Riksdagens Skrivelse N:o 80.

9

N:o 80.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 6 maj 1903
— — — — Andra Kammaren den G — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående kompetensvillkoren
för lokomotivpersonalen vid järnvägarna m. m.

[Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 12.]

[Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 21.]

Till Konungen.

I en inom Riksdagen gjord framställning har väckts fråga om
utredning rörande bekofvet af skärpta kompetensvillkor för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna och bestämmelser rörande eu maximitid för
nämnda personals tjänstgöring, hvarjämte påyrkats vidtagande af de
åtgärder, hvartill en sådan utredning kunde gifva anledning.

Motionärens framställning i detta ämne grundar sig därpå, att
det bör vara statens skyldighet att så vidt möjligt sörja för samhällsmedlemmarnes
lif och säkerhet. Nuvarande bristfälliga föreskrifter
rörande lokomotivpersonalen å järnvägarna lämnade icke erforderlig
trygghet härutinnan. För ändamålet vore det nödigt, att sagda personal
vore ej allenast nykter och pålitlig, utan ock kunnig i sina stycken
samt att den ej öfveransträngdes, så att den ej kunde fullgöra sin
skyldighet.

Hvad först angår behofvet af skärpta kompetensvillkor i fråga
om lokomotivpersonalens nykterhet och karaktär, har järnvägsstyrelsen,
llih. till Riksd. Prot. 1903. 10 Sami. 1 Ajd. 1 Band. 11 Häft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

enligt hvad Riksdagen inhämtat, förklarat det vara sin afsikt att i ett
tillägg till gällande instruktion särskild t framhålla nykterhet såsom ett
oeftergiflig! villkor. Det, skulle emellertid vara ännu mera betryggande,
om dylik föreskrift utfärdades af Eders Kungl. Maj:t, att gälla ej blott
statsjärnvägarnas utan äfven de enskilda järnvägarnas lokomotivpersonal.

Beträffande fordran på skärpta kompetensvillkor för lokomotivpersonalen
i hvad angår dess kunskaper måste erkännas, att bristen
på yrkesskolor för järnvägspersonal länge gjort sig märkbar i vårt
land. Under årens lopp har denna brist känts allt djupare, ej blott
af befälet utan ock af lokomotivmännen själfva. Hvad statens järnvägar
angår, anordnas numera årliga undervisningskurser enligt uppgjordt
program; och det vore enligt Riksdagens åsikt ej olämpligt att
vederbörande personal efter genomgången sådan kurs erhölle bestämda
betyåö såsom förhållandet är i Danmark. Då emellertid de enskilda
järnvägarna, oaktadt sin längd och stora personal, äro i saknad af
tillfällen till teoretisk utbildning för sina lokomotivmän, anser Riksdagen
att, till kårens höjande och därmed till allmänhetens trygghet, kurser
af nyssnämnda beskaffenhet böra komma äfven deras personal till godo.
Det synes vara statens skyldighet att, vid behof, sörja för utbildningen
af jämväl de enskilda järnvägarnas lokomotivpersonal, likaväl som den
sörjer för utbildningen af handelssjöfartens maskinister.

I motionen fordras slutligen, att lokomotivpersonalen skall skyddas
för öfveransträngning i sin tjänstgöring.

Att en sådan öfveransträngning stundom förekommer, torde få
anses ådagalagdt. Tanken på att järnvägsstyrelsen skulle utfärda en
bestämmelse angående maximitiden för lokomotivpersonalens tjänstgöring
lärer också vara väckt. Ännu har dock en sådan bestämmelse
icke kommit till stånd; och den skulle i alla händelser ej kunna inverka
på de enskilda järnvägarnas förhållanden. Men en bestämmelse i nyssberörda
hänseende måste finnas äfven för de enskilda järnvägarna.

Att fastställa en efter alla förhållanden rättvist afpassad maximal
tjänstgöringstid för lokomotivmännen är uppenbarligen en ganska vansklig
sak. _ På grund af arbetets art och den nödvändiga indelningen af
tjänstgöringen i turer af olika tidslängd anser Riksdagen, att maximitiden
för lokomotivpersonalens arbete bör angifvas i antal arbetstimmar
för månad, räknad till trettio dagar. Naturligtvis måste ock, om öfveransträngning
skall kunna undvikas, en gräns sättas för längsta tjänstgöringstid
i oafbruten följd ‘och i sammanhang därmed bestämmelse
meddelas,. att på en längre tjänstgöringstid skall följa tillräcklig hvila.
Ehuru Riksdagen sålunda är af den mening, att åtgärder i nu antydd

11

Riksdagens Skrivelse N:o 80.

riktning böra vidtagas, tilltror sig Riksdagen icke att föreslå något
bestämdt antal timmar för månad.

Under åberopande af hvad nu anförts får Riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke för alla —såväl
statens som enskilda bolags — järnvägar gällande föreskrifter böra
utfärdas angående

a) skärpta kompetensvillkor för lokomotivpersonalen, såväl hvad
angår nykterhet som kunskaper i ämnen, hvilka äro af betydelse för
yrket, samt i sammanhang därmed vidtagande af åtgärder för personalens
teoretiska utbildning,

b) bestämd maximitid för samma personals tjänstgöring, så att
en för personalen själf skadlig och för trafiksäkerheten menlig öfveransträngning
förebygges,

äfvensom att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder, hvartill
en sådan utredning kan gifva anledning.

Stockholm den 6 maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.