Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 67.
1
N:o 67.
Kungl. Maj:ts nädiga proposition till Riksdagen angående
anslag till bekostande af behandling enligt den s. k. ljusmetoden
af medellösa lupuspatienter; gifven Kristiania
slott den 11 mars 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1905 under riksstatens sjätte hufvud titel
anvisa ett anslag af 7,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t meddelar, användas till bekostande af behandling
enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa, med sjukdomen »lupus vulgaris»
behäftade personer från landsorten, under villkor att genom bidrag
från vederbörande landsting eller kommun eller annorledes bestrides
det belopp, som erfordras för patientens resa fram och åter
mellan hemorten och den anstalt, där behandlingen äger rum, äfvensom
för hans underhåll, så länge behandlingen varar.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Å/d. 43 Käft. (N:o 67.)
1
2
Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Kristiania slott den 11 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Palander,
Westring och
von Friesen.
Chefen för civildepartementet statsrådet Westring anförde härefter
i underdånighet:
I skrifvelse den 22 maj 1903 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, 21:a punkten, har Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka villkor
statsanslag borde beviljas för underlättande af medellösa lupuspatienters
behandling vid befintliga anstalter enligt den s. k. ljusmetoden, samt
till Riksdagen snarast möjligt inkomma med det förslag, hvartill förhållandena
kunde föranleda.
Denna Riksdagens framställning var föranledd af två särskilda vid
1903 års riksdag väckta motioner, i hvilka sammanstämmande föreslagits,
att Riksdagen ville för år 1904 bevilja ett anslag å 10,000
kronor att efter Kungl. Maj:ts bepröfvande användas till understöd åt
medellösa lupuspatienter för deras behandling med den s. k. ljusmetoden.
Såsom skäl för berörda framställning hade motionärerna anfört
följande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
3
Bland de senare årens icke få viktiga vinningar på sjukdomsbeliandlingens
område utgjordes en af de viktigaste af lupussjukdomens
behandling medelst den s. k. ljusmetoden, siirskildt medelst denna metods
användande på det sätt, som af Nils R. Finsen angifvits. Den vanliga
formen af lupus, den s. k. lupus vulgaris, vore en särdeles svårartad,
förr så godt som obotlig ansedd hudsjukdom, hvilken nästan alltid
uppträdde i ansiktet. Den åstadkomme förtjockningar i huden, hvilka
sönderfölle, och därigenom uppstode substansförluster; sjukdomen fortginge
vidare i omgifningen och ned på underliggande väfnader, som
också småningom sönderfölle och uppstöttes. Ansiktet blefve därigenom
småningom så vanställdt, att de sjuka för omgifningen blefve anskrämliga
och skyddes, livilket i högsta grad förbittrade deras lif. Sjukdomen
vore kronisk och varade i årtionden. Regeln vore att, om ej döden
följde af tillfälliga sjukdomar, tuberkulos i inre organ tillstötte, hvilket
ändade lifvet. Sjukdomen vore, såsom år 1881 af Robert Kock bevisats,
en till huden lokaliserad tuberkulos; den uppstode af tuberkelbaciller
och hotade beständigt den sjukes lif genom tuberkulosens spridning
till ädla inre organ.
Sjukdomens behandling hade förr varit i hög grad otillfredsställande.
Den hade bestått i de sjuka partiernas aflägsnande medelst knif eller
frätmedel; behandlingen hade varit högst smärtsam, emedan smittämnet
redan spridt sig till den friska väfnaden i omgifningen, och den hade
ej förhindrat ansiktets vanställning, emedan den nödvändigtvis varit
åtföljd af stora substansförluster. Användande af Kocks tuberkulin
som behandling hade varit otillfredsställande därigenom, att de sjuka
samtidigt underkastats tuberkulinets farliga giftverkningar. Ljusbehandlingen
— med elektriskt ljus, röntgenstrålar m. m. — vore ej
förenad med dessa olägenheter. Den vore smärtfri och ofarlig, och
som den redan visat utmärkta resultat, hade den hastigt vunnit allmänt
erkännande.
De erkändt vackraste resultaten hade vunnits medelst Finsens metod.
Den hade börjat användas år 1895, och ensamt vid Finsens institut i Köpenhamn
hade till 1902 års midt mer än 800 fall behandlats och
bland dessa äfven de svåraste och längst avancerade. Som af Finsens
afhandling »Om Bekaempelse af lupus vulgaris» framginge, hade i 94
procent af dessa fall tillfredsställande resultat vunnits. Metoden hade
till följd däraf också vunnit sådant erkännande, att på en mängd ställen
(t. ex. Paris, Lyon, London, Berlin, Petersburg, Stockholm) Finseninstitut
för behandling af lupus inrättats. Resultaten vid alla dessa
hade fullständigt bekräftat de i Köpenhamn vunna. Behandlingen vore
4
Kung!,. Maj-.ts Nåd. Proposition No 67.
smärtfri, de tidiga fallen botades, ansiktets vanställande förebyggdes
och tuberkulosen i huden utrotades. De längre avancerade fallen blefve
högst väsentligt förbättrade och vanställningen betydligt minskad.
Man hade förr trott, att lupus varit en ganska sällsynt sjukdom;
nu, sedan en tillfredsställande behandlingsmetod vunnits, hade man
funnit, att den vore långt vanligare, än man kunnat ana. De människoskygga
sjuka komme fram ur sina gömslen, där de dolt sig, sedan
de förgäfves pröfvat den behandling, som man förr kunnat lämna dem.
Deras vanställda utseende skrämde människorna, och deras förvärfsförmåga
lede därigenom svårt afbräck, äfven om de för öfrigt vore förvärfsdugliga.
De vore därför i regeln fattiga, och den intill 3 månaders
behandling, som ljusmetoden kräfde, mäktade de ej bekosta sig.
I Danmark hade staten antagit sig dessa olyckligas sak och beviljat
ett anslag af 25,000 kronor till fattiga lupuspatienters behandling medelst
ljusmetod. I Danmark hyste man grundade förhoppningar att
reducera den förfärliga sjukdomen till en ofarlig hudåkomma. Alla de
gamla fallen kunde komma till behandling, likaså de färska nytillkomna,
hvilka efter jämförelsevis kort behandling botades. Sjukdomens fullständiga
utrotande kunde man naturligtvis ej påräkna, förrän tuberkulosen
utrotats.
I sitt förslag till stat för år 1902 hade styrelsen för sjukhuset
Sankt Göran i Stockholm hösten 1901 upptagit en summa af 4,800
kronor för inrättande å sjukhuset af en afdelning för ljusbehandling af
lupus enligt Finsens metod. Efter hälsovårdsnämndens tillstyrkande
hade den begärda summan af Stockholms stadsfullmäktige beviljats i
december 1901. En Finsens lampa med 4 koncentratorer hade anskaffats,
och afdelningen, som omfattade två rum å den s. k. kvinnopaviljongen,
hade öppnats för behandling af lupuspatienter den 6 oktober
1902.
Vid sjukhuset hade under 3Vs månader behandlats 25 patienter,
däraf 13 fripatienter (från Stockholm), och 12 betalande, däraf 9
från landsorten. Resultaten hade varit särdeles tillfredsställande och
öfverensstämmande med de i Köpenhamn vunna; en resumé af dem
komme att i den närmaste framtiden af sjukhusets ene öfverläkare,
doktor Magnus Möller, publiceras.
Fyra sköterskor vore vid afdelningen anställda mot en aflöning af
45 kronor i månaden. För hvarje patient vore nämligen under hela
seansen, som omfattade 6U timme dagligen, en sköterska behöflig. Det
vore denna jämförelsevis stora sköterskepersonal, som i första rummet
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
gjorde ljusbehandlingsmetoden kostsam. Vidare erfordrades en lampa åt
erforderlig ljusstyrka (60 å 70 ampére, 60 volt, d. v. s. en ljusstyrka
af 30 å 40 tusen normalljus) en mycket stark elektrisk ström och stor
elektricitetsåtgång. Sjukhuset producerade själft sin elektricitet medelst
två dynamos och en accumulator.
Ehuru Finsens ljusbehandling vore af så ungt datum, hade den till
följd af dess utomordentligt vackra läkningsresultat mycket hastigt
blifvit bekant i vida kretsar, och lupuspatienterna hade från alla håll
strömmat till Köpenhamn. Äfven hos oss hade under den korta tiden
af 3x/2 månader många anmälningar från olika delar af landet inkommit
från lupuspatienter, som önskat komma under behandling, om icke kostnaderna
därför ställde sig för höga.
Af redan antydda skäl blefve emellertid kostnaderna för denna behandling
rätt höga. Stockholms hälsovårdsnämnd hade bestämt dem
för personer från landsorten till 80 kronor för första och 70 kronor för
därpå följande behandlingsmånad. På särskild ansökan hade dock hälsovårdsnämnden
dittills i hvarje fall beviljat nedsättning från och med
andra behandlingsmånaden till halfva beloppet, d. v. s. 35 kronor i
månaden.
Emellertid vore lupus eu fattigmanssjukdom. Många af dem, som
ifrigt åstundat komma under behandling, hade alldeles måst afstå
därifrån af brist på medel; andra hade måst upphöra med behandlingen
i förtid, emedan penningmedlen varit slut. Särskildt i dessa
senare fall vore det särdeles sorgligt, att man ej hade möjlighet att
få behandla patienten gratis, ty när läkningen ej finge föras till slut,
grepe sjukdomen åter omkring sig, och den öfvergående förbättringen
hade varit till föga nytta.
Alldeles afstå från behandling, och detta uteslutande af ekonomiska
skäl, hade 12 lupuspatienter måst göra, nämligen 3 från Småland,
3 från Uppland och hvardera 1 från Skåne, Bohuslän, Närke, Dalarne,
Jämtland och Västernorrland. Af dessa 12 hade 11 varit från landskommuner,
endast 1 från stadskommun.
7 lupussjuka hade visserligen rest till Stockholm och börjat behandlingen,
men hade mycket ovissa utsikter att kunna skaffa medel
till dess genomförande till slut. Dessa patienter vore 1 hvardera från
Värmland, Småland, Skåne, Uppland, Västmanland, Västernorrland,
Norrbotten; alla dessa patienter vore från landskommuner.
Kostnaderna för en lupussjuk från landsorten uppginge ungefärligen
till:
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
resa till och från Stockholm ............................. kr. 50
bostad och kost i 3 månader efter 2 kronor
pr dag................................................................ » 180
behandling i 3 månader: lista månaden 80
kronor; för hvarje därpå följande (om hälsovårdsnämnden
så medgåfve) 35 kronor...... » 150
kr. 380,
hvilket för de tolf fattiga lupuspatienter, som anmält sig, blefve en
summa af kronor 4,560.
Om man därjämte för de patienter, som redan af egna eller af
kommun beviljade medel börjat behandlingen, men ej hade utsikt att
kunna fortsätta den till slut, finge påräkna en hjälp af omkring 1,000
kronor, skulle totalbeloppet bli 5,560 kronor.
De lupussjukas till följd af deras lidande högst olyckliga belägenhet,
deras fattigdom och däraf härflytande brist på förmåga att komma
i åtnjutande af den goda och framgångsrika behandlingsmetod, nutidens
vetenskap hade att erbjuda dem, syntes utgöra talande skäl för att
äfven i Sverige staten toge sig an dem af dessa sjuka, som ej på
annat sätt kunde erhålla hjälp till att genomgå kuren. Och dessa syntes
i Sverige liksom i Danmark vara många, såsom af de meddelade
siffrorna framginge, ty dels blefve kuren för landsortens sjuka dyrare
till följd af resan, dels kunde ej begäras, att landsbygdens kommuner,
af hvilka många vore ekonomiskt sämre ställda än Stockholm, skulle i
likhet med Stockholm bekosta sina obemedlade lupussjukas behandling.
Staten syntes i sådana fall böra träda hjälpande emellan. Till
huru stort belopp detta borde äga rum syntes däremot omtvistligt.
Däraf att tuberkulosen, såvidt man kände, vore lika spridd i Sverige
som i Danmark, hvarför också denna tuberkulösa hudåkomma borde
vara lika spridd i Sverige som i Danmark, äfvensom af de siffror på
lupussjuka, som under den korta tid, Stockholms ljusinstitut varit tillgängligt,
redan sökt erhålla bot därstädes, fastän bland de lupussjuka
inom vårt land kunskapen om den nya behandlingens värde ännu vore
föga spridd, syntes den slutsatsen med visshet kunna dragas, att man
knappast kunde vänta sig i någon mån tillfredsställande resultat af ett
anslag, om man ej upptoge detta till minst 10,000 kronor. Med ett
sådant anslag kunde man ej hoppas vinna ens tillnärmelsevis sådana
resultat, som Danmark hade rätt att vänta sig af sitt årliga anslag på
25,000 kronor, men man kunde tillmötesgå det mest trängande behofvet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
7
Uti sin förenämnda skrifvelse har Riksdagen för egen del anfört, att
Riksdagen funnit de föreliggande motionernas syfte vara synnerligen behjärtansvärdt,
men ansett sig dock böra framhålla, hurusom emot beviljande
af statsanslag för ifrågavarande ändamål syntes kunna icke utan fog
invändas, att omsorgen om beredande af läkarebehandling för de med
lupus behäftade sjuka, där de ej kunde genom eget eller anhörigas
föranstaltande erhålla nödig vård, enligt hittills följda grunder måste
anses närmast åligga vederbörande kommuner och landsting. Detta
oaktadt hade emellertid Riksdagen med hänsyn särskildt därtill, att de
dyrbara anordningarna för lupuspatienters behandling syntes lägga hinder
i vägen för beredande åt dem af lämplig vård å sjukhusen i deras
hemorter, ansett frågan, huruvida staten skulle kunna under lämplig
form underlätta medellösa lupuspatienters behandling enligt den s. k.
ljusmetoden, böra af Riksdagen underställas Kungl. Maj:ts bedömande.
Härigenom kunde nödig utredning vinnas såväl om de villkor, som
borde uppställas för erhållande af statsunderstöd — i hvilket afseende
Riksdagen särskildt velat framhålla, att staten icke syntes böra bevilja
understöd åt patient, med mindre för dennes vård af kommun eller
landsting lämnades motsvarande bidrag — som ock om det belopp, som
skäligen kunde anses vara för ändamålet behöflig!
Till följd af nådig remiss har medicinalstyrelsen uti detta ärende
afgifvit underdånigt utlåtande af den 13 nästlidne januari och därvid,
med öfverlämnande af ett från Stockholms stads hälsovårdsnämnd afgifvet
yttrande, anfört följande.
Den obehagliga och vanställande sjukdom, som benämndes »lupus
vulgaris» och som förr ansågs så godt som obotlig, hade, som bekant,
under senare åren börjat behandlas med synnerligen godt resultat enligt
en ny metod, den så kallade ljusmetoden. Särskildt hade denna
metod visat sig fördelaktig, såsom den utarbetats af den danske läkaren,
professorn Nils R. Finsen. I en utförlig redogörelse, som utkom i
maj 1903, hade Finsen meddelat de resultat, han med sin behandlingsmetod
vunnit å sitt institut i Köpenhamn i de 800 första fallen
af lupus vulgaris. Af denna redogörelse framginge, att något öfver
halfva antalet af de från den 26 november 1895 till den 1 oktober
1902 behandlade lupuspatienterna eller 407 blifvit fullständigt läkta; af
de återstående 393 fallen hade vid slutet af den tid, redogörelsen omfattade,
193 i det närmaste varit läkta och 89 afsevärdt förbättrade
Behandlingen hade i förtid afbrutits af 71 patienter; endast hos 40, det
vill säga 5 procent af de 800 fallen, hade resultatet varit otillfredsställande.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
Finsens behandlingsmetod både således redan visat utmärkta resultat,
och de med lupus behäftade patienterna sökte därför också med
stor ifver att få begagna sig af densamma. Emellertid vore behandlingen
ganska kostsam, emedan för densamma erfordrades, utom en stor
personal att sköta de sjuka, dyrbara anordningar för ljusapparater och
elektrisk ströms producerande med mera. Patienterna, som oftast vore
fattiga, Båge sig därför ej sällan på grund af de stora kostnaderna
hindrade att njuta fördelarna af den nya läkemetoden eller nödgade
att i förtid afbryta behandlingen. Det hade därför — och såsom det
syntes på goda skäl — ifrågasatts, att i sådana fall de sjuka skulle beredas
tillfälle att behandlas enligt ljusmetoden på det allmännas bekostnad.
Omsorgen om beredande af lämplig läkarvård åt de fattiga lupussjuka
syntes därvid i första hand böra åligga vederbörande kommuner eller
landsting; men då erforderliga anstalter för behandling enligt ljusmetoden
ännu saknades i landsorten och på grund af de stora kostnaderna
sannolikt endast syntes komma att anskaffas på några få ställen i vårt
land, hade det föreslagits, att äfven staten borde under nuvarande förhållanden
träda hjälpande emellan.
Utan exempel vore det icke heller, att statsanslag beviljats, när
det gällt bekämpandet af en svår sjukdom, som de enskilda kommunerna
icke mäktat med egna medel öfvervinna. Så hade fordom skett
vid allmännare utbrott af den veneriska sjukdomen, till hvars förekommande
och behandling Kungl. Maj:t såväl som Riksdagen vid upprepade
tillfällen beviljat afsevärda anslag. Så ägde också allt fortfarande
rum beträffande vården af sinnessjuka, hvilken sjukvård staten i
hufvudsak öfvertagit.
I Riksdagens förenämnda skrifvelse uttalades äfven, att Riksdagen
funnit syftet med förslaget, att staten skulle medelst beviljande af anslag
underlätta medellösa lupuspatienters behandling enligt ljusmetoden,
vara synnerligen behjärtansvärdt, ehuru Riksdagen ansett frågan därom
böra underställas Kungl. Maj:ts bedömande, hvarigenom nödig utredning
kunde vinnas såväl om de villkor, som borde uppställas för erhållande
af statsunderstöd, som ock om det belopp, som skäligen kunde anses
vara för ändamålet behöflig! Därvid framhölls emellertid af Riksdagen,
att staten icke syntes böra bevilja understöd åt någon lupussjuk, med
mindre för dennes vård. lämnades motsvarande bidrag af kommun eller
landsting.
Medicinalstyrelsen ansåge sig för sin del kuuna obetingadt instämma
i dessa Riksdagens uttalanden.
Kunr/I. Majds Nåd. Proposition N:o 67.
!)
På grund af att anordningarna för lupuspatienters behandling enligt
Finsens metod, såsom förut framhållits, vore jämförelsevis dyrbara,
hade hittills endast ett sjukhus i vårt land, nämligen det Stockholms
stad tillhöriga sjukhuset S:t Göran i Stockholm, haft tillfälle att inrätta
någon afdelning för ljusbehandling enligt denna metod. Patienter i
landsorten, som önskade komma under behandling, måste följaktligen
begifva sig till hufvudstaden för att vistas där under den långa tid,
som i regel åtginge för kuren, hvilket naturligtvis blefve ekonomiskt
alltför betungande för obemedlade personer, då därtill ytterligare komme
den afgift, som af sjukhuset måste fordras för betäckande af de dryga
kostnaderna för ljusbehandlingen. Att icke heller kommuner med små
penningeresurser men stora utgifter för sina fattigas underhåll och
sjukvård gärna Aulle åtaga sig den ökade kostnad, som skulle blifva en
följd af de sjukas vårdande i Stockholm, syntes vara ganska sannolikt,
och utan understöd från annat håll skulle därföre tvifvelsutan många
lupuspatienter af brist på erforderliga medel nödgas afstå från en behandling,
som säkerligen kunnat bringa fullständig bot. Med något
bidrag af statsmedel skulle däremot mången obemedlad kunna sättas i
tillfälle att komma i åtnjutande af den framgångsrika behandlingsmetod,
nutidens vetenskap hade att erbjuda de lupussjuka, liksom ock många
kommuner antagligen skulle befinnas villiga att bereda sina fattiga
sjuka den för dem lämpliga behandlingen och fördenskull underkasta
sig den därför erforderliga, men genom statsunderstödet väsentligt
minskade kostnaden. Helt och hållet syntes kommunerna nämligen
icke heller i fråga om berörda patienter böra befrias från den dem
åliggande allmänna skyldigheten att taga vård om sina fattiga sjuka,
utan de borde, såsom äfven Riksdagen i sin skrifvelse antydt, fortfarande
vidkännas skyldigheten att bekosta deras behandling, ehuru deras utgifter
därför komme att väsentligt inskränkas genom det af staten
beviljade bidraget.
Att uppgöra en beräkning öfver antalet sjuka, som kunde antagas
komma att begagna sig af det sålunda ifrågasatta statsunderstödet,
mötte nog stora vanskligheter af det skäl, att man icke ägde någon
säker kännedom om förekomsten af lupussjukdomen i vårt land, delvis
beroende därpå att patienterna ofta underläte att söka läkarhjälp för
sin sjukdom. Medicinalstyrelsen hade dock försökt att i detta afseende
åstadkomma en utredning genom att från lasaretts- och sjukhusläkarne
i landsorten infordra uppgifter angående det antal lupuspatienter, som
enligt lasaretts- och sjukhusjournalerna äfvensom läkarnes enskilda anteckningar
veterligen vore till finnandes inom de respektive sjukvårdsBih.
till Riksd. prot. 1904. I Rami. 1 Afd. 43 Höft. 2
10
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 67.
områdena. Af dessa uppgifter framginge, att under senast förflutna 10
år omkring 700 lupuspatienter i landsorten sökt bot för sin sjukdom
och antingen varit intagna på sjukhus eller enskild! rådfrågat sjukhusläkarne,
samt att enligt approximativ beräkning 60—70 personer årligen
skulle insjukna i lupus i landsorten. Naturligtvis kunde dock
dessa siffror endast betraktas såsom minimital, emedan högst antagligt
vore, att en del lupusfall förekommit och fortfarande funnes på landsbygden,
hvilka aldrig kommit till läkarnes kännedom.
Efter som den vid sjukhuset S:t Göran i Stockholm anordnade afdelning
för ljusbehandling enligt Finsens metod egentligen och i första
hand vore afsedd för patienter, tillhörande Stockholms kommun, hade
medicinalstyrelsen ansett nödvändigt att, för besvarande af den nådiga
remissen, hos Stockholms stads hälsovårdsnämnd anhålla om yttrande,
huruvida lupuspatienter från annan kommun än Stockholm skulle kunna
mottagas till ljusbehandling vid sjukhuset S:t Göran samt i sådant fall
till hvilket antal om året och på hvilka villkor dylika patienter kunde
mottagas. Till svar därå hade hälsovårdsnämnden meddelat, att patienter
äfven från landsorten dittills fått mottagas till behandling vid
sjukhuset, i den mån utrymmet sådant medgifvit och patienter från
hufvudstaden icke behöft blifva därpå lidande. I hvilken utsträckningtillfälle
till dylik behandling äfven framdeles skulle kunna beredas
patienter från landsorten, hade emellertid nämnden svårt att med bestämdhet
angifva, enär detta komme att blifva beroende dels af tillloppet
af sjuka från hufvudstaden dels ock därpå, huruvida anstalten
kunde komma att i större utsträckning än hittills tagas i användning
för behandling äfven af andra hudsjukdomar än lupus och hvarvid
sjuka från Stockholm naturligtvis borde företrädesvis komma i åtnjutande
af hjälp. Ville man emellertid söka grunda sig ett omdöme i
detta afseende på erfarenheten från den tid, anstalten varit i användning,
och utginge man därvid från förhållandena, sådana de hittills utvecklat
sig, ansåge nämnden anstalten kunna beräknas vara i stånd
att från främmande kommuner årligen mottaga till ljusbehandling ett
antal af omkring 50 lupuspatienter med en antagen behandlingstid af
tre månader för hvarje patient. Hvad kostnaden för behandling af
patienter från främmande kommuner beträffade, vore afgiften bestämd
att tillsvidare utgå med 80 kronor för första månaden och 70 kronor
för hvarje därpå följande månad.
Vidare hade medicinalstyrelsen hos »Finsens Medicinske Lysinstitut»
i Köpenhamn gjort förfrågan, huruvida lupuspatienter från södra Sve
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
11
rige möjligen skulle kunna mottagas till behandling vid detta institut,
och hade öfverläkaren vid ljusinstitutet förklarat, att hinder därför icke
mötte samt att afgilten i så fall vore 70 kronor för första månaden
och 60 kronor för hvarje därpå följande månad, hvarjämte meddelades,
att plats kunde för patienterna beredas i något af de under institutets
kontroll stående pensionat för ett pris af .35 å 40 kronor i månaden.
Vid sina beräkningar öfver kostnaden för lupuspatienternas
behandling vid ljusinstitut hade medicinalstyrelsen emellertid endast
tagit i betraktande de sannolika kostnaderna för patienternas vård och
underhåll i Stockholm.
Kostnaden ensamt för behandlingen vid sjukhuset S:t Göran skulle
enligt Stockholms hälsovårdsnämnds anbud i regel komma att uppgå
till 220 kronor för hvarje patient från landsorten. Därtill komme
emellertid för dessa patienter dels resekostnaderna från landsorten och
tillbaka, dels underhållskostnaden under vistelsen i Stockholm. De förstnämnda
kostnaderna eller resekostnaderna ställde sig naturligtvis högst
olika, allt eftersom patienten vore boende i närheten af eller mycket
aflägset från hufvudstaden, men torde dock, därest ett medeltal skulle
angifvas, icke behöfva beräknas till mer än 40 kronor per person efter
biljett å järnväg III klass. Beträffande underhållskostnaden syntes nog
utgifterna för bostad och kost i Stockholm icke kunna beräknas för en
lupuspatient till lägre summa än 2 kronor per dag, hvilket för en behandlingstid
af 3 månader skulle betinga en utgift af 180 kronor.
Sammanlagda kostnaden för patienternas vård skulle alltså i medeltal uppgå
till ungefär följande belopp:
Därest högsta antalet patienter, som Stockholms stads hälsovårdsnämnd
antagit kunna från främmande kommuner mottagas till ljusbehandliug
vid S:t Görans sjukhus, eller 50, årligen begagnade sig af
möjligheten att erhålla vård vid anstalten på bekostnad af allmänna
medel, skulle alltså enligt de gjorda beräkningarna årliga totalkostnaden
därför komma att belöpa sig till ungefärligen 22,000 kronor. Men dels
syntes icke rimligen kunna förutsättas, att alla de 50 patienter, som
årligen skulle kunna från landsorten mottagas till ljusbehandling, komme
att utgöras af medellösa, dels syntes, med hänsyn till det approxi
-
resa till och från behandlingsorten
bostad och kost....................................
behandling .............................................
kr. 40
» 180
» 220
kronor 440
12
Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 67.
mativt beräknade antalet befintliga lupuspatienter i landsorten, svårligen
kunna antagas, att så många sjuka, som 50 om året skulle kunna begifva
sig till hufvudstaden för att där genomgå den långvariga kuren. I
betraktande af dessa omständigheter syntes nog antalet understödssökande
kunna något reduceras och — ehuru omöjligt vore att på förhand fastslå,
huru många anmälningar från lupuspatienter skulle inkomma —
till en början beräknas till endast omkring 30 om året, vid hvilket förhållande
totalkostnaden för dessa patienters behandling och vård med
mera skulle komma att uppgå till en summa af ungefär 13,200 kronor
om året.
Enligt den princip, som af Riksdagen i dess skrifvelse uttalats
och som äfven medicinalstyrelsen af skäl, som förut angifvits, för sin
del funne riktig, borde emellertid endast en del af kostnaderna för de
medellösa lupussjukas behandling enligt Finsens metod bestridas af
statsverket, medan återstoden skulle betalas af vederbörande kommuner eller
landsting. Lämpligast och mest öfverensstämmande med föreskrifterna
i gällande förordning angående fattigvården syntes fördelningen af
kostnaderna, enligt medicinalstyrelsens åsikt, böra så ske, att staten
bestrede kostnaden för själfva behandlingen vid ljusinstitutet, under det
att vederbörande kommun eller landsting bekostade patientens resa från
och till hemorten samt underhåll under behandlingstiden. Vid sådan
fördelning af kostnaderna skulle totalutgiften för statsverket belöpa sig
till omkring 6,600 kronor och ett statsanslag, lämpligen afrundadt till
7,000 kronor årligen, antagligen vara tillräckligt för behofvet. Skulle
det efter vunnen erfarenhet befinnas, att denna anslagssumma vore för
liten, syntes icke några hinder förefiunas, att framdeles få densamma
ökad, då Riksdagen uppenbarligen ställt sig synnerligen välvillig gent
emot det väckta förslaget om statsunderstöd för medellösa lupuspatienters
behandling enligt den nya ljusmetoden.
Beträffande villkoren i öfrigt för att komma i åtnjutande af det
ifrågasatta statsunderstödet, syntes det böra föreskrifvas, att ansökan
därom jämte anmälan om patientens önskan att blifva behandlad vid
befintligt ljusinstitut borde till den myndighet, hvilken erhölle i uppdrag
att förvalta anslagsmedlen, ingifvas, åtföljd af bevis från vederbörande
fattigvårdsstyrelses ordförande, att fattigvårdsstyrelsen åtagit
sig alla kostnader för den sjukes resa från och till hemorten samt för
hans bostad och kost under den tid behandlingen varade, äfvensom af
läkares intyg rörande patientens sjukdom och hans tillstånd i öfrigt.
Af flera skäl syntes med dylik anordning medicinalstyrelsen vara bäst
ägnad att förvalta ifrågavarande anslagsmedel äfvensom att i de sär
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (>7.
13
skilda fallen besluta rörande de ingifna ansökningarna, synnerligast
som styrelsen lättast torde vara i tillfälle att på grund af läkarebetygens
innehåll bedöma patienternas behof af snar vård samt att med
vederbörande föreståndare för ljusinstitutet uppgöra om mottagande af
de anmälda understödstagarna. I så fall syntes äfven utbetalningarna
af kostnaderna för behandlingen vid ljusinstitutet böra ske direkt från
medicinalstyrelsen efter ingifven räkning från institutet, sedan densamma
granskats och befunnits i öfverensstämmelse med styrelsens beslut i
hvarje särskild!, fall och med iakttagande att kostnaden icke öfverstege
den med ljusinstitutet öfverenskomna afgiften.
Det synnerligen behjärtansvärda i det ändamål, hvarför statsunderstöd
här ifrågasättes, synes mig ligga i så öppen dag, att det ej behöfver
vidare framhållas. För öfrigt tillåter jag mig (härutinnan hänvisa
till Riksdagens skrifvelse i ämnet samt motionärernas och medicinalstyrelsens
utredning. Det torde väl ej heller råda någon tvekan om
billigheten däri, att staten i detta fall lämnar det bidrag, som kan erfordras
för ändamålets vinnande. Efter hvad som framgår af medicinalstyrelsens
kostnadsutredning, mot hvilken jag icke har någon erinran
att göra, skulle dessutom ett jämförelsevis mycket ringa statsanslag för
närvarande vara nog för att i de fall, för hvilka det beräknats komma
till användning, rädda de medellösa, som drabbats af denna särskildt
pinsamma och förödande sjukdom.
Den fördelning mellan staten, å ena, och landsting eller kommun,
å andra sidan, af kostnaderna för eu lupuspatients botande, som styrelsen
föreslagit, har äfven synts mig riktig. Därigenom komme statens
bidrag att blifva bestämdt och lika för alla, som blefve delaktiga
däraf, och de öfriga kostnaderna, som växla allt efter boningsortens
belägenhet i förhållande till anstalten, skulle såsom sig bör vidkännas
af dem, hvilka den sjukes omvårdnad åligger. Det låter emellertid
härvidlag tänka sig, att den del af kostnaderna, som icke bestredes af
statsmedel, skulle äfven i annan ordning än, såsom förutsatts, uteslutande
genom bidrag från landsting eller kommun kunna anskaffas åt
den sjuke. Äfven för sådana fall bör, enligt min åsikt, rätt till delaktighet
af statsunderstödet kunna påräknas, alltid dock under förutsättning,
att den sjuke själf är medellös.
Ehuru medicinalstyrelsen vid sina beräkningar närmast utgått från
behandlingens förläggande till ett sjukhus i Stockholm, bör naturligtvis
möjligheten att för enahanda vård jämväl å annan anstalt, där samma
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Ajd. 43 Höft. 3
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 07.
behandling förekommer, erhålla bidrag af statsmedel icke vara utesluten
mot iakttagande af de villkor därför, som nu uppställts.
De närmare bestämmelser, som erfordras rörande anslagets förvaltning
och utbetalandet af bidragen därifrån och hvilka synas mig kunna
gå i den riktning medicinalstyrelsens utlåtande angifver, torde jag
framdeles få underställa Kungl. Maj:ts pröfning.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1905 under riksstatens sjätte hufvudtitel
anvisa ett anslag af 7,000 kronor att enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t meddelar, användas till bekostande af behandling
enligt den s. k. ljusmetoden af medellösa, med sjukdomen »lupus vulgaris»
behäftade personer från landsorten, under villkor att genom bidrag
från vederbörande landsting eller kommun eller annorledes bestrides
det belopp, som erfordras för patientens resa fram och åter
mellan hemorten och den anstalt, där behandlingen äger rum, äfvensom
för hans underhåll, så länge behandlingen varar.
Denna af statsrådets öfriga närvarande ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnade, att proposition
i ämnet af den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skulle i vanlig ordning aflåtas.
Ex protocollo:
Otto Croneborg.
Stockholm, K. L. Beckmana Boktryckeri, 1904.