Bevillningsutskottes Betänkande N:o 39.
1
N:o 39.
Ank. till Eiksd. kansli den 9 maj 1904, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående vissa
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, dels ock en i ämnet
väckt motion.
I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 95, har
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, så lydande:
§ 1.
Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och
af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad de där äro byggda
eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla därmed förenade rättigheter samt må således, utan afseende
därå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort
eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda
inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.
Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda villkor, som för inhemska
fartyg och båtar äro bestämda.
För tillgogonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.
Bill. till Eiksd. Prot. 1904. 5 Sami. 1 A/d. 33 Häft. (N:o 39.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39.
§ 2-
Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det,
med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift
som tull, samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom
vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af
till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar
tullfritt medföra följande mindre partier, nämligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,
garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spannmål, omalen, 40 kg.,
» malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,
vålnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,
öl 5 liter samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken
i Härjedalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland
ocli norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i
fråga om nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den
resande tillåtet att af dem tullfritt medföra följande partier, nämligen:
bröd 20 kg.,
m;dt 4<> kg.,
socker 10 kg.,
spannmål, omalen, 150 kg.,
» malen, 100 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor,
Öl 10 liter,
andra varor, rörande hvilka icke bär ofvan i detta mom. särskildt
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39. 3
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda kvantiten.
Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edlig
förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
Mom. 2. Om i gränstrakterna någon äger eller brukar egendom
på båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras
för egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,
skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast
för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej
underkastade tullafgifter.
Mom 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och 4
gjorda medgifvanden äger generaltullstyrelsen eller i särskild! fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrolllöreskrifter, som
kunna anses erforderliga.
§ 3.
Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar
å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39.
Sverige i färja, pråm eller båt under fyra tons dragighet eller om
vintern öfver isen, skola, med hänsikt till tullväsendet, anses såsom vore
de landvägen införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats
till norska sidan af nämnda färjställe eller fjord och därifrån sedan
öfverförts till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda
för att därifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.
Denna, förordning skall träda i kraft den 16 nästinstundande maj
och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med
den 15 maj 1905.
I den kungl. propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 26 sistlidna mars, hvaraf
inhämtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t anfört följande:
»Nu gällande förordning af den 8 maj 1903 angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge trädde i kraft den 16 berörda maj och upphör med den 15 nästinstundande
maj i sin helhet att gälla. Af de i förordningen meddelade
bestämmelser har den, som afser medgifvande att tullfritt införa de i
förordningen omförmälda större myckenheter spannmål, omalen och
malen, äfven för det fall att resa sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen i Mitandersfors
i Värmland, redan med utgången af december månad 1903 trädt
ur kraft. Något skäl att åter upplifva berörda medgifvande föreligger
icke,, men å andra sidan saknar jag också anledning föreslå någon
ändring i förordningens bestämmelser i öfrigt, livilka synas mig fortfarande
böra få vara i tillämpning; och hemställer jag därför i underdånighet,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga ett förslag till förordning i ämnet, innefattande, med undantag
af nyssberörda medgifvande, bestämmelser af enahanda lydelse med
de i förordningen den 8 maj 1903 gifna, att träda i kraft den 16 nästkommande
maj och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse
till och med den 15 maj 1905.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39.
5
I sammanhang med den kung!, propositionen har utskottet till behandling
företagit en inom Andra Kammaren af herr G. S. Neiglick
väckt motion, n:o 267, i hvilken tre andra af kammarens ledamöter instämt,
varande berörda motion af följande lydelse:
»I till Riksdagen aflåten proposition, n:o 95, med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, hemställer Kungl. Maj:t, att de bestämmelser
härom, som varit i hufvudsak gällande efter mellanrikslagens upphäfvande,
fortfarande skola äga tillämpning.
I anledning häraf tillåter jag mig göra följande erinringar och
framställning.
Redan genom en kungl. förordning den 24 maj 1825 erhöllo resande,
som färdades landvägen öfver gränsen från Norge till Sverige,
rätt att tullfritt medföra vissa myckenheter husbehofsartiklar; och hade
denna förordning väl hufvudsakligen till ändamål att på en tid, då kommunikationerna
voro föga utvecklade och handelsmän funnos nästan
endast i städerna, bereda gränsboarne vissa lättnader. Denna gränsboarne
förunnade förmån fortfor till den 13 juli 1897, då dittills gällande
mellanrikslag upphäfdes, hvarefter genom en särskild år för år förnyad
förordning bestämmes viss myckenhet af varor, som vid resa landvägen
från Norge till Sverige må tullfritt införas. Dessutom föreskrifves i
denna förordning, att varor, som under vissa förhållanden föras från
Norge till Sverige öfver Svinesund eller Idefjord, skola med hänsyn till
tullväsendet anses såsom voro de landvägen införda. Denna bestämmelse,
som funnits sedan år 1831, har efter mellanrikslagens upphäfvande
vidgats i fråga om sjöområdets utsträckning. Bestämmelserna
härom återfinnas i § 3 i förordningen.
Såsom ofvan antydts, torde dessa, gränsboarne förunnade förmåner
ursprungligen hafva föranledts af brist på kommunikationer och af hänsyn
till handelsväsendets ringa utveckling, omständigheter som hade
till följd, att gränsboarne ofta kunde lättare förskaffa sig nödiga husbehofsartiklar
i Norge än i Sverige. Numera torde det emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida icke kommunikationsväsendet och affärslifvet
inom stora områden längs gränsen nått en sådan utveckling, att
de skäl, som fordom föranledt nämnda undantagsförmåner, icke längre
föreligga.
Klagomål öfver dessa undantagsbestämmelser hafva icke heller
uteblifvit. Sålunda anhöllo handelsmän och andra invånare i Strömstad
uti en den 8 januari 1903 till Kungl. Maj:t ingifven underdånig
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39.
skrifvelse, att gällande särskilda bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte, hvad Bohuslän anginge,
upphäfvas, enär därstädes icke längre funnes de betingelser, som föranledt
undantagsbestämmelserna, samt dessa bestämmelser hade ett
högst menligt inflytande på de svenska handelsmännens i orten varuomsättning
och således verkade skadligt för svensk handel och industri
i allmänhet.
I afgifvet utlåtande öfver denna underdåniga önskan framhöll
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, att det syntes
icke kunna förnekas, att de förhållanden, som sedan lång tid tillbaka
ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad gränsorterna
mellan Sverige och Norge beträffade i fråga om tullen för varor, som
landvägen infördes från det ena landet till det andra, under senare tider
i afseende å de bohuslänska gränsorterna undergått sådana förändringar,
att det kunde ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof fortfarande
kräfde bibehållandet af samma bestämmelser i fråga om gränstrafiken
mellan Bohuslän och Norge, eller om de ens vidare kunde
anses lämpliga för denna gränstrafik. Med förbättrade kommunikationer
och med den utveckling, handel och näringar vunnit inom de bohuslänska
gränsorterna, syntes befolkningen därstädes numera utan svårighet
kunna inom landet förskaffa sig sina förnödenhetsvaror lika fördelaktigt
som genom en resa till Norge med därmed förenade särskilda
kostnader. En närmare utredning af hithörande ämnen vore emellertid
af nöden — hvilken utredning borde omfatta icke endast Bohuslän —
och Konungens befallningshafvande hemställde därför, att åtgärder måtte
vidtagas för ernående af fullständig utredning, huruvida giltiga grunder
förefunnos för bibehållande af ifrågavarande förordning, eller om densamma
icke borde afskaffas eller möjligen underkastas förändringar
vare sig för samtliga gränsorter eller för vissa bland dem, och att efter
denna utredning beslut måtte fattas i sakens hela vidd.
Kungl. generaltullstyrelsen förklarade sig i afgifvet utlåtande öfver
samma underdåniga önskan icke hafva något att erinra mot Konungens
befallningshafvandes förslag, att, innan ytterligare åtgärder vidtoges,
utredning i ämnet verkställdes, hvilken utredning, därest Kungl. Maj:t
funne en sådan erforderlig, borde omfatta hela gränsen mellan Sverige
och Norge.
Då emellertid det af Kungl. Maj:t nu framlagda förslag till förordning
innehåller samma bestämmelser, som — med vissa tillfälliga
Utvidgningar — varit gällande sedan år 1897, samt chefen för finans
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39. 7
departementet vid ärendets behandling i statsråd förklarat sig sakna
anledning föreslå någon ändring i desamma, torde man få antaga, att
Kungl. Maj:t icke ämnar vidtaga åtgärder för verkställande af ofvan
omförmälda utredning.
Det är i anledning häraf jag härmed tillåter mig att i motionsväg
hemställa om en utredning af frågan.
Till stöd för befogenheten af en hemställan om dylik utredning
åtminstone beträffande Bohuslän torde jag endast behöfva åberopa
Konungens befallningshafvandes i länet ofvan återgifna utlåtande.
Hvad vidkommer gränsorterna i öfrigt å den svenska sidan lär
det väl vara troligt, att förhållandena numera på flere orter nått en
utveckling, som gör undantagsbestämmelserna obehöflig^, och det torde
ur denna sjmpunkt icke vara något att erinra mot en undersökning af
förhållandena längs hela riksgränsen.
Särskildt tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på bestämmelserna
i § 3 af gällande förordning, då, enligt mitt förmenande, några
giltiga skäl för bibehållandet af dessa bestämmelser, genom hvilka
handeln å den svenska sidan af Svinesund och Idefjord tillskyndas
väsentligt afbräck, icke föreligga.
Jag tillåter mig alltså vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvilken mån en begränsning af
giltighetsområdet för förordningen angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge lämpligen må
kunna ske, samt vid afgifvande af nytt förslag till förordning taga den
hänsyn till skedd utredning, hvartill skäl kunna föreligga.»
I det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde den af Kungl.
Maj:t till 1903 års Riksdag i detta ämne aflåtna proposition (n:o 64)
omförmäldes, bland annat, hurusom under loppet af åren 1902 och 1903
från flera håll gjorts framställningar, i syfte att ändringar måtte vidtagas
i gällande bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. Kungl. Maj:t hade emellertid, efter vederbörande
myndigheters hörande, funnit omförmälda framställningar icke för det
dåvarande böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, utan föreslog
Kungl. Maj:t Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till
8 BivillningsutsTcottets Betänkande N:o 39.
förordning af enahanda lydelse med förut i ämnet gällande författning.
Detta förslag blef ock af Riksdagen antaget utan annan ändring, än att i
anledning af dels förenämnda framställningar dels ock väckt motion
Riksdagen intill den 1 januari innevarande år medgaf tullfri införsel af
de i förordningen omförmälda större myckenheter spannmål äfven för
det fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som är belägen
mellan tullstationerna i Medskogen och Mitandersfors i Värmland.
Det nu framlagda förslaget är, på sätt chefen för finansdepartementet
erinrat, med undantag af berörda medgifvande af enahanda lydelse med
nu gällande förordning i ämnet.
Bevillningsutskottet, som funnit sig för närvarande icke böra föreslå
några ändringar i förordningens bestämmelser och fördenskull tillstyrker
bifall till Kungl. Maj:ts proposition, har emellertid icke kunnat undgå
att finna motionärernas ifrågavarande framställning värd att beaktas.
Det lärer nämligen icke kunna förnekas, att de förhållanden, som
ursprungligen föranledt införandet af de särskilda undantagsbestämmelserna
med afseende å gränstrafiken mellan Sverige och Norge, numera
i ej oväsentlig mån förändrats. I sådant afseende torde böra erinras,
hurusom vid tiden för berörda undantagsföreskrifters tillkomst särskildt
framhållits, att i saknad af goda kommunikationer det syntes vara
nödigt att vidtaga sådana åtgärder, att befolkningen å ömse sidor bereddes
möjlighet att på någorlunda nära håll tullfritt förse sig med
nödiga förbrukningsartiklar uti för tillfället erforderliga kvantiteter.
Med de betydligt förbättrade kommunikationer, som numera kommit till
stånd, torde åtminstone denna förutsättning icke allestädes kunna anses
hafva samma berättigande som förr. Handel och näringar hafva ock
på senare tider nått ett kraftigt uppsving och, hvad särskildt Bohuslän
angår, hafva de sista åren utefter Idefjorden och å andra platser i närheten
uppstått betydande industriella anläggningar, företrädesvis stenhuggeri
er. Följden häraf har naturligen blifvit den, att för tillgodoseende
af de talrika arbetaresamhällenas behof landthandlande börjat
drifva verksamhet i trakten. Det torde icke lida något tvifvel, att med
nu förefintliga bestämmelser, hvilka sätta befolkningen i tillfälle att å
den norska sidan inköpa sina varor till billigare priser än inom eget
land, den svenska handeln lider ett ej oväsentligt afbräck. Under
sådana förhållanden synes det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke, åtminstone hvad augår vissa trakter af gränsen, hithörande bestämmelser
böra upphäfvas eller ändringar i desamma vidtagas. De i
ärendet hörda myndigheterna synas ock hafva i viss mån beaktat de
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 39. 9
gjorda framställningarna, i det de samstämmigt förklarat sig anse, att
för ett rätt bedömande af frågan en utredning af hithörande förhållanden
syntes vara af nöden, hvilken utredning enligt myndigheternas
åsikt lämpligen borde omfatta hela gränsen mellan Sverige och Norge.
Bevillningsutskottet delar till fullo denna af myndigheterna uttalade
uppfattning och anser sig hafva så mycket större skäl att förorda, att
den ifrågasatta undersökningen må utsträckas till hela riksgränsen, som,
enligt hvad ofvan lämnade upplysningar gifva vid handen, vid antagandet
af den i ämnet senast utfärdade förordningen vissa ändringar,
om ock endast för en del af året, befunnits vara af behofvet påkallade
och jämkningar för öfrigt vare sig till inskränkning eller utvidgning
af beviljade förmåner kunna pröfvas vara ändamålsenliga.
I detta sammanhang har ock uppmärksamheten blifvit fäst därå,
att hvarken i denna förordning eller i gällande tullförfattningar lämnas
någon föreskrift, huru de farkoster eller båtar, beträffande hvilka gäller,
att varor, som med dem införas, skola anses, såsom vore de landvägen
införda, d. v. s. de, som äro af mindre dräktighet än fyra ton, skola
med hänsigt till tullväsendet behandlas. I följd häraf har det kunnat
inträffa, att ett norskt fartyg, genom att förtöja vid iskanten på norska
sidan om Idefjordens midtlinje och låta gods forslas på isen från svenska
sidan, intagit svensk last och därmed afgått till utrikes ort utan att
hafva in- eller utklarerat i svensk hamn eller erlagt eventuellt belöpande
fartygsafgifter. Då ett likartadt förfarande kan äga rum äfven
vid öppet vatten medelst användande af farkoster under fyra tons dräktighet
för lastens öfverförande till större fartyg på norska sidan, vill
det synas vara af vikt, att vid en blifvande utredning äfven tillses,
hvilka nya bestämmelser i antydda hänseende lämpligen böra inflyta i
förordningen.
1 enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,
l:o) att ifrågavarande af Kungl. Maj:t framlagda
förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge måtte af Riksdagen antagas; och
2:o) att Riksdagen, i anledning af nu förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvilken
mån en begränsning af giltighetsområdet för förordningen
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge eller i
Bih. till Riksd. Prat. 1904. 5 Rami. 1 Afd. 33 Haft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande A :o 39.
öfrigt förändringar i eller tillägg till dessa bestämmelser
lämpligen böra ske, samt vid afgifvande af
nytt förslag till förordning taga den hänsyn till skedd
utredning, hvartill skäl kunna föreligga.
fe
Stockholm den 9 maj 1904.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
Reservation
vid punkten 2:o):
af herrar G. Jansson, Beckman och F. O■ Berg.
Herr friherre Bonde har begärt få autecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1904.