Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition No 35.
1
N:o 35.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, medförslag
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862;
gifven Stockholms slott den 18 december 1903.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar
af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Hjälmar Westring.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 11 Haft. (N:r 35).
1
2
Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 35.
Förslag
till
Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.
Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 5.
Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens
röstberättigade män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige
och äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder
af något slag eller med förvaltning af penningar eller
andra tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig
befatta.
Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,
afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål
utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål
ansvariga.
Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens
gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför
främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de
allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller
kunna beredas.
Öfverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten
af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens
gemensamma angelägenheter.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
•1
O
§ 15.
Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbete- eller
tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståtliållaren,
underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler äfvensom
de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför
stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo
skyldige.
Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller,
där han är hindrad, underståthållarén att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten, deltaga.
§ 13.
Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice
ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet
insändas.
Åro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något
stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en
annan ordförande för tillfället.
Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas
i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.
§ 19.
Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,
sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och
december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant
af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller
flere af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom
anhålla.
Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det
äskar för behandling af uppgifvet ärende.
§ 20.
Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen
utfärdas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar full
-
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
mäktig delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej
tål sådant uppskof, minst tre dagar förut bör ock tillkännagifvande
därom, med uppgift å ärenden, som skola förekomma," införas i den
tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen intagas.
Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut
meddelas öfverståthållareämbetet.
§ 24.
Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst
därpå följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga
åt ordföranden, jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan
justeringen verkställa.
Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen
delgifvas öfverståthållareämbetet.
Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen
uppläsas; kvarjämte en kort uppgift om de vid sammanträdet fattade
hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets
kungörelser vanligen inflyta.
§ 32.
Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola
antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Vägrar öfverståthållareämbetet
sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.
Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning
bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet
af beslutet.
I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder
verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida
frågan skall Kungl. Majtts pröfning underställas.
§ 33.
Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden
och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskilt utskott,
som har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens
angelägenheter i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar
och förslag, som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas;
till föredragning bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela, samt å stadsfullmäktiges
vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmäktiges
beslut. Detta beredningsutskott äger att från de under stadsfullmäktige
lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra de yttranden
och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af nöden, äfvensom
att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning om upplysningars
infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för stadsfullmäktige
i § 28 medgifvet är.
Ofverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är
obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att
deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan
egenskap hos beredningsutskottet.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1904; och skall det val af
ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första
därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första
sammanträdet i april 1905.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
december 1903.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,
Husberg,
Palander,
Westring,
Ramstedt,
Berger,
von Friesen och
Virgin.
Chefen för civildepartementet statsrådet Westring yttrade:
Genom nådig proposition den 19 december 1902 föreslog Eders
Kungl. Maj:t 1903 års Riksdag att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, afseende hufvudsakligen
upphäfvande af föreskrifterna angående öfverståthållarens själfskrifvenhet
såsom ordförande hos stadsfullmäktige och stadgande i
stället, att stadsfullmäktige skulle äga själfva välja ordförande. I detta
ärende tillät jag mig att till statsrådsprotokollet förstnämnda dag anföra
följande:
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
^;fd aidedning 3-f Rikets Ständers den 12 februari 1858 gjorda
framställning om granskning af de angående menighetsstyrelser, såväl
i städerna som på landet, gällande författningar tillsatte Kungl. Makt
en kommitté för att utarbeta särskilda förslag i nämnda afseende. Uti
det betänkande och förslag till, bland annat, förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad, som af kommittén afgafs den 31 oktober
1859, gjordes i fråga om ordförandeskapet hos stadsfullmäktige och
magistraternas ställning inom kommun^ icke någon åtskillnad mellan
hufvudstad en och öfriga städer i riket, utan blefvo i sådant afseende
föreslagna för alla stä,der gemensamma bestämmelser, enligt hvilka stadsullmäktige
skulle själfva bland sig utse ordförande och vederbörande
magistrat dels vaka däröfver, att de af stadsfullmäktige fattade beslut
bringades till verkställighet, dels ock utöfva öfverinseende öfver verkställigheten
af dessa beslut äfvensom öfver förvaltningen.
. Stockholms magistrat och borgerskapets äldste, hvilkas yttranden
infordrades öfver detta förslag i de delar däraf, som voro afsedda att
vinna tillämpning å hufvudstaden, instämde med kommittén i den åsikt,
att kommunen själf och allena borde råda och besluta i angelägenheter,
hvilka den ensamt rörde, men ansågo all inblandning från magistratens
sida i kommunalstyrelsen otjänlig. Däremot förordades sådan ändring
i förslaget, hvarigenom åt öfverståthållareämbetet inrymdes viss befogenhet
i afseende på beslut och åtgärder af de nämnder, åt hvilka
den egentliga förvaltningen och verkställigheten inom kommunen enligt
magistratens och borgerskapets äldstes förslag borde uppdragas.
o unclerdåniga yttrande, som den 30 december 1861 af öfver
stathållareämbetet
afgafs öfver kommittéförslaget, framhöll öfverståthållareambetet
behofvet af samband mellan den kommunala och den administrativa
. myndigheten samt af inflytande från någon statsmyndighet på
förvaltningen af hufvudstadens kommunalväsende, enär särskildt denna
kommun ägde att disponera ej mindre stadens, än äfven statens medel,
äfvensom delvis besluta i rena statsangelägenheter, och hemställde i
anledning däraf öfverståthållareämbetet, att hufvudstadens magistrat måtte
fa i kommunalförvaltningen på det sätt deltaga, att bland dess lagfarne
ledamöter delegerade af magistraten utsåges att taga säte och stämma
i förvaltningsnämnderna.. Därjämte hemställde öfverståthållareämbetet,
att öfverståthållaren, i likhet med hvad i kommunalkommitténs förslå»-till förordning om landsting föreslagits i afseende på Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, måtte förklaras berättigad att öfvervara stadsrepresentationens
sammanträden och deltaga i dess öfverläggningar, men ei
i besluten. J
8
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 35.
Vid underdånig föredragning den 23 maj 1862 af fragan om förändrade
kommunalstadganden för Stockholms stad framhöll vederbörande
departementschef att, då Stockholms stad i allmänhet betraktades såsom
ett län för sig, och då i den för landstingen utfärdade nådiga
förordning blifvit åt Kungl. Maj:t förbehållen rättighet att utse landstingens
ordförande, samt da öfver stathallar en i Stockholm, såsom ordförande
bland magistraten och borgerskapets äldste, dittills ägt att
leda öfverläggningarna inom den från ålder för stadens flesta kommunala
angelägenheter befintliga styrelse, så torde i anledning däraf
och med afseende jämväl å den ställning i förhållande till kommunen,
som vore öfverståthållaren tillagd i gällande instruktioner och reglementen
för flera bland de styrelser, direktioner och nämnder, hvilka haft
närmaste vården af kommunens angelägenheter dittills sig anförtrodd,
det vara lämpligt bestämma, att bland stadsfullmäktige ordet skulle
föras af öfverståthållaren, när han tillstädes vore, med rätt för honom
att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga. Ett ytterligare skäl
för ett slikt bestämmande förefunnes, enligt departementschefens tanke,
däruti, att vården om de kommunala angelägenheterna i Stockholm hade
för det allmänna en särskild vikt och betydelse, icke blott därigenom att
i Stockholm, såsom rikets hufvudstad, landets regering hade sitt säte,
utan ock i följd däraf, att där befunnes en icke ringa del af statens
egendom, äfvensom i det förhållande att, genom särskilda anordningar
för beredande af biträde åt öfverståthållaren vid utöfningen af hans
ämbete, vore afsedt att lämna ämbetets innehafvare tid och tillfälle att åt
de kommunala angelägenheterna ägna en större uppmärksamhet och
mera odelad omtanke.
I öfverensstämmelse med denna af departementschefen uttalade
uppfattning blef i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862 stadgadt i § 18, att ibland stadsfullmäktige ordet skulle
föras af öfverståthållaren, när lian vore tillstädes, med rätt för honom
att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten, samt i § 33, att
stadsfullmäktige skulle utse ibland sig högst tio personer att, jämte
öfverståthållaren och vice ordföranden hos fullmäktige^ utgöra ett beredningsutskott,
hvilken senare bestämmelse tillämpats så, att öfverståthållaren
inom detta utskott intager enahanda ställning som, på sätt nyss
angifvits, tillagts honom bland stadsfullmäktige.
I underdånig skrifvelse den 11 november 1901 hade Stockholms
stadsfullmäktige hemställt om ändring i dessa föreskrifter och därvid
anfört hufvudsakligen följande. _
Fråga om ändring af föreskrifterna angående öfverståthallarens
9
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 35.
själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige hade upprepade gånger
varit föremål för såväl stadsfullmäktiges som Riksdagens öfverläggningar,
men af olika skäl hade ändringsförslagen dittills icke vunnit
bifall hvarken inom rikets eller stadens representation. Inom stadsfullmäktige
hade emellertid den upjjfattningen, att stadsfullmäktige i
rikets främsta kommun borde med afseende på rätten att välja ordförande
likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer, där stadsfullmäktige
väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den ifrågasatta
ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke
vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan
därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige
själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Eders Kungl.
Maj:t göra underdånig framställning i ämnet.
Till stöd för sin i sådant hänseende gjorda hemställan åberopade
stadsfullmäktige hvad Riksdagens lagutskott vid olika tillfällen i detta
afseende anfört. Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag
yttrat, bland annat, att föreskriften, att öfverståthållaren, när han vore
tillstädes, skulle föra ordet, icke syntes betingad af några för hufvudstaden
egendomliga förhållanden. Om ändamålet med inrättandet af
hufvudstadens kommunalrepresentation endast varit det att af denna
bilda en rådgifvande församling, hvilken öfverståthållaren ägde sammankalla
för att med henne ingå i rådplägningar om medlen att befordra
kommunens ekonomiska väl, hade det varit i sin ordning, att
ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd. Sådan vore likväl icke
denna institution; den vore en inom lagliga gränser beslutande församling,
bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de principer för den
kommunala själfstyrelsen, som genom förordningen den 21 mars 1862
vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer. En anordning,
hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige förbehållits
öfverståthållaren, såsom sådan, syntes därför föga förenlig med
institutionens idé.
Enligt §§ 31 och 49 af ifrågavarande förordning ankomme det
på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen fastställa
eller ogilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut, dels ock att
upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens gemensamma
angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme öfverståthållaren,
utgjorde ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga den föreslagna
förändringen; ty utom det att öfverståthållaren under närvarande
förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, ägnad
att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej heller förbises,
Bill. till liiksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 17 Haft. 2
10
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 35.
att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta
samma ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket
därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.
Lagutskottet vid 1900 års riksdag både för sin del till alla delar
instämt i dessa uttalanden och erinrat först, att äfven 1898 års lagutskott,
som afstyrkt väckt förslag om ändring i förevarande syfte af
Stockholms kommunalförordning, likväl erkänt såsom obestridligt, att
den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven ordförande
i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra
kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande
öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen
tillerkända rätt att själf och inom sig utse den,
som skulle leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900
års lagutskott, icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått
ur historiens erfarenheter, så läge i principens rätta tillämpning äfven
en förvissning om att därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar
af såväl allmännare som mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen
kunde det mången gång till och med gestalta sig så, att det
för kommunen blefve ett lifsintresse, att den person, som skulle representera
enheten och ledningen i kommunalförvaltningen, vore efter
kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna led. Af dessa
skäl och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att Stockholms
stadsfullmäktige mer än andra kommunala representationer skulle sakna
utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet
ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun gagnelig.
Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,
äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening
den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande
till kommunalrepresentationen.
Fullgörandet af öfverståthållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,
som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige
göra sin uppfattning gällande måste nämligen blifva illusorisk
i följd af bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra
som fullmäktiges ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena
under fullmäktiges sammanträden hade äfven inskränkt sig till
att leda förhandlingarna, därvid han enligt häfdvunnet bruk, som hade
goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening. Under sådana förhållanden
kunde öfverståthållaren lätt vänta att mötas af ogillande, i fall
han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt i någon angelägenhet,
enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes skyldigheter i
11
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon ännu viktigare förpliktelser,
som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk pålade honom.
Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens dubbelställning
framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans
pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom
underställning eller besvär till honom hänskötes, fäste utskottet uppmärksamheten
därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att
upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfningsrättens
oriktiga eller ovisliga begagnande.
Man syntes, sade lagutskottet, i sådant afseende icke äga rättighet
att utan vidare antaga, att särskildt inom förevarande förvaltningsområde
den administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka
sin pröfningsrätt. Och allraminst borde i detta afseende kunna
dragas obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren
och kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen
varit godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens
personlighet, och ingen torde föreställa sig, att de män, hvilka
sedan den nya kommunallagens tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet,
skulle under andra förhållanden vållat staden några synnerliga bekymmer
genom mindre skickligt utöfvande af sin lagstadgade myndighet.
Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta
framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende
att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse
sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,
yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till
dem, som städse återkomme, till dess de vunnit sin lösning, och att
det ej syntes kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet
ordnades, innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva
anledning till ännu mera framträdande förhållanden.
Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes
stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges
uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, hade
stadsfullmäktige anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen
aflåta proposition angående ändrad lydelse af förordningen den 23 maj
1862 om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af stadsfullmäktige antaget förslag.
Enligt detta förslag skulle § 18 ändras så, att stadsfullmäktige
skulle årligen bland sig välja såväl ordförande som vice ordförande,
om hvilka val dock underrättelse skulle till öfverståthållareämbetet insändas.
Vidare skulle § 15, förutom en af förslaget i öfrigt nödvändig
-
12
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 35.
gjord redaktionsändring, erhålla ett tillägg, enligt hvilket öfverståthållaren
eller, där han vore hindrad, underståthållaren skulle äga vara tillstädes
vid stadsfullmäktiges sammanträden och i öfverläggningarna,
men ej i besluten, deltaga. Uti § 19, som gifver öfverståthållaren rätt
att mellan de ordinarie sammanträdena sammankalla stadsfullmäktige,
så ofta han finner sådant af nöden, skulle ordet »öfverståthållaren» utbytas
mot ordet »ordföranden». Slutligen innehöll förslaget sådan
ändring af § 33, att beredningutskottet skulle bestå af tio stadsfullmäktige
jämte ordföranden och vice ordföranden hos fullmäktige, men
att det skulle vara öfverståthållaren obetaget att öfvervara beredningsutskottets
sammanträden och deltaga i öfverläggningarna, men ej i
besluten.
Denna stadsfullmäktiges framställning hade till Eders Kungl. Maj:t
öfverlämnats af öfverståthållareämbetet med underdånig skrifvelse den
31 december 1901, däri ämbetet till en början anfört, att genom införande
i förordningen den 23 maj 1862 af bestämmelsen, att öfverståthållaren
skulle vara ordförande hos stadsfullmäktige och ledamot af
beredningsutskottet, blifvit för hufvudstaden, likasom för öfriga svenska
kommuner, i lag stadgad en inskränkning i dess kommunala själfstyrelse.
Jämfördes emellertid denna inskränkning med det sätt, hvarpå genom
Kungl. Maj:ts nådiga förordning om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862 öfriga städers rätt i afseende å själfstyrelsen blifvit begränsad,
och toges därvid i behörigt betraktande, att i samma förordning blifvit
åt magistraten uppdraget icke blott att öfvervaka verkställigheten af
stadsfullmäktiges beslut utan äfven att så till vida pröfva giltigheten
af desamma att, därest besluten befunnes stridande mot gällande författningar
eller särskilda föreskrifter eller underställning, där den bort
äga rum, underlåtits, magistraten vore pliktig att vägra handräckning
till deras verkställighet, framträdde oförtydbart den vida förmånligare
ställning, som hufvudstaden i berörda afseende intoge, och i huru ringa
mån den kommunala friheten i hufvudstaden befunnes begränsad.
Sedan öfverståthållareämbetet därefter lämnat en redogörelse för
hufvuddragen af några andra länders lagstiftning rörande städernas
styrelseformer, har ämbetet i anledning af stadsfullmäktiges framställning
anfört följande.
Till stöd för den underdåniga framställningen hade stadsfullmäktige
hufvudsakligen åberopat hvad af Riksdagens lagutskott blifvit vid olika
tillfällen rörande denna fråga anfördt. och bland de såsom ur principiell
synpunkt viktigaste skälen för förändringen framhållit den enligt §§31
och 49 kommunalförordningen öfverståthållaren tillkommande prof
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
13
ning af vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut. I afseende därå
erinrade öfverståtliållareämbetet att, om äfven det måste medgifvas,
att den formella behandlingen af ärenden hos stadsfullmäktige skulle
kunna föranleda svårigheter vid den inom öfverståtliållareämbetet sedermera
förekommande pröfningen för fastställelse af stadsfullmäktiges
beslut, torde det likväl vara uppenbart att, om öfverståthållaren i egenskap
af stadsfullmäktiges ordförande nödgats med klubbslag befästa ett
beslut, som han ansett vara af beskaffenhet, att det icke bort fattas,
denna omständighet icke vore för honom bindande vid pröfning af
frågan, huruvida beslutet borde fastställas eller icke. Dylika olägenheter
eller svårigheter af formell art syntes visserligen kunna upptänkas,
men de torde säkerligen kunna i praktiken undvikas.
Vidare hade vid upprepade tillfällen under denna frågas behandlingsåsom
skäl för den ifrågasatta förändringen framhållits, att det icke vore
representanterna för rikets främsta kommun värdigt att i afseende på
rätten att välja ordförande vara olikställda med stadsfullmäktige i öfriga
rikets städer. Härvid borde likväl erinras, att likasom något tvifvel
icke kunde råda om hufvudstadens nuvarande stadsfullmäktiges förmåga
och goda vilja att bland sina ledamöter utse en för ordförandeplatsen
lämplig person, det lika litet torde kunna gifvas någon säkerhet för,
att valen till stadsfullmäktige framdeles skulle ske med samma omsorg
och urskillning som dittills, och att icke de tider kunde komma, då
bland stadsfullmäktige bildats partier, mellan hvilka stridigheter skulle
uppstå och föras med lidelsefull häftighet, särskildt vid de tillfällen,
då det gällde val af den person, som skulle intaga den främsta platsen
inom kommunalrepresentationen. Om och när en dylik tvedräktens
och splitets tid komme, torde måhända den reform, som nu syntes för
mången naturlig och önskvärd, komma att föranleda missnöje och beklagande.
Bestämmelserna om öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige
och hans insättande såsom ledamot af deras beredningsutskott
samt föreskriften om infordrande af stadsfullmäktiges yttrande angående
föreslagna nya eller förändrade ordningsföreskrifter för hufvudstaden hade
tydligen haft till syfte att i fråga om hufvudstadens styrelse åt ärendenas
gång bereda största möjliga trygghet samt förekomma slitningar
genom att vid möjligen skiljaktiga åsikter hos municipalstyrelsen och
den administrativa myndigheten bereda tillfälle till jämkning och samförstånd
redan under frågornas förberedande behandling. Öfverståthållareämbetet
vore också i tillfälle att vitsorda, hurusom dessa myndigheter
alltsedan kommunalförordningen för Stockholm börjat tillämpas
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
kunnat enigt samverka för hufvudstadens väl såsom det gemensamma
målet. För öfverståthållareämbetet hade det med afseende å dess åliggande
att pröfva och fastställa stadsfullmäktiges beslut medfört en ostridig
förmån, att ämbetets innehafvare varit i tillfälle att erfara skälen
för och emot de förslag, som blifvit dragna under stadsfullmäktiges
pröfning, samt att följa öfverläggningarna med den uppmärksamhet,
som af en ordförande måste däråt ägnas i vida högre grad än af en
åhörare, som ägde rätt att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.
Det kunde däremot befaras att, därest genom en ändring af
gällande bestämmelser detta samarbete skulle komma att upphöra, olika
uppfattningar hos den beslutande och fastställande myndigheten kunde
föranleda ej blott svårigheter vid pröfningen af vissa stadsfullmäktiges
beslut, utan äfven vägran af fastställelse med däraf förorsakade besvär,
förklaringar och utlåtanden jämte flera åtgärder, hvilka kunde åstadkomma
söndring, där enighet borde vara rådande. Öfverståthållareämbetet
hade icke heller kunnat finna, att nu gällande anordning medfört
någon skada eller olägenhet för kommunen, liksom ämbetet trodde
sig kunna försäkra, att rätten att fritt besluta inom lagens gränser
aldrig blifvit kränkt samt att yttrandefriheten behörigen respekterats.
Det nuvarande systemet vore sålunda grundadt på sam- och växelverkan
mellan de två myndigheter, som hade sig hufvudstadens administration
anförtrodd. Denna förbindelse mellan de olika myndigheterna uppehölles
enligt den nuvarande anordningen för Stockholm genom öfverståthållarens
samarbete med stadsfullmäktige och deras beredningsutskott,
under hvilket tillfälle gåfves att efter pröfning sammanjämka olika meningar,
men öfverståthållareämbetet befarade, att detta samarbete, som
enligt vunnen erfarenhet ländt de båda myndigheterna till ömsesidig
båtnad, skulle genom nu begärda förändringar i kommunalförordningen
i hög grad förringas.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig öfverståthållareämbetet
sakna tillräcklig anledning att till nådigt bifall förorda stadsfullmäktiges
ifrågavarande framställning. Skulle emellertid Eders Kungl.
Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och
hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde ämbetet,
att Eders Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med däraf betingade
lagförändringar taga i nådigt öfvervägande behofvet af att i
kommunalförordningen för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige
föreslagit, införda jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det
nödvändiga sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet
och dess kommunalrepresentation bibehölles.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Troposition N:o 35.
Med anledning af denna hemställan hade dåvarande chefen för
civildepartementet anmodat öfverståthållareämbetet att till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med underdånigt yttrande rörande de särskilda bestämmelser,
som, därest omförmälda ordförandeskap och ledamotskap skulle
komma att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet böra i kommunalförordningen
införas för att bibehålla sambandet mellan hufvudstadens
administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation.
Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdragit
frågans utredning, hade till Eders Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse
den 29 mars 1902 öfverlämnat ett af kommitterade afgifvet förslag
till de särskilda bestämmelser, som under förutsättning af bifall
till de af stadsfullmäktige ifrågasatta ändringar borde meddelas i
kommunalförordningen utöfver dem, om hvilka stadsfullmäktige gjort
framställning; och åberopade öfverståthållareämbetet såsom eget underdånigt
yttrande det af kommitterade afgifna betänkande.
I detta betänkande erinrade kommitterade först, att i följd af stadgandet
om öfverståthållarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,
och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen
varit ledamot af stadsfullmäktiges beredningsutskott
utan äfven därstädes från början af kommunalförordningens tillkomst
alltjämt fört ordet, han dittills haft till åliggande och varit i tillfälle
att med särskild uppmärksamhet följa verkställigheten af stadsfullmäktiges
beslut och förvaltningen af kommunens gemensamma angelägenheter.
I händelse stadsfullmäktiges framställning bifölles och den ifrågasatta
förändringen genomfördes, borde på samma gång i kommunalförordningen
införas ett stadgande, som tydligen utmärkte, att förändringen
lämnade öfverståthållarens skyldighet att ägna sin uppmärksamhet
åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans maktpåliggande
ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande med
oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före densamma.
Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att förändringens
innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för
skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende
hufvudstadens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnadt
att underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren
å ena samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet,
nämnderna och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren
borde säkrare kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om
hans ifrågavarande ämbetsplikt funnes uttryckt i kommunalförordningen,
än om den där saknades. Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk,
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
som från det allmännas sida skäligen kunde framställas i syfte att betrygga
statens viktiga intressen i hufvudstaden.
Som § 5 i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter
om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna
stadgandet lämpligast böra tilläggas samma § såsom ett fjärde moment.
Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen
för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfullmäktige
skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,
oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren
funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren
skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med
stadsfullmäktige. Då det torde vara af synnerlig vikt, att stadsfullmäktige
sammanträdde, jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket
för öfrigt vore analogt med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse
i stad § 34, hemställdes att, i händelse § 19 erhölle den ordalydelse,
stadsfullmäktige föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen
af innehåll, att sammanträde skulle hållas, jämväl då öfverståthållaren
det äskade för behandling af uppgifvet ärende.
Därest det själfskrifna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade
vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,
att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges
sammanträden. En dylik föreskrift saknades och hade dittills
varit obehöflig, enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena.
På grund häraf, och i likhet med hvad som i förordningen
om kommunalstyrelse i stad § 35 stadgades, föresloges, att § 20 i kommunalförordningen
för Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.
Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena
och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från
andra ämbetsgöromål, så att lian varit oförhindrad att i regeln bevista
sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna
följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges
beslut. Efter upphörandet af själfskrifvenheten vore det icke säkert,
att den valde ordföranden vid utsättande af sammanträdena toge hänsyn
därtill, att öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma.
Men det torde vara af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades
till hans kännedom. På det att sådant alltid måtte ske, föresloge
kommitterade införande i kommunalförordningen för Stockholm
af ett med § 43 i förordningen om kommunalstyrelse i stad angående
delgifvandet af stadsfullmäktiges beslut öfverensstämmande stadgande,
som syntes lämpligen kunna inskjutas i § 24.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 35.
_I § 47 af förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgades, a tt
magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beslut, i
händelse underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något
sådant stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt
af det skål, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos
stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig
och verksam kontroll därå, att underställning skedde i de fall,
där den vore föreskrifven. Om den ifrågasatta förändringen genomfördes
och öfverståthållarens omförmälda ordförandeskap och ledamotskap
upphörde, ansåge kommitterade, att ölverståthållareämbetet borde
berättigas att, i likhet med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda
verkställighet af icke behörigen underställdt beslut. Af sådan anledning
föresloge kommitterade, att § 32 i kommunalförordningen för
Stockholm måtte erhålla en i sådan riktning ändrad lydelse.
Uti infordradt, den 24 september 1902 afgifvet, underdånigt yttrande
hade stadsfullmäktige förklarat sig ej hafva någon erinran att
gorå mot kommitterades förberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen
för Stockholm, men hade, med afseende å motiveringen
till det^ föreslagna tillägget till § 5 i kommunalförordningen, framhållit,
att. ifrågavarande tilläggsstadgande icke finge anses innebära någon
utvidgad bestämmanderätt för öfverståthållaren med afseende å kommunens
angelägenheter, utöfver hvad i gällande författningar redan funnes
stadgadt.
För egen del ansåg jag, att det icke torde kunna förnekas, att
det läge en viss oegentlighet i det förhållandet, att stadsfullmäktige i
Stockholm icke i likhet med motsvarande representationer i de andra
städerna själfva utsåge sin ordförande. Det syntes mig därför, som om
den önskan att vinna ändring därutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen
kommit i dagen och som tagit sig uttryck i en framställning
från stadsfullmäktige, borde vinna afseende, därest ej omständigheter
förelåge, som utgjorde hinder däremot. Hvad i ärendet förekommit
syntes mig icke gifva vid handen, att sådant hinder förefunnes. Att
det vore önskvärdt, att ett visst samband funnes emellan den administrativa
och de kommunala myndigheterna vore gifvet. Men detta
samband syntes mig skola kunna fullt så väl, om icke bättre, upprätthållas,
därest öfverståthållaren bereddes möjlighet att, befriad från ordförandeskapet,
deltaga i förhandlingarna i alla hos stadsfullmäktige
förekommande ärenden. Genom en sådan anordning finge han ett rikt
''tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande, under det
Bill. till Riksd. Prut. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 3
18 Kungl. Maj:ts K åd. Proposition N:o 35.
att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen
formell art. Väl att märka vore vidare, att genom stadgandet därom,
att stadsfullmäktiges beslut skulle i vidsträckt omfattning underställas
öfverståthållareämbetets pröfning, en synnerligen effektiv kontroll å stadsfullmäktiges
verksamhet förefunnes. Genom de föreskrifter, som den
utaf öfverståthållareämbetet tillsatta kommittén föreslagit och hvilka
jämväl stadsfullmäktige för sin del förordat, hade ytterligare garanti
vunnits för en väl afvägd samverkan mellan den administrativa myndigheten
och den kommunala representationen.
I anledning af Eders Kungl. Maj:ts omförmälda nådiga proposition
hemställde uti afgifvet utlåtande lagutskottet utan skiljaktighet, att
Riksdagen måtte antaga det i propositionen innefattade lagförslaget;
men sedan, vid ärendets företagande till behandling, Kamrarna stannat
i olika beslut, i det att Första Kammaren med 49 röster mot 42 röster
beslöt att afslå utskottets hemställan, men Andra Kammaren utan
diskussion eller votering godkände samma hemställan, anmälde Riksdagen
i skrifvelse den 4 mars 1903, att frågan för den riksdagen hade
förfallit.
Redan under samma år upptogs emellertid frågan ånyo af Stockholms
stadsfullmäktige. I öfverensstämmelse med beslut, som af stadsfullmäktige
fattats med 66 röster mot 17, hafva nämligen fullmäktige
uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af öfverståthållareämbetet med
underdånig skrifvelse den 6 juli innevarande år öfverlämnad skrift,
under åberopande af de skäl, som upprepade gånger _ blifvit anförda till
stöd för den meningen, att Stockholms stadsfullmäktige måtte, i likhet
med hvad förhållandet är i rikets öfriga städer, själfva utse sin ordförande,
i underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t till
1904 års Riksdag aflåta proposition om ändrad lydelse af §§ 5, 15, 18,
19, 20, 24, 32 och 33 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
i öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts vid 1903 års riksdag
därom afgifna proposition; och har öfverståthållareämbetet för egen del
endast uttalat, att enligt ämbetets mening i förevarande hänseende
några ändrade förhållanden icke inträdt, sedan Eders Kungl. Maj:t till
Riksdagen aflät nådig proposition i ämnet.
På sätt jag vid föredragningen den 19 december 1902 inför Eders
Kungl. Maj:t af denna fråga yttrade, synes det mig innebära en oegentlighet,
att Stockholms stadsfullmäktige icke i likhet med stadsfullmäk
-
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 35.
tige i rikets öfriga städer äga skälfva utse sin ordförande; och på skäl,
som jag då anförde, anser jag icke några nämnvärda olägenheter skola
följa af en förändring härutinnan, utan tvärtom vissa fördelar däraf
vara att förvänta. Då nu Stockholms representation för andra gången
och med väsentligen ökad majoritet gjort framställning om att i förevarande
hänseende blifva likställd med representationerna i öfriga städer,
anser jag denna framställning icke böra af Eders Kungl. Maj:t afvisas.
För ett förnyadt, förslag till Riksdagen hämtar jag ytterligare stöd
däraf, att vid frågans behandling under sistlidna riksdag Första Kammarens
beslut om afslag fattades med endast några få rösters majoritet
samt Andra Kammaren utan votering biföll förslaget.
Jag får alltså i underdånighet hemställa, att förslag till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862, af samma lydelse som det af Eders Kungl. Maj:t för
1903 års Riksdag framlagda förslaget, måtte till näst sammanträdande
Riksdag till antagande öfverlämnas.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med
förordnande, att proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.
Ex protocollo:
G. F. Edelstam.