i åtnjutande af låneförmånen. Jag finner mig
hafva så mycket större anledning till detta antagande, som det för den
jordbrukande befolkningen är nödigt, att sådana personer i olika yrken
finnas att tillgå litet hvarstädes på landsbygden, och beredandet af egna
hem åt dem därför ock är en fråga, som nära sammanhänger med egnahemsfrågan
inom jordbruksområdet. Äfven om inom ett eller annat
hushållningssällskap en sådan utvidgning af deras arbetsfält, hvarom
jag här talat, icke skulle mötas med uteslutande sympatier, är det dock
ingalunda att befara, att icke äfven inom dessa sällskap frågan skulle
vinna allt det beaktande, dess vikt förtjänar. Förbises kan ju nämligen
icke, att sällskapen hafva staten att tacka för att de nått den höga
ståndpunkt inom jordbruksförvaltningen, de nu intaga, och att de, om
också ingalunda för sin existens, så likväl, på sätt nyss antydts, för
sin ställning äro i hög grad beroende af staten. Jag torde i detta afseende
endast behöfva omnämna, att af sällskapens sammanlagda inkomster
under år 1902, hvilka uppgingo till den afsevärda summan af omkring
2,440,000 kronor, ungefär 1,950,000 kronor utgjordes af brännvinsförsäljningsafgifter
och direkta bidrag af staten för särskilda ändamål,
och att i ledamotsafgifter inflöto endast inemot 26,000 kronor, för att
Bih. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Käft. 10
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
det skall framstå såsom klart, att staten, om den icke ställer några
orimliga anspråk på sällskapen, är berättigad att fordra stort tillmötesgående
från sällskapens sida.
Genom att blifva utsedda till mellanhänder uti den ifrågavarande
lånerörelsen skulle sällskapen säkerligen icke öfverdrifvet betungas.
Fördelningen i egnahemslån af sådana medel, som utaf staten ställdes
till sällskapens disposition, borde lätt kunna verkställas genom deras
förvaltningsutskott, genom för ändamålet tillsatta nämnder eller dylikt.
Vidare borde utlämnandet af beviljade lån, uppbärandet af stadgad
ränta och amortering, den nödiga besiktningen och kontrollen m. in.
utan några mer eller mindre invecklade bestämmelser och utan nämnvärd
kostnad för sällskapen kunna öfverlämnas åt deras tjänstemän och
i orterna spridda, härför i alla afseenden synnerligen lämpliga organ.
Med den kännedom, dessa senare äga eller i hvarje fall lätt kunna
skaffa sig om de lånsökandes personliga förhållanden, är det gifvet, att
den risk för förlust, sällskapen vid denna lånerörelse skulle löpa,
åtminstone icke skulle blifva större än den, för hvilken staten såsom
långifvare åt arbetaren — äfven med anlitande af ortsmyndigheterna på
sätt egnahemskommittén föreslagit — skulle utsätta sig. Framhållas
förtjänar ock att, äfven om den direkta lånevägen skulle väljas, det för
framgången af lånerörelsen, hvad jordbruksområdet beträffar, gifvetvis
skulle fordras ett kraftigt inlägg från hushållningssällskapens sida i
syfte att leda och stödja de nytillkommande småbrukarne i deras sträfvanden
att söka afvinna sina lägenheter den största möjliga afkomst.
I hvarje fall skulle därför äfven säkerligen besök af sällskapens tjänstemän
och organ vid egnahemslägenheterna rätt ofta komma i fråga, och
genom sällskapens anlitande såsom mellanhänder vid lånerörelsen skulle
vid sådant förhållande naturligen de af denna betingade kostnader och
besvär blifva reducerade till det minsta tänkbara.
Att emellertid alltid en del kostnader skulle för sällskapen genom
den ifrågasatta anordningen uppkomma, är ju naturligt, liksom man
äfven måste förutse, att, om icke urvalet bland de lånsökande skulle
göras alltför strängt, en eller annan förlust icke skulle kunna undvikas.
Om man än kan vilja taga hushållningssällskapens tid och krafter
i anspråk för ändamålet i fråga, skulle det dock icke vara rimligt att
begära, det de därjämte skulle underkasta sig några mer betydande
pekuniära uppoffringar.
Utan att sällskapen bereddes någon ekonomisk förmån, som kunde
utjämna nämnda kostnader och förluster, synes mig därför icke heller
deras biträde vid lånerörelsen kunna ifrågasättas och detta så mycket
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
mindre, som statens utgifter i allt fall säkerligen skulle blifva väsentligt
lägre genom anlitandet af de mellanhänder, om livilka jag nu talat, än
genom direkt utlåning till arbetarne.
I senare fallet måste nämligen, såsom jag redan framhållit, förutses,
att kostnaderna för staten skulle blifva ganska afsevärda, under det de
i förra fallet kunde inskränka sig till de bidrag, som borde utgå till
hushållningssällskapen.
Någon anledning att tillförsäkra föreningar eller arbetsgivare
dylika bidrag kan jag icke anse förefinnas. Dels torde några särskilda
kostnader ej för dem af deltagandet i lånerörelsen föranledas, och dels
torde de i allmänhet få lättare än hushållningssällskapen att förebygga
förluster. Ihågkommas måste äfven, att de föreningar och arbetsgivare,
som inlåta sig på låneaffärerna, göra detta alldeles frivilligt, och att de i
hvarje fall genom de billigare villkor, de skulle erhålla af staten, blefve
betydligt bättre ställda, än om de på annat sätt skulle anskaffa de erforderliga
medlen, under det hushållningssällskapens anlitande, såsom jag ofvan
antydt, måste anses innebära ett anspråk från statens sida på sällskapens
medverkan, hvilket de svårligen skulle kunna undandraga sig att efterkomma,
samt lånerörelsen för sällskapen skulle blifva en ny verksamhetsgi''en,
som under inga förhållanden borde få föranleda inskränkning
i deras i öfrigt i så många afseenden gagnande arbete.
Att på förhand bestämma något visst belopp såsom bidrag till
hushållningssällskapen, synes icke kunna låta sig med fördel göra, utan
anser jag, att bidraget borde till hvarje sällskap utgå i förhållande till
den omfattning, uti hvilken sällskapet deltoge i lånerörelsen, och al
Kungl. Maj:t årligen efter af Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställd
grund bestämmas med hänsyn till beloppet af den icke till betalning
förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet vid årets början häftade till staten.
De närmare bestämmelser, som egnahemskommittén ansett böra
gälla för den af kommittén föreslagna lånerörelsen, hafva blifvit sammanförda
i ett förslag till lag om egnahemslån af statsmedel. Att på detta
sätt i en af Kungl. Maj:t och Riksdag gemensamt stiftad lag intaga så
detaljerade bestämmelser som de här ifrågavarande, af hvilka flera tid
efter annan till följd af vunnen erfarenhet kunna behöfva i vissa mer
eller mindre väsentliga afseenden ändras eller kompletteras, synes mig
mindre lämpligt. På grund af innehållet i kommitténs förslag kunde
detta emellertid ej gärna af kommittén undvikas.
I nämnda förslag ingå nämligen, såsom ofvan angifvits, ett flertal
bestämmelser, hvilka kunna sägas vara af kommunallags natur, hvarjämte
förslaget inrymmer ett rent civilrättsligt undantagsstadgande
Inrättande af
Lånerörelse
med mellanhänder
för
5 år.
Lånerörelsens
omfattning.
76 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 92.
rörande efterlefvande makes rätt att, där bröstarfvinge icke finnes eller
genom testamente icke annorlunda förordnats, med full äganderätt besitta
i enlighet med den föreslagna lagen förvärfvad lägenhet. I fråga om
förslaget i sistnämnda afseende ansluter jag mig, efter samråd med
chefen för justitiedepartementet, fullständigt till den af kommitténs
ordförande uttalade reservationen. Med uteslutande af denna bestämmelse,
men med bibehållande af den utaf kommittén föreslagna direkta
utlåningen skulle i allt fall för frågans ordnande erfordras kommunallagstiftning.
Om man däremot beslöte sig för lånerörelsens bedrifvande
med anlitande af mellanhänder, skulle, i likhet med hvad fallet varit
med åtskilliga förut inrättade lånefonder, såsom odlingslånefonden med
flera, endast erfordras, att Riksdagen i sammanhang med anvisandet af
erforderliga penningmedel godkände de allmänna villkor och bestämmelser,
som borde gälla för dessa medels handhafvande och anlitande,
hvarefter Kungl. Maj:t ägde att, i enlighet med de sålunda fastställda
villkoren, utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Äfven i detta afseende
skulle alltså det senare alternativet leda till större enkelhet i formerna.
Med hänsyn till samtliga af mig nu åberopade omständigheter finner
jag påtagligt, att, åtminstone såvidt angår det försök till egnahemsfrågans
lösning, som nu kan ifrågakomma, lånerörelsens ordnande med
begagnande af hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom
mellanhänder är vida att föredraga framför en direkt utlåning, vare
sig enligt kommitténs förslag eller på annat sätt.
Jag anser mig därför ock böra förorda inrättandet för en tid af
fem år af en lånerörelse med de mellanhänder, jag nyss nämnt.
På sätt jag ofvan framhållit, anser jag klokheten bjuda att åt denna
rörelse ej från början gifva för stor omfattning. Detta anser jag emellertid
skulle blifva fallet, om, såsom kommittén föreslagit, tjugu millioner
kronor för första femårsperioden för ändamålet ansloges. Redan med
ett belopp af två millioner kronor om året skulle ganska många egna
hem kunna bildas men icke flera, än att man skulle kunna med den
noggranna uppmärksamhet, som särskildt i början erfordras, följa rörelsen
och resultaten däraf. Jag anser mig också böra inskränka mig till att
förorda, att Kungl. Maj:t hos Riksdagen nu för åren 1905—1909 äskar,
att ett sammanlagdt belopp af tio millioner kronor må af Kungl. Maj:t
för ändamålet disponeras. Att dela upp beloppet på de särskilda åren
synes mig icke lämpligt, då ju antagligt är, att under de allra första
åren, innan saken ännu kommit riktigt i gång, två millioner kronor
om året ej blifva erforderliga, men däremot längre fram i femårsperioden
detta belopp kan visa sig otillräckligt för täckande af årsbehofvet.
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
I detta sammanhang tillåter jag mig att till behandling upptaga
frågan om beredande af för ändamålet erforderliga medel och den där- ringsfonden.
med i viss mån sammanhängande frågan om den ränta, som bör asättas
egnahemslånen. Jag tillåter mig i dessa afseenden erinra, att kommittén
utgick från att staten borde lämna så billiga lån, som läte sig gorå,
med iakttagande af att staten ej tillskyndades förlust genom lånerörelsen,
och att arbetaren därför borde i ränta erlägga hvad som ungefärligen
motsvarade den medelränta, staten hade att själf betala för upptagna
lån, att kommittén, efter gjorda beräkningar, uti förslaget upptog en
räntefot af 33/i procent å egnahemslånen, men att fullmäktige i riksgäldskontoret
åter ansågo att, för att staten icke skulle tillskyndas förlust
å lånerörelsen, räntan å lånen icke borde sättas lägre än till 4
procent. _ _
Under den förberedande behandlingen inom departementet af ifrågavarande
ärende framstod för mig såsom uppenbart, att, därest eu lånerörelse
af det slag, hvarom här är fråga, skulle medföra åsyftadt gagn,
lånevillkoren borde göras för låntagarne i möjligaste mån fördelaktiga, och
befarade jag, att, därest icke för lånen kunde bestämmas en lägre räntefot
än 4 procent, lånemedlen icke^ skulle komma att tagas i anspråk i den
utsträckning, önskligt vore. A andra sidan fann jag det icke kunna förnekas,
att, därest de för ändamålet erforderliga medlen skulle af staten
genom särskild upplåning anskaffas, staten vid bestämmandet af villkoren
för egnahemslånen måste tillse, att dess egna utgifter för lånemedlens
anskaffande blefve betäckta. Med hänsyn till nu angifna omständigheter
ansåg jag mig böra undersöka, huruvida icke medel för ändamålet
skulle kunna beredas på annat sätt än genom upplåning; och
fann jag därvid, att staten uti den under statskontorets förvaltning stående
arbetarförsäkringsfonden hade en tillgång, som möjligen skulle
kunna anlitas. Innan något definitivt förslag i detta hänseende uppgjordes,
fann jag emellertid af nöden att erhålla visshet därom, huruvida
med hänsyn till redan gjorda placeringar af nämnda fonds kapitaltillgångar
eller eljest hinder kunde anses möta mot den sålunda ifrågasatta
användningen af fondens medel. I enlighet med af mig gjord
hemställan behagade ock Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 september
nästlidna år anbefalla statskontoret att inkomma med underdånigt
utlåtande i nyss angifna afseende.
Statskontoret har med anledning häraf den 8 oktober 1903 afgifva
underdånigt utlåtande, och har statskontoret däruti till en början beträffande
den ifrågavarande fondens tillkomst erinrat, hurusom, sedan
Kungl. Maj:t, i sammanhang med aflåtande till 1895 års Riksdag af nådig
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
proposition om antagande af en lag angående försäkring för beredande af
pension vid varaktig oförmåga till arbete, föreslagit Riksdagen att till
amortering af den kostnad, som skulle staten åsamkas genom att den
dåvarande generationen redan från försäkringens början lämnades inträde
i densamma, för år 1896 afsätta ett belopp af 1,400,000 kronor
att till statskontoret öfverlämnas för att af statskontoret tillsvidare förvaltas
och fruktbargöras till förmån för den blifvande pensionsfonden
enligt de närmare grunder, som af Kungl. Maj:t kunde meddelas, Riksdagen
i skrifvelse den 17 maj 1895 anmält, att Riksdagen, som icke
bifallit berörda lagförslag, men hos Kungl. Maj:t anhållit om frågans
förnyade pröfning, beslutat att, för försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete, i riksstaten för år 1896 afsätta
ett belopp af 1,400,000 kronor; och hade sedermera i riksstaten för
hvart och ett af åren 1897—1904 enahanda belopp blifvit för samma
ändamål afsatt.
Vidkommande därefter grunderna för förvaltningen af de sålunda
af Riksdagen anvisade medlen, har statskontoret vidare erinrat, att i
fråga om det i riksstaten för år 1896 afsätta beloppet genom nådigt
bref den 15 november 1895 förordnats, att dessa medel skulle tillsvidare
hos statskontoret särskildt bokföras under benämningen »arbetarförsäkringsfonden))
samt i öfverensstämmelse med hvad som i nådiga
brefvet den 31 augusti 1877 vore föreskrifvet angående öfriga under
statskontorets vård ställda fonders och kassors medel på det sätt fruktbargöras
:
att i främsta rummet skulle inköpas obligationer, utställda af riksgäldskontoret,
af allmänna hypoteksbanken, svenska hypoteksföreningar
eller af allmänna verk och inrättningar eller kommuner, som till sådana
förbindelsers utgifvande erhållit nådigt tillstånd och hvilkas finansiella
ställning fortfarande syntes bereda långifvaren tillräcklig säkerhet;
varande det statskontoret jämväl medgifvet att till fondens förräntande
inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper;
att, för den händelse värdepapper af ofvan anförda slag icke stode
att erhålla till pris, som syntes förenligt med tillbörligt afseende å
medlens ränteafkastning, statskontoret ägde att utlämna lån med förbehåll
af återbetalning inom viss tid efter uppsägning, ej Överskjutande
sex månader, eller lån på bestämd tid af högst ett år emot säkerhet
vare sig af sådana värdepapper, som finge för fondens räkning inköpas,
eller af inteckning, dock att i sistnämnda fall skulle iakttagas, dels att
annan inteckning ej antoges såsom säkerhet än sådan, som vore fastställd
i stenhus i Stockholm, beläget å fri och egen grund, samt för
79
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
all framtid brandförsäkradt i stadens brandförsäkringskontor, eller i
jordegendom inom Stockholms stads område eller å landet, dels att det
belopp, hvartill sådan fastighet belånades, i allmänhet icke öfverstege,
för stenhus i Stockholm tredjedelen af brandförsäkringsvärdet och för
jordegendom tredjedelen af medeltalet af de sistförfluten tio årens
taxeringsvärden, där ej statskontoret på grund af särskilda omständigheter
skulle finna inteckningar, Överskjutande detta värde, i något fall
innebära fullgod säkerhet;
samt att medel, som ej genast kunde på förenämnda sätt göras
fruktbärande eller behöfde för förestående utgifter hållas disponibla,
skulle insättas å räkning i Sveriges riksbank.
På grund af sedermera, tid efter annan, meddelade nådiga föreskrifter
skulle jämväl öfriga för ändamålet hittills afsätta medel af
statskontoret förvaltas och göras fruktbärande enligt de i nådiga brefvet
den 15 november 1895 angifna grunder.
Då vid fruktbargörande af arbetar försäkringsfond ens tillgångar
skolat tillämpas alldeles samma grunder, som gällde angående placeringen
af medel, tillhöriga flertalet öfriga under statskontorets vård ställda
fonder och kassor, mötte tydligen inga hinder, att sistnämnda fonder
och kassor kunde från arbetarförsäkringsfonden öfvertaga inteckningar
och obligationer i den mån, tillgängliga medel sådant medgåfve; och
syntes, i händelse af behof, genom dylik öfverflyttning af värdepapper
årligen omkring 1,000,000 kronor af arbetarförsäkringsfondens tillgångar
kunna förvandlas i kontanta medel. Lades härtill dels årsräntan
af arbetarförsäkringsfondens utlånta kapital, för närvarande
omkring 500,000 kronor, minskad med de för riksförsäkringsanstaltens
upprätthållande, ortsombuden och postsparbanken afsedda anslag, för år
enligt Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1902 förslagsvis beräknade
till 103,000 kronor, dels ock enahanda belopp, som för ny afsättning
till arbetarförsäkringsfonden hittills årligen anvisats eller 1,400,000
kronor, — för den händelse nämligen dylika afsättningar äfven framgent
komme att i riksstaten äga rum — syntes alltså, under den tid
nämnda fond icke komme att för sitt eget ändamål tagas i anspråk i
nämnvärdt större utsträckning än som för närvarande vore händelsen,
af arbetarförsäkringsfondens medel bortåt 3,000,000 kronor årligen
kunna göras disponibla för tillgodoseende af egnahemslånerörelsen.
Statskontoret anför härefter ytterligare följande.
För besvarande af frågan, huruvida en placering af arbetarförsäkringsfondens
tillgångar, sådan som den nu ifrågasatta, skulle kunna
anses öfverensstämma med behörigt tillvaratagande af samma fonds
80
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
uppgift och fördel, saknades visserligen för det närvarande de nödiga
betingelserna, i det att ännu vore oafgjordt, icke blott på hvad sätt
och i hvilken mån arbetarförsäkringsfonden kunde komma att användas
för arbetarpensionering, utan äfven hvilka bestämmelser i afseende å
säkerheten och räntefoten, som kunde varda för egnahemslånen till
efterrättelse fastställda.
I berörda hänseenden förekomme emellertid å ena sidan, att
redan i statsrådsprotokollet till den af Kungl. Maj:t till 1895 års
Riksdag aflåtna, här förut omförmälda nådiga proposition med förslag
till arbetarförsäkringslag antyddes, hurusom icke blott de medel, om
hvilkas afsättande för arbetarförsäkringen framställning då gjordes till
Riksdagen, utan jämväl de medel, som efter den då föreslagna försäkringens
ikraftträdande beräknades komma att inflyta, borde göras
fruktbärande med hänsyn ej allenast till pensionsinrättningens utan
äfven i öfrigt till landets nytta. Visserligen förutsattes då, att arbetarpensionsfrågan
skulle komma att lösas i vida större omfattning, än
hvad hittills blifvit händelsen, och att »pensionsfonden)) skulle växa till
mångdubbelt större belopp än det, hvartill arbetarförsäkringsfonden för
närvarande uppginge; men detta oaktadt syntes dock den då angifna
synpunkten i fråga om medlens fruktbargörande med jämväl fästadt
afseende å landets nytta äga sin giltighet beträffande de medel, som
tillhörde eller komme att tillflyta den nuvarande arbetarförsäkringsfonden.
Å andra sidan eller i fråga om den säkerhet och den räntefot,
som kunde blifva att påräkna för de till egnahemslån afsedda medel,
förelåge icke andra uttalanden än de, som förekomme i egnahemskommitténs
lagförslag med tillhörande motiver.
Statskontoret ansåge sig till en början kunna uigå från det antagande,
att med det ifrågasatta anlitandet af arbetarförsäkringsfonden
för beredande af medel till egnahemslån åt mindre bemedlade endast
åsyftats fördelen att i stället för upplåning genom riksgäldskontoret af
medel, erforderliga för egnahemslånerörelsen, för detta behof göra sig
till godo en å arbetarförsäkringsfonden för närvarande disponibel kapitaltillgång,
hvilken, om och när sådant skulle befinnas nödigt för främjande
af arbetarförsäkringsfondens egen uppgift, komme att, oberoende
af de villkor, som kunde anses lämpligast att bestämma för befordande
af egnahemslånerörelsen, genom åtgärder å Kungl. Maj:ts och Riksdagens
sida göras för arbetarförsäkringsfonden åtkomlig; och funne
statskontoret vid sådant förhållande den för egnahemslånen af kommittén
föreslagna lånetiden icke böra utgöra något egentligt hinder för fondens
användning med viss inskränkning i det nu ifrågasatta syftet.
81
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
Väl syntes få anses tydligt, att för egnahemslånen aldrig skulle
kunna påräknas säkerhet, i trygghet jämförlig med den nu för utlåning
af arbetarförsäkringsfondens medel föreskrifna; men då statskontoret
måste föreställa sig att, i händelse beslut skulle fattas om fondens
anlitande för egnahemslånerörelsens behof, Riksdagen i sammanhang
därmed komine att garantera fonden godtgörelse för sådan
förlust, som tilläfventyrs kunde uppkomma genom den lagstadgade lånesäkerhetens
otillräcklighet, syntes, äfven från nämnda synpunkt sedt,
större betänklighet icke behöfva uppstå mot den nu ifrågasatta användningen
af arbetarförsäkringsfonden.
Hvad slutligen beträffade den räntefot, efter hvilken ränta borde
godtgöras arbetarförsäkringsfonden för därifrån till befrämjande af egnahemsrörelsen
utlämnade lånemedel, syntes denna ränta icke böra sättas
lägre, än att fonden erhölle ungefär samma afkastning, som vid utlåning
på annat håll varit att påräkna, d. v. s. för närvarande minst 4 procent;
hvadan, i händelse egnahemslånen komme att löpa med 3 SU procent
ränta eller möjligen ännu lägre, godtgörelse för ränteskillnaden
syntes böra på annan väg fonden beredas.
Enligt hvad jag från statskontoret inhämtat, utgjorde arbetarförsäkringsfondens
tillgångar vid 1903 års slut 13,210,990 kronor 97
öre. Om härtill läggas dels det i riksstaten för innevarande år för afsättande
till fonden upptagna belopp, 1,400,000 kronor, och dels det
öfverskott å intressemedel, som under året kan antagas uppkomma, eller
omkring 400,000 kronor, kan förutses, att vid 1905 års ingång fondens
tillgångar skola uppgå till omkring 15,000,000 kronor.
Om, såsom jag föreslagit, egnahemslånerörelsen inskränkes till
2,000,000 kronor i medeltal för år, skulle, förutsatt att afsättningen till
arbetarförsäkringsfonden under den närmaste femårsperioden fortgår i
oförminskad skala, det för nämnda rörelse erforderliga belopp kunna af
statskontoret tillhandahållas, utan att någon åtminstone afsevärd rubbning
af redan gjorda placeringar af fondens kapitaltillgångar behöfde
ifrågakomma. Äfven för den händelse afsättningen till fonden skulle
minskas eller alldeles upphöra, kan jag icke antaga, att det för statskontoret
skulle möta synnerlig svårighet att utöfver de belopp å omkring
1,500,000 kronor, som statskontoret ansett kunna beredas genom
öfverflyttning af obligationer och inteckningar till andra under statskontorets
vård stående fonder och kassor äfvensom genom användande
af inflytande kontanter, af fondens tillgångar göra ytterligare erforderliga
omkring 500,000 kronor för ändamålet disponibla. Ur nu angifna
Bih. till Riksd. Prof. 1904, 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
synpunkt finner jag därför någon tvekan icke böra råda därom, att af
fondens kapitaltillgång utan olägenhet ett sammanlagdt belopp af
10,000,000 kronor under loppet af fem år kan för lånerörelsen i fråga
tagas i anspråk.
Vidare och då frågan om den slutliga dispositionen af fondens
medel blifver beroende af de beslut, hvilka i sådant afseende kunna
komma att af Kungl. Maj:t och Riksdagen fattas, samt, för den händelse
därvid skulle befinnas, att hinder för tilltänkt användning mötte därigenom,
att vissa af fondens tillgångar utlämnats för beredande af egnahemslån,
statsmakterna icke lära underlåta att vidtaga de åtgärder, som
kunna blifva erforderliga för beredande af nödiga medel åt fonden,
finner jag lika litet som statskontoret, att den lånetid, som för egnahemslånen
kan blifva bestämd, bör utgöra hinder för fondens anlitande.
Hvad statskontoret anfört därom, att fonden borde erhålla garanti
för möjliga förluster äfvensom godtgörelse för ränteskillnad, ger mig
däremot anledning till följande erinringar.
Då jag tillät mig väcka frågan om arbetarförsäkringsfondens användande
för egnahemslån, gjorde jag det, såsom jag redan erinrat, i
syfte att, genom undvikande af direkt upplåning för ändamålet, söka
nedbringa räntan å egnahemslånen.
Att jag därvid särskildt ansåg mig böra rikta uppmärksamheten
å denna fond, hade emellertid sin grund icke allenast i fondens betydande
tillgångar, hvilka borde kunna medgifva dess anlitande för en
utlåning i afsevärd omfattning, utan jämväl däri, att just denna fond
syntes för ändamålet synnerligen lämplig.
Ehuru några bestämmelser angående fondens användning icke
i vidare mån, än statskontoret erinrat, ännu blifvit träffade eller ens
ifrågasatta, och det följaktligen icke nu kan förutses, i hvilken riktning
de eu gång komma att gå, anser jag mig, med hänsyn till de omständigheter,
hvilka föranledt fondens bildande, sakna anledning till annat antagande,
än att den i sinom tid skall komma att tagas i anspråk för beredande
i en eller annan form af ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring för arbetare.
Med en sådan försäkring har emellertid egnahemsfrågan ett ganska
nära sammanhang. Jämte det båda frågorna hafva till allmänt syfte att
förbättra och betrygga de kroppsarbetande klassernas existensvillkor,
förtjänar påpekas, hurusom åtskilliga kategorier af arbetare, för hvilka
försäkringen icke kan påräknas blifva af så stor betydelse, kunna antagas
komma att i afsevärd utsträckning vinna fördelar genom egnahemsbildningen.
Jag tillåter mig nämligen att erinra, hurusom så
godt som oöfvervinnerliga svårigheter visat sig möta mot att i eu
83
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
obligatorisk ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring medtaga själfständiga
mindre yrkesidkare, såsom jordtorpare, handtverkare med flere, och
detta ehuru man till fullo insett, att behofvet däraf för dem ingalunda
vore mindre än för flertalet af de arbetare, åt hvilka plats i försäkringen
kunnat inrymmas. Uti båda de förslag, åsyftande dylik försäkring,
som af Kungl. Maj:t aflätos till 1895 och till 1898 årens Riksdagar,
upptogos, särskild! med hänsyn till de nu omnämnda arbetarkategorierna,
bestämmelser om frivillig försäkring vid sidan af den
obligatoriska. Genom beredande af tillfälle för sådana arbetare att
bilda egna hem skulle emellertid förvisso olägenheten däraf, att de icke
i afseende å försäkringen kunna fullt likställas med öfriga arbetare,
väsentligt utjämnas.
Då nu den ifrågavarande lånerörelsen skulle komma just dessa
arbetare i väsentlig mån till godo, vill det synas mig, som om grundad
anledning funnes att icke allenast för nämnda rörelse anlita arbetarförsäkringsfonden,
utan jämväl låta fonden vidkännas den minskade
ränteinkomst, som skulle kunna därigenom uppstå.
Då jag har för afsikt att föreslå en räntefot å egnahemslånen af
31/, procent, skulle ränteskillnaden för fonden icke blifva alltför afsevärd.
På de skäl, jag nu anfört, anser jag jämväl, att de bidrag till
betäckande af hushållningssällskapens utgifter och möjliga förluster på
lånerörelsen, hvarom jag ofvan talat och hvilka jag för den första
femårsperioden anser lämpligen kunna bestämmas till en half procent
å sällskapens kapitalskulder, beräknade på förut angifvet sätt, böra
utgå af arbetarförsäkringsfondens räntemedel.
Hvad slutligen angår de förluster, som statskontoret ansett kunna
för fonden uppstå genom lånerörelsen, vill jag påpeka att, om än sådana
vid en direkt utlåning till arbetarne måhända icke kunnat alldeles undvikas,
detta dock bör kunna blifva fallet vid utlåning genom mellanhänder.
Såvidt angår hushållningssällskapen, lider det intet tvifvel, att
dessa äro fullt goda för de förbindelser, de ikläda sig. Jag torde endast
behöfva omnämna, att sällskapens kapitaltillgångar vid 1902 års slut
utgjorde 5,990,296 kronor 33 öre, oberäknad! en dispositionsfond å
30,000 kronor, tillhörig Örebro län hushållningssällskap, för att däraf
skall inses, att någon särskild säkerhet icke behöfver sällskapen affordra^
för de lånemedel, de kunna utbekomma. Annorlunda ställer sig naturligen
förhållandet med föreningar och arbetsgivare. Då jag emellertid
tänkt mig, att dessa ej skulle utfå beviljade lån, med mindre de förut
ställt säkerhet, som af statskontoret godkänts, samt jag vidare anser,
att — till förebyggande dels att risken för utlämnade egnahemslån skall
Allmänna
villkor och
bestämmelser.
84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
kunna, utan att staten genom sina organ på något sätt deltagit i pröfningen
af låneansökningarna, på staten öfverflyttas, och dels att enskilda
skola inlåta sig i borgensförbindelser för denna rörelse — det bör föreskrifvas,
att såsom säkerhet för lån, som lämnas förening eller arbetsgivare,
ej må godkännas endast inteckningar i egnahemslägenheter och
ej heller borgen, för såvidt den ej är utfärdad af kommun, kan jag icke
finna annat, än att full trygghet skulle komma att finnas för alla från
fonden utlämnade lån. Skulle i allt fall mot förmodan någon förlust
komma att uppstå, finner jag, med hänsyn till ofvan angifna omständigheter,
densamma höra drabba fonden.
På grund af hvad jag nu i förevarande afseende andragit och efter
samråd med chefen för civildepartementet, anser jag mig alltså böra
förorda framställning till Riksdagen dels därom, att Kungl. Maj:t må äga
att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång under åren 1905—1909
disponera högst 10,000,000 kronor, att såsom lån tilldelas hushållningssällskap,
föreningar eller arbetsgivare, hvilka vilja genom utlämnande
af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle att på landsbygden förvärfva
egna hem, och dels i syfte att Kungl. Maj:t må af samma fonds räntemedel
årligen anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande
af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och
möjliga förluster ett belopp, motsvarande för hvarje sällskap en half
procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet
på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån
vid årets början häftat till staten.
I afseende å de allmänna villkor och bestämmelser för lånerörelsen,
hvilka, under förutsättning att mitt nu framställda förslag vinner nådigt
gillande, böra, utöfver hvad jag redan antydt, föreläggas Riksdagen,
vill jag till en början framhålla, att genom dessa naturligen måste
regleras icke allenast förhållandet mellan staten såsom långifvare samt
hushållningssällskap, föreningar och arbetsgifvare såsom låntagare, utan
jämväl de hufvudgrunder, hvilka skola tillämpas i afseende å egnahemslånens
utlämnande till och åtnjutande af arbetarne.
För att någon förväxling mellan de lån, som af statsmedel utlämnas
till mellanhänderna, och själfva egnahemslånen icke skall kunna uppstå,
tillåter jag mig nu att såväl uti den redogörelse för, huru jag tänkt
mig lånerörelsen, som jag går att meddela, som ock uti det förslag
till allmänna villkor och bestämmelser, jag låtit uppgöra och har för
afsikt att förelägga Kung!. Maj:t, benämna egnahemslånen »låneunderstöd»,
mellanhänderna »understödsgifvare» och egnahemslånens mottagare
»understödstagare».
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
I anslutning till livad jag här ofvan i sådant afseende anfört, anser
jag, att man bör utgå från att såsom ett grundvillkor skall gälla,
att låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas till beredande
af egnahemslån, endast må utlämnas för bildande af sådant eget hem,
jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet, där innehafvaren äger såväl
jordområdet som därå uppförda byggnader.
Beträffande de personer, som skulle kunna komma i åtnjutande
af låneunderstöd, bör naturligen åt mellanhänderna lämnas så stor
frihet som möjligt. Vissa inskränkningar måste i allt fall fastslås
till förekommande af, att icke rörelsen skall löpa fara att förryckas.
Sålunda anser jag, i öfverensstämmelse med hvad kommittén jämväl
föreslagit, att dylikt låneunderstöd icke bör få tilldelas annan än arbetare,
man eller kvinna, som är svensk medborgare, äger god frej d samt
hufvudsakligen af kroppsarbete har sin utkomst. Vidare synes det mig på
de af kommittén anförda skäl och med hänsyn till hvad jag yttrat i
fråga om den fara, som skulle ligga däri, att en på lösa grunder fotad
egnabemsbildning komme till stånd, vara synnerligen angeläget, att icke
sådana arbetare, som äro alldeles i saknad af medel, lockas in i lånerörelsen.
Å andra sidan böra åter icke andra arbetare än sådana, som
verkligen äro i behof af kraftigt bistånd för det egna hemmets förvärfvande,
komma i åtnjutande af låneförmånen. Såsom allmän regel
finner jag i likhet med kommittén böra fastslås, att understöd ej bör
utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal. Att
medgifva undantag från denna regel skulle naturligen tillkomma understödsgifvarne.
Låneunderstöd, hvarom här är fråga, bör, såsom kommittén jämväl
föreslagit, utgå i förhållande till värdet af den åsyftade lägenheten,
och bör detta värde beräknas med ledning af upp gjordt köpeaftal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra
tillgängliga handlingar. Att på förhand angifva någon viss andel af
det beräknade värdet, efter hvilken understödet skulle bestämmas, kan
naturligen icke ifrågakomma. Kommittén har också inskränkt sig till
angifvande af en maximigräns, nämligen vid jordbrukslägenheter till
fyra femtedelar och vid bostadslägenheter till tre fjärdedelar af nämnda
värde. Att i detta afseende sålunda göra skillnad mellan de olika slagen
af lägenheter, finner jag fullt befogadt. Den, som vill bilda jordbrukslägenhet,
måste nämligen förutsättas vara i behof af kraftigare hjälp
för själfva lägenhetens anskaffande än den, som vill förvärfva bostadslägenhet,
då för den förra lägenhetens behöriga skötande erfordras
kreatur, redskap och andra jordbruksinventarier, hvilkas anskaffnings
-
Personliga
förutsättningar
för
erhållande
af understöd.
Låneunderstöds
storlek.
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
kostnad icke vid beräknandet af lägenhetens värde får tagas i betraktande.
Genom sådana inventariers befintlighet måste likväl antagas, att
värdet å lägenheten stegras, och att lämna något större låneunderstöd
för jordbrukslägenhet än för bostadslägenhet torde i regel icke kunna
antagas medföra någon särskild risk. Då nu emellertid staten skulle
komma att begagna sig af mellanhänder för lånerörelsen samt dessa
torde få ganska lätt att bedöma, huru långt de kunna våga gå, anser
jag, i betraktande af hvad jag nyss anfört om det större lånebehofvet
för den, som vill bilda jordbrukslägenhet, att den af kommittén för
dessa lägenheter föreslagna maximigränsen borde kunna något höjas.
För att emellertid lämna understödsgifvarne erforderligt stöd mot alltför
öfverdrifna pretentioner, anser jag, att man icke bör gå längre än
till fem sjättedelar af värdet. Någon anledning att föreslå ändring i
hvad kommittén i förevarande afseende föreslagit beträffande bostadslägenheter,
har jag icke ansett förefinnas.
Däremot har det synts mig nödvändigt att, på det icke understödsgifvarne
skola, för att betrygga sig mot risk, hellre sätta understödsbeloppen
låga i förhållande till lägenheternas värden, än ägna
låneansökningarna den noggranna pröfning, som jag anser vara för
rörelsens framgång erforderlig, bestämma jämväl vissa minimigränser
för understödens utgående; och anser jag mig i detta hänseende böra
föreslå för jordbrukslägenheter två tredjedelar och för bostadslägenheter
tre femtedelar af det beräknade värdet. Det har nämligen synts
mig, att den, som själf har så mycket, att han vid jordbrukslägenhets
bildande kan bekosta inventariers anskaffande och därjämte bidraga
med mer än en tredjedel till lägenhetens förvärfvande, icke skulle vara
i behof af det kraftiga bistånd, som förutsättes för erhållande af låneunderstöd,
liksom att förhållandet skulle kunna anses vara enahanda,
där den, som vill bilda bostadslägenhet, disponerar mer än två femtedelar
af dennas värde.
Kommittén har föreslagit högsta tillåtna värdena å de särskilda
slagen af lägenheter till 4,000 kronor för jordbrukslägenheter och till
3,000 kronor för bostadslägenheter.
I afseende å det senare beloppet har jag intet att erinra, men
med hänsyn till hvad jag anfört beträffande angelägenheten af att lånerörelsen
afses äfven för bildande af smärre själfständiga jordbruk, finner
jag en höjning af värdet å jordbrukslägenheterna från 4,000 kronor
till 6,000 kronor nödvändig.
Redan emot ett värde af 4,000 kronor kan erinras, att detsamma
för vissa orter, där hela hemmansdelar kunna för ett sådant pris för
-
87
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
värfvas, kan ställa sig väl högt; och skulle detta alltså ännu mer blifva
fallet, om värdet liöjes på sätt jag förordat. Häremot vill jag emellertid
framhålla, dels att förhållandena inom skilda delar af landet i förevarande
afseende äro synnerligen olika, och dels att kostnaden för anskaffande
af ett till uppodling lämpligt jordområde och dettas förseende
med nödiga byggnader i allmänhet nog ställer sig dyrare än förvärfvandet
af redan befintliga hemmansdelar eller lägenheter. Då lånerörelsen
till väsentlig del är afsedd just för att befordra tillkomsten af
sådana nya jordbrukslägenlieter, är det därför ock angeläget, att värdet
ej sättes så lågt, att rörelsen ej kan som sig bör befordra detta viktiga
syfte. För öfrigt är härvid jämväl att märka, det denna del af lånerörelsen
hufvudsakligen torde komma att omhändertagas af hushållningssällskapen,
och att dessa äro bäst af alla i tillfälle att hvart för sitt
område fastslå gränsen för sin verksamhet på egnahemsområdet uti nu
ifrågavarande afseende. Någon fara vid att bestämma ett så högt värde,
som 6,000 kronor synes mig med hänsyn härtill icke förefinnas.
För reglerandet af förhållandet mellan staten och understödsgifvarne
synes mig icke erfordras några synnerligt invecklade bestämmelser.
På det de tillgängliga lånemedlen må komma till största möjliga
och tillika icke alltför ensidig användning, torde det vara nödigt, att
Kungl. Maj:t på en gång fördelar lånemedlen för ett år och därvid
jämväl äger möjlighet att tillse, det desamma i lämplig proportion blifva
afsedda för befrämjandet af tillkomsten af de särskilda slagen af lägenheter.
Det torde därför böra föreskrifvas, att hushållningssällskap, förening
eller arbetsgivare, som önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf
utlämna låneunderstöd för bildande af egna hem, skall före den 1
november året näst före det, för livilket lån sökes, därom hos Kungl.
Maj:t göra ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af
lånet är afsedd att utlämnas för bildande af jordbrukslägenlieter och
huru stor del för bildande af bostadslägenheter.
I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att, då jag här
ofvan uttalat, hurusom föreningar och arbetsgivare borde anlitas för
bildande af vissa slag af egnahemslägenheter och hushållningssällskapen
för andra, jag därmed endast velat angifva, hvar intresset för de olika
slagen af lägenheter kunde antagas företrädesvis vara att påräkna, men
ingalunda åsyftat att föreslå någon inskränkning i de särskilda mellanhändernas
rätt att söka och erhålla lån af statsmedel för den egnahemsbildning,
de själfva vilja främja.
Statslåns sökande,
beviljande
och lyftande.
Förverkande
af ej
lyft lån samt
återleverering
af ej använda
belopp.
88
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
Beviljadt lån torde böra få af den, som undfått lånet, lyftas i
statskontoret efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, mot
det att låntagaren därvid aflämnar, hushållningssällskap en utaf sällskapet
till statskontoret ställd, af detta ämbetsverk godkänd skuldförbindelse
samt annan låntagare, förutom dylik skuldförbindelse, sådan säkerhet
för lånet, hvarom ofvan nämnts.
Till statens ytterligare betryggande mot förlust å rörelsen torde böra
föreskrifvas, att, därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd
säkerhet icke vidare vara nöjaktig, låninnehafvaren skall inom två
månader efter därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetshandlingar,
som af statskontoret godkännas.
I syfte att förekomma, att de för lånerörelsen afsedda medlen ej
finge behörig användning, anser jag böra stadgas, dels att rätten till utbekommande
af beviljadt lån skall anses förverkad, därest lånet icke blifvit
lyft före den 1 november det år, för hvilket lånet beviljats, och dels att,
därest lånet icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma i statskontoret
lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt, hvad sålunda
af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med lånet afsedt ändamål tagits i anspråk,
skall jämte ränta till statskontoret inbetalas före utgången af januari
månad nästpåföljande år, därest ej Kungl. Maj:t på ansökning af den,
som undfått lånet, medgifver denne rätt att ytterligare ett år för afsedt
ändamål innehafva lånebeloppet i fråga.
De af mig i detta hänseende föreslagna bestämmelserna synas mig
icke kunna i någon afsevärd mån komma att verka störande på mellanhändernas
lånerörelse, alldenstund det måste förutsättas, att dessa, redan
då de hos Kungl. Maj:t söka lån, i regeln hafva klart för sig, mellan
hvilka understödstagare det begärda lånet skall fördelas.
Att jag föreslagit den 1 november såsom tidpunkt för förverkande
af ej lyft lån, beror naturligen på önskvärdheten af, att förverkadt belopp
må kunna tagas i beräkning redan vid den samma år skeende fördelningen
af lånemedel.
Vidare anser jag, att uti nu ifrågavarande syfte bör föreskrifvas,
att, om rätten till utbekommande af låneunderstöd, som af understödsgifvare
beviljats åt understödstagare, af denne förverkas eller understödet,
sedan det utbekommits, varder till understödsgifvaren återbetaladt i
annan ordning än såsom stadgad annuitet, sådant understödsbelopp bör
inom en månad, från det förverkandet skedde eller återbetalningen ägde
rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.
T fråga om de bestämmelser, som böra meddelas beträffande ränta
89
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.
och återbetalning, utgår jag från den förutsättning, att uttryckligt förbehåll
skall göras därom, att, med vissa modifikationer, till bvilka jag
längre fram återkommer, understödsgifvare icke må i nämnda hänseenden
betinga sig andra villkor, än dem staten gent emot understödsgifvaren
uppställt. Vid fastslåendet af dessa villkor anser jag därför
ock böra fästas uteslutande afseende vid att de ordnas med hänsyn till
egnahemslånen.
Hvad då först angår räntan, har jag redan angifvit, att jag anser
densamma böra sättas till 3 72 procent. En sådan räntefot måste ju
nämligen anses för understödstagarne mycket fördelaktig, och på samma
gång icke lägre, än att de kunna fullt bibehålla känslan af att hemmet
genom eget arbete förvärfvas.
Att, på sätt kommittén föreslagit, i afseende å återbetalningen dela
låneunderstöden i två lika stora delar, hvaraf en amorteringsdel och en
stående del, finner jag välbetänkt, liksom jag i fråga om återbetalning
af den senare delen ansluter mig till kommitténs förslag.
Beträffande amorteringsdelen har kommittén föreslagit olika amorteringstider
för lån till de olika slagen af lägenheter. Eu sådan anordning
har jag emellertid ansett böra, till åstadkommande af större enkelhet
och reda i lånerörelsen, om möjligt undvikas. Härjämte har det synts
mig å ena sidan, att den af kommittén för bostadslägenheter föreslagna
annuitet af 8Ya procent är alltför högt tilltagen, och å andra sidan att
önskligt vore, om den för jordbrukslägenheter ifrågasatta amorteringstiden
af 27 år kunde något förkortas.
Om än icke kan bestridas, att en del industriarbetare, som förvärfva
sig bostadslägenheter, böra antagas kunna komma ut med en så
hög annuitet, som den nyss angifna, torde detta däremot blifva ganska
svårt för åtskilliga mindre handtverkare med flere. Beaktas bör ock
att, i den mån man sänker annuiteten för bostadslägenheterna, vederbörande
understödsgifvare kunna vara befogade att ställa större anspråk
på innehafvarne i afseende å underhållet af lägenheterna. Härigenom
skulle säkerligen faran för en hastig värdeförminskning blifva mindre,
än om genom innehafvarnes betungande med alltför dryga annuiteter
underhållet måste eftersättas, hvarförutom i sistnämnda fall både trefnaden
af och intresset för det egna hemmet måste blifva minskadt.
Att fastslå en så lång amorteringstid för jordbrukslägenheterna
som 27 år synes mig betänkligt, i det jag befarar, att densamma skall
verka afskräckande på arbetarne själfva och därigenom minska deras
lust att, med anlitande af den hjälp, som ställes dem till buds, söka
förvärfva sig egna hem.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft.
Ränta och
återbetalning.
12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
Å andra sidan vill jag åter gärna medgifva, att en högre annuitet
än den af kommittén föreslagna, eller 6 procent, icke heller låter sig
för dessa lägenheter med fördel tänkas.
Utgående från den af mig föreslagna räntefoten af 3 V* procent,
har jag låtit verkställa en beräkning angående amorteringstiderna vid
annuiteter af 6 7g, 7 och 7 V* procent; och har därvid befunnits, att
amorteringen i de olika fallen skulle verkställas på 23, 21 och 19 år.
Enligt kommitténs förslag skulle en understödstagares årliga
utgifter för ett låneunderstöd af 2,000 kronor blifva: annuitet å amorteringsdelen
60 kronor samt ränta å stående delen 37 kronor 50 öre
eller tillhopa 97 kronor 50 öre.
Vid antagande af 3 7g procent ränta och 6 7g procent annuitet
skulle utgifterna för samma lånebelopp blifva: annuitet å amorteringsdelen
65 kronor och ränta å stående delen 35 kronor eller tillhopa 100
kronor och sålunda med en ökning i årliga utgifterna af allenast 2
kronor 50 öre, motsvarande Vs procent å lånet i dess helhet, en förkortning
i amorteringstiden af icke mindre än 4 år vinnas.
I afseende å bostadslägenhet ställer sig en jämförelse med antagande
af samma lånebelopp sålunda, att enligt kommitténs förslag årliga utgifterna
skulle blifva: annuitet å amorteringsdelen 85 kronor samt ränta
å stående delen 37 kronor 50 öre, alltså tillhopa 122 kronor 50 öre,
eller 22 kronor 50 öre mer — motsvarande 1 V8 procent — än om
räntan bestämmes till 3 Va procent och annuiteten till 6 7g procent. Däremot
skulle amorteringstiden i sistnämnda fall blifva 7 år längre.
Genom antagande af en annuitet af 6 V* procent och med tillämpning
af den utaf mig föreslagna räntefoten skulle alltså kunna
vinnas alla de fördelar framför kommittéförslaget, jag uti förevarande
afseende anser önskvärda, nämligen eu gemensam amorteringstid för
alla understöd, afsevärd minskning i annuiteterna för bostadslägenheter,
utan att amorteringstidens längd skulle blifva afskräckande, samt
en icke obetydlig minskning i amorteringstiden för jordbrukslägenheter
utan nämnvärd ökning i annuiteterna; och tvekar jag under sådana
förhållanden icke att förorda, att för samtliga understöd och följaktligen
äfven för de lån, som utlämnas till mellanhänderna, bestämmes en annuitet
af 6 V* procent å amorteringsdelen.
I fråga om tiden, när första kontanta afbetalning å amorteringsdelen
skall äga rum, anser jag det lämpligen kunna bestämmas, att
densamma skall ske, när tre år förflutit från utgången af det kalenderår,
under hvilket vederbörande lån från statskontoret utbekommits.
Antaget att, såsom jag ansett kunna förutsättas, understödsgifvare
91
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
vid ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökning om lån har klart,
mellan hvilka understödstagare lånet skall fördelas, böra aftal om de
särskilda understöden kunna träffas omedelbart efter det kännedom
vunnits om Kungl. Maj:ts beslut i fråga om lånemedlens fördelning, och
lära i så fall understödsbeloppen komma att af understödstagarne lyftas
under loppet af samma och nästpåföljande eller allra senast under det
därpå följande året.
Som kommittén tänkt sig eu byggnadstid af högst tre år samt
tillika föreslagit, dels att sista delen af understödet ej skulle få lyftas,
förr än byggnadsskyldigheten fullgjorts, och dels att första af betalningen
skulle ske, när ett år förflutit från utgången af det kalenderår, under
hvilket understödet tillfullo utbetalats till understödstagaren, skulle den
af mig förordade tidpunkten för första afbetalningen sammanfalla med
den, då samma afbetalning enligt kommittéförslaget senast skulle ske.
Visserligen är härvid att märka, att kommittéförslaget medgifver möjligheten
af anstånd med första annuitetens erläggande, men att en bestämmelse
i sådan riktning såsom invecklande lånerörelsen icke synes
mig böra ifrågakomma att vid anlitandet af mellanhänder införa. Någon
synnerlig betydelse kan emellertid icke tillmätas denna omständighet, då
dylikt anstånd af kommittén förordats hufvudsakligen med hänsyn till
möjligen förekommande nyodlingar, och sådana endast torde förekomma
vid jordbrukslägenheter, livilkas bildande i regeln lärer komma att understödjas
af hushållningssällskapen. Skulle af nämnda anledning behof af
anstånd med erläggandet af första annuiteten å ett eller annat af sådant
sällskap utlämnadt understöd uppstå, torde sällskapet icke undandraga
sig att, äfven om sällskapet måste själf fullgöra annuiteten å statslånet,
lämna sådant anstånd åt understödstagaren.
Ehuru sålunda afbetalningen å understöd först efter vissa år skulle
taga sin början, skulle föreskrifven ränta redan från tiden för understödets
utbekommande erläggas, och bör följaktligen för utlämnadt statslån
gälla detsamma.
Uppbörden af räntor och afbetalningar å utlämnade låneunderstöd
torde för föreningar och arbetsgivare endast komma att vålla ringa
besvär, hvarför detta bestyr torde kunna undantagslöst åt dem själfva
öfverlämnas. Hvad hushållningssällskapen beträffar, torde det väl i regeln
icke heller blifva synnerligen svårt för dem att genom sina egna tjänstemän
och organ verkställa uppbörden, men då det låter tänka sig, att
ett sällskap med omfattande lånerörelse hellre skulle vilja hafva räntor
och afbetalningar å understöden genom vederbörandes försorg i sammanhang
med kronoskatterna debiterade, indrifna och redovisade, anser
Uppbörd af
räntor och
afbetalningar.
Påföljd för
mellanhand
vid underlåten
inbetalning.
Upprättande
af lånekontrakt
angående
låneunderstöd.
Kontraktets
innehåll.
92 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 92.
jag, efter samråd med chefen för civildepartementet, möjlighet därtill
böra beredas dem.
De närmare bestämmelser, som blifva erforderliga, i händelse hvad
jag i detta afseende föreslagit vinner bifall, torde komma att af Kungl.
Maj:t meddelas på civildepartementets föredragning.
I afseende å tiden för annuiteternas å statslånen erläggande torde
böra stadgas, att ränta och afbetalning å dylikt lån skall för hvarje
år till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad näst påföljande
år. Vid denna tid torde nämligen uppbördsstämmorna för
kronoskatternas upptagande i de allra flesta fall vara hållna och de
influtna medlen till de hushållningssällskap, som begagna sig af denna
utväg för annuiteternas å låneunderstöden indrifvande, redovisade.
Därest hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som undfått
lån af statsmedel, icke ställer sig till efterrättelse de i fråga om
rånte- och kapitalbetalning meddelade bestämmelser, eller om innehafvare
af dylikt lån underlåter att efter erhållet föreläggande till
statskontoret aflämna nya säkerhetshandlingar, torde det böra tillkomma
statskontoret att därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som lärer böra
förbehållas rätt att bestämma, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta
skall anses vara till återbetalning genast förfallet.
För att visshet skall förefinnas, att förhållandet mellan understödsgifvare
och understödstagare varder på ett för båda kontrahenterna
betryggande sätt ordnadt, äfvensom för införande af största möjliga
likformighet i lånerörelsen och beredande af tillfälle till kontroll öfver
densamma, torde böra föreskrifvas, att rörande hvarje låneunderstöd
skall upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande bestämmelser i
följande afseenden, nämligen:
beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap
af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;
rörande låneunderstödets belopp, säkerheten och villkoren i fråga
om ränta och återbetalning;
huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer
lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;
angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till
fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft belopp
skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;
beträffande hvilka byggnader böra å lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;
93
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
rörande linderstödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens häfdande
och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande; äfvensom
angående den kontroll från understödsgifvarens sida, som understödstagaren
skall vara skyldig underkasta sig.
Härförutom torde åt understödsgifvaren böra inrymmas rätt att i
kontraktet intaga de särskilda villkor och föreskrifter för understödets
åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga.
Det måste nämligen anses omöjligt att på förhand angifva alla de förhållanden,
som genom ett dylikt kontrakt kunna behöfva ordnas; och
då möjligheten till någon rubbning i de af statsmakterna fastslagna
villkoren i fråga om säkerheten för understödet samt ränta och återbetalning
är utesluten, finner jag icke någon betänklighet vid ett dylikt
medgifvande åt understödsgifvaren.
Beträffande säkerheten för låneunderstöden torde nämligen böra
uttryckligen stadgas, att understödsgifvaren ej må betinga sig annan sådan,
än första inteckning i lägenheten, en bestämmelse, som är angelägen
icke allenast för tillvaratagandet af understödstagarens intresse, utan
jämväl för att bereda nödig trygghet åt understödsgifvarne och särskilt
hushållningssällskapen, hvilkas biträde staten för ändamålet påkallar.
Då understöden icke skulle utlämnas direkt af staten, torde det icke
kunna sättas i fråga, att expedition i dylikt inteckningsärende skall
utfärdas åt kronan. Om emellertid än i följd häraf understödstagarne
komma att få vidkännas en kostnad, kan densamma icke blifva så stor,
att någon betydelse bör tillmätas denna omständighet.
Hvad angår understödens återbetalning, torde det böra medgifvas,
att uppsägningstiden för understödens stående del må — på det
understödsgifvare, som fått stående del af statslån uppsagdt, skall få
någon tid på sig gent emot understödstagaren — bestämmas till fem
månader, samt att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna
skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoskatterna,
vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till februari
månads utgång. Vidare torde, i anslutning till hvad kommittén i dessa
hänseenden föreslagit, kontrahenterna icke böra förmenas att förbehålla sig
rätt, understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden
på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven före
lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren
att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet till
inbetalning å den tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:.
a) om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits
i fråga om lägenhetens bebyggande;
Påföljd för
understödsgifvare
för utlämnande
af
understöd i
obehörig ordning.
Kontroll.
94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalbetalning;
c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om byggnad
nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom så minskas,
att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt betryggande;
e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp
eller annat fång öfvergår till ny ägare;
f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets
beviljande;
g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,
med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Kommittén hade, såsom ofvan omnämnts, uti sitt förslag af billighetsskäl
upptagit den bestämmelse, att efterlefvande make eller bröstarfvinge,
som öfvertoge med tillhjälp af statslån förvärfvad lägenhet i
dess helhet, skulle få njuta lånet till godo, därest anmälan om öfvertagandet
gjordes hos egnahemsnämnden, samt att enahanda rätt skulle
tillkomma efterlefvande make och bröstarfvinge, hvilka i laga ordning
öfverenskommit att behålla lägenheten oskiftad.
Vid lånerörelsens ordnande genom mellanhänder kan en sådan
bestämmelse af hänsyn till understödsgifvarne icke lämpligen upptagas,
utan torde ovillkorlig rätt till uppsägning vid lägenhets öfvergående
till ny ägare böra tillerkännas dem. Jag är för öfrigt förvissad, att
några olägenheter häraf ej skola i praktiken uppkomma, då det förefaller
föga sannolikt att, så länge efterlefvande make eller bröstarfvinge visar
sig äga förmåga och vilja att fullgöra villkoren för understödets åtnjutande,
detsamma skall komma att af understödsgifvaren uppsägas.
För den händelse det skulle befinnas, att understödsgifvare användt
utbekommet lån af statsmedel såsom låneunderstöd för bildande af eget
hem på sätt, som i ett eller annat afseende strider mot de fastställda
allmänna villkoren och bestämmelserna, torde sådant lånebelopp böra,
där ej understödsgifvaren inom af Kungl. Maj:t förelagd tid förmår
styrka, att behörigt lånekontrakt angående understödet i fråga uppgjorts,
omedelbart därefter till statskontoret inbetalas.
I syfte slutligen att erhålla nödig kontroll å lånerörelsen torde
böra föreskrifvas, att afskrift af lånekontrakt skall genom understöds
-
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
gifvarens försorg ofördröjligen efter detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen
insändas, samt att denna styrelse, därest den finner kontraktet
ej vara uppgjordt i öfverensstämmelse med gällande villkor och
bestämmelser, skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Kung]. Maj:t.
Vidare torde vederbörande understödsgifvare böra åläggas att årligen
före april månads utgång till landtbruksstyrelsen afgifva fullständig
redogörelse enligt fastställdt formulär för lånerörelsen under det nästföregående
året.
Genom de sålunda föreslagna anordningarna och genom anlitande
af de landtbruksstyrelsen underlydande, för olika grenar af landthushållningen
anställde, kringresande tjänstemännen torde utan särskild
kostnad för staten tillfälle gifvas att följa den ifrågavarande rörelsen
och dess utveckling.
Utöfver de allmänna villkor och bestämmelser, som sålunda föreslagits,
torde en del föreskrifter, såsom angående de handlingar, som
böra bifogas ansökningar om lån af statsmedel m. m., erfordras, och
torde hos Riksdagen böra inhämtas medgifvande för Kungl. Maj:t att
meddela sådana ytterligare föreskrifter. Tillika och då det är att befara,
att åtskilliga hushållningssällskap och andra icke skola hinna före
den 1 november innevarande år inkomma med ansökningar om lån för
år 1905, torde Kungl. Maj:t böra äga att medgifva utsträckning af
tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af ansökningar om lån för sist''
nämnda år.
Att med det slag af lånerörelse, jag nu föreslagit, icke låter förena
sig en lifförsäkring sådan som den af kommittén föreslagna, är uppenbart.
Då likväl dennas förening med lånerörelsen endast gjorde kommittéförslaget
ännu mer inveckladt och därför äfven rönt starkt motstånd
från många håll, finner jag, med allt erkännande åt det tilltalande i
denna tanke, berörda omständighet icke vara ägnad att minska fördelarne
af den utaf mig föreslagna väg till frågans lösning.
Under åberopande af hvad jag i detta ärende anfört, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen,
att af arbetarförsäkringsfondens kapitaltillgång må under åren
1905—1909 af Kungl. Maj:t disponeras högst tio millioner kronor,
att såsom lån tilldelas hushållningssällskap, föreningar eller arbetsgifvare,
hvilka vilja genom utlämnande af låneunderstöd bereda arbetare tillfälle
att på landsbygden förvärfva egna hem, samt
Förbehåll för
Kungl. Maj:t
att meddela de
ytterligare
föreskrifter,
som erfordras
samt öfvergångsbestämmelse.
Kommitténs
förslag att förena
lån med
''■ lifförsäkring.
Departementschefens
hemställan.
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 92.
att för lån, som af Kungl. Maj:t sålunda beviljas, skola gälla
följande allmänna villkor och bestämmelser:
Mom. 1. Låneunderstöd af medel, som af Kungl. Maj:t anvisas
till beredande af egnahemslån, må endast utgå för bildande af sådant
eget hem, där innehafvaren äger såväl jordområdet som därå uppförda
byggnader, och kan utlämnas för förvärfvande af lägenhet, afsedd för
idkande af jordbruk (jordbrukslägenhet), eller lägenhet, där bostaden
är det väsentliga (bostadslägenhet).
Dylikt låneunderstöd må ej tilldelas annan än arbetare, man eller
kvinna, som är svensk medborgare, äger god frejd samt hufvudsakligen
af kroppsarbete har sin utkomst, och som visserligen ej saknar medel
att i någon mån bidraga till bildande af ett eget hem, men är i behof
af kraftigt bistånd för dess förvärfvande; börande sådant understöd i
regeln ej utlämnas till den, som är under 25 eller öfver 50 år gammal.
Mom. 2. Låneunderstöd, hvarom i mom. 1 förmäles, skall utgå,
då fråga är om jordbrukslägenhet, med minst två tredjedelar och högst
fem sjättedelar af det med ledning af uppgjordt köpeaftal, värderingsinstrument,
brandförsäkringshandlingar, kostnadsförslag eller andra tillgängliga
handlingar beräknade, sammanlagda värdet å jorden med därå
befintliga eller för uppförande afsedda byggnader samt, då fråga är
om bostadslägenhet, med minst tre femtedelar och högst tre fjärdedelar
af samma värde.
Låneunderstödet må ej utgå, där det beräknade värdet öfverstiger:
för jordbrukslägenhet 6,000 kronor och för bostadslägenhet 3,000 kronor.
Mom. 3. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgifvare, som
önskar erhålla lån af statsmedel för att däraf utlämna låneunderstöd
för bildande af egna hem, skall före den 1 november året näst före
det, för hvilket lån sökes, därom hos Kungl. Maj:t göra underdånig
ansökning, uti hvilken skall uppgifvas, huru stor del af lånet är afsedd
att utlämnas för bildande af jordbrukslägenheter och huru stor del för
bildande af bostadslägenheter.
Mom. 4. Af Kungl. Maj:t beviljadt lån må af den, som undfått lånet,
efter ingången af det år, för hvilket lånet beviljats, lyftas i statskontoret
emot aflämnande af en utaf låntagaren till statskontoret eller order ställd,
af statskontoret godkänd skuldförbindelse, som skall innefatta låntagarens
åtagande att återbetala lånet i den ordning, här nedan stadgas.
Annan låntagare än hushållningssällskap skall därjämte, innan
någon del af lånet må utbekommas, till statskontoret aflämna af statskontoret
godkänd säkerhet för den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Såsom säkerhet för dylik förbindelse må ej godkännas endast
97
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 92.
inteckningar i egnahemslägenheter, ei heller borgen, där den ei är utfärdad
af kommun.
Rätten till utbekommande af beviljadt lån skall anses förverkad,
därest lånet icke blifvit lyft före den i november det år, för hvilket
lånet beviljats.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, skall låninnehafvaren inom två månader efter
därom erhållet föreläggande aflämna nya säkerhetsbandlingar, som af
statskontoret godkännas.
Mom. 5. Lån, som af Kungl. Maj:t anvisats till beredande af
egnahemslån, förräntas efter tre och en half procent om året.
Har dylikt lån icke vid utgången af det år, under hvilket detsamma
i statskontoret lyfts, blifvit till låneunderstöd åt arbetare disponeradt,
skall hvad sålunda af lånet vid nämnda tidpunkt icke för med
lånet afsedt ändamål tagits i anspråk jämte ränta till statskontoret
inbetalas före utgången af januari månad nästpåföljande år, där ej
Kungl. Maj:t på ansökning af den, som undfått lånet, medgifver denne
rätt att ytterligare ett år för afsedt ändamål innehafva lånebeloppet
i fråga.
Finnes lånebelopp vara af hushållningssällskap, förening eller
arbetsgivare genom aftal, upprättadt i annan ordning, än i mom. 8
sägs, eller i strid mot föreskrifterna i mom. 1 och 2, såsom låneunderstöd
för bildande af eget hem disponeradt, skall sådant lånebelopp, där
ej hushållningssällskapet, iöreningen eller arbetsgivaren inom af Kungl.
Maj:t förelagd tid förmår styrka, att behörigt lånekontrakt angående
understödet i fråga uppgjorts, omedelbart därefter till statskontoret
inbetalas.
Af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare utbekommet
lån skall, i den mån detsamma icke bör inbetalas i sådan ordning,
som här ofvan i detta'' moment sagts, med afseende å återbetalningen
delas i två lika stora delar: en amorteringsdel och en stående del.
Å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blifvit till fullo
gulden, en annuitet af sex och en half procent, däraf såsom ränta räknas
tre och en half procent å det oguldna kapitalbeloppet. Den första
kontanta afbetalningen skall äga rum, när tre år förflutit från utgången
af det kalenderår, under hvilket lånet från statskontoret utbekommits.
Intill dess afbetalningen börjar, erlägges endast föreskriven ränta.
Lånets stående del kan, där ej sådant förhållande, hvarom i mom.
7 här nedan sägs, mellankommer, från statens sida icke uppsägas, förr
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Häft. 13
98
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 92.
än amorteringsdelen till fullo guldits, och åtnjuter låninnehafvaren därvid
sex månaders uppsägning. I hvarje fall skall likväl den stående
delen vara gulden inom fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras.
Ränta och afbetalning å lån, som af hushållningssällskap, förening
eller arbetsgivare innehafves, skall för hvarje år af låninnehafvaren
till statskontoret inbetalas före utgången af mars månad nästpåföljande
år.
Mom. 6. Varder, sedan låneunderstöd af hushållningssällskap,
förening eller arbetsgivare åt arbetare beviljats samt lånekontrakt,
hvarom i mom. 8 sägs, angående understödet upprättats, rätten till
utbekommande af samma låneunderstöd eller del däraf, på grund af
bestämmelse i kontraktet, af understödstagaren förverkad, eller varder
af hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare redan utlämnadt
låneunderstöd på grund af uppsägning å understödsgifvarens sida eller
eljest till understödsgifvaren återbetaladt i annan ordning, än såsom
årlig kapitalafbetalning å amorteringsdelen, skall det understödsbelopp,
till hvars utbekommande rätten förverkats eller som till understödsgifvaren
återbetalats, inom en månad från det förverkandet skedde
eller återbetalningen ägde rum, jämte ränta till statskontoret inbetalas.
Mom. 7. Ställer sig hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare,
som undfått lån af statsmedel, icke till efterrättelse här ofvan
meddelade bestämmelser i fråga om rånte- och kapitalbetalning, eller
underlåter innehafvare af dylikt lån, som af statskontoret erhållit föreläggande
att -aflämna nya säkerhetshandlingar, att inom föreskrifven
tid sådant fullgöra, äger statskontoret att därom göra anmälan hos
Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida oguldet lånebelopp jämte ränta
skall anses vara till återbetalning genast förfallet.
Mom. 8. Rörande hvarje låneunderstöd, som af hushållningssällskap,
förening eller arbetsgivare utlämnas, skall, innan någon del
af understödet må af understödstagaren uppbäras, mellan understödsgifvaren
och understödstagaren upprättas fullständigt lånekontrakt, innehållande,
förutom de särskilda villkor och föreskrifter för understödets
åtnjutande, som understödsgifvaren i hvarje fall kan pröfva erforderliga,
bestämmelser i följande afseenden, nämligen:
beträffande belägenheten, storleken och värdet af den lägenhet,
för hvars förvärfvande understödet lämnas, samt densammas egenskap
af jordbrukslägenhet eller bostadslägenhet;
rörande låneunderstödets belopp, säkerheten, och villkoren i fråga
om ränta och återbetalning;
99
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 92.
huruvida låneunderstödet må på en gång eller i särskilda terminer
lyftas samt angående sättet och villkoren för lånemedlens utbekommande;
angående viss tid, inom hvilken låneunderstödet skall vara till
fullo uttaget, vid äfventyr att rätten till utbekommande af ej lyft
belopp skall, där ej anstånd af understödsgifvaren medgifves, vara förverkad;
beträffande
livilka byggnader böra å lägenheten uppföras och
tiden, inom hvilken de böra vara fullbordade;
rörande understödstagarens skyldigheter i fråga om lägenhetens
häfdande och underhållande samt byggnadernas brandförsäkrande;
äfvensom
angående den kontroll från understödsgifvarens sida," som understödstagaren
skall vara skyldig underkasta sig.
Vid uppgörandet af dylikt lånekontrakt skall lända till efterrättelse,
att understödsgifvaren ej må för låneunderstödet betinga sig annan
säkerhet än första inteckning i lägenheten, och ej heller andra villkor
i fråga om ränta och återbetalning än i mom. 5 här ofvan stadgats;
dock att uppsägningstiden för understödets stående del må bestämmas
till fem månader, att tiden, inom hvilken de årliga rånte- och kapitalafbetalningarna
skola, där de icke gäldas i sammanhang med kronoutskylderna,
vara af understödstagaren fullgjorda, må bestämmas till
februari månads utgång samt att kontrahenterna må förbehålla sig rätt,
understödstagaren att, därest han så önskar, ej mindre under amorteringstiden
på en gång infria återstoden af amorteringsdelen, än äfven
före lånetidens utgång inbetala understödets stående del, samt understödsgifvaren
att under nedan angifna förutsättningar uppsäga understödet
till inbetalning å tid, som understödsgifvaren bestämmer, nämligen:
a)
om understödstagaren ej fullgör hvad i kontraktet föreskrifvits
i fråga om lägenhetens bebyggande;
b) om understödstagaren visat sig försumlig i att erlägga föreskrifven
rånte- och kapitalbetalning;
c) om understödstagaren försummar att erlägga brandförsäkringsafgift
för lägenheten eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
d) om fastigheten vanvårdas till jord eller byggnad, eller om
byggnad nedrifves eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom
så minskas, att säkerheten för understödet ej vidare kan anses fullt
betryggande;
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 92.
e) om fastigheten helt och hållet eller till någon del genom köp
eller annat fång öfvergår till ny ägare;
f) om understödstagaren genom bedräglig uppgift föranledt understödets
beviljande;
g) om eljest sådana förhållanden inträffat, att understödstagaren,
med hänsyn till det med understödet afsedda ändamål, uppenbarligen
icke längre bör få tillgodonjuta detsamma.
Lånekontrakt, hvarom i detta moment sägs, skall upprättas i två
exemplar, hvaraf hvardera kontrahenten skall taga ett; och skall afskrift
af kontraktet genom understödsgifvarens försorg ofördröjligen efter
detsammas upprättande till landtbruksstyrelsen insändas.
Mom. 9. Finner landtbruksstyrelsen inkommet lånekontrakt ej
vara upprättadt i enlighet med bestämmelserna i mom. 8 och med iakttagande
af föreskrifterna i mom. 1 och 2, har styrelsen att därom ofördröjligen
göra anmälan hos Kungl. Maj:t.
Mom. 10. Hushållningssällskap, förening eller arbetsgivare, som
undfått lån af statsmedel att utlämnas såsom låneunderstöd för bildande
af egna hem, skall årligen före april månads utgång till landtbruksstyrelsen
afgifva fullständig redogörelse enligt fastställdt formulär för
lånerörelsen under det nästföregående året.
Mom. 11. Därest hushållningssällskap så önskar och hos Kungl.
Majrts befallningshafvande i länet i ämnet gör framställning, äger Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ombesörja, att räntor och afbetalningar
å af sällskapet utlämnade egnahemslån varda genom vederbörandes
försorg i sammanhang med kronoskatterna debiterade, indrifna och
redovisade.
Vidare tillstyrker jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,
att Kungl. Maj:t må äga meddela de ytterligare föreskrifter, som
i afseende å ifrågavarande lånerörelse må finnas erforderliga, äfvensom
medgifva sådan utsträckning i tiden för ingifvande till Kungl. Maj:t af
ansökningar om lån af statsmedel för år 1905, som kan blifva behöflig,
för att lånerörelsen skall kunna taga sin början under nämnda år, samt
att Kungl. Maj:t må af arbetarförsäkringsfondens räntemedel årligen
anvisa såsom bidrag till hushållningssällskapen för betäckande af
för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga förluster
ett belopp, motsvarande för hvarje hushållningssällskap en half
procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari sällskapet
på grund af från fonden utbekomna lån för beredande af egnahemslån
vid årets början häftat till staten.
101
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 92.
Hvad föredragande departementschefen i detta
ärende hemställt och tillstyrkt, däruti statsrådets öfrige
ledamöter instämde, behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten gilla och bifalla samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Nils Lange.
Bih. till Rik/id. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft.
14