Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Biksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gäl -
lande bevillningsförordning.
(2:a A.)
Bevillningsutskottet får härmed afgifva utlåtande öfver fyra inom
Andra Kammaren rörande ändringar i gällande bevillningsförordning väckta
motioner, hvilka utskottet funnit lämpligt behandla i ett sammanhang.
I motionen n:o 2 anför herr I. E. G. Svensson i Skyllberg, att det
tämligen allmänt erkändes, att nu gällande bevillningsförordning vore
bristfällig och otydlig, så att en genomgående omarbetning däraf kunde
vara önskvärd. Då eu sådan dock af flera skäl länge nog komme att lata
vänta på sig, toge han sig friheten föreslå ändringar af några paragrafer,
som, efter hvad honom syntes, företrädesvis torde behöfva rättas eller
förtydligas.
Med erinran därom, att 10 § 1 mom. bevillningsförordningen lyder :£*£***
»Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande året», fortsätter'' ievmningtmotionären
med följande ord: _ förordningen.
»Denna nakna bestämmelse har i många fall ledt till det resultat,
att en inkomst, som af ett eller annat skäl icke kunnat taxeras under det
år den influtit, undgått all beskattning. Jag vill härvid anföra följande
belysande exempel.
Bill. till Riksd. Prot. 11)04. 5 Sami. 1 Afd. 10 Haft. (N:o 13.)
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
Under år 1891 hade ägarne af Kristina- och Petersgrufvorna i Lerbäcks
socken käft en af dem själfva medgifven inkomst af grufbrytning i
dessa grufvor å tillsammans kronor 24,270. Detta belopp kunde icke
taxeras, då 1891 års taxeringsnämnder hade sina sammanträden, enär då
icke malmkvantiteten, som skulle komma att brytas för året, och än
mindre den därå uppkommande vinsten kunde beräknas. Vinsten blef
taxerad af 1892 års taxeringsnämnder, men då klagade ägarne af grufvorna
och yrkade befrielse, enär grufbrytningen det året låg helt och hållet nere:
grufvorna hade nämligen under tiden öfvergått i andra händer, och de
nya ägarne läto under år 1892 grufbrytningen hvila och vidtogo i stället
ombyggnader i grufvorna. Kammarrätten och Kungl. Maj:t befriade grufägarne
från taxering på grand af ordalydelsen i § 10 mom. 1. Flera
liknande fall skulle kunna anföras.
Så lång preskriptionstid för eftertaxering, som den inkomstskattelagen
medgifver, eller 5 år, torde icke lämpligen kunna ifrågasättas i sådant fall,
men torde det i allmänhet vara tillräckligt, om det medgifves taxeringsmyndigheterna
att under påföljande år medtaga, hvad som under det år,
då taxering rätteligen bort ske, icke kunnat taxeras.»
Med stöd af hvad sålunda anförts, föreslår motionären följande förändrade
lydelse af ifrågavarande lagrum:
»§ 10 mom. 1. Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande
året; dock må taxering af inkomst, som af ett eller annat skäl undgått
beskattning under det år taxering rätteligen bort ske, kunna taxeras följande
året.»
Enligt bevillningsförordningen kan eftertaxering ske endast i det fall,
att inkomst tillfallit skattskyldig så sent under ett år, att densamma icke
kunnat af det årets taxerings- eller pröfningsnämnd beräknas. Den vidsträcktare
rätt till eftertaxering, som är medgifven enligt förordningen om
inkomstskatt, afser sådana fall, då någon i uppgift eller upplysning, som
afgifves till ledning för taxering, lämnat oriktigt meddelande eller då
uppgiftspliktig underlåtit afkunna uppgift eller infordrad upplysning. Däremot
kan eftertaxering icke ske, om efter afslutande af taxeringsförrättningarna
befinnes, att inkomsten af rörelse under taxeringsåret uppgått
till högre belopp, än som vid taxeringen fastställts, utan att skattskyldig
gjort sig skyldig till försummelse eller svek vid deklarationsskyldighetens
fullgörande.
Motionärens yrkande innebär, att rätt till eftertaxering skulle utsträckas
äfven till sådana fall, som senast angifvits, men det är icke all
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 3
deles klart, huru långt han tänker sig, att man i detta afseende borde ga.
En vidsträckt tolkning af hans yrkande skulle innebära, att eftertaxering
skulle kunna äga rum i alla de fall, då en rörelse, som ar efter ar bedrifves,
befinnes hafva lämnat större inkomst än den taxerade. En sådan
rätt till eftertaxering skulle emellertid helt och hållet strida emot den i
bevillningsförordningen tillämpade grundsatsen, att inkomst af rörelse skall
taxeras för det löpande året på grund af inkomstens belopp under det
föregående året, och skulle uppenbarligen vara orättvis, savida icke samtidigt
restitution medgafs i det fall, att inkomsten befunnes hafva i verkligheten
uppgått till lägre belopp än det taxerade. Da en sa vidsträckt rätt till
eftertaxering icke torde varit af motionären afsedd, synes han närmast hafva
åsyftat sådana fall'', då en rörelse nedlägges och således inkomsten under
det sista året, då den bedrifvits, icke kan läggas till grund för taxering
under det kommande året. Detta torde framgå däraf, att han endast
påpekat ett enda taxeringsärende från år 1891, hvilket just afsett ett sådant
fall.
Men äfven om motionärens förslag får fattas i denna mera inskränkta
omfattning, anser sig bevillningsutskottet icke kunna tillstyrka detsamma.
Man kan däremot anmärka, att dylika fall icke äro särdeles ofta förekommande,
då det väl är ovanligt, att en rörelse lämnar särskildt hög
vinst just under det år, då den nedlägges, och det synes utskottet synnerligen
betänkligt att för undantagsförhållanden frångå en princip, som
genomgår såväl bevillningsförordningen som inkomstskatteförordningen.
Ett bifall till motionärens förslag skulle innebära, att man under särskilda
omständigheter skulle taxera inkomst icke för löpande aret utan för det
föregående året. Det förtjänar visserligen att vid en blifvande revision
af bevillnings- och inkomstskatteförordningarna tagas i öfvervägande, huruvida
det finnes skäl att öfvergå från taxering för det löpande året till
taxering för det föregående året, men det synes utskottet klart, att man
måste konsekvent tillämpa antingen den ena eller ^andra principen och att,
så länge taxeringen skall afse det löpande året, någon eftertaxering ej bör
ifrågakomma i andra fall, än där sådan redan är inedgifven.
På grund häraf hemställer utskottet,
l:o) att herr T. E. G. Svenssons förevarande motion, i
hvad densamma afser ändring af 10 § 1 mom. bevillningsförordningen,
icke måtte af Riksdagen bifallas.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
af ii simoni H § 1 mom. beviUningsförordningen är, enligt kungl. kungörelsen den
bevillning«- 31 mars 1903, af följande lydelse:
förordningen. »Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke rum: när den
sk att skyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna äfven hustruns,
understiga 500 kronor.
Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor, uppgå
de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor af inkomsten
af kapital och arbete fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort, där
kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande
omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse
och dylikt) förekomma, ökas; dock så att denna ökning, vare sig den äger
rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter eller
båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga 200 kronor.
Befrielse från eller lindring i bevillningen, hvarom här stadgas, får dock
icke åtnjutas af enskild skattskyldig för inkomst, som beskattas inom annan
kommun än den, där den skattskyldige är mantalsskrifven, samt ej heller
af bolag.»
I sin förenämnda motion n:o 2 anför herr I. E. G. Svensson vidare
följande:
»Då år 1883 det bevillningsfria afdraget bestämdes till 450 kronor,
torde detta belopp å de flesta orter i Sverige för en mindre familj hafva
varit något så när tillfredsställande existensminimum. Uppenbart är dock,
att det numera i de allra flesta fall är för lågt, samt att den ökning, som
å synnerligt dyra platser eller vid ömmande omständigheter kan medgifvas
med högst 200 kronor eller till inalles 650 kronor, ej förslår. Dessa 200
kronor torde lämpligen kunna utbytas mot 250 kronor. Jag får härmed
vördsamt föreslå, att det bevillningsfria afdraget höjes till 500 kronor,
samt att taxeringsmyndigheterna må medgifvas rätt att, då omständigheterna
så påkalla, höja det till 750 kronor. I sammanhang härmed vill
jag äfven föreslå, att dessa högre afdrag må få kunna åtnjutas, där sammanlagda
årsinkomsten understiger 1,500 kronor, samt att nu medgifna
afdraget af 300 kronor vid en inkomst, som uppgår till 1,200 kronor men
ej öfverstiger 1,800 kronor, må få åtnjutas vid en inkomst, som uppgår
till 1,500 kronor men ej öfverstiger 2,000 kronor.»
Med stöd af hvad sålunda yttrats, föreslår motionären, att 11 § 1 mom.
beviUningsförordningen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 5
>§ 11 mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger
icke rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna
äfven hustruns, ej öfverstiga 500 kronor.
Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro 500 kronor, uppgå
de till 1,500 kronor, men icke 2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten
af kapital och arbete fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort, där
kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande
omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse
och dylikt) förekomma, ökas; dock så, att denna ökning, vare sig den
äger rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter
eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga
250 kronor».
Frågan om det bevillningsfria afdraget har dessutom gjorts till föremål
för behandling jämväl i motionerna n:o 65 af herr G. S. Neiglick och
n:o 85 af herr A. P. Gustafsson i Sjögesta.
Herr G. S. Neiglick erinrar i sin motion till en början om ofvanberörda,
af herr I. É. G. Svensson uti förevarande ämne framställda förslag
samt yttrar därefter följande:
»Motionären föreslår emellertid icke någon ändring i ordalydelsen, af
berörda § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen, utan endast en ändring
af däri angifna belopp.
Det synes mig, att bifall till motionen vid sådant förhållande icke
skulle fullt leda till det mål, som torde ligga äfven motionären om
hjärtat. _ ...
Ett bifall till motionen skulle nämligen innebära, att existensminimum
och det bevillningsfria afdraget fastställdes till 500 kronor, samt att
det belopp af 500 kronor, för hvilket bevillning ^sålunda icke skulle utgöras
eller som finge från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas,
finge under i bevillningsförordningen nu angifna omständigheter
ökas med högst 250 i stället för, såsom hittills, med högst 200 kronor.
Fortfarande skulle alltså denna ökning, enligt den oförändrade lydelsen af
punkt 3 i berörda § 11 mom. 1, få ifrågakomma endast »å ort, där kostnaden
för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet inom
riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt)
förekomma».
Det blefve alltså endast de mindre bemedlade i de större städerna, i
hvilka »kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet», som komme i åtnjutande af det allmänna,
högre aldraget, medan alla de mindre bemedlade å andra platser
i riket, där lifsförnödenheterna äro särskildt dyra, skatterna tryckande eller
lefnadskostnaderna i allmänhet taget äro synnerligen höga, ehuru just
bostadskostnaden icke är särskildt framträdande, icke blefve delaktige af
denna lindring.
Den reella valutan af bifall till motionen i nu berörda del skulle således
i stort sedt blifva, att existensminimum och det bevillningsfria -afdraget
höjdes till 500 kronor.
Då man emellertid torde få medgifva, att lefnadskostnaderna i riket
numera stigit i så väsentlig grad, att existensminimum icke ens för en
enskild person, än mindre för en familj kan sättas så lågt som till 500
kronor årligen, utan å många platser, åtminstone för en familj, äfven en
mindre familj, väl torde få beräknas till omkring 1,000 kronor, så skulle
det ligga nära till hands att hemställa, att existensminimum och det bevillningsfria
afdraget måtte af Riksdagen bestämmas till åtminstone 750
kronor eller det belopp, hvartill desamma enligt ofvan omförmälda motion
skulle af taxeringsmyndigheterna endast under vissa undantagsförhållanden
få fastställas.
I förbigående torde få anmärkas, att existensminimum i Norge för
skatt till staten utgör 1,000 kronor; att enligt det förslag, som år 1902
förelädes danska riksdagen, existensminimum och det bevillningsfria afdraget
skulle utgöra 600—800 kronor, beroende af den skattskyldiges
boningsort, med rätt till ytterligare bevillningsfritt afdrag af 70—100
kronor för hvarje barn under 15 år; samt att existensminimum i en del
tyska stater är 900—1,200 mark.
Men då en hemställan om bestämmande af ett existensminimum af
750 kronor för hela riket till äfventyra icke skulle äga utsikt att för narrande
vinna Riksdagens bifall, samt det icke må förbises, att lefnadskostnaderna
ställa sig väsentligen olika på olika platser, särskildt å landet och
i stad, så synes det mig, att man skulle kunna närma sig målet genom
att i punkt 3 af § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen utbyta bestämmelsen
därom, att existensminimum och det bevillningsfria afdraget må
ökas å ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med
förhållandet inom riket i öfrigt, mot en föreskrift om, att desamma må
ökas å ort, där lefnadskostnaderna i allmänhet äro särskildt höga och be
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 7
tungande, samt i anslutning till herr I. E. G. Svenssons motion bestämma
denna ökning till högst 250 kronor.
Existensminimum och det bevillningsfria afdraget blefve sålunda fastställda
till 500 kronor, men det lades dessutom i taxeringsmyndigheternas
händer att på orter, där omständigheterna därtill gåfve skäl, höja dessa
belopp till högst 750 kronor.
Det är väl ganska troligt, att taxeringsmyndigheterna i ett flertal städer
i landsorten komme att, med stöd af en sådan rättighet, bestämma existensminimum
till t. ex. 600 kronor eller något dylikt, men häremot vore ju icke
något att erinra, då åtgärden säkerligen vore på grund af lefnadskostnaderna
å platsen berättigad; och med hänsyn till sättet för taxeringsmyndigheternas
väljande och deras sammansättning torde man ingalunda behöfva
befara, att den makt, som sålunda lades i taxeringsmyndigheternas
händer, blefve missbrukad.
På grund af hvad jag sålunda anfört — och då jag äfven biträder
herr I. E. G. Svenssons i ofvannämnda motion gjorda hemställan om
ändring af punkt 2 i § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen får jag
vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta, att ''punkterna 1—3 af §11 mom. 1 af
gällande bevillningsförordning skola erhålla följande lydelse:
»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke rum, när
den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna äfven
hustruns, ej öfverstiga 500 kronor.
Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro 500 kronor, uppgå
de till 1,500 kronor, men icke till 2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten
af kapital och arbete fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må a ort, där
lefnadskostnaderna äro synnerligen höga, äfvensom undantagsvis i de fall,
där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet,
olyckshändelse och dylikt) förekomma, ökas; dock så, att denna ökning,
vare sig den äger rum på grund af höga lefnadskostnader eller ömmande
omständigheter eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga
250 kronor.»
Herr A. P. Gustafssons motion, däri tre af Andra Kammarens ledamöter
instämt, har följande lydelse:
»Sedan Riksdagen antog vår bevillningsförordnings bestämmelser angående
hvilket belopp såsom existensminimum skulle af inkomsthafvare fa
åtnjutas, innan bevillning finge åsättas, samt i sammanhang med beskatt
-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
ningen de belopp, vid hvilka inkorasthafvare ägde åtnjuta bestämda bevillningsfria
afdrag, ha lefnadsomkostnaderna och lifvets nödtorftiga fordran
i öfrigt så stegrats, att tiden mer än väl kan vara inne att något höja
ifrågavarande belopp.
Meningarna kunna visserligen vara delade om hvar gränserna skola
sättas, när för inkomst skattskyldigheten bör inträda, äfvensom intill hvilken
inkomst gällande bevillningsfria afdrag böra få åtnjutas, men höjdes
det så kallade existensminimum med etthundra kronor, hvarjämte taxeringsmyndigheterna
medgåfves rätt att, där dyra lefnadsomkostnader eller ömmande
omständigheter påkallade högre existensminimum, sätta detta etthundra
kronor högre, än hvad nu är medgifvet, så vore därmed mycket
vunnet. Beträffande i öfrigt nu gällande bevillningsfria afdrags storlek
anser jag vara rättvist och väl funnet och sålunda ej tarfva någon ändring,
men genom existensminimums höjande följer, att inkomstsumman för afdrags
inträdande inpassas i proportion därefter. Bevillnings erläggande för hela
åsätta taxeringen torde mycket väl kunna bibehållas vid en till ettusen
åttahundra kronor uppskattad årlig inkomst, emedan med skäl kan antagas
att en person med dylik inkomst bör förmå betala den därå löpande
skatt.
Aro meningarna delade öfver huru stor inkomst bör få åtnjutas, innan
skattskyldighet inträder, så synes mig likväl i en sak, som meningarna
borde sammanfalla, att den, hvars inkomst härflyter af inkomstgifvande
kapital, ej är i lika behof af skattelindring som den, hvilken genom aflönadt
arbete eller genom rörelse har jämförlig inkomst. Kapitalisten kan,
om behofvet så kräfver, något anlita sin fonderade förmögenhet, då däremot
öfriga inkomsthafvare äro uteslutande hänvisade till den af rörelsen
eller arbetet härflytande inkomsten. Då jag sålunda anser det vara oriktigt,
att skattskyldigheten fortfarande skall vara likställd för inkomsthafvare,
hvilkas bärkraft att betala skatten gifvetvis måste vara olika, så
kan jag ingalunda föreslå någon sådan ändring i bevillningsförordningen,
hvarigenom inkomsthafvare af kapital skulle erhålla skattelindring utöfver
hvad nu är stadgadt.
Ett genomgående vackert drag i vår skattelagstiftning har varit att
lindra skattskyldigheten för de mindre inkomsttagarne, hvaremot den mindre
fastighetsbeskattningen aldrig kommit i sådan åtanke, förrän inkomstskattelagen
af Riksdagen antogs. Att en omtänksam regering, i tider, då
statskassans tillgångar börja tryta, ser sig om efter säkert gifvande inkomstkällor
är icke klandervärd!, om ej ansträngningarna vändas mot den gärd
af rättvisa, som vederfors de mindre fastighetsägarne, då inkomstskattelagen
antogs. Med skäl kan ifrågasättas, om ej andra, bättre bärkraftiga,
Bevillningsutskottets Betänkande AT:o IS. 9
skatteobjekt än dessa små fastigheter förefinnas, som på bevillningens väg
kunna lämna statskassan lika säker och rättvis inkomst. Riktigt syntes
mig Riksdagens förfarande vara, då vid inkomstskattelagens antagande inkomst
af aktier för aktieägarne likställdes med annan inkomst. Af detta
beslut borde följa, att, när bebofvet så krafvel'', inkomst af aktier blefve
vid bevillnings åsättande likställd med annan inkomst, och torde sådan
inkomst närmast böra jämställas med inkomst af kapital. Det kan icke
betraktas som rättvist, om en person, hvars förmögenhet består i räntebärande
kapital, för detsamma inköper vinstgifvande aktier, att han
för denna kapitalomplacering skall undgå att betala honom eljest åliggande
skatt.
Bevillningsutskottet, till hvilket denna motion torde blifva remitterad,
är gifvetvis bäst i tillfälle att i bevillningsförordningen inpassa de bestämmelser,
som med motionen åsyftas, hvadan jag, med stöd af hvad här
förut anförts, inskränker mig till att vördsamt föreslå, det Riksdagen behagade
besluta,
att inkomsthafvare vid bevillnings åsättande för inkomst skola för
taxering, understigande 1,300 kronor, åtnjuta 550 kronors bevillningslritt
afdrag, med lämnad rätt för taxeringsmyndigheterna, där dyra lefnadsomkostnader
eller för särskilda fall ömmande omständigheter föreligga, att
höja det bevillningsfria afdraget till 750 kronor, samt att för inkomst af
1,300 kronor, men ej uppgående till 1,800 kronor, erhålles 300 kronors
bevillningsfritt afdrag, att från och med 1,800 kronors inkomst erlägges
bevillning för hela inkomstens belopp. Därvid iakttagande, att för inkomst
af kapital skall erläggas bevillning lika med hvad nu är stadgadt, samt
att för inkomst af aktier åsättes bevillning i likhet med inkomst af kapital.»
I anledning af flere vid 1893 års riksdag väckta motioner hemställde
bevillningsutskottet vid sagda riksdag, att Riksdagen måtte besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid afgifvandet af det förslag till
ändringar i bevillningsförordningen, hvilket, i anledning af den i Kungl.
Maj:ts proposition till berörda Riksdag angående statsverkets tillstånd och
behof bebådade revision af nämnda förordning, torde komma att af Kungl.
Maj:t för Riksdagen framläggas, måtte tagas i öfvervägande, bland annat,
»huruvida icke de kategorier af inkomsttagare, hvilka åtnjuta ''bevillningsfritt
afdrag’, böra ökas ej blott så, att skaf telindring äger rum äfven vid
något högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så, att dessa olika
beskattade kategorier af inkomsttagare göras så många, att allt för stark
skattestegring vid öfvergång från eu kategori till en annan undvikes».
Bill. till nutid. Prof. 1904. 5 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 9
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
Ramrarne stannade emellertid i olika beslut om skrifvelsens innehåll, så
att. någon skrifvelse icke kom till stånd. Första Kammaren ansåg, att
skrifvelsen borde aflattas i allmännare ordalag, under det att Andra Kammaren,
° i enlighet med hvad bevillningsutskottet hemställt, önskade, att
däri måtte angifvas några principer, hvilka vid revisionen borde tillämpas
eller tagas i öfvervägande.
Ofvan omförmälta kommitterade hafva i sitt den 2 november 1894
afgifna betänkande — däri bland annat förordats fastighetsbevillningens
ersättande medelst en pa visst sätt modifierad form af bevillning för inkomst
af fast egendom — jämväl behandlat frågan om bevillningsfritt afdrag
och i 15 § af det betänkandet vidfogade »förslag till förordning om
inkomstbevillning» lämnat närmare föreskrifter om rätten att åtnjuta sådant
afdrag. Under förutsättning att för bevillningens påförande sammanlagda
beloppet af den skattskyldiges i orten taxerade inkomster, i det
fall att däri inginge inkomst af kapital, skulle höjas med hälften af sistnämnda
inkomsts belopp, hemställa kommitterade, att frihet från bevillning
skulle äga rum i det fall, att den skattskyldiges å en eller flera
orter uppskattade årsinkomster, däri inberäknade äfven hustruns, sammanlagda
icke öfverstege 500 kronor, samt att, därest samma årsinkomster
öfverstege:
500 kr. men icke 1,000 kr. bevillningsfritt afdrag skulle åtnjutas för 500 kr.
1,000 » » » 1,300 » » » » » » 400 »
1,300 » » » 1,600 » » » » » » 300 »
1,600 » » » 1,900 » » » » > » 200 »
1,900 » » » 2,200 » » » » » » 100 ».
Dock skulle vid tillämpningen af de i denna paragraf meddelade
bestämmelser iakttagas, att för inkomst af fastighet skulle, såvida inkomsten,
efter medgifvet afdrag för ränta å skuld, uppginge till minst 25 kronor,
bevillning alltid utgöras för minst 60 procent däraf, samt att, i händelse
skattskyldig funnes vara berättigad till bevillningsfritt afdrag, sådant
finge äga rum endast i mantalsskrifningsorten. Det belopp, som vore fritt
från bevillning eller som finge såsom bevillningsfritt afdragas, skulle kunna
ökas med högst 200 kronor a ort, där kostnaden för bostad vore synnerligen
hög i. jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom
undantagsvis med högst 200 kronor på grund af särskildt ömmande omständigheter;
dock finge denna ökning icke för någon skattskyldig öfverstiga
sammanlagdt 300 kronor.
I motiven till sitt förslag yttra kommitterade rörande förevarande
fråga, bland annat, att en ytterligare utsträckning af då gällande bestämmelser
om bevillningsfritt afdrag utan tvifvel vore »af rättvisa och billighet
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 11
påkallad». Lika påtagligt detta förhållande vore, lika stor svårighet mötte
det att bestämdt angifva, hvar gränsen borde sättas, å ena sidan för fullständig
befrielse från skatten och å andra sidan för inträdet af full skattskyldighet.
Vid denna frågas afgörande finge statskassans inkomstbehof
och sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen
icke lämnas ur sikte. Med hänsyn jämväl till dessa förhållanden och på
grund af det statistiska material, som för frågans bedömande ur statsfinansiell
synpunkt stått kornmitterade till buds, hade kommitterade funnit
sig icke böra föreslå någon annan allmän höjning af det för närvarande
bevillningsfria existensminimum, än att detsamma komme att omfatta jämväl
inkomst till belopp af 500 kronor, så att skattskyldighet inträdde först
i den män inkomsten öfverstege detta belopp. Däremot hade det synts
kommitterade tillrådligt, att rätten till bevillningsfritt afdrag för större
eller mindre del af den skattskyldiges inkomst utsträcktes till och med
inkomster, som icke öfverstege 2,200 kronor. Erinras borde därjämte om
den väsentliga utvidgning af tillämplighetsområdet för nu ifrågavarande
bestämmelser, hvilken, såsom en följd däraf, att enligt förslaget bevillningen
skulle påföras den skattskyldiges totalinkomst, komme att äga rum,
i det att stadgandena om frihet från eller lindring i bevillning skulle
tillämpas äfven för inkomst af fast egendom.
Sedan kommitterade härefter utvecklat grunderna för ofvan omförmäla
bestämmelser rörande frihet från eller afdrag i bevillningen för sistberörda
slag af inkomst, anföra kommitterade vidare, att ett inom Riksdagen
vid flera tillfällen framhållet önskemål vore vidtagande af sådana
ändringar i gällande bestämmelser angående det bevillningsfria afdraget,
att skatten mätte drabba de smärre inkomsttagarne mindre ojämnt än för
närvarande. Denna brist kunde naturligtvis endast på det sätt afhjälpas,
att antalet olika beskattade inkomstkategorier ökades samt öfvergången
från en grupp till en annan i möjligaste män sattes vid siffror, som kunde
antagas representera endast ett jämförelsevis mindre antal skattskyldiges
hvar för sig ägande inkomst; och vore det jämväl på denna väg kommitterade
sökt åstadkomma erforderlig rättelse i det öfverklagade missförhållandet.
Kommitterade yttra slutligen, beträffande af dem föreslagen högre
beräkning af existensminimum eller ökning i det bevillningsfria afdraget
på grund af särskilda lokala eller personliga förhållanden, att med tillämpning
af de i detta ämne då gällande bestämmelser det kunde inträffa,
att ökningen på grund af hög bostadskostnad å en ort bestämdes till
200 kronor, samt att följaktligen ingen hänsyn kunde tagas till ömmande
omständigheter, hvilka i afseende å särskilda skattskyldige å sådan ort
12 Bevillningsutskottets Betänkande X:o 13.
förekomma. Detta missförhållande hade synts kommitterade böra föranleda
den ändring i förevarande bestämmelser, att ökningen i existensminimum
eller i det bevillningsfria afdraget bestämdes till visst belopp på grund
af hög bostadskostnad och visst särskild! belopp på grund af ömmande
omständigheter. Och då det icke torde böra ifrågasättas att minska den
förmån i berörda afseende, som för närvarande åtnjötes på grund af hög
bostadskostnad, samt särskild! ömmande omständigheter väl torde böra
föranleda lika stor lindring i skattskyldigheten som hög bostadskostnad,
hade kommitterade föreslagit, att ökningen måtte få uppgå till 200 kronor
på grund af det ena lika väl som på grund af det andra af berörda skäl,
allenast med den begränsning, att, där båda skälen förekomme tillsammans,
ökningen icke måtte öfverstiga sammanlagdt 300 kronor.
Kammarrätten anför i förevarande ämne uti sitt ofvan omförmälta
utlåtande öfver kommitterades förslag till förordning angående inkomstbevillning,
att, då förhållandena i vårt vidsträckta land vore så betydligt
olika och då i åtskilliga orter en inkomst under det af två länsstyrelser
såsom existensminimum ifrågasatta beloppet, 600 kronor, kunde medföra
skatteförmåga, syntes tillräckliga skäl icke finnas att förhöja det allmänna
och ovillkorliga existensminimum, utan borde det förblifva vid det då
gällande af 500 kronor, detta så mycket hellre som det ju stode vederbörande
taxeringsmyndigheter öppet att å orter, där detta minimum vore
för lågt, höja detsamma. Det borde icke heller förbises, att genom förhöjning
af det bevillningsfria inkomstbeloppet den kommunala skattskyldigheten
kunde uti mycket små kommuner blifva i ganska hög grad
förändrad.
Kammarrätten framställde härefter en alldeles ny grund för åtnjutande
af lindring i bevillningen och yttrade, att hvarken i gällande bevillningsförordning
eller i kommitterades förslag vore betydelse tillagd den omständigheten,
att skattskyldig hade anhöriga att försörja annat än såtillvida,
att bland de ömmande omständigheter, på grund af hvilka taxeringsmyndigheterna
finge medgifva ökning i bevillningsfritt belopp eller i afdraget
från bevillning, särskildt omförmälts tillvaron af talrik familj.
Berörda omständighet syntes emellertid böra tillmätas en större och allmännare
betydelse, då det dels vore uppenbart, att en skattskyldig, som
hade att underhålla en mer eller mindre talrik familj, icke rättvisligen
borde åläggas lika stor skatt som eu person med samma inkomst, men
som endast hade sig själf att försörja, dels ock det icke finge förbises, att
den skattskyldige, som bildat familj och på grund däraf hade lätt tillgängliga
utmätningsbara tillgångar, icke undginge att verkligen betala sina
skatter, under det att skattskyldig i annan ställning ofta kunde undan
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 13
draga sig att erlägga påförd skatt. Uti flera nyare utländska skattelagar
hade man ock medgifvit i lag fastställda, ofta mycket betydliga afdrag
för en hvar af vissa angifna anhöriga, som skattskyldig vore pliktig underhålla.
Ett dylikt stadgande torde vara väl på sin plats jämväl i vår
bevillningsförordning, och det torde åtminstone böra gälla i fråga om
skattskyldigs barn under 14 år, som han hade att underhålla och uppfostra.
Afdraget för hvarje sådant barn syntes, i nära öfverensstämmelse
med hvad som skett i den preussiska inkomstskattelagen, böra sättas till
50 kronor. Det borde ock tillgodokomma åtminstone en hvar skattskyldig,
hvilkens sammanräknade årsinkomster icke öfverstege 3,000 kronor.
Infördes ett sådant, af billighet och rättvisa påkalladt afdrag, torde man
emellertid icke kunna gifva hithörande lindringar i öfrigt den omfattning,
kommitterade föreslagit. Sådant torde då icke heller vara i allmänhet af
behofvet påkalladt.
Man borde därför med fullt fog, enligt kammarrättens mening, bibehålla
ditintills gällande bestämmelser jämväl beträffande rätten att öka
afdragen å bevillningen; dock kunde särskild gräns sättas för afdraget på
grund af hög bostadskostnad och särskild gräns för afdraget på grund af
ömmande omständigheter, däribland »talrik familj» skulle utgå, förslagsvis
inom hvardera kategorien bestämd till 100 kronor. Emellertid ansåg
kammarrätten, att det fakultativa afdraget, som nu är bestämdt att utgå
för ort med hög bostadskostnad, i stället borde föreskrifvas att gälla ort,
där lefnad skostnaderna i allmänhet äro höga.
Det vid 1897 års riksdag framlagda förslaget till bevillningsförordning
upptog icke hvad 1894 års kommitterade föreslagit rörande bevillningsfritt
afdrag, utan lät de i detta ämne dittills gällande bestämmelser fortfarande
kvarstå oförändrade. Skälet härtill angifves, enligt hvad förut
omförmälta statsrådsprotokoll utvisar, af dåvarande chefen för kungl.
finansdepartementet med följande ord:
»Hvad angår 1894 års kommittés förslag om utvidgning af den nu
medgifna rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen, så att,
medan för närvarande bevillningsfrihet äger rum för inkomst, som understiger
500 kronor, sådan frihet i stället skulle äga rum, då inkomsten icke
öfverstege sistnämnda belopp, samt att den fulla skattskyldigheten, som
nu inträder vid ett inkomstbelopp af 1,800 kronor, först skulle inträda vid
en inkomst af 2,200 kronor, var detta kommitténs förslag framställdt under
den förutsättning, att denna skattelindring skulle med förut angifven
begränsning tillkomma äfven innehafvare af inkomst utaf fastighet. Då
jag icke kunnat tillstyrka kommitténs förslag om utbytande af fastighetsbevillningen
mot eu form af bevillning för inkomst af fastighet, som i
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
själfva verket icke blefve något annat än den gamla fastighetsbevillningen
med nagra för denna skatteart främmande tillsatser, följer däraf ock, att
ja» heller kunnat förorda den i samma förslag ingående tanken att
medgifva äfven fastighetsägare en viss begränsad skattelindring. Vid
sådant förhållande finner jag äfven betänklighet möta mot att enbart för
den nuvarande inkomstbevillningen förorda den af kommittén för bevillningen
i dess helhet föreslagna utvidgningen af rätten till bevillningsfrihet
och lindring i beviilningen. Jämte det jag i öfrigt hänför mig till hvad
kammarrätten i sitt utlåtande anfört rörande detta ämne, anhåller jag
endast att få tillägga, att, då kammarrätten i stället för en utsträckning
af skattelindringen, på sätt nyssnämnda kommitté föreslagit, förordat införande
äfven i vår skattelagstiftning af den i flere utländska skattelagar
förekommande bestämmelsen om rätt till visst skatteafdrag för hvarje barn
under viss ålder,, hviket den skattskyldige har att underhålla och uppfostra,
jag väl till fullo erkänner det behjärtansvärda i den tanke, som
legat till grund för förslaget, men likväl, vid det förhållande att denna
lättnad i beskattningen icke tillika kan komma till godo den stora grupp
af skattskyldige, som utgöres af fastighetsägarne, hyser tvekan om lämpligheten
att åt sagda tanke gifva ett mera allmängiltigt och i detalj gående
uttryck än det, som redan innefattas i gällande bevillningsförordnings
föreskrift, att bland de ömmande omständigheter, på grund af hvilka
taxeringsmyndigheterna må medgifva ökning i bevillningsfritt belopp eller
i afdraget från bevillning, äfven skall tagas i betraktande tillvaron af
talrik familj.»
Innan bevillningsutskottet går att yttra sig i förevarande ämne, vill
utskottet med ledning af statistiska centralbyråns år 1900 afgifna »redogörelse
angående valrätt till Riksdagens Andra Kammare» lämna några
uppgifter om det sätt, hvarpå bestämmelserna om det bevillningsfria afdraget
tillämpades inom olika kommuner beträffande de utskylder, som
sXu^e erlännas ar 1900. I Stockholm var inkomst under 700 kronor fri
från bevillning, hvarjämte allmänna afdraget var 600 kronor å inkomst
till 1,200 kronor, 400 kronor å inkomst af 1,200 intill 1,800 kronor. I
Göteborg utgjorde de bevillningsfria afdragen resp. 650 och 450 kronor,
i Sundsvall 550 och 400 kronor samt i Eskilstuna och Norrköping 500
och. 350 kronor; i Jönköping var inkomst under 600 kronor fri från
bevillning.
Beträffande landsbygden voro i Brännkyrka de allmänna afdragen
resp. 600 och 400 kronor. I Norberg inom Västmanlands län uppgick å
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
inkomst intill 1,200 kronor det allmänna afdraget till 500 kronor. I
örgryte beviljades å inkomster under 1,200 kronor afdrag af 500 kronor
för gifta skattskyldige, och i en annan af de till Göteborg närliggande
kommunerna, Fässberg, beviljades i kommunens första distrikt för arbetare
m. fl., hvilkas inkomster ej uppgingo till 900 kronor, afdrag af 500 kronor,
såvida de ej ägde bostad till värde af minst 1,500 kronor. Bjuf, Södra
Vram och Ekby kommuner inom det skånska stenkolsdistriktet hade icke
några allmänna afdrag; i dessa tre kommuner hade dock tidigare tillämpats
den regeln, att »på grund af kolhuggarnes lifsfarliga och för hälsan
ytterst ansträngande arbete samtlige dessa borde åtnjuta det högsta afdraget,
650 kronor».
Statistiska centralbyråns förenämnda redogörelse nämner därjämte åtskilliga
kommuner, där det ordinarie afdraget plägade höjas med 50
kronor för oförsörjda barn öfver ett visst antal. Så skedde i Uppsala för
hvart barn öfver två, i Gäfle öfver tre och i Karlskrona öfver fyra, ända
tills det högsta medgifna afdraget å 650 kronor var uppnådt, hvilket sålunda
inträffade, när hela barnantalet i en familj uppgick i Uppsala till minst sex,
i Gäfle till minst sju och i Karlskrona till minst åtta barn. I Eskilstuna
höjdes det där beviljade allmänna afdraget å 500 kronor med resp. 50,
100 och 150 kronor för familjer med fyra, fem och sex eller flera barn.
Inom örgryte kommun skedde extra förhöjning redan för hvart barn utöfver
det första.
Såsom ofvan framhållits, fann sig Kungl. Maj:t förhindrad att i sitt
vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga
de af 1894 års komrnitterade förordade grundsatser rörande rätten att
åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget
meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde
med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände
förslaget i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda
fortfarande på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i
förevarande afseende intog.
Äfven om tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring
och lefnadskostnaderna i allmänhet ökats icke blott i städerna utan äfven
å landsbygden, föreligger dock, enligt bevillningsutskottets mening, för
närvarande icke något oafvisligt behof af ändrade bestämmelser om bevillningsfrihet
och lindring i bevillningen, helst denna fråga säkerligen
torde komma att upptagas till behandling vid den omfattande omarbetning
af bevillningsförordningen, som lärer vara af behofvet påkallad.
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
Bevillningsutskottet hemställer alltså,
2:o) att Riksdagen icke ville lämna bifall till
a) herr I. E. G. Svenssons förevarande motion, i
hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen;
b)
herr G. S. Neiglicks förevarande motion om
ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen; samt
c) herr A. P. Gustafssons föreliggande motion om
ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag m. m.
Aaf i^in- Herr I. E. G. Svensson har i sin motion, n:o 2, framställt förslag till
struktionen ändrad lydelse af 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
för taxtnngs- Beträffande motionen i denna del kommer bevillningsutskottet att
myn 19 * ^"“''framdeles afgifva utlåtande, hvilket utskottet härmed får för Riksdagen
3:o) anmäla.
^af maskiner Herr I. E. G. Svensson framhåller därjämte i sin motion, n:o 2, att
m. m. i genom lagen angående hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj
fabnker. 1895 hade bestämts, att en del maskiner m. m. i fabriker, förut hänförliga
till lös egendom, nu vore att i rättsligt hänseende räkna till fast egendom,
men att de i regel ännu icke taxerades såsom sådan.
Nyssnämnda lag stadgar uttryckligen, att i en fabrik eller annan för
industriell verksamhet inrättad byggnad hvarje motor, maskin, kärl eller
därmed jämförligt redskap under viss närmare angifven förutsättning räknas
till fast egendom. Vid sådant förhållande finner bevillningsutskottet,
så mycket mer som motionären i ämnet ej framställt något bestämdt
yrkande, motionen i denna del icke föranleda till någon utskottets åtgärd,
hvilket utskottet härmed får för Riksdagen
4:o) anmäla.
T‘32. llZl 32 § bevillningsförordningen, sådan denna § lyder enligt kungi.
4i ss kungörelsen den 31 mars 1903, meddelar föreskrift om de bevillnings"‘"n/igeberedningens
ordförande särskildt åliggande göromål. Det med b) beteck
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 1*
nade stycket i paragrafen stadgar skyldighet för honom att bestämma
tid och ställe för beredningens sammanträde samt därom ofördröjligen ej
allenast underrätta ledamöterna i beredningen, utan äfven pa lämpligt sätt
och i god tid meddela de skattskyldige inom beredningsdistriktet underrättelse;
och böra beredningens sammanträden, som på landet alltid skola
hållas inom distriktet, utsättas så tidigt, att samtliga beredningarna senast
den 31 maj må hafva afslutat sina arbeten.
35 § bevillningsförordningen har följande lydelse:
»Bevillningsberedningens förslag, behörigen summerade, tillika med
mantalslängden jämte de till hvardera hörande uppgifter och öfriga handlingar
skola senast den 6 juni af beredningens ordförande aflämnas, i
Stockholm till öfverståthållareämbetet och i öfriga städer till magistraten;
börande, utom hvad Stockholms stad angår, vid berörda handlingar jämväl
fogas de enligt 33 § beredningens ordförande tillhandakomna afskrift^
af föregående årets taxeringslängder och protokollsutdrag. Sagda myndigheter
skola senast fjorton dagar före taxeringsnämndens sammanträde kungöra,
att ifrågavarande förslag blifvit uppgjordt och aflämnadt samt° att
kännedom om detsammas innehåll kan på angifvet ställe inhämtas; åliggande
det i Stockholm öfverståthållareämbetet och i öfriga städer magistraten
att till taxeringsnämnden öfverlämna beredningens förslag och
mantalslängden jämte alla öfriga enligt denna § till dem aflämnade handlingar.
På landet skola beredningens förslag, behörigen summerade, senast
den 6 juni af beredningens ordförande öfverlämnas till kommunalstämmans
ordförande, som det åligger ofördröjligen efter mottagandet kungöra,
att ifrågavarande förslag blifvit uppgjorda och aflämnade samt att kännedom
om deras innehåll kan på angifvet ställe inhämtas. Förslagen skola
sedermera af honom till vederbörande kronofogde öfversändas sa tidigt, att
desamma kunna komma denne till hända tio dagar före taxeringsnämndens
sammanträde. Mantalslängden med tillhörande uppgifter samt taxeringsuppgifterna
och öfriga beredningens ordförande tillhandakomna handlingar
skola af honom efter förrättningens slut tillställas vederbörande kronofogde,
hvilken det åligger till taxeringsnämnden medföra såväl samtliga
dessa handlingar som ock beredningens förslag.»
41 § i nyssnämnda förordning lyder sålunda:
»Efter därtill af städernas magistrater samt kronofogdarne och häradsskrifvarne
för det löpande året uppgjorda förslag, som iöre april månads
utgång skola till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet insändas, bestämmer
Ivungl. Maj:ts befallningshafvande viss tid, efter den 20 juni,
samt ställe för taxeringsnämndernas sammanträden. Därvid bör tillses, att
Bill till Rikad. Prot. 1904. 5 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
på landet vederbörande kronofogde och häradsskrifvare må kunna öfvervara
hvarje taxeringsnämnds sammankomst samt att de bemälda nämnder
åliggande taxeringsförrättningar senast den 20 juli kunna vara afskräde.»
Herr I. E. G. Svensson framhåller slutligen i sin ofvanberörda motion,
n:o 2, att den tid, som medgifvits bevillningsberedningens ordförande för
förrättningens afslutande, vore nu, synnerligast sedan inkomstskatteförordningen
tillkommit, mycket knappt tilltagen. Utan olägenhet torde tiden
för bevillningsberedningarnas afslutande kunna framflyttas till den 6 juni
och tiden för handlingarnas öfverlämnande till kommunalstämmornas ordförande
eller magistraterna till den 15 juni. Den tid, inom hvilken
taxeringsförrättningarna skulle vara afslutade, borde, därest bevillningsberedningarnas
afslutande framflyttades på nu föreslaget sätt, bestämmas
till den 25 i stället för såsom nu den 20 juli.
I enlighet med hvad sålunda anförts, föreslår motionären ändrad lydelse
a ofvan omförmälta paragrafer beträffande där förekommande tidsbestämmelser.
Något skäl till förändring af de ifrågavarande, uti bevillningsförordningen
angifna tider anser bevillningsutskottet icke föreligga. Väl är det
möjligt, att bevillningsberedningens arbeten, i synnerhet inom ett stort
beredningsdistrikt, endast med svårighet hinna afslutas till den 31 maj.
Men eu framflyttning af slutdagen för beredningens sammanträden skulle
medföra en motsvarande förskjutning af öfriga, beträffande taxeringsmyndigheternas
arbeten stadgade tider och skulle jämväl förorsaka ändring af tiden
för insändande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande af taxeringsprotokoll
och längder med sammandrag jämte tillhörande handlingar, hvilket, då
pröfningsnämnden kan sammanträda redan den 15 september, i sin tur
skulle afknappa på den för handlingarnas granskning hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande afsedda tiden.
Af hvad nu anförts framgår, att de för taxeringsmyndigheternas
arbeten bestämda tidsperioder äro så noga beräknade, att en ändring å ett
håll medför, att hela organisationen betänkligt rubbas. Slutligen förtjänar
påpekas, att bevillningsberedningens ordförande, enligt 32 § bevillningsförordningen,
har sig älagdt en viss förberedande verksamhet, såsom att
samla, ordna, numrera och granska för taxeringen aflämnade uppgifter,
att söka inhämta upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig
taxering m. m.; och bör detta beredningsordförandens arbete kunna i
väsentlig mån underlätta beredningens verksamhet.
19
Bevillningsutskottets Betänkande ]S:o 13.
Med stöd af det nu anförda, hemställer bevillningsutskottet,
5:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion, i
hvad densamma afser ändring af 32, 35 och 41 §§ bevillningsförordningen,
icke måtte af Riksdagen bifallas.
I motionen n:o 44 har herr O. Olsson i See hemställt, *»g- afdrag
»att Riksdagen måtte besluta i bevillningsförordningen införa bestämmelse
om att vid taxeringen af fastighet afdrag för ränta å skuld, som taxering af
-»•i oj fast egendom.
hviiar a densamma, tar aga rum.»
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»I vår tid arbetas mycket på den själfägande jordbrukareklassens
bestånd, och det med rätta; ty intet är måhända så mäktigt att hos vårt
folk bevara och uppväcka kärlek till fosterlandet som det, att man har
ett eget hem och en egen torfva; på intet annat sätt tillgodogöres heller
hvarje odlingsbar bit mellan våra skogar och berg så väl som af den
mindre jordbrukaren.
Under sistförflutna åren hafva rörelser kommit i verksamhet för
bildande af egna hem åt detn, som vilja och böra komma i åtnjutande
däraf, hvilket nog har sin goda betydelse för en lugn och sund samhällsutveckling.
Emigrationen, hvilken tager från vårt land så mycket af dess bästa
arbetskrafter och måhända de mest energiska viljor att slå sig fram samt
förbättra sin ställning, torde nog till en del bero därpå, att i »det fjärran
landet i väster» jord upplåtes af staten på fördelaktiga villkor. Många
af dessa kunde möjligen stanna i sitt fädernesland, om något tillmötesgående
här från statens sida vore att emotse för dem, som vilja förskaffa
sig ett eget mindre jordbruk äfvensom hjälp till bevarande däraf åt dem,
som redan äga sådana. Men då förskaffandet däraf måste ofta ske genom
skuldsättning vid direkt köp eller vid öfvertagande däraf från föräldrar,
då syskon skola »lösas ut» — skuldsättningar, hvilka ofta trycka så, att
mången ser sig nödsakad att sälja sin delvis fäderneärfda eller med möda
till en del förvärfvade gård och ser sig lättare finna utkomst för sig och
de sina såsom en arbetare på industriens område vid ett bruk eller i en
stad, hvilket rätt ofta förekommer.
Den hjälp härutinnan från statens sida, som lämpligen kunde ifrågakomma,
vore en lättnad i de tryckande och alltjämt växande skatterna
för dem, som vore mest i behof af en sådan hjälp, nämligen de mindre
jordbrukarne och fastighetsägarne.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
En oegentlighet är det särskild^ som gör sig gällande de olika jordbruksägarne
emellan; den ene t. ex. äger utan skuld en jordbruksfastighet,
taxerad till, låt oss säga, 10,000 kronor, och beräknas den lämna en inkomst
af 600 kronor, för hvilken inkomst han taxeras, en hans granne
äger en liknande fastighet med samma taxeringsvärde, men han är skyldig
på sin egendom 5,000 kronor, hvarå han får i ränta betala efter 5 procent
250 kronor, hvadan hans inkomst faktiskt ej är mer än 350 kronor, men
får dock erlägga skatt efter 600 kronor beräknadt.
Samma förhållande gör sig ock gällande med så kallad annan
fastighet.
Enligt gällande bevillningsförordning § 10 mom. 4 får afdrag göras
för ränta å lånt rörelsekapital, vid inkomstberäkningen af rörelse eller
yrke, men hvad fastighetsägare beträffar, förefinnes ej motsvarande rättighet
— en rättighet, hvilken dock borde finnas till, och bestämmelse om
sådant afdrag införas i bevillningsförordningen för att likställighet mellan
industri och jordbruksnäring måtte finnas samt för stor öfvergång från
det senare och till det förra i någon mån kunde förekommas.»
1894 års kommitterade hafva i sitt ofvan omförmälta »förslag till
förordning angående inkomstbevillning» under 13 § 1 mom. upptagit en
bestämmelse därom, att vid taxeringen afdrag finge äga rum från inkomst
af fast egendom för ränta å penningbelopp, som vore i fastigheten intecknadt
och utgjordes af ogulden skuld; dock att sådant afdrag icke
finge tillgodonjutas för mera än 40 procent af inkomstens belopp.
I motiven till sitt ifrågavarande förslag anföra kommitterade, bland
annat, att fastighetsbevillningen åsattes efter egendomens beräknade genomsnittsafkastning
utan hänsyn till huruvida den verkliga afkastningen i det
särskilda fallet blefve större eller mindre samt utan afseende å, huru stor
behållen inkomst denna afkastning lämnade, eller om den skattskyldige
öfver hufvud taget af egendomen erhölle någon som helst inkomst. Inkomsten
och inkomsttagarens personliga förhållanden komme alltså icke i
betraktande. Den fastighetsägare, hvars egendom vore belastad med gäld,
för hvilken ägaren finge i ränta utbetala kanske mera än hälften af egendomens
afkastning, erlade för fastigheten lika mycket i bevillning som
den, hvilken ägde en motsvarande fastighet skuldfri; för en fastighet,
hvars afkastning icke uppginge till det belopp, för hvilket i fråga om inkomst
af kapital och arbete bevillningsfrihet åtnjötes, måste ägaren utgöra
full bevillning, äfven om han icke ägde annan inkomst o. s. v. Fastighetsbevillningen
vore sålunda hvad man plägade kalla en afkastnings
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 21
skatt till skillnad från inkomstskatt. Men nu vore man allmänt ense
därom, att den direkta skatten till staten måste, såvida den skulle motsvara
fordringarna på rättvisa och billighet, anordnas pa grundval af den
personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämdes af den skattskyldiges
behållna inkomst och hans pa denna inkomst hänvisade behof.
Då dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt kunde vinna vederbörligt
beaktande, vore det denna skatteform, som måste uppställas såsom
det slutliga målet för reformerandet af den direkta skatten till staten.
För afkastningsskatter funnes inom ett i berörda riktning reformeradt
skattesystem plats endast såsom komplement till den allmänna inkomstskatten.
I den omständigheten, att bevillningsförordningen från inkomstskatten
undantagit inkomst af fast egendom, hade man också uppenbarligen
att söka en hufvudsaklig orsak till den ojämnhet, hvarmed allmänna
bevillningen drabbade de skattdragande.
Sedan kommitterade härefter påpekat, att fastighetsbevillningens utbytande
mot bevillning för inkomst af sådan egendom försvarades, bland
annat, genom det hos oss radande sambandet mellan bevillningen och
den kommunala beskattningen, fortsätta kommitterade, att det lämpligaste
sättet för det föresätta målets vinnande vore att anlita en medelväg, som
utan att helt och hållet bryta med det bestående dock möjliggjorde ett
närmande till den rena inkomstskatten. Fast egendom skulle fortfarande
såsom hittills och enligt i allt väsentligt samma grunder som för närvarande
uppskattas till sitt verkliga värde — efter hvilket den kommunala
beskattningen fortfarande skulle utgöras — samt atkastningen ^beräknas
i visst fixt förhållande till detta värde. Från egendomens sålunda
beräknade afkastning skulle, för bestämmande af den skattskyldiges behållna
inkomst af nämnda afkastning, visst afdrag få äga rum för ränta
å egendomen vidlådande, d. v. s. i egendomen intecknad, verklig gäld.
Kommitterade funno emellertid en begränsning i rätten till sådant
afdrag vara erforderlig ur rent fiskalisk synpunkt, Det vore nämligen,
yttra kommitterade vidare, fara värdt, att, därest afdragsrätten icke begränsades,
statskassans vederlag för den nuvarande fastighetsbevillningen
blefve allt för mycket kringskuret och att förty skattebidragen af den i
vårt lands näringslif dock så framstående jordbruksnäringen nedbringades
mer än tillbörligt. För öfrigt torde det, då omedelbar taxering af atkastningen
icke ägde rum, vara ganska naturligt, att man icke heller i fråga
om afdraget kunde taga steget fullt ut till den rena inkomstskattens ståndpunkt.
Likaledes kunde, da någon särskild förmögenhetsskatt a fast egendom
icke förekomme, till stöd för begränsningen åberopas den särskilt
förmånliga ställning i saväl socialt som politiskt hänseende, äganderätt till
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
fastighet medförde. Denna ställning torde nämligen icke blott i och för
sig betinga en viss skattskyldighet till staten, utan torde äfven, med afseende
a dåra grundad kredit och dylika förhållanden, få anses verka en
icke oväsentlig höjning i skatteförmågan.
Beträffande gränsen för afdraget anföra kommitterade, att man därvid
borde taga hänsyn till hvad inteckningsstatistiken gåfve vid handen i fråga
om fastigheternas inom riket gäldbundenhet öfver hufvud taget. Af nämnda
statistik framginge, att i medeltal fast egendom å landet vore intecknad
till ungefär 40 procent och fast egendom i stad till i rundt tal 55 procent
af taxeringsvärdet. Med afseende härå borde, enligt kommitterades åsikt,
gränsen för ränteafdraget lämpligen kunna bestämmas till 40 procent af
det enligt angifna grunder beräknade afkastningsbeloppet. Någon särskildt
gynnad ställning torde icke kunna anses härigenom komma ägare af jordbruksfastighet
till del i förhållande till ägare af annan fastighet, om man
besinnade, att, ehuruväl öfver hufvud taget jordbruksfastighet vore mindre
intecknad än annan fastignet, den verkliga inkomsten af jordbruksfastighet
lede minskning äfven med det belopp, ägaren kunde hafva att utbetala i
ränta för sådan ointecknad gäld, som tillkommit i och för anskaffande af
de för jordbruket erforderliga inventarier, under det att något motsvarande
förhållande icke ägde rum med afseende å annan fastighet. En olika gräns
för. ränteafdraget, allt efter som fråga vore om inkomst af jordbruksfastighet
eller af annan fastighet, skulle för öfrigt i tillämpningen möta
beaktansvärda svårigheter.
Kammarrätten yttrade i sitt ofvan aberopade utlåtande öfver kommitterades
förslag — efter att hafva afstyrkt detta i hvad det afsåg rätt till
frihet från eller lindring i bevillning för fast egendom — att större fog
kunde anses föreligga för förslaget att vid taxering för afkomst af fast
egendom medgifva afdrag för ränta å den i egendomen intecknade oguldna
penninggåld. Da fordran på ett dylikt afdrag tillförene framställts, hade
den beträffande jordbruksfastighet emellertid bemötts därmed, att, då genom
fastighetsbevillningen icke vore beskattad inkomsten af det kapital, som i
jordbruksnäringen användes, nämnda afdrag icke heller vore på sin plats.
Det. vore ock gifvet, att en hufvudsaklig oegentlighet i den nuvarande
bevillningen för jordbruksfastighet kunde sägas ligga i svårigheten att
genom en efter taxeringsvärdet utgående bevillning träffa afkomsten af
det kapital och det arbete, som a fastigheten nedlades. A taxeringsvärdet,
som i regel bestämdes efter köpeskillingen för den fasta egendomen, kunde
berörda kapital eller arbete icke i allmänhet utöfva något inflytande. Ju
större roll bada eller endera spelade i förhållande till själfva fastigheten
och i öfrigt ju olikformigare jordbruksnäringen å olika fastigheter bedrefves,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 23
desto mera ökades hithörande svårigheter. Desamma skulle ock komma
att kvarstå enligt kommitterades förslag att beräkna inkomsten af jordbruksfastighet
till sex procent af det efter enahanda grunder som hittills
bestämda taxeringsvärdet. Vid sådant förhållande och då hvarje garanti
saknades för att icke den sålunda bestämda inkomsten i talrika fall blefve
oskäligt låg, syntes afdrag för ränta å intecknad gäld icke heller böra
medgifvas. Där, såsom vid annan fastighet än jordbruksfastighet, afkomsten
vore af ett enda slag, nämligen hyresförmån, och taxeringsvärdet lätteligen
kunde med hänsyn till denna förmån bestämmas, samt där således en efter
detta värde beräknad inkomst jämförelsevis noga kunde motsvara den
verkliga, kunde ett afdrag af nu ifrågavarande slag däremot anses mera
befogadt. Då emellertid dylikt afdrag icke hade sin egentliga plats annorstädes,
än där den verkliga inkomsten i hvarje särskildt fall blefve uppskattad,
och ett dylikt afdrag blott för visst slags fastighet icke borde
komma i fråga, samt då slutligen den, som mot lån förvärfvade fast egendom,
härvid i allmänhet toge nödig hänsyn till den med fastighetsförvärfvet
följande skattskyldigheten, saknades tillräckliga skäl att ens i fråga om
annan fastighet än jordbruksfastighet biträda det af kommitterade framställda
förslag.
Kammarrätten ansåg i anledning häraf, att då gällande bestämmelser
borde föredragas; den efter dessa utgående fastighetsbevillningen vore,
yttrade kammarrätten slutligen, en gammal invand skatteform, hvilken
så mycket hellre borde lämnas i det hela orubbad, som öfver densamma
några egentliga klagomål knappast försports.
Den kommitté, som år 1895 tillsatts för att afgifva yttrande öfver
1894 års kommitterades förslag till förordning angående inkomstbevillning,
afstyrkte det af kommitterade föreslagna sättet för fastighets beskattning och
anförde, bland annat, att det i själfva verket vore en oafvislig fordran pa en
inkomstskatt, att vid taxeringen en obegränsad rätt till skuldränteafdrag medgåfves.
Enligt den kontinentala inkomstskattelagstiftningen skedde detta på
det sätt, att, sedan inkomsterna ur den skattskyldiges alla inkomstkällor, hvar
för sig, fastställts, från summan af dessa inkomster afdrag ägde rum för
alla skuldräntor och andra med dessa likartade utbetalningar, som ålåge
den skattskyldige. Enligt förslaget åter skulle en dubbel begränsning af
rätten till sådant afdrag äga rum. Först och främst skulle skuldränteafdrag
icke få äga rum från totalinkomsten, utan begränsas till afkomsten
af den inkomstkälla, till hvilken skulden enligt närmare bestämda regler
skulle anses hänföra sig. Redan detta fixerande af skulden vid viss inkomstkälla
måste komma att medföra större eller mindre godtyckligheter
i beskattningen. Men vidare vore det tydligt, att det på detta sätt be
-
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
räknade totala nettoinkomstbeloppet i ett flertal fall komme att vida öfverskjuta
den verkliga nettoinkomsten, och att denna senare öfver hufvud
taget endast i undantagsfall kunde på detta sätt vinna ett fullt motsvarande
uttryck. Ännu mindre kunde emellertid detta blifva förhållandet, då därjämte
skuldränteafdraget icke finge utgå fullt ens inom det sålunda begränsade
området, utan, såsom i fråga om afdrag et från inkomst af fast
egendom, inskränktes till högst 40 procent af inkomstens belopp. Den
praktiska påföljden af denna senare inskränkning skulle blifva, att t. ex.
en fastighetsägare, hvars räntor å gäld uppginge till 70 eller 80 procent
af den taxerade inkomstens belopp, finge erlägga lika hög bevillning som
den, hvars räntor belöpte sig till blott 40 procent af inkomsten. Omöjligheten
af att, utan ohållbara resultat, vid den föreslagna fastighetsbeskattningen
tillämpa inkomstskattens fordran på skuldränteafdrag berodde därpå,
att bestämmelserna rörande inkomstens beräknande, långt ifrån att öfverensstämma
med inkomstskattens fordringar, tvärtom allt fortfarande anslöte
sig till principerna för en afkastningsskatt; men vid en sådan skatteform
som den sistnämnda, hvilken vore en ren objektskatt och alltså icke beaktade
den person, bland hvars inkomster afkastningen inginge, kunde icke
finnas plats för medgifvande af något som helst afdrag för skuldränta.
Såsom ofvan framhållits, upptog det af Kungl. Maj:t vid 1897 års
riksdag framlagda förslaget till bevillningsförordning allenast en af de
nya beskattningsgrundsatser, som 1894 års kommitterade föreslagit, nämligen
obligatorisk själfdeklaration. Något medgifvande till afdrag för
skuldränta vid taxering af fast egendom lämnades sålunda icke i den å
detta förslag grundade, nu gällande bevillningsförordning.
Enligt nu gällande bevillningsförordning är fastighetsbevillningen en
afkastningsskatt till skillnad från bevillningen för inkomst af kapital och
arbete, som är en inkomstskatt. Afkastningsskatten tager icke någon
hänsyn till den skattskyldiges personliga förhållanden. Sålunda strider
det mot fastighetsbevillningens natur att medgifva något afdrag för skuldränta
vid taxering af fast egendom. 1894 års förenämnda kommitterade
hafva, såsom förut omförmälts, ansett, att lämpligaste sättet för ernående
af en på rättvisa och billighet grundad skatt vore att anlita eu medelväg,
som utan att helt och hållet bryta med det bestående dock möjliggjorde
ett närmande till den rena inkomstskatten, och kommitterade hafva sökt
lösa denna uppgift, på sätt ofvanstående utredning gifver vid handen.
De af kommitterade uttalade grundsatser härutinnan vunno emellertid icke
25
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
något afseende i nu gällande bevillningsförordning, hvilken kvarstår på
samma ståndpunkt som den föregående.
Då afdrag för skuldränta vid taxering af fast egendom sålunda icke
står i öfverensstämmelse med den nuvarande fastighetsbevillningens karaktär,
anser sig bevillningsutskottet icke kunna på den af motionären föreslagna
grundval tillmötesgå hans, enligt utskottets mening, visserligen
icke obilliga förslag till lindring i de små fastighetsägarnes skattebörda.
Bevillningsutskottet hemställer alltså,
6:o) att herr O. Olssons förevarande motion angående
taxering af fast egendom icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 25 februari 1904.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALL!.
Reservationer:
vid punkten 2:o)
af herrar O. A. Ericsson och S. Söderberg, hvilka ansett, dels att utskottets
yttrande i denna del bort hafva följande lydelse:
»11 § 1 mom.
det första, (sid. 15.)
bevillningsförordningcn (sid. 4) — — — — — —
— — — —-----för hvart barn utöfver
Såsom ofvan framhållits, fann sig Kung! Majt förhindrad att i sitt
vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga
de af 1894 års kommitterade förordade grundsatser rörande rätten att
åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget
meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde
med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände förslaget
Bih. till Ritsa. Blot. 1904. 5 Sami. 1 Afd. 10 Hiift. 4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda fortfarande
på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i förevarande
afseende intog.
Emellertid hafva tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring.
Lefnadskostnaderna i allmänhet hafva betydligt ökats icke blott
i städerna, där särskildt den höga bostadskostnaden gör sig gällande,
utan äfven å landsbygden, i följd hvaraf de små inkomsttagarne mången
gång endast med svårighet kunna få sina inkomster att förslå ens till de
enklaste lefnadsbehof. En lindring i deras skattebörda synes därför bevillningsutskottet
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Såsom kändt är, inträder för närvarande skyldighet att erlägga skatt
utan afdrag vid en inkomst af 1,800 kronor. Utskottet finner det emellertid
med skäl kunna ifrågasättas, om icke bevillningsfritt afdrag borde medgifvas
äfven vid ett något högre inkomstbelopp.
En olägenhet, som vid tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt
afdrag, är den ojämnhet i beskattningen, som uppstår vid
öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den andra.
Ehuru en sådan ojämnhet svårligen torde kunna helt undvikas, synes det
dock, som om de med nuvarande bestämmelser följande olägenheterna
genom lämpligen afvägda stadganden skulle kunna i betydlig män mildras,
såsom genom att uppdela de inkomstbelopp, med afseende å hvilka bevillningsfritt
afdrag borde medgifvas, i ett större flertal grupper, än nu är
förhållandet. Härvid torde dock kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda
åsyftade bevillningsfriheten eller lindringen i bevillningen bör i samma
omfattning tillgodokornma jämväl inkomst af enbart kapital.
Den omtvistade och svårlösta frågan om bevillning för inkomst af
aktier, hvilken i en af nu behandlade motioner beröres, finner bevillningsutskottet
icke stå i det samband med frågan om bevillningsfrihet eller
lindring i bevillningen, att utskottet anser sig nu därom böra göra något
uttalande.
Då bevillningsutskottet icke har tillfälle att verkställa den undersökning,
som torde erfordras för ett riktigt bedömande af den verkan, en
förändring i antydd riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet
icke böra i ämnet afgifva något förslag till ändrade bestämmelser,
utan allenast hemställa om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning och på densamma grundadt förslag till ändrade föreskrifter
rörande rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen.
I sammanhang med hvad bevillningsutskottet nu anfört, vill utskottet
erinra jämväl om en annan omständighet, som vid nyssberörda utredningbör
fagas i öfvervägande. I en inom Andra Kammaren väckt motion,
27
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
n:o 44, hav eu motionär, med framhållande af dels den svårighet, hvarmed
de små jordbrukare och fastighetsägarne hafva att kämpa för att
kunna bibehålla sin ställning såsom själfägande, dels ock betydelsen för
vårt land af egnahemsrörelsens uppmuntrande, fästat uppmärksamheten
därpå, att den hjälp, som från statens sida lämpligen kunde förekomma,
vore en lättnad i deras skattebörda. Bevillningsutskottet har i likhet med
motionären funnit det billigt, att, såvidt möjligt, någon lättnad berede3 de
små jordbrukare och fastighetsägarne samtidigt därmed, att åtgärder vidtagas
för utsträckning af rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen
för motsvarande klass inkomsttagare, och har utskottet därför inbegripit
denna fråga i sin hemställan om utredning.
I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer bevillningsutskottet,
2:o) att Riksdagen ville besluta att — med uttalande
af de åsikter, utskottet här ofvan gjort gällande — i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
dels låta verkställa utredning, huruvida icke de kategorier
af inkomsttagare, hvilka åtnjuta bevillningsfrihet eller
lindring i bevillningen, böra ökas ej blott så, att skattelindring
äger rum äfven vid något högre inkomstbelopp
än för närvarande, utan ock så, att dessa olika beskattade
kategorier af inkomsttagare göras så många, att alltför
stark skattestegring vid öfvergång från eu kategori till
annan undvikes, äfvensom rörande bevillningsfritt afdrag
för de minsta jordbrukarne och fastighetsägarne, dels ock
till Riksdagen inkomma med förslag till de förändrade
bestämmelser i förevarande afseende, hvartill utredningen
kan gifva anledning;
3:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion,
i hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen,
måtte anses besvarad genom utskottets
under 2:o) här ofvan omförmälda hemställan;
4:o) att herr G. S. Neiglicks förevarande motion
om ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen jämväl
måtte anses besvarad genom hvad utskottet under
2:o) här ofvan hemställt;
5:o) att herr A. P. Gustafssons föreliggande motion
om ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag
in. m. likaledes måtte anses besvarad genom hvad utskottet
under 2:o) här ofvan hemställt;»
28
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
dels ock att i följd häraf punkterna 3:o), 4:o), 5:o) och 6:o) i utskottets
betänkande skolat betecknas med 6:o), 7:o), 8:o) och 9:o);
af herrar Almqvist, K. G. Karlsson, Beckman, öhngren och Berg,
hvilka ansett, dels att utskottets betänkande i denna del bort hafva följande
lydelse:
»11 § 1 mom. bevillningsförordningen (sid. 4) — — — — — —
— — — — —--— — — — — — — — för hvart barn utöfver
det första, (sid. 15.)
Såsom ofvan framhållits, fann sig Kung! Maj:t förhindrad att i sitt
vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga
de af 1894 års kommitterade förordade grundsatser rörande rätten att
åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget
meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde
med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände förslaget
i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda fortfarande
på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i förevarande
afseende intog.
Emellertid hafva tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring.
Lefnadskostnaderna i allmänhet hafva betydligt ökats icke blott
i städerna, där särskildt den höga bostadskostnaden gör sig gällande, utan
äfven å landsbygden, i följd hvaraf de små inkomsttagarne mången gång
endast med svårighet kunna få sina inkomster att förslå ens till de enklaste
lefnadsbehof. En lindring i deras skattebörda synes därför bevillningsutskottet
vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande och synes
härvid särskildt äfven böra beaktas, att vid fastställande af det allmänna
högre afdrag, som omförmäles i punkt 3 af § 11 mom. 1 bevillningsförordningen,
afseende fästes icke blott såsom hittills vid bostadskostnaden,
utan äfven vid synnerligen höga lefnadskostnader i allmänhet.
Såsom kändt, är, inträder för närvarande skyldighet att erlägga skatt
utan afdrag vid en inkomst af 1,800 kronor. Utskottet finner det emellertid
med skäl kunna ifrågasättas, om icke bevillningsfritt afdrag borde medgifvas
äfven vid ett något högre inkomstbelopp.
En olägenhet, som vid tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt
afdrag, är den ojämnhet i beskattningen, som uppstår vid
öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den andra.
Ehuru en sådan ojämnhet svårligen torde kunna helt undvikas, synes det
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
dock, som om de med nuvarande bestämmelser följande olägenheterna
genom lämpligen afvägda stadganden skulle kunna i betydlig man mildras,
såsom genom att uppdela de inkomstbelopp, med afseende a Indika bevillningsfritt
afdrag borde medgifva?, i ett större flertal grupper, än nu är
förhållandet. Härvid torde dock kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda
åsyftade bevillningsfriheten eller lindringen i bevillningen bör i samma
omfattning tillgodokomma jämväl inkomst af enbart kapital.
Den omtvistade och svårlösta frågan om bevillning för inkomst af
aktier, hvilken i eu af nu behandlade motioner beröres, finner bevillningsutskottet
icke stå i det samband med frågan om bevillningsfrihet eller
lindring i bevillningen, att utskottet anser sig nu därom böra göra något
uttalande.
Då bevillningsutskottet icke bär tillfälle att verkställa den undersökning,
som torde erfordras för ett riktigt bedömande af den verkan, en
förändring i antydd riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet
icke höra i ämnet afgifva något förslag till ändrade bestämmelser, utan
allenast hemställa om skrifvelse till Kungh Maj:t med begäran om utredning
och på densamma grundadt förslag till ändrade föreskrifter rörande
rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen.
I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer bevillningsutskottet,
2:o) att Riksdagen ville besluta att — med uttalande
af de åsikter, utskottet här ofvan gjort gällande
— i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning, huruvida
icke de kategorier af inkomsttagare, hvilka åtnjuta bevillningsfrihet
eller lindring i bevillningen, böra ökas
ej blott så, att skattelindring äger rum äfven vid något
högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så,
att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare
göras så många, att alltför stark skattestegring vid
öfvergång från en kategori till annan undvikes, dels
ock till Riksdagen inkomma med förslag till de förändrade
bestämmelser i förevarande afseende, hvartill
utredningen kan gifva anledning;
3:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion,
i hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen,
måtte anses besvarad genom utskottets
under 2:o) här ofvan omförmälda hemställan;
30
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
4:o) att herr G. S. Neiglicks förevarande motion
om ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen jämväl
måtte anses besvarad genom hvad utskottet under
2:o) hä.r ofvan hemställt;
5:o) att herr A. P. Gustafssons föreliggande motion
om ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag
m. m. likaledes måtte anses besvarad genom hvad utskottet
under 2:o) här ofvan hemställt;»
dels ock att i följd häraf punkterna 8:o), 4:o), 5:o) och 6:o) i utskottets
betänkande skolat betecknas med 6:o), 7:o), 8:o) och 9:o);
af herrar friherre Bonde och Höjer, livilka yrkat, att utskottet med
bifall till herr G. S. Neiglicks motion bort hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att ''punkterna 1—3
af 11 § 1 mom. af gällande bevillningsförordning skola
erhålla följande lydelse:
»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger
icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster,
däri inbegripna äfven hustruns, ei öfverstiga
500 kronor.
Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro
500 kronor, uppgå de till 1,500 kronor, men icke till
2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten af kapital
och arbete fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger
rum eller som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt
afdragas, må å ort, där lefnadskostnaderna
äro synnerligen höga, äfvensom undantagsvis i de fall,
där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj,
långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma,
ökas: dock så, att denna ökning, vare sig den
äger rum på grund af höga lefnadskostnader eller ömmande
omständigheter eller båda dessa skäl, icke må
för någon skattskyldig öfverstiga 250 kronor»;
samt af herr Lindblad.
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.
Härjämte hafva nedannämnde herrar ledamöter i utskottet begärt få
antecknadt,
herr Cavalli, att han inom utskottet varit af skiljaktig mening beträffande
vissa delar af motiveringen;
herr Bromée, att han icke deltagit i ärendets slutliga behandling;
samt
herrar G. Jansson och Brodin, att de icke deltagit i behandlingen
af detta ärende inom utskottet.