Sammansatta Stats- (och Lag-Jutskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Biksd. kansli den 14 april 1904, kl. 3 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i anledning
af Iiungl. Maj-.ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
i fråga om löneförhöjning för småskolelärarinnor
m. in.
Under åberopande af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den
12 januari 1904 har Kung! Maj:t i statsverkspropositionen under åttonde
hufvudtiteln, punkten 16, hvilken punkt öfverlämnats till behandling af
sammansatta stats- och lagutskottet, föreslagit Riksdagen att
dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflöningsförhållandena
för de i § 2 af kungörelsen angående aflöning åt lärare vid
folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omförmälda lärare,
att för sådan lärare bestämmes en minimilön af 350 kronor samt, efter
intjänande af första ålderstillägget, 400 kronor och, efter intjänande af
andra ålderstillägget, 450 kronor,
att tjänstår skall räknas såsom fullt, därest läraren under löpande kalenderår
tjänstgjort åtta månader eller 34Y2 veckor, och att för de kalenderår,
under hvilka läraren undervisat kortare tid, efter sammanläggning af tjänstetiderna
skall verkställas en reduktion till tjänstår med beräkning af åtta
månader på hvarje,
att, i stället för hänvisning till § 43 mom. 1 i gällande folkskolestadga,
bestämmes, att i lärares tjänstetid inräknas äfven den tid, hvarunder på
grund af rådande smittosam sjukdom undervisningen i skolan varit inställd,
Dill. till Riksd. Prot. 1004. 4 Sami. 2 Afcl. 2 Haft. (N:o 2.)
1
2 Sammansatta Stats- (och Lag-jutslcottets Utlåtande N:o 2.
samt att det stadgas, att i de fall, då bidrag af statsmedel utgår till
aflönande af tjänstledig lärares vikarie, läraren skall vara skyldig att af
sin lön afstå till vikariens aflöning ett belopp, motsvarande en fjärdedel af
vikariens kontanta minimiaflöning, dock högst en fjärdedel af lärarens egen
minimilön i lägsta lönegraden,
dels medgifva vidtagande af sådana ändringar i fråga om statsbidrag
till aflönande af vissa lärare,
att skoldistrikt äger till aflönande af lärare, som, efter att hafva i
stadgad ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § 6 i nådiga kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör
undergått pröfning för anställning vid småskola, vid mindre folkskola eller
vid folkskola i egenskap af biträdande lärare, blifvit behörigen antagen till
lärare vid någon af förenämnda skolor och som i årlig lön åtnjuter, utom
föreskrifna förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad ersättning
därför, minst 350 kronor, samt till aflönande af hvarje annan till dylik
befattning behörigen antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom
nämnda naturaförmåner eller ersättning därför, minst 300 kronor, att af
statsmedel bekomma ett årligt bidrag i förra fallet af 233 kronor 33 öre
och i senare fallet af 200 kronor,
att, därest vid någon af omförmälda skolor anställd lärare, som undergått
sådan pröfning, hvarom nyss nämnts, oförvitligt tjänstgjort under
sammanlagdt tio tjänstår och lönen till honom således utgår för åtta månaders
undervisning med minst 400 kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner
eller ersättning därför, skoldistriktet äger erhålla statsbidrag
med 266 kronor 67 öre,
samt att, om sådan lärare, hvarom sist nämnts, oförvitligt tjänstgjort
under sammanlagdt femton tjänstår, och lönen till honom således utgår
fär åtta månaders undervisning med minst 450 kronor jämte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning därför, skoldistriktet äger erhålla
statsbidrag med 300 kronor,
dels ock höja förslagsanslaget: lönetillskott åt lärare vid folkskolor
och småskolor, nu 5,250,000 kronor, med 1,100,000 kronor till 6,350,000
kronor.
Föredragande departementschefen har beträffande förevarande framställning
till åberopade statsrådsprotokollet anfört följande:
»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd ansökning hafva 2,606 småskolelärarinnor
i riket i underdånighet anhållit, att den lagstadgade minimilönen
för småsJcolelärare och -lärarinnor, för lärare och lärarinnor vid
3
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
mindre folkskolor samt biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor
måtte höjas till 400 kronor och att de två ålderstilläggen å 50 kronor
hvartdera måtte framflyttas, så att de utbekommes efter fem och tio års
tjänstgöring.
Berörda framställning är af följande lydelse:
»Under den tidrymd af omkring ett fjärdedels sekel, hvarunder småskolelärarinnors
och -lärares grundlön utgjort 300 kronor, hafva många
omständigheter tillkommit, hvilka bidragit till att göra denna redan på
slutet af 1870-talet knappa lön allt otillräckligare. Det är nu nästan
omöjligt för oss, undertecknade småskolelärarinnor och -lärare, att kunna
lefva på densamma, och de bland oss, som sedan sin seminarietid hafva
skulder, kämpa en hård kamp för sin tillvaro. När sjukdom inträder, stå
vi inför den sorgliga nödvändigheten att anlita medmänniskors barmhärtighet,
en nödvändighet, som kännes dubbelt bitter, då vi veta med oss, att
vi nedlagt våra bästa krafter i skolans tjänst. Genom de första årens
försakelser och umbäranden, som gifvetvis måste bli en följd af att skulden
måste betalas och bosättningen göras, när vår lön är som minst, har
mångens hälsa bräckts, dåliga skollokaler, som i sanitärt hänseende lämna
mycket öfrigt att önska, ha äfven sin andel i sjukligheten bland vår kår.
Lungsoten skördar många offer bland oss och för ej synnerligen många
månader sedan omnämnde en dårhusläkare i ''Hygiaea’, att ett förvånande
stort antal bland hans kvinnliga patienter varit småskolelärarinnor, hvilket
han ansåg vara en följd af vår otillräckliga lön samt flera andra ogynnsamma
omständigheter.
»Vår ställning blifver för hvarje år allt svårare, och det är en
tvingande nödvändighet för oss att begära en förbättring i vår tryckta
ställning, detta icke minst med tanke på hvad ofvan nämnts om sjukligheten
bland oss.
»På nästan alla verksamhetsområden ha lönerna höjts. Vår grundlön,
300 kronor, har däremot ej stigit i jämbredd med andra löntagares. Vi
hänvisa exempelvis till vanligt tjänstefolks stegrade löner under senare
åren. Ehuru penningvärdet sjunkit, är vår lön under de tio första tjänståren
densamma, som den var, när alla lifsförnödenbeter voro billigare.
Härtill kommer ännu en omständighet, som minskat våra inkomster. Det
var förr brukligt, att barnens föräldrar gåfvo oss matvaror af allehanda
slag. Denna sed har mer och mer bortlagts, och hör numera till undantagen,
att lärarinnan (läraren) erhåller något från barnens hem. Inseende
det oegentliga uti, att lärarinnan på detta sätt blef beroende af barnens
föräldrar, och de missförhållanden, kryperi, partiskhet etc., som lätt kunde
alstras därigenom, önska vi alls icke, att denna sed skulle upplifvas, men
4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottefs Utlåtande N:o 2.
anföra skillnaden mellan förr och nu för att belysa ännu en orsak till
att vår lön blifvit mindre än för ett å två tiotal år sedan.
»Seminarieutbildningen har på sina orter under senare åren förlängts.
Inackorderingspriset under lärotiden har stegrats och dessa båda förhållanden
bidraga till att göra skuldsättningen för de yngre bland oss större
nu än för t. ex. 25 år sedan. Huru skola 800 kronor räcka till att afbetala
skulden med, när denna summa icke vill räcka för oss att lefva på?
Den unga lärarinnan (läraren) står därför inför nödvändigheten att underkasta
sig de mest öfvermänskliga försakelser. MöblerOoch husgeråd måste
anskaffas. Ny skuldsättning måste då ofta göras. År efter år har hon
(han) att kämpa sig fram med det minsta möjliga i mat och kläder. Har
hon (han) så ett lefvande intresse för sitt kall, så vill hon (han) skaffa
sig pedagogisk litteratur, besöka skolmöten o. s. v. Denna lust till fortsatt
utbildning har mången af oss, ja de flesta, måst undertrycka till följd af
den knappa lönen. När vi efter 10 år fått vår lön höjd till 350 kronor,
har denna trängtan efter fortsatt utbildning mången gång totalt upphört.
Nöd, fattigdom och försakelser hafva gjort oss förslöade. Huru hämmande
för skolarbetet detta varit, säger sig själft.
»I ödmjukhet anhålla vi, lärarinnor och lärare vid Sveriges mindre
folk- och småskolor, samt vi, biträdande lärarinnor och lärare vid landets
folkskolor, att vår grundlön först och främst måtte höjas till 400 kronor
och så våra ålderstillägg framflyttas. Det synes oss som eu orättvisa, att
vi skola arbeta dubbelt så många år och få hälften så stort ålderstillägg
som folkskolelärarne. Dock äro vi nöjda, om ålderstilläggens storlek tillsvidare
bibehålies, blott de utbekommas efter fem och tio års tjänstår.
»Det finnes bland osso en grupp småskolelärare och lärarinnor, som
benämnas oexaminerade. Åtskilliga af dessa hafva under 1870-talet genomgått
seminarium, men sedermera af en eller annan orsak ej förnyat examen.
Dessa hafva det i ekonomiskt hänseende ännu sämre än vi öfriga. Vi
påpeka det orättvisa i att för småskolelärare och småskolelärarinnor en
sådan minskning i lönen gjorts, när vederbörande genomgått seminarium
före en viss tid, under det för folkskolelärare och folkskolelärarinnor
ingen som helst löneminskning stadgats, och dock finnes det många af
dessa senare, som endast genomgått hälften så lång seminariekurs, som
nu erfordras. Tilläggas må, att åtskilliga af dessa s. k. oexaminerade
småskolelärarinnor genomgått lika lång lärokurs som senare tiders lärarinnor.
Underdånigast anhålla vi, att äfven dessa s. k. oexaminerade lärares och
lärarinnors löner måtte höjas till 400 kronor, på samma gång som vi
önska, att för framtiden endast examinerade småskolelärare och -lärarinnor
måtte få tillsättas.
5
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
»De åld er stillägg, som beviljats oss, äro vi tacksamma för, men bedja
dock få framdraga en olägenhet, som medföljt dem. Det finnes exempel
på att det nästan är omöjligt för lärarinna (lärare) af ofvan nämnda
kategori, som erhållit ålderstillägg, att få plats, i händelse den skola upphör,
vid hvilken hon (han) tjänstgör. Detta kommer sig däraf, att. kommunerna
vilja hafva sin lärarepersonal för så liten lön som möjligt. Vi
bedja, att, om möjligt, något måtte göras för att aflägsna från oss denna
orsak till stora bekymmer. Med den osäkra ställning, vi för närvarande
hafva, kunna vi icke annat än med oro se framtiden an. Tio å femton
tjänstår äro för oss ingen merit, utan tvärtom. Vi anhålla därför underdånigast
och i ödmjukhet, att äfven denna sida af vår lönefråga måtte
beaktas.
»Länge hafva vi i tysthet lidit och hoppats på en förändring till det
bättre i vår ekonomiska ställning. Nu hafva vi ändtligen fattat mod och
framlagt våra önskemål och våra bekymmer i det hopp, att vår tryckta
ställning måtte blifva föremål för öfverhet ens omtanke och att inom en
snar framtid en bättre ekonomisk ställning beredes oss genom att var
lagstadgade minimilön höjes till 400 kronor och att de två ålderstilläggen
å 50 kronor hvartdera framflyttas, så att de utbekominas efter fem och
tio års tjänstgöring.»
De stadganden, som afses i den underdåniga framställningen, återfinnas
i §§ 2 och 3 af Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående
aflöning åt lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900, hvilka
paragrafer hafva följande lydelse:
»§ 2.
»1. Lärare, som, efter att hafva i stadgad ordning vid vederbörligt
seminarium eller, enligt § 6 i kungl. kungörelsen angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor
den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör undergått pröfning för anställning
vid småskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af
biträdande lärare, blifvit behörigen antagen till lärare vid någon af förenämnda
skolor, skall i lön för åtta månaders undervisning åtnjuta minst
300 kronor. Har läraren efter sålunda undergången pröfning oförvitligt
tjänstgjort vid någon af här omförmälda skolor under sammanlagdt
tio tjänstår, infallande före eller efter dessa bestämmelsers trädande i
tillämpning, skall han för åtta månaders undervisning erhålla minst
350 kronor, att utgå från och med början af kalenderåret närmast efter
det, hvarunder det tionde tjänståret gått till ända. Om sådan lärare oför
-
6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
villigt tjänstgjort vid dylik skola under sammanlagdt femton tjänstår, infallande
före eller efter dessa bestämmelsers trädande i tillämpning, skall
han för nyss angifna tjänstgöring i lön erhålla minst 400 kronor, att utgå
från och med början af kalenderåret närmast efter det, hvarunder det
femtonde tjänståret gått till ända.
»2. Tjänstår räknas såsom fullt, därest läraren därunder tjänstgjort
åtta månader eller veckor. Med de år, under hvilka läraren under
visat
kortare tid, verkställes en sammanläggning och reduktion, med beräkning
af åtta månader på hvarje år; dock må för lärare, tills hvars aflönande
tillskott af allmänna medel på grund af Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande åtnjutits såsom för full tjänstgöring, oaktadt den årliga undervisningstiden
understiger åtta månader, tjänstårets längd beräknas i enlighet
med den för nämnda lönetillskotts åtnjutande fastställda årliga undervisningstiden.
»I lärares tjänstetid inräknas äfven den del af läsåret, hvarunder
jämlikt § 43 mom. 1 i gällande folkskolestadga undervisningen i skolan
varit inställd.
»3. Sådan lärare, hvarom här är fråga, skall skoldistriktet förse med
tjänlig, i skolan eller nära denna belägen bostad jämte nödig vedbrand
eller ock, där hinder eller svårighet härför möta, lämna honom i ersättning
för nämnda förmåner minst 50 kronor för år.
»§ 3.
»För öfriga lärare, som äro anställda vid skolor, upprättade af hela
skoldistriktet, äger kyrkostämma, där icke annorlunda är eller kan varda
föreskrifvet, att besluta om erforderliga löneförmåner, men för lärare, anställda
vid småskolor eller mindre folkskolor, som upprättats af en del af
distriktet, bestämmes genom aftal mellan husfäderna inom det område,
för hvilket skolan är afsedd, och i samråd med skolrådets ordförande en
tillräcklig, i penningar eller lefnadsmedel utgående aflöning äfvensom husrum,
där så nödigt är.»
I fråga om statsbidrag för aflönande af ifrågavarande lärarepersonal
innehåller § 2 af Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående statsbidrag
till aflönande af lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni
1900:
»1. Till aflönande af lärare, som, efter att hafva i stadgad ordning
vid vederbörligt seminarium eller enligt § 6 i nådiga kungörelsen angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885 inför folkskoleinspektör undergått pröfning
för anställning vid småskola, vid mindre folkskola eller vid folkskola i
7
Sammansatta Stats- (och Lag-)idskottets Utlåtande N:o 2.
egenskap af biträdande lärare, blifvit behörigen antagen till lärare vid
någon af förenämnda skolor och som i årlig lön åtnjuter, utom föreskrifna
förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad ersättning därför, minst
300 kronor, samt till aflönande af hvarje annan till dylik befattning behörigen
antagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner
eller ersättning därför, minst 250 kronor, äger skoldistrikt att af
statsmedel bekomma ett årligt bidrag i förra fallet af 200 kronor och i
senare fallet af 166 kronor 67 öre, dock under villkor
att småskolan motsvarar sådan skolas ändamål att meddela förberedande
undervisning,
att mindre folkskolan är inrättad under sådana förhållanden, som
enligt gällande folkskolestadga göra densamma berättigad,
att folkskolan ej lider men däraf, att biträdande lärare i stället för
examinerad folkskolelärare därvid är anställd,
samt att läraren meddelar undervisning i skolan minst åtta månader
af året eller den kortare tid, under hvilken undervisningen i den skola,
hvari han är anställd, på grund af Kungi. Majts särskilda medgifvande
årligen meddelas.
»2. Därest vid någon af de i näst föregående mom. omförmälda skolor
anställd lärare, som undergått sådan pröfning, hvarom i samma mom.
nämnts, oförvitligt tjänstgjort under sammanlagdt tio tjänstår och lönen
till honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst 350
kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning därför,
äger skoldistriktet erhålla statsbidrag med 233 kronor 33 öre.
»3. Har sådan lärare, hvarom i nästföregående mom. är nämndt,
oförvitligt tjänstgjort under sammanlagdt femton tjänstår, och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst 400
kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning därför,
äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med 266 kronor 67 öre.»
Med anledning af de i nyss återgifna stadganden förekommande hänvisningar
till Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor
den 5 juni 1885 torde jag böra erinra, hurusom i samma kungörelse fanns
stadgadt
i § 5: att, om för lärare eller lärarinna vid småskola eller mindre
folkskola eller biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola skoldistriktet
ökade årslönen till visst angifvet belopp, distriktet ägde att för hvarje
sådan lönetillökning erhålla statsbidrag, dock under villkor, om lönetillökningen
afsåge lärare eller lärarinna vid småskola, att, därest läraren
eller lärarinnan icke undergått godkänd afgångsexamen vid ett statens
8 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
folkskoleseminarium, läraren eller lärarinnan genom sådan offentlig pröfning,
hvarom i § 6 närmare sades, ådagalagt sig hafva inhämtat de kunskaper,
som förvärfvades genom begagnande af sju månaders undervisning
vid något af staten eller landsting underhållet seminarium, i hvilket jämte
de insikter och färdigheter, som fordrades för inträde i ett statens folkskoleseminarium,
meddelades undervisning till visst angifvet omfång, samt,
om lönetillökningen afsåge lärare eller lärarinna vid mindre folkskola eller
biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola, att sådan lärare eller lärarinna,
om han eller hon icke undergått godkänd afgångsexamen vid ett
statens folkskoleseminarium, skulle, förutom hvad beträffade lärare eller
lärarinna vid småskola vore föreskrifvet, förete intyg, i Stockholm af denna
stads konsistorium, men eljest af vederbörande folkskoleinspektör, om erforderlig
skicklighet och förmåga att biträda vid undervisningen i folkskola,
samt i § 6: dels att om den i § 5 föreskrifna offentliga pröfning
gällde, att denna pröfning finge anställas vid statens seminarier, helst vid
läsårets slut, under ledning af seminariets inspektor, att enahanda pröfning
finge, i omedelbart sammanhang med afgångspröfningen och i närvaro af
en utaf chefen för ecklesiastikdepartementet förordnad sakkunnig person,
äga rum vid de af landsting underhållna seminarier, hvilka hade minst
sju månaders undervisningstid, samt att betyg öfver sådan pröfning skulle
utfärdas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de formulär, som vore
gällande för afgångsbetyg från folkskoleseminarierna, dels ock att med de
lärare och lärarinnor, som före den 11 januari 1878 blifvit vid småskola
anställda, nämnda pröfning kunde verkställas jämväl af vederbörande folkskoleinspektör
i sammanhang med offentligen kungjord inspektion och i
skolrådets närvaro, med rätt för folkskoleinspektören att meddela intyg,
huruvida sådan lärare eller lärarinna besutte de i § 5 för lärare eller lärarinna
vid småskola föreskrifna insikter och färdigheter.
På grund af nådiga remisser hafva utlåtanden öfver nyss återgifna
framställning afgifvits af rikets samtliga folkskoleinspektörer, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen och domkapitlen. Af dessa myndigheter
hafva de allra flesta tillstyrkt den begärda löneförbättringen för ifrågavarande
lärarinnor — vid begagnande af detta uttryck afser jag jämväl det
fåtal lärare, som framställningen angår — såsom synnerligen behjärtansvärd,
därvid af några framhållits, att dessa lärarinnor vore i oafvisligt behof af
löneförhöjning, att den, som nu ifrågasattes, syntes motsvara ett minimum
eller vara måttligt begärd och att den kunde medföra gagn äfven för
själfva skolundervisningen, i det att ett framgångsrikt arbete i skolans
9
Sammansatta Stats- (och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
tjänst ej kunde fullgöras af lärarinnor, som måste täras af bekymmer för
det dagliga brödet.
Ett betydande antal af de hörda myndigheterna hafva likväl hållit
före, att löneförhöjningen ej borde medgifvas i den omfattning och på det
sätt, som sökandena begärt.
Hvad först angår beloppet af löneförhöjningen, hafva nämligen åtskilliga
myndigheter anfört, att, därest den begärda löneförhöjningen, som
afsåge en begynnelselön af 400 kronor samt två ålderstillägg efter fem och
tio års tjänstgöring å 50 kronor hvartdera och hvilken nog vore för lärarepersonalen
erforderlig, skulle blifva alltför betungande för statsverket och
kommunerna, man åtminstone borde tillförsäkra denna personal en begynnelselön
af 350 kronor jämte tre ålderstillägg, hvartdera å 50 kronor,
efter respektive fem, tio och femton års tjänstgöring, hvarigenom slutsumman
i allt fall blefve 500 kronor och lönen i hvarje lönegrad jämnt
hälften af folkskolelärarnes i motsvarande lönegrad.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anför i detta
afseende: Det syntes uppenbart, att den lagstadgade minimilönen för lärarinnor
vid småskola, för hvilkas utbildning en mer eller mindre lång
studietid utan möjlighet till förtjänst ju alltid vore nödig, redan i sig
måste anses otillräcklig att utan de allra största försakelser, sedan de
oundgängliga lefnadskostnaderna blifvit bestridda, därutöfver lämna tillgång
till amortering af studieskulderna, utgifter för bosättning och afsättning
till ålderns dagar; och med den fördyring af lefnadskostnaderna,
som obestridligen allt mer ägt rum, framträdde otillräckligheten af lönen
i allt större grad. I betraktande af den förlamande inverkan, som trycket
af en dålig ekonomi måste hafva på vederbörandes intresse och duglighet
för sitt kall, syntes äfven det allmännas intresse tala för en förbättring af
deras ställning. Det läte sig emellertid icke förnekas, att gentemot en så
pass stor höjning af minimilönen, som petitionärerna föreslagit, den omständigheten
talade, att härigenom i viss mån försvårades att i små och
fattiga skoldistrikt få småskolor inrättade och bibehållna. Det syntes alltså
vara, äfven med hänsyn till ifrågavarande kårs egna intressen, försiktigast
att stanna vid en mindre höjning, men i stället genom förkortande af
tiden för ålderstilläggens inträdande bereda möjlighet till bättre framtida
utkomst. Mycket syntes härvid tala för införande af ett tredje ålderstillägg,
som ju skulle komma just dem till godo, hvilka icke genom giftermål
eller af andra orsaker lämnade skolans tjänst, utan vore för sin utkomst
hänvisade till densamma under hela sin arbetstid.
Eu folkskoleinspektör (inom Gottlands län) framhåller, att, då den
minimilön, som kunde anses tillräcklig under de fem första åren, jämväl
Bill. till Iiilcsd. Prot. 1.904. 4 Sami. 2 Afd. 2 Raft. 2
lo Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 2.
borde i lika mån vara till fyllest de nästa fem åren, skäl ej förefunnes att
förändra tiden för erhållande af ålderstilläggen. Därest, säger samme
folkskoleinspektör, minimilönen för de examinerade lärarinnorna höjdes
till 400 kronor, hvilken höjning, om också icke oundgängligen nödvändig,
dock vore önskvärd, borde emellertid lönen utgå med ett för alla tjansteåldrar
lika belopp utan ålderstillägg.
En annan folkskoleinspektör (inom Västerbottens län) hemställer, att
minimilönen måtte bestämmas till 360 kronor jämte två ålderstillägg å
50 kronor hvartdera efter fem och tio års tjänstgöring.
Med hänsyn till de dyrare lefnadsförhållanden som råda i Norrland,
där också grundlönen för småskolelärarinnorna i flera församlingar redan
uppginge till 350 eller 400 kronor, anser en folkskoleinspektör (från Gäfleborgs.
län), att minimilönen borde för Norrland sättas 100 kronor högre än
för Svealand och Götaland, men att staten ensam borde bekosta ålderstilläggen
för ifrågavarande lärarepersonal i de sistnämnda delarne af riket.
I afseende å den af sökandena antydda olägenhet, som enligt deras
mening skulle vidlåda den småskolelärarinnorna medgifna förmånen af
ålderstillägg, att det vore fören adt med svårighet för en till ålderstillägg
berättigad småskolelärarinna att erhålla ny plats, hafva åtskilliga af de
hörda myndigheterna yttrat sig. Flera af dem hafva därvid framhållit,
att enligt deras erfarenhet det endast i sällsynta undantagsfall hände, att
en lärarinna, som vore berättigad till ålderstillägg, på grund däraf blifvit
förbigången vid tillsättandet af läraretjänst, hvarför ändring i gällande
författningar icke torde af sådan anledning påkallas. Småskolan vore,
säges det, i allmänhet föremål för vederbörande skolråds omtänksamhet
och hänsynsfulla välvilja. Skulle emellertid berörda olägenhet oftare förekomma,
vore enligt deras och flera andra myndigheters mening säkraste
medlet till dess undanröjande tvifvels utan, att staten ensam åtoge sig utgörandet
af ålderstilläggen. En folkskoleinspektör (i Gottlands län), som
vitsordar uppgiften, att församlingarna vore mera böjda för att anställa
yngre och billigare lärarinnor än äldre och dyrare, hänvisar till två utvägar
att förhindra detta. Den ena utvägen, att staten ensam åtoge sig
ålderstilläggen, anser har dock af flera skäl icke på lång tid ännu kunna
med. utsikt till framgång ifrågasättas; för den andra utvägen, att reglera
minimilönen så att ålderstillägg gjordes obehöfliga, finner han tidpunkten
nu vara lämplig. Komme, säger han, sistnämnda åtgärd till användning,
skulle skolråden befrias från frestelsen att vid tjänstetillsättningar taga
hänsyn till något annat än skolans välförstådda bästa. En annan folkskoleinspektör
(jämväl från Gottlands län) erinrar, att frågan, huruvida
ålderstilläggen skola utgå af statsmedel i sin helhet eller endast med två
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2. 11
tredjedelar, borde besvaras samtidigt för folk- och för småskolan. På
annat håll har man däremot velat se det rätta botemedlet mot berörda
olägenhet i beredande åt småskolelärarinnorna af en fastare anställning,
så att de icke skulle kunna entledigas från tjänsten af annan orsak och i
annan ordning, än § 32 i gällande folkskolestadga föreskrifver.
Större meningsskiljaktighet än i afseende å behofvet af löneförhöjning
för ifrågavarande lärarepersonal synes af de inkomna yttrandena råda beträffande
frågan, om och i hvad mån de oexeminerade småskolelärarinnorna
skola i afseende å löneförhöjning likställas med de examinerade.
Flera myndigheter hafva härutinnan hållit före, att det vore onödigt
och måhända icke heller fullt rättvist att gorå någon åtskillnad mellan
dessa båda kategorier, som hafva samma existensbehof, så mycket mer
som de oexaminerades antal vore ganska ringa och antagligen snart skulle
helt och hållet försvinna; och har en folkskoleinspektör (från Blekinge län)
anfört, att han bland de oexaminerade funnit några de allra bästa och
dugligaste lärarinnor, hvilka dock i brist på aflagd examen måste åtnöjas
med en oskäligt liten lön. En annan folkskoleinspektör (från Västerbottens
län) anser, att, då det visat sig att åtskilliga skolråd icke alltid med nödigt
allvar söka få tjänsterna vid mindre folkskolor och småskolor besatta med
examinerade lärarekrafter, intyg af vederbörande folkskoleinspektör därom
att examinerad lärarinna icke kunnat anskaffas borde erfordras för erhållande
af statsbidrag till aflönande af oexaminerad lärarinna. Andra
myndigheter förmena, att de oexaminerade borde erhålla samma grundlön
som de examinerade, men fortfarande såsom nu ej vara berättigade till
ålderstillägg. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings och i
Kronobergs län föreslå, att endast de bland de oexaminerade lärarinnorna,
som genomgått vissa vid några folkskoleseminarier för ändamålet
anordnade kurser, borde erhålla samma minimilön som de examinerade
lärarinnorna. Domkapitlet i Uppsala håller före, att den föreslagna löneförhöjningen
borde komma till godo endast sådana bland de oexaminerade,
hvilka blifvit anställda före år 1898, enär församlingarna eljest skulle
frestas att antaga oexaminerade med förbigående af examinerade lärarinnor;
och domkapitlet i Lund anser, att löneförhöjningen borde tillerkännas dem
bland de oexaminerade, som blifvit anställda före år 1899 och som af
vederbörande folkskoleinspektör vitsordades innehafva för ifrågavarande
befattning erforderliga insikter och färdigheter med god förmåga att meddela
undervisning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads
län åter uttalar, att de oexaminerade borde i afseende å rätt till löneförhöjning
likställas med de examinerade, för så vidt de vunnit anställning,
innan de nya lönebestämmelserna skulle börja tillämpas. Eders Kungl.
12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län är af den mening, att de
oexaminerade ej borde likställas med examinerade, utan att samma löneskillnad
som nu äfven efter beviljandet af löneförhöjning måtte förefinnas.
En folkskoleinspektör (i Östergötlands län) är af samma åsikt och yttrar
i detta afseende, att han väl funne det önskvärdt, att oexaminerade lärarinnor
ej hädanefter förekomme, enär på de skolans stadier, som här vore
i fråga, den metodiska utbildningen för lärarepersonalen icke vore minst
viktig, att dock, lör att ej bereda skoldistrikten alltför störa svårigheter
att i stundom förekommande fall kunna under vederbörlig tid af året
uppehålla undervisningen, tillåtelsen att anställa samt erhålla statsbidrag
till aflönandet af oexaminerade småskolelärarinnor icke lämpligen borde
borttagas, men att, där sådana oexaminerade redan vore anställda eller
ytterligare komme att anställas, en skillnad i löneförmåner mellan dem
och de examinerade borde göras, hvarför en höjning af minimilönen för
de oexaminerade till 350 kronor vore tillräcklig. En annan folkskoleinspektör
(i Gottlands län) anför, att han funne det mindre lämpligt att,
på samma gång man kräfde en ganska betydande ökning af distriktens
utgifter för skolväsendet, äfven frånhända församlingarna den rätt till fritt
val mellan examinerade och oexaminerade lärarinnor, som genom folkskolestadgans
§ 23 af ålder ställts församlingarna öppen och som det för
småskolans egen skull vore nödvändigt att bevara; dock borde, i händelse
af löneförhöjning för ifrågavarande lärarepersonal, de oexaminerade fortfarande
hafva lägre lön än de examinerade. En folkskoleinspektör (i
Kopparbergs län) föreslår, att, därest minimilönen för de examinerade
höjdes till 400 kronor, minimilönen för de oexaminerade måtte bestämmas
till 333 kronor 33 öre med rätt till två ålderstillägg, det första efter
fem och det andra efter tio års oförvitlig tjänstgöring; och en annan
folkskoleinspektör (i Jämtlands län) föreslår, att i sådant fall minimilönen
för de oexaminerade måtte sättas till 300 kronor. Eders Kungl.
Maj ds befallningshafvande i Östergötlands län framhåller, i likhet med en
folkskoleinspektör inom länet, att den af petitionärerna framställda begäran,
att de motsvarande oexaminerade lärarinnorna måtte erhålla samma
löneförhöjning som de examinerade, icke kunde beviljas utan samtidig förändring
af folkskolestadgans § 23 i den riktning, att oexaminerad lärarinna
ej vidare finge anställas af skoldistrikt med rätt för detsamma att åtnjuta
statsbidrag till hennes aflönande; med de tillfällen till utbildning, som
numera erbjödes i de af staten kontrollerade småskoleseminarierna, kunde
statens fordran på aflagd examen för anställning vid småskola anses fullt
berättigad. Flera myndigheter hafva anmärkt, att de äldre ännu tjänstgörande
oexaminerade lärarinnor, hvilka icke begagnat sig af den rättig
-
13
Sammansatta Stats- (och Lag-)utsJcottets Utlåtande N:o 2.
het, som under tjugu års tid varit dem tillerkänd att inför vederbörande
folkskoleinspektör undergå behörig pröfning för att varda likställda med
examinerade småskolelärarinnor, utgjorde ett allt mer försvinnande fåtal,
och på grund häraf ansett någon åtgärd i lagstiftningsväg icke beträffande
dem böra ifrågakomma, hvarvid af åtskilliga folkskoleinspektörer tillagts,
att löneförhöjning icke borde tillkomma de oexaminerade af den anledning,
att sådanas anställning vid skolan numera vore obehöflig och ej
borde uppmuntras.
I sammanhang med frågan om löneförhöjning för ifrågavarande lärarepersonal
hafva somliga myndigheter uttalat önskvärdheten af att seminariekursen
förlängdes till två eller åtminstone till ett och ett hälft år, att den
lägsta ålder för afläggande af examen bestämdes till tjugu år, på det att
nödig stadga för det viktiga uppfostrarkallet måtte vinnas, samt att hädanefter
inga oexaminerade finge anställas vid småskolor och mindre folkskolor
eller såsom biträdande lärarinnor vid folkskolor i annat fall, än då
examinerade lärarinnor ej funnes att tillgå.
Äfven frågan om vikaries aflöning har af en folkskoleinspektör (i Östergötlands
län) blifvit berörd. I nådiga kungörelsen angående aflönande af
vikarie för lärare vid förskola eller småskola under tjänstledighet på
grund af sjukdom den 1 juni 1900 finnes stadgadt
i § 1 mom. 2, att, då biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid
mindre folkskola eller småskola, till hvilkens aflönande bidrag af statsmedel
utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och vid småskoleseminarium
examinerad eller, enligt § 6 i nådiga kungörelsen angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885, af folkskoleinspektör pröfvad vikarie är
förordnad under oafbrutet minst en månad af den fastställda årliga undervisningstiden,
vikarien skall för den tid, hvarunder hans förordnande varar,
åtnjuta arfvode efter minst 300 kronor för åtta månaders undervisningstid,
samt att i det fall, att oexaminerad vikarie förordnats, denne skall åtnjuta
arfvode efter minst 250 kronor för åtta månaders undervisningstid,
samt i § 2 mom. 1, att vikariens aflöning skall utgöras sålunda, att
den tjänstledige läraren af sin lön afstår ett belopp, motsvarande en fjärdedel
af vikariens kontanta minimiaflöning, samt två tredjedelar af samma
ininimiaflöning utgå af statsmedel och återstoden erlägges af skoldistriktet.
Nämnde folkskoleinspektör har ansett det uppenbart, att den ifrågasatta
löneförhöjningen äfven borde, ej mindre för rättvisans skull än för
önskvärd likformighet i hithörande författningar, medföra den förändring
i aflöning af vikarie vid vakans eller vikarie för en på grund af sjukdom
tjänstledig småskolelärarinna, att sådan vikarie tillförsäkrades minst 400
14
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
kronor för åtta månaders tjänstgöring samt att oexaminerad vikarie finge
anställas endast i undantagsfall, då examinerad ej kunnat anskaffas, men
då med lika aflöning som en examinerad vikarie, och har folkskoleinspektören
gjort hemställan i öfverensstämmelse härmed.
Liksom de flesta myndigheter, som yttrat sig i ärendet, anser äfven
jag, att den lagstadgade minimilönen för ifrågavarande lärarepersonal är
otillräcklig för bestridande af de oundgängliga lefnadskostnaderna, hvilken
otillräcklighet är så mycket mer påfallande, om man jämför denna lärarepersonals
löneförmåner med den tjänande arbetsklassens.
Om ock, såsom de afgifna utlåtandena gifva vid handen, på många
ställen i vårt land församlingarna sett sig nödsakade att förse sina småskolelärarinnor
med högre lön än det minimum, som är stadgadt för
erhållande af statsbidrag, torde dock ej vara möjligt att på frivillighetens
väg erhålla den löneförbättring för denna lärarepersonal i dess helhet,
hvaraf densamma är i behof, utan måste det anses vara för detta ändamål
nödvändigt att höja det för statsbidrags erhållande stadgade löneminimum.
Enär en sådan höjning också medför ökade utgifter för församlingarna,
måste den ske med en viss försiktighet, på det att församlingarnas intresse
att skaffa folkskolan det behöfliga underlaget af småskola icke må
förminskas, hvaraf folkskolan utan tvifvel skulle lida. Med hänsyn härtill
och då man icke får förgäta, att lärarepersonalen vid småskolan icke
är för skolarbetet upptagen mer än åtta månader om året och således
hör hafva tillfälle till någon extra, förtjänst, har jag, i likhet med flera af
de myndighetei’, som yttrat sig i ärendet, ansett, att man åtminstone för
det närvarande bör stanna vid en ökning af den lagstadgade minimilönen
för examinerade lärarinnor i lägsta lönegraden med 50 kronor eller till
350 kronor.
Att en sådan begränsning af löneförhöjningen för närvarande måste
göras, framgår af den stora kostnad för statsverket, hvilken äfven denna
ökning medför. Antalet af biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor
samt lärare och lärarinnor vid mindre folkskolor och småskolor uppgick
år 1902 i hela riket till 8,935 eller i rundt tal 9,000. Däraf följer, att
redan en ökning med 50 kronor af minimilönen skulle för statsverket medföra
en utgift af två tredjedelar utaf 450,000 kronor eller alltså 300,000
kronor om året.
Att ytterligare öka denna utgift genom att låta rätten till åtnjutande
af ålderstillägg inträda redan efter fem års tjänstgöring eller öka ålderstilläggens
antal till tre finner jag mindre nödvändigt med hänsyn därtill,
15
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
att ifrågavarande lärarepersonal, i olikhet med lärarepersonalen vid folkskolan,
räknar tiden för rätt till ålderstillägg redan från sin första anställning
och sålunda i regel lika tidigt som folkskolelärarne få efter aflagd
examen komma i åtnjutande af ålderstillägg.
Att åter, såsom föreslagits, höja minimilönen till 400 kronor med
borttagande af alla ålderstillägg synes mig innebära en orättvisa mot alla
de äldre lärarinnorna.
Icke heller anser jag det lämpligt, att i sammanhang härmed och
särskildt för småskolan vidtages sådan vidtgående förändring i nuvarande
bestämmelser, att staten skulle ensam bekosta ålderstilläggen. Några synnerliga
olägenheter af de nuvarande bestämmelserna i detta afseende
kunna, att döma af de afgifna utlåtandena, icke anses hafva uppstått.
Småskolan är i allmänhet icke mindre omhuldad af församlingarna än
folkskolan och antalet lärarinneplatser vid densamma är i stadigt stigande.
Frågan om småskolelärarinnornas fastare anställning, hvilken kräfver
sin särskilda utredning, torde icke böra behandlas i sammanhang med
nu föreliggande fråga om löneförbättring. Ej heller stå frågorna om tid
för seminarieutbildning eller ålder för examens afläggande i sådant samband
med lönefrågan, att de nu böra tagas under ompröfning.
Då de oexaminerade lärarinnorna numera äro jämförelsevis få till
antalet och med de rikare tillfällen till seminarieutbildning, som finnes,
deras antal säkerligen kommer att än ytterligare minskas, synes det mig
icke vara af behofvet påkalladt att göra någon ändring i den åtskillnad
i afseende å löneförmåner, som förefinnes mellan examinerade och oexaminerade
lärarinnor, i följd hvaraf, därest den lagstadgade minimilönen i
lägsta lönegraden för de examinerade höjes till 350 kronor, den minimilön,
som utgör villkor för rätt att erhålla statsbidrag för de oexaminerade,
bör höjas från 250 kronor till 300 kronor och fortfarande utan lagstadgad
rätt för de oexaminerade till ålderstillägg. Sattes lönerna för de
oexaminerade och examinerade i lägsta lönegraden lika, skulle ju de nu
anställda oexaminerade få en större löneförbättring än de examinerade.
Ännu mindre synas mig tillräckliga skäl vara anförda för att statsbidragen
till de oexaminerades lön skulle sättas lika med bidragen till de examinerades,
enär häri kunde ligga en uppmuntran för skolråden att just antaga
lärarinnor af förra slaget.
Om genom bibehållande af den nuvarande skillnaden mellan de
examinerades och de oexaminerades löneförmåner de senares antal alltjämt
minskas, torde ej vara skäl att inom denna på minskning ställda kår nu
uppdraga nya indelningar, beroende på olika utbildning, olika vitsord eller
olika tid för anställning, såsom af några föreslagits.
16 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
Såsom jag förut omförmält, har af en folkskoleinspektör ifrågasatts,
att, därest beloppet af den lagstadgade'' minimilönen för ifrågavarande
lärarepersonal ökas, jämväl beloppet af det lagstadgade minimiarfvodet åt
vikarie för lärarinna, som erhållit tjänstledighet på grund af sjukdom,
må höjas, så att dessa belopp äfven efter löneregleringen blifva lika.
Ehuruväl någon orättvisa icke synes mig ligga däri, att sådan vikaries
arfvode är något lägre än den tjänstlediga lärarinnans lön, samt fråga om
höjning af vikariearfvodet ej föreligger, torde dock försiktigheten bjuda,
att redan nu, i sammanhang med lönereglering för småskolelärarinnorna
och med dem i afseende å löneförmåner likställda lärarinnor, föreskrift
införes därom, att den på grund af sjukdom tjänstlediga lärarinnan skall
vara skyldig att till vikariens aflönande afstå en fjärdedel af vikariens
kontanta minimiaflöning, dock högst en fjärdedel af sin egen lagstadgade
kontanta lön i lägsta lönegraden, på det att icke något anspråk på löneförhöjning
må i framtiden kunna grundas på eventuell ökning af vikaries
lagstadgade minimiarfvode och därmed följande ökning af det belopp, som
den tjänstlediga lärarinnan bör vid tjänstledighet afstå till vikarie.
I sammanhang med den ändring i nådiga kungörelsen angående aflöning
åt lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900, som skulle
betingas af lönereglering för småskolelärarinnorna och med dem i afseende
å löneförmåner jämställda lärarinnor vid folkskolan, torde jämväl nagra
mindre väsentliga, formella ändringar höra vidtagas i samma författning.
Det har nämligen visat sig, att ordalydelsen af de i § 2 mom. 2 meddelade
bestämmelser angående beräkning af tjänsteålder gifvit anledning till
missförstånd, hvithet åter haft besvärs anförande till följd. För undanröjande
af den otydlighet, som ansetts föreligga, torde första delen af
momentet lämpligen böra erhålla följande ändrade lydelse: »Tjänstar räknas
såsom fullt, därest läraren under löpande kalenderår tjänstgjort åtta manader
eller 341/2 veckor. För de kalenderår, under hvilka läraren undervisat
kortare tid, verkställes, efter sammanläggning af tjänstetiderna, en
reduktion till tjänstår med beräkning af åtta månader på hvarje; dock» etc.
I senare delen af samma moment göres eu hänvisning till viss paragraf
i gällande folkskolestadga. För undvikande af sådan hänvisning har jag
ansett lämpligt, att punkten i stället erhåller följande lydelse: »I lärares
tjänstetid inräknas äfven den tid, hvarunder på grund af rådande smittosam
sjukdom undervisningen i skolan varit inställd».
Den lönereglering för ifrågavarande lärarepersonal, jag ansett mig^
kunna tillstyrka, kräfver, såsom jag förut erinrat, en ökad statsutgift åt
300,000 kronor, hvilken ökning kommer på förslagsanslaget med titel
»Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor», nu utgörande
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2. 17
5,250,000 kronor. Detta förslagsanslag har emellertid under en följd af
år öfverskridits med betydande och alltjämt växande belopp, såsom framgår
af följande tabell:
år anslagets belopp brist i anslaget
1898 ................................................ kronor 4,300,000: — kronor 338,604: 33
1899 ................................................ » 4,570,000: — » 444,455: 32
1900 .......................................... » 4,570,000: — * 557,465: 96
1901 ............................................. » 5,250,000: — » 721,258: 71
1902 ............................................ » 5,250,000: — » 852,730: 27
Då någon minskning i de utgifter, som med detta anslag, enligt nu
gällande bestämmelser, skola bestridas, icke är att för framtiden motse,
har jag ansett det vara ur statsregleringssynpunkt riktigast, att anslaget
jämväl ökas med ett belopp, som någorlunda motsvarar berörda öfverskridande,
eller med 800,000 kronor. Till följd häraf bör, vid bifall till
den af mig ifrågasatta förhöjningen i småskolelärarinnornas aflöning, anslaget
ökas med tillsammans 1,100,000 kronor.»
Utskottet, som med hänsyn till hvad sålunda anförts finner sig böra
biträda Kung!. Maj:ts nu förevarande förslag, hemställer,
att Riksdagen må
I. medgifva vidtagande af de utaf Kungi. Maj:t
föreslagna ändringar såväl i fråga om aflöningsförbållandena
för de i § 2 af kungörelsen angående aflöning
åt lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900
omförmälda lärare som ock beträffande statsbidrag till
aflönande af vissa lärare; samt
II. höja förslagsanslaget: lönetillskott åt lärare vid
folkskolor och småskolor, nu 5,250,000 kronor, med
1,100,000 kronor till 6,350,000 kronor.
Stockholm den 11 april 1904.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Bill. till llilcsd. Prof. 1904. 4 Sami. 2 Afd. 2 Häft.
3