Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
1
N:o 88.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående upphörande
af den till kronan utgående afgift af flottbron
öfver Dalålfven vid Grådö i Hedemora socken m. m.;
gifven Stockholms slott den 26 februari 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att medgifva, att den af flottbron öfver Dalälfven vid Grådö i Hedemora
socken till kronan utgående årliga afgiften af 30 kronor må upphöra
och kronan afstå från den rätt till själfva bron, som kan tillkomma
kronan.
De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min alleruådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Ernst Meyer.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Åfd. 60 Käft.
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Begenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Bostköm,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen,
Virgin.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde härefter:
Vid Grådö i Hedemora socken af Kopparbergs län blef under
förra hälften af 1600-talet bro öfver Dalälfven uppförd på statsverkets
bekostnad. För brons begagnande hafva af de vägfarande alltjämt
upptagits afgifter, och dessa redovisades till en början omedelbart till
kronan genom en särskild brovaktare. Redan år 1642 blef emellertid
denna brotull för 200 daler silfvermynt »tillslagen» dåvarande brovaktaren
Håkan Eriksson med skyldighet för honom att hålla bron vid makt.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
Genom nytt kontrakt den 1 maj 1643 upplåta rättigheten att uppbära
ifrågavarande broafgifter till bemälde Eriksson mot en årlig arrendeafgift
af 100 daler silfvermynt och skyldighet att vidmakthålla bron.
Sedermera har arrendeafgiften ytterligare nedsatts, och genom kammarkollegii
beslut den 19 oktober 1722 blef densamma bestämd till 60
daler silfvermynt, motsvarande i nu gällande myntslag 30 kronor, med
hvilket belopp afgiften ännu utgår. I kronans jordebok för Iiedemora
socken har bron alltsedan år 1687 varit upptagen; och den af bron
utgående afgiften är såsom ingående i socknens jordebokssumma uppdebiterad
i Hedemora fögderis specialräkning såsom grundskatt, ehuru
densamma i nämnda räkenskap afföres från grundskattekontot för att
redovisas såsom arrendemedel. Åtminstone från år 1810 hafva Hedemora
socknemän innehaft bron och erlagt berörda årliga afgift, men
närmare uppgift om, när eller huru socknemännen kommit i besittning
af bron, saknas. Taxa å afgifter af vägfarande för brons begagnande
utfärdades af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet den 19 februari
1817. Ny taxa å sådana afgifter fastställdes af Kungl. Maj:t den 6
april 1850. Genom utslag den 30 november 1894 angående ny vägdelning
inom Hedemora sockens väghållningsdistrikt har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordnat, att Grådö flottbro skulle från delningen
undantagas för att medelst distriktets vägkassa underhållas. Berörda
utslag har i denna del vunnit laga kraft.
Med anledning af bestämmelsen i 20 § af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 uppkom
fråga, huruvida de enligt den fastställda taxan bestämda afgifter för
öfverfart af Grådö bro borde upphöra. Hedemora socknemän förklarade,
att, då socknemännen för rätten att uppbära bropenningar erlade till
staten en årlig arrendeafgift af 30 kronor, broafgifterna ej kunde utan
förnärmande af socknemännens enskilda rätt borttagas, så länge arrendeafgiften
utginge. De väghållningsskyldige inom socknens väghållningsdistrikt
hördes inför vederbörande häradsrätt och yrkade broafgifternas
borttagande, dock under uttalande tillika af den mening, att socknemännen
i sådant fall borde befrias från erläggande af arrendeafgiften.
Frågan om rätt för vederbörande att fortfarande uppbära broafgifter
enligt omförmälda taxa öfverlämnades af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till Kungl. Maj:ts pröfning. Kammarkollegium anförde i underdånigt
utlåtande, att sistberörda afgifter ej utan förnärmande af Hedemora
socknemäns enskilda rätt kunde borttagas, så länge den å bron
hvilande årliga arrendeafgiften utginge; och enligt nådigt bref den 10
september 1897 fann Kungl. Maj:t föreskrift om upphörande af giltig
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
heten utaf den fastställda taxan å utgifter för öfverfart af Grådö älfbro
väl ej för det dåvarande böra meddelas, men anbefallde Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att i vederbörlig ordning utlåta sig, om och på
hvilka villkor förenämnda så kallade arrendeafgift kunde upphöra.
Med anledning häraf infordrade Kungl. Maj:ts befallningshafvande
yttranden från Hedemora socknemän och uppbördsförvaltningen i orten.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande utlät sig därefter i utslag den 13
april 1899, att, som Grådö älfbro väl blifvit undantagen från vägdelningen
inom Hedemora sockens väghållningsdistrikt, men föreskrift
därvid lämnats, att bron skulle allt framgent af distriktets vägkassa
underhållas, vid hvilket förhållande statens förfoganderätt öfver bron
och den därmed förenade rätten att för dess begagnande uppbära afgifter
syntes hafva upphört, alltså och då därigenom grunden för
arrendeafgiftens upptagande af staten bortfallit, funne Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skäligt besluta, att ifrågavarande arrendeafgift skulle
upphöra och fördenskull ur kronans räkenskaper afföras. Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes utslag underställdes kammarkollegii pröfning, och
öfver detsamma anfördes hos kollegium besvär af kammaradvokatfiskalsämbetet.
Kammarkollegium fann Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva
saknat laglig befogenhet att förordna om upphörande af den utaf Grådö
bro till kronan utgående afgift, och genom utslag den 30 augusti 1901
upphäfde därföre kollegium till kraft och verkan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag.
Med anledning af kammarkollegii berörda utslag och under anförande
att ifrågavarande afgift, ehuru redovisad såsom arrendemedel,
likväl —såsom ingående i Hedemora fögderis jordebokssumma — uppdebiterats
i fögderiets specialräkning under titeln grundskatt, hvilken
skatt emellertid, jämlikt lagen angående afskrifning af de å viss jord
hvilande grundskatter in. m. den 2 december 1892, från och med innevarande
år icke vidare skulle erläggas, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånig skrifvelse den 19 april 1902 hemställt, att Kungl.
Maj:t, med frånträdande af den rätt till Grådö bro, som kunde kronan
tillkomma, under villkor att densamma i vanlig ordning byggdes och
underhölles, måtte förklara, att arrendeafgiften skulle från och med 1903
års utgång upphöra samt de nu utgående bropenningarna icke vidare
upptagas.
På grund af erhållen befallning har kammarkollegium, efter
kammaradvokatsfiskalsämbetets hörande, den 10 december 1903 afgifvit
underdånigt utlåtande; och har kollegium däri anfört följande.
Ifrågavarande arrendeafgift, som i äldre handlingar och räkenskaper
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.
angåfves såsom vederlag allenast för rättigheten att uppbära den brotull,
som af kronan själf ursprungligen upptagits, syntes redan på 1700-talet
hafva betraktats såsom en till kronan, i egenskap af dess ägare, utgående
afgäld för innehafvet af bron och den därmed förenade rätten
att uppbära bropenningar. Brons arrendatorer syntes från början haft
endast underhålls- men ej nybyggnadsskyldighet i afseende å bron.
De hade nämligen ej varit skyldiga att svara för, om bron »genom stor
flod upprycktes och bortfördes». Detta förhållande förändrades emellertid
sedermera därhän, att äfven nybyggnadsskyldighet ålegat arrendatorerna.
Sålunda hade bron, sedan densamma på 1700-talet åtminstone två gånger
alldeles förstörts, så att öfverfart ägt rum medelst pråmar, blifvit af
arrendatorn, såsom det ville synas, utan hjälp af allmänna medel återuppbyggd.
Beträffande själfva saken ansåge visserligen kollegium, att nu
ifrågavarande afgift, om än densamma funnes införd i kronans jordebok
och uppdebiterades i vederbörande fögderis specialräkning såsom grundskatt,
icke vore af beskaffenhet, att afskrifning af densamma kunde
enligt lagen angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
den 2 december 1892 äga rum. Emellertid måste det mellan
kronan och de förra arrendatorerna af bron bestående rättsförhållandet
anses hafva blifvit upphäfdt genom Kungl. Maj ds befallningshafvandes
förenämnda utslag den 30 november 1894, enligt hvilket det nu mera
såsom ett allmänt onus ålåge Hedemora sockens väghållningsdistrikt
att så väl bygga som underhålla bron. Då härtill komme, att, ehuru
de på 1600- och 1700-talen rådande skattepolitiska åsikter ingalunda
varit främmande för att genom afgifter af dylik beskaffenhet bereda
kronan inkomster, detta likväl alldeles icke öfverensstämde med nu
gällande principer för tillgodoseende af statsverkets behof, ville det
synas kollegium, som om kronan, jämväl med hänsyn till ifrågavarande
afgifts obetydliga belopp, kunde eftergifva densamma och sålunda undanröja
det hinder, som berörda afgifts utgörande hittills uppställt mot
borttagande af de för öfverfart af bron nu utgående bropenningar.
Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit, hemställer jag
i underdånighet, att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå
Riksdagen att medgifva, att den af ofvan omförmälda bro till kronan
utgående årliga afgiften af 30 kronor må upphöra och kronan afstå
från den rätt till själfva bron, som kan tillkomma kronan.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Hjalmar Rettig.