Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

1

\:o 78.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 6 maj 1903.
— — — — Andra Kammaren den 6 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående samlingslokaler
jämte bokförråd och skrifmaterialier för de värnpliktige.

[Första KammarenB tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 11.]

[Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 19.]

Till Konungen.

I skrifvelse den 1 juni 1901 har Riksdagen hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t. täcktes taga under ompröfning, huruvida icke anordningar
kunde vidtagas, hvarigenom, utan hinder för de värnpliktiges militära
utbildning, tillfälle blefve dem beredt att under den tid, tjänstgöringen
för denna utbildning påginge, erhålla undervisning i andra ämnen, af
hvilkas inhämtande de för framtiden kunde draga nytta, samt i sådant
afseende meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder, som befunnes
erforderliga.

Efter det att vederbörande militära myndigheter yttrat sig med
anledning af Riksdagens berörda framställning, har, med anslutning till
den af dessa myndigheter uttalade uppfattning, genom generalorder den
3 april 1902 föreskrifvits:

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:is 78--82.) 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

att åt värnpliktig, som för bibringandet af de för honom erforderliga
teoretiska (militära) kunskaper visat sig häraf vara i behof, skall i
samband med ämnet »instruktion» meddelas undervisning i läsning,
räkning o. s. v. samt

att under de värnpliktiges utbildning uppmärksamhet städse bör
ägnas åt allt, som kan främja deras fosterlandskärlek och medborgerliga
känsla, hvarför ock, i den mån sådant kan ske, utan att den rent
militära utbildningen eftersättes, lämplig tid bör, särskildt under söndagar
samt då väderleksförhållandena lägga hinder i vägen för de militära
öfningarnas bedrifvande, anslås till nämnda måls uppnående genom
anordnande af föredrag in. m.

Skall den föreskrift, som sålunda blifvit lämnad, kunna i nämnvärd
grad komma till tillämpning, kräfves tvifvelsutan för ändamålet
tjänliga samlingslokaler. Därförutan är anordnandet af föredrag, förevisningar,
musikaliska samkväm och dylikt ej möjligt, i alla händelser
icke under de tider, livilka i generalordern härför särskildt anvisats,
nämligen sådana, då väderleksförhållandena lägga hinder i vägen för
de värnpliktiges vistelse utomhus.

Tanken härpå har föranledt en af enskild motionär vid innevarande
års riksdag gjord framställning i syfte att åtgärder måtte vidtagas
för afhjälpande af den brist, som i berörda hänseende må vara
för handen.

Såsom i motionen framhållits, äro dylika samlingslokaler af nöden
jämväl för två andra belijärtansvärda ändamål, hvilka i militärmyndigheternas
utlåtanden endast föga och i generalordern alls icke blifvit
berörda. De gemensamma sysselsättningar, som där afsetts, skulle i
regeln förekomma endast å ordinarie eller tillfälliga fridagar; och, såsom
lätt inses, skulle de ej på långt när kunna utfylla dessa, än mindre de
lediga stunder, som äfven under vanliga öfningsdagar måste i någon
mån stå de värnpliktige till buds. Det skulle alltså ej saknas tid för
dem, hvilkas intresse väckts af ett föredrag, en förevisning eller en
uppläsning, att, därest de så önskade, göra sig närmare förtrogna med
det omhandlade ämnet. Och öfverallt, där man på allvar sökt afhålla
de unga från råa och brutaliserande nöjen genom att i stället lämna
dem tillfällen till bildande och förädlande njutningar, har man gjort den
erfarenheten, att bevistandet af föredrag och förevisningar väcker håg
för läsning på egen hand. För ändamålet skulle emellertid erfordras
tillgång till bibliotek. Sådana finnas för närvarande endast vid ett och
annat regemente, men det af dem gifna föredömet borde följas vid
alla. Blefve biblioteken så skötta, att de lockade till flitigt begagnande,

3

''Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

skulle man säkerligen i dem få den bästa ersättning, som under nuvarande
förhållanden kan ernås, för de sammanhängande lärokurser i
allmänt medborgerliga ämnen, hvilka i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse
den 1 juni 1901 afsetts.

Äfven ur en annan synpunkt äro läsrum vid lägerplatserna nödvändiga.
Det torde väl kunna antagas, att de allra flesta värnpliktige
varit vana att genom tidningspressen, medelbart eller omedelbart, i
någon mån följa hvad som händer och sker, framför allt i den egna
hembygden. Så länge öfningstiden utgjorde en obetydlighet, kunde det
afbrott i förbindelsen med den öfriga världen, som saknaden af tidningar
under öfningsmötena måste medföra, måhända ej tillmätas någon
större betydelse. Men annorlunda ställer sig saken etter den nya härordningens
antagande, och skäl finnes därför att söka åstadkomma en
förändring i nu ifrågavarande afseende.

Af ännu betänkligare art är emellertid den isolering, som måste
inträda, om man ej sörjer för vidmakthållandet af den värnpliktiges
förbindelse med det samhälle i smått, som han i första hand tillhör:
hans hem, släktingar och vänner. För hvar och en som besinnar,
hvilket stöd i kampen mot mötande frestelser ynglingen äger i känslan
af samhörighet med sina närmaste och i hänsynen till deras omdöme,
måste det synas vara en angelägenhet af största vikt, att den värnpliktiges
förbindelse med hemmet och hemorten ej afskäres, utan att
allt göres för denna förbindelses vidmakthållande under den långa
kasern- eller baracktiden.

Lika med motionären anser alltså Riksdagen, att vid alla regementen
och lägerplatser böra finnas rymliga och praktiskt ordnade
lokaler, där de värnpliktige under sina lediga stunder kunna samlas för
åhörande af föredrag och dylikt samt hafva tillgång till böcker och
tidningar äfvensom tillfälle till brefskrifning; och Riksdagen anser behofvet
häraf vara så trängande, att dess tillfredsställande bör ske snarast
möjligt och icke får undanskjutas till den tidpunkt, då den nya härordningen
blifvit fullständigt genomförd. De förmåner, motionären härvid
afsett att söka bereda de värnpliktige, synas jämväl böra komma
det fast anställda manskapet till godo.

Riksdagen förbiser ingalunda, att de åtgärder, som i nu omförmälda
afseenden kunna erfordras, måste komma att kräfva vissa kostnader:
dels för anskaffande af skrifmaterialier, tidningar och böcker samt
förevisningsföremål äfvensom för godtgörelse åt föreläsare in. m., dels
och framför allt för lokaler.

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

Hvad kostnaderna af det förra slaget beträffar, lära väl utgifterna
för skrifmaterialier ej komma att uppgå till afsevärda belopp. Detsamma
torde blifva förhållandet i fråga om tidningars anskaffande. Ej
heller upprättandet af de erforderliga bokförråden synes behöfva kräfva
nämnvärda summor, därest saken ordnas tidsenligt och praktiskt. Utvägar
af olika slag kunna härvid komma i fråga. Bland annat kunde
det initiativ till ordnande af biblioteksverksamheten, som tagits genom
Riksdagens skrifvelse i ämnet den 8 maj 1902, blifva af betydelse för
nu ifrågavarande ändamål.

Hvad angar åstadkommandet af föredrag och förevisningar m. m.
liar man på flera håll hyst den uppfattningen, att regementena kunde
reda sig med de resurser, som deras egna officerskårer erbjöde. Vid
de regementen åter, där man ansett civila krafter åtminstone delvis
höra tagas i anspråk, ligger den utvägen nära till hands, att å mötesplatsen
bildas en föreläsningsförening, hvilken på enskild eller kommunal
väg anskaffar ett visst penningebelopp samt på ansökan erhåller
ett däremot svarande statsbidrag.

•p J torde det alltså kunna sägas, att för förverkligande af

nu ifrågavarande önskemål i den mån dessa anses verkställbara utan
intrång på den rent militära utbildningen — icke andra afsevärda kostnader
äro erforderliga än de, som kräfvas för anskaffande af ändamålsenliga
samlingslokaler. Vid åtskilliga regementen synas dylika redan
finnas. Andra åter lära vara alldeles i saknad däraf.

Då det gäller att finna medel för af hjälpande af den brist, som
sålunda förefinnes,_ ligger det utan tvifvel närmast till hands att tänka
pa de. kassor af olika natur och skiftande namn (»lägerkassor», bomärketenterikassor»,
»plankassor» o. s. v.), som truppförbanden hafva till sitt
förfogande för olika ändamål. Dessa kassors inkomster härröra till
mycket stor del från de hyror och arrenden, som, merendels af bryggeriägare,
betalas för disposition af marketenteribyggnaderna. Det är
alltså den a lägerplatserna förekommande utskänkning-en, som kassorna
i fråga till hufvudsaklig del hafva att tacka för sin tillvaro. Så länge
denna utskänkning kommer att fortfara, synes det vara i sin ordning,
att medel, hviska genom densamma tillflyta regementskassorna, användas
för ändamål, som kunna åtminstone i någon män konkurrera med
marketenterirörelsen och motverka dess skadliga inflytelser. Skulle
åter utskänkningen på lägerplatserna komma att upphöra och alltså de
bidrag, regementskassorna därifrån hittills åtnjutit, uteblifva, lära medel
på annan väg böra för ändamålet beredas.

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 78.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för att
vid de regementen och lägerplatser, som äro i saknad af nödiga samlingslokaler
för de värnpliktige jämte tillhörande bokförråd och skrifmaterialier,
denna brist måtte så skyndsamt som möjligt varda afhjälpt.

Stockholm den G maj 1903.

Med undersåtlig vördnad.