Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
1
N:o 70.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
bestämmande af sträckningen af viss del af sjögränsen
mellan Sverige och Kor ge; gifven Stockholms slott den
26 mars 1904.
Under åberopande af bilagda protokoll i sammansatt norskt och
svenskt statsråd den 15 mars 1904 äfvensom utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen medgifva, att frågan om sträckningen af sjögränsen emellan
Sverige och Norge från den i förenämnda protokoll omförmälda punkt
XVIII ut i liafvet, så långt territorialgränsen går, må hänskjutas till
afgörande af en särskild skiljedomstol, i öfverensstämmelse med hvad
i protokollen är anfördt.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Bill. till Riksd. Brok 1904. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft. (N:o 70.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Protokoll, hållet i sammansatt norskt och svenskt
statsråd inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
å Kristiania slott den 15 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hagerup,
Hans excellens herr statsministern Ibsen,
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Kildal,
Strugstad,
Hauge,
SCHÖNING,
VoGT,
Mathiesen och
Svenska statsrådet Westring.
Chefen för handels- och industridepartementet, statsrådet Schöning
föredrog i underdånighet följande:
Departementet tillåter sig att inkomma med underdånigt betänkande
angående åtgärder till närmare bestämmelse af riksgränsen i
vattnet mellan Sverige och Norge.
Sjögränsen mellan de tvänne länderna, som löper från det inre af
Idefjorden och ut till hafvet, är fastställd genom en gränsreglering af
den 26 oktober 1661, företagen i öfverensstämmelse med fredstraktaterna
i Roskilde af den 26 februari—9 mars 1658 och i Köpenhamn
af den 27 maj—6 juni 1660.
Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 70.
Det tiar under tidernas lopp härskat osäkerhet om denna gränslinje
beträffande flera punkter, i det att den icke någon gång under
den långa tidsperioden mellan 1061 och 1897 har gjorts till föremål för
gemensam besiktning och undersökning.
År 1897 vidtogo norska inredepartementet och svenska civildepartementet
åtgärd för att söka få gränsens rätta sträckning klargjord, och
under augusti månad nämnda år sammanträdde därefter två norska och
två svenska kommissarier för att, efter genomgående af handlingar och
undersökningar på platsen o. s. v., afgifva förslag till bestämmande och
angifvande på kartorna af gränslinjen mellan Norge och Sverige från
det inre af Idefjorden och ut till hafvet.
De norska kommissarierna voro expeditionssekreteraren Broar Olsen
och kommendören A. Rieck; de svenska kommissarierna voro kommendören
E. Oldberg och assessoren H. Westring.
Kommissarierna framlade den 18 augusti 1897 som resultat af sina
förhandlingar och undersökningar »kungl. svenska och norska kommissionens
förslag till och beskrifning af sjögränsen mellan Norge och
Sverige från det inre af Idefjorden ut till hafvet».
Det framgår af denna handling, som är undertecknad af samtliga
fyra kommissarierna, att enighet rådde mellan dessa om gränslinjen
från det inre af Idefjorden till en punkt mellan Jylte kummel (norsk)
och en holme nordväst om Norra Hellsö (svensk) — hvilken punkt är
betecknad som XVIII på en förslaget bilagd karta — så att Helleholmen
hänföres till Sverige, Knivsöarna till Norge.
Med hänsyn till gränslinjens sträckning från nämnda punkt XVIII
och ut till hafvet uppnåddes däremot icke enighet inom kommissionen.
De norska och de svenska medlemmarna framställde för denna del hvar
sitt särskilda förslag, i enlighet hvarmed Grisbådarna tillika med några
norr om Koster liggande skär och grund skulle tillfalla respektive
Norge eller Sverige.
Kommissariernas förslag tillika med två därtill hörande kartor
biläggas.
Departementet är af den åsikt, att den af de norska och de svenska
kommissarierna gemensamt föreslagna linjen från det inre af Ideljorden
till punkt XVIII på de förslaget medföljande kartor bör anses som den
riktiga gränslinjen. I det att med hänsyn till den närmare beskrifningen
af denna linje hänvisas till kommissariernas förslag, tillåter departementet
sig att hemställa, att linjen af Eders Maj:t godkännes såsom
den rätta gränsen mellan rikena.
Så framt Eders Maj:t behagade fatta beslut i öfverensstämmelse
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
melse härmed, förutsätter departementet, att därefter kungl. kungörelser
angående den godkända gränslinjen utfärdas i hvardera rikets
särskilda statsråd.
Det torde vidare böra framhållas, att det är af betydelse, att snarast
möjligt ett utmärkande af den här omhandlade delen af sjögränsen
må äga rum. Den ändamålsenligaste ordningen synes vara att en
kommissarie för hvart rike utses att företaga detta utmärkande, och
departementet tillstyrker därför Eders Maj:t att bifalla detta, i det att
departementet utgår ifrån att i så fall i hvardera rikets särskilda
statsråd utnämnas, respektive en norsk och en svensk kommissarie.
Som ofvan anförts, uppnådde de norska och de svenska kommissarierna
icke enighet med afseende å frågan om gränsens rätta
sträckning från omförmälda punkt XVIII ut till hafvet.
Här nedan lämnas en närmare beskrifning å den omtvistade gränslinjen,
sådan som den från norsk och från svensk sida är afsedd att
böra gå.
De norska kommissariernas uppfattning.
Från den som punkt XVIII betecknade punkten mellan Jylte kummel
och en holme nordväst om Norra Hellsö bör gränsen dragas i rät
linje ut i öppna hafvet genom midtpunkten af en rät linje, dragen från
sydspetsen af den sydligaste norska Tislarön, Klöveren, till nordspetsen
af norra Kosterö (svensk), så att gränslinjen går öfver Båtshakegrundet
och att alla norr om denna gränslinje liggande holmar, skär
och grund, däribland Grisbådarna, blifva norska.
Linjen är på kommissariernas karta betecknad med röd färg och
den omnämnda punkten mellan Klöveren och norra Kosterö betecknad
som punkt XIX.
De svenska kommissariernas uppfattning.
Från punkt XVIII bör gränsen dragas i rät linje ut till öppna
hafvet genom en punkt omkring 300 meter norr om Rödskärs Nordgrund
och därefter ungefär midt mellan Grisbådarna och Sköttegrunden
så, att alla söder om denna linje liggande holmar, skär och grund,
däribland Grisbådarna, blifva svenska.
Linjen är på kommissariernas karta betecknad med gul färg, och
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70. 5
den nämnda punkten norr om Rödskärs Nordgrund betecknad som
punkt XIX.
Detta departement tillåter sig underdånigst att föreslå, att frågan
om den omtvistade gränslinjen hänskjutes till afgörande genom skiljedom
af en särskild domstol, sedan samtycke härtill gifvits af bägge
rikenas representationer, och att man härvid förfar på följande sätt:
I hvartdera rikets särskilda statsråd utses två skiljemän.
Skiljemännen välja gemensamt på förhand en femte skiljeman, som
tillika fungerar som domstolens ordförande. Vid lika röstetal anförtros
valet af femte skiljeman till det främmande statsöfverhufvud, som Hans
Maj:t Konungen därom anmodar.
Reglerna för domstolens arbetsordning och för förhandlingarna
äfvensom för dess säte bestämmas af domstolen själf.
Den i behörig ordning afkunnade skiljedomen angående den omtvistade
gränslinjens rätta sträckning skall vara slutligt bindande för
bägge parterna.
Hvartdera riket bestrider de omkostnader för skiljedomen, som angå
det allena, hvaremot de gemensamma utgifterna såsom till den femte
skiljemannen o. s. v. fördelas med hälften på hvartdera riket.
I öfverensstämmelse med ofvanstående tillåter sig departementet
underdånigst hemställa:
att Eders Maj:t behagade i nåder bestämma:
l:o) att den af de norska och de svenska kommissarierna år 1897
gemensamt föreslagna gränslinjen mellan Norge och Sverige från det
inre af Idefjorden till punkt XVIII på två, kommissariernas förslag
bifogade kartor godkännes;
2:o) att utmärkande af denna gränslinje skall företagas af därtill
utsedda kommissarier, en från hvartdera riket;
3:o) att frågan om gränslinjen mellan Norge och Sverige från
ofvannämnda punkt XVIII ut i hafvet, så långt territorialgränsen
går, hänskjutes till afgörande af en särskild skiljedomstol, i öfverensstämmelse
med hvad här ofvan anförts, för såvidt de två rikenas
representationer därtill gifva sitt samtycke.
De svenska ledamöterna af statsrådet instämde i hvad föredraganden
hemställt beträffande godkännande af den utaf de svenska och de norska
kommissarierna föreslagna gränslinjen från det inre af Idefjorden till
den nämnda punkten XVIII samt denna gränslinjes utmärkande.
Hvad angick gränsens sträckning från punkten XVIII ut i hafvet
intill territorialgränsen, anmälde dessa ledamöter, att uti flera i ärendet
6
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 70.
inkomna utlåtanden framställts förslag till gränslinjens bestämmande
sålunda, att denna linje delvis komme att dragas ännu något nordligare
än de svenska kommissarierna föreslagit. Under uttalande, med hänsyn
härtill, af den uppfattning att förslaget om öfverlämnande till en särskild
skiljedomstol att afgöra frågan om gränsens sträckning i denna
del innebure, att parterna å ömse sidor skulle äga att, utan att vara
bundna enhvar af sina kommissariers förslag, inför domstolen framställa
de påståenden i nämnda hänseende, hvartill de kunde finna sig
befogade, biträdde dessa ledamöter föredragandens förslag jämväl i
denna del.
De norska medlemmarna af statsrådet hade intet att anmärka mot
ofvanstående anförande, som öfverensstämde med hvad som också från
norsk sida hade förutsatts.
I enlighet med hvad statsrådets ledamöter sålunda
tillstyrkt, behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla det af chefen för norska handelsoch
industridepartementet framställda förslaget.
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
7
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
Meyer,
von Friesen och
Virgin.
Departementschefen statsrådet Westring anförde:
Med anledning af uppkomna stridiga meningar rörande rätta sträckningen
å vissa punkter af sjögränsen mellan Sverige och Norge —
gränsen har fastställts genom gränstraktaten den 26 oktober 1661
och sedermera icke underkastats någon revision — uppdrog Kungl.
Maj:t den 12 juli 1897 åt två svenska kommissarier att, jämte två från
norsk sida utsedda personer, verkställa undersökning angående rätta
sträckningen af riksgränsen mellan Sverige och Norge från det inre
af Idefjorden ut till hafvet samt att efter besök på stället och efter
att hafva genomgått frågan rörande handlingar och kartor afgifva för
-
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
slag till gränslinjens bestämmande å ifrågavarande sträcka samt densammas
angifvande å kartorna.
De svenska och norska kommissarierna fullgjorde sitt uppdragunder
tiden från och med den 11 till och med den 21 augusti 1897. Med
underdånig skrifvelse den 31 i nyssnämnda månad öfverlämnade de
svenske kommissarierna protokoll öfver förrättningen samt kommissionens
förslag till och beskrifning af sjögränsen mellan Sverige och Norge
från det inre af Idefjorden ut till hafvet jämte affattning på karta af
den föreslagna gränslinjen.
Till grund för förslaget ligger 1661 års traktat. Då vid granskning
af den till traktaten hörande kartan densamma befunnits vara i
hög grad felaktig, särskildt beträffande området utanför Svinesund, härvid
gränslinjens affattning å karta densamma icke kunnat användas.
För detta ändamål hafva därför nyare kartor måst begagnas.
Förslaget till gränslinje på sträckningen från det inre af Idefjorden
till mynningen af Svinesund vid Hummerholmen är inlagdt å en kopia
af eu utaf svenska sjökarteverket år 1861 upprättad originalmätningskarta
öfver ifrågavarande gränsområde i skalan 1 : 20,000. För utmärkande
af gränslinjen å den återstående sträckningen, eller från
Hummerholmen ut till territorialgränsen, har användts ett exemplar af
en utaf »Norges geografiske opmaaling» år 1868 utgifven specialkarta
öfver Kristianiafjorden från Hankö till Torbjörnskär och Idefjorden i
skalan 1 : 50,000.
Af kommissionens förslag framgår, att enighet uppnåtts rörande
gränsens sträckning från det inre af Idefjorden (punkt I i förslaget
och å kartan) till en punkt betecknad med XVIII. Denna punkt angifves
i förslaget såsom midtpunkten å en rät linje, dragen från Jylte
kummel till södra udden af den på nordvästsidan af Norra Hellsö liggande
lilla holme. Jylte kummel är ett sjömärke uppsatt å Jylteholmen,
belägen strax söder om den norska till Hvalögruppen hörande ön
Herföl. Norra Hellsö tillhör Sverige. Beträffande gränsens sträckningfrån
punkt XVIII ut till sjöss hafva olika förslag framställts af de svenska
och norska kommissarierna.
De svenska kommissariernas förslag rörande gränsens sträckningfrån
punkt XVIII ut till sjöss, så långt territorialgränsen går, är å kartan
angifvet med gul linje. Enligt detta förslag skulle gränslinjen från
nyssnämnda punkt dragas till en punkt omkring 300 meter norr om
Rödskärs Nordgrund (punkt XIX) och vidare ungefär midt emellan undervattenskären
Grisbådarna och Sköttegrunden på det sätt, att alla söder
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70. 1)
om denna linje liggande holmar, skär och grund, däribland Grisbådarna,
blefve svenska.
Enligt de norska kommissariernas förslag, å kartan angifvet med
röd linje, skulle punkt XIX utgöras af midtpunkten å en rät linje, dragen
från sydspetsen af den sydligaste af de norska Tislaröarna (Kiöveren)
till nordspetsen af Norra Kosterö, på det sätt att gränslinjen, dragen
genom nämnda midtpunkt, går öfver grundet Båtshaken och att alla
norr om denna gränslinje liggande holmar, skär och grund, däribland
Grisbådarna, blefve norska.
I fråga om området utanför Hummerholmen stadgar 1661 års traktat,
att gränsen skall gå »från Kosteröarna mellan Tislarne och mellan
Kattholmen och Hvalöarna in genom Svinesundsfjorden». Kattholmen
är belägen innanför punkt XVIII mellan punkterna XV och XVI. Å
den till traktaten hörande kartan är gränsen dragen från mynningen
af Svinesund i rät linje till en punkt, som synes vara belägen ungefär
midt emellan Kattholmen å svenska sidan och den till Hvalögruppen
hörande »Maköholmen» å norska sidan, samt från denna punkt i rät
linje till en annan punkt, som synes vara belägen midt emellan Kosteröarna
å svenska sidan och Tislaröarna å norska sidan. Någon antydan
om huru gränsen därutanför skall gå finnes icke vare sig i traktaten
eller å den därtill hörande kartan. Med »Maköholmen» afses antagligen
Norra Sandö, hörande till Hvalögruppen. Någon ö med namnet
Maköholmen finnes nämligen icke, hvaremot på Norra Sandö finnes en
gård benämnd Makö eller Magö.
\id en jämförelse mellan 1661 års karta och de nyare kartorna
visar sig, att belägenheten är å den förra kartan alldeles oriktigt angifven
särskildt beträffande den af de stora öarna Norra och Södra
Sandö, Herföl, Kirkeö m. fl. bestående gruppen Hvalöarna. Om en
linje dragés från midtpunkten mellan Kattholmen å ena sidan och
någon närbelägen punkt å Hvalöarna å den andra till midtpunkten
mellan Kosteröarna och Tislaröarna, skulle denna linje komma att gå
midt öfver de ostligaste till Norge hörande Sandöarna och Herföl.
Detta torde till fullo ådagalägga omöjligheten af att lägga den å 1661
års karta utmärkta gränslinjen till grund för bestämmandet af gränsens
rätta sträckning å det tvi stiga området.
I sin förenämnda underdåniga skrifvelse yttra de svenska kommissarierna
rörande bestämmandet af gränslinjen å detta område följande.
De norska kommissarierna hade, med anledning däraf att gränslinjen
å 1661 års karta dragits till midtpunkten mellan Kosteröarna
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afl. 46 Häft. 2
10
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 70.
å ena och Tislaröarna å andra sidan, ansett, att linjen från punkt XVIII
borde dragas i rak linje till midtpunkten mellan Nordkoster och södra
spetsen af Klöveren i Tislarögruppen samt vidare därifrån i rak fortsättning
ut till territorialgränsen. Enligt detta förslag skulle vissa af
skären norr om Kosteröarna, nämligen Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund
och delvis Båtshaken komma på norska sidan af gränsen. Detsamma
skulle blifva fallet med Grisbådarna. Om än en sådan tolkning af
traktaten ej syntes sakna skäl, kunde likväl däremot erinras, att den å
1661 års karta uppdragna linjen A icke kunnat följas, enär belägenheten
å kartan vore oriktigt angifven, samt att hvarken traktaten eller
kartan innehölle någon som helst antydan om gränsens sträckning utanför
Koster- och Tislaröarna. Vid sådant förhållande syntes den naturliga
belägenheten samt häfden böra tillerkännas afgörande betydelse.
Hvad då anginge skären norr om Kosteröarna, såge man genast vid en
blick på kartan, att desamma uppenbarligen hörde tillsammans med den
ögrupp, hvars hufvudöar kallades Kosteröarna. Den utredning angående
häfden, som kommissarierna varit i tillfälle verkställa, gåfve
ock otvetydigt vid handen, att fisket vid dessa skär ansetts tillkomma
uteslutande svenskarna, ehuru någon gång norska fiskare uppträdt äfven
där. Hvad åter anginge Grisbådarne vore väl dessa belägna på något
större afstånd från Kosteröarna än från den grupp af skär, hvars sydliga
medelpunkt utgjorde den ostridigt norska ön Heja. Men mot Grisbådarnas
hänförande till Norge talade emellertid på det kraftigaste de
synnerligen bestämda uppgifter angående häfden, som vid kommissariernas
besök å Nordkoster erhållits af där boende fiskare. Dessa
hade nämligen uppgifva, att vid Grisbådarna af dem bedrefves ett
mycket betydande hummerfiske, och hade de förklarat, att detta fiske
bedrefves uteslutande af svenska fiskare. De å norska sidan insamlade
uppgifterna angående ifrågavarande fiske vore hvarandra motsägande.
Vissa af dem bekräftade ganska tydligt kosterfiskarenas berättelser, under
det andra gåfve vid handen, att äfven norrmän emellanåt bedrifvit
fiske å Grisbådarna. Den af kommissarierna åvägabragta utredningen
angående häfden vore naturligtvis mycket ofullständig, men syntes dock
i sin helhet utmärka, att Grisbådarna borde anses för svenska. Att.
dessa skär från äldre tider ansetts tillhöra Sverige bekräftades äfven af
följande omständigheter, nämligen att å en i sjökarteverkets arkiv förvarad
»karta öfver den del af Bohus Skärgård, som sträcker sig från
Saltbobäcken till Röse jämte Kosterskären, afmätt, pliktad samt ritad
år 1804 af Jolian Gustaf af Lund», hvilken karta, därå riksgränsen icke
vore utmärkt utan allenast farleder uppritade, icke upptoge angränsande
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
norska öar, Grisbådarna vore återgifna; att desamma vid de mätningar,
som legat till grund för omförmälda af »Norges geografiske opmaaling*
år 1868 utgifna specialkarta, icke blifvit uppmätta utan å kartan utlagda
från svenska sjökort, för livilkas upprättande de blifvit genom
svenska sjökarteverket uppmätta och inlagda å sjökarteverkets förenämnda,
år 1861 upprättade originalmätningskartor; samt att sjömärken
å desamma blifvit utsatta genom svenska lotsverkets försorg, hvilket
dock först skett på våren 1896.
Den utredning rörande liäfden, som omförmäles i de svenska kommissariernas
underdåniga skrifvelse, hade kommissionen sökt vinna genom
inhämtande af upplysningar i detta afseende från fiskarbefolkningen å
olika platser å såväl den svenska som norska sidan. Enligt hvad förrättningsprotokollet
utvisar, verkställdes dylika undersökningar å den
norska ön Herföl, å Nordkoster samt å de norska öarna Tislarön, Asmalön
och Västerön, de två sistnämnda hörande till Hvalöarna.
Å Herföl tillstädeskommo fem fiskare, hvilka lämnade följande upplysningar.
Fiskarena i Herföl hade brukat fiska efter hummer vid Stenbrottet,
Rödskärs Nordgrund, Kostersten, Klöfningsgrunden, Båtshaken, Rödskär
samt Grisbådarna. De plägade bedrifva fiske med backor eller
tinor söder om Grisbådarna i en där gående ränna. Svenskarna hade
jämväl bedrifvit fiske med backor på detta ställe äfvensom fiskat hummer
på Grisbådarna, Sköttegrunden, Rödskär, Båtshaken, Drammen,
Kostersten, Stenbrottet och Rödskärs Nordgrund. Svenska fiskare hade
för omkring tolf år sedan nekat en norsk fiskare att sätta hummertinor
vid Rödskär, Stenbrottet, Klöfningsgrunden, Rödskärs Nordgrund eller
rundt omkring på grunden norr om Nordkoster. Däremot hade svenskarna
icke nekat de norska fiskarena att sätta ut sina hummertinor på
Grisbådarna och däromkring. Fiskarena på Tislaröarna brukade fiska
på Hejagrundet och däromkring. På Sköttegrunden hade tislarfiskarena,
herfölsfiskarena och svenskarna fiskat om hvarandra. De norska fiskarena
hade därför vändt sig till länsmannen och fogden, som gifvit
dem det rådet att borttaga tinorna för de svenska fiskarena. Då de
norska fiskarena åtvarnat de svenska, hade dessa tagit bort tinorna från
sistnämnda grund, men senare nästan årligen åter visat sig där. Då de
norska fiskarena ej vetat om den rätta gränslinjen, ’hade de emellertid
icke gjort något vidare åt saken.
Å Nordkoster hördes tolf fiskare. Dessa berättade:
Fiskarena å bägge Kosteröarna hade alltid fiskat vid skären norr
om Nordkoster (Stenbrottet, Rödskär, Rödskärs Nordgrund, Kostersten,
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Båtshaken, Klöfningsgrimden o. s. v.) och hade alltid betraktat fisket
vid dessa skär såsom uteslutande svenskt. De närvarande hade dock
i allmänhet fiskat mera västerut, och ingen af dem hade fiskat norr om
Rödskär utom en, som fiskat ända till Rödskärs Nordgrund. Däremot
hade de ingen kännedom, att norska fiskare idkat fiske vid dessa skär.
Det fiske, som bedrefves vid dessa skär, vore hummerfiske samt sillfiske
med garn. På Sköttegrunden hade svenskar och norrmän fiskat
hummer om hvarandra utan att tvist därom uppstått mellan de olika
landens inbyggare. På Grisbådarna brukade de svenska fiskarena bedrifva
hummerfiske, men däremot hade norska hummerfiskare, såvidt de närvarande
visste, aldrig fiskat hummer där. Fiske med tinor eller backor,
som endast bedrifvits med små redskap, hade ansetts likgiltigt från
svensk sida. Med sådana redskap hade emellertid såväl svenska som
norska fiskare idkat fiske mellan Båtshaken och Heja. Hummerfisket
vore det för fiskarena å Kosteröarna mest betydande fisket. Vid Grisbådarna
fiskades hummer, och vore detta hummerfiske det bästa i trakten.
Våren 1897 hade öfver sextio personer varit sysselsatta med
hummerfiske därstädes. Befolkningen hade ansett gränsen mellan Sverige
och Norge gå norr om skären, norr om Koster samt norr om Grisbådarna
upp emot Sköttegrunden.
A Tislarön hördes fyra fiskare, hvilka uppgåfvo följande.
Fiskarena på Tislarön bedrefve hummerfiske i allmänhet på grunden
omkring Tislaröarna, Torbjörnskär och Heja. Däremot fiskade de
icke vid skären norr om Kosteröarna. Förr hade norska fiskare, särskilt
från Herföl, fiskat hummer vid dessa skär. Samtidigt hade svenskarna
fiskat där. Jämväl vid Heja hade svenskarna fiskat tillsammans
med norska fiskare. Det hade då varit gemensamt fiske. En af de
närvarande, 65 år gammal, upplyste, att han fiskat vid Sköttegrunden,
hvaremot han icke fiskat vid Grisbådarna, hvilket icke heller hans fader
gjort. En annan af de närvarande meddelade, att han fiskat vid Sköttegrunden
och för omkring tjugo år sedan jämväl vid Grisbådarna. Anledningen
till att man förr icke i allmänhet fiskat så långt ut som vid
Grisbådarna hade varit, att det då för tiden funnits godt om hummer
närmare Tislarön. Anledningen till att tislarfiskarena icke fiskade på
Grisbådarna vore fruktan för de svenska fiskarena, som togo upp de
norska fiskarenas hummertinor. Detta vore ock anledningen, hvarför
fiskarena från Tislarön ej drefve hummerfiske vid Stenbrottet och de
andra skären norr om Kosteröarna. Hvad anginge fisket med backor,
upplystes det, att detta hufvudsakligen drefves väster om Tislarön vid
Alnen, men för öfrigt rundt omkring Tislarön. Fiskare från Herföl,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 70. 13
Västeröarna med flera andra ställen fiskade med backor söder, sydost
och sydväst om Grisbådarna. Däremot hade de sig icke bekant, om
fiskare från Herföl fiskade hummer vid Grisbådarna, hvaremot de visste,
att herfölfiskare hade satt ut hummertinor vid Hejagrunden och Sköttegrunden.
Å Asmalön hördes fem fiskare, bosatta vid Viger å samma ö.
Desse anförde:
Fiskare från detta ställe bedrefve hummerfiske i synnerhet vid
Heja, Hejagrunden och vidare norrut mot Torbjörnskär samt söderut
vid Sköttegrunden och mellan dessa grund och Grisbådarna. De fiskade
icke vid Rödskär, Rödskärs Nordgrund eller de öfriga skären norr om
Kosteröarna. Svenskarna bedrefve hummerfiske vid Grisbådarna och
ofta norr därom upp mot Torbjörnskär. De norska fiskarena från Viger
begåfve sig icke till Grisbådarna för att fiska af fruktan för att svenskarna
skulle taga hummertinorna ifrån dem. Grisbådarna ansåges
vara en mycket god fiskeplats. Där drefves emellanåt jämväl sillfiske.
Fisket med backor bedrefves hufvudsakligen på djupet söder om Heja
både norr och söder om Grisbådarna.
Å Västerön hördes fem fiskare, bosatta vid Kuhaugcn å nämnda ö.
Dessa berättade:
Fiskare från Kuhaugen bedrefve hummerfiske vid Heja, Hejagrunden
och omkring Torbjörnskär samt på Sköttegrunden och Grisbådarna.
På det senare stället hade alla de närvarande fiskat hvarje år, allenast
med undantag af en af dem, hvilken icke fiskat där de senare åren
men väl hans söner. Fiskarena hade trott, att Grisbådarna vore norska,
då det största djupet vore sydost om dem. De svenska fiskare, som
också plägade bedrifva fiske på Grisbådarna, hade icke hindrat fiskarena
från Kuhaugen att fiska där. De närvarande ansåge Grisbådarna
för en mycket god plats för hummerfiske, och de förklarade, att det
skulle vara en betydlig förlust för dem, om de icke skulle tillåtas
fiska där.
Uti en den 25 augusti 1897 dagtecknad underdånig skrift hafva C. L.
Johansson från Styrsö, Adolf Andreasson från Nordkoster och Anders
Andersson från Sydkoster, med hvilka 109 fiskeidkare från Kosteröarna
samt angränsande Öar och fastland förenat sig, uttalat sina farhågor,
att vid en blifvande gränsreglering gränsen komme att bestämmas
så, att de bohuslänska fiskarena komme att förlora det fiskeområde,
som af ålder ansetts tillkomma dem. Det svenska fiskeområdet sträckte
sig nämligen sedan långliga tider tillbaka ända till norra kanten af
ön Heja, hvarest under fisketiden svenska fiskare plägat hafva bostäder
14
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
uppförda. Omkring år 1872 hade dock efter tillsägelse från norsk sida
de svenska fiskarena måst upphöra med fiske vid Heja, men dessförinnan
hade fiske därstädes uteslutande bedrifvits af svenska fiskare.
Så vidt undertecknarne hade sig bekant, idkades icke af norrmän hummerfiske
söder om en linje dragen från södra delen af Tjurholmen till
norra kanten af Heja undantagandes omkring Heja.
Genom nådig remiss den 1 oktober 1897 anbefalldes Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att verkställa utredning
i fråga om häfd dels till de norr om Kosteröarna belägna mindre öar
och undervattensskär, af livilka de nordligaste vore Rödskärs Nordgrund
och Stenbrottet, dels ock till undervattensskären Grisbådarna.
Med anledning däraf lät Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid
sammanträde inför kronofogden i orten höra den fiskei dikande befolkningen
i Vätte härad. Vid sammanträdet, som ägde rum i Strömstad
den 5 november 1897, tillstädeskommo 101 personer, samtliga fiskeidkare
inom nämnda härad. Protokollet vid sammanträdet innehåller
Yttranden af en hvar af de närvarande. De härvid afgifna berättelserna
gifva vid handen, att svenska fiskare åtminstone ända ifrån 1830-talet
idkat hummer-, sill- och backfiske vid ön Heja, där de under fisketiden
haft uppförda tillfälliga bostäder. Detta förhållande synes hafva fortgått
ända fram på 1870-talet, under hvilken tid norrmän icke plägat
idka fiske därstädes. I sammanhang med uppförandet af ett kummel
å Heja, hvilket torde hafva skett något år på 1870-talet, synes från
norsk sida försök hafva gjorts att bortmota de svenska fiskarena från
fiskeplatserna vid ön. Efter denna tid började norrmän idka fiske därstädes
och synas inom ganska kort tid hafva utträngt de svenska
fiskarena, så att för närvarande fiske vid Heja torde bedrifvas endast
af norrmän. Hvad beträffar fisket vid Sköttegrunden svnes af de afgifna
berättelserna framgå, att jämväl detta i äldre tider brukats uteslutande
af svenskar, men att numera fiske därstädes idkades af såväl svenskar
som norrmän. A det fiskeområde, som utgöres af skären norr om
Kosteröarna intill Rödskärs Nordgrund samt Grisbådarna, bedrefves fisket,
enligt de å sammanträdet närvarandes samstämmiga uttalande, endast af
svenskar. Med undantag af en af de närvarande, hvilken omtalade att
»för ungefär 25 år sedan» (yttrandet afgafs år 1897) norrmän idkat
fiske vid Grisbådarna men sedermera lämnat detsamma, förklarade samtliga,
att de icke iakttagit norrmän idka fiske å detta område. I öfrigt påpekades
vid sammanträdet, att såväl Grisbådarna som den samling af skär, som
norr ut ifrån Kosteröarna sträckte sig till Rödskärs Nordgrund, vore en naturlig
fortsättning af dessa öar och att det djupaste vattnet gånge mellan
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Tislaröarna och Rödskärs Nordgrund. Slutligen antecknades, att årliga
värdet af hummerfisket vid Grisbådarna kunde beräknas till ^0,000
kronor.
Riktigheten af dessa uppgifter bekräftades ytterligare genom de upplysningar,
som vid förhör inför lotskaptenen i Göteborgs lotsfördelning
lämnats af äldre fiskare från Fjällbacka och af lotspersonalen å Nordkoster.
Genom Kung]. Maj:ts befallningshafvande har yttrande i ämnet infordrats
från lotskaptenen i nämnda lotsfördelning. Lotskaptenen yttrar:
Beträffande den föreslagna riksgränsen från den i kommitterades
förslag angifna punkt XVIII till den i det speciellt svenska förslaget
angifna punkt XIX, syntes icke något vara att anmärka. Däremot
funne lotskaptenen såväl det svenska förslaget angående sträckningen
af riksgränsen från sistnämnda punkt till territorialgränsen, som i synnerhet
det norska förslaget angående sträckningen af riksgränsen från
punkt XVIII icke vara antagliga. Samtliga skär och grund, som läge
spridda norr om Nordkoster och norrut slutade med grunden Stenbrottet,
Rödskärs Nordgrund och Båtshaken, vore genom sitt läge
Nordkosters naturliga tillhörighet. På grund däraf och då 1661 års
traktat icke angåfve hvar gränslinjen fram gin ge mellan Nordkoster och
Tislaröarna, samt den traktaten tillhörande kartan vore ofullständig och
oriktig, syntes helt naturligt, att enligt traktatens mening gränslinjen
borde framgå genom det djupa och vida vattenområde, som utbredde
sig mellan Stenbrottet och Rödskärs Nordgrund, å södra sidan, samt
Tislaröarna, å nordsidan, hvarigenom äfven gränslinjen förlädes ungefär
lika långt från de öfver vattenytan liggande svenska skären, Rödskären,
som från det norska Svartskär bland Tislarögruppen. Såsom
ytterligare skäl för att detta varit traktatens mening ville lotskaptenen
framhålla, att traktaten säkerligen ingåtts i ändamål att åstadkomma
en naturlig och god gräns mellan de båda länderna, hvilket icke blifvit
fallet om gränslinjen dragits fram öfver och tätt intill en mängd små
holmar och skär, där hummerfisket lätt gåfve anledning till tvister mellan
fiskarena från de båda länderna. Då därtill komme, att svenska
fiskare till följd af gammal häfd fiskat så långt norrut som vid Tislaröarna
och Heja, samt Heja för icke fullt eu mansålder sedan af svenska
fiskare ansåges tillhöra Sverige, äfvensom att samtliga Grisbådarna,
till hvilka hörde det med svensk konprick utmärkta Sköttegrundet, enligt
gammal häfd tillhört Sverige, kunde lotskaptenen för sin del icke
fatta, att de svenska kommitterade haft nöjaktig anledning medgifva,
det skäl förefunnits för de norska kommitterades tolkning af traktaten
IG Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 70.
rörande gränslinjens dragande från punkt XVIII. Såsom ett ytterligare
stöd för denna uppfattning anfördes, att å en af de svenska kommitterade
antagligen icke känd och ej heller åberopad karta öfver
Göteborgs och Bohus län, utgifven år 1806 af S. G. Hermelin,
riksgränsen vore utlagd norr om Grisbådarna. Lotskaptenen hemställde
därför, att från punkt XIX i de svenska kommitterades förslag
gränslinjen fortsattes i samma riktning till en punkt, hvilkens
läge bestämdes af följande väl synliga och tydliga lång- och tvärmärken,
nämligen:
Berget »Kosterbonden» öfverens med det västligaste af skären
»Små Drammarne» samt sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens
med »Höga Rödskär» bland »Rödskären»;
och att från denna punkt gränslinjen droges i sistnämnda riktning
eller med sydvästra udden af »Södra Hellsö» öfverens med »Höga Rödskär»
till territorialgränsen.
Att denna gränslinje äfven lämpade sig bäst i förhållande till svenska
och norska kusternas hufvudriktningar, syntes tydligt vid betraktande
af det svenska sjökortet »Bohusbugten». Likaledes ville lotskaptenen
upplysa, att enligt meddelande af åtskilliga bland skärgårdsbefolkningen
samma gräns numera, med högst få undantagsfall, respekterades
af de båda ländernas fiskare.
För egen del har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånigt
utlåtande den 15 mars 1898 anfört:
Den regel vid uppdragandet af gränser i vattendrag mellan landskap,
län och byar, att gränslinjen droges i midten, där vattnet vanligen
vore djupast, vore i ännu högre grad tillämplig vid uppdragandet
af gränslinje uti hafvet mellan två riken, då de olägenheter, som
alltid måste uppkomma därigenom, att en holme eller dess naturliga
fortsättning af undervattens skär delades mellan två riken, i görligaste
måtto därigenom undvekes. Denna omständighet hade de svenska och
i ännu högre grad de norska kommissarierna förbisett, då de föreslagit,
att gränsen skulle dragas från punkt XVIII i raka linjer ut i
hafvet, hvarigenom enligt det norska förslaget gränsen skulle gå midt
öfver de till Nordkoster hörande små öarna Stenbrottet och Båtshaken
samt söder om Grisbådarna och enligt det svenska förslaget söder om
det så kallade Sköttegrundet. Då af de hållna förhören med önskvärd
tydlighet framginge, icke blott att de norr om Kosteröarna belägna,
skären Stenbrottet och Rödskärs Nordgrund utgjorde en naturlig fortsättning
af nämnda svenska öar, utan äfven att såväl sistnämnda skär
som Grisbådarna och dess naturliga fortsättning Sköttegrundet sedan
Kungl. Maj:ts Nätt. Proposition N:o 70.
17
urminnes tider på grund af hiifd brukats af svenska fiskare, syntes
redan däraf svenska statens äganderätt till samtliga förenämnda öar
och skär tillfullo ådagalagd; men då svenska lotsverket efter uppdrag
af Kung]. Maj:t låtit å Sköttegrundet och Grisbådarna uppsätta sjömärken
utan att någon protest däremot från norsk sida försports, syntes
hvarje tvifvel om nämnda grunds egenskap af svenskt vara undanröjdt.
Förutom förenämnda af lotskaptenen åberopade, år 1806 utgifna karta
utmärkte äfven två från krigsarkivet bekomna kartor, nämligen Moransons
»Recognosceringen längs norska gränsen 1774 och 1775» samt en
»på Kungl. Maj:ts allernådigaste befallning» åren 1803 och 1804 utgifven
öfver Bohusläns och Norra Hallands skärgård, inlopp och hamnar,
tydligt, att riksgränsen då ansågs gå norr om Stenbrottet, Rödskären
och Grisbådarna. Genom gränsens dragande norr om Stenbrottet, Rödskärs
Nordgrund och Sköttegrundet syntes det norska intresset icke
på minsta sätt blifva lidande, då utredt vore, att svenska fiskare enligt
häfdvunnet bruk bedrifvit fiske icke blott vid nämnda öar och
skär utan äfven vid den norr därom liggande ögruppen Heja. Visserligen
hade norska fiskare emellanåt bedrifvit fiske vid de nordligaste
Kosteröarna och Grisbådarna, men af denna anledning kunde nämnda
skär icke anses som norska lika litet som af den omständighet, att svenska
fiskare utöfvat sitt yrke vid Tislaröarna, kunde dragas den slutsats,
att sistnämnda öar vore svenska. Mest naturligt vore, att gränsen
framginge genom den djupa segelränna, som sträckte sig norr om
förenämnda tre grund (Stenbrottet, Rödskärs Nordgrund och Sköttegrundet),
och hvilken af naturen själf syntes ägnad att utgöra gräns mellan
de förenade rikena. Det skulle vara i högsta måtto beklagligt, om
genom en gränsreglering något eller några af de områden, som i allmänna
folkmedvetandet af ålder ansetts och fortfarande ansåges såsom
svenska, komme att öfvergå till Norge och en stor del af norra Bohusläns
fiskarbefolkning därigenom lede intrång i den näring, som de
själfva och deras förfäder fått ostördt utöfva. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge alltså, att den af de norska kommissarierna föreslagna
sträckningen af riksgränsen saknade all rättslig grund och att
äfven den af de svenska kommissarierna föreslagna riktningen så till
vida vore oriktig, som genom densamma Sköttegrundet skulle komma
att tillhöra Norge, samt att någon lämpligare och rättvisare sträckning
af gränsen icke gåfves än den af lotskaptenen föreslagna.
Till följd af nådig remiss har jämväl lotsstyrelsen den 20 mars
1900 yttrat sig i ärendet; och anför denna styrelse:
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 46 Höft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Under den 14 augusti 1895 aflat norske fyrdirektören till lotsstyrelsen
en skrifvelse af innehåll, att från sjömansföreningar och enskilda
ofta inkomme klagomål, att Grisbådarna och Persgrunden fortfarande
till stor fara för sjöfarten vore utan märken. Man önskade därstädes
fyrskepp eller ljudbojar. Hvad Grisbådarna beträffade syntes det vara
tvifvelaktigt, om de läge på norskt eller svenskt territorium. Fråga
framställdes nu, huru man från svensk sida betraktade denna sak, om
därifrån kunde väntas förfogande till grundens förseende med behöfliga
varningstecken eller, i motsatt fall, om det skulle uppställas någon invändning
emot, att man från norsk sida antoge sig saken. Persgrundet
läge ju otvifvelaktigt på svenskt territorium, så att saken så till
vida icke vidkomme det norska fyrväsendet, men då framställningarna
om nödvändigheten af att något gjordes till sjöfartens betryggande för
detta grund, i regeln adresserades till den norska myndigheten, anhölle
fyrdirektören om upplysning, huruvida det kunde väntas, att den
svenska administrationen ville taga sig af saken.
Till svar härå yttrade lotsstyrelsen i skrifvelse den 30 september
1895, bland annat, beträffande Grisbådarna, att på den enda äldre tillförlitliga
svenska karta, å hvilken gränslinjen funnes utlagd så långt
ut i sjön, gränsen vore dragen norr om Grisbådarna, till följd hvaraf
dessa grund måste anses ligga inom svenskt territorium samt lotsstyrelsen
följaktligen böra vid dem anordna något varningsmärke, men
att, då utläggandet af ett fyrskepp vore förenadt med högst betydande
kostnader så väl vid första anskaffningen som vid årliga underhållet,
grundens utmärkande genom ett sådant för den närmare framtiden icke
torde kunna ifrågakomma.
Sedan Kungl. Maj:t därefter uppå lotsstyrelsens underdåniga framställning
den 22 maj 1896 anvisat behöfliga medel till, bland annat,
erforderlig utprickning af Grisbådarna, blef detta grundflak — däruti
inbegripet den del däraf som kallades Sköttegrundet — under år
1896 utmärkt medelst 5 järnkonpriekar, hvarför anskaffningskostnaden
uppgick till omkring 6,000 kronor, och den verkställda utprickningen
bragtes genom kungörelse till hela den sjöfartsidkande allmänhetens
äfvensom till vederbörande norska myndigheters och främmande
nationers kännedom, utan att någon som helst invändning mot svenska
kronans rätt att sålunda förfoga hvarken då eller sedermera från norsk
sida låtit sig afhöra, försåvidt icke såsom ett försök i denna riktning
finge betraktas den från norsk sida helt nyligen vidtagna åtgärd att,
utan att därom på förhand underrätta lotsstyrelsen, väster om Grisbådarna
utlägga en ljudboj, hvars geografiska läge under februari månad
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 70.
1900 uppgifvits vara Lat. 58° 54'' 25" N, Long. 10° 47'' 55" O Grw, eller,
om territorialgränsen i analogi med nådiga kungörelsen den 5 maj 1871
ansåges ligga 4 nautiska minuter till sjöss från de yttersta öfvervattenskären,
här Heja och Västra Klöfningen, strax innanför (öster om)
nämnda gräns och icke obetydligt söder om den gränslinje mellan de
båda länderna, som af de svenska kommissarierna förslagsvis uppdragits.
På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit vore lotsstyrelsen
fortfarande af den mening styrelsen år 1895 uttalade, att hela
grundflaket Grisbådarna, däri det så kallade Sköttegrundet inbegripet,
måste anses ligga inom svenskt territorium och gränsen alltså dragas
på det sätt lotskaptenen i Göteborg föreslagit.
Efter det frågan vunnit den utredning, för hvilken jag nu redogjort,
har densamma varit föremål för öfverläggningar emellan bägge
rikenas statsråd. Därvid har icke någon betänklighet mött mot godkännande
af den utaf kommissarierna samfäldt föreslagna gränslinjen
från det inre af Idefjorden till den förutnämnda punkten XVIII å den
af kommissarierna begagnade kartan. Däremot har enighet om någon
bestämd gränslinje i afseende å området därutanför icke kunnat uppnås,
emedan man icke från någondera sidan ansett sig kunna afstå från
anspråket på Grisbådarna med det där befintliga ganska betydande
hummerfisket. För att förekomma tvister emellan befolkningen å ömse
sidor om rätten till detta fiske kräfves emellertid ett afgörande. Och
då frågan om gränslinjens rätta sträckning, på sätt af den föregående
redogörelsen framgår, ingalunda är klar, samt denna tvistefråga icke är
af beskaffenhet att på något sätt beröra de förenade rikenas inbördes
statsrättsliga förhållande, utan endast afser rätten till ett territorium af
jämförelsevis ringa betydelse, har det synts lämpligt, att frågan icke afgöres
af Konungen i sammansatt statsråd utan hänskjutes till afgörande
af en särskild för ändamålet tillsatt skiljedomstol. Étt stöd härför har
äfven varit att hämta däraf, att ett sådant förfarande användts för afgörande
af en gränstvist emellan Österrike och Ungern. På grund af särskilda
år 1897 antagna lagar bemyndigades nämligen den österrikiska och
den ungerska regeringen att öfverlämna fastställandet af en emellan dessa
länder uppkommen sådan tvist till afgörande af en skiljedomstol, som
regeringarna hade att anordna. Skiljedomstolen sammansattes så, att
hvardera regeringen utsåg en skiljeman och dessa till tredje ledamot och
ordförande i rätten kallade schweiziska förbundsdomstolens dåvarande
president. Domen afkunnades den 13 september 1902.
20
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 70.
Hvad angår den nu ifrågasatta skiljedomstolens sammansättning
har det utan vidare varit gifvet, att från hvartdera riket borde utses
ett lika antal ledamöter, och har detta antal ansetts lämpligen kunna
bestämmas till två. Dessa borde sålunda utses i hvartdera rikets statsråd.
För att pluralitet inom domstolen med visshet skulle kunna erhållas,
har det emellertid varit nödvändigt, att säte därstädes bereddes
ytterligare en femte person, som tillika borde föra ordet vid domstolens
förhandlingar; och har det utan tvekan ansetts kunna öfverlämnas åt
de fyra först kallade att utse den femte ledamoten. Då emellertid, om
det ock ej vore sannolikt, att de fyra ej skulle kunna enas om valet af
den femte, sådant dock skulle kunna inträffa, har det ansetts, att man
borde meddela någon bestämmelse jämväl för ett sådant fall; och har
därvid af samma skäl, som föranleda att afgörandet af tvisten öfver
hufvud ansetts kunna undantagas från beslut i sammansatt statsråd,
den utvägen valts, att Hans Maj:t Konungen skulle anmoda något
främmande statsöfverhufvud att utse någon person att såsom femte
ledamot och ordförande inträda i rätten. Reglerna för domstolens
inre ordning och för förhandlingarne äfvensom ställe för domstolens
sammanträde hafva ansetts kunna öfverlåtas åt domstolen själf att
bestämma. En förutsättning har varit, att parterna å ömse sidor ej
skulle vara bundna, hvar af sina kommissariers år 1897 afgifna förslag
utan äga att inför domstolen framställa de påståenden uti förevarande
hänseende, hvartill de kunde finna sig befogade. Att en i behörig
ordning afkunnad skiljedom angående den omtvistade gränslinjens
rätta sträckning skall vara slutligt bindande för bägge rikena är
uppenbart. De gemensamma utgifterna hafva ansetts böra emellan
rikena fördelas med hälften på hvartdera, medan naturligtvis hvartdera
riket bör få vidkännas sina egna omkostnader. För att det ifrågasatta
skiljeförfarandet skall komma till stånd fordras gifvetvis, att bägge rikenas
representationer därtill gifva sitt samtycke.
I öfverensstämmelse med hvad nu yttrats hafva, vid ärendets föredragning
den 15 innevarande månad uti ett i Kristiania hållet sammansatt
norskt och svenskt statsråd, de närvarande svenska och norska statsrådsledamöterna
hemställt, att Kungl. Maj:t behagade
dels godkänna den af de svenska och de norska kommissarierna år
1897 gemensamt föreslagna gränslinje mellan Sverige och Norge från
det inre af Idefjorden till punkt XVIII på två, kommissariernas förslag
åtföljande kartor,
dels föreskrifva, att utmärkandet af denna gränslinje skulle verkställas
af därtill utsedda kommissarier, en från hvartdera riket, och
21
Kung1. Majäs Nåd. Proposition No 70.
dels förordna, att frågan om gränslinjen mellan Sverige och Norge
från ofvannämnda punkt XVIII ut i hafvet, så långt territorialgränsen
går, skulle hänskjutas till afgörande af en särskild skiljedomstol i öfverensstämmelse
med hvad förut anförts, försåvidt de två rikenas representationer
därtill gåfve sitt samtycke.
Denna hemställan blef af Kungl. Maj:t bifallen.
Med anledning af hvad sålunda förekommit får jag i underdånighet
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva, att frågan
om sträckningen af sjögränsen emellan Sverige och Norge från omförmälda.
punkt XVIII ut i hafvet, så långt territorialgränsen går, må
hänskjutas till afgörande af en särskild skiljedomstol, i öfverensstämmelse
med hvad förut är anfördt.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla; och skulle proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Josias Montgomery.
1
^'''',0
V.* 6-
Ä-|L-, ^ ---»
l . , . tv'' -.1.9
d*.
£tz Ä5Äfc,J
_ik .2^ * ev»- w..
JUSY~-£-J-^-, y .y-~
cx&.$~j<~ v($_2Ajl1,
7 ä.i1 .
Of. JS.B.tL1
t/fac e£u*M+J
y Aj ‘A*dv /(»£/
>jtiaaasnfsen,
S-hatv.
Shjeltfbit
JRorbcek
Vcvuer
Stormghilen
•n* ,SQ° *¥
fcajjktä0*1
&ty(ér
MLdtfjonlJ^iy.
''Pjufiedal
Storsfcrak
^ Skj el sbxu) eterv ^
4 18 l/f \
Varder
Rasta
22 ''
Skaarfil.
Guimareengcn
■Norden!/1
Vatten
Bobcefa HB
Vande
■Soltid^
sy-16
Älnovikm
ungen/
io
^Boene,
Ullkam, tf
Urdal oaJT%
Sand
•I Terneskj.
KNyfted,
BagviTterv/^
>Pulserrik
Srckkevikewi
Rösholm
rÄlke*Ungr
vftjÖrnelwl
IZ d fiol m
r/A^farkento
Glorako/
Tebdfa
Odegaard
•2Tmtyft^ Tamelnisl?etv
KorsTiavrv
libaucn
~ , - v ’ ■ kT/rrY^+trln
gtvkB.ri,
''4''Bm
JM Olif ad/
12 ^
^ ii) Ribba,
Yarpet
Lotbd
Tyre Raxgrundene
terrin^
SjdhUfrrdlii
18 Mt
Kilebrygge
•£$?: Botne
kotm
ryeten,
14
IjEUehoe
Imgffrlhg (
Krvshoi
liöltmgshavn.
/ Rödyhf. \
_ ^ yhyttel.o.
Su^cr
8 £i»
Shibeteu!
iMUMpij
SomKTko»
Shaanhb.
f m Fm.
Hörnlunden
6.9^ 22''
^ synl.6'' 2\
Veslesterv''
\iwmcrik
Hesthl.
Moberg
Al 7$ 0
C$Reclii*/<
Ilaabik
holme
o tv
Svanckii
o e tv
fm. Fm.
??%Sy/ul*tyj
Ma#ö ) ./„
horn/*
Kloster
i?/ y
Rreftkc
bj om sb
25.7^ Ö2:
htörvikskjeer
Kultorp
N o r dr
10 i 4
Tärde^
n ''€uP% XilYri.
VkfV\J Ds * i!r ;?A,
Nyguarl-JQ f^. //**>‘
Skåvjeäaleii
Bred
Tresvikt
Tcujnarbugtew
Arneyren
Q\/s
rf; rt\
™ !$
Sandö
IKvcrndtj.
,.s''VaguaTert
(Stomkslen)
JRösJumedet
Galtemr
Skaarsnces,
hrPl
K I H K E Ö
IT. Sanda
Vagnarbengen
\JBu*nk\gi
■Modal,
JJ8uvik
STRÖMSTAD
•"XJiolMetiJe,
Kvitt
''U vikon.
Vamb.
Gx-avnitigsund
Stfur.vhoi
kfjtdxtåUfi,
hyrqrrze
T.hv.n
Bågrund.
Sand,vikon
lt‘renKl,
~Jtöcbt -
HoAiTrN(ijt:^
J v>(s/>
lnt.hv.r.''^
Rovhohn)
Wedgaard,
s. Sand o
/ 175
.Sand
Laue
•JSIdt\+
Herfdl&aata
6’ / dib eu .slafL itc
S/tnniksk -
WTausr-rUt
9.4
ralletä
—SO
thetoks vikon,
A- IK11
.AngretX
A no
iGlaii.
''St:,Ke
IIEHFOL
Boene, j
\eslisiaidshoTnh
KöUrti
''atnson, 7,s
Fj Krusig aeir” K!
Foqeltängen
;-J_ Y/9 i
A XL»
Ko 7lekt ''tiken e
ueeks ftndtih o
Krokan%
Kfallsk
x \ yh/oettk.
{u/k/e.
under fyr utmarka fyrtfusets höjd ö1\ ’er / ''alienytan
Morskt område utarbetadt efter norska sjökort..
Siffror
kullen.
Flod, -f/ollet v
Kjällh
Mören>
Scekkei
5,6^/fattei
AlmO nafle
rh.olin
* A Kusk.
ler
Kä liv ik s b nät
Olbårshi
7. Flötskalk Kl. Daniel,Kl.
Klöfhi/ifl ame, Kl.
S var Ishat; Kl,.
TTnsholrn
1,89 11
Skreva,
XVIII
■pnappm
7 jukRli knappar
* M''
MjÖtskjji
t
Klövcretfc
Störet''ihha
.Tarnesktfl
Svarfe skj ser
Mö stök
17
/.iUeribba,
Klippa,Kl. Svängen, Fyr Bett löshår, Stp. Marrpanna, Kl. UlshF. Kalf, Kl.
93,6
''å. Morr eu •
""V :* »;/
KaMvik
15 Eisekrah
n hårfin
O5.6
Ro kras flit
Kalfviksberg
N.JieDso
: fläck
24\^,
Ia\96
ölketång»
''Stenfnyittal
wYm
Selöder torp
i JU 11—Ui <-—•
So- Pipesten, Internw
ittent tv
S.Melis c»
£U£ifjfy/’hnu/t
^s Korund CHs
Kallt.
JFfyagt •anden.
!5 SJeomag erösa,
«t *
fenster .sten 9 7
’ ; O8,9 3f
Bölskäfctv
TTqjefluene
53 La*
\Sm''roWi.
V; Sk
-öskä r
S. käng»
r,. Troll*,.
* ?^S)
19, 10
Käthohn
STRÖMSTAD
Hol men
dfiisöshP,.
ai.?-Fsié -
JCillfnysh.
Fl af skär
fi,/> A.relhrottet
Båtshaken
FYiruh,.
Klöfhingarne
rest
> 19 35
iso Stormhatt
18 jj/h*
Ktuiph.
St.Draintnen
Mosa finna.
Split Seg eherg et
Klöfningsgr. 01,8 \
Ifa/sörhi
JJdlkedal&kil -
21 10 \y
Teskaren
/.lignit..
Sval 7sköt ••en
in flina r.
Sa It nig» nsk
JBrytarne&fa
sy hv..
* -''ö?0
Kalkgrund.
Kampen
dnffalsaay
huHnt0k
Blötebogen,.
Jlredgr.Qf
Jiö Xkedale/n,
.Sfjj. 85
[53
16
4fe Bfyskör
JO
Karholm
3^00,,
kholniF.
• 18
Små Drajtimai iie
S tar käle
Barerna
Bär» ning nu,
1,HC W
£ no,,et.
v dt
Ha.tf lirka
Sltirhatm,
Sb ctf Ilo n nituishäi ‘eu
” oo .
Kornakår
V sv 1
Kelet
D O
X äbhliii^a
/)(q /‘VQ fl anses gr
Såll kol in
Stare
(Tr linda bugt
12 Valn ås b er ''tf
“Saftgl
Bi -aiilo, Kiudln,
Applevik,
Stekil
r i
ti e
A n karskd? ''&gr &%*
\jlaken
Svart ska r
St. 16
Saltbo lins k
nf2 afa 25
KL cö.:<
iJ-, 7 €3> Bassame
TS # 16 18 OW
peta»
Slyrsö
Dofter
,!
V 39
Maken er
Det gr
linda. ■08
Maltesbrott
I> afl
Styrso .Hamn
Ko«fei''l>ond en.
feWB lystensbugt
Dofta''
Bry faren
Ural f ira lrn,
O d ö
NORD KLOSTER
Ram n eka
Generalstabens Litografiska Anstalt