Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
1
N:o 44.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till förordning angående villkoren för postbefordran af
tidningar och andra periodiska skrifter; gifven Kristiania
slott den 11 mars 1904.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående villkoren för
postbefordran af tidningar och andra periodiska skrifter.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts,
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF.
Hjälmar Westring.
Bih. till Biksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. (N:o 44.)
1
2
Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
Förslag
till
Förordning
angående villkoren för postbefordran af tidningar och
andra periodiska skrifter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Hvad i denna förordning stadgas beträffande tidningar, gäller äfven
med afseende å periodiska skrifter i allmänhet.
2 §•
1 mom. För att vinna postbefordran på de villkor, som här nedan
stadgas, skall tidning vara efter anmälan af vederbörande utgifvare
införd i tidningsregister, som föres hos generalpoststyrelsen.
2 mom. Utkommer tidning i upplagor med olika pris eller olika
antal nummer eller väsentligen olika innehåll, bör hvarje sådan upplaga
vara i behörig ordning införd i tidningsregistret.
3 §.
1 mom. Tryckalster, som efter abonnemang hålles allmänheten till
hända, kan med de i detta moment angifna undantag införas i tidningsregistret,
såvida på anmälan om dess utgifvande bevis enligt tryckfrihetsförordningen
blifvit af chefen för justitiedepartementet meddeladt.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 3
1 tidningsregistret m;°i ej införas:
a) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller till väsentligaste
delen består af ett eller flera större arbeten, eller af särskilda delar af
sådana, afsedda att fortsättas från det ena numret eller häftet till det
andra, eller af kataloger eller priskuranter; samt
b) tidning, hvars benämning antingen är alldeles lika med titeln å
tidning, som redan är för annans räkning införd eller behörigen anmäld
till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer
sådan likhet, att tidningarna lätt kunna förväxlas.
Generalpoststyrelsen äger, där sådant anses nödigt, infordra profnummer
af tryckalster, som varder anmäldt till införande i tidningsregistret.
2 mom. Af statsmyndigheter utgifna, nummervis utkommande
författningssamlingar och tillkännagifvanden äfvensom Riksdagens protokoll
med därtill hörande bihang kunna i registret införas utan hinder
däraf, att de icke uppfylla de villkor, som i 1 mom. stadgas.
4 §•
1 mom. Tidning eller tidningsupplaga, af hvilken under ett kalenderår
icke utkommit något nummer, skall såsom upphörd afföras ur
registret.
2 mom. Befinnes tryckalster, som blifvit. i tidningsregistret infördt.
, sedermera i något afseende strida mot hvad i 3 § 1 mom.
stadgas, äger generalpoststyrelsen förordna, att sådant tryckalster uteslutes
ur tidningsregistret.
5 §•
1 mom. Önskar utgifvare af tidning, att denna skall hållas vederbörande
till hända efter abonnemang genom postverkets förmedling,
bör han anmäla tidningen till införande i tidningstaxa, som för hvarje
år utfärdas af generalpoststyrelsen.
Aro i taxan införda olika upplagor af en och samma tidning, anses
i fråga om abonnemang genom postverkets förmedling hvarje upplaga
såsom en särskild tidning.
2 mom. Å tidning, som utkommer mer än en gång i veckan,
medgifves icke abonnemang vid postanstalt å den ort, där tidningen
utgifves.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
6 §•
Vid abonnemang å tidning genom postverkets förmedling har
abonnenten att i förskott för den tid, hvarför abonnemanget sker, erlägga
såväl den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift, där sådan
förekommer, som ock belöpande afgift till postkassan.
7 §•
Prenumerationsafgifter för tidningsexemplar, som förskrifvits genom
postverkets förmedling, varda af postverket redovisade till vederbörande
utgifvare, sedan minst ett nummer af de sålunda förskrifna exemplaren
blifvit i behörig ordning aflämnadt till postbefordran; dock att vid
redovisning af prenumerationsmedel för tidning, hvilken, sedan den
börjat utgifvas, ännu ej har regelbundet utkommit under ett helt kalenderår
och ett omedelbart därpå följande kalenderkvartal, må, såvida
icke utgifvaren ställer säkerhet, som varder af generalpoststyrelsen
godkänd, innehållas, hvad af erlagda prenumerationsafgifter anses motsvara
återstående nummer af de genom postverket förskrifna exemplar
af tidningen.
I hvarje fall äger utgifvare emellertid icke rätt att af postverket
erhålla redovisning för influtna prenumerationsafgifter oftare än tre
gånger i hvar månad.
8 §•
1 mom. Postafgiften för tidning, som varder genom postverkets
förmedling förskrifven, utgöres af dels förskrifningsafgift och dels befordringsafgift.
2 mom. Förskrifningsafgiften utgår med:
a) 10 öre för hvarje abonnemang utan hänsyn till den tid, för
hvilken abonnemanget tages; och
b) 2 procent af den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift,
dock ej under 5 öre, allt räknadt för helt år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider.
3 mom. Befordringsafgiften beräknas för år och i förhållande
därtill för kortare abonnemangstider sålunda:
a) 12 öre för hvarje nummer i veckan, men för tidning, som utkommer
med mer än 7 nummer i veckan, 12 öre för hvart och ett af
Kunyl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44. 5
7 nummer och 6 öre för hvarje Överskjutande nummer i veckan;
skolande tidning, hvilken utkommer mindre ofta än en gång i veckan,
äfvensom de i 3 § 2 mom. omförmälda tryckalster räknas lika med
tidning, som utgifves med ett nummer i veckan, hvarjemte i fråga om
tidning, som under olika tider af året utkommer med olika antal nummer
i veckan, afgiftsberäkningen bör grundas jjå medeltalet af de sålunda
förekommande nummerantal med afdämning, där så erfordras, till
närmast högre hela tal; och
b) 6 öre för hvarje helt eller påbörjadt kilogram af tidningens
sammanlagda vikt under nästföregående helårsperiod, räknad från och
med den 1 oktober till och med den 30 september; skolande helårsvikten
för tidning, som börjat utkomma under loppet af eller efter
denna period, beräknas i förhållande till vikten af utgifna nummer af
tidningen och för ny tidning med ledning af utgifvarens uppgift om
tidningens blifvande vikt. Tidning åtföljande afgiftsfria bilagor skola
inberäknas i tidningens vikt.
4 inom. Där vid sammanläggning af de i postafgiften ingående
särskilda belopp uppkomma bråkdelar af öre, afrundas dessa uppåt till
helt öretal.
5 inom. För hvarje gång, abonnemang å tidning vid postanstalt
sker, skall beloppet af postafgiften, ehvad abonnemanget afser längre
eller kortare tid, alltid utgöra minst 20 öre för hvarje särskilt tidningsexemplar.
6 mom. Ingår öretal i den abonnemangsafgift, som abonnent har
att å postanstalt erlägga, bör detta alltid kunna jämnt delas med 5;
och skall fördenskull antingen den af utgifvaren betingade prenumerationsafgift
eller, där sådan ej förekommer, postafgiften höjas med det belopp,
som därför erfordras.
7 mom. Skulle tidning upprepade gånger utkomma med större antal
nummer i veckan, än som legat till grund för postafgiftens beräknande,
äger generalpoststyrelsen förordna om afgiftens höjande för exemplar
af tidningen, som därefter förskrifvas; och åligger i sådant fall tidningens
utgifvare eller den, till hvilken prenumerationsmedlen skola af
postverket redovisas, att för hvart exemplar af tidningen, som, efter
det förordnande om postafgiftens höjning trädt i kraft, varder aflämnadt
till postbefordran efter den lägre afgiften, erlägga ett mot skillnaden
i postafgifter svarande belopp, hvilket må vid sedermera skeende redovisning
för influtna prenumerationsmedel innehållas.
Enahanda gäller, om vikten af tidning, som ej utkommit under
den i 3 mom. b) omförmälda tidsperiod, skulle visa sig i väsentlig
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
mån öfverstiga, hvad som motsvarar den beräknade helårsvikten af
tidningen.
8 inom. Utgifvare af i tidningstaxan införd tidning vare pliktig
att till vederbörande postanstalt af hvarje utkommande nummer öfverlämna
ett fullständigt exemplar, innehållande jämväl sådana bilagor,
som i 3 mom. nämnas.
9 §•
1 mom. Vid afrinnande till postbefordran böra tidningar, som
blifvit genom postverkets förmedling förskrifna, vara vikna, hvarje
exemplar för sig, i ett format, som lämpar sig för postbehandlingen
och i hvarje fall ej må öfverskrida ett ytinnehåll af 15 kvadratdecimeter.
2 mom. Tidning, som skall befordras efter abonnemang genom
postverkets förmedling, må icke vara inbunden samt ej heller med därtill
hörande afgiftsfria bilagor öfverstiga 150 grams vikt.
Hvad sålunda föreskrifvits, äge icke tillämpning med afseende å
de i 3 § 2 mom. omförmälda tryckalster.
10 §.
1 mom. Har tryckalster blifvit af anledning, som i 4 § 2 mom.
omförmäles, uteslutet ur tidningsregistret, skall, om dessförinnan abonnemang
därå mottagits genom postverket och belöpande afgifter därför
uppburits, postbefordringen till abonnenterna under den tid, ifrågavarande
abonnemang omfatta, fortgå i enahanda ordning, som i afseende
å genom postverket förskrifna tidningar iakttages.
2 mom. Skulle tidning upphöra att vidare utgifvas, innan den
tid tilländagå^., för hvilken abonnemang därå vid postanstalt skett,
äger abonnenten att å postanstalten vid anmälan återbekomma så mycket
af den erlagda befordringsafgiften, som belöper för hvarje helt
kvartal af den efter tidningens upphörande återstående abonnemangstiden.
3 mom. För den förlust, som i öfrigt drabbar abonnent genom
upphörande af tidning, hvarå abonnemang vid postanstalt ägt rum,
ikläder sig postverket icke någon ansvarighet; åliggande det dock
vederbörande posttjänstemän att lämna abonnenten allt det biträde, som
Kunt/l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.
7
skäligen kan ifrågakomma, för att han må komma i åtnjutande af den
ersättning, som i dylikt fall möjligen kan erhållas.
11 §•
1 mom. Varda tidningsexemjflar, som blifvit i annan ordning än
genom postanstalt förskrifna, af vederbörande utgifvare till postanstalt i
den ort, där tidningen utgifves, aflämnade till postbehandling såsom
korsbandsförsändelser, må, efter anmälan af utgifvaren, postbefordringsafgiften
beräknas efter sammanlagda vikten af de på en gång till postbehandling
aflämnade försändelser; och skall i sådant fall afgiften utgöra
12 öre för hvarje vikt af ett kilogram.
Postbefordringsafgift enligt dessa grunder må, hvar gång tidningar
aflämnas till postbehandling, ej beräknas för mindre vikt än två kilogram.
Vid bokföring af vikten beräknas denna i kilogram och hektogram.
Uppkomma vid vågning delar af hektogram, afrundas dessa uppåt till
helt hektogram.
Vid afgiftens erläggande böra uppkommande delar af kilogram afjämnas
till närmast högre helt eller hälft kilogram samt bråkdelar af
öre afrundas uppåt till helt öretal.
2 mom. Där i särskilda fall Konungen finner omständigheterna
sådant föranleda, må de i 1 mom. stadgade villkor tillämpas äfven i
afseende å tidningsexemplar, som af annan än vederbörande utgifvare
aflämnas till postbehandling såsom korsbandsförsändelser.
3 mom. Den, som, i syfte att undandraga postverket inkomst,
till postbehandling enligt de här ofvan i denna paragraf stadgade
villkor aflämnar försändelser, hvilka uppenbarligen icke böra komma i
åtnjutande af sådan postbehandling, vare förfallen till böter från och
med 5 till och med 50 kronor.
4 mom. Aflämnas tidningsexemplar i annan ordning, än som i
1 mom. stadgas, till postbefordran såsom korsbandsförsändelser, skall för
hvar särskild försändelse, ehvad denna utgöres af ett eller flera exemplar
af samma eller olika tidningar, befordringsafgiften utgöra 1 öre
lör hvar vikt af 50 gram eller del af 50 gram, dock att afgiften för
hvarje försändelse ej må understiga 2 öre, om försändelsen å postanstalt
behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare fortskaffa s,
samt i andra fall 4 öre.
8
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
5 mom. I (ifrigt varda å tidningar, som aflämnas till postbefordran
såsom korsbandsförsändelser, tillämpade de bestämmelser, som
i allmänhet gälla för befordran af sistnämnda försändelser, med undantag
likväl för hvad rörande högsta vikten för hvar särskild försändelse
finnes föreskrifvet.
12 §.
1 mom. Såsom bilaga till tidning kan oinbundet tryckalster vinna
postbefordran enligt de villkor, som nedan i denna paragraf stadgas.
2 mom. Å tryckalster, hvilket är afsedt att såsom tidningsbilaga
postbefordras, skall finnas i tryck angifvet, att det utgör bilaga till den
tidning, som det åtföljer; och skall i tidningen vara infördt tillkännagifvande
därom, att bilagan åtföljer densamma.
Vid aflämnande till postbehandling bör bilaga vara inlagd i det
tidningsexemplar, till hvilket bilagan hör.
Med hvarje särskild! tidningsexemplar kunna följa flera bilagor,
dock ej mer än ett exemplar af en och samma bilaga.
3 mom. Följande bilagor skola, när de utan särskild betalning
utöfver prenumerationspriset åtfölja tidning till alla dess abonnenter,
och under villkor att de vid aflämnande till postbehandling icke hafva
ett format, som är afsevärdt större än det format, hvari hufvudnumret
aflämnas till posten, anses såsom delar af tidningen och följaktligen
utan särskild afgift med posten befordras, nämligen:
a) planscher, kartor och andra dylika bilagor, hvilka utgöra förklaring
af eller eljest tydligen hänföra sig till innehållet i den tidning,
som de åtfölja; samt
b) bihang, hvilka äro utgifna af tidningens redaktion för att utgöra
tillägg till eller fortsättning af det tidningsnummer, som de åtfölja;
dock med förbehåll att dessa bihang skola vara tryckta å samma
ort som hufvudnumret.
4 mom. I ofri ga fall bör för tryckalster, hvilka äro afsedda att
vinna postbefordran såsom bilagor till tidning, som skall med posten
försändas antingen efter förskrifning genom postanstalt eller på de
villkor, som ill § 1 mom. stadgas, till postkassan erläggas en särskild
afgift, hvilken för hvarje exemplar af sådan bilaga beräknas till
i/s öre för hvar vikt af 25 gram eller del af 25 gram; dock att, där i
särskilda fall omständigheterna sådant föranleda, generalpoststyrelsen
äger medgifva, att bilaga må jämte den tidning, till hvilken den hör,
postbefordras antingen utan särskild godtgörelse eller mot lägre post
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 9
befordringsafgift än clen, som skolat erläggas med tillämpning af hvad
sålunda blifvit stadgadt.
Där vid beräkning af afgift enligt detta moment uppkomma bråkdelar
af öre, afrundas dessa uppåt till helt öretal.
5 inom. Särskild postbefordringsafgift erlägges icke för:
a) bilagor till tidningar, hvilka postbefordras såsom korsbandsförsändelser,
enligt hvad i 11 § 4 mom. stadgas;
b) tidningsbilagor, hvilka endast afse abonnemang å den tidning,
de åtfölja;
c) sådana officiella berättelser eller meddelanden, som enligt Konungens
föreskrift med Post- och Inrikes tidningar utdelas till allmänheten.
13 §•
Där till vinnande af snabbare postbefordran så är nödigt, vare
utgifvare af tidning berättigad att å annan tid än den, då postanstalten
å utgifningsorten hålles öppen för allmänheten, därstädes till postbefordran
aflämna exemplar af tidningen; och må sådant afkunnande
under den tid af dygnet, som af Konungen bestämmes, ske utan särskild
afgift. Äger däremot aflämnandet rum å annan tid än den, som
sålunda varder bestämd, skall till postverket erläggas en särskild afgift,
hvilken, hvad angår tidning, som aflämnas sex eller flera gånger i
veckan, må utgöra, efter helt år räknadt, för ett antal af högst fem
hundra exemplar 500 kronor och för hvarje Överskjutande antal af
högst ett hundra exemplar 50 kronor, men för tidning, som aflämnas
mindre ofta än sex gånger i veckan, minskas i förhållande därtill.
Efter pröfning, huruvida och i hvad mån ett dylikt medgifvande
åt tidningsutgifvare kan medföra olägenhet för posttjänsten eller föranleda
tillökning i vederbörande postanstalts personal, äger generalpoststyrelsen
bestämma, om och på hvilka villkor befrielse från eller
nedsättning i ofvannämnda afgift kan tidningens utgifvare beviljas.
14 §.
Generalpoststyrelsen tillkommer att meddela de ordningsregler, som
för behörig tillämpning af de här ofvan gifna föreskrifter kunna finnas
erforderliga.
Hvad sålunda blifvit stadgadt, skall träda i kraft den 1 januari
1905, vid hvilken tid nådiga kungörelsen angående villkoren för tidBih.
till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 2
10
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.
liingars och tidskrifters postbefordran den 11 maj 1883 med de genom
nådiga kungörelserna den 22 maj och den 11 december 1891 däri
gjorda ändringar upphör att vara gällande; dock skall, hvad i 8 §
8 mom. föreskrifves, lända till efterrättelse från och med den 1
juli 1904, och skola äfven i öfrigt de nu meddelade bestämmelserna
redan under år 1904 tillämpas i afseende å tidningar, som därunder
varda genom postverkets förmedling förskrifna för år 1905.
För år 1905 beräknas helårsvikten i förhållande till vikten af de
nummer, som utkommit från och med den 1 juli innevarande år.
Under åren 1905, 1906 och 1907 må för tidning, som utkommit allt
sedan år 1903 eller tidigare, postafgiften icke öfverstiga dubbla beloppet
af den postbefordringsafgift, som under åren 1903 och 1904 för
tidningen uppburits; börande, därest postbefordringsafgiften under sistnämnda
tid utgått med olika belopp, det högsta af dessa läggas till
grund för beräkningen.
Då tidningsregister första gången upprättas, skall anmälan angående
införande i registret af tidning, som därförinnan utkommit, betraktas
så, som vore den gjord den dag, då uppå anmälan om tidningens utgifvande
bevis enligt tryckfrihetsförordningen blifvit af chefen för
justitiedepartementet meddeladt.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 44.
11
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Kristiania
slott den 11 mars 1904.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Palander,
Westring och
von Friesen.
l:o.
Chefen för civildepartementet statsrådet Westring anförde:
I underdånig skrifvelse den 29 april 1899 (n:r 57) har Riksdagen,
med omförmälande att vid riksdagen väckts motion därom, att rätt till
prenumeration å tidning vid postanstalt å den ort, där tidningen utgåfves,
måtte utsträckas att gälla tidningar, som utkomme högst två
gånger i veckan, vidare anfört, att i häröfver afgifvet utlåtande generalpoststyrelsen
dels uttalat den åsikt, att genom hvarje steg, hvarigenom
lokalprenumerationen utsträcktes utöfver hvad för närvarande vore
medgifvet, postverket skulle — därest i öfrigt nuvarande lagstiftningrörande
prenumeration genom postverket å inrikes tidningar och tid
-
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
skrifter bibehölles oförändrad — komma att drabbas af kostnader,
iivilka i allt högre mån skulle komma att öfverstiga de inkomster, som
kunde vara att förvänta genom samma utsträckning, dels ock vidare
yttrat, att en sådan utsträckning borde ställas i samband med en revision
af författningarna angående postverkets tidningsrörelse; och hade
generalpoststyrelsen tillika anfört, att en dylik revision komme att
blifva ett arbete af mycket grannlaga och delvis ömtålig beskaffenhet;
att vid dess utförande behörig och noggrann hänsyn måste tagas både
till postverkets samt till allmänhetens och tidningsutgifvarnes skäliga
intressen; samt att den betydelsefulla och i flera hänseenden djupt ingripande
frågan alltså för dess rätta lösning syntes kräfva, att vid
revisionens verkställande medverkan erhölles af kompetenta personer
äfven utom postverket.
I betraktande af hvad generalpoststyrelsen i sitt yttrande anfört,
hade Riksdagen funnit sig icke kunna under dåvarande förhållanden
bifalla det i ofvanberörda motion framställda förslaget. På sätt generalpoststyrelsen
framhållit, syntes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida
icke eu revision af gällande föreskrifter om postverkets tidningsrörelse
vore af behofvet påkallad. Frågan om utsträckning af
postverkets skyldighet att mottaga lokalprenumeration å vissa tidningar,
såvidt en sådan utsträckning finge anses behöflig eller önskvärd, ansåge
Riksdagen i likhet med generalpoststyrelsen böra förekomma i sammanhang
med en dylik revision.
Riksdagen har fördenskull anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga
under ompröfning, huruvida skäl kunde förefinnas att föranstalta om
en revision af gällande stadganden angående tillhandahållande af tidningar
genom postverkets försorg i det af generalpoststyrelsen angifna
syfte samt, i sådant fall, till Riksdagen inkomma med det förslag
i berörda hänseende, hvartill förhållandena kunde föranleda.
Vid underdånig föredragning den 19 maj 1899 af Riksdagens omförmälda
skrifvelse har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet,
under hvars handläggning ifrågavarande ärende vid
denna tidpunkt hörde, att för utarbetande inom departementet af
förslag till ändring i gällande stadganden angående tillhandahållande
af tidningar genom postverkets försorg tillkalla ett antal af högst sex
personer, hvilka skulle hafva att utföra detta uppdrag enligt de närmare
föreskrifter, bemälde departementschef ägde meddela.
På grund af detta bemyndigande lämnades af chefen för finansdepartementet
den 15 juni samma år åt fem för ändamålet utsedde
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 44.
kommitterade i uppdrag att inom departementet deltaga i beredningen
af otvanniimnda fråga; och inkommo bemälde kommitterade den 4 mars
1901 till civildepartementet, dit ärendet dåmera öfverflyttats, med utlåtande
och förslag i ämnet.
Sedan Kungl. Maj:t den 8 mars 1901 anbefallt generalpoststyrelsen
att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande, afgaf styrelsen den 23
november samma år det sålunda infordrade utlåtandet.
Vid underdånig anmälan af ärendet den 7 februari 1902 har Kungl.
Maj:t förordnat, att svenska tidningsutgifvareföreningen, styrelsen för
aktiebolaget svenska telegrambyrån samt publicistklubben skulle lämnas
tillfälle att — publicistklubben, sedan densamma å sin sida beredt
de inom klubben bildade särskilda pressföreningar tillfälle att till klubben
yttra sig i frågan — så fort ske kunde, inkomma med det underdåniga
yttrande i ämnet, hvartill enhvar af nämnda tre korpQrationer kunde
finna anledning.
Sedan, med begagnande af det sålunda gifna tillfället att yttra
sig i ämnet, styrelsen för svenska tidningsutgifvareföreningen den 29
maj 1902, publicistklubben den 29 maj 1903 och styrelsen för aktiebolaget
svenska telegrambyrån den 26 juni sistnämnda år, hvar för
sig, afgifvit underdånigt yttrande i frågan, anbefalldes generalpoststyrelsen
genom nådig remiss den 9 september 1903 att afgifva förnyadt
underdånigt utlåtande i anledning af hvad i de sålunda afgifna
yttrandena blifvit i ärendet anfördt; och har med anledning däraf styrelsen
den 12 december nästlidet år ånyo till Kungl. Maj:t. inkommit
med utlåtande i förevarande ärende.
Vidare är ock att omförmäla, hurusom tidningsfrågan med anledning
af en inom Första Kammaren väckt motion (n:r 26) förevarit till
behandling jämväl vid sistlidet års riksdag. I berörda motion hade
föreslagits, att Riksdagen ville besluta, att postbefordringsafgifterna
för inländska tidningar måtte från och med år 1904 utgå med de
summor, som föreslagits i generalpoststyrelsens underdåniga utlåtande
den 23 november 1901. I sitt öfver motionen afgifna betänkande (n:r
32) anförde bevillningsutskottet, bland annat, att, då ärendet vore
på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, ansåge utskottet någon åtgärd
i det af motionären angifna syfte, om än en sådan åtgärd vore af behofvet
påkallad, likväl icke för det dåvarande böra ifrågakomma; och
hemställde utskottet fördenskull, att den ifrågavarande motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Hvad utskottet sålunda hemställt blef af Riksdagen bifallet.
14
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Historik. Kommitterade hafva (sidcl. 1—48) meddelat en utförlig historik öfver
tillkomsten af de särskilda bestämmelser, som i den inrikes posttjänsten
tillförene gällt beträffande postbefordran af tidningar; och inhämtas
däraf hufvudsakligast följande.
Sedan Rikets Ständer med afseende å förslag, som inom ständerna
väckts därom, att sådana tidningar, som kunde anses bidraga till att
sprida upplysning såväl i ekonomiska som vetenskapliga ämnen, måtte
fä med posten portofritt försändas, i underdånig skrifvelse den 29 juli
1815 under anförande, att denna fråga syntes vara af den beskaffenhet,
att det berodde på Kungl. Maj:t att därom, efter sig företeende omständigheter,
i nåder förordna, uttalat den önskan, att Kungl. Maj:t vid
ansökningar om postfrihet för tidningar måtte i synnerhet fästa nådigt
afseende på sådana, som kunde vara af allmän gagnelighet samt ledande
till allmän upplysning i ofvan berörda ämnen, medgaf Kungl. Maj:t
genom nådigt bref den 15 december 1820, att alla såväl i hufvudstaden
som uti städerna i landsorterna utkommande dagblad finge med posterna
afsändas emot ett nedsatt porto, beräknadt till 1 s af hvad för bref
efter då gällande taxa betalades, med åtnjutande i öfrigt af den för
vikten fastställda moderation.
Tidnings Med anledning af framställda yrkanden på allmän postfrihet för
stämpel och tidningar beslöto Rikets Ständer, enligt underdånig skrifvelse den 18
taiearfvode. december 1823, att alla utkommande tidningar, jämte åtföljande bihang,
offentliga bulletiner likväl undantagna, borde med en särskildt därtill
inrättad röd stämpel förses, hvaremot eu allmän postfrihet blef dessa
skrifter förunnad, så att alla dagblad skulle kunna, oberoende af i förväg
lagda hinder, portofritt kringsändas till landsorterna, utan all annan
förhöjning för läsare därstädes, än det postförvaltarne tillkommande
arfvode.
I öfverensstämmelse med hvad Ständerna sålunda beslutit, meddelades
i kungl. kungörelsen angående stämpelpappersafgiften den 8
januari 1824, § 9, följande föreskrift:
»l:o. Hvarje utkommande Tidnings-Nummer, tryckt på hälft ark
eller derunder, förses med en röd Chartas-Sigillatse Stämpel till Ett
Runstyckes belopp; hvarje helt ark med en dylik till Två Runstycken;
deröfver till och med 1 Vs ark, Tre Runstycken samt så vidare:
2:o. För Tidningar åtföljande Bihang gäller samma stadgande,
äfven om det skulle utgöra mindre, än ett hälft ark, med undantag af
sådane Bulletiner som på Wår Befallning tryckas på särskildte blad
och innefatta officielle underrättelser samt åtfölja Post- och Inrikes
Tidningar^)).
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 15
Genom kungl. kungörelsen angående stämplade pappersafgiften
m. in. den 23 januari 1830 utsträcktes stämpelbeläggningen äfven till
»periodiska skrifter» och till broschyrer, som icke öfverstege fyra ark;
dock gjordes den portofria postbefordringen af dessa tryckalster beroende
åt det villkor, att något uppehåll i brefpostens ordentliga afsändande
därigenom icke förorsakades. Den befrielse från stämpling, som
redan förut varit stadgad för vissa bihang, innehållande officiella underrättelser,
skulle enligt samma kungörelse äga rum äfven för planscher,
tillhörande tidning, periodisk skrift eller broschyr, som mot stämpelafgift
ginge portofria.
Genom nådigt bref den 2 november 1833 förklarades, att med benämning
broschyr endast finge förstås en mindre tryckt afhandling,
fulländad i ett häfte; och blef genom kungl. kungörelsen den 21 november
1851 portofriheten för tidningar inskränkt till att gälla endast vid
afsändning från tryckningsorten.
Afgiften för tidningsstämpeln undergick med tiden åtskilliga jämkningar,
i det att densamma vid olika tillfällen än sänktes än åter
höjdes, till dess slutligen genom kungl. kungörelsen den 30 november
1860 föreskrifterna om tidningsstämplingen skildes från bestämmelserna
angående stämpelafgifterna i allmänhet, och afgifterna för tidningsstämpeln
bestämdes att i förhållande till tidningarnas ytinnehåll utgå
med följande belopp, nämligen: då papperets ena yta innehölle 200
kvadrat-decimaltum och därunder, 0,a öre, utöfver 200 t. o. m. 400
kvadrat-decimaltum, 0,3 öre o. s. v., så att stämpelbeloppet ökades med
0,i öre för hvarje tillökning af 200 kvadrat-decimaltum i papperets yta.
För broschyrer bestämdes högsta sammanlagda ytinnehållet till 1,200
kvadrat-decimaltum.
Förutom stämpelafgiften utgick under den tid, då grundsatsen om
tidningarnas beläggande med stämpel tillämpades, för tillhandahållande
af tidningar genom postverkets förmedling jämväl ett postförvaltarne
tillkommande särskild! arfvode. Till en början, då ännu bestyren med
tidningarna ansågos icke tillhöra den egentliga posttjänsten, var storleken
af detta arfvode beroende på särskilda aftal mellan posttjänstemännen
och tidningsutgifvarne.
När emellertid genom kungl. brefvet den 15 december 1820 tidningar
i allmänhet tillerkändes förmånen af lägre postbefordringsafgifter,
förklarades tillika — »till förekommande af de billiga klagomål, som
nog allmänt försports öfver de dryga afgifter, hvilka måste erläggas
till postförvaltarne i landsorterna för besväret med dagblads reqvisition
och utdelning» — att hvar och en postförvaltare, hvars ovillkorliga
1(5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
plikt det därefter vore att, sedan postporto för dagblad dåmera erlades,
dem emottaga, befordra och utdela i likhet med andra bref, icke finge
vid de tillfallen, då emottagande och öfverstyrande af prenumerationsmedel
å dagblad honom särskild! uppdroges, beräkna högre arfvode än
en riksdaler banko om året för hvart exemplar; och skulle det arfvode,
som sålunda blifvit stadgadt för postförvaltarne i landsorterna, till
samma belopp erläggas till postbetjäningen i Stockholm för därifrån
afgående dagblad.
Likasom stämpelafgiften undergick äfven postförvaltarearfvodet
under den följande tiden åtskilliga förändringar, till dess att genom
kungl. bref den 27 mars 1863, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 14 januari samma år
hemställt, följande taxa för arfvodets beräknande meddelades:
för tidning, som utkommer sex eller flere ggr i veckan.........
» » » utgifves fem gånger i veckan..........................
» » » » fyra » » » ...........................
» » » » tre » » » ...........................
» » » » två » » » ..........................
samt för tidning eller tidskrift, som utgifves en gång i veckan
eller mindre ofta ...........................................................................
Rdr 3: —
» 2: 50
» 2: —
» 1: 50
» 1: —
» 0: 50
Samtliga dessa afgifter gällde vid abonnemang för helt år. Vid
kortare abonnemang minskades beloppen i förhållande till abonnemangstiden.
Föreskrifterna om postförvaltarearfvodet gällde, såsom synes, endast
med afseende å tidningar, som efter abonnemang genom postförvaltares
förmedling höllos vederbörande till hända. Emellertid blefvo redan
tidigt tidningar och tidskrifter i stor omfattning med posterna försända
under korsband utan någon som helst afgift till postkassan eller till
postpersonalen, ehuruväl ett sådant expeditionssätt icke synes hafva
varit afsedt, då vid tidningsstämpelns införande stadgades, att utöfver
bevillningsstämpelafgälden de tidningar, som med post befordrades, icke
borde drabbas af någon annan afgift »än det postförvaltarne tillkommande
arfvode».
Procentvis
beräknade
postbefor
dringsafgifter.
De grunder, hvilka, enligt hvad ofvan anförts, gällde beträffande
ersättning för tidningarnas postbefordran, visade sig i längden föga
tillfredsställande.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
För postverket var det — i synnerhet sedan, i sammanhang med
medelportots införande, Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 25
oktober 1854 förklarat, att postmedlen finge uteslutande disponeras för
postverkets behof — en afsevärd olägenhet, att inkomsterna af stämpelafgifterna
icke inflöto till postkassan, utan ingingo direkt till Riksgäldskontoret.
En annan omständighet, som äfven gjorde det för postverket angeläget
att icke behöfva afstå från ersättning för tidningars postbefordran,
var den omreglering af sättet för postpersonalens aflönande, hvilken, i
enlighet med hvad Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1868
förordat, borde äga rum på det sätt, att åtminstone största delen af de
med posttjänsterna förenade sportler indroges.
Vidare anmärktes mot tidningsstämplingen:
att stämpelafgiften, hvilken egentligen utgjorde ersättning för det
porto, som förut skolat för postbefordrade tidningar erläggas, drabbade
äfven alla de exemplar af tidningarna, för hvilka någon postbefordran
icke påkallades;
att själfva beskaffenheten af tidningsstämpeln lämnade mycket ringa
skydd mot missbruk; samt
att stämplingskostnaden vore oskäligt hög i förhållande till den
inkomst, som af stämplingen tillflöte statsverket.
Generalpoststyrelsen framställde också vid upprepade tillfällen förslag
därom, att stämpelafgiften och postförvaltarearfvodet skulle afskaffas
och — i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som vore vedertaget
inom flere andra länder, där postverken öfvertagit icke allenast tidningarnas
fortskaffande, utan äfven deras distribution och uppbärande
af de för dem belöpande prenumerationsafgifter — ersättas med ett
särskild^ i viss procent af prenumerationspriset beräknadt tidningsporto.
Vid 1872 års riksdag framlades af Kungl. Maj:t i nådig proposition
den 16 februari samma år (n:r 18) ett på generalpoststyrelsens
i ämnet gjorda framställning grundadt förslag till ändrade bestämmelser
angående villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran.
Detta förslag blef, med några mindre väsentliga ändringar, af Riksdagen,
jämlikt underdånig skrifvelse den 30 april 1872 (n:r 42), bifallet; hvarefter
i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut utfärdades nådiga
kungörelsen angående villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran
den 18 oktober 1872.
Enligt denna kungörelse skulle vid prenumeration genom postverket
å tidning, som inom riket utgåfves å annan ort än där abonnenten
bodde eller vistades, af denne i förskott erläggas en särskild
Bih. till RIM, Prot. 1004. 1 Sami. 1 A/d. 20 Iläft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
postbefordringsafgift, hvilken skulle i allmänhet motsvara, för tidning,
som utkomme mer än en gång i veckan, en femtedel af prenumerationspriset
och för tidning, som utkomme endast en gång i veckan eller
mindre ofta, en tiondedel af samma pris, men ej finge för år öfverstiga
4 rdr, om tidningen utkomme oftare än två gånger i veckan och
hvarje nummers ytinnehåll, beräknadt efter papperets ena yta, icke
öfverstege 1,000 kvadratdecimaltum;
1 rdr 20 öre, om tidningen utkomme två gånger i veckan och
hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstege 1,000 kvadrattum;
60 öre, om tidningen utkomme en gång i veckan och hvarje nummers
ytinnehåll icke öfverstege 1,000 kvadrattum; eller
50 öre, om tidningen utkomme mindre ofta än en gång i veckan
och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstege 2,500 kvadrattum.
Dock borde härvid tillika iakttagas, att, för hvarje gång, prenumeration
å tidning vid postanstalt skedde, beloppet af ifrågavarande
afgift, ehvad prenumerationen afsåge längre eller kortare tid och ehvad
tidningens prenumerationspris vore högre eller lägre, alltid skulle utgöra
minst 10 öre för hvarje särskild! tidningsexemplar.
Enahanda bestämmelser skulle gälla äfven, när å postanstalt gjordes
framställning om regelbunden postbefordran af tidningar, utan att tillika
prenumeration därå -vid postanstalten skedde; och borde därvid afgiften,
som äfven i detta fall icke finge per exemplar understiga 10 öre för
hvarje gång aftal om sådan postbefordran ägde rum, erläggas vare sig
af afsändaren eller mottagaren i förskott för den tid, hvarunder det
träffade aftalet skulle vara gällande, och dess belopp, i händelse något
prenumerationspris å den ifrågavarande försändelsen ej funnes fastställdt,
beräknas efter det pris, hvartill densamma i bokhandeln försåldes.
Hvad som stadgats rörande tidningar skulle gälla äfven i afseende
å tidskrifter, nummervis utkommande författningssamlingar eller handlingar
utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v.; och skulle vid prenumeration
genom postanstalt iakttagas, att Svensk författningssamling
och Riksdagens protokoll med därtill hörande bihang samt länsstyrelsernas
tryckta kungörelser, i fråga om befordringsafgiftens belopp,
alltid, utan afseende vare sig å det antal nummer, som i hvarje vecka
utgåfves, eller å ytinnehållet, skulle hänföras till den klass af försändelser,
för hvilken nämnda afgift vore bestämd till en tiondedel af
prenumerationspriset, men ej finge för år öfverstiga 60 öre.
Tillämpningen af de nya bestämmelserna medförde å ena sidan en
betydande ökning i postverkets tidningsrörelse och å andra sidan en
däremot svarande minskning i antalet korsbandsförsändelser, utvisande
19
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.
att postverket efter den nya ordningens införande mera än tillförene
togs i anspråk för att förmedla prenumeration å tidningar och tidskrifter.
De ekonomiska verkningarna af den växande postprenumerationen å
tidningar in. m. visade sig emellertid snart nog vara för postverket allt
annat än fördelaktiga. Generalpoststyrelsen såg sig i följd däraf redan
år 1875 nödsakad att i underdånig skrifvelse den 29 oktober samma
år väcka förslag om ändring i villkoren för tidningars postbefordran.
Enligt styrelsens åsikt både erfarenheten ådagalagt, att handläggningen
af de till tidningsrörelsen hörande göromål kräfde ett större
antal arbetskrafter, än att utgifterna för desammas anskaffande och för
själfva transporten af tidningar m. m. skulle kunna anses till fullo ersatta
af uppbörden i tidningsporto. Framför allt vållades postverket en
betydlig ökning i göromål därigenom, att med gällande bestämmelser
det visat sig nödvändigt att medgifva flera särskilda behandlingssätt
och till en del äfven särskilda bokföringssätt för tidningar, som blefvo
på olika sätt rekvirerade. Förutom postprenumeration i vanlig ordning,
hade nämligen för tidningar, som icke genom sådan prenumeration förskrefvos,
införts dels rekvisition på grund af en utaf vederbörande tidningsutgifvare
utfärdad prenumerations- eller prisskillnadssedel, dels ock
rätt för utgifvare att mot aflämnande af särskilda reversal i förväg
erlägga postbefordringsafgifterna för tidningsexemplar, som skulle med
posten fortskaffas.
Då ökade inkomster för tidningarnas postbefordran icke syntes
kunna beredas postverket, återstod, enligt generalpoststyrelsens mening,
för att betäcka skillnaden mellan inkomster och utgifter för ifrågavarande
del af poströrelsen endast att söka åstadkomma någon minskning
i utgifterna; och ansåg generalpoststyrelsen i detta hänseende, att ifrågavarande
ändamål skulle ernås genom en inskränkning i antalet olika
postförsändningssätt, som finge för tidningarna användas, med däraf
beroende minskning i den arbetsstyrka, som för tidningarnas postbehandling
behöfde anlitas.
Om med skäl kunde antagas, att allmänhetens behof af en lätt
tillgång till utkommande tidningar, i hvad på postverket ankomme,
vore fullt tillgodosedt därigenom, att tidningar, å hvilka prenumeration
verkställdes vid postanstalterna, blefve af dessa mot den då stadgade
afgiften abonnenterna tillhandahållna, så syntes det generalpoststyrelsen,
som om äfven utgifvares intresse i att på rimliga villkor kunna till
orterna sprida tidningsexemplar, hvilka antingen borde genom särskildt
antagna ombud försäljas eller vore afsedda att kostnadsfritt vissa personer
tilldelas, kunde i all skälig mån tillgodoses genom stadgande af
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
ett billigt porto för tidningar, som, utan att vara genom postverket
förskrifna, aflämnades till befordran med posterna. Därigenom att en
sådan anordning skulle medföra en betydlig förenkling i postbehandlingen
af alla exemplar af tidningar, å hvilka ej prenumeration i vanlig
ordning verkställdes å postanstalterna, måste enligt styrelsens mening
också arbetet med denna del af posttrafiken i betydlig mån förminskas;
hvilket åter borde möjliggöra en nedsättning i utgifterna för aflönande
af de extra biträden, som för tidningarnas postbefordran användes å
postanstalterna.
Det porto, som sålunda borde fastställas för tidningar m. in., hvilka,
utan att prenumeration vid postanstalt ägt rum, skulle försändas under
band, ansåg generalpoststyrelsen böra utgå med ett öre för hvar vikt
af 10 ort1) eller Överskjutande del däraf, dock så att icke i något fall
afgiften för en särskild försändelse finge understiga tre öre. I öfrigt
skulle å tidningar m. m., som på ifrågavarande sätt med post fortskaffades,
tillämpas de bestämmelser, som i allmänhet gällde för befordran af försändelser
under band.
Med gillande af generalpoststyrelsens framställning aflät Kungl.
Maj:t den 31 januari 1876 till Riksdagen nådig proposition (n:r 24) om
ändring i 1872 års kungörelse i öfverensstämmelse med hvad styrelsen
föreslagit; och blef denna proposition jämlikt underdånig skrifvelse den
11 därpå följande maj (n:r 65) af Riksdagen bifallen.
I sistnämnda skrifvelse anföres, bland annat, att det visserligen
synts Riksdagen tvifvelaktigt, huruvida, därest afgiften för tidningarnas
försändande under korsband sattes så lågt, som af Kungl. Maj:t
föreslagits, vinsten af den enklare och mera likformiga anordning beträffande
tidningarnas spridning, som förslaget innebure, och därigenom
besparadt arbete inom postanstalterna i någon nämnvärdare mån kunde
utjämna missförhållandet mellan postverkets inkomster och utgifter i
det hela för tidningsförsändelserna; men då Riksdagen erfarit, att bestämmandet
af en högre afgift än den föreslagna icke utan skäl befarades
skola leda därhän, att tidningsförsändelserna komme att än mera
än dittills betingas genom prenumeration å postanstalterna, och detta
dittills såsom normalt betraktade sätt för tidningsförsändelser, efter
hvad vidare upplyst blifvit, ingalunda skulle lända till lättnad för arbetet
inom postverket, utan fastmera öka både arbetet och kostnaderna,
samt tidningarnas korsbandsförsändelse, om ock efter den föreslagna
afgiften lämnande ringa godtgörelse för besvär och transportkostnader,
'') Motsvarar 42.50 7 6 gram.
21
Kungl. Muy.ts Nåd. Proposition N:o 44.
likväl skulle varu det ur synpunkten af postverkets fördel mest önskvärda,
hade Riksdagen funnit sig icke böra äfventyra att med afvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag fatta något beslut, genom hvars möjliga inverkan
det dåvarande förhållandet, i stället att förbättras, blefve för
postverket och dess utveckling än mera ogynnsamt.
Hvad sålunda beslutats blef af Kungl. Maj:t kungjordt i nådiga
kungörelsen den 3 oktober 1876, hvarigenom — med upphäfvande
af omförmälda i 1872 års kungörelse meddelade föreskrift angående
postbefordran af tidningar, å livilka icke prenumeration vid postanstalt
ägt rum — för korsbandsförsändelser, innehållande exemplar af tidningar
och tidskrifter, som icke blifvit genom postverket förskrifna
stadgades ofvannämnda särskilda porto, af ett öre per 10 ort, dock ej
under 3 öre per försändelse.
»Sedan generalpoststyrelsen, med afseende bl. a. å metersystemets
införande vid postverket, genom nådigt bref den 22 november 1877
fått sig anbefalldt att uppgöra förslag till den förändring af portosatserna
för korsbandsförsändelser, som kunde anses nödig för att utan någon
postverkets förlust bringa viktsatserna i gram för dessa försändelser i
öfverensstämmelse med motsvarande viktsatser i det internationella portosystemet,
och att därvid tillika tillse, huruvida, i hvad mån och under
livilka villkor någon tillökning i postverkets inkomster kunde vinnas
genom en lämplig förhöjning af portot för korsbandsförsändelser, särskild!
för de posttrafiken företrädesvis betungande tidningarna, samt
styrelsen till Kungl. Maj.-t inkommit med underdånigt utlåtande i ämnet,
behagade Kungl. Maj:t, vid underdånig föredragning däraf den
15 mars 1878, anbefalla generalpoststyrelsen att, bl. a., inkomma med
utredning, huru — under förutsättning att korsbandsportot för tidningar
m. m. blefve bestämdt antingen till 2 öre pr 50 gram eller till 4 öre
pr 100 gram, med miuimiafgift i båda fallen af 4 öre för hvarje försändelse
— då gällande bestämmelser i afseende å postbefordringsafgiften
för tidningar m. m., å hvilka genom postverket prenumererades, borde
förändras för att förekomma att, vid en dylik tillökning i korsbandsportot,
det för postverket bekvämare försändningssättet under band
komme i mindre grad, än hvad dittills varit fallet, att för befordran af
tidningar anlitas.
Med anledning däraf afgaf generalpoststyrelsen den 7 oktober 1878
underdånigt utlåtande, däri styrelsen af anförda skäl förordade, att
portot för tidningskorsband måtte bestämmas till 2 öre pr 50 gram,
med minimum af 4 öre pr försändelse, och att postbefordringsafgiften
för tidningar, å hvilka prenumeration ägt rum, måtte höjas med 25
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
procent, med ökning jämväl af det för hvarje prenumeration fastställda
minimibeloppet från 10 till 20 öre.
I enlighet med hvad sålunda af generalpoststyrelsen förordats, aflät
Kungl. Maj:t den 17 januari 1879 till Riksdagen nådig proposition
i ämnet (n:r 14), hvilken jämlikt underdånig skrifvelse den 9
april sistnämnda år (n:r 20) blef af Riksdagen bifallen; och utfärdades,
i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, af Kungl. Maj:t den 2 maj
1879 ny kungörelse angående villkoren för tidningars och tidskrifters
postbefordran.
De förändringar, som innefattades i denna kungörelse, hvilken, med
upphäfvande af nådiga kungörelserna den 18 oktober 1872 och den 3
oktober 1876, trädde i kraft med ingången af år 1880, bestodo hufvudsakligen
däruti:
att postbefordringsafgiften vid prenumeration genom postanstalt
höjdes till en fjärdedel af prenumerationspriset för tidning, som utkomme
mer än en gång i veckan, och till en åttondedel af samma pris för
andra tidningar; dock att ifrågavarande afgift ej skulle för år och i
förhållande därtill för kortare prenumerationstider öfverstiga a) 5 kronor,
b) 1 krona 50 öre och c) 75 öre för tidningar, som i hvarje vecka utkomme
resp. a) oftare än 2 gånger, b) 2 gånger eller c) 1 gång, och
hvilkas ytinnehåll icke öfverstege 90 kvadratdecimeter, samt 60 öre för
tidning, som utkomme mindre ofta än en gång i veckan och hvars ytinnehåll
icke öfverstege 220 kvadratdecimeter;
att minimibeloppet af postbefordringsafgiften fastställdes till 20
öre pr exemplar;
att för Svensk författningssamling, Riksdagens protokoll med därtill
hörande bihang samt länsstyrelsernas tryckta kungörelser afgiften
bestämdes till en åttondedel af prenumerationspriset, med ett maximum
af 75 öre per år; samt
att befordringsafgiften för tidningskorsband skulle utgöra 2 öre pr
50 gram, dock ej under 4 öre pr försändelse.
I sammanhang med utfärdandet af 1879 års kungörelse blef äfven,
i enlighet med hvad generalpoststyrelsen hemställt, genom nådigt bref
den 2 maj 1879 för tidningskorsband stadgadt undantag från gällande
bestämmelse om viss maximivikt för korsbandsförsändelser.
Ehuruväl den officiella statistikens uppgifter om postverkets tidningsrörelse
under de närmaste åren efter sistnämnda kungörelses trädande
i kraft ingalunda gifvit vid handen, att de genom samma kungörelse
stadgade högre postbefordringsafgifterna vållade någon stadigvarande
minskning i sagda rörelse, dröjde det dock icke länge, förr
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
fin inom tidningsmannakretsar framställdes klagomål däröfver, att befordringsafgifternas
förhöjning försvårade tidningarnas spridning; och
redan år 1881 uttalade sig ett i Kristianstad hållet tidningsmannamöte
för en återgång till de afgiftsbelopp, som varit gällande före utfärdandet
af 1879 års kungörelse.
Sedan underdånig framställning i enlighet med detta uttalande
blifvit å mötets vägnar gjord samt genom nådig remiss generalpoststyrelsens
utlåtande däröfver infordrats, anförde styrelsen i underdånig
skrifvelse den 16 februari 1882, bland annat, att då för det dåvarande
icke fuunes anledning antaga annat, än att postverket skulle, liksom
under åren 1879—1881 ägt rum, äfven fortfarande blifva i tillfälle att
af inflytande postuppbörd bestrida de utgifter verket tillhörde, förekomme
enligt styrelsens åsikt icke vidare några sådana omständigheter, som
år 1879 kunde hafva ansetts påkalla tidningsportots fastställande till
högre belopp än hvartill det vid stämpelafgiftens indragning blifvit
bestämdt.
Styrelsen förordade fördenskull en nedsättning af postbefordringsafgifterna
vid tidningsprenumeration i allmänhet med 20 procent, med
bibehållande af den stadgade minimiafgiften af 20 öre pr prenumeration;
hvarjämte styrelsen för tidningskorsband föreslog en afgift af 1 öre
pr 50 gram, dock ej under 4 öre för hvarje försändelse.
Då ärendet den 24 mars 1882 anmäldes inför Kungl. Maj:t i
sammanhang med frågan om aflåtande till Riksdagen af nådig proposition
angående förändring i assuransafgiften för postförsändelser med
angifvet värde, yttrade föredragande departementschefen, att, huru afsevärd
den gjorda framställningen i och för sig kunde vara, det dock
på anförda skäl syntes viktigare att åvägabringa en nedsättning i assuransafgiften
för värdeförsändelser; och då för genomförande häraf likasom
af ett Riksdagen då redan förelagdt förslag om brefbärareafgiftens
borttagande kräfdes icke obetydliga uppoffringar af postverket, hvartill
komme, att, sedan dåmera en förbättring inträdt i postverkets ekonomiska
ställning, det syntes icke längre böra uppskjutas att bereda statens
järnvägar en nöjaktigare ersättning för postförsändelsers fortskaffande,
än som dittills utgått, hemställde departementschefen, att
framställningen om nedsättning i befordringsafgifterna för tidningar och
tidskrifter måtte tills vidare få blifva hyflande; och lämnade Kungl.
Maj:t därtill sitt bifall.
Redan i senare delen af år 1882 återupptogs emellertid förenämnda
tidningsmannamötes yrkande uti eu å publicistklubbens vägnar gjord
underdånig ansökning. Sedan generalpoststyrelsen däröfver afgifvit
24
Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 44.
utlåtande, föredrogs ärendet inför Kungl. Maj:t den 6 mars 1883, därvid
föredragande departementschefen anförde, bland annat, att efter det
resultat, poströrelsen lämnat för år 1882, något tvifvel ej borde kunna
hysas därom, att icke postverket, oaktadt de dåmera genomförda förändringarna
i afseende å såväl brefbärare- som assuransafgifterna och
den tillökning i utgift, som blefve en följd af Kungl. Maj:ts den 23
juni och den 3 november 1882 fattade beslut angående förhöjd ersättning
för postbefordran å statens och enskildes järnvägar, skulle utan
olägenhet kunna bära äfven en nedsättning i befordringsafgiften för
tidningar och tidskrifter.
Med instämmande i den af generalpoststyrelsen uttalade uppfattning,
att den förhöjning, som år 1879 stadgats i postbefordringsafgiften
för tidningar och tidskrifter, till väsentlig del varit föranledd af
postverkets dåvarande betryckta ställning och behofvet att bereda detsamma
ökade inkomster, anförde departementschefen vidare, att någon
anledning att under sedermera förändrade förhållanden, då postverkets
rörelse i stället för brist lämnade betydande årliga öfverskott, fortfarande
bibehålla dessa högre befordringsafgifter, syntes ej förefinnas;
och tvekade departementschefen därföre icke att, lika med generalpoststyrelsen,
förorda en återgång till förut gällande befordringsafgifter
med bibehållande af stadgade minimiafgifter.
I öfverensstämmelse därmed afläts ock af Kungl. Maj:t den 6 mars
1883 till Riksdagen nådig proposition (n:r 35), hvari Kungl. Maj:t
föreslog Riksdagen att medgifva:
att befordringsafgiften för försändelse under band, som utgjordes
af tidning, tidskrift, författningssamling, handlingar utgifna af sällskap
eller föreningar o. s. v., hvarå ej prenumeration vid postanstalt ägt
rum, finge, ehvad försändelsen utgjordes af ett eller flera exemplar af
samma eller olika tidningar eller tidskrifter m. m., bestämmas till 1 öre
för hvar vikt af 50 gram eller Överskjutande del däraf med minimiafgift
af 4 öre för hvar särskild försändelse;
att befordringsafgiften för tidning, tidskrift och andra i §§ 1 och
2 af nådiga kungörelsen den 2 maj 1879 omförmälda trycksaker, hvarå
prenumeration vid postanstalt ägt rum, finge nedsättas sålunda, att den
i allmänhet komme att motsvara för tidning, som utgåfves mer än en
gång i veckan, en femtedel af prenumerationspriset och för tidning,
som utkomme endast en gång i veckan eller mindre ofta, en tiondedel
af samma pris, med iakttagande likväl, att afgiften icke för år och i
förhållande därtill för kortare prenumerationstider finge öfverstiga fyra
kronor, om tidningen utkomme oftare än två gånger i veckan, en krona
25
Kung!, Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.
20 öre, om tidningen utkomme två gånger i veckan, 60 öre, om tidningen
utkomme en gång i veckan, och 50 öre, om densamma utkomme
mindre ofta än en gång i veckan; allt med bibehållande af dåvarande
bestämmelser om ytinnehållet och om prenumerationsafeiftens minimibelopp;
att
den i § 1 mom. 4 af nämnda nådiga kungörelse generalpoststyrelsen
medgifna rätt att i visst fall förordna om befordringsafgiftens
förhöjande finge afse tidning, för hvilken i utfärdad taxa berörda afgift
vore upptagen till mindre än en femtedel af prenumerationspriset;
att Svensk författningssamling, Riksdagens protokoll med därtill
hörande bihang samt länsstyrelsernas tryckta kungörelser finge, utan
afseende vare sig å det antal nummer, som i hvarje vecka utgåfves,
eller å ytinnehållet, hänföras till den klass af försändelser, för hvilken
befordringsafgiften komme att utgöra en tiondedel af prenumerationspriset,
men ej finge för år öfverstiga 60 öre; samt
att de sålunda föreslagna bestämmelserna finge träda i kraft vid
1884 års början och tillämpas jämväl i afseende å tidningar och tidskrifter
för samma år, som under år 1883 vid postanstalt förskrefves.
Hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit blef, jämlikt skrifvelse den
10 april 1883 (n:r 17), af Riksdagen bifallet; och utfärdades därefter
den 11 maj samma år ännu gällande nådiga kungörelse angående
villkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran.
I denna författning hafva sedermera vidtagits de ändringar, som
föranledts dels af införande af s. k. lokalabonnemang, d. v. s. tillfälle
att verkställa prenumeration å tidning jämväl vid postanstalt å utgifningsorten,
dels ock af nedsättning i lokalportot för korsbandsförsändelser.
Sedan en af publicistklubben hos generalpoststyrelsen i slutet af
år 1883 gjord framställning om medgifvande af rätt till lokalabonnemang
blifvit af styrelsen afböjd, bland annat därför att i den närmaste
framtiden en minskning i portouppbörd syntes blifva att emotse till
följd af beslutad nedsättning i flera bland de inländska portosatserna,
fann sig styrelsen, då det efter några år visat sig, att den befarade
minskningen i postverkets inkomster ingalunda blef af den betydelse,
som styrelsen hade förutsatt, kunna i underdånig skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 23 november 1888 återupptaga frågan om medgifvande i
viss mån af lokalprenumeration.
Af anförda skäl ansåg styrelsen denna böra begränsas till endast
tidningar, som utkomme mindre ofta än en gång i veckan, och hemBih.
till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.
ställde om det tillägg till § 1 mom. 1 af nådiga kungörelsen den 11
maj 1883, att å sådan tidning prenumeration finge ske jämväl vid postanstalt
å den ort, där tidningen utgåfves.
Ärendet blef i underdånighet föredraget inför Kungl. Maj:t den 13
mars 1891, därvid till Riksdagen afläts nådig proposion (n:r 55) i enlighet
med hvad generalpoststyrelsen hemställt.
I samma proposition föreslogs af Kungl. Maj:t äfven den ändring
i portot för korsbandsförsändelser innehållande tidningar och tidskrifter,
att minsta afgiften för dylik försändelse skulle utgöra 2 öre, om försändelsen
å postanstalt behandlades utan att med post eller af landtbrefbärare
fortskaffas.
Med afseende å sistnämnda förslag inhämtas af det vid propositionen
fogade statsrådsprotokoll hufvudsakligen:
att i sammanhang med utfärdandet af nådiga kungörelsen den 21
december 1888, beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af
bref och brefkort m. m., hvarigenom, bland annat, statens postverk uttryckligen
förklarades äga uteslutande rätt att mot afgift besörja regelbunden
befordran af förseglade eller eljest tillslutna bref äfvensom af
brefkort å de särskilda inrikes orter, där postverket anordnat lokalbrefbefordran,
Kungl. Maj:t genom nådigt bref sistnämnde dag anbefallt
generalpoststyrelsen att efter verkställd utredning inkomma med
underdånigt yttrande, huruvida och i hvilken mån lindring i afgiften
för lokalbrefbefordran kunde, vare sig genom nedsättning af portoafgiften,
genom höjning af viktsatsberäkningen vid enkelt porto eller på
annat sätt, utan afsevärd olägenhet för postverket äga rum;
att uti sitt med anledning däraf den 1 mars 1889 afgifna underdåniga
utlåtande styrelsen förklarat sig af anförda skäl icke kunna
föreslå annan lindring i afgifterna för lokalkorrespondensen än nedsättning
af portoafgifterna för korsbandsförsändelser, som å postanstalt
behandlades utan att med post eller landtbrefbärare fortskaffas; därvid
styrelsen närmast afsett korsband, innehållande andra trycksaker än
tidningar och tidskrifter, således försändelser bestående af annonskort,
cirkulär, prospekt, kataloger, priskuranter in. m., för hvilka trycksaker
en nedsättning i portot beräknades komma att mer än motvägas af
det ökade antal dylika försändelser, som eu sådan nedsättning skulle
tillföra postverket; samt
att med hänsyn till önskvärdheten däraf, att taxebestämmelserna
blefve uppställda så systematiskt som möjligt, styrelsen ansett, att, om
lokalportot för andra trycksaker än tidningar och tidskrifter nedsattes
till 2 öre för hvar vikt af 50 gram eller del däraf, samma förändring
27
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
jämväl borde vidtagas i fråga om affärshandlingar och varuprof; hvarjemte
styrelsen, utan att i den för tidningar och tidskrifter utgående
afgiften af 1 öre per 50 gram ifrågasätta någon nedsättning, föreslagit,
att minimiafgiften för dylika försändelser vid lokalbefordran skulle sättas
till hälften af hvad som utgjordes vid annan befordran och sålunda
sänkas från 4 till 2 öro per försändelse.
Med afseende å den förra delen af ifrågavarande proposition väcktes
inom Riksdagen en motion, i syfte att lokalabonnemang skulle utsträckas
till alla tidningar, som utkomme högst en gång i veckan.
Jämlikt skrifvelse den 14 maj 1891 (n:r 98) biföll Riksdagen
propositionen under anförande tillika, att Riksdagen funne önskvärd!,
att tillåtelsen till lokalprenumeration jämväl utsträcktes till de s. k.
veckotidningarna. Vid sitt afstyrkande från en sådan utsträckningsyntes
generalpoststyrelsen hafva utgått från det antagande, att såväl
tidningsutgifvarne som allmänheten skulle vara angelägna om
dessa tidningars ofördröjliga befordring. Detta antagande syntes icke
vara riktigt. Af »Taxa för år 1891 å svenska tidningar och tidskrifter,
hvilka rekvireras genom kungl. postverket» framginge nämligen, att
af de till ett antal af ungefärligen 160 uppgående veckotidningarna
omkring hälften vore orttidningar, tre åttondedelar dels facktidningar,
dels religiösa eller nykterhetstidningar, dels illustrerade tidningar samt
slutligen omkring en åttondedel af blandadt innehåll.
Om man nu frånsåge orttidningarna, hvilka utan olägenhet borde
kunna afhämtas af prenumeranterna i de små samhällen, hvari de utgåfves,
och för hvilkas utgifvare och prenumeranter den ifrågasatta tilllåtelsen
knappast syntes äga sådant värde, att den komme att begagnas,
vore de öfriga veckotidningarna således af det innehåll, att de ingalunda
kunde anses som nyhetstidningar. Hvarken för utgifvare eller
allmänheten förefunnes därför något särskildt intresse att fortast möjligt
få dem utdelade. I fråga om utdelningen af dessa borde därför kunna
sägas detsamma, som generalpoststyrelsen yttrat om de tidningar, hvilka
utkomme mindre ofta än en gång i veckan, eller att på dessa publikationers
ögonblickliga utdelning icke lades samma vikt, vare sig af utgifvarne
eller af allmänheten, som i fråga om de egentliga nyhetstidningarna,
hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer vid
utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran komme att anlitas i
större utsträckning, det icke syntes möta några väsentliga svårigheter
för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdelningsturer på
ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.
Men om den ifrågavarande utsträckningen af den tidningsbefordran,
28
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.
som skedde genom posten, således icke kunde antagas medföra synnerlig
tunga för postverket, måste den däremot erkännas såväl för veckotidningarnas
utgifvare som för allmänheten äga stor betydelse. För
tidningar, som hade den mindre betydliga spridning en veckotidning i
allmänhet hade inom utgifningsorten, syntes det nämligen möta stora
svårigheter att mottaga lokalprenumeration, enär omkostnaderna för utdelningen
naturligtvis ställde sig synnerligen höga, då densamma endast
skulle äga rum i mindre antal exemplar och allenast en gång i veckan.
Följden däraf vore ock den, att tidningsutgifvaren måste afböja hemsändning,
om tidningen skulle lämnas i någon aflägsnare stadsdel, och
att den därstädes boende därför måste antingen själf genom särskilt
bud afhämta sin tidning eller afstå från den af honom åstundade prenumeration.
Man hade invändt, att den ifrågasatta utsträckningen skulle för
postverket medföra ökade utgifter. Hvad Stockholm särskildt beträffade,
hade postdirektören därstädes uppgjort en beräkning å de inkomster
och utgifter, som genom sist berörda utsträckning skulle för postverket
uppkomma. Af denna framginge, att de ökade inkomsterna skulle
uppgå till 10,034 kronor 47 öre och utgifterna till 19,002 kronor,
hvartill borde läggas kostnaderna för hyra af lokal med inredning, belysning
och uppvärmning samt för expenser. Af Eders Kungl. Maj:ts
proposition till 1891 års riksdag angående rikets tillstånd och behof
framginge emellertid, att för år 1892 postverkets inkomster blifvit, efter
afdrag af 100,000 kronor, hvarmed postverkets kassaförlag borde ökas,
beräknade till 7,700,000 kronor, samt dess utgifter till 7,250,000 kronor,
hvadan ett öfverskott skulle uppstå å 450,000 kronor. Under sådana
förhållanden syntes den ifrågavarande utgiften icke kunna betraktas
såsom synnerligen afsevärd, särskildt med hänsyn fästad därå, att postverkets
egentligaste betydelse icke vore att inbringa staten inkomster,
utan att på bästa sätt betjäna allmänheten.
Då Riksdagen emellertid icke ansett sig hafva tillgång till tillräckligt
material för att tillförlitligt kunna bedöma, huru stor tunga
och huru höga omkostnader berörda utsträckning af tillåtelse till lokalprenumeration
skulle komma att vålla postverket, hade Riksdagen icke
ansett sig böra besluta en dylik utsträckning, utan anhölle därför blott,
att det af Riksdagen på framställning af Kungl. Maj:t beslutade
medgifvande till lokalprenumeration måtte, när sådant utan särskild
eller synnerlig tunga för postverket kunde ske, utsträckas äfven till
tidning, som utkomme högst en gång i veckan.
Vid underdånig föredragning den 22 maj 1891 af Riksdagens ofvan
2!)
Kanyl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o it.
anförda skrifvelse beslöts nådig kungörelse genom hvilken förordnades,
dels att å tidning, som utkomme mindre ofta än en gång i veckan,
prenumeration finge ske jämväl vid postanstalt å den ort, där tidningen
utgåfves, dels ock att minsta afgiften för tidningskorsband skulle vid
lokalbefordran utgöra 2 öre per försändelse; hvarjämte Kungl. Maj:t
genom nådig remiss anbefallde generalpoststyrelsen att afgifva underdånigt
utlåtande öfver Riksdagens framställning i fråga om utsträckning
af medgifvandet till lokalprenumeration äfven till tidning, som
utkomme högst en gång i veckan.
Sedan styrelsen med anledning däraf den 13 november 1891 afgifva
underdånigt utlåtande och däruti anfört hufvudsakligen, att genom
eventuell utsträckning af lokalprenumerationen, på sätt föreslagits, postverket
visserligen komme att drabbas af kostnader, hvilka antagligen
icke kunde betäckas utaf de inkomster, som ansåges vara att förvänta
genom samma utsträckning; men att den därigenom uppstående förlusten
likväl icke kunde anses såsom en »synnerlig tunga» för postverket,
särskilt i betraktande af den utaf Riksdagen uttalade åsikt
rörande postverkets betydelse och användandet af de öfverskott, som
postverkets rörelse i dess helhet lämnade,
förordnades genom nådig kungörelse den 11 december 1891, att å
tidning, som utkomme högst en gång i veckan, prenumeration finge
ske jämväl vid postanstalt, där tidningen utgåfves.
De bestämmelser, som innefattas i ofvan omförmälda kungörelse
den 11 maj 1883, sådan denna lyder med de genom nådiga kungörelserna
den 22 maj 1891 och den 11 december samma år däri gjorda
tillägg och ändringar, äro af följande lydelse:
§ i
Mom.
1. önskar någon, att tidning, som inom
riket utgifves å annan ort än där han bor eller
vistas, skall honom genom postverkets försorg tillhandahållas,
och anmäler han sig för sådant ändamål
vid postanstalt till prenumeration å samma tidning,
har han därvid att i förskott för den tid, hvarför
prenumerationen sker, utöfver belöpande prenumerationspris,
till postkassan erlägga en särskild afgift
för tidningens postbefordran, hvilken afgift skall i allmänhet
motsvara: för tidning, som utkommer mer än
30
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 44.
eu gång i veckan, en femtedel af prenumerationspriset
och för tidning, som utkommer endast en gång i
veckan eller mindre ofta, en tiondedel af samma pris;
men ej må för år och i förhållande därtill för kortare
prenumeration stider öfverstiga
4 kronor, om tidningen utkommer oftare än två
gånger i veckan och hvarje nummers ytinnehåll, beräknad!
efter papperets ena yta, icke öfverstiger 90
kvadratdecimeter;
1 krona 20 öre, om tidningen utkommer två gånger
i veckan och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstiger
90 kvadratdecimeter;
60 öre, om tidningen utkommer eu gång i veckan
och hvarje nummers ytinnehåll icke öfverstiger 90
kvadratdecimeter; eller
50 öre, om tidningen utkommer mindre ofta än
en gång i veckan och hvarje nummers ytinnehåll icke
öfverstiger 220 kvadratdecimeter;
börande dock härvid tillika iakttagas, att för
hvarje gång, prenumeration å tidning vid postanstalt
sker, beloppet af ifrågavarande afgift, ehvad prenumerationen
afser längre eller kortare tid och ehvad tidningens
prenumerationspris är högre eller lägre, alltid
skall utgöra minst 20 öre för hvarje särskildt
tidningsexemplar.
Å tidning, som utkommer högst en gång i veckan,
må prenumeration ske å enahanda villkor jämväl vid
postanstalt å den ort, där tidningen utgifves. (K. kung.
den 11 dec. 1891.)
Mom. 2. Planscher, hörande till tidning, som
genom postanstalt blifvit förskrifven, varda afgiftsfritt
med posten befordrade, när de utan särskild betalning
utöfver prenumerationspriset åtfölja tidningen samt
tillkännagifvande därom i denna finnes infördt.
Enahanda förmån tillkommer under samma villkor
äfven tidningen åtföljande, af dess redaktion utgifna
bihang därtill, dock med förbehåll, beträffande bihang
till tidning, för hvilken på grund af mom. 1 nedsättning
i den mot prenumerationspriset svarande befordringsafgift
åtnjutes, att tidningens ytinnehåll, sammanlagdt
med bihangets, icke är större än som mot
-
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
svaras af den enligt åberopade moment för tidningen
beräknade postbefordringsafgift.
Mom. 3. För befordran med post af andra bilagor
till tidning än planscher och sådana bihang,
som i nästföregående moment omförmälas. erlägges
enahanda afgift, som för försändelser under band, där
icke i särskilda fall sådana omständigheter förekomma,
att generalpoststyrelsen finner samma bilagor kunna
och böra jämte den tidning, till hvilken de höra, med
post befordras antingen utan särskild godtgörelse eller
mot lägre porto än det, som med tillämpning af taxan
för försändelser under band skolat erläggas.
För sådana officiella berättelser eller meddelanden,
som enligt Kungl. Maj:ts föreskrift med Postoch
Inrikes tidningar till allmänheten utdelas, äger
postbefordringsafgift ej rum.
Mom. 4. Skulle tidning, för hvilken i taxa, som
af generalpoststyrelsen utfärdas, befordringsafgiften
blifvit upptagen till mindre än en femtedel af prenumerationspriset,
upprepade gånger utkomma med
större antal nummer eller med större ytinnehåll, äu som
jämlikt mom. 1 utgör villkor för en sådan lägre afgiftsberäkning,
äger, på anmälan härom, generalpoststyrelsen
förordna om afgiftens förhöjande vid den
prenumeration å samma tidning, som därefter verkställes;
och åligge dessutom i sådant fall tidningens
utgifvare eller den, till hvilken prenumerationsm edlen
skola af postverket redovisas, att för hvart exemplar
af tidningen, som efter det kvartal, hvarunder förordnande
om afgiftens förhöjning meddelats, blifvit
genom postanstalt förskrifvet, till postkassan erlägga
ett mot skillnaden i befordringsafgift svarande belopp,
hvilket, där så ske kan, må vid sedermera skeende
redovisning för influtna prenumerationsmedel innehållas.
§ ä.
Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt rörande
tidningar gäller äfven i afseende å tidskrifter,
nummervis utkommande författningssamlingar eller
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
handlingar, utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v.,
när prenumeration därå vid postanstalt sker; och iakttages
därvid, att Svensk författningssamling och Riksdagens
protokoll med därtill hörande bihang samt
länsstyrelsernas tryckta kungörelser, i fråga om befordringsafgiftens
belopp, alltid utan afseende vare
sig å det antal nummer, som i hvarje vecka utgifves,
eller å ytinnehållet hänföras till den klass af försändelser,
för hvilken nämnda afgift är bestämnd till en
tiondedel af prenumerationspriset, men ej må för år öfverstiga
60 öre.
§ 3-
Varder, för att såsom försändelse under band med
post befordras, till postanstalt aflämnadt exemplar af
tidning, tidskrift, författningssamling, handlingar utgifna
af sällskap eller föreningar o. s. v., hvarå ej
prenumeration vid postanstalt ägt rum, skall för hvar
särskild försändelse, ehvad denna utgöres af ett eller
flera exemplar af samma eller olika tidningar eller
tidskrifter m. m., befordringsafgiften utgöra 1 öre för
hvar vikt af 50 gram eller öfverskjutande del däraf,
dock så, att icke i något fall afgiften för en särskild
försändelse understiger 4 öre, om den med post eller
af landtbrefbärare fortskaflas, samt 2 öre, om densamma
å postanstalt behandlas utan att med post eller
af landtbrefbärare fortskaflas.
I öfrigt varda å tidningar och tidskrifter m. m.,
som på förenämnda sätt med post fortskaflas, tilllämpade
de bestämmelser, som i allmänhet gälla för
befordran af korsbandsförsändelser med undantag likväl
för hvad rörande högsta vikten för hvar särskild
försändelse finnes föreskrifvet. (K. kung. den 22 maj
1891.)
§ i
Mom.
1. Skulle tidning eller tidskrift upphöra
att vidare utgifvas, innan den tid tilländagått, för
hvilken prenumeration därå vid postanstalt skett, äger
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
prenumeranten att å postanstalten vid anmälan återbekomma
så mycket af den erlagda befordringsafgiften,
som belöper för hvarje helt kvartal af den efter
tidningens eller tidskriftens upphörande återstående
prenumerationstiden.
Mom. 2. För den förlust, som i öfrigt drabbar
prenumerant genom upphörande af tidning eller tidskrift,
hvarå prenumeration vid postanstalt skett,
ikläder sig postverket icke någon ansvarighet; åliggande
det dock vederbörande posttjänstemän att lämna
prenumeranten allt det biträde, som skäligen kan
ifrågakomma, för att han må komma i åtnjutande af
den ersättning, som i dylikt fall möjligen kan erhållas.
§ 5.
Generalpoststyrelsen tillkommer att meddela de
ordningsregler, som för behörig tillämpning af de här
ofvan gifna föreskrifter kunna Unnas erforderliga.
Såsom af föregående redogörelse inhämtas, kunna enligt nuvarande
bestämmelser i ämnet inländska tidningar och tidskrifter i den inrikes
poströrelsen vinna befordran på två väsentligen olika sätt, nämligen
antingen efter abonnemang genom postverkets förmedling eller såsom
korsbandsförsändelser med ett särskildt för ifrågavarande slag af sådana
försändelser bestämdt lägre porto.
Medan postverkets åtgöranden beträffande sistnämnda grupp af
tidningsförsändelser inskränka sig till enahanda postbehandling, som
kommer vanliga bref och korsband i allmänhet till del, innefattar däremot
postverkets förmedling af abonnemang å tidningar och andra
periodiska skrifter en hel serie af olika bestyr, genom hvilka arbetet
med dessa publikationers spridning i synnerhet utom utgifningsorterna
blifvit så godt som helt och hållet öfverflyttadt från vederbörande utgifvare
till postverket och dess olika organ. Kommitterade hafva (sidd.
52—57), med ledning hufvudsakligen af det utaf generalpoststyrelsen den
17 september 1892 utfärdade reglemente för postkontoren angående
abonnemang genom postverket å tidningar och andra periodiska skrifter,
redogjort för de åligganden, som till följd af postverkets skyldighet att
förmedla sådana abonnemang väsentligen tillkomma detta verk.
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Haft.
Abonnemang
genom postverkets
förmedling
och
afgiften därför.
5
34
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
Ur denna redogörelse tillåter jag mig här meddela följande:
»För hvarje år utarbetas inom generalpoststyrelsen taxa å de tidningar
och tidskrifter, hvilka kunna rekvireras genom postverket. Denna
taxa innehåller för hvarje tidning eller tidskrift uppgifter å publikationens
namn, utgifningsort, nummerantal (per vecka, månad eller år)
och abonnemangsafgifter, fördelade i pris hos utgifvaren och postbefordringsafgifter,
äfvensom namnet å den person, som hos generalpoststyrelsen
anmält det ifrågavarande tryckalstret till införande i taxan.»
»Tillägg till och ändringar i taxan utarbetas under årets lopp, i
den mån sådana erfordras till följd af nya tidningars tillkomst eller
genom förändrade utgifningsvillkor för redan i taxan intagna tidningar,
och kungöras i bihang till generalpoststyrelsens cirkulär.»
»De postkontor, vid hvilka abonnemang äger rum, eller genom
hvilka förskrifvas tidningar, å hvilka abonnerats vid poststation, hafva
uti ifrågavarande hänseende hufvudsakligen följande åligganden:
a) att mottaga tidningsrekvisitioner från allmänheten och tidningsförskrifningar
från vederbörande underlydande poststationer;
b) att i tidningsjournal uppdebitera erlagda abonnemangsafgifter,
innefattande icke blott den postverket tillkommande afgift (postbefordring
saf giften), utan äfven den afgift, som skall redovisas till tidningsutgifvaren
(prenumerationspriset);
c) att hos postanstalterna å de orter, där enligt taxan tidningarna
utgifvas, förskrifva de abonnerade tidningarna, för hvilket ändamål
föres en särskild tidningsförskrifningsbok, upptagande alla hos postkontoret
eller detsamma underlydande poststationer rekvirerade tidningsexemplar,
för hvilka abonnemangsterminen börjar med eller under loppet
af ett och samma år;
d) att till abonnenterna utlämna de hos postkontoret rekvirerade
tidningarna, hvilket sker antingen med ledning af anteckningarna i
förskrifningsboken eller ock efter särskildt upprättade utdelningslistor;
samt
e) att särskildt från andra postmedel i behörig ordning redovisa
de abonnemangsafgifter, som influtit ej blott vid postkontoret, utan
äfven genom vederbörande poststationer och landtbrefbärare.»
»Postkontor, hvilka skola hos vederbörande utgifvare beställa tidningar,
hafva i sådant hänseende hufvudsakligen till åliggande:
a) att mottaga och i tidningsbeställningsboken införa ankommande
tidningsförskrifningar från andra postanstalter;
b) att hos vederbörande utgifvare beställa tidningarna;
c) att med ledning af tidningsfördelningsboken, däri hvarje förskrifvande
postanstalt har sitt konto med särskilda afdelningar för hvarje
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
i orten utkommande tidning, verkställa tidningarnas fördelning, inpackning
pell afsändning till vederbörande postanstalter, såvida icke, undantagsvis,
tidningsexemplaren genom vederbörande utgifvares försorg
direkt aflämnas till järnvägspostkupé, behörigen fördelade å postanstalter
och inslagna i paket med nödiga påskrifter; samt
d) att till vederbörande utgifvare utbetala och därefter i tidningsjournalens
kredit afföra belöpande prenumerationsafgifter för beställda
tidningsexemplar.»
»Så länge på grund af tryckfrihetsförordningen, § 1 mom. 5, boktryckerier
kunnat anläggas och följaktligen tidningar utgifvas allenast
i stad eller inom ett afstånd därifrån af högst en half mil, hafva, med
ett enda undantag (Sigtuna), tidningsgöromålen vid poststationerna icke
omfattat några af de bestyr, som, enligt hvad här ofvan omförmälts,
åligga de postkontor, hvilka hafva att hos tidningsutgifvare beställa tidningar.
Däremot hafva göromålen vid de här ofvan först nämnda postkontoren
motsvarigheter vid poststationer af första och andra klass.»
»Förutom de bestyr, som sålunda i följd af postverkets förmedling
af tidningsabonnemang tillkomma de fasta postanstalterna, äro ock att
i förevarande hänseende taga i betraktande de göromål, som förorsakas
postverket genom befordringen af postabonnerade tidningar, likasom
af andra postförsändelser, från inlämningsort (= utgifningsorten) till
adressort å landsväg, å järnväg eller sjöledes samt genom tidningarnas
hembäring till abonnenterna dels å de orter, där lokalbrefbäring finnes
anordnad, dels ock i vissa fall genom landtbrefbärare. Med afseende
å postbefordringen torde böra påpekas den skillnad, som förefinnes
mellan postabonnerade tidningar och andra postförsändelser: medan
hvarje annan försändelse vid afrinnande till postbehandling skall vara
försedd med tydlig och fullständig adress samt i öfrigt i regel har det
skick, som bäst lämpar sig för postbehandlingen, kunna däremot de
postabonnerade tidningsnumren aflämnas till postbehandling direkt från
tryckeriet utan någon som hälst påskrift eller adress och i ett skick,
som klöfver åtskilliga manipulationer, för att hvarje särskildt tidningsexemplar
skall lämpligen kunna befordras till sin bestämmelse.»
Såsom äfven af kommitterade framhållits, äro de förmåner, som
genom postverkets förmedling af abonnemang sålunda erbjudas både
den tidningsläsande allmänheten och tidningsutgifvarne, ej obetydliga.
Kommitterade hafva i detta afseende påpekat, hurusom, på hvilken ort
i landet man än befunne sig, man kunde genom närmaste postanstalt
eller genom landtbrefbärare i regel förskaffa sig hvilken tidning som
helst utan stort mera besvär, än då man afsände ett bref: postverket
36 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
icke blott beställde tidningen hos vederbörande utgifvare och ombestyrde
prennmerationsmedlens utbetalande till denne, utan förmedlade
äfven sedermera de särskilda tidningsnumrens öfversändande till abonnenterna
och öfvervakade därjämte, att numren i regelbunden följd
komme dem till banda. Och hvad tidningsutgifvarne beträffade behöfde
i förevarande hänseende endast påpekas de förmåner, som bereddes dem
därigenom:
att abonnemang å tidningar kunde äga rum vid rikets alla fasta
postanstalter, äfvensom genom landtbrefbärare, under det att utgifvarne
annars varit hänvisade att för tidningarnas spridning anlita särskilda
abonnentsamlare;
att postverket insamlade prenumerationsmedlen från abonnenterna
i landets olika delar och betalade ut medlen till vederbörande utgifvare
i några få större likvider, hvarigenom desse besparades besväret att
uppbära medlen i en mängd smärre poster; samt
att tidningsnumren kunde utan vidare behandling öfverlämnas från
tryckeriet direkt till postverket, som sedan i förekommande fall ombestyrde
deras vikning, sortering, inpackning, afsändande och förseende
med adresser.
Under dessa förhållanden är det ock helt naturligt, att af de båda
olika expeditionssätt, som vid tidningars spridning genom posten ifrågakomma,
försändning efter abonnemang genom postverkets förmedling
användes i ojämförligt mycket större utsträckning än försändande under
korsband. Under år 1902, det sista år, för hvilket någon statistik öfver
poströrelsen offentliggjorts, blefvo sålunda enligt de approximativa beräkningar,
som ligga till grund för denna del af poststatistiken, 147.5
miljoner nummerexemplar af tidningar expedierade efter abonnemang
genom postverket och endast 20.5 miljoner nummerexemplar postbefordrade
utan sådant abonnemang såsom korsbandsförsändelser. Om
man vidare tager hänsyn därtill, att vid det förra expeditionssättet
hvarje nummerexemplar är att anse såsom en särskild försändelse,
medan däremot vid försändning under band flera tidningar kunna vara
sammanslagna till en enda korsbandsförsändelse, samt att antalet tidningskorsband
under nyssnämnda år utgjorde allenast 2.5 miljoner
stycken, så varder den olika betydelse för poströrelsen, som bör tillläggas
hvardera af ifrågavarande slag af försändelser, så mycket mera
i ögonen fallande.
Såsom framgår af den i det föregående lämnade redogörelsen för
gällande bestämmelser i ämnet, förefinnas äfven i afseende å grunderna
37
Kun rfl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
för postbefordringsafgifternas bestämmande en väsentlig skillnad mellan
postabonnerade tidningar och tidningskorsband. Medan nämligen för
dessa senare försändelser, likasom för postförsändelser i allmänhet,
postportot bestämmes för hvarje försändelse i förhållande till dess vikt,
beräknas däremot postverkets ersättning för befattningen med postabonnerade
tidningar i regel i förhållande till tidningarnas pris hos
vederbörande utgifvare. Kommitterade hafva (sid. 57 o. f.) påpekat,
att detta beräkningssätt hade en viss motsvarighet i beräkningen af
den afgift, som till postverket erlägges vid försändande af penningemedel
genom postanvisning. Då det för båda de nämnda arterna al
postgöromål gemensamma arbete, nämligen penningemedels inkasserande
på ett håll och utbetalande på ett annat, medförde större ansvarighet
för postverket, ju större det inkasserade och utbetalade beloppet vore,
syntes också därmed öfverensstämma, att afgiften, hvilken skulle kunna
anses såsom en postverket tillkommande provision på det ifrågavarande
beloppet, icke vore densamma vid högre belopp som vid lägre, där
postverkets ansvarighet vore mindre.
Kommitterade framhålla vidare, hurusom emellertid tidningsgöromålen
omfattade icke blott ofvannämnda bestyr, utan äfven åtskilligt
annat och framför allt de särskilda tidningsnumrens expedition, befordran
och tillhandahållande till vederbörande abonnenter. Då nu
dessa senare göromål, hvilka onekligen vore bland tidningsbestyren de
mest omfattande, närmast vore att förlikna med behandlingen af postförsändelser
i allmänhet, så följde, enligt kommitterades mening, däraf,
att vid bestämmandet af postbefordringsafgifterna för postabonnerade
tidningar icke, såsom fallet vore vid beräknande af porto för andra
postförsändelser, afgiftsbeloppen hufvudsakligen rättade sig efter omfattningen
af det arbete, som försändelserna förorsakade postverket.
Detta förhållande, som redan ur principiell synpunkt borde betecknas
såsom en oegentlighet, ledde också därtill, att postbefordringsafgifterna
för postabonnerade tidningar ingalunda drabbade olika tidningar
i skälig proportion till det arbete, som deras postbehandling
och befordran vållade postverket, och hvilket hufvudsakligast rättade
sig efter det antal nummer, hvarmed tidningarna utgåfves, och de
särskilda numrens vikt. För att åskådliggöra, huru de nuvarande postbefordringsafgifterna
vid postabonnemang verkade för olika tidningar i
förhållande till tidningarnas nummerantal och vikt, hafva kommitterade
anfört, bland andra, följande exempel:
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Tidningarnas namn.1) |
Hj O ''Zi 3 So 3 CD p OO r+; o’ 3 ZP CO* |
Helårsexemplar |
Nuvarande postbefor-dringsafgift (1898). |
||||||
Antal n:r. |
Vikt. |
Per helårs- exemplar. |
I medeltal |
I medeltal |
|||||
Hela år-gången. |
I medeltal |
||||||||
Er. |
Ö. |
Kg. |
Gram. |
Kr. |
Ö. |
Öre. |
Öro. |
||
Skånska Dagbladet ................. |
4 |
— |
356 |
15.5 |
44 |
— |
80 |
0.22 |
0.50 |
Dagens Nyheter. Stockholms- |
|||||||||
upplagan ........................... |
10 |
— |
312 |
20.i |
64 |
2 |
— |
0.64 |
1.00 |
Stockholms-Tidningen. Landsorts- |
|||||||||
upplagan ........................... |
3 |
— |
307 |
7.1 |
23 |
— |
60 |
0.20 |
0.87 |
Post- och Inrikes Tidningar...... |
15 |
— |
304 |
13.4 |
44 |
3 |
— |
0.99 |
2.25 |
Aftonbladet. Halfveckoupplogan 2) |
1 |
— |
105 |
3.o |
29 |
— |
20 |
0.19 |
0.66 |
Teknisk Tidskrift2) .................. |
10 |
— |
52 |
4.1 |
79 |
1 |
— |
1.92 |
2.43 |
Läsning för folket.................... |
1 |
— |
4 |
0.2 |
50 |
— |
20 |
5.00 |
10.00 |
*) Tidningarna äro ordnado efter antalet af utgifna nummer för år 1898.
2) Prenumerationspris och postbefordringsafgift äro i 1904 års tidningstaxa upptagna till resp. kr. 1:08
och 22 öro för Aftonbladets halfveckoupplaga och till resp. kr. 12:50 och kr. 1:25 för Teknisk Tidskrift.
Med erinran att, då nu gällande grunder för beräkningen af postbefordringsafgifterna
för postabonnerade tidningar infördes, man ansett,
att tidningarnas nummerantal och storlek vanligen funne ett uttryck i
prenumerationspriset, bvilket också fördenskull borde i allmänhet läggas
till grund för afgiftens beräknande, anföra kommitterade vidare, att
af de lämnade exemplen syntes med all tydlighet framgå, huru föga
prenumerationsprisen och följaktligen äfven postbefordringsafgifterna
för närvarande rättade sig efter tidningarnas storlek och antalet af utkommande
nummer. I samma mån som annons- och reklamväsendet
utvecklats, hade tidningsutgifvare kunnat bestämma prenumerationsprisen
utan synnerlig hänsyn vare sig till den kvantitet papper, som
användes, eller till antalet nummer. Den stora omfattning, som annonseringen
uppnått på senare tider, hade medfört, att för åtskilliga tidningsföretag
inkomsterna af prenumerationsafgifterna i själfva verket
spelade en underordnad roll i jämförelse med de summor, som inflöte
i annonsafgifter, och att följaktligen för flera tidningar prenumerationsprisen
kunnat reduceras till belopp, hvilka i förhållande till kvantiteten
af den läsning, som därför bjödes, måste betecknas såsom minimala,
samt i flera fall periodiska tryckalster kunnat utgifvas och spridas
utan någon prenumerationsafgift alls.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
39
För tidningar och tidskrifter åter, livilka på grund af de dyrare
redaktionskostnader, som betingades af deras textinnehåll, eller af
annan anledning måste hålla högre prenumerationspris, blefve ofta de
procentuella postbefordringsafgifterna orättvist betungande. De nu
gällande bestämmelserna om vissa maximibelopp, afseende att förebygga
detta missförhållande, kunde icke anses göra till fyllest. Det vore
nämligen blott ett ringa fåtal tidningar eller tidskrifter, som med stöd
af ifrågavarande föreskrifter komme i åtnjutande af nedsättning i de
postbefordringsafgifter, som skolat erläggas på grund af prenumerationsprisen.
Kommitterade hafva vidare (sidd. 60—70) undersökt beloppet af de
inkomster, som genom de nuvarande postbefordringsafgifterna för postabonnerade
tidningar tillflyta postverket, samt dessa inkomsters förhållande
dels till intäkterna på öfriga delar af postverksamheten, dels
ock till den del af postverkets utgifter, som kunde anses föranledd af
verkets befattning med tidningarna.
Då den uppbörd, som efter postverkets hufvudbok plägade i generalpoststyrelsens
årsberättelser redovisas under rubriken »postbefordringsafgifter
för tidningar och tidskrifter», innefattade postverkets inkomster
jämväl på afgifter för tidningsbilagor och för tidningars aflämnande
till postbehandling å extra tid äfvensom andra af tidningsrörelsen härflytande
intäkter, hvilka icke vore att hänföra till de på grund af
gällande bestämmelser uppburna postbefordringsafgifterna för genom
postverket förskrifna tidningar, hafva kommitterade föranstaltat en
särskild beräkning af postbefordringsafgifterna för samtliga hos vederbörande
utgifvare under år 1898 genom postverket beställda exemplar
af svenska tidningar, och har därvid sammanlagda beloppet af dessa
afgifter befunnits utgöra 425,957 kronor 94 öre.
Omfattningen af den rörelse, för hvilken inkomsterna beräknats
till nyssnämnda belopp, har äfven utgjort föremål för en särskild af
kommitterade föranstaltad undersökning, hvilken gifvit till slutresultat
(sidd. 62—63), att under år 1898 genom postverket förmedlats inalles
1,346,964 abonnemang, fördelande sig på olika abonnemangsterminer
sålunda:
helår................... |
..... 715,512, |
motsvarande 53,i |
tre kvartal....... |
30,650, |
» 2,3 |
halfår ................ |
..... 112,229, |
» 8,3 |
ett kvartal....... |
..... 384,653, |
» 28,6 |
månad................ |
..... 103,920, |
7,7 |
1,346,964 |
100,o |
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Reducerade till helårsexemplar, motsvarade ofvannämnda abonnemang
899,437 */12 årgångar; och hade dessa årgångar, enligt beräkning,
som verkställts med stöd af särskilda, af tidningsredaktionerna
lämnade uppgifter, omfattat inalles 114,331,550 nummerexemplar,
vägande med inberäknande af afgiftsfria bilagor tillsammans 3,802,106
kilogram, hvilket motsvarade i medeltal för hvarje årgång 127 nummer
om 33 gram hvardera.
Postbefordringsafgiften för hvarje nummerexemplar af postabonnerad
inrikes tidning skulle enligt de sålunda gjorda beräkningarna
hafva år 1898 i medeltal utgjort allenast 0.37 öre.
Vid den jämförelse, som med stöd af den officiella statistiken
för år 1898 af kommitterade anställts mellan tidningsrörelsen å ena
sidan och öfriga delar af postverksamheten å andra sidan i afseende å
omfattning och inkomster, har befunnits, att, medan sagda år enligt
denna statistik postbefordrats 116,2 miljoner nummerexemplar af
postabonnerade in- och utländska tidningar, inbringande sammanlagdt
465,233 kronor 38 öre, utgjorde däremot antalet inom andra branscher
af svenska postverkets rörelse behandlade försändelser 123,4 miljoner
och uppginge postverkets inkomster af sistberörda branscher till
9,845,239 kronor 91 öre. Antalet postabonnerade in- och utländska
tidningar hade alltså utgjort 48,5 procent af sammanlagda antalet postförsändelser,
men postbefordringsafgifterna för dessa tidningar hade
icke uppgått till mer än 4,5 procent af postverkets totalinkomster; och
medan af postabonnerade tidningar i medeltal 250 nummerexemplar
kunnat postbefordras för en afgift af 1 krona, hade af andra postförsändelser
endast mellan 12 och 13 stycken befordrats för enahanda
afgift.
Ett liknande förhållande hade, enligt de vid kommitterades betänkande
fogade öfversiktstabeller öfver tidningsrörelsens utveckling, ägt
rum under hela den period, 1884—1898, hvarunder de genom 1883 års
kungörelse bestämda afgifterna för postabonnemang hade tillämpats.
Enligt hvad nämnda tabeller ådagalade, ökades nämligen postverkets
inkomster af tidningsrörelsen ingalunda i en proportion, som motsvarade
själfva rörelsens tillväxt: medan antalet nummerexemplar af in- och
utländska postabonnerade tidningar vuxit från 28 miljoner år 1884 till
116.2 miljoner år 1898, eller med 315 procent, hade däremot inkomsterna
af postbefordringsafgifterna för samma tidningar endast ökats
från 214,000 kronor det förra året till 465,000 kronor det senare året,
utvisande för hela den ifrågavarande perioden en ökning af allenast
117.3 procent. I följd däraf hade också medelbeloppet af inkomsterna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
41
per nummerexemplar af samtliga såväl in- som utländska postabonnerade
tidningar sjunkit från 0,76 öre till 0,40 öre. Å andra sidan företedde
tidningsrörelsen en tillväxt, som vida öfverträffade ökningen inom poströrelsen
i öfrigt: medan antalet postabonnerade tidningar vid slutet af
förenämnda period vuxit till mer än fyra gånger motsvarande antal vid
periodens början, hade öfriga postförsändelser under samma tid endast
något mer än fördubblats.
Hvad därefter angår frågan om de kostnader, som bestyren med
postabonnerade tidningar kunna antagas förorsaka postverket, framhålla
kommitterade till en början de stora svårigheterna vid en beräkning
af dessa kostnader. Då nämligen tidningsgöromålen i regel sköttes i
sammanhang med öfriga postgöromål, i det att endast vid postkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö för handläggning af vissa tidningsbestyr
funnes inrättade särskilda tidningsexpeditioner, vore det också i
allmänhet omöjligt att på annat sätt än efter approximativ uppskattning
beräkna, huru stor del af utgifterna för postverksamheten borde anses
belöpa på tidningsrörelsen. Kommitterade hade icke trott sig kunna
med stöd af de för dem tillgängliga uppgifter verkställa en sådan uppskattning,
utan hade fördenskull i skrifvelse till generalpoststyrelsen
påkallat styrelsens medverkan i förevarande afseende.
Med anledning däraf hade generalpoststyrelsen (sidd. 66—71), efter
att hafva i ämnet hört vederbörande distriktschefer, till kommitterade
öfverlämnat en inom styrelsen verkställd beräkning, enligt hvilken postverkets
af bestyren med förmedlande af abonnemang å svenska och
utländska tidningar föranledda utgifter för år 1898 uppgått till följande
belopp i jämna tusental kronor:
A) Löner och arfvoden in. in.
Kronor
1. Personal, som användts uteslutande för
tidningsrörelsen vid postkontor och
ambulanta postanstalter.............................. 254,000
2. Annan personal vid postkontor m. m....... 269,000
3. Poststationsföreståndare ................................ 164,000
B) Uppbördsprovision å postbefordringsafgifter för
tidningar........................................................................ 15,000: —
transport 702,000: —
Kronor.
— 687,000: —
Bill. till Bifall. Prof. 1904. 1 Samt. 1 Afd. 26 Haft.
6
42
Ku)tgl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 44.
1.
2.
3.
4.
1.
o
i-/ •
3.
4.
5.
6.
C) Tidningars postbefordran.
Å järnväg.......................................................
Per ångbåt ....................................................
A landsväg...................................................
Inom postanstalts eget område .................
D) Diverse utgifter.
Förhyrande af postlägenheter m. in..........
Inventarier .........................................................
Expenser: skrifmaterialier, städning, belysning,
uppvärmning m. m.....................
Tidningstaxor......................................................
Blanketter m. m. från postverkets blaukett
förråd
..............................................................
Förpackningsföremål m. in. från postverkets
persedelförråd......................................
transport 702,000: —
Kronor. Kronor.
508.000
32.000
174.000
21.000
22,000: —
18,000: —
735,000:
21,000: —
10,000: —
7,000: —
41,000: — 119,000: —
summa kronor 1,556,000: —
Efter att hafva erinrat om de beräkningar angående postverkets
omkostnader för tidningsrörelsen, hvilka vid två föregående tillfällen
ägt rum, anföra kommitterade vidare (sid. 73), att vid kommitterades
öfverläggningar visserligen anmärkts, att kostnaderna vore på en och
annan post väl högt beräknade, men kommitterade hade trott sig så
mycket mindre böra ingå i en detaljerad granskning af den utaf
generalpoststyrelsen framlagda kostnadsberäkningen, som kommitterade
af angifna skäl ansett sig ändock icke kunna ifrågasätta en sådan höjning
i de till postverket utgående afgifterna, att inkomsterna af tidningsrörelsen
skulle kunna täcka de beräknade utgifterna för densamma,
hvartill äfven komme att omständigheter anförts, hvilka syntes kommitterade
gifva vid handen, att vissa poster af de ifrågavarande kostnaderna
blifvit snarare för lågt än för högt beräknade. Till ytterligare
stöd för den uppfattning, att de ifrågavarande kostnaderna icke blifvit
allt för högt uppskattade, hafva kommitterade slutligen redogjort för
beräkningar, som i enahanda afseende verkställts inom vissa främmande
länder (sidd. 74—76).
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44. 43
I detta sammanhang torde böra omförmälas, att ofvannämnda beräkning
af postverkets omkostnader för 1898 års tidningsrörelse utgjort
föremål för granskning af professoren vid universitetet i Uppsala in. in.
D. Davidson uti en i ll:te liäftet af »Ekonomisk Tidskrift» för år 1902
införd uppsats med titel »Postafgifterna för tidningar». Generalpoststyrelsen
bär i sitt utlåtande af den 12 sistlidne december (sidd. 6—10)
i korthet redogjort för de anmärkningar, som därvid framställts mot
den gjorda beräkningen; och inhämtas af denna redogörelse hufvudsakligast,
att, försåvidt beräkningen i fråga afsett att utröna postverkets hela
verkliga kostnad för bestyret med de genom postverkets förmedling
under år 1898 abonnerade tidningar och tidskrifter, den summa af
cirka 1 Va miljon kronor, hvilken framgått såsom beräkningens slutresultat,
vore enligt professoren Davidsons åsikt tydligen alltför låg,
då inemot halfva antalet af de under nämnda tid befordrade postförsändelser
utgjorts af tidningar, hvadan ifrågavarande kostnad borde
hafva i verkligheten uppgått till åtskilliga miljoner kronor;
att en beräkning af denna kostnad emellertid spelade en mycket
ringa roll för vinnande af utgångspunkten för bestämmande af grunderna
för postafgifterna för tidningsrörelsen, då det med hänsyn såväl
till den tankegång, som hittills genomgått lagstiftningen i förevarande
ämne, som ock till verkningarna för åtskilliga tidningar af en mera
betydande höjning i postafgifternas belopp, vore orimligt att egna någon
tanke åt möjligheten att bestämma dessa afgifter så högt, att därigenom
postverkets hela kostnad för tidningsrörelsen skulle kunna
täckas, samt en sådan höjning af de nuvarande postafgifterna äfven
ur synpunkten af postverkets egen ekonomi vore alldeles obehöflig, då
det ej innebure något offer för postverket att besörja tidningarnas
spridning för afgifter, hvilka blott inbringade den kostnadstillökning,
som tidningsrörelsen vållade postverket;
att den kostnadsberäkning, som i förevarande afseende erfordrades,
följaktligen borde afse det belopp, hvarmed postverkets kostnader ökats
i följd af dess förmedling af tidningsabonnemang, eller den kostnadsbesparing,
som postverket skulle göra, i fall det helt och hållet befriades
från detta bestyr; samt
att en granskning ur denna synpunkt af generalpoststyrelsens utgiftsberäkning
enligt professoren Davidsons mening lämnade det resultat,
att hela beloppet af den genom tidningsrörelsen förorsakade tillökningen
i postverkets utgifter å 1898 skulle hafva uppgått till 913,000 kronor,
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
däraf i personalkostnader 433,000 kronor, transportkostnader 337,000
kronor och diverse kostnader 143,000 kronor.
Generalpoststyrelsen har i sitt sistnämnda underdåniga utlåtande
(sidd. 10—13) underkastat de emot styrelsens kostnadsberäkning framställda
anmärkningar en granskning, hvilken gifvit styrelsen anledning
till det uttalande, att styrelsen ansett sig böra vidhålla den i dess föregående
utlåtande uttalade uppfattning, att den af styrelsen föranstaltade
kostnadsberäkning mycket väl kunde läggas till grund för bedömandet
af postverkets ställning uti ifrågavarande hänseende; att i själfva verket
denna beräkning, med hänsyn därtill att det endast beträffande jämförelsevis
mindre betydande poster vore möjligt att med bestämdhet
angifva den utgift, som tidningsrörelsen förorsakade postverket, ej kunde
anses i sin helhet gälla annat än den tillökning i postverkets utgifter,
som skäligen borde anses vara föranledd af tidningsrörelsen; samt att
det vore uppenbart, att den faktiska kostnaden för ombesörjandet af de
mångahanda bestyr, som af denna betydande rörelse förorsakades, måste
anslås till vida högre belopp än det, som framginge af ifrågavarande
beräkning.
Med anledning af hvad i kommitterades utlåtande anförts därom,
att de för år 1898 beräknade kostnaderna måste med visshet antagas
skola under de närmast kommande åren öfverskridas dels till följd af
inträdda dyrare tider, hvilka syntes komma att medföra icke allenast
ökade lefnadskostnader för postpersonalen och däraf betingad förböjning
i dennas aflöning utan äfven ökade kostnader för postlokaler, materiel
m. m., dels ock med hänsyn till postverkets alltjämt stigande postföringskostnader,
bar generalpoststyrelsen vidare i detta sammanhang
(sidd. 13—15) undersökt, i hvad mån den betydande tillväxt i postverkets
utgifter, som inträdt efter år 1898, kunde — äfven med frånseende af
den ökning, som under tiden ägt rum i själfva tidningsrörelsen — anses
hafva medfört stegring i utgifterna för denna rörelse; och bar styrelsen
funnit, att, äfven under antydda förutsättning, de på tidningsrörelsen år
1902 fallande andelar i postverkets nedannämnda kostnader icke kunde
uppskattas till lägre belopp än följande, nämligen;
löner och arfvoden ..........................
postbefordring å järnväg..............
» » landsväg m. m.
» sjöledes ...............
öfriga utgifter..................................
1,079,000 kr.
706.000 »
282.000 »
48,000 »
165,000 »
summa 2,280,000 kr.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
45
Toges därjämte i betraktande den under åren 181)8—1902 inträdda
tillväxten i själfva tidningsrörelsen, hvilken, enligt hvad närmare inhämtades
af en vid styrelsens ifrågavarande utlåtande fogad tabellarisk
öfversikt, uppginge till nära 27 %, skulle postverkets af tidningsrörelsen
år 1902 förorsakade utgifter enligt styrelsens uppfattning säkerligen
kunna med skäl anslås till ännu högre belopp än det förut angifva,
hvilket i medeltal pr nummerexemplar af år 1902 postabonnerade tidningar
motsvarade en kostnad af något öfver 1,50 öre pr ex., medan
enahanda kostnad för år 1898 utgjort 1,35 öre pr ex.
Hvad därefter angår förhållandet mellan postverkets inkomster
och utgifter för tidningsrörelsen, yttra kommitterade i detta afseende
följande (sid. 76 o. f.).
Äfven om sådana beräkningar, som de förut omförmälda, icke kunde
lämna annat än approximativa resultat, i det att utgifterna för en verksamhet
sådan som poströrelsen, där särskilda grenar af verksamheten
i regel grepe in i hvarandra, endast undantagsvis och med afseende på
jämförelsevis mindre betydande poster läte sig med visshet fördela på
olika rörelsegrenar, så syntes i allt fall af hvad kommitterade anfört
beträffande svenska postverkets inkomster och utgifter för tidningsrörelsen
framgå, att den ersättning, som med stöd af nu gällande bestämmelser
utginge till postverket för dess befattning med tidningsabonnemang
icke vore på långt när tillräcklig för att betäcka postverkets
af tidningsbestyren föranledda utgifter.
Visserligen syntes det kunna sättas i fråga, huruvida postverket,
som framför allt hade att tillgodose allmänhetens intressen, måste hafva
full ersättning för hvarje särskild bransch af sin rörelse, så länge denna
rörelse i sin helhet ginge med vinst. Om nämligen inkomsterna på
öfriga delar af poströrelsen lämnade betydande öfverskott, hvilka ej
komme till användning för verkets egna ändamål, kunde ur det allmännas
synpunkt icke något vara att erinra däremot, att de förmåner, som detta
verk erbjöde allmänheten, ökades genom poströrelsens utvidgande till
att omfatta nya branscher, äfven om därför skulle tagas i anspråk någon
del af berörda öfverskott. En nödvändig förutsättnig borde likväl därvid
vara, att dylika branscher icke uppnådde en sådan omfattning, att
de kunde anses inkräkta på det behöriga fullgörandet af verkets åligganden
inom väsentligare delar af dess rörelse och förorsaka sådana
utgifter, att dessa måste däraf lida men.
Tidningsabonnemang genom postverkets försorg hade, från att
ursprungligen hafva ansetts icke tillhöra den egentliga posttjänsten,
därefter kommit att inbegripas i denna och sedermera vuxit till att
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4A.
genom omfattningen och mångfalden af det därigenom föranledda arbete
utgöra en högst betydande del af poströrelsen, för hvilken omkostnaderna
i väsentlig mån måste bestridas af postverkets inkomster på
öfriga slag af försändelser; och framställde sig med afseende därå den
frågan, om ur det allmännas synpunkt det vore lämpligt att låta detta
förhållande fortfara.
Huru viktigt det för den allmänna odlingens och upplysningens
befrämjande än vore att tidningarna erhölle en lätt och billig spridning
till olika delar af landet, kunde väl svårligen bestridas, att äfven
andra branscher af postverksamheten vore af den vikt och betydelse
för samhället, att postverket skulle föga tillfredsställande fylla sin uppgift,
om det åsidosatte dessa branscher för att tillgodose tidningarnas
intressen. Särskildt måste det ju anses såsom hufvuduppgiften för post\rerkets
rörelse att med största möjliga snabbhet och säkerhet befordra
bref och brefkort, de försändelser, till hvilkas befordran mot afgift postverket
fått xiteslutande rätt sig tillförsäkrad. Skulle de inkomster, som
härflöte af sistnämnda försändelsers postbefordran, fortfarande till så
betydlig del tagas i anspråk för täckandet af den förlust, som för postverket
uppstode på dess tidningsrörelse, kunde detta förhållande icke
undgå att i längden verka i hög grad hämmande på berörda hufvuddelar
af poströrelsen och därigenom äfven på utvecklingen af denna
rörelse i dess helhet.
Ändring därutinnan kunde enligt kommitterades mening åstadkommas
dels genom att minska utgifterna för tidningsrörelsen och dels
genom att öka inkomsterna af densamma.
I det förra hänseendet hade kommitterade till en början tagit under
öfvervägande frågan, huruvida postverkets nuvarande befattning med
tidningsabonnemang borde helt och hållet upphöra.
Förslag i sådant syfte hade, enligt hvad kommitterade inhämtat,
blifvit af postmän framställda och äfven utgjort föremål för behandling
såväl vid sammanträde af postdirektörerna och postinspektörerna i riket
som inom generalpoststyrelsen. Emellertid hade berörda förslag icke
föranledt till vidare åtgärd från vederbörandes sida.
Kommitterade, som funnit angeläget att få kännedom om de åsikter
och önskningar, hvilka i afseende å postverkets tidningsrörelse gjorde
sig gällande bland tidningsutgifvarne i olika delar af landet, hade fördenskull
lämnat de för kommitterade kända korporationer af tidningsmän
tillfälle att yttra sig i ämnet. Af de med anledning häraf till
kommitterade afgifna yttranden, för hvilka kommitterade redogjort å sidd.
78—79, framginge med all tydlighet, att inom tidningsmannakretsar
47
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
allmänt rådde den önskan, att postverket skulle fortfarande förmedla
tidningsabonnemang.
För egen del ansåge kommitterade det ligga lika mycket i allmänhetens
som i tidningsntgifvarnes intresse, att postverket fortfarande
genom att förmedla abonnemang å tidningar bidroge till dessas spridning.
Genom ifrågavarande del af postverkets verksamhet bereddes afsevärda
fördelar åt både den tidningsläsande allmänheten och tidningsutgifvarne.
Skulle postverket nu undandraga sig därmed förenade bestyr, så skulle
enligt kommitterades mening säkerligen däraf följa betydliga olägenheter
för en stor del af landets invånare och ansåge kommitterade fördenskull,
att abonnemang å tidningar borde fortfarande såsom hittills
få äga rum genom postverkets förmedling.
Då kommitterade sålunda funnit sig icke böra ifrågasätta någon
ändring i postverkets nuvarande åliggande att mottaga abonnemang å
tidningar, hafva kommitterade vidare undersökt, huruvida och på hvad
sätt postverkets utgifter för tidningsbestyrens bestridande skulle kunna
nedbringas. Någon nedsättning i dessa utgifter kunde enligt kommitterades
uppfattning icke åvägabringas, med mindre omfattningen af
tidningsgöromålen minskades, hvilket åter kunde ske dels genom att
låta tidningsutgifvarne själfva ombesörja en del af de göromål, som i
förevarande afseende nu bestredes af postverket, och dels genom att
underlätta tidningarnas försändning utan postabonnemang, hvarigenom
antalet af de genom postverket förskrifna tidningar skulle kunna minskas.
De förslag, som kommitterade i nämnda båda afseenden framlagt,
syntes emellertid icke kunna inom den närmare framtiden i någon
högre grad bidraga att täcka den förefintliga bristen å postverkets
tidningsrörelse. Detta önskemål kunde sålunda icke vinnas, med mindre
inkomsterna för denna rörelse ökades, därigenom att. postbefordringsafgift.
erna för de postabonnerade tidningarna höjdes.
Nödvändigheten däraf hade äfven framhållits i ofvanberörda till
kommitterade afgifna yttranden. Sålunda hade svenska tidningsutgifvareföreningen
uttalat, att postverket borde hafva full rätt att ställa
sina taxor så, att de både skyddade mot förlust och lämnade tillräcklig
ersättning för de verkliga kostnaderna för ifrågavarande rörelse, hvilket
uttalande biträdts af nordsvenska tidningsmannaföreningen; och publicistklubben
hade ansett, att en ordning, som mera tillgodosåge postverkets
ekonomiska intressen än den nuvarande vore af behofvet påkallad.
Då emellertid, såsom i det föregående blifvit omförmäldt, själfva
den grund, efter hvilken de nuvarande afgifterna beräknades, medförde,
48
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 44.
att dessa afgifter drabbade olika tidningar mycket ojämnt i förhållande
till det arbete och följaktligen äfven de kostnader, tidningarna förorsakade
postverket, borde, enligt kommitterades åsikt, en annan grund
stadgas för afgiftsberäkningen, så att befordringsafgifterna mera rättvist
fördelade sig på olika tidningar.
Äfven därutinnan hade kommitterade, såsom närmare framgår af
de utaf kommitterade (sidd. 80—82) återgifna uttalanden i ämnet, funnit
stöd hos de tidningsmannakorporationer, hvilka därom yttrat sig. Från
tidningsmannahåll hade äfven framställts förslag rörande de grunder,
efter hvilka de ifrågavarande afgifterna borde beräknas; innefattande
berörda förslag, att postbefordringsafgiften skulle sammansättas af:
a) en grundafgift, utgående med lika belopp för hvarje abonnemangstermin;
b)
eu nummerafgift, beräknad för antal utgifna nummer i veckan;
samt
c) en viktafgift, beräknad per kilogram af hel årgång.
Då detta förslag grundade sig på de principer för afgiftsberäkningen,
som föreslagits i en till tyska riksdagen den 6 februari 1899
aflåten proposition, hafva kommitterade (sidd. 82—86) redogjort för
tidnings frågans behandling och utgång i Tyskland.
Med hänvisning i öfrig! till denna redogörelse, tillåter jag mig ur
densamma anföra följande.
Sedan i berörda proposition föreslagits, bland annat, att postbefordringsafgiften
skulle sammansättas af följande belopp: a) 10 pf. (8,9 öre) för
hvarje abonnemangsperiod utan hänsyn till dess längd, b) 15 pf. (13,4 öre)
årligen för tidningar, som utkomme med högst ett nummer i veckan,
med tillägg af 15 pf. för hvarje ytterligare nummer i veckan, och c)
10 pf. årligen för hvart kilogram af tidningens årsvikt, approximativt
beräknad; att minsta afgiften skulle utgöra 40 pf. årligen för hvarje
tidning; samt att tidningsutgifvare, som själf ombesörjde tidningarnas
förpackning, skulle äga rätt till godtgörelse därför efter 5 pf. (4,5 öre)
för hvarje fullt eller påbörjadt 100-tal af sålunda behandlade tidningar;
blef förslaget den 21 november 1899 af tyska riksdagen antaget med
följande ändringar:
l:o) den under a) föreslagna afgift bestämdes att skola utgå med
2 pf. (1,8 öre) för hvar månad af abonnemangstiden;
2:o) med afseende å den afgift, som föreslagits under c), bestämdes,
att från denna afgift skulle för hvarje tidning undantagas en frivikt
af 1 kilogram årligen för hvarje nummer i veckan;
3: o) helårs vikten skulle beräknas för hvarje kalenderår efter den
Kung!. Maj.ts NM. Proposition N:o 44.
49
faktiska vikten af de tidningsnummer, som utkommit under nästföregående
finansår ('' i—:il/»), hvaremot för nya tidningar vikten borde
beräknas kvartalsvis efter utkomna nummer; och skulle tidningsutgifvarne
förpliktas att till vederbörande postanstalt afkunna ett fullständigt
normalexemplar af hvarje utkommande nummer; hvarjämte
4:o) utgifvarne skulle äga rätt att efter ansökan skälfva ombesörja
förpackningen, utan att därför tillgodonjuta någon godtgörelse.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda beslutits, hade den 20 december
1899 utfärdats lag i ämnet, hvilken trädt i kraft den 1 ianuari
1901.
Äfven kommitterade hade funnit sig böra beakta den princip, som
legat till grund för såväl det af tyska förbundsrådet framlagda förslaget
som de af tyska riksdagen fattade besluten i ämnet, nämligen att vid
bestämmande af postafgifterna för tidningar, som förskrifvas genom
postverkets försorg, hänsyn borde företrädesvis tagas till det arbete
och de omkostnader, som genom tidningsabonnemangen förorsakades
postverket. Och då ifrågavarande arbete lämpligen kunde fördelas i
göromål, som afsåge dels tidningarnas förskrifning hos vederbörande
utgifvare och dels deras försändande och tillhandahållande åt abonnenterna,
hade kommitterade ansett, att den till postverket utgående
afgiften för postabonnerad tidning borde sammansättas af dels en förskrifning
saf gift och dels en befordringsafgift.
Hvad angår beloppen af dessa båda afgifter, hvilka skulle tillsammans
utgöra postafgiften för tidning, som blefve genom postverkets
förmedling förskrifven, hafva kommitterade föreslagit (§ 8 mom. 2 och 3),
att förskrifningsafgiften skulle utgå med:
a) 10 öre för hvarje abonnemang utan hänsyn till den tid, för
hvilken abonnemanget toges; och
b) 2 procent af den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift,
dock ej under 5 öre, allt räknadt för helt år och i förhållande därtill
för kortare abonnemangstider; samt
att befordringsafgiften skulle beräknas för år och i förhållande
därtill för kortare abonnemangstider sålunda:
a) 12 öre för hvarje nummer i veckan, men för tidning, som utkomme
med mer än 7 nummer i veckan, 12 öre för hvart och ett af
7 nummer och G öre för hvarje Överskjutande nummer i veckan; med
föreskrift tillika, att tidning, hvilken utkonnne mindre ofta än en gång
i veckan, skulle räknas lika med tidning, som utgåfves med ett nummer
i veckan, samt att i fråga om tidning, som under olika tider af året
utkomme med olika antal nummer i veckan, afgiftsberäkningen borde
Bill. till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft, 7
50 Kungl. Maj.is Nåd.; Proposition N:o 44.
grundas på medeltalet af de sålunda förekommande nummerantal med
afjämning, där så erfordrades, till närmast högre hela tal; och
b) 6 öre för hvarje helt eller påbörjadt kilogram af tidningens
sammanlagda vikt — med inberäknande af tidningen åtföljande afgiftsfria
bilagor — under nästföregående helårsperiod, räknad från och med den 1
oktober till och med den 30 september; och skulle helårsvikten för
tidning, som börjat utkomma under loppet af eller efter denna period,
beräknas i förhållande till vikten af utgifna nummer af tidningen och
för ny tidning med ledning af utgifvarens uppgift om tidningens blifvande
vikt.
Kommitterade hafva till stöd för detta förslag hufvudsakligen anfört
följande (sidd. 86—94).
Hvad först angår förskrifningsafgiften, hade kommitterade — med
afvikande, af anförda skäl, från de grunder, som blifvit inom tyska
postverket fastställda för enahanda afgifts beräknande — ansett, att,
då bestyren med bokföring af gjorda abonnemang och tidningsexemplarens
beställande hos vederbörande vore hufvudsakligen enahanda vid
alla abonnemang, en viss för alla tidningar lika afgift, som kunde anses
utgöra ersättning för dessa bestyr, borde ingå i förskrifningsafgiften; samt
att därjämte, i öfverensstämmelse med det häfdvunna beräkningssättet
och i enlighet med hvad som ägde rum i vissa andra länder, någon
hänsyn borde vid denna afgifts bestämmande tagas jämväl till tidningarnas
pris hos vederbörande utgifvare, för att därigenom dels
underlätta öfvergången från de nuvarande, uteslutande efter prenumerationspriset
beräknade postbefordringsafgifterna, dels ock bereda postverket
en provision för dess redovisning af uppburna prenumerationsmedel.
Den förra af de sålunda i den föreslagna förskrifningsafgiften ingående
delar hade kommitterade ansett böra bestämmas till 10 öre per
abonnemang, emedan en högre afgift skulle komma att öfver höfvan
betunga de kortare abonnemangen och ett lägre belopp syntes icke
kunna bereda postverket skälig godtgörelse för de göromål, som kräfdes
för tidningarnas förskrifning.
Den procentvis beräknade delen af förskrifningsafgiften åter hade
kommitterade icke trott sig böra sätta högre än till 2 procent af vederbörande
tidnings pris hos utgifvaren, för att undvika de olägenheter,
som härrört från de nuvarande procentuella afgifterna; och då det
borde väsentligen underlätta uträknandet af postafgiften för kortare
abonnemangstider, om prenumerationspriset för dessa städse Unge beräknas
i förhållande till priset för helår, samt någon afsevärd minsk
-
Kuiujl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
51
ning i inkomsten af ifrågavarande afgift icke kundo därigenom uppkomma,
hade kommitterade ansett, att vid den procentuella afgiftsandelens
fastställande tidningens prenumerationspris för lielår bordo
läggas till grund för beräkningen iifven i de fall, då priset för kortare
abonnemangsperiod vore högre, än som svarade emot helårspriset. Därjämte,
och på det att någon ej alltför obetydlig redovisningsafgift
måtte tillfalla postverket äfven för de tidningar, hvilka hade mycket
låga prenumerationspris eller för hvilka utgifvarne ej betingat sig någon
afgift, hade kommitterade ansett, att för den ifrågavarande delen af
förskrifningsafgiften borde stadgas ett minimibelopp af 5 öre för år
räkna dt.
Hvad vidare beträffar den af kommitterade föreslagna befordringsafgiften,
hvilken skulle afse att bereda postverket godtgörelse för dess
bestyr med tidningarnas försändande och tillhandahållande till vederbörande
adressater, hade kommitterade ansett, att, då omfattningen af
dessa bestyr hufvudsakligen berodde af tidningarnas nummerantal och
vikt, ifrågavarande afgift också borde bestämmas med hänsyn till dessa
båda faktorer; och då det af anförda skäl synts mindre lämpligt att,
såsom i en del länder ägde rum, bestämma afgiften till visst belopp för
hvarje nummer, som ej öfverskrede en viss vikt, hade kommitterade
ansett sig böra föreslå den ifrågavarande afgiftens uppdelande i en
nummeratgift, utgående med visst belopp för hvarje nummer i veckan,
och en viktafgift, beräknad per kilogram af sammanlagda vikten utaf
en hel årgång.
Hvad särskildt angår nummerafgiften, hafva kommitterade vidare
hufvudsakligen anfört, att, då af tidningar, som utkomme med mer än ett
nummer om dagen, de för samma dag utgifna särskilda numren vid
många postanstalter komme att sammanslås och på en gång hållas vederbörande
abonnenter till hända, nummerafgiften för tidning, som utgåfves
mer än 7 gånger i veckan, borde för hvart och ett af de veckonummer,
som af tidningen utkomme utöfver 7 i veckan, nedsättas till hälften
af hvad eljest blefve stadgadt. A andra sidan hade kommitterade ansett
skäligt, att för tidningar, som utkomme mindre ofta än eu gång
i veckan, ändock beräknades nummerafgift såsom för ett nummer i
veckan; och syntes samma beräkningsgrund böra följas i afseende å
Riksdagens protokoll, författningssamlingar, kungörelser och dylika publikationer,
hvilka utkomme med ett obestämdt antal nummer. Skulle
en tidning under olika delar af året icke utkomma med samma antal
nummer i veckan, borde till undvikande af en invecklad afgiftsberäkning
efter olika grunder för särskilda abonnemangsterminer, till grund
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
för den ifrågavarande afgiftens bestämmande läggas medeltalet af de
under året förekommande olika antal nummer i veckan.
Hvad beträffar viktafgiften, hade kommitterade tänkt sig, att för
ny tidning, af hvilken icke något nummer utkommit, vederbörande utgifvares
egen uppgift angående tidningens blifvande vikt borde tillsvidare
läggas till grund för afgiftsberäkningen, samt att, om afgiften
sedermera visade sig i väsentlig mån understiga det verkliga förhållandet,
beloppet däraf skulle kunna höjas. För andra tidningar åter
borde helårsvikten, då afgiften ifråga skulle bestämmas på förhand
för abonnemangsperioder, som infölle under ett följande år, beräknas
efter vikten af samtliga de nummer, som utkommit under nästföregående
helårsperiod, hvilken med hänsyn till den tid af året, då afgiften
komme att i regel bestämmas, lämpligast syntes böra räknas
från och med den 1 oktober till och med den 30 september. För
tidning, som börjat utkomma under loppet af eller efter denna period,
skulle helårsvikten beräknas i förhållande till vikten af utgifna nummer
af tidningen. Med afseende å det sålunda föreslagna sättet för viktafgiftens
beräknande hafva kommitterade ock föreslagit (§ 8 mom. 8),
att tidningsutgifvare skulle åläggas att till vederbörande postanstalt af
hvarje utkommande nummer öfverlänma ett fullständigt exemplar, innehållande
jämväl tidningen åtföljande afgiftsfria bilagor.
Då det icke blefve tidningarnas faktiska vikt, som skulle läggas
till grund för afgiftens bestämmande, syntes det ock i betraktande
däraf, att tidningarnas vikt merendels blefve högre under ett senare
år än under ett föregående, vara skäligt, att vid den afgiftspliktiga
viktens bestämmande delar af kilogram räknades lika med helt kilogram.
Att, såsom blifvit föreskrifvet genom de förut omförmälda i Tyskland
utfärdade bestämmelserna i ämnet, befria en viss del af tidningarnas
vikt från den ifrågavarande afgiften ville kommitterade icke tillstyrka,
emedan, såsom närmare belyses af anförda exempel, genom införande
af en dylik frivikt den oegentligheten skulle inträffa, att af två
tidningar, som båda hade enahanda helårsvikt, men af livilka den ena
utgåfves flera gånger än den andra, denna senare skulle komma att
drabbas af en afgift, som vore alltför hög i förhållande till afgiften
för den oftare utkommande tidningen; hvadan tidningsutgifvare skulle
kunna finna med sin fördel förenligt att fördela tidningarnas innehåll
på ett större antal nummer, hvarigenom postverkets arbete blefve ökadt
utan motsvarande förhöjning i den för samma arbete beräknade godtgörelse.
Hvad angår de belopp, som blifvit för hvardera af de i befor -
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o dd.
53
dringsafgiften ingående delarna af kommitterade föreslagna, hade kommitterade,
då postverkets arbete med tidningarnas försändande och utdelande
hufvudsakligen rättade sig efter antalet nummer och endast i
mindre mån efter tidningarnas vikt, ansett, att proportionen mellan nummerafgiften
och viktafgiften borde sättas så, att den senare afgiften
blefve jämförelsevis mindre betungande än den förra. Beloppet af den
ena så väl som den andra afgiften hade kommitterade däremot föreslagit
med hänsyn till de inkomster, som enligt kommitterades åsikt
borde beredas postverket för dess tidningsrörelse.
I detta afseende hafva kommitterade — med omförmälande att i
de till kommitterade afgifna yttranden framhållits, att postverket borde
erhålla tillräcklig ersättning för de verkliga kostnaderna för tidningsrörelsen,
hvaremot ett verk med den uppgift och af den beskaffenhet som
postverket icke borde begagna tillfället af eu öfvergång till ett rättvisare
beräkningssystem för postafgifterna vid tidningsabonnemang till
att »genom onödiga höjningar i taxan förskaffa sig ytterst på allmänhetens
bekostnad en ökad årlig vinst att lägga till sin nuvarande» —
vidare anfört, att det under nuvarande förhållanden icke ens kunde
komma i fråga, att genom postafgifternas höjande söka åstadkomma ett
öfverskott å postverkets tidningsrörelse. Men äfven en sådan höjning
af postafgifterna, att full jämvikt åstadkommes mellan postverkets inkomster
och utgifter för tidningsrörelsen, finge anses omöjlig att genomföra,
sedan omkostnaderna för denna rörelse beräknats med mera
än en miljon kronor öfverskjuta inkomsterna för densamma; och hade
under sådana omständigheter kommitterade ansett, att vid bestämmandet
af ifrågavarande afgifter borde öfvervägas, huru stor höjning i postafgifterna
för genom postverket abonnerade inrikes tidningar borde å
ena sidan anses i någon mån motsvara postverkets behof af ökade inkomster
för tidningsrörelsen och å andra sidan, i betraktande af de
förhållanden, som utvecklat sig i skydd af de nuvarande bestämmelserna
i ämnet, kunna genomföras utan att allt för mycket försvåra tidningarnas
spridning.
Såsom allmän regel vid beräknandet af den afgift, som skulle till
postverket erläggas för postabonnerad tidning, hafva kommitterade vidare
föreslagit (§ 8 mom. 4), att, där vid sammanläggning af de i postafgiften
ingående särskilda belopp skulle uppkomma bråkdelar af öre,
dessa borde afrundas uppåt till helt öretal; hvar jämte, och för att postverkets
ersättning ej måtte blifva alltför obetydlig vid kortare abonnemang,
det borde stadgas (§ 8 mom. 5), att för hvarje gång abonnemang
å tidning vid postanstalt skedde, beloppet af postafgiften, ehvad
54
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
abonnemanget afsåge längre eller kortare tid, alltid skulle utgöra minst
20 öre för hvarje särskildt tidningsexemplar.
Att kommitterade sålunda ansett nu gällande minimiafgift böra
bibehållas oförändrad, oaktadt från tidningsmannahåll framställts yrkande
på dess höjning, berodde därpå, att en sådan höjning syntes komma
att särskildt drabba de mindre tidningarna och de kortare abonnemangen.
Kommitterade, som i en vid kommitterades utlåtande fogad tabell
(sidd. 222—226) meddelat enligt ofvannämnda förslag beräknade postafgifter
för åtskilliga tidningar, hafva tillika anställt en beräkning
af de inkomster, som de ifrågasatta afgiftsbestämmelserna skulle med
tillämpning å de för år 1898 genom postverket förskrifna inländska
tidningar hafva tillfört postverket; och gifver denna beräkning följande
resultat:
a) förskrifningsafgift :
10 öre för hvarje abonnemang ............ kr. 134,696: 40
2 procent af tidningarnas
prenummerationspris... kr. 45,094: 22
minst 5 öre per helår... » 14,225: 41 » 59,319: 63 kr. 194,016: 03
b) befor dr ing saf gift:
nummerafgift
viktafgift.......
kr. 273,165: 26
» 248,599: 02 » 521,764: 28
c) minimiafgift:
20 öre per abonnemang........................................................... x> 1,724: 88
Summa kr. 717,505: 19
Då, enligt hvad förut nämnts, de erlagda postbefordringsafgifterna
för de genom postverket för år 1898 förskrifna inländska tidningar
af kommitterade beräknats hafva uppgått till 425,957 kronor 94 öre,
skulle alltså tillämpningen af de utaf kommitterade föreslagna grunderna
för postafgifternas bestämmande enligt ofvanstående beräkning
hafva för år 1898 tillfört postverket en ökning i inkomst af 291,547
kronor 25 öre.
55
Kutig!,. Maj:t Nåd. Proposition N:o 44.
Kommitterade framhålla med afseende å detta belopp, att den sålunda
ökade inkomsten visserligen vore långt ifrån tillräcklig för att fylla den
brist, som beräknats för postverket uppstå på dess tidningsrörelse. Men
oafsedt att i betraktande af tidningarnas stora betydelse för den allmänna
odlingen det skulle kunna sättas i fråga, huruvida denna brist borde
till fullo täckas, syntes i detta afseende böra uppmärksammas, att de af
kommitterade föreslagna grunderna för beräkningen af ifrågavarande afgifter
innebure en garanti för att postverkets inkomster på tidningsrörelsen
skulle stiga i mån af själfva rörelsens tillväxt. Då nämligen de
till postverket utgående afgifterna blefve i hufvudsak bestämda efter
de göromål, som de olika tidningarna förorsakade postverket, följde
däraf också, att, i samma mån som tidningsrörelsen växte, äfven inkomsterna
för postverket komme att ökas. Däremot syntes omkostnaderna
för tidningsrörelsen icke nödvändigtvis böra stiga i samma mån
som själfva rörelsen; hvadan det syntes kunna antagas, att genom de
af kommitterade föreslagna beräkningsgrunderna proportionen mellan
postverkets inkomster och utgifter för tidningsrörelsen skulle så småningom
förbättras.
Å andra sidan kunde den ifrågasatta höjningen i jämförelse med
nuvarande inkomster af tidningarna förefalla väl högt tilltagen, då den
i själfva verket motsvarade en ökning med omkring 70 procent. Men
kommitterade hafva i detta hänseende framhållit, dels att äfven med
de höjda afgifterna den nuvarande tidningsrörelsen med all sannolikhet
komme att fortfarande för postverket medföra större utgifter än inkomster;
dels att, såsom närmare framginge af en vid kommitterades
utlåtande (sid. 240) fogad sammanställning, de enligt kommitterades
förslag beräknade afgifterna i allmänhet visst icke öfverskrede motsvarande
utgifter i åtskilliga andra länder, utan tvärtom vore lägre än
dessa; dels och att de förhöjda afgifterna komme att i flera fall med
för postverket afsevärda belopp drabba tidningar, hvilka tack vare en
mångfald annonser och billiga redaktionskostnader kunnat trots de låga
prenumerationsprisen utveckla sig till synnerligen vinstgifvande företag
och på den grund sannolikt skulle ganska väl kunna bära följderna
af den föreslagna förhöj oingen i postafgifterna.
Den inkomst, som, enligt hvad förut nämnts, de af kommitterade
föreslagna afgifterna till postverket för postabonnerade tidningar skulle
tillföra detta verk, ansåg generalpoststyrelsen i sitt underdåniga utlåtande
den 23 november 1901 icke vara tillräcklig. Det belopp,
717,505 kronor 19 öre, hvartill kommitterade, enligt kalkyler, mot
hvilka styrelsen icke funnit något att anmärka, ansett denna inkomst
56
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
skola uppgå för år 1898, utgjorde blott omkring 46 % af postverkets
beräknade utgifter för tidningsrörelsen sagda år. Äfven med delande
af kommitterades åsikt, att man icke kunde ifrågasätta en sådan höjning
i de till postverket utgående afgifterna, att inkomsterna af tidningsrörelsen
skulle kunna till fullo täcka utgifterna för densamma, ansåge
dock styrelsen de af kommitterade föreslagna postafgifter för inländska
tidningar, som genom postverkets förmedling förskrefves, vara
lägre, än hvad som kunde af postverket skäligen begäras. Därest de
beräkningsgrunder uti ifrågavarande hänseende, som kommitterade föreslagit,
blefve i sin helhet godkända, måste — något hvarutinnan kommitterade
dock velat åstadkomma ändring — de inkomster, som härflöte
af brefs och brefkorts postbefordran, fortfarande till så betydlig
del tagas i anspråk för täckandet af den förlust, som för postverket
komme att uppstå på dess tidningsrörelse, att detta förhållande icke
kunde undgå att i längden verka i hög grad hämmmande ej blott på
postverkets rörelse, i hvad den anginge befordran af bref och brefkort,
utan äfven på utvecklingen af poströrelsen i dess helhet (sid. 77).
Icke heller kunde med säkerhet påräknas, såsom dock kommitterade
syntes antaga, att de af kommitterade föreslagna grunderna för beräkningen
af postafgifterna för tidningarna skulle innebära någon verklig
garanti för att postverkets inkomster af tidningsrörelsen skulle stiga
i mån af denna rörelses tillväxt. Tvärtom skulle, i och med införande
och tillämpning af ett förändradt system för beräknande af ifrågavarande
afgifter, det möjligen kunna inträffa, att å tidningsutgifvares
sida komme att företagas sådana förändringar beträffande själfva tidningarna
och deras utgifningssätt, att de kalkyler, som vore gjorda på
grund af nu gällande förhållanden och under förutsättning att dessa
skulle i hufvudsak fortfara, icke vidare vore tillämpliga; och att sistberörda
förändringar, om de företoges, icke skulle gå i riktningen att
öka postverkets inkomster, syntes kunua antagas. Det vore generalpoststyrelsens
öfvertygelse, att, såvida icke en väsentligare höjning
kunde erhållas i afseende å postafgifterna för inländska tidningar, som
förskrefves genom postverkets förmedling, syftet med den af styrelsen
föreslagna revisionen af författningarna angående postverkets tidningsrörelse
blefve i det närmaste förfeladt.
Den höjning i de föreslagna postafgifterna, hvilken styrelsen på
grund af hvad sålunda anförts funnit nödvändig, ansåg styrelsen rättast
höra drabba allenast själfva befordringsafgiften. Det vore en känd
sak, att svenska postverkets omkostnader för postbefordringen på
senare tid stegrats i mycket afse värd mån; och alltjämt ökades öfver
57
Katigt. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 44.
hela landet anspråken pa högre lega för såväl åkande poster som
gångposter och landtbrefbäring, hvartill korame att, på grund af
Kungl. Maj:ts nådiga beslut den 18 maj 1900, ersättningen för postbefordran
å statens järnvägar blifvit från och med 1901 års ingång
förhöjd. Generalpoststyrelsen hade tänkt sig, att den af kommitterade
föreslagna befordringsafgiften skulle kunna höjas med 50 procent eller
från 12 resp. 6 öre till 18 resp. 9 öre per nummer i veckan och från
6 öre till 9 öre per kilogram af tidnings årsvikt; och skulle enligt styrelsens
ifrågavarande förslag utgående postafgifter hafva med tillämpning
å postabonnerade inländska tidningar år 1898 efter styrelsens
beräkning tillfört postverket följande inkomst:
förskrifningsafgift............................................................... kronor 194,016: 03
befordringsafgift.................................................................. » 782,646: 42
minimiafgift (sid. 95)................................. »_1,724: 88
summa kronor 978,387: 33,
hvilket sistnämnda belopp ändock utgjorde allenast omkring 63 % eller
mindre än två tredjedelar af postverkets beräknade utgifter för tidningsrörelsen
år 1898.
På sätt af generalpotsstyrelsen i dess förnyade underdåniga
utlåtande den 12 december 1903 omförmälts, har den betydande höjning i
postafgifterna för postabonnerade tidningar, hvilken onekligen skulle följa
af styrelsens förenämnda förslag — uppgående för år 1898 till nära
130 procent — mött enhällig opposition uti samtliga de i frågan afgift19''
yttrandena. På åtskilliga håll har man till och med ansett det
tvifvelaktigt, huruvida omständigheterna kräfde, att postverket borde
beredas den ökning i inkomster, som skulle följa af kommitterades förslag,
samt för hvarje fall yrkat, att åtminstone den procentvis beräknade
andelen i förskrifningsafgiften borde ur detta uteslutas, hvarigenom
den af förslaget för år 1898 beräknade inkomsten skulle förminskas
med 59,319 kronor 62 öre.
Till stöd för denna åsikt har, enligt hvad vidare af styrelsen anföres,
hufvudsakligast åberopats, att, såsom de af poströrelsen vunna
öfverskotten utvisade, något behof af ökade inkomster för postverket
icke förefunnes; att på grund af tidningspressens stora betydelse för
upplysningens och bildningens spridande samt med hänsyn jämväl till de
inkomster, som genom tidningarna indirekt tillflöte postverket, tidningarna
icke borde betungas med förhöjda postafgifter; att i andra länder
tidningarnas postafgifter i allmänhet fastställts så lågt som möjligt och
Bih. till Eiksd, Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Saft. 8
58
Kungt. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
som följd däraf ingalunda kunde sägas täcka de verkliga kostnaderna;
att ett genomförande af generalpoststyrelsens förslag skulle komma att
för allmänheten väsentligen fördyra tidningarna, då dessa till följd af
rådande konkurrens icke kunde förväntas skola vara i stånd att ytterligare
sänka sina prenumerationspris; samt att en förhöjning i tidningarnas
postbefordringsafgifter skulle komma att drabba den stora mindre
bemedlade allmänheten, medan däremot en nedsättning i brefportot
skulle medföra nämnvärd ekonomisk fördel endast för ett jämförelsevis
ringa antal af större korrespondenter, såsom banker och affärsfirmor.
Hvad beträffar frågan om bebofvet af ökade inkomster för postverket,
bar generalpoststyrelsen i sitt utlåtande af den 12 december 1903 (sidd.
16—18) utvecklat, hurusom, trots de senare årens jämförelsevis gynnsamma
ekonomiska resultat af poströrelsen, postverkets finansiella ställning
ändock för genomförandet af reformer med afseende å andra delar af
postverksamheten oafvisligen kräfde en förändring af villkoren för tidningarnas
postbefordran. Med omförmälande att upprepade gånger
under senare år förslag framställts om nedsättning af gällande postafgifter,
af bvilka förslag vissa äfven inom Riksdagen tillvunnit sig en
afsevärd anslutning, samt att det ej heller kunde bestridas, att åtskilliga
af våra postala afgifter, främst det för vår industri och handel betydelsefulla
paketportot, vore högre än motsvarande afgifter inom andra
länder, uttalar styrelsen i förevarande afseende den åsikt, att, så länge
postverket nödgades att på den utan jämförelse mest omfattande af
sina rörelsegrenar räkna med en mycket betydande förlust, klokheten
syntes bjuda, att någon mera genomgripande förändring af de för andra
försändelser än tidningar gällande postbefordringsafgifter icke vidtoges.
De öfverskott, som postverket under en följd af år kunnat på sin
rörelse uppvisa, och bvilka till och med för somliga år varit ganska
betydande, kunde icke undanrödja styrelsens betänkligheter vid att
företaga en revision af gällande portosatser, så länge villkoren för tidningsrörelsen
icke undergått en väsentlig förändring. Eftersom postverket
icke ägde att för sin verksamhet påräkna andra inkomster än
sådana, som härflöte af själfva poströrelsen, måste naturligen denna
organiseras så, att öfverskott uppkomme, och borde dessa vara tillräckliga
för bestridande icke blott af verkets årligen återkommande driftskostnader
utan äfven af mera tillfälliga utgifter, bland hvilka särskildt
vore att nämna utgifter för uppförande af posthusbyggnader.
Vidare vore att märka, hurusom, enligt hvad erfarenheten särskildt
från de senare åren gåfve vid banden, man måste räkna med det för
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
59
hållande, att postverkets inkomster till ej ringa del vore beroende på
omständigheter af tillfällig och öfvergående art. På sätt närmare inhämtades
af styrelsens underdåniga berättelse om postverkets förvaltning
under år 1902, hade det sålunda visat sig, att det för postverket
synnerligen inbringande bruket att vid årsskifte och andra tillfällen
försända kort i öppna kuvert numera vore i aftagande, och äfven den
betydande inkomst, som under år 1902 tillflutit postverket genom postbehandlingen
af s. k. vykort, skulle sannolikt komma att efter hand
förminskas. Det nu inom alla samhällslager så gängse bruket att lyckliggöra
sina bekanta medelst vykort vore uppenbarligen en modesak,
och modet växlade snart.
Däremot kunde någon minskning i postverkets utgifter svårligen
förväntas, med mindre det skulle befinnas lämpligt att inskränka poströrelsens
omfattning, utan snarare syntes det vara att emotse, att dessa
utgifter skulle komma att fortfarande tillväxa. Särskild! vore i detta
afseende att beakta det allt mera framträdande behofvet af förbättrade
postlokaler, hvilket säkerligen komme att förorsaka en ej oväsentlig
ökning i verkets utgifter, hvarjämte framhållits, att, äfven om betydande
delar af postpersonalen genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens
beslut under de senare åren fått sina aflöningsförmåner väsentligt
förbättrade, omsorg fortfarande måste ägnas åt förbättrande af
personalens ställning, samt att fördenskull och på grund jämväl af det
i mån af rörelsens tillväxt framträdande behofvet af ökade arbetskrafter
i postverkets tjänst det måste antagas, att äfven personalkostnaderna
skulle komma att stegras.
Hvad vidare angår tidningarnas postbefordringsafgifter inom andra
länder, har styrelsen (sid. 25 o. f.) dels åberopat den af kommitterade i
detta afseende förebragta utredning (sidd. 227—241), af hvilken med all
tydlighet framginge, att dessa utgifter i allmänhet vore vida högre än
motsvarande afgifter hos oss, dels ock, hvad särskild! beträffade tidningsrörelsen
i Danmark, meddelat, att, oaktadt postafgifterna för tidningar
vid abonnemang genom postverkets förmedling därstädes redan förut öfverstiga
äfven de motsvarande afgifter, som kommitterade föreslagit för
den svenska tidningsrörelsen, hade ändock genom lag af den 23 maj 1902
en afsevärd höjning i de danska tidningsafgifterna blifvit vidtagen.
Medan förut förskrifningsafgift utgått med 8 (resp. 4) procent af vederbörande
tidnings pris hos utgifvaren och befordringsafgift beräknats
efter 0,5 öre per nummer, hade nämligen genom nyssnämnda lag dessa
afgifter sålunda ökats, att den förra utginge med 10 (resp. 5) % af tidningens
pris och den senare med 0,5 öre per nummer, som ej vägde
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
mer än 35 gram, 0,75 öre per nummer, som vägde mer än 35, men ej
öfver 85 gram, och 1 öre per nummer af högre vikt.
Såsom 1891 års Riksdag uttalat sig, vore dock postverkets egentligaste
betydelse icke att inbringa staten inkomster, utan att på bästa
sätt betjäna allmänheten. Och då det icke kunde förnekas, att en sådan
betydlig förhöjning i afgifterna, som styrelsen vid dess förra behandling
af ärendet föreslagit, skulle komma att kännas ganska betungande
för ett flertal tidningar och antagligen, till men för allmänheten, föranleda
till ökning i tidningarnas pris, funne sig styrelsen, gent emot
de från tidningsmannakretsar enstämmigt uttalade önskningar, icke böra
vidhålla sitt förra förslag och ansåge sig således icke vidare böra ifrågasätta
en större tillökning i postverkets inkomster af tidningsrörelsen än
den, som skulle härflyta af kommitterades förslag till postafgifter för
postabonnerade tidningar.
Generalpoststyrelsen, som vidare (sidd. 26—28) ansett sig böra tillstyrka
bifall till de af kommitterade föreslagna grunder för dessa afgifters
beräknande, med bibehållande jämväl, på anförda skäl, af den
procentvis beräknade afgiftsandelen, har därjämte — i betraktande af den
betydande höjning i de nuvarande postbefordringsafgifterna, hvilken af
berörda förslags antagande skulle följa för åtskilliga tidningar, och då
denna höjning enligt sakens natur måste komma att i regel hårdast
träffa tidningar med låga prenumerationspris, hvilka ofta hade sin
hufvudsakliga spridning bland de mindre bemedlade, samt de öfverklagade
förhållandena med afseende å postverkets tidningsrörelse onekligen
utvecklat sig på grundvalen af gällande bestämmelser — ansett
sig böra till underlättande af öfvergången från hittills gällande afgifter
föreslå (sidd. 28—30), att under de tre första åren af de föreslagna afgiftsbestämmelsernas
tillämpning postafgiften för tidning, som omedelbart
dessförinnan utkommit under minst två år, icke skulle få öfverstiga
dubbla beloppet af den postbefordringsafgift, som under sistberörda tid
för tidningen uppburits, och borde, därest postbefordringsafgiften under
denna tid utgått med olika belopp, det högsta af dessa läggas till grund
för beräkningen.
Kommitterade hafva vidare påpekat (sid. 148), att abonnemangsafgiften
— d. v. s. summan af den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift,
där sådan förekomme, och postafgiften — för närvarande
i de allra flesta fall utginge med belopp, som slutade på
öretal, hvilka kunde jämnt delas med 5 och att detta ur praktisk synpunkt
vore en afsevärd fördel för såväl postverket som allmänheten, då
Kung!. Maj:ts Nåd. Fruposition N:o 4d. 61
ojämna öretal i synnerhet vid likvider under brådskande expedition å
postanstalterna lätt kunde vålla olägenheter samt med hänsyn härtill
och då de af kommitterade föreslagna postafgifterna för tidningar, som
blefve genom postverket förskrifna, merendels skulle komma att sluta
på ojämna öretal, föreslagit följande stadgande (§ 8 mom. 6):
»Ingår öretal i den abonnemangsafgift, som abonnent har att å
postanstalt erlägga, bör detta alltid kunna jämnt delas med 5; och skall
fördenskull antingen den af utgifvaren betingade prenumerationsafgift
eller, där sådan ej förekommer, postafgiften höjas med det belopp, som
därför erfordras.»
Någon anmärkning mot detta förslag har icke förekommit.
För att skydda postverket för förlust, i händelse befordringsafgiften
för en tidning blifvit lägre beräknad, än som vederbort på grund af
tidningens nummerantal eller vikt, hafva kommitterade (sidd. 148—149)
funnit nödigt, att, i enlighet med hvad för närvarande gällde i dylikt
fall, generalpoststyrelsen bemyndigades att föranstalta om postafgiftens
höjande.
Hade den del af befordringsafgiften, som svarade emot antalet
nummer i veckan, blifvit för lågt beräknad, borde styrelsens ifrågavarande
befogenhet gälla i afseende å alla tidningar, beträffande hvilka
berörda förhållande ägde rum. Likväl hade kommitterade ansett afgiftsförhöjning
icke böra ifrågasättas, förr än det ursprungligen angifna
nummerantalet upprepade gånger öfverskridits. För s. k. »extra nummer»,
som af en eller annan särskild anledning tillfälligtvis utgåfves, skulle
sålunda någon höjning i den för tidningen bestämda befordringsafgiften
icke behöfva inträda.
Hvad åter anginge den emot tidningens vikt svarande delen af
befordringsafgiften, syntes höjning i afgiften icke nödvändigtvis böra
följa af en ökning i vikten. Då nämligen det löpande årets vikt lades
till grund för beräkning af viktafgiften för det följande året, komme
hvarje ökning i vikten under det ena året att föranleda en motsvarande
höjning i afgiften för det andra året.
Detta gällde emellertid endast med afseende på tidningsföretag,
som redan hunnit en viss stadga och beträffande hvilka det kunde
med skäl antagas, att de skulle regelbundet fortgå från det ena året
till det andra. Annorlunda blefve däremot förhållandet i fråga om
tidningar, hvilka ännu icke uppnått en dylik stadga i utgifningen, utan
kunde befaras skola efter någon tid upphöra att utkomma. Med afseende
å dessa sistnämnda tidningar vore det därför, om icke post
-
Tidningstaxan
(§ 5 mom. 1).
Lokalabonne
mang
(§
5 mom. 2).
62 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
verket skulle löpa fara att gå förlustigt detsamma rätteligen tillkommande
afgiftsbelopp, nödigt att medgifva generalpoststyrelsen enahanda
befogenhet att höja afgiften, som, hvad anginge nummerafgiften, blifvit
ifrågasatt beträffande tidningar i allmänhet.
Då en höjning i postafgiften icke rätteligen finge göras retroaktivt
gällande emot abonnenter, som redan erhållit abonnemang efter en
lägre afgift, borde det åligga utgifvaren eller dennes ställföreträdare
att fylla det belopp, som kräfdes, för att postverket måtte erhålla hvad
detsamma tillkomme.
På grund af hvad sålunda anförts, hafva kommitterade (§ 8 mom. 7)
föreslagit ett stadgande därom, att, i fall tidning skulle upprepade
gånger utkomma med större antal nummer i veckan, än som legat till
grund för postafgiftens beräknande, generalpoststyrelsen måtte äga att
förordna om afgiftens höjande för exemplar af tidningen, som därefter
förskrefves; och skulle det i sådant fall åligga tidningens utgifvare
eller den, till hvilken prenumerationsmedlen skulle af postverket redovisas,
att för hvart exemplar af tidningen, som, efter det förordnande
om postafgiftens höjning trädt i kraft, blefve aflämnadt till postbefordran
efter den lägre afgiften, erlägga ett mot skillnaden i postafgifter
svarande belopp, hvilket vid sedermera skeende redovisning för influtna
prenumerationsmedel finge innehållas. Enahanda borde gälla, om vikten
af tidning, som ej utkommit under den för viktens beräknande fastställda
helårsperiod, skulle visa sig i väsentlig mån öfverstiga, hvad som
motsvarade den beräknade helårsvikten af tidningen.
Mot det sålunda föreslagna stadgandet bär i föreliggande uttalanden
i ärendet ej framställts någon anmärkning.
Hvad angår de i öfrigt af kommitterade framlagda förslag beträffande
abonnemang genom postverkets förmedling, torde här böra meddelas
följande.
I § 5 mom. 1 har föreslagits att, om utgifvare af tidning
önskade, att denna skulle hållas vederbörande till hända efter abonnemang
genom postverkets förmedling, han borde anmäla tidningen till införande
i tidningstaxa, som för hvarje år utfärdades af generalpoststyrelsen;
samt att, om i taxan vore införda olika upplagor af en och
samma tidning, hvarje upplaga skulle i fråga om abonnemang genom
postverkets förmedling anses såsom en särskild tidning.
Med afseende å frågan om utsträckt rätt att abonnera å tidning
vid postanstalt å tidningens utgifningsort — hvilken fråga, såsom i det
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 63
föregående blifvit, omförmäldt, gifvit anledning till Riksdagens hemställan
angående revision af gällande stadganden om tidningars postbefordran
— både kommitterade sökt åstadkomma en utredning om storleken af
de tidningsupplagor, hvilka för närvarande blefve genom vederbörande
utgifvares försorg distribuerade till abonnenter på de orter, där tidningarna
utgåfves, äfvensom angående kostnaderna för sådan distribution
af tidningar (sidd. 140—142).
Enligt hvad därvid inhämtats, förekomme tidningarnas hembäring
till lokalabonnenter i landsorten i vida mindre"'' omfattning än inom
hufvudstaden. I de flesta landsortsstäder skedde lokaltidningarnas distribution
till abonnenter på platsen genom tidningarnas afhämtning dels
hos vederbörande utgifvare eller å det tryckeri, hvarifrån hvarje tidning
utgåfves, och dels å särskilda utdelningsställen. I följd däraf syntes
också, i den män af inkomna uppgifter kunnat inhämtas, kostnaderna
för tidningarnas tillhandahållande till lokalabonnenter i de flesta fall
vara jämförelsevis obetydliga och i allmänhet väsentligt understiga,
hvad som enligt kommitterades förslag borde i postbefordringsafgifter
för de olika tidningarna erläggas.
Hvad åter anginge Stockholm, blefve visserligen af de därstädes
utkommande tidningarna ett högst betydande antal exemplar dagligen
kringburet och utdeladt till vederbörande abonnenter inom staden; och
kostnaderna för denna utdelning syntes för de olika tidningarna i allmänhet
uppgå till ganska afsevärda belopp. Men något större intresse
af att få tidningarnas lokala distribution öfverflyttad på postverket
hade kommitterade icke funnit vara för handen i fråga om de i Stockholm
utkommande tidningarna. Tvärtom hade utgifvarne af ett par
af de större dagliga tidningarna därstädes till kommitterade uttalat den
åsikt, att tidningarnas hembäring svårligen skulle kunna af postverket
verkställas med tillräcklig snabbhet och prisbillighet eller till abonnenters
och tidningsutgifvares belåtenhet.
Att det ej häller ibland tidningsutgifvare i allmänhet rådde något
lifligare intresse för en utsträckning af lokalabonnemang genom postverkets
förmedling, hade kommitterade funnit framgå af det förhållande,
att yrkande på en sådan förändring icke framställts i något af de till
kommitterade afgifna yttranden, däri likväl anförts åtskilliga andra
önskemål från utgifvarnes sida.
Såge man åter förevarande fråga ur synpunkten af hvad som vore
för postverket förmånligast, så borde äfven med de af kommitterade
föreslagna postafgifterna en så betydande utvidgning af postverkets
Betalning af
abonnera angsafgift.
(§ 6).
64 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
tidningsrörelse möta betänkligheter, då äfven med den höjning i inkomster
för postabonnerade tidningar, som blifvit af kommitterade
ifrågasatt, denna del af postverksamheten måste anses fortfarande
bereda postverket större utgifter än inkomster. Det borde vid sådant
förhållande enligt kommitterades åsikt vara synnerligen viktiga skäl,
som skulle föranleda till en utvidgning af tidningsrörelsen, hvarigenom
postverket skulle utsättas för ännu större förluster.
Med särskildt afseende fästadt därå, att ifrågavarande reform,
hvilken syntes hufvudsakligen beröra tidningsutgifvarnes intressen, icke
blifvit af de i ämnet hörda korporationer af tidningsmän påyrkad, hade
kommitterade för sin del ej funnit sådana skäl vara för handen; och
hade kommitterade följaktligen icke ifrågasatt någon ändring i nuvarande
stadgande, enligt hvilket å tidning, som utkomme mer än en gång
i veckan, icke medgåfves abonnemang vid postanstalt å den ort, där
tidningen utgåfves.
Emellertid hafva kommitterade i detta sammanhang påpekat, atgenom
kommitterades förslag om billigare korsbandsförsändning af tidt
ningar än den, som för närvarande ägde rum, möjlighet bereddes tidningsutgifvare
att genom postverket få tidningar distribuerade äfven på
utgifningsorten. Men då kommitterade icke ifrågasatte annat, än att
tidningarna skulle i sammanhang med den öfriga posten utdelas, kunde
nyssnämnda försändning af tidningar, åtminstone hvad anginge dagliga
tidningar, icke få någon större användning. Allmänhetens kraf på att
erhålla dessa tidningar med minsta möjliga dröjsmål efter utgifvandet
syntes nämligen svårligen kunna tillgodoses med mindre särskilda brefbäringsturer
blefve inrättade för lokaltidningars utdelande; och en sådan
åtgärd skulle, enligt hvad af kommitterade gjorda beräkningar gåfve
vid handen, för postverket medföra, allt för stora utgifter i förhållande
till de inkomster, som kunde däraf inflyta, för att den lämpligen skulle
kunna sättas i fråga.
Hvad kommitterade sålunda anfört har icke föranledt något uttalande
hvarken från generalpoststyrelsens sida eller i de för öfrigt i
ärendet föreliggande yttranden.
Vidare hafva kommitterade i § 6 föreslagit en bestämmelse därom,
att vid abonnemang å tidning genom postverkets förmedling abonnenten
borde i förskott för den tid, hvarför abonnemanget skedde,
erlägga såväl den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift, där
sådan förekomme, som ock belöpande afgift till postkassan.
På sätt af generalpoststyrelsen i dess utlåtande den 12 sistlidne
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 44. G5
december påpekas, förutsätter den sålunda föreslagna bestämmelsen, att
abonnemang genom postverkets förmedling skall fortfarande såsom
hittills verkställas af vederbörande abonnent.
Med afseende därå har af styrelsen för aktiebolaget svenska telegrambyrån
framhållits det önskemålet, att sådant abonnemang måtte å
tidnings utgifningsort få göras äfven för andra postanstalter; och har
till stöd därför anförts, att mycket arbete, tid och kostnad därigenom
skulle besparas både postverket och tidningarna samt sändande af stora
penningebelopp fram och tillbaka undvikas.
Generalpoststyrelsen har i nyssnämnda utlåtande (sid. 39 o. f.)
tillstyrkt, att ifrågavarande önskemål icke måtte vinna afseende. De
abonnemang, som därvidlag åsyftades, skulle efter styrelsens uppfattning
sannolikt i regel gälla tidningsexemplar, hvilka borde tillhandahållas
andra än abonnenterna själfva; och syntes dylika abonnemang
hafva sin liufvudsakliga betydelse i och för tidningarnas spridning å
andra orter än utgifningsorten genom kommissionärer o. s. v. Enligt
styrelsens mening skulle emellertid, särskilt ur redovisningssynpunkt,
anordnande af dylika postabonnemang medföra afsevärda olägenheter
för posttjänsten. Därtill komme, att de fördelar, man velat vinna med
dessa abonnemang, i enahanda mån komme att beredas genom de af
kommitterade föreslagna s. k. utgifvarekorsbanden, hvilka särdeles väl
borde lämpa sig för tidningars försändande från utgifningsorten till
ombud å annan ort, som åtagit sig att förmedla tidningarnas distribution
vare sig genom lösnummerförsäljning eller på annat sätt.
Ifråga om prenumerationsmedels redovisning till vederbörande Prenumerautgifvare
hafva kommitterade i § 7 föreslagit ett stadgande af innehåll, redovTsning
att sådan redovisning skulle äga rum, sedan minst ett nummer af de (§ ?).
genom postverkets förmedling förskrifna tidningsexemplaren blifvit i
behörig ordning aflämnadt till postbefordran; dock att vid redovisning
af prenumerationsmedel för tidning, hvilken, sedan den börjat utgifvas,
ännu ej regelbundet utkommit under ett helt kalenderår och ett omedelbart
därpå följande kulenderkvartal, finge, såvida icke utgifvaren ställde
säkerhet, som af generalpoststyrelsen godkändes, innehållas, hvad af
erlagda prenumerationsafgifter ansåges motsvara återstående nummer af
de genom postverket förskrifna exemplar af tidningen.
Enligt hvad af kommitterade anförts med afseende å detta förslag
(sidd. 145—146), hade den förra delen däraf en motsvarighet i gällande
tidningsregi em entes bestämmelse därom, att betalning till tidningsutgifvare
för beställda tidningsexemplar icke i något fall, utan generalpoststyrelsens
särskilda tillstånd, finge af postkontoret å tidningens utgifBih.
till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 9
66
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 44.
ningsort verkställas, förr än från utgifvarens sida effektueringen af
tidningsexemplaren tagit sin början.
Med afseende därå hade af svenska tidningsutgifvareföreningen i
ett till kommitterade afgifvet yttrande framhållits önskvärdheten af
bestämmelser till förebyggande af svek mot allmänheten genom utgifvande
af allenast ett eller annat nummer af en tidning, oaktadt prenumerationsmedlen
lyftats i förskott hos postverket; och hade kommitterade,
på det att icke postverket skulle nödgas att låna sin medverkan
till dylika svekfulla operationer, och då i förevarande afseende svek
syntes hufvudsakligen vara att befara i fråga om nytillkomna tidningar,
i den senare delen af nyssnämnda paragraf beträffande dessa föreslagit
en bestämmelse, på grund hvaraf general poststyrelsen skulle äga att
under den tid, då sådant syntes vara mest af behof påkalladt, fordra
betryggande säkerhet, därest prenumerationsmedlen skulle utbetalas i
förskott.
Generalpoststyrelsen har i sitt utlåtande den 23 november 1901
hemställt, att till den föreslagna 7 § måtte göras följande tillägg:
»I hvarje fall äger utgifvare emellertid icke rätt att af postverket
erhålla redovisning för influtna prenumerationsafgifter oftare än tre
gånger i hvar månad.»
Med erinran att kommitterade omnämnt, hurusom tyska postverket
för alla tidningar utbetalade prenumerationsmedlen i terminer, som af
postförvaltningen bestämdes, och i förhållande till de nummer, som blifva
till postbehandling aflämnade, samt hurusom i Belgien afräkning
mellan abonnemangspostanstalt och utgifvare skedde vid slutet af hvarje
månad och i Danmark ett liknande förhållande i regeln ägde rum, har
styrelsen till stöd för sitt ofvannämnda förslag hufvudsakligen anfört
(sid. 6 o. f.), att allteftersom tidningsrörelsen utvecklades, blefve allt
mera behöflig en bestämmelse, på grund hvaraf med redovisningen till
vederbörande tidningsutgifvare kunde ordnas så, att den ägde rum å
sådana tider, som, med hänsyn jämväl till de för postverkets redogörare
stadgade perioder för inleverering till hufvudpostkassan af öfverskottsmedel,
befunnes för posttjänsten lämpliga.
Efter att vidare hafva omnämnt, att enligt gällande bestämmelser
skulle omedelbart efter den tionde, tjugonde och sista dagen i hvar
månad för postkontor afgifvas kassarapport, angifvande ställningen
beträffande alla vid postkontoret under sistförfluten s. k. tiodagsperiod
influtna och utgifna medel, äfvensom samtidigt med kassarapportens
insändande till generalpoststyrelsens kameralbyrå, till postverkets hufvudkassa
inlevereras de i rapporten utbalanserade öfverskottsmedel, uttalar
G7
Kinvjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
styrelsen den åsikt, att det ej vore ur posttjänstens synpunkt obilligt
begärdt, att med likviderna till tidningsutgifvare finge ordnas sålunda,
att dessa likvider ej kunde påfordras omedelbart efter det nyssberörda
öfverskottsmedel blifvit från vederbörande postkontor till postverkets
hufvudkassa afsända, och att postförvaltarne — med behörig hänsyn
äfven till alla andra dem i tjänsten åliggande göromål, som ej finge
eftersättas -—■ erliölle tillräcklig tid för granskning af tidningsutgifvarnes
räkningar samt för rekvisition, i förekommande fall, af erforderliga
medel från hufvudpostkassan för likvidernas behöriga verkställande.
Om nu i själfva den ifrågaställda nya författningen utgifvares rätt
till erhållande af redovisning från postverket begränsades till högst tre
gånger i månaden, samt, såsom uti § 14 i författningsförslaget intagits,
generalpoststyrelsen fortfarande finge befogenhet att meddela erforderliga
ordningsregler, skulle enligt styrelsens mening den angelägenhet,
hvarom nu särskildt vore fråga, nogsamt kunna ordnas på ett för posttjänsten
lämpligt sätt och jämväl så, att billiga anspråk från tidningsutgifvares
sida kunde tillgodoses.
Med afseende å hvad i § 7, senare delen, af kommitterade föreslagits.
har af en pressförening anmärkts, att ifrågavarande bestämmelse,
som visserligen kunde vara af afsevärdt gagn gent emot ovederhäftiga
tidningsutgifvare, å andra sidan kunde komma att medföra en inskränkning
i den genom tryckfrihetsförordningen stadgade rätt att utan i
förväg lagda hinder utgifva skrifter.
Då emellertid det åsyftade stadgandet i tryckfrihetsförordningen
icke syntes beröras af de fall, som här vore i fråga, och då den af
kommitterade föreslagna bestämmelsen borde vara till gagn för både
postverket och allmänheten, utan att tidningarna i regel borde däraf
vidare betungas, så har generalpoststyrelsen i sitt utlåtande den 12
december 1903 (sid. 41) uttalat den åsikt, att denna bestämmelse borde
bibehållas.
Kommitterade hafva i § 9 föreslagit följande bestämmelser, nämligen
:
Do) »vid afiämnande till postbefordran böra tidningar, som blifvit
genom postverkets förmedling förskrifna, vara vikna, hvarje exemplar
lör sig, i ett format, som lämpar sig för postbehandlingen och i hvarje
fall ej må öfverskrida ett ytinnehåll af 15 kvadratdecimeter;» samt
2:o) »tidning, som skall befordras efter abonnemang genom postverkets
förmedling, får icke vara inbunden samt ej heller med därtill
hörande afgiftsfria bilagor i vikt öfverstiga 150 gram.»
Hvad den förra bestämmelsen angår, inhämtas af hvad kommitté -
Postabonnerado
tidningars
ytinnehåll och
vikt (§ 9).
68
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
rade därutinnan anfört (sidd. 101—105), att denna bestämmelse afser
att tillmötesgå det från tidningsmannahåll till kommitterade framställda
yrkande på snabbare expedition såväl i allmänhet som särskildt å utgifningsorten
af de till postbehandling aflämnade tidningarna.
Den tid, som kräfdes för tidningarnas expedition dels å inlämningspostanstalten
och dels å utdelningspostanstalterna, berodde nämligen,
enligt hvad kommitterade yttra, till stor del af det skick, hvari tidningarna
aflämnades till postbehandling. Ju mindre arbete, som å vederbörande
postanstalter erfordrades för tidningarnas vikning, sortering,
inslagning och förseende med adresser o. s. v., dess mera kunde också
den tid förkortas, inom hvilken tidningarna skulle vara inlämnade till
posten eller kunde utdelas till vederbörande abonnenter.
För närvarande funnes i fråga om postabonnerade tidningars beskaffenhet
vid afrinnande till postbehandling icke några bestämmelser,
utan tidningarna kunde aflämnas i nästan oförändradt samma skick,
som de hade, då de lämnade tryckpressen. Visserligen trycktes åtskilliga
af de större tidningarna numera i sådana pressar, som levererade
hvarje särskildt tidningsexemplar för sig, viket i ett sådant format,
som utan vidare lämpade sig för postbehandlingen å afgångspostanstalten
och äfven å adresspostanstalterna kräfde ett jämförelsevis mindre omständligt
arbete. Men flera, i synnerhet mindre tidningar aflämnades
fortfarande alldeles utan någon vikning och erfordrade därför åtskilligt
arbete och därmed följande tidsförlust, innan de vore i ordning för afsändning
eller utdelning.
Efter att därefter hafva redogjort för de enligt den af generalpoststyrelsen
den 9 september 1899 utfärdade allmänna poststadga gällande
bestämmelser angående dels inlämningstiden för postabonnerade
tidningar och dels tiden för ankommande tidningars tillhandahållande
till vederbörande abonnenter, yttra kommitterade, att den föreskrifna
inlämningstiden utan tvifvel vore för åtskilliga, i synnerhet dagligen
utkommande tidningar till ganska mycket förfång, då därigenom det
lätt nog kunde blifva omöjligt att i tidningarna införa viktiga nyheter
och meddelanden, som i sista stund komme redaktionerna till banda.
Denna tid skulle emellertid, enligt kommitterades åsikt, helt säkert
kunna ej oväsentligt förkortas, om tidningsutgifvarna själfva påtoge sig
en del af det arbete, som för närvarande utfördes å den postanstalt,
där tidningarna inlämnades.
Då kommitterade af anförda skäl icke ansett sig böra i detta afseende
för tidningarna uppställa längre gående fördringar, hvilkas uppfyllande
särskildt för mindre tidningar skulle vara allt för betungande,
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 44.
69
hafva kommitterade }''rkat, att tidningarna vid afkimnandet till posten
städse borde hafva ett format, som lämpade sig för postbehandlingen.
Såsom ett passande maximum för detta format hade kommitterade tänkt
sig ett ytinnehåll af 15 kvadratdecimeter, hvilket omfång, enligt verkställd
undersökning, icke syntes för närvarande öfverskridas af någon
tidning, som i viket format aflämnades till posten; och borde tidningarna
för att icke öfverskjuta sagda mått vara vikna, hvarje exemplar
för sig. Förekommande bilagor borde vara inlagda i de nummer, hvilka
de åtföljde. Vid postbehandlingen skulle sålunda i regel hvarje tidningsnummer
med allt hvad därtill hörde kunna af vederbörande expedient
fattas med ett enda grepp.
Hvad kommitterade sålunda ifrågasatt har icke föranledt någon
anmärkning i de yttranden, som i ärendet blifvit till Kungl. Maj:t afgifna.
Hvad därefter beträffar det under 2:o omförmälda stadgandet, från
hvilket skulle undantagas allenast författningssamlingar, Riksdagens
protokoll o. d., hafva kommitterade (sidd. 150—152) framhållit, hurusom
tidningsförsändelsernas betydliga vikt i jämförelse med de flesta öfriga
slag af postförsändelser icke blott bidroge att i väsentlig mån höja postverkets
omkostnader för såväl posternas befordran mellan postanstalterna
som ock deras hembäring vid de postanstalter, där sådan ägde
rum, utan äfven syntes gång efter annan vålla postverket allvarsamma
olägenheter, därigenom att postvagnar blefve till följd af stora tidningsposter
för tungt lastade eller rent af otillräckliga. Såsom ett exempel
på den betydande tyngd, som de postabonnerade tidningarna med tillhörande
bilagor kunde hafva, anföres, att, enligt hvad för kommitterade
omförmälts, vid ett par tillfällen den till postbehandling aflämnade upplagan
af en enda i Stockholm utkommande tidning till följd af en
tidningen åtföljande afgiftsfri bilaga vägt mera än den högsta vikt,
som finge lastas i postkupé, hvilken vore inrymd i järnvägsboggievagn.
Det läge i öppen dag, att postförsändelser med en så betydande tyngd
äfven skulle vid hembäring genom brefbärare vålla mycket stora svårigheter.
Enligt de af kommitterade föreslagna grunder för postbefordringsafgiftens
beräknande skulle visserligen tidningars vikt tillmätas en viss
betydelse vid afgiftens fastställande, hvilket förhållande borde bidraga
till att motverka antydda olägenheter, men den höjning i afgift, som
med det af kommitterade föreslagna beloppet för afgiften kunde följa
af en ökning i tidnings vikt, vore icke tillräcklig för att förebygga
posternas allt för stora belastande med tyngande tidningsförsändelser.
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Då nu kommitterade icke ansett sig böra föreslå ett högre belopp för
den emot vikten svarande afgiften, hade det synts nödigt att införa
särskilda bestämmelser i nyssnämnda syfte; och detta syntes vara så
mycket lämpligare, som sådana bestämmelser äfven borde i sin mån
bidraga till att förekomma, det bokmarknaden tillhörande tryckalster
blefve såsom tidningar postbefordrade.
Genom att icke medgifva befordran såsom postabonnerad tidning
för inbundet tryckalster hade kommitterade velat förhindra, att posterna
betungades och postbehandlingen försvårades genom styfva permar,
hvilka för öfrigt väl merendels snarare finge anses tillhöra böcker än
tidningar. Hvad åter aOginge den föreslagna maximivikten af 150 gram
per nummer, hade kommitterade ansett, att å ena sidan ett lägre
maximum, såsom t. ex. det i Danmark föreskrifna af 125 gram, skulle
vålla för stora olägenheter, emedan därigenom åtskilliga värdefulla tidskrifter
skulle uteslutas från postabonnemang, och å andra sidan en
högre maximivikt än 150 gram icke skulle i någon nämnvärd mån bidraga
till det med ifrågavarande bestämmelse åsyftade ändamål.
Emot kommitterades sistberörda förslag hafva framställts två reservationer,
den ena gående därpå ut, att förevarande viktmaximum borde
sänkas till 125 gram, och den andra med yrkande, att, om en maximivikt
skulle fastställas, densamma borde höjas till åtminstone 175 gram.
Till stöd för den förra reservationen har åberopats, bland annat,
att 125 gram, motsvarande maximivikten af andra brefportosatsen, borde
i Sverige likaväl som i Danmark för tidningar med deras afgiftsfria bilagor
anses fullt tillräckligt, då exempelvis »Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning»,
som vore bland de tyngsta tidningar i gruppen af 6 gånger i
veckan utkommande tidningar, i medeltal per nummer ej vägde mer
än omkring 70 gram och veckotidningen »Idun», som hade synnerligen
hög nummervikt, likväl i medeltal stannade under 80 gram; samt att
enligt 1898 års tidningsuppgifter en sänkning från 150 till 125 g ram
skulle komma att drabba endast 11 tidskrifter, af hvilka blott fyra utgjort
föremål för något nämnvärdt abonnemang genom postverkets förmedling.
Förslaget att bestämma ifrågavarande viktmaximum till 175 gram
har grundats hufvudsakligen därpå, att flera allmänt kända tidskrifter
hade en vikt af omkring 150 gram samt att af dessa några
skulle gifvetvis behöfva delas upp i flera smärre häften, och andra däremot
vid minsta ökning af sidoantalet eller af papperets vikt riskera
att icke vidare få befordras genom postabonnemang.
I de af tidningskorporationer afgifna yttranden i ämnet har sist -
71
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
nämnda förslag blifvit förordadt, i det m.an till stöd därför ytterligare
anfört, att dagliga tidningar numera utgåfve söndagsnummer, som stundom
vägde ända till 170 gram; samt att det icke ådagalagts, att nuvarande
bestämmelser i detta afseende vållade olägenheter.
Generalpoststyrelsen däremot, som i sitt föregående underdåniga
utlåtande icke ifrågasatt ändring i kommitterades förslag i denna del,
har äfven i sitt den 12 december 1903 afgifna utlåtande tillstyrkt, att
ifrågavarande viktmaximum matte bestämmas till 150 gram. Styrelsen
finner (sid. 42) det vara genom hvad kommitterade därutinnan anfört
ådagalagdt, att betydande svårigheter kunde genom tidningarnas tyngd
förorsakas postverket. Då det nämligen upprepade gånger kunnat inträffa,
att en enda tidnings postupplaga till följd af en tidningen åtföljande
afgåftsfri bilaga vägt mera än den högsta vikt, som finge lastas
i postkupé, hvilken vore inrymd i järnvägsboggievagn, så vore det enligt
styrelsens mening lätt att förstå, hvilka svårigheter det skulle bereda
postverket att postbenandla, transportera och till vederbörande abonnenter
i behörig ordning utdela sådana kvantiteter af tidningar. Då
styrelsen sålunda funnit verkligt behof föreligga af en bestämmelse i
den riktning, som af kommitterade föreslagits, hade vidare den viktsats,
som kommitterade i detta afseende förordat, synts styrelsen hålla en
lämplig medelväg mellan de i öfrigt framkomna förslagen.
I anslutning till hvad för närvarande gällde på grund af § 4 i upphörande af
1883 års kungörelse, hafva kommitterade vidare (§ ] 0 mom. 2 och 3) 1t0idning
föreslagit särskilda stadganden af följande innehåll, nämligen: och 3).
att, om tidning skulle upphöra att vidare utgifvas, innan den tid
tilländagått, för hvilken abonnemang därå vid postanstalt skett, abonnenten
måtte äga att å postanstalten vid anmälan återbekomma så
mycket af den erlagda.befordringsafgiften, som belöpte för hvarje helt
kvartal af den efter tidningens upphörande återstående abonnemangstiden;
samt
att postverket icke skulle ikläda sig någon ansvarighet för den
förlust, som i öfrigt drabbade abonnent genom upphörande af tidning,
hvarå abonnemang vid postanstalt ägt rum; dock att det skulle åligga
vederbörande posttjänstemän att lämna abonnenten allt det biträde, som
skäligen kunde ifrågakomma, för att han måtte komma i åtnjutande af
den ersättning, som i dylikt fall möjligen kunde erhållas.
Med afseende å det förra stadgandet hafva kommitterade (sid.
152) framhållit, att där ifrågavarande restitution icke syntes böra omfatta
den i postafgiften ingående s. k. förskrifningsafgiften, emedan
postverket borde anses berättigadt att utan afkortning behålla den
72
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 44.
del af postafgiften, hvilken skulle utgöra ersättning för dess bestyr
med den förskrifning, som i förevarande fall finge antagas hafva
ägt rum.
Korsband*,- Ifrågavarande båda stadganden hafva icke gifvit anledning till
försändning n^g0^ uttalande i de till Kungl. Maj:t inkomna yttranden i ärendet.
På sätt i det föregående blifvit omnämndt, kunna tidningar enligt
gällande särskilda bestämmelser vinna postbefordran äfven såsom försändelser
under band mot ett för tidningar stadgadt lägre korsbandsporto,
utgående med 1 öre för hvar vikt af 50 gram eller del däraf,
dock ej under 2 öre per försändelse vid lokalbefordran och 4 öre per
försändelse vid annan postbefordran. Dels för att tillmötesgå från tidningsmannahåll
till kommitterade uttalade önskningar om åstadkommande
af en snabbare expedition i allmänhet af till postbefordran
inlämnade tidningar, särskildt å utgifningsorten, och dels i syfte att
på samma gång minska de för postverket betungande abonnemangen,
hafva kommitterade föreslagit, att med bibehållande af ofvannämnda
tidningskorsband vid sidan däraf skulle införas ett nytt slag af tidningsförsändelser,
s. k. utgifvarekorsband. Dessa försändelser, hvilka,
såsom namnet angifver, i regel borde komma till användning endast
af tidningsutgifvare i fråga om tidning, som af honom utgåfves,
skulle skilja sig från vanliga tidningskorsband hufvudsakligast däruti,
att, medan vid sistnämnda försändningssätt hvarje särskild försändelse
vid emottagande till postbehandling väges, taxeras och frankeras, skulle
däremot vid expedition af utgifvarekorsband samtliga de på en gång
af vederbörande utgifvare till posten öfverlämnade tidningsexemplaren
vägas tillsammans, och därefter en viss afgift beräknas för den sammanlagda
vikten af de på detta sätt expedierade tidningarna, hvilka
därjämte skulle afsändas utan att frankeras.
Kommitterade anse (sid. 107), att det skulle lända både tidningarna
och postverket till stor fördel, om ett sådant försändningssätt,
hvilket hade en motsvarighet i den postbehandling af tidningar, som
praktiserades inom det norska postverket, blefve infördt äfven i Sverige.
Postbehandlingen å inlämningspostanstalten vore vid denna försändning
ännu enklare än vid vanlig korsbandsförsändning, hvadan inlämningstiden
borde kunna i motsvarande mån förkortas. På adresspostanstalterna
underginge tidningarna i regel samma behandling som andra
korsband, då någon adresspåskrifning ej komme i fråga. Postverkets
åtgöranden vore alltså vid dylik tidningsförsändning inskränkta till
det minsta möjliga; och borde följaktligen också å ena sidan den
Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 73
tid, som postbehandlingen kräfde, kunna i möjligaste mån förkortas,
och å andra sidan genom minskningen i tidningsbestyren äfven åstadkommas
någon nedsättning i postverkets af dessa bestyr betingade
utgifter.
En förutsättning för sådan tidningsförsändning, som nu är nämnd,
skulle enligt kommitterades åsikt vara, att postverket icke toge befattning
med själfva abonnemangens förmedlande. Om vid abonnemang
genom postverket i eljest vanlig ordning tidningsexemplaren
blefve genom vederbörande utgifvares försorg försedda med adresser,
så skulle nämligen från postverkets sida icke utan särskilda, postbehandlingen
fördröjande anordningar kunna utöfvas nödig kontroll därå,
att ej flera exemplar blefve försända än det antal, för hvilket postbefordringsafgifter
blifvit erlagda. Och borde det sålunda öfverlåtas
åt tidningsutgifvarna att själfva sörja för, att abonnemang ägde rum.
Detta skulle följaktligen komma att ske antingen direkt hos utgifvaren
eller genom ombud, som för dennes räkning emottoge abonnemang och
ombesörjde tidningarnas rekvisition.
Hvad angår den afgift, som skulle till postverket erläggas vid tidningars
försändande såsom utgifvarekorsband, anse kommitterade, att i
öfverensstämmelse med hvad som tillförene ägt rum vid fastställandet
af gällande särskilda portosatser för tidningskorsband i allmänhet, äfven
nu ifrågavarande afgift borde bestämmas med hänsyn till beloppet af
postafgiften vid abonnemang genom postverkets förmedling; och då
postverket skulle befrias från en stor del af de bestyr, som förorsakades
af de postabonnerade tidningarna, borde i regel den förra afgiften
i förhållande därtill vara lägre än den senare.
Kommitterade hafva i detta afseende (sid. 109) meddelat en öfversikt
af de belopp, som de af kommitterade föreslagna postafgifterna
vid abonnemang skulle motsvara för hvarje kilogram af tidningar inom
olika grupper; och framginge af denna öfversikt, att medelbeloppet af
den föreslagna postafgiften, per kilogram räknadt, skulle för mindre
ofta utkommande tidningar vara ej oväsentligt högre än för tidningar,
som utgåfves med flera nummer i veckan.
Vid sådant förhållande och på grund jämväl af i öfrigt anförda
omständigheter (sidd. 110—112) hafva kommitterade funnit skäligt,
att också beloppet af den afgift, som skulle erläggas vid tidningarnas
taxering efter sammanlagd vikt, sattes lägre för de senare tidningarna
än för de förra.
Under hänvisning till hvad af kommitterade blifvit i öfrigt med afseende
å ifrågavarande slag af försändelser anfördt (sidd. 107—113 och
Bih. till Riksd. Prat. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Iliift. 10
74
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
153—157), tillåter jag mig här återgifva kommitterades förslag till bestämmelser
om taxeringen af utgifvarekorsband (§11 mom. 1):
»Varda tidningsexemplar, som blifvit i annan ordning än genom
postanstalt förskrifna, af vederbörande utgifvare till postanstalt i den
ort, där tidningen utgifves, aflämnade till postbehandling såsom korsbandsförsändelser,
må, efter anmälan af utgifvaren, postbefordringsafgiften
beräknas efter sammanlagda vikten af de på en gång till postbehandling
aflämnade försändelser; och skall i sådant fall afgiften utgöra
för hvarje vikt af ett kilogram:
l:o) för tidning, som utkommer mer än 7 gånger i veckan, 10 öre;
2:o) för tidning, som utkommer 6 eller 7 gånger i veckan, 12
öre; samt
3:o) för tidning, som utkommer mindre ofta, 15 öre.
Postbefordringsafgift enligt dessa grunder må, hvar gång tidningar
aflämnas till postbehandling, ej beräknas för mindre vikt än två
kilogram.
Vikten beräknas i kilogram och hektogram. Uppkomma vid vågning
delar af hektogram, afrundas dessa uppåt till helt hektogram.
Vid afgiftens erläggande böra uppkommande delar af kilogram afjämnas
till närmast högre helt eller hälft kilogram, äfvensom bråkdelar
af öre afrundas uppåt till helt öretal.»
Då kommitterade (sid. 153) ansett, att fall kunde inträffa, då det
vore lämpligt att medgifva äfven andra än vederbörande tidningsutgifvare
rätt att få tidningsförsändelser taxerade efter sammanlagd vikt,
men af anfördt skäl icke funnit sig böra förorda ett allmänt stadgande
i sådant afseende, hafva kommitterade vidare föreslagit ett stadgande
därom, att ofvannämnda bestämmelser måtte, där i särskilda fall
Kung! Maj:t funne omständigheterna sådant föranleda, tillämpas äfven
i afseende å tidningsexemplar, som af annan än vederbörande utgifvare
aflämnades till postbehandling såsom korsbandsförsändelser (§11 mom.
2). Och på det att ifrågavarande försändningssätt icke måtte missbrukas
till spridande af andra trycksaker än tidningar, hafva kommitterade
ansett, att särskildt ansvar borde stadgas för sådant missbruk, samt i
detta afseende föreslagit ett stadgande af innehåll, att den, som, i syfte
att undandraga postverket inkomst, till postbehandling såsom utgifvarekorsband
aflämnade försändelser, hvilka uppenbarligen icke borde komma
i åtnjutande af sådan postbehandling, skulle vara förfallen till böter
från och med 5 till och med 50 kronor (§11 mom. 3). Då afsändaren
i regel måste antagas vara tidningens utgifvare, borde enligt kommit
-
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
terades åsikt en sådan ansvarsbestämmelse, där så erfordrades, lätt nog
kunna göras fullt effektiv (sid. 108).
I afgifna särskilda reservationer (sidd. 191—200) hafva två af kommitterade
yrkat, att afgiften för utgifvarekorsband måtte, utan afseende
å tidningarnas nummerantal, för alla tidningar bestämmas till 12 öre
per kilogram; varande till stöd för detta yrkande anfördt, hufvudsakligen,
att vid bestämmandet af ifrågavarande afgift den vid abonnemang
genom postverkets förmedling utgående postafgiften borde tagas i betraktande
allenast försåvidt det gällde att undersöka, i hvad män försändning
såsom utgifvarekorsband kunde förväntas komma till användning
för olika grupper af tidningar;
att emellertid det afgörande därvidlag vore de fördelar, som den
snabbare postbehandlingen vid sådan försändning kunde erbjuda;
att, då dessa fördelar vore jämförelsevis mindre betydande för de
icke dagliga tidningarna, det vore fara värdt att, om en högre afgift
blefve fastställd för dessa tidningar, ifrågavarande försändningssätt
skulle för dem endast mycket undantagsvis komma till användning; samt
att postbehandlingen af inlämnade utgifvarekorsband och kontrollen
öfver därför erlagda afgifter komme att försvåras, om afgifterna skulle
utgå med olika belopp för olika tidningar.
Förslaget om införande af utgifvarekorsband har vunnit generalpoststyrelsens
understöd, i det att styrelsen i sitt utlåtande af den 23 november
1901 (sid. 12) förmält sig anse det vara af ganska stor betydelse för alla vederbörande,
att ifrågavarande nya slag af korsbandsförsändelser infördes i
tidningsrörelsen. Dock har styrelsen under anförande att, utan ett likformigt
porto för dylika korsband oafsedt antalet nummer i veckan, de icke
oväsentliga fördelar för postverket och tidningsutgifvarne, som med detta
slags försändelser afsåges och verkligen stode att vinna, skulle åtminstone
i hög grad förringas, anslutit sig till förenämnda reservationsvis framkomna
förslag till afgiftens beräknande; hvarjemte styrelsen ansett, att den af
kommitterade föreslagna bestämmelsen angående viktens beräknande i
kilogram och hektogram samt afrundning af uppkommande delar af
hektogram borde förtydligas, så att af dess lydelse klart framginge,
att vikten skulle på angifna sätt beräknas, när afgiften icke kontant
erlades vid utgifvarekorsbandens aflämnande, utan bokfördes för att
läggas till grund för terminsvis skeende likvider.
Äfven i de af tidningskorporationer och andra i frågan intresserade
afgifna yttranden har förslaget om införande af utgifvarekorsband vunnit
bifall; men man har därvidlag, i likhet med generalpoststyrelsen,
76
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
anslutit sig till reservanternas åsikt, att afgiften för ifrågavarande försändelser
borde utgå med ett och samma belopp för alla tidningar, därvid
tillika uttalats, att detta belopp helst icke borde sättas högre än
10 öre per kilogram.
Vidare hafva äfven framkommit förslag att med försändning såsom
utgifvarekorsband förena rätt till prenumeration genom postverkets förmedling.
Styrelsen för aktiebolaget svenska telegrambyrån har nämligen
uti dess i ämnet afgifna yttrande framhållit, att utgifvarekorsband,
om de skulle få större användning, borde förenas med tilllåtelse
till postprenumeration äfven å tidningar, hvilka på sådant sätt
försändes; och professoren Davidson har i förut anförda tidskriftsuppsats
framlagt ett förslag till anordnande af sådan prenumeration,
gående därpå ut, att rekvisition af tidning, hvilken vore att försända
såsom utgifvarekorsband, skulle behandlas såsom en till utgifningspostanstalten
ställd postanvisning; att afräkning med vederbörande tidningsutgifvare
skulle ske periodiskt; samt att därvid afdrag skulle göras dels
för belöpande postbefordringsafgifter för korsbanden och dels för postverkets
ersättning för prenumerationsmedlens emottagande och redovisning,
i hvithet afseende föreslagits en afgift motsvarande 2 % af vederbörande tidnings
prenumerationspris med ett minimum af 5 öre för hvarje abonnemang.
Hvad angår möjligheten att för tidningar, hvilka skola försändas
såsom utgifvarekorsband, medgifva postabonnemang i eljest vanlig ordning,
erinrar generalpoststyrelsen i sitt utlåtande af den 12 sistlidne
december (sid. 20) därom, att kommitterade i detta afseende
framhållit, att ett sådant till vägagående skulle från postverkets
sida kräfva särskilda, postbehandlingen fördröjande anordningar för utöfvande
af nödig kontroll därå, att ej flera exemplar blefve försända än
det antal, för hvilket postbefordringsafgifter blifvit. erlagda; och meddelar
styrelsen vidare, att både i Norge och i Frankrike, i hvilka båda
länder tidningsrörelsen vore grundad på tidningarnas försändning såsom
korsband, befordringsafgifterna för de till postbehandling aflämnade tidningarna
beräknades efter den kvantitet — i Norge vikt och i Frankrike
stycketal — tidningar, som för hvarje gång aflämnades, genom hvilket tillvägagående
sådan kontroll, som nyss nämndes, gjordes mindre erforderlig.
Enligt hvad generalpoststyrelsen därefter anfört, skulle för abonnemang
å utgifvarekorsband genom postverkets förmedling förutsättas,
antingen att de föreslagna befordringsafgifterna höjdes, så att den vid
tidningarnas aflämnande till postbehandling debiterade afgiften beredde
postverket godtgörelse jämväl för dess bestyr med abonnemangens förmedlande,
eller ock att i anslutning till det af professoren Davidson
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
framställda förslaget en särskild afgift fastställdes för prenumerationsmedlens
emottagande och redovisning. Med afseende å sistnämnda förslag
bär dock styrelsen anmärkt, att enligt detsamma en vidlyftig bokföring
för prenumerationsmedlens redovisning skulle fortfarande åligga
postverket, samt att med hänsyn därtill det utan tvifvel vore lämpligare
att, i likhet med hvad som skedde inom franska posttjänsten, omföra
tidningsrekvisition i en till vederbörande utgifvare ställcl postanvisning,
hvarigenom den särskilda redovisningen af prenumerationsmedel skulle
bortfalla.
Med afseende å såväl den ena som den andra formen för anordnande
af postabonnemang å utgifvarekorsband, har emellertid generalpostslyrelsen
— på grund af tidigare vunnen erfarenhet om de olägenheter,
som för posttjänsten uppstode, därest postverket hade att samtidigt
förmedla tidningsabonnemang enligt olika system — för sin del
uttalat allvarliga betänkligheter mot hvarje förslag, som afsåge att
vid sidan af det nuvarande systemet för tidningars försändande efter
postabonnemang införa ett väsentligen olika system för prenumeration
genom postverkets förmedling. Styrelsen åberopar i detta afseende de
förhållanden, som i sin tid vållats däraf, att med tillämpning af bestämmelserna
i § 3 af nådiga kungörelsen angående villkoren för tidningars
och tidskrifters postbefordran den 18 oktober 1872, förutom
postprenumeration i vanlig ordning, därjämte för tidningar, som icke
genom sådan prenumeration förskrifvits, införts dels rekvisition på grund
af en utaf vederbörande tidningsutgifvare utfärdad prenumerations- eller
prisskillnadssedel, dels ock rätt för utgifvare att mot aflämnande af särskilda
reversal i förväg erlägga postbefordringsafgifterna för tidningsexemplar,
som skulle med posten fortskaffas.
Skulle man nu, utan väsentlig ändring i de båda försändningssätt,
som för närvarande tillämpades beträffande tidningar, därjämte för utgifvarekorsband
anordna ett särskild! slag af prenumeration genom postverkets
förmedling och sålunda införa ytterligare ett slag af bokföring
och redovisning af prenumerationsmedel för tidningar, befarade styrelsen,
att åtskilliga olägenheter skulle däraf uppstå för posttjänsten, då tilllämpningen
af flera olika system för en och samma rörelsegren säkerligen
skulle i hög grad försvåra tjänstgöringen vid postanstalterna.
Att åter göra försändningen såsom utgifvarekorsband till regel och sålunda
upphäfva nuvarande ordning för abonnemang genom postverkets
förmedling, hade styrelsen, i likhet med kominitterade, ansett sig icke
böra tillstyrka både med hänsyn till de fördelar, som denna ordning
onekligen erbjöde för allmänheten, och i betraktande af de upprepade
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
uttalanden från tidningskorporationer, hvilka syntes gifva vid handen,
att inom tidningskretsar allmänt rådde den uppfattning, att en revision
af nuvarande postbefordringsafgifter för postabonnerade tidningar, med
bibehållande i hufvudsak af själfva grunderna för denna tidningsbefordran,
vore att föredraga framför en mera genomgripande förändring af
dessa grunder.
Hvad angår kommitterades förslag att bibehålla nuvarande särskilda
porto för vanliga tidningskorsband (§11 mom. 4), har generalpoststyrelsen
i sitt utlåtande af den 23 november 1901 på anförda skäl (sidd.
12—15) funnit det vara synnerligen önskligt, att sistnämda slag af försändelser
helt och hållet borttoges, och att — frånsedt utgifvarekorsbanden
— afgiften för korsband, som utgjordes af inländska tidningar,
hädanefter blefve äfven i den inrikes poströrelsen densamma som för
vanliga trycksakskorsband.
Hvad sålunda af styrelsen ifrågasatts har, att döma af de föreliggande
yttrandena i ämnet, väckt åtskilligt motstånd, i det man framhållit, att
dessa korsbandsförsändelser vore af betydelse både för tidningarna vid
återsändande af exemplar, som icke funnit afsättning, och för allmänheten
vid tidningars försändande till släktingar och bekanta, samt att
därföre det särskilda tidningsportot borde bibehållas, åtminstone så
länge det vanliga trycksaksportot i Sverige vore så högt som för närvarande.
I sitt senare i ärendet afgifna underdåniga utlåtande har också styrelsen
(sid. 43) funnit det ej kunna bestridas, att med nuvarande korsbandsporto
af 4 öre per 50 gram styrelsens förslag att borttaga
gällande tidningsporto af 1 öre per 50 gram innebure ett väsentligt
fördyrande af tidningsförsändelserna i fråga. Då nu upplyst blifvit, att
dessa försändelser komme till en ej obetydlig användning ej blott åt
tidningskommissionärer utan äfven af allmänheten, så hade styrelsen ansett
sig icke böra under nuvarande förhållanden fortfarande påyrka
borttagandet af det särskilda portot för inländska tidningar.
Hvad i öfrigt angår tidningars postbefordran såsom korsbandsförsändelser,
hafva kommitterade, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande
gäller på grund af § 3, andra stycket, af nådiga kungörelsen
den 11 maj 1883, föreslagit, att å tidningar, som aflämnades till postbefordran
såsom korsbandsförsändelser, skulle tillämpas de bestämmelser,
som i allmänhet gällde för befordran af sistnämnda försändelser, med
undantag likväl för hvad rörande högsta vikten för hvar särskild försändelse
funnes föreskrifvet (§11 mom. 5).
79
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
Enligt hvad i det föregående blifvit omförraäldt, stadgas i 1883 Tidningsårs
kungörelse följande beträffande bilagor till tidningar, nämligen: bllaf°r
att
planscher, börande till tidning, som genom postanstalt blifvit *
förskrifven, varda afgiftsfritt med posten befordrade, när de utan särskild
betalning utöfver prenumerationspriset åtfölja tidningen samt tillkännagifvande
därom i denna finnes infördt;
att enahanda förmån under samma villkor tillkommer äfven tidningen
åtföljande, af dess redaktion utgifna bihang därtill, dock med
förbehåll, beträffande bihang till tidning, för hvilken nedsättning i den
mot prenumerationspriset svarande befordringsafgift åtnjutes, att tidningens
ytinnehåll, sammanlagdt med bihangets, icke är större, än
som motsvaras af den för tidningen beräknade postbefordringsafgift;
samt
att — med undantag af sådana officiella berättelser eller meddelanden,
som enligt Kungl. Maj:ts föreskrift med Post- och Inrikes
tidningar. till allmänheten utdelas — för befordran med post af andra
bilagor till tidning än de förut omförmäida enahanda afgift som för
försändelser under band skall erläggas, där icke i särskilda fall sådana
omständigheter förekomma, att generalpoststyrelsen finner samma bilagor
kunna och böra jämte den tidning, till hvilken de höra, med post befordras
antingen utan särskild godtgörelse eller mot lägre porto än
det, som med tillämpning af taxan för försändelser under band skolat
erläggas.
Sedan från tidningsmannahåll uttalats önskvärdheten af förtydligade
bestämmelser i fråga om tidningsbilagor, hafva kommitterade föreslagit
(§ 12), att oinbundet tryckalster skulle kunna vinna postbefordran såsom
bilaga till tidning enligt följande villkor:
1:°) Å tryckalster, li vilket vore afsedt att såsom tidningsbilaga postbefordras,
skulle finnas i tryck angifvet, att det utgjorde bilaga till den
tidning, som det åtföljde; och skulle i tidningen vara infördt tillkännagifvande
därom, att bilagan åtföljde densamma.
Vid aflämnande till postbebandling borde bilaga vara inlagd i det
tidningsexemplar, till bvilket bilagan hörde.
Med hvarje särskild! tidningsexemplar skulle kunna följa flera bilagor,
dock ej mer än ett exemplar af en och samma bilaga.
2:o) Följande bilagor skulle, när de utan särskild betalning utöfver
prenumerationspriset åtföljde tidning till alla dess abonnenter, och
under villkor att de vid aflämnande till postbebandling icke hade ett
format, som vore afsevärdt större än det format, hvari hufvudnumret
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
aflämnades till posten, anses såsom delar af tidningen och följaktligen
utan särskild afgift med posten befordras, nämligen:
a) planscher, kartor och andra dylika bilagor, hvilka utgjorde
förklaring af eller eljest tydligen hänförde sig till innehållet i den tidning,
som de åtföljde; samt
b) bihang, hvilka vore utgifna af tidningens redaktion för att
utgöra tillägg till eller fortsättning af det tidningsnummer, som de
åtföljde; dock med förbehåll att dessa bihang skulle vara tryckta å
samma ort som hufvudnumret.
3:o) I öfriga fall borde för tryckalster, hvilka vore afsedda att
vinna postbefordran såsom bilagor till tidning, som skulle med posten
försändas antingen efter förskrifning genom postanstalt eller såsom s. k.
utgifvarekorsband, till postkassan erläggas en särskild afgift, hvilken
för hvarje exemplar af sådan bilaga beräknades till Va öre för hvar
vikt af 25 gram eller del af 25 gram; dock att, där i särskilda fall
omständigheterna sådant föranledde, generalpoststyrelsen skulle äga
medgifva, att bilaga finge jämte den tidning, till hvilken den hörde,
postbefordras antingen utan särskild godtgörelse eller mot lägre postbefordringsafgift
än den, som skolat erläggas med tillämpning af hvad
sålunda blifvit stadgadt.
Där vid beräkning af förenämnda afgift uppkomme bråkdelar af
öre, skulle dessa afrundas uppåt till helt öretal.
4:o) Särskild postbefordringsafgift skulle icke erläggas för:
a) bilagor till tidningar, hvilka postbefordrades såsom s. k. tidningskorsband;
b)
tidningsbilagor, hvilka endast afsåge abonnemang å den tidning,
de åtföljde; och
c) sådana officiella berättelser eller meddelanden, som enligt
Kungl. Maj:ts föreskrift med Post- och Inrikes tidningar utdelades till
allmänheten.
Af hvad kommitterade anfört till stöd för ifrågavarande förslag
(sidd. 158—161) framgår, att därmed afsetts, bland annat,
att, på samma gång vederbörande utgifvare erhölle rätt att fördela
tidningens innehåll på flera särskilda delar och att — hvad beträffade postabonnerade
tidningar, med begränsning till viss maximivikt — till tidningens
mera normala omfång göra de tillägg, som kunde af omständigheterna betingas,
därjämte måtte förebyggas, att såsom tidningsbilagor utan särskild
postafgift befordrades försändelser, hvilka icke stode i det sammanhang
med den tidning de åtföljde, att de borde anses såsom delar af densamma;
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 44.
81
att ur företrädesvis expoditionell synpunkt måtte förhindras, att
tidningarnas postbehandling blefve genom åtföljande bilagor i afsevärd
mån försvårad och uppehållen; i hvilket sistnämnda afseende af kommitterade
särskildt framhållits, dels att bilaga ej finge vare inbunden,
dels ock att bilaga skulle vara inlagd i det tidningsnummer, hvartill
den hörde, och sålunda icke finge emballeras i särskildt omslag, såsom
styfva pappskifvor, på rullar o. s. v.; samt
att åtskillig omgång och tidsutdräkt skulle besparas, därigenom att
beträffande sådana bilagor, hvilka icke borde utan särskild afgift postbefordras,
meddelades allmänt gällande afgiftsbestämmelser, hvilka kunde
af vederbörande postanstalter omedelbart tillämpas, hvadan generalpoststyrelsens
beslut i fråga om dylika tidningsbilagor ej borde påkallas
i andra fall, än då det gällde undantag från sagda bestämmelser.
De bilagor, som kommitterade ansett företrädesvis angeläget att
utesluta från afgiftsfri postbefordran, vore sådana, som trycktes i stort
antal för att hufvudsakligen i annonserings- eller reklamsyfte med olika
tidningar spridas bland allmänheten. Då dylika bilagor i och för sig
ej vore berättigade att vinna postbefordran mot annat porto än det för
trycksaker i allmänhet gällande, innebure kommitterades förslag om en
afgift af V2 öre per 25 gram i själfva verket för de ifrågavarande försändelserna
en betydande fördel.
Den af kommitterade föreslagna afgiftens belopp hade bestämts
med ledning af den afgift, som plägade för närvarande i liknande fall
af generalpoststyrelsen föreskrifvas. Sistnämnda afgift utginge nämligen
i regel med Va öre för hvar vikt af 50 gram eller del däraf, dock
att afgiften för bilaga ej finge understiga 1 öre per exemplar, samt
dessutom Vs öre för hvarje blad, som löst inlades i bilaga. Den för
närvarande gällande viktenheten hade ansetts böra lämpligen minskas
till 25 gram, på det att därigenom någon höjning i afgiften måtte inträda
för tyngre bilagor. För lättare bilagor åter hade kommitterade,
med afseende å det mindre besvär, som dessa bilagor borde förorsaka
postverket, ifrågasatt den lindring, att någon minimiafgift icke skulle
bestämmas.
Hvad anginge bilagor till tidningar, hvilka försändes såsom vanliga tidningskorsband
ansåge kommitterade att, i likhet med hvad för närvarande
gällde, några särskilda bestämmelser icke borde införas; utan skulle med
afseende å dessa bilagor endast gälla de för tidningsbilagor i allmänhet
föreslagna bestämmelser. Då bilagorna, såsom inlagda i vederbörande
tidningsexemplar, måste vägas tillsammans med dessa, komme den för
Bih. till Rihå. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft. 11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Tidnings
register
(»
2-4).
ifrågavarande korsbandsförsändelser stadgade särskilda afgift följaktligen
att drabba äfven bilagorna. Att för dessa genomföra vare sig befrielse
från den mot deras vikt sålunda svarande afgift eller befordringsafgiftens
beräknande efter andra grunder syntes icke vara möjligt utan
vidtagande af särskilda anordningar, hvilka skulle i liög grad försvåra
postbehandlingen.
Hvad kommitterade ifrågasatt beträffande tidningsbilagor har icke
gifvit anledning till något uttalande i de till Kungl. Maj:t afgifna
yttranden i ärendet.
Då den nedsättning i eljest gällande postporto för trycksaker, som
innefattades i kommitterades förslag, icke vore afsedd att komma andra
trycksaker än tidningar och andra periodiska skrifter till godo, men å
andra sidan ej borde förvägras något tryckalster, som rätteligen vore
att anse såsom periodisk skrift, hafva kommitterade, i saknad af en
fullt tydlig och uttömmande definition af hvad som menas med uttrycket
»periodisk skrift», och för att bereda ifrågavarande bestämmelser
en så likformig tillämpning som möjligt, framställt förslag (§ 2 mom. 1)
därom, att hos generalpoststyrelsen skulle föras ett register öfver alla
tryckalster, hvilka skulle anses berättigade att vinna postbefordran enligt
de för tidningar stadgade villkor. Kommitterade anmärka, att ett
tidningsregister kunde visserligen anses redan föreligga i den taxa å
inländska tidningar, som för hvarje år utgåfves af generalpoststyrelsen;
men af anförda skäl (sidd. 127—129) hafva kommitterade ansett denna
tidningstaxa icke vara tillfyllestgörande för nu ifrågavarande ändamål.
Beträffande de villkor, som borde uppställas för tryckalsters införande
i tidningsregistret, inhämtas af hvad kommitterade i sådant afseende
anfört (sidd. 129—131), att kommitterade till en början funnit
en ledning vid bedömandet af hvad därvid skulle anses såsom tidningkunna
hämtas af de stadganden, som i tryckfrihetsförordningen meddelats
angående periodiska skrifter, och i dessa stadgandens tillämpning
genom vederbörande myndighet. Då nämligen enligt tryckfrihetsförordningen
s. k. tillståndsbevis borde vara utfärdadt beträffande hvarje
skrift, som gjorde anspråk på att anses för periodisk, ansåge kommitterade,
att postbehandling såsom periodisk skrift icke borde tillgodokomma
andra tryckalster än sådana, för hvilka dylika bevis blifvit i
behörig ordning meddelade (§ 3 mom. 1). Hvad tidningstaxan angiuge,
syntes för närvarande förhållandet vara det, att tillståndsbevis visserligen
blifvit utfärdade för de allra flesta i taxan förekommande tryckalstren,
men att exempel ej saknades därpå, att för publikationer, hvilka
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 83
af postverket distribuerades såsom tidningar, icke utfärdats tillståndsbevis.
Kommitterade hafva emellertid framhållit, att på grund af tryckfrihetsförordningen
det icke kunde förekommas, att sådana bevis i
själfva verket utfärdades för åtskilliga tryckalster, som rätteligen icke
vore att anse såsom periodiska skrifter; och hafva kommitterade i betraktande
däraf dels såsom ytterligare villkor för tryckalsters införande
i tidningsregistret uppställt fordran på att tryckalstret skulle efter
abonnemang hållas allmänheten till hända, dels ock föreslagit, att i
tidningsregistret icke skulle få införas vissa publikationer, hvilka ej
borde medgifvas postbefordran såsom tidningar (§ 3 mom. 1).
Hvad först angår nyssnämnda villkor, hafva kommitterade anfört
(sid. 130 o. f.), att redan af tryckfrihetsförordningens stadgande, att under
ordet skrift skulle förstås allt hvad genom tryck blefve lagdt under
allmänhetens ögon, framginge att tryckalster, som ej vore afsedt att
spridas bland allmänheten, icke vore att anse såsom periodisk skrift.
Också komme enligt gällande bestämmelser postbehandling såsom tidningar
hufvudsakligen endast de publikationer till del, hvilka vore införda
i tidningstaxan, och å hvilka sålunda för allmänheten erbjödes
abonnemang genom postverkets förmedling. I öfverensstämmelse därmed,
och då enligt kommitterades förslag postbefordran af tidningar, å
hvilka ej erbjödes abonnemang genom postanstalt, syntes komma att i
utsträckt mån användas, vore det enligt kommitterades uppfattning nödigt
att stadga ifrågavarande villkor, hvilket emellertid ej vore så att
förstå, som skulle abonnemang å publikationerna i fråga nödvändigtvis
kunna ske genom postverkets förmedling, då det borde vara till fyllest,
om abonnemang kunde äga rum endast på annat sätt. Publikationer,
hvilka ej vore afsedda för spridning bland allmänheten, utan t. ex. skulle
tillhandahållas endast medlemmar af sällskap eller föreningar, borde
följaktligen icke få postbehandlas såsom tidningar.
Hvad vidare beträffar de publikationer, hvilka enligt kommitterades
mening icke borde vinna postbefordran såsom tidningar, innefattar
kommitterades förslag, att i tidningsregistret icke skulle få införas:
l:o) tryckalster, om hvilket på grund af innehållets beskaffenhet
eller eljest måste antagas, att det skulle omfatta endast ett begränsadt
antal nummer eller häften och efter utgifvande däraf upphöra att vidare
utkomma;
2:o) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller i väsentlig mån
bestode af större arbeten, eller af särskilda delar af sådana, afsedda att
fortsättas från det ena numret eller häftet till det andra;
84
Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 44.
3:o) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller hufvudsakligen
utgjordes af en eller flere enskilda firmors eller personers kataloger
eller priskurant^” samt
_ 4:o) tidning, hvars bencämning antingen vore alldeles lika med titeln
å tidning, som redan vore för annans räkning införd eller behörigen
anmäld till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företedde
sådan likhet, att tidningarna lätt kunde förväxlas.
Af statsmyndigheter utgifna, nummervis utkommande författningssamlingar
och tillkännagifvanden äfvensom Riksdagens protokoll med
därtill hörande bihang skulle dock kunna i registret införas utan hinder
däraf, att de icke uppfyllde de villkor, som i sådant afseende eljest
stadgats.
Generalpoststyrelsen skulle äga att, där sådant ansåges nödigt,
infordra profnummer af tryckalster, som blefve anmäldt till införande
i tidningsregistret.
Af hvad kommitterade till stöd för ifrågavarande förslag anfört
(sid. 131—138) framgår, bland annat, att de under l:o och 2:o föreslagna
bestämmelserna ägde motsvarighet uti hvad för närvarande
gällde på grund af nådiga brefvet den 11 maj 1883, hvarigenom, på
generalpoststyrelsens framställning, förklarats:
att, därest tryckalster, livilket blifvit anmäldt att såsom tidning
eller tidskrift postbefordras, befinnes uteslutande eller till väsentligaste
delen bestå af ett eller några få i särskilda häften fördelade större
arbeten, må i afseende å detsammas postbefordran icke tillämpas de
bestämmelser, som i nyssberörda kungörelse äro meddelade rörande
tidningar och tidskrifter, utan skall för dylikt tryckalsters postbefordran
gälla hvad i sådant afseende är om trycksaker i allmänhet föreskrifvet;
att,
om i postverkets tidningstaxa blifvit såsom tidning eller tidskrift
upptaget tryckalster, hvilket sedermera befinnes icke vara att hänföra till
sådana skrifter, för hvilkas förskrifvande postanstalterna må anlitas, det
skall tillhöra generalpoststyrelsen att meddela föreskrift därom, att å
postanstalt icke vidare må mottagas prenumeration å dylikt tryckalster,
samt att för dess befordran under band afgiften ej må utgå efter annan
beräkningsgrund än som i fråga om trycksaker i allmänhet är stadgad;
samt
att, därest. emellertid dessförinnan å postanstalt mottagits prenumeration
å dylikt tryckalster och belöpande utgifter därför uppburits,
skall under den tid prenumerationen omfattar postbefordringen till pre
-
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
85
numeranterna fortgå i enahanda ordning, som i afseende å tidningar
och tidskrifter iakttages.
Det ändamål, som åsyftats genom hvad sålunda blifvit i nåder
förklarad!, eller att förebygga, det till bokmarknaden hörande tryckalster
komme i åtnjutande af postbefordran enligt de för periodiska skrifter
stadgade särskilda villkor, hade kommitterade funnit mycket beaktansvärdt.
Att publikationer, som egentligen utgjordes af endast i häften
fördelade bokverk, äfven om de skulle, såsom t. ex. romanbibliotek,
kunna tänkas åtminstone under någon tid fortsatta det ena året efter
det andra, icke borde komma i åtnjutande af de låga postbefordringsafgifter,
som gällde för tidningar, ansåge kommitterade vara en bjudande
nödvändighet med hänsyn till alla de bokmarknadens alster,
hvilka vore hänvisade att vid spridning genom postverket vinna befordran
endast mot de vida högre portosatser, som gällde för paket eller
vanliga korsbandsförsändelser.
Skillnaden i stadgade postbefordringsvillkor för tidningar och för
böcker syntes nämligen vara allt för stor, för att icke de för tidningarna
bestämda förmånligare villkoren borde, i den mån ske kunde, begränsas
till att gälla endast de försändelser, för hvilka dessa villkor egentligen
vore afsedda. Frånsedt att, då böcker vunne postbefordran enligt
samma villkor som tidningar, postverket undandroges en del af detsamma
rätteligen tillkommande portoinkomster, kunde det svårligen vara
lämpligt, att postverket skulle, såsom skedde genom de lägre postbefordringsafgifternas
tillämpning äfven på verkliga bokalster, åt hvilka
genom uttagande af tillståndsbevis och fördelning i häften förvärfvats
sken af periodiskt utkommande skrifter, bidraga till att förminska afsättningen
och i viss mån försvåra spridningen af andra, liknande bokalster,
beträffande hvilka tillståndsbevis icke blifvit uttagna.
Kommitterade hade visserligen icke förbisett de svårigheter, hvilka
skulle möta vid tillämpningen af hvarje bestämmelse, som åsyftade, att
tryckalster skulle på grund af innehållets beskaffenhet kunna frånkännas
egenskap af periodisk skrift. Men kommitterade hölle före, att
med någon skärpning de hittills gällande bestämmelserna i förevarande
afseende borde vara tillfyllestgörande, för att, åtminstone sedan profnummer
blifvit företedt, af general poststyrelsen skulle i de allra flesta
fall kunna med vederbörlig säkerhet afgöras, huruvida eu publikation
vore att anse såsom periodisk skrift eller icke; och hafva kommitterade
vidare ur dåvarande tidningstaxa anfört exempel på publikationer, hvilka
86
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
dels enligt tillkännagifvande af vederbörande utgifvare vore afsedda att
utkomma med allenast ett visst antal häften, efter hvilkas utgifvande
arbetena skulle föreligga fullt afslutade, och dels nära nog uteslutande
bestode af åtskilliga större arbeten, som icke afsåge dagens frågor och
som i de särskilda numren inginge med olika delar, så anordnade, att
hvar särskild del kunde afskilja® från numrets öfriga innehåll, för att
sedermera jämte motsvarande delar af andra nummer af samma publikation
förenas till särskilda sammanhängande bokverk. Om dylika publikationer
skulle fortfarande åtnjuta postbehandling såsom tidningar, ansåge
kommitterade konsekvensen fordra, att också hvarje annat bokalster,
som vore fördeladt i häften af för postbehandling lämpligt omfång, komme
i åtnjutande af postbehandling enligt de för tidningar gällande villkor.
Ur kulturell synpunkt vore det visserligen ej mindre angeläget,
att böcker vunne en lätt och prisbillig spridning, än att tidningar erhölle
en sådan. Huru önskvärdt detta i och för sig än kunde vara,
folie det emellertid icke inom det kommitterade meddelade uppdrag att
därutinnan afgifva något förslag, och i alla händelser kunde det svårligen
sättas i fråga att utsträcka tidningsportot till att gälla äfven för
böcker, då därigenom postverkets omkostnader utan tvifvel skulle i följd
af dessa tyngande försändelsers postbehandling växa vida utöfver den
ökning i inkomster, som kunde följa af en genom portonedsättningen
framkallad tillväxt i själfva rörelsen.
Kommitterades förslag i afseende å punkterna l:o och 2:o var icke enhälligt.
Beträffande den förra punkten yrkades af en reservant (sid. 170),
att efter ordet »tryckalster» skulle inskjutas orden: »som icke af handlar
dagens frågor och», hvarigenom punkten skulle erhålla följande lydelse:
»l:o) tryckalster, som icke af handlar dagens frågor och om h vilket
på grund af innehållets beskaffenhet eller eljest måste antagas, att det
skall omfatta endast ett begränsadt antal nummer eller häften och efter
utgifvande däraf upphöra att vidare utkomma»;
varande med den sålunda föreslagna lydelsen afsedt att medgifva
införande i tidningsregistret af t. ex. en riksdagsrevy, som utkomme
med vissa nummer i veckan eller ett större antal häften i månaden
under en särskild riksdag, men icke vidare efter dess slut.
Hvad åter angår punkt 2:o, yrkades af en annan reservant (sid.
171—187), att den föreslagna lydelsen skulle ändras på följande sätt:
»2:o) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller till väsentligaste
delen består af några få i särskilda häften fördelade arbeten.»
Emot det af kommitterades flertal framlagda förslag i förevarande
punkt har af sistnämnde reservant hufvudsakligast anmärkts,
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
87
att genom bifall därtill åtskilliga publikationer, som ostridigt måste
hänföras till periodiska skrifter, skulle blifva förvägrade att hädanefter
postbefordras såsom tidningar;
att därigenom en orättvisa skulle tillskyndas dessa tidningar och
tidskrifter;
att flera af de tidskrifter, som skulle drabbas af bestämmelsen,
måste anses hafva en icke oviktig betydelse ur kulturell synpunkt; h varjämte
förslaget vore skadligt också i så måtto, att det fördyrade och
försvårade åtkomsten af mera gedigen läsning;
att icke något behof af den ifrågasatta inskränkningen förelåge
från postverkets sida;
att bestämmelsen affattats i så sväfvande ordalag, att den gåfve
rum för godtycke; samt
att i andra länder och särskild! i våra närmaste grannländer dylika
skrankor mot tidskriftslitteratur af mera sammanhängande art ej
förekomme.
Medan generalpoststyrelsen i sitt utlåtande af år 1901 lämnade
kommitterades ifrågavarande förslag utan anmärkning, hafva de uttalanden,
som i ämnet framkommit från tidningsmannahåll, gått i riktningen
af anslutning till de båda ofvan omförmälda reservationerna.
Sålunda har beträffande den under punkt l:o af kommitterades flertal
föreslagna bestämmelsen framhållits, att genom ett dylikt stadgande
publikationer, hvilka för en viss begränsad tid utgåfves och hvilkas
karaktär af tidning vore obestridlig, skulle komma att uteslutas ur tidningsregistret.
Och hvad angår punkt 2:o har man, i öfverensstämmelse
med den däremot afgifna reservationen, ansett det af kommitterades
flertal föreslagna stadgandet skola leda därtill, att åtskilliga tidskrifter
med stor spridning bland allmänheten skulle nödsakas att antingen
gifva sitt innehåll annan uppställning eller ock upphöra att vidare utkomma,
hvilket både innebure en orättvisa mot dessa publikationer och
därjämte skulle bidraga att försvåra spridningen af mera sammanhängande
läsning af omväxlande och nyttig art. På grund däraf och
då postbefordringen af ifrågavarande publikationer icke kunde anses
hafva vållat postverket afsevärda olägenheter eller utgifter, har man
ansett, antingen att stadgandet ifråga borde ändras i enlighet med
ofvannämnda reservationsvis framställda yrkande, eller ock att nuvarande
bestämmelse i ämnet borde bibehållas oförändrad.
Generalpoststyrelsen har i sitt sistnämnda utlåtande, hvad angår
punkt l:o, anfört (sid. 32), att det syntes med all tydlighet framgå af
hvad kommitterade anfört såsom motiv för ifrågavarande stadgande, att
88
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.
därmed icke afsetts att förhindra postbefordran såsom tidning för sådana
undantagsvis förekommande tryckalster, hvilka såsom t. ex. en utställningstidning,
på grund af förhandenvarande omständigheter ej kunde
tänkas skola utgifvas under mera än en viss, på förhand begränsad
tidrymd, men som i öfrigt uppfyllde alla betingelser för att anses såsom
periodiska skrifter. Motiveringen gåfve nämligen vid handen, att
stadgandet ifråga afsåge att från postbefordran såsom tidning utesluta
publikationer, hvilka egentligen utgjordes af ett bokverk, likasom med
det följande stadgandet afsetts att från sådan postbefordran utesluta
publikationer, som bestode af flera större arbeten.
Vid sådant förhållande och då affattningen af ifrågavarande bestämmelse,
i synnerhet om den sammanställdes med hvad som i öfrigt
föreslagits beträffande villkoren för att tryckalster finge anses såsom
periodiska skrifter, knappast gåfve stöd för den uppfattning, som i de
afgifna yttrandena kommit till synes, ansåge styrelsen någon ändring
af denna bestämmelse icke vara erforderlig.
Hvad angår punkt 2:o, bar generalpoststyrelsen i samma utlåtande
(sid. 33—35), med instämmande uti hvad af kommitterades flertal uttalats
i förevarande afseende, därutöfver anfört exempel därpå, att i
vissa främmande länders postförfattningar meddelats föreskrifter därom,
att böcker ej borde åtnjuta samma postbefordringsvillkor som tidningar.
Ett stadgande i enahanda syfte inom svenska postverket vore så
mycket mera af behof påkalladt, som bos oss skillnaden mellan tidningarnas
postbefordringsafgifter, äfven efter genomförande af kommitterades
förslag till ändrade bestämmelser i ämnet, och det för böcker
gällande trycksaksportot vore väsentligt större än i åtskilliga andra
länder. Någon egentlig meningsskiljaktighet syntes ej heller i de afgifna
yttrandena hafva yppats beträffande det berättigade uti att de
gynnsammare postbefordringsvillkoren förbehölles endast verkliga periodiska
skrifter. Men i fråga om den gräns, som i detta afseende borde
uppdragas för hvad som skulle få anses såsom periodisk skrift, både
meningarna visat sig mera delade, utan att likväl skillnaden mellan de
föreliggande förslagen till formulering af ifrågavarande stadgande syntes
styrelsen vara af någon väsentlig betydelse.
Den skärpning, som af kommitterades flertal påyrkats i hvad för
närvarande gällde i det afseende, hvarom fråga vore, innebure hufvudsakligen
att, medan enligt nu gällande stadgande periodisk skrift icke
finge till väsentligaste delen bestå af några få större arbeten, skulle
enligt kommitterades förslag från periodiska skrifter uteslutas publikationer,
som i väsentlig mån bestode af större arbeten, oafsedt om dessa
89
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
däri inginge i större eller mindre antal. Den reservationsvis föreslagna
formuleringen åter öfverensstämde med nuvarande stadgande, allenast
med uteslutande af ordet »större» framför »arbeten».
_ Sistnämnda formulering medgåfve visserligen postbehandling såsom
tidning för publikationer, i hvilka inginge arbeten i större omfattning,
än att deras antal kunde betecknas med uttrycket »några få»; men å
andra sidan utsträcktes, därigenom att attributet »större» borttagits,
bestämmelsens giltighet till att omfatta äfven publikationer, bestående
af arbeten, som ej kunde kallas för »större». Med en sådan lydelse
syntes bestämmelsen i fråga kunna — hvad knappast syntes vara afsedt
— från postbefordran såsom tidning utesluta sådana publikationer,
hvilka, såsom t. ex. studentföreningen Verdandis småskrifter, endast
innehölle ett jämförelsevis mindre antal uppsatser, af hvilka hvar och
en väl kunde kallas ett »arbete», men svårligen ett »större arbete». Då
vidare det syntes föga följdriktigt att såsom tidning postbehandla publikation,
hvars innehåll utgjordes af flera arbeten, men däremot icke medgifva
sådan postbehandling för tryckalster, som bestode af några få
arbeten, så ansåge styrelsen den ifrågavarande affattningen icke böra
biträdas i denna del.
Då emellertid det af kommitterades flertal afgifna förslaget genom
det däri förekommande uttrycket »i väsentlig mån» i stället för det
nuvarande »till väsentligaste delen» onekligen innebure en skärpning,
som skulle kunna verka betungande för en och annan nu utkommande
publikation, hvilken skulle däraf drabbas, så funne styrelsen det lämpligt
att icke ändra det sistnämnda uttrycket, och hemställde styrelsen
fördenskull, att punkten 2:o) måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»2:o) tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller till väsentligaste
delen består af större arbeten, eller af särskilda delar af sådana, afsedda
att fortsättas från det ena numret eller häftet till det andra.»
Hvad därefter beträffar det under förut omförmälda punkt 3:o
framställda förslaget att från postbefordran såsom tidning utesluta kataloger
och priskuranter, hafva kommitterade (sid. 137) anfört åtskilliga
exempel på tryckalster af förenämnda beskaffenhet, hvilka införts i
postverkets tidningstaxor och af hvilka somliga, enligt hvad för periodiska
skrifter stadgats, utgjort föremål för anmälan hos chefen för
justitiedepartementet, men andra däremot icke. Då emellertid utfärdande
af s. k. tillståndsbevis icke syntes kunna åt dylika publikationer förläna
egenskap af periodiska skrifter, ansåge kommitterade, att postbefordran
såsom tidning ej borde af dem tiligodonjutas, så mycket hellre som
eljest otvifvelaktigt spridning genom postverkets försorg af dessa publikaBih.
till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 12
90
Kungl. Majds Nåd. Proposition N.-o 44.
tioner kunde komma att afsevärdt ökas, därigenom att större affärsföretag
uttoge tillståndsbevis beträffande sina priskuranter m. m. och
sålunda finge dessa distribuerade såsom tidningar.
Uti en vid kommitterades utlåtande fogad reservation (sid. 187),
har yrkats, att ordet »hufvudsakligen)) skulle för vinnande af öfverensstämmelse
med de båda föregående punkternas formulering utbytas mot
»till väsentligaste delen».
I de till Kungl. Maj:t inkomna yttranden har förevarande förslag
mött, bland annat, den anmärkningen, att detsamma vore stridande mot
näringarnas och allmänhetens intressen.
Generalpoststyrelsen, som vid ärendets föregående behandling icke
haft något att erinra mot ifrågavarande förslag, har, enligt hvad i dess
utlåtande af den 12 sistlidne december (sidd. 36—37) anförts, ej heller
af hvad sedermera däremot anförts funnit sig föranledd att tillstyrka
afslag å detsamma. Här som eljest gällde, att man skulle låta detta
vara detta. Vore en postal försändelse till sin natur en tidning, skulle
den postbehandlas såsom sådan, men vore den det icke, borde man icke
tillåta, att försändelsen finge segla under falsk flagg för att åtnjuta de
förmåner i fråga om postbefordran, som man ur andra synpunkter ansett
böra åt tidningar inrymmas. I öfverensstämmelse därmed hade styrelsen
ock förordat, att publikationer, som egentligen vore att anse såsom
böcker, äfven skulle postbehandlas såsom sådana. Och då kataloger,
priskuranter, annonscirkulär och dylika tryckalster ostridigt i och för
sig icke vore att postbehandla annorlunda än vanliga trycksaksförsändelser,
så syntes den omständigheten, att åt ett sådant tryckalster gifvits
utseende af periodisk skrift, icke utgöra tillräcklig anledning för att
tryckalstret i fråga skulle postbehandlas enligt de villkor, som gällde
för periodiska skrifter. Ville statsmakterna medgifva en särskild billigare
postbefordran åt böcker, annonscirkulär och dylikt, borde detta
sägas rent ut, men icke släppas fram på en omväg.
Det föreslagna stadgandet, hvartill motsvarighet förefunnes inom
åtskilliga andra länder, skulle enligt styrelsens åsikt också blifva så
mycket mera af behof påkalladt, sedan genom införande af utgifvarekorsband
anordnats ett expeditionssätt, hvilket i fråga om afgifter till
postverket ställde sig ännu förmånligare än de nuvarande tidningskorsbanden,
och som följaktligen kunde innebära en desto större lockelse
att söka åt atfärscirkulär och dylikt förvärfva postbehandling såsom
periodiska skrifter.
Kommitterades under punkt 4:o framställda förslag hade föranledts
däraf, att, enligt hvad anförda exempel utvisade (sidd. 137—138), till
-
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
91
ståndsbevis kunnat meddelas för tidning, hvilken ägt en i allt väsentligt
fullkomligt samma titel som annan tidning, för hvilken tillståndsbevis
redan förut blifvit utfärdadt, och att det icke blott för postverket ur
expeditionell synpunkt, utan äfven för tidningarna och allmänheten måste
anses medföra betydande olägenheter, om tidningar på grund af titlarnas
fullkomliga likhet eller nära öfverensstämmelse lätt kunde vid postbehandlingen
förväxlas. Under anförande tillika att en liknande bestämmelse
gällde inom norska postverket, hafva kommitterade vidare framhållit,
hurusom genom ifrågavarande stadgande, hvilket uteslutande
ägde tillämpning i fråga om postbefordringen af tidningarna, icke lades
något som helst hinder i vägen för tidningarnas utgifvande.
Sedan generalpoststyrelsen i sitt förra utlåtande lämna förslaget
utan anmärkning, har man i de föreliggande yttrandena visserligen å
ena sidan erkänt behofvet af stadganden angående rätt till tidnings
titel och äfven framhållit gagnet af det skydd mot illojal konkurrens,
som den ifrågavarande bestämmelsen skulle bereda, men å andra sidan,
i betraktande särskildt däraf, att möjligheten att utgifva en tidning vore
i hög grad beroende af rätten att få densamma postbefordrad såsom
sådan, ansett det föreslagna stadgandet vara af beskaffenhet att böra
meddelas icke i en administrativ författning, utan antingen i tryckfrihetsförordningen
eller genom särskild lag i ämnet; hvarjämte äfven framhållits
den fara för administrativt godtycke, som skulle ligga däri, att
afgörandet af dessa för tidningarna viktiga frågor blefve lagdt i generalpoststyrelsens
hand.
Med omförmälande af de betänkligheter, som sålunda uttalats mot
föreliggande förslag, har styrelsen i sitt senare i ämnet afgifna utlåtande
funnit sig icke kunna dela dessa betänkligheter (sidd. 38—39). Den
bestämmelse, som här vore i fråga, syntes icke vara af administrativ
art, utan böra tillkomma genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens sammanstämmande
beslut. Funnes i annan författning meddelad någon bestämmelse
af enahanda innehåll, skulle visserligen det ifrågavarande stadgandet
vara öfverflödigt. Men så länge det kunde inträffa, att två
särskilda tidningar utkomme med samma namn — i 1904 års tidningstaxa
funnes t. ex. två publikationer med namnet »Framåt» — så syntes
ett stadgande i ofvan angifna syfte vara af behof påkalladt.
Hvad åter vidkomme den uttalade farhågan med afseende å den
föreslagua bestämmelsens tillämpning, erinrar styrelsen, att generalpoststyrelsens
beslut i ärenden af ifrågavarande art på grund af den
för styrelsen gällande nådiga instruktion kunde, lika väl som styrelsens
beslut i allmänhet, genom besvär dragas under Kungl. Maj:ts
92 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
pröfning, hvadan det slutliga afgörandet ingalunda tillkomme generalpoststyrelsen.
Med hänsyn därtill att, enligt det föreliggande förslaget, rätten att få
tidning införd i tidningsregistret vore beroende jämväl af en i behörig
ordning företagen anmälan, och i följd däraf det skulle vid det första
upprättandet af detta register kunna inträffa, att till förfång för en
redan befintlig tidning dennas titel blefve till inregistrering anmäld af
annan än den, som rätteligen ägde använda titeln, tidigare än denne
sistnämnde inkommit med anmälan, har styrelsen ansett, att till förebyggande
af dylika missbruk erfordrades ett öfvergångsstadgande, som,
därest i dylika fall tvist skulle uppstå, tillerkände rätten till inregistrering
åt den tidning, som hade det äldre tillståndsbeviset; och har styrelsen
fördenskull hemställt, att det måtte stadgas, att, då tidningsregister
första gången upprättades, anmälan angående införande i
registret af tidning, som därförinnan utkommit, skulle betraktas så, som
vore den gjord den dag, då uppå anmälan om dess utgifvande bevis
enligt tryckfrihetsförordningen blifvit af chefen för justitiedepartementet
meddeladt.
För att icke kvarstående i tidningsregistret af en tidningstitel, som
de facto upphört att användas, måtte utgöra hinder för införande i
registret af annan tidning med samma eller liknande benämning, hafva
kommitterade vidare (§ 4 mom. 1) föreslagit, att tidning eller tidningsupplaga,
af hvilken under ett kalenderår icke utkommit något nummer,
skulle såsom upphörd afföras ur registret.
Med afseende å detta förslag hafva kommitterade (sidd. 138—139)
anfört bland annat, att egenskapen af periodisk skrift enligt kommitterades
åsikt icke borde frånkännas åtskilliga publikationer, hvilka, såsom
t. ex. jultidningar, vissa årsskrifter af sällskap eller föreningar o. s. v.,
ej utkomme mera än en gång om året, men vore afsedda att utgifvas
år efter år, hvadan minsta antalet nummer af en periodisk skrift icke
syntes kunna bestämmas högre än ett nummer årligen. Å andra sidan
kunde en skrift, som utkomme mindre ofta, svårligen bibehålla egenskapen
af periodisk, hvadan det ifrågavarande minimum ej heller borde
bestämmas lägre, än nyss är sagdt.
Hvad af kommitterade i förevarande afseende föreslagits har i
de öfver förslaget afgifna yttranden lämnats utan anmärkning.
Slutligen hafva kommitterade, då det ej kunde förekommas, att i
tidningsregistret blefve införda publikationer, hvilka sedermera befunnes
icke hafva bort däri intagas, eller att publikation, som ursprungligen
med rätta ansetts såsom periodisk skrift, sedermera på grund af ändrad
93
Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 44.
beskaffenhet måste frånkännas denna egenskap, föreslagit (§ 4 mom. 2)
att, om tryckalster, som blifvit i tidningsregistret infördt, sedermera
skulle befinnas i något afseende strida mot hvad för införande i detta
register blifvit stadgadt, generalpoststyrelsen skulle äga förordna, att
sådant tryckalster skulle uteslutas ur tidningsregistret; hvar jämte och i
öfverensstämmelse med hvad för närvarande gällde på grund af förut
anförda nådiga brefvet den 11 maj 1883, af kommitterade föreslagits
(§ 10 mom. 1), att, om tryckalster blifvit af nyssnämnda anledning
uteslutet ur tidningsregistret, samt dessförinnan abonnemang därå mottagits
genom postverket och belöpande afgifter därför uppburits, postbefordringen
till abonnenterna skulle under den tid, ifrågavarande abonnemang
omfattade, fortgå i enahanda ordning, som i afseende å genom
postverket förskrifna tidningar iakttoges.
Genom nådigt bref den 1 december 1871 har uppå framställning
af generalpoststyrelsen förklarats: sLk?ida"tider.
att, där till vinnande af snabbare postbefordran, utgifvare af tid- ® 133
ning eller tidskrift anmälde sig önska att å annan tid än den, då postanstalt
hölles öppen för allmänheten, därstädes afklarna tidning eller
tidskrift, som skulle med post fortskaffas, sådant finge medgifvas mot
skyldighet för afsändaren att därför erlägga till postverket en särskild
afgift, hvilken, hvad anginge tidning, som utkomme sex eller flere
gånger i veckan, skulle utgöra, efter helt år räknadt, för ett antal af
högst femhundra exemplar 500 kronor, för hvart Överskjutande antal
af högst ett hundra exemplar 50 kronor, och för tidning eller tidskrift,
som utgåfves mindre ofta än sex gånger i veckan, skulle varda i förhållande
därtill minskad;
att de uti ifrågavarande hänseende inflytande medel skulle ingå till
postkassan; samt
att däremot den godtgörelse, hvilken för omförmälda särskilda
tjänstgöring och de öfriga bestyr, som kunde samtidigt därmed utföras,
funnes böra skäligen tillkomma därvid anlitade extra biträden och vaktbetjäning,
skulle utanordnas från postkassan utan afseende på beloppet
af ofvanberörda dit influtna medel.
Sedan generalpoststyrelsen, med anledning af en utaf publicistklubben
gjord underdånig ansökning i fråga om upphäfvande af hvad
sålunda stadgats i underdånigt utlåtande den 29 december 1884 hemställt,
att med upphäfvande af förut anförda bestämmelser måtte meddelas
det nådiga förklarande, att tillsvidare det skulle tillhöra styrelsen
att på framställning af utgifvare af tidning eller tidskrift och i öfver
-
94 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
ensstämmelse med angifva grunder fastställa villkoren för de genom
postverket förskrifna tidningars ock tidskrifters aflämnande å postkontor
vid annan tid än den, då kontoret hölles öppet för allmänheten, har
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 23 januari 1885 förklarat
att, när på grund af nådiga brefvet den 1 december 1871 åt utgifvare
af tidning eller tidskrift medgåfves att till postanstalt å annan tid, än
densamma hölles för allmänheten öppen, till postbefordran aflämna
tidnings- eller tidskriftsexemplar, på generalpoststyrelsen finge bero
att, efter pröfning huruvida och i hvad mån ett dylikt medgifvande
kunde medföra olägenhet för posttjänsten eller föranleda tillökning i
postanstaltens personal, bestämma, om och på hvilka villkor befrielse
från eller nedsättning i den uti sistnämnda nådiga bref stadgade afgift
kunde tidningens eller tidskriftens utgifvare beviljas.
Med anledning däraf att bland de af tidningsutgifvare till kommitterade
framställda önskemål äfven förekommit yrkande på tidningsexpeditionernas
å utgifningsorterna tillgänglighet på tider, som stode i
samband med de stora, postförande bantågens afgångstider, oberoende
af vederbörande postanstalts vanliga expeditionstider, hafva kommitterade
föreslagit följande stadgande (§ 13):
»Där till vinnande af snabbare postbefordran så är nödigt, vare
utgifvare af tidning berättigad att å annan tid än den, då postanstalten
å utgifningsorten hålles öppen för allmänheten, därstädes till postbefordran
aflämna exemplar af tidningen. Om sådant aflämnande sker
för tidningens befordran med postlägenhet, som afgår a annan tid än
söckendagar mellan kl. 7 f. m. och 10 e. m., skall till postverket erläggas
en särskild afgift, hvilken, hvad augår tidning, som sålunda
aflämnas sex eller flere gånger i veckan, må utgöra, efter helt år räknadt,
för ett antal af högst fem hundra exemplar 500 kronor och för
hvarje Överskjutande antal af högst ett hundra exemplar 50 kronor,
men för tidning, som aflämnas mindre ofta än sex gånger i veckan,
minskas i förhållande därtill.
Efter pröfning, huruvida och i hvad mån ett dylikt medgifvande
åt tidningsutgifvare kan medföra olägenhet för posttjänsten eller föranleda
tillökning i vederbörande postanstalts personal, _ äger generalpoststyrelsen
bestämma, om och på hvilka villkor befrielse från eller
nedsättning i ofvannämnda afgift kan tidningens utgifvare beviljas.»
Af hvad kommitterade anfört (skid. 163—169) med afseende å förestående
förslag framgår, att med tillämpning af gällande bestämmelser
i ämnet generalpoststyrelsen i flera fall lämnat medgifvande till afgiftsfritt
inlämnande af tidningar å tider, då vederbörande postanstalter
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 44.
icke varit öppna för allmänheten. I vissa fall hade den tid, då sådant
inlämnande finge äga rum, begränsats till tiden mellan kl. 6 f. in. och
10 e. m., medan i andra fall det öfverlämnats åt vederbörande postförvaltare
att bestämma den tid, då tidningarna skulle mottagas. Vid
åtskilliga tillfällen hade åter styrelsen pröfvat tidningarnas inlämnande
icke böra ske Utan erläggande af särskild afgift, och hade denna då i
en del fall bestämts att utgå med de i nådiga brefvet den 1 december
1871 föreskrifna belopp, men i andra fall satts till ej oväsentligt lägre
belopp.
Enligt hvad kommitterade vidare inhämtat, vore det egentligen
endast i Stockholm, som tidningarnas inlämnande å extra tid beredde
postverket någon afsevärd inkomst, i det att de i förevarande afseende
vid postkontoren i riket år 1898 inbetalade afgifter uppgått till följande
belopp, nämligen i:
Stockholm ............................................................................. kronor 11,802: 17
Malmö ...................................................................................... » 1,921: 43
Lund ....................................................................................... » 1,131: 25
Gefle ............................................. » 166: 67
summa kronor 15,021: 52
I Stockholm syntes ock omständigheterna hafva föranledt, att tidningarnas
inlämnande å extra tid måst äga rum i ganska stor utsträckning.
Då nämligen tiden för tidningarnas afgiftsfria inlämnande å
tidningsexpeditionen vid Stockholms postkontor blifvit bestämd att
söckendagar omfatta klockan 10 f. m.—7 e. m., men viktiga posterande
bantåg från Stockholm afgått redan klockan omkring 7,30 f. m.,
hade följaktligen de i Stockholm utkommande morgontidningar, för
att varda med först afgående postlägenhet försända, hänvisats till antingen
expedition direkt till vederbörande postkupé eller inlämnande å
extra tid. Då det förra försändningssättet medfört ett väsentligen ökadt
arbete för tidningarna, hade i många fall den senare utvägen måst
anlitas.
Ofvannämnda från tidningsmannahåll framställda yrkande syntes
kommitterade ganska förklarligt i betraktande särskilt af de förhållanden,
som sålunda vore rådande vid Stockholms postkontor. Det förefölle
helt naturligt, att vederbörande tidningsutgifvare funnit det i hög
grad betungande att för tidningarnas aflämnande till postbefordran
under den större delen af dygnet nödgas erlägga en särskild afgift,
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.
hvilken mången gång närmade sig och stundom till och med syntes
öfverstiga beloppet af den procentvis beräknade postbefordringsafgiften,
som dock afsåge att utgöra ersättning för alla postverkets bestyr med
tidningarna.
I den mån beträffande andra postförsändelser behof däraf gjorde
sig mera allmänt gällande, hade också, yttra kommitterade vidare, blifvit
sörjdt för, att försändelserna kunde genom att nedläggas i breflåda
vinna befordran med först afgående postlägenhet utan inskränkning till
viss tid af dygnet. Då nu särskilt de postabonnerade tidningarnas
postbehandling å inlämningsorten icke medgåfve dessa försändelsers
nedläggande i breflåda, men det finge anses ligga i allmänhetens intresse
lika väl som i tidningsutgifvarnes, att tidningarnas försändande
med först afgående postlägenhet icke blefve genom särskilda afgifter
försvåradt, hade kommitterade så mycket hellre funnit sig böra, i den
mån detta ansetts kunna ske utan postverkets alltför stora betungande,
tillmötesgå förenämnda yrkande, som, då postafgifterna för postabonnerade
tidningar enligt kommitterades förslag skulle höjas med cirka
70 procent, det syntes vara billigt, att tidningarna så mycket som möjligt
befriades från särskilda afgifter till postverket.
Kommitterade hade i sådant afseende funnit skäligt, att tidningarnas
aflämnande till posten å extra tid icke skulle beläggas med särskild
afgift, när sådant aflämnande skedde för tidningarnas befordran med
postlägenhet, som afginge söckendagar under tiden mellan klockan 7
f. m. och 10 e. m. Då det förutsattes, att aflämnandet skulle ske i
sammanhang med postlägenhets afgång, och följaktligen antagas måste,
att, äfven om icke några tidningar blefve aflämnade, ändock åtminstone
någon del af personalen å vederbörande postanstalt måste vara i verksamhet
för den öfriga postens behandling, hade kommitterade trott, att
i de flesta fall tidningarnas emottagande å sagda tid icke skulle förorsaka
postverket några afsevärdt ökade omkostnader.
Blefve tidningar å annan tid än den nämnda aflämnade till postbehandling
vid tillfällen, då vederbörande postanstalt icke vore öppen
för allmänheten, borde enligt kommitterades åsikt därför uppbäras eu
hufvudsakligen efter nu stadgade grunder beräknad särskild afgift, såvida
icke generalpoststyrelsen på grund af förhandenvarande omständigheter
medgifvit befrielse från eller nedsättning i denna afgift. Beloppet
af den afgift, som sålunda skulle för tidningarnas aflämnande
erläggas, syntes i hvarje fall icke böra bestämmas högre, än som motsvarade
de kostnader, som af tidningarnas mottagande å extra tid förorsakades
postverket.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 97
Kommitterades ifrågavarande förslag var emellertid icke enhälligt,
utan i afgifven reservation (sid. 200 o. f.) framställdes af en utaf kommitterade
— dels för att icke åt vissa tidningar bereda en förmån, som
ej kunde komma andra postförsändelser till godo, och dels med hänsyn
till de ekonomiska följderna af det utaf kommitterades flertal framlagda
förslaget — det yrkande, att nuvarande bestämmelser i ämnet skulle
bibehållas.
Generalpoststyrelsen förmälde sig i utlåtande den 23 november
1901 i hufvudsak gilla de skäl, på hvilka berörda reservation grundade
sig, och instämma i det slut, hvartill reservanten kommit, samt ansåg
fördenskull, att ofvannämnda § 13 borde erhålla följande lydelse, affattad
i närmaste öfverensstämmelse med nådiga brefven den 1 december 1871
och den 23 januari 1885:
»Då, till vinnande af snabbare postbefordran, utgifvare af tidninganmäler
sig önska att å annan tid än den, då postanstalten å utgifningsorten
hålles öppen för allmänheten, därstädes till postbefordran
aflämna exemplar af tidningen, är sådant medgifvet mot skyldighet för
utgifvaren att därför erlägga till postverket en särskild afgift, hvilken,
hvad angår tidning, som sålunda afhimnas sex eller flera gånger i veckan,
utgör, efter helt år räknadt, för ett antal af högst fem hundra exemplar
500 kronor och för hvarje öfver skjutande antal af högst etthundra
exemplar 50 kronor, men för tidning, som aflämnas mindre ofta än
sex gånger i veckan, minskas i förhållande därtill.
Efter pröfning, huruvida och i hvad mån ett dylikt medgifvande
åt tidningsutgifvare kan medföra olägenhet för posttjänsten eller föranleda
tillökning i vederbörande postanstalts personal, äger generalpoststyrelsen
emellertid bestämma, om och på hvilka villkor befrielse
från eller nedsättning i ofvannämnda afgift kan tidningens utgifvare
beviljas.»
Sedan emellertid det af kommitterades flertal framlagda förslag i
samtliga de föreliggande yttrandena på det lifligaste förordats, har
generalpoststyrelsen i sitt förnyade underdåniga utlåtande den 12
december 1903 ansett sig böra biträda samma förslag; och anför styrelsen
i detta afseende följande.
Den inkomst, som genom de för närvarande utgående afgifterna
för tidningars aflämnande till postbehandling å extra tid tillflöte postverket,
syntes ej mycket betydande. Enligt kommitterades beräkningar
hade den år 1898 uppgått till 15,021 kronor 52 öre och år 1899 till
18,214 kronor 65 öre; och hade motsvarande inkomst år 1902 utgjort
18,163 kronor 83 öre. Af dessa belopp hade den ojämförligt största
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 A/d. 26 Haft. 13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Ordnings
regler
(§
14).
Departements
chefens
yttrande.
delen influtit vid Stockholms postkontor, där ock omständigheterna
syntes hafva föranledt, att ett jämförelsevis stort antal tidningar fått
erlägga de ifrågavarande afgifterna.
Ehuru ett utsträckt medgifvande af rätt att utan särskild afgift å
extra tid inlämna tidningar till postbehandling säkerligen skulle för
postverket medföra icke blott minskning i ofvannämnda inkomst utan
äfven i någon mån ökade utgifter, ansåge styrelsen ändock, att såsom
en följd af postverkets befattning med tidningsrörelsen det borde åligga
postverket att, så vidt möjligt vore utan dess allt för stora betungande,
underlätta tidningarnas aiflämnande till postbefordran med de postlägenheter,
med hvilka tidningarna beräknades skola snabbast komma
vederbörande abonnenter tillhanda. Att emellertid utan någon inskränkning
medgifva afgiftsfritt inlämnande af tidningar till postlägenhet, som
afginge hvilken tid på dygnet som helst, skulle måhända utsätta postverket
för anspråk, som ej utan synnerligen stora svårigheter skulle
kunna uppfyllas. Den tid, som af kommitterades flertal ansetts böra
bestämmas för tidningarnas afgiftsfria inlämnande, syntes uppfylla alla
rimliga anspråk i detta afseende från tidningarnas sida och borde å
andra sidan ej heller för postverket blifva allt för betungande, då man
väl finge antaga, att det läge lika mycket i tidningsutgifvarnes som i
postverkets intresse att söka så vidt möjligt förkorta den tid, som måste
beräknas för de ifrågavarande tidningarnas behandling å inlämningspostanstalten,
samt att fördenskull de föreskrifter, som det från postverkets
sida kunde blifva nödigt att i förevarande afseende meddela,
skulle af tidningarnas representanter med beredvillighet och tillmötesgående
efterkommas.
Styrelsen har slutligen uttalat den uppfattning, att ifrågavarande
bestämmelse vore af reglementarisk art och således lika litet som den
för närvarande i ämnet gällande föreskrift borde hafva sin plats i en
af Konung och Riksdag beslutad författning.
Motsvarande § 5 i gällande nådiga kungörelse den 11 maj 1883
hafva kommitterade i § 14 föreslagit ett stadgande därom, att det
skulle tillkomma generalpoststyrelsen att meddela de ordningsregler,
som för behörig tillämpning af de beträffande villkoren för tidningars
postbefordran gifna föreskrifter kunde finnas erforderliga.
Då jag nu öfvergår till att för egen del yttra mig angående förut omförmälda
förslag rörande villkoren för tidningars postbefordran, torde till
en början böra anmärkas, att dessa förslag afse icke blott bestämmelser
angående själfva afgifterna för olika slag af tidningsförsändelser och hvad
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 99
därmed sammanhänger, utan äfven åtskilliga föreskrifter af reglementarisk
natur. Hvad angår öfriga slag af postförsändelser, för livilka befordringsafgifterna
blifvit af Riksdagen bestämda, hafva Riksdagens beslut i allmänhet
inskränkt sig allenast till fastställandet af vederbörande afgifter,
medan däremot anordnandet, i öfrigt af dessa delar af postverksamheten
icke utgjort föremål för Riksdagens pröfning. I öfverensstämmelse därmed
skulle äfven de delar af föreliggande förslag, som innehålla de reglementariska
bestämmelserna, icke hafva bort underställas Riksdagen.
Då emellertid tillförene Riksdagens beslut i fråga om tidningars postbefordran
afsett äfven åtskilliga detaljer af tidningsrörelsen, och därtill
kommer att det föreliggande författningsförslaget innehåller bestämmelser
af beggedera slaget, livilka icke utan svårighet skulle låta sig
skiljas från hvarandra, torde det vara lämpligt, att detta förslag varder
i sin helhet underställdt Riksdagens pröfning-.
Af hvad både kommitterade och generalpoststyrelsen anfört synes
mig tydligen framgå behofvet däraf, att de i nådiga kungörelsen den
11 maj 1883 meddelade bestämmelser beträffande postverkets förmedling
af abonnemang å tidningar och andra periodiska skrifter undergå en
väsentlig förändring.
Det missförhållande, som genom den i ämnet verkställda undersökning
påvisats mellan, å ena sidan, postverkets inkomster af ifrågavarande
rörelsegren samt, å andra sidan, dennas nuvarande omfattning
och de däraf föranledda omkostnader, synes till och med i betraktande
särskildt af svårigheten att åvägabringa en sådan höjning i postafgifterna,
som kunde afhjälpa detta missförhållande, göra det nödvändigt
att taga i allvarligt öfvervägande, huruvida icke nuvarande ordning för
abonnemang genom postverkets förmedling borde upphöra.
Såväl kommitterade som generalpoststyrelsen hafva också upptagit
denna fråga till pröfning. För hvad kommitterade i detta afseende
anfört, har i det föregående blifvit redogjordt. Generalpoststyrelsen har
i sitt senast afgifna utlåtande i förevarande ärende (sid. 18 o. f.)
yttrat, bland annat, att, om man to ge hänsyn allenast till hvad som
vore för postverket förmånligast, det framstode såsom ett önskemål,
att själfva grunderna för postverkets tidningsrörelse sålunda ändrades,
att postverket befriades från alla de bestyr, som följde af förmedlandet
af abonnemang enligt nu gällande bestämmelser, och att i sammanhang
därmed tidningarna blefve att behandla såsom vanliga försändelser
under band. Tidningsrörelsen vore ock i vissa främmande länder anordnad
enligt dessa grunder, livilka för tidningarna erbjöde fördelen
af en betydligt snabbare postbehandling än den, som kunde i regel
100
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
äga rum med tillämpning af den hos oss gällande ordning för tidningsabonnemang.
Men efter att hafva redogjort för framkomna förslag
därom, att med de af kommitterade föreslagna s. k. utgifvarekorsbanden
skulle förenas rätt till prenumeration genom postverkets förmedling,
har styrelsen, på sätt redan blifvit omnämndt, i likhet med kommitterade,
ansett ett upphäfvande af nuvarande ordning för postabonnemang
böra afstyrkas både med hänsyn till de fördelar, som denna ordning
onekligen erbjöde för allmänheten, och i betraktande af de upprepade
uttalanden från tidningskorporationer, hvilka syntes gifva vid handen, att
inom tidningsmannakretsar allmänt rådde den uppfattning, att en revision
af nuvarande postbefordringsafgifter för postabonnerade tidningar, med
bibehållande i hufvudsak af själfva grunderna för denna tidningsbefordran,
vore att föredraga framför en mera genomgripande förändring af
dessa grunder; och har styrelsen sålunda funnit sig under förhandenvarande
förhållanden icke böra ifrågasätta någon väsentlig ändring i
postverkets åligganden med afseende å tidningsrörelsen.
Äfven jag anser för min del, att denna fråga icke bör bedömas
ur synpunkten allenast af hvad som må vara fördelaktigast för postverkets
ekonomiska ställning. Vid de föregående tillfällen, då förslag
till tidningsrörelsens ordnande och till reglerande af postverkets ersättning
för denna rörelse förevarit till behandling, torde det ingalunda
hafva varit hänsyn till det finansiella utbytet, som bestämt statsmakternas
beslut. Ty oaktadt man icke saknat kännedom därom, att inkomster
och utgifter för postverkets befattning med tidningsprenumeration
ej täckte hvarandra, har man, såsom af den lämnade historiska
redogörelsen framgår, likväl icke blott låtit berörda verksamhet fortfara,
utan till och med, när postverkets inkomster på öfriga grenar af poströrelsen
ansetts sådant medgifva, funnit sig kunna sänka postverkets
redan förut låga ersättning för de af tidningsrörelsen föranledda
bestyr.
Visserligen har frågan numera så till vida kommit i ett annat läge,
att denna rörelses betydande tillväxt, hvilken vida öfverstiger ökningen
i inkomster för samma rörelse, ytterligare stegrat ofvanberörda missförhållande
och gjort det så mycket angelägnare att söka råda bot
därpå. Men å andra sidan utvisar denna tillväxt i rörelsens omfattning,
att den nuvarande ordningen för postverkets förmedling af abonnemang
innebär afsevärda fördelar för allmänheten; och då nu postverket
är för närvarande organiseradt för en dylik verksamhet samt, såsom
jämväl i 1891 års Riksdags förut omförmälda skrifvelse uttalats, det
måste vara detta verks hufvudsakliga uppgift att på bästa sätt betjäna
101
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
allmänheten, så synes mig en reform af gällande stadgar angående
tillhandahållande af tidningar genom postverkets försorg böra i första
rummet afse att, med bibehållande af nuvarande grunder för postverkets
ifrågavarande åligganden, söka åvägabringa mera tillfredsställande
bestämmelser rörande den till postverket utgående ersättning för fullgörandet
af dessa åligganden.
De anmärkningar, som framställts mot de nuvarande postbefordringsafgifterna
för postabonnerade tidningar, innefatta hufvudsakligen,
dels att dessa utgifter icke utgå efter sådana grunder, att afgifterna
rättvist fördelas mellan olika tidningar, och dels att postverkets däraf
härflytande inkomster icke äro tillräckliga.
I det förra afseendet torde här endast behöfva hänvisas till kommitterades
ofvan (sid. 38) återgifna sammanställning af nuvarande postbefordringsafgifter
för vissa tidningar. De i berörda sammanställning
meddelade exempel synas mig nämligen tydligt ådagalägga, att de
nuvarande grunderna för afgiftsberäkningen icke äro ägnade att i
förevarande afseende skipa rättvisa mellan olika tidningar.
Däremot anser jag kommitterades förslag att grunda de ifrågavarande
afgifternas beräknande på dels det arbete, som förorsakas af
abonnemangens förmedlande och tidningsnumrens tillhandahållande till
vederbörande abonnenter, och dels det ansvar, som medföljer uppbörden
och redovisningen af prenumerationsmedlen, böra innebära säkerhet för
att icke somliga tidningar skola blifva i tillfälle att med afseende å
postbefordringsafgifterna bereda sig fördelar, hvilka icke kunna komma
andra tidningar till del.
Hvad angår de belopp, som böra bestämmas för de särskilda i den
af kommitterade föreslagna postafgiften ingående delarne, och den därmed
sammanhängande frågan, i hvad mån postverkets inkomster för
tidningsrörelsen böra ökas, synes mig generalpoststyrelsen i sitt underdåniga
utlåtande af den 23 november 1901 hafva påyrkat eu större
höjning i dessa inkomster, än som under nuvarande förhållanden lärer
böra genomföras. En höjning i postafgifternas slutsumma med omkring
130 procent af förutvarande belopp skulle nämligen efter all sannolikhet
för ett flertal tidningar innebära en sådan ökning i postbefordringsafgiften,
som i själfva verket skulle göra det omöjligt att för spridning
af dessa tidningar använda abonnemang genom postverkets förmedling;
och då omständigheterna icke synas kräfva ett sådant tillvägagående,
hvilket skulle stå i strid med det förfaringssätt, som hittills städse tilllämpats
vid fastställande af villkoren för tidningars postbefordran, anser
jag styrelsens ifrågavarande förslag icke böra bifallas.
102
Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition No 44.
Å andra sidan synes det mig icke vara tillrådligt att bestämma
postafgiften vid abonnemang till lägre belopp än hvad som föreslagits
i kommitterades af generalpoststyrelsen i dess senare utlåtande biträdda
betänkande. Genom antagandet af detta förslag beredas nämligen de
postabonnerade tidningarna fortfarande i fråga om villkoren för postbefordringen
så stora fördelar, att ett ytterligare gynnande af dessa
försändelser på öfriga postförsändelsers bekostnad icke synes böra
ifrågakomma. För att icke genom en omedelbar öfvergång till de nya
bestämmelserna orsaka olägliga rubbningar af tidningarnas ekonomiska
förhållanden synes mig dock vara lämpligt att, på sätt generalpoststyrelsen
i sitt senaste utlåtande föreslagit, en viss öfvergångstid bestämmes,
hvarunder reduktion i de nya afgifterna medgifves.
Hvad i öfrigt angår de af kommitterade framlagda förslag har jag
endast att göra följande erinringar.
Till stadgandet i § 7 om redovisning af influtna prenumerationsmedel
synes böra göras det tillägg, som af generalpoststyrelsen föreslagits.
Kommitterades förslag att under benämningen »utgifvarekorsband»
i den svenska posttjänsten införa ett förenkladt expeditionssätt för tidningar,
som icke blifvit genom postverkets förmedling förskrifna, synes
mig beaktansvärdt. Genom den betydligt snabbare postbehandling, som
med detta expeditionssätt medgifves, bör detsamma kunna med fördel
användas i fall, där den postbehandling, som tillkommer genom postverket
förskrifna tidningar, skulle vålla för mycken tidsutdräkt. För
postverket bör användningen af utgifvarekorsband medföra fördelen af
en däremot svarande minskning i postabonnemangen, hvilka äfven med
de föreslagna höjda postafgifterna torde få anses vara ur ekonomisk
synpunkt för postverket allt annat än fördelaktiga.
Postbefordringsafgiften för utgifvarekorsband anser jag böra till
ytterligare förenkling af expeditionen bestämmas till ett och samma
belopp för alla tidningar, oafsedt huruvida de utkomma med flera eller
färre nummer i veckan; och synes afgiften i fråga icke kunna, utan
fara för afsevärd förlust för postverket, bestämmas lägre än till det
belopp, som af generalpoststyrelsen i sådant afseende förordats, eller
12 öre per kilogram.
Generalpoststyrelsens förslag till ändring i formuleringen af det i
kommitterades förslag förekommande stadgande angående viktberäkningen
torde äfven böra bifallas.
Hvad angår nuvarande tidningskorsband, anser jag, i enlighet med
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 44.
103
livad af kommitterade föreslagits och jämväl af generalpoststyrelsen i
det senare af dess i ärendet afgifna utlåtanden tillstyrkts, att gällande
särskilda porto för dessa försändelser bör bibehållas.
Beträffande förslaget om inrättande af ett tidningsregister, torde
ett dylikt register böra i väsentlig mån bidraga till en alltid önskvärd
likformighet i tillämpningen af de särskilda villkor, som skola gälla för
postbefordringen af tidningar och tidskrifter till skillnad från andra
trycksaker. På samma gång jag fördenskull i öfrigt biträder ifrågavarande
förslag, anser jag mig emellertid böra beträffande de af kommitterade
föreslagna bestämmelserna om tryckalster, som icke må införas
i tidningsregistret, påyrka följande ändringar.
Det i punkt l:o föreslagna stadgandet synes vara strängare än
verkligen åsyftats och torde för att bättre uttrycka meningen böra
sammanföras med den under punkt 2:o föreslagna bestämmelsen till ett
stadgande, affattadt i nära öfverensstämmelse med nådiga brefvet
den 11 maj 1883. Till sistnämnda stadgande synes ock lämpligen böra
föras den bestämmelse, som af kommitterade föreslagits under punkt 3:o.
Den af generalpoststyrelsen föreslagna öfvergångsbestämmelse beträffande
tidningsregistrets upprättande torde böra godkännas.
I fråga slutligen om tidningars aflämnande till postbefordran å
annan tid än den, då vederbörande postanstalt hålles öppen för allmänheten,
synes det visserligen lämpligt, att, såsom kommitterades
förslag afser, möjlighet beredes att utan särskild afgift å utgifningsortens
postanstalt aflämna tidningar för befordran jämväl å annan
tid än den, då expeditionen hålles öppen för allmänheten. Men då den
tid på dygnet, hvarunder det sålunda skall vara tidningsutgifvare medgifvet
att afgiftsfritt anlita postanstalten för tidnings befordran, bör
bestämmas med hänsyn till förhållanden, som kunna vara olika på olika
orter och som lätt äro underkastade förändringar, anser jag tidsbestämmelsen
icke böra upptagas i en af Konung och Riksdag gemensamt
beslutad författning; utan bör det tillkomma Kungl. Maj:t att
fastställa tiden för tidningars afgiftsfria inlämnande till postbefordran.
De i öfrigt mot kommitterades förslag framställda anmärkningar
hafva på de af generalpoststyrelsen anförda skäl icke föranledt ändring
i förslaget.
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört, har jag låtit
uppgöra förslag till förordning angående villkoren för postbefordran af
tidningar och andra periodiska skrifter.
Sedan departementschefen därefter uppläst omförmälda förslag,
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
hemställde departementschefen, att förslaget måtte genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkta
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall, och skulle proposition af den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo:
Otto Croneborg.
Stockholm, K. L. Beckmana Boktr., 1904.