Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

7

tf:o 75.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 april 1903.
— — — — Andra Kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om inrättande af en
administrativ högsta domstol.

(Konstitutionsutskottets memorial n:o 4.)

Till Konungen.

Redan kort tid efter genomförandet år 1840 af den nya departementsindelningen,
därvid antalet af statsrådets ledamöter bestämdes till
tio, hvaraf sju insattes såsom chefer för hvar sitt statsdepartement med
åliggande att bereda och inför Konungen föredraga de till vederbörande
departement hörande ärenden, yppade sig behof att söka avägabringa
lättnad i det omfattande och betungande arbete, som ålåg statsrådets ledamöter
och särskildt h vilade å cheferna för civil- och ecklesiastikdepartementen.
Efter det till afhjälpande af den från flera synpunkter beaktansvärda
olägenhet, som var förenad med denna statsrådets allt mer
växande arbetsbörda, förslag om ändringar i statsrådets organisation och särskildt
om inrättande af ett nytt statsdepartement framlagts vid ej mindre än
14 riksdagar, antog slutligen 1899 års Riksdag, i anledning af Eders
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, såsom hvilande till vidare
grundlagsenlig behandling ett förslag till förändrad lydelse af §§ 5, 6 och
42 regeringsformen, åsyftande ökning af statsrådens antal till elfva samt

8 Riksdagens Skrifvelse iV/o 75.

inrättande ad ett nytt departement, jordbruksdepartementet; och år 1900
blef denna grundlagsändring genomförd.

Onekligt torde vara, att genom jordbruksdepartementets tillkomst
och den därvid verkställda omgrupperingen af ärenden departementen emellan
i viss mån beredts lindring i statsrådets, särskildt i chefernas för civiloch
ecklesiastikdepartementen, arbete samt ernåtts en efter de olika ärendenas
art bättre lämpad uppdelning mellan departementen, liksom ock
därigenom kan anses hafva blifvit behörigen sörjdt för tillvaratagandet inom
statsförvaltningen af vår modernärings intressen.

Vid den granskning af de i statsrådet förda protokoll, som Riksdagens
konstitutionsutskott haft att för hvarje lagtima riksmöte företaga,
har det emellertid, enligt hvad utskottet hos Riksdagen anmält, synts utskottet
uppenbart, att de ärenden, som påkalla statsrådets och dess ledamöters
handläggning, såväl med hänsyn till mängd som omfattning år från
år tillväxa på sådant sätt, att till följd däraf antingen en ytterligare tillökning
af statsrådsledamöternas — och särskildt departementschefernas —
antal inom kort nödvändiggöres eller ock annan åtgärd snarligen måste
vidtagas för att begränsa statsrådets arbetsbörda. Utskottet bär därför
ansett sig böra till förnyad och allvarlig ompröfning nu upptaga en fråga,
hvilken ingått såsom ett betydelsefullt led i sträfvandena för åstadkommande
af lättnad i det statsrådet åliggande arbete, nämligen frågan om
afskiljande från statsrådets handläggning af vissa administrativa besvärsmål
och desammas öfverlämnande till afgörande i sista instans af en särskild
högsta domstol (s. k. regeringsrätt), åt hvilken jämväl kunde anförtros
andra därmed sammanhängande uppgifter och särskildt att lämna sin
medverkan vid stiftande af ekonomiska och administrativa lagar och författningar;
och Riksdagen har för sin del funnit den af konstitutionsutskottet
sålunda väckta frågan beaktansvärd.

Genom införlifvande i vårt samhällsskick af en sådan institution
skulle nämligen på ett fullt verksamt och bestående sätt åstadkommas
behöflig minskning i statsrådets mångskiftande göromål. Därigenom skulle
emellertid äfven vinnas en annan fördel af ingalunda mindre betydelse.
Ty de särskildt beaktansvärda önskningar, som från synpunkten af det
allmännas väl och enskild rättssäkerhet framställts om sådana ändringar i
våra samhällsformer, att handläggningen i sista instans af vissa administrativa
rättstvister måtte afskiljas från statsrådet och att dessa rättstvister
måtte underkastas en noggrann judiciell behandling, synas äfven genom
inrättandet af en dylik domstol, inom hvilken processuella rättegångsformer
och allmänna rättsprinciper skulle komma att tillämpas, kunna blifva be -

9

Riksdagens Skrivelse N:o 75.

hörigen tillgodosedda. Det synes ock Riksdagen uppenbart, att beliofvet
af denna reform, hvilken helt visst länge förefunnits, numera börjar ej
blott tydligare framträda och göra sig gällande, utan äfven mera allmänt
inses.

Ett hälft århundrade har också förflutit, sedan tanken på skapandet
af en sådan administrativ högsta domstol inom svenska Riksdagen
först väcktes. Vid 1853—1854 årens riksdag framlades nämligen inom
konstitutionsutskottet af grefve Gustaf Lagerbjelke motion om inrättande
af en regeringsrätt, bestående af sju ledamöter och afsedd att
afgöra administrativa besvärsmål samt medverka vid den ekonomiska
lagstiftningen. Det af utskottet i anledning af denna motion framställda
förslag (memorial n:o 11), hvilket innehöll noggrant utarbetade och utförligt
motiverade bestämmelser rörande den nya domstolens organisation,
verksamhetsområde och konstitutionella ställning, antogs såsom hvilande vid
nämnda riksdag, men frågan förföll genom riksståndens olika beslut vid
1856—58 årens riksdag. Åt samma håll kan ett af herr R. Carlén vid
1872 års riksdag väckt förslag till ombildning af statsrådet anses hafva
syftat. Ty detta förslag afsåg ej blott, att antalet statsrådsledamöter skulle
ökas, utan äfven att de skulle fördelas på två afdelningar, den ena för de
egentliga regeringsärendena, hvartill äfven skulle räknas besvär öfver
tjänstetillsättningar, och den andra för alla besvärsmål i öfrigt. Enligt
nämnda förslag skulle sålunda en administrativ högsta domstol skapas,
ehuru förlagd inom statsrådet. Motionen vann emellertid icke understöd
af konstitutionsutskottet, hvars afstyrkande hufvudsakligen grundades på
den omständigheten, att, efter hvad utskottet upplyste, Riksdagen hade att,
med anledning af en från Riksdagen år 1868 till Kungl. Maj:t aflalen
skrifvelse, från regeringen vänta ett förslag, hvars syfte skulle vara att
vinna Imfvudändamålet, regeringens befriande från besvärsmål, på eu
annan väg, nämligen genom dessa måls förvisande till allmän domstol.

Sedermera hafva vid riksdagarne åren 1897 och 1899 af herr
A. V. Ljungman väckts särskilda förslag i ämnet, hvilka väsentligen voro
grundade på konstitutionsutskottets framställning vid 1853—54 årens
riksdag. Dessa förslag afstyrktes emellertid af konstitutionsutskottet vid
båda riksdagarne (utskottets utlåtanden år 1897, n:o 8, och år 1899, n:o
10) och vunno icke heller Riksdagens bifall. Konstitutionsutskottet vid
såväl 1897 som 1899 års riksdag erkände emellertid, att inrättandet af eu
särskild administrativ högsta domstol vore ur flere synpunkter fördelaktigt.
Utskottets afstyrkande grundade sig vid 1897 års riksdag hufvudsakligen
därpå, att Riksdagen i skrifvelse (n:o 31) år 1893 anhållit, att Eders

Bih. till Rissel. Prot. 1903. 10 Sami. 1 Äfd. 1 Band. 10 Häft. 2

10 Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

Kungl. Maj:t måtte, efter förnyad pröfning af frågan om ett nytt statsdepartement,
till Riksdagen afgifva den proposition om ändring af regeringsformen,
hvartill denna pröfning kunde föranleda, samt att utskottet antog,
att den utredning, som af Eders Kungl. Maj:t kunde komma att föranstaltas
med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse, utan vidare framställning
från Riksdagens sida skulle erhålla den omfattning, att jämväl
det framställda förslaget om inrättandet af en administrativ högsta domstol
blefve föremål för behandling. Emellertid blef berörda förslag i den af
Eders Kungl. Maj:t såsom svar på Riksdagens omförmälda skrifvelse till
1899 års Riksdag afgifna proposition om ett nytt statsdepartement icke i
vidare mån upptaget till pröfning, än att i det propositionen bilagda utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden uttalades, att den allmänna opinionen
icke syntes vara benägen för en sådan anordning samt att inrättandet af
en regeringsrätt åtminstone icke torde komma att medföra mindre kostnader
än skapandet af det då föreslagna nya departementet.

Då förevarande fråga vid 1899 års riksdag förelåg till konstitutionsutskottets
behandling, både utskottet redan biträdt och Riksdagen antagit
såsom hyllande nyssnämnda af Eders Kungl. Maj:t till nämnda Riksdag
framställda förslag om ett nytt departements inrättande, och utskottet fann
sig, vid sådant förhållande och då Eders Kungl. Maj:t i valet mellan att
föreslå inrättandet af ett nytt departement eller eu regeringsrätt föredragit
det förra alternativet, böra hemställa, att herr Ljungmans förslag i förevarande
afseende icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid konstitutionsutskottets utlåtanden i ämnet såväl år 1897 som
år 1899 voro emellertid fogade reservationer, däri reservanterna föreslogo
aflåtande till Eders Kungl. Maj:t af en skrifvelse med anhållan, att Eders
Kungl. Maj:t måtte låta utreda frågan om inrättande af en särskild administrativ
högsta domstol och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
en sådan utredning kunde föranleda. Antalet af dessa reservanter utgjorde
år 1897 fyra och år 1899 sju.

Under det sålunda tanken på inrättandet af en särskild administrativ
högsta domstol såsom den lämpligaste och bästa utvägen för åvägabringande
såväl af erforderlig lättnad i statsrådets arbete som af tillbörlig rättssäkerhet
på de administrativa rättstvisternas område alltmer synes hafva vunnit insteg,
har man jämväl sökt på andra sätt ernå samma mål. Man bär sålunda
förordat dels stadgande af en sådan ordning, hvarigenom mängden af mindre
viktiga ärenden, hvarmed Eders Kungl. Maj:t nu besväras, skulle för slutlig
behandling hänvisas till vederbörande ortsmyndigheter eller centrala ämbets -

Riksdagens Skrifvelse N:o 75. 11

verk, dels ock öfverlåtande i vissa fall åt departementschef att på egen
hand afgöra förvaltningsärenden.

I afseende å det förstnämnda sättet att söka vinna berörda mål
gäller emellertid tydligen, att det väl är ägnadt att i någon mån bereda
lättnad i statsrådets arbetsbörda, men att det alldeles icke leder till en
mera betryggande administrativ rättsskipning. Hvad åter den sistnämnda
utvägen angår må endast erinras, att Riksdagen vid tre särskilda tillfällen,
nämligen åren 1868, 1885 och 1897, af slagit framlagda förslag om rätt för
departementschef att på egen hand afgöra förvaltningsärenden af mindre vikt.

Af större betydelse är otvifvelaktigt den i flere länder, såsom England
och Nordamerikas förenta stater samt Norge och Danmark, anlitade utvägen
att förlägga administrativa rättstvister från regeringens handläggning till de
allmänna domstolarnes behandling. Denna utväg har också i vart land
tidigt uppmärksammats. Redan i kungl. bref vet den 21 maj 1819 uttalades
den åsikten, att den särskilda administrativa domsrätten borde, såvidt möjligt,
försvinna genom rättsfrågors hänvisning till allmänna domstolar; och genom
kungl. förordningen den 17 april 1828 upphäfdes styrelseverkens domsrätt
i vissa mål,- hvilka hänvisades till behandling vid de allmänna domstolar^.
Då Kungl. Maj:t sedermera genom proposition den 30 oktober 1844 väckte
fråga om sådan ändring i regeringsformen, till följd hvaraf antalet ledamöter
i högsta domstolen skulle kunna förökas, fäste Kungl. Maj:t Rikets ständers
uppmärksamhet på den fördel, samma grundlagsändring skulle medföra
däruti, att till högsta domstolen kunde öfverlämnas någon del af de besvärsmål,
hvilka afgjordes af Kungl. Maj:t i statsrådet, nämligen sådana, som
egentligen utgjorde rättstvister. Denna proposition blef dock icke af Rikets
ständer bifallen. I skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1868 hemställde därefter
Riksdagen till Kungl. Maj:ts öfvervägande, huruvida af de mål, hvilka
afgjordes af administrativ ortsmyndighet och genom besvär kunde fullföljas
antingen hos rikets kollegier eller andra förvaltande centrala ämbetsverk
samt vidare hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller ock omedelbart hos Kungl.
Maj:t, sådana, som kunde till rättsfrågor hänföras, finge öfverlämnas till
behandling af allmän domstol, samt sådana, som vore af både judiciell och
administrativ natur och hvilka fortfarande ansages böra af administrativ
ortsmyndighet i första hand upptagas, likväl finge i sista instansen af Kungl.
Maj:t i dess högsta domstol afgöras; och med anledning häraf framlade
Eders Kungl. Maj:t år 1874 ett mycket vidtomfattande förslag till »förordning
angående förändrade bestämmelser i afseende a behandlingen och
fullföljden af vissa mål». T detta författningsförslag bestämdes, att under
14 särskilda moment upptagna kategorier af tvistemål, hvilka till för clio

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

behandlats å administrativ väg, hädanefter skulle hänvisas till de allmänna
domstolar^, hvarjämte föreskrefs, att vissa mål, hvilka förut fått hos
Eders Kungl. Maj:t i statsrådet fullföljas, hädanefter skulle i sista instansen
hänskjutas till högsta domstolen. Förslaget blef i de flesta delar af Riksdagen
bifallet, men blef dock aldrig af Eders Kungl. Maj:t upphöjdt till
lag. Redan förut hade emellertid Kungl. Maj:t beträdt den genom Riksdagens
framställning år 1868 anvisade väg att från regeringens handläggning
skilja sådana mål, hvilka icke genom sin natur med nödvändighet hörde
dit, då vissa fattigvårdsärenden år 1871 öfverförts från regeringens handläggning
till högsta domstolens behandling — hvilken anordning dock
upphörde med 1894 års utgång genom stadgande därom, att kammarrättens
beslut i dessa ärenden icke finge öfverklagas —; och af de ärenden, som
voro upptagna i 1874 års ofvannämnda, icke sanktionerade författningsförslag,
blef vo sedermera åtskilliga öfverlämnade till de allmänna domstolarne.

Det synes emellertid Riksdagen icke vara antagligt, att man skulle
vilja i vidsträcktare mån än som skett anlita sist omförmälda utväg att
till de allmänna domstolarne eller till högsta domstolen såsom sista instans
öfverlämna handläggningen af administrativa tvistemål. Det torde nämligen
vara uppenbart, att de allmänna domstolarnes och särskild! högsta domstolens
tid och verksamhet äro till fullo upptagna af de egentliga rätte gångsärendenas

handläggning och att en utvidgning af deras kompetens
skulle medföra ett för de rättssökande högst menligt försenande af rättsskipningen.
Riksdagen vill i detta afseende framhålla, att högsta domstolens
arbetsbalans, hvilken vid 1895 års slut utgjorde 1,305 mål och
ärenden, oaktadt den tillökning i justitierådens antal och den i samband
därmed vidtagna förändringen med hänsyn till domstolens fördelning på
afdelningar, som år 1897 ägde rum, vid slutet af år 1902 uppgick till

ett antal af 1,328. För öfrigt förefinnes helt visst en så väsentlig skilj aktighet

mellan de vanliga rättegångsärendena och de administrativa tvistemålen,
att deras afgörande lämpligast bör åt skilda domstolar anförtros.
Ty de administrativa rättstvisterna beröra oftast något statens eller samhällets
intresse samt äro beroende på tillämpning af författningar rörande
statsförvaltningen och den allmänna hushållningen. Enligt Riksdagens
uppfattning torde ock ett eventuellt inrättande af en administrativ högsta
domstol snarare böra föra med sig, att högsta domstolen och möjligen
äfven andra allmänna domstolar befrias från en del rättstvister, som nu af
dem afgöras.

Med hänsyn till utvecklingen i andra länder har det ock visat sig,
att man i åtskilliga af kontinentens stater å ena sidan sökt att från

13

Riksdagens Skrifvelse No 75.

regeringsmyndigheten afskilja de administrativa tvistemålen, men å andra
sidan icke velat lämna deras afgörande åt de allmänna domstolarne, utan
anförtrott desammas handläggning åt särskilda administrativa domstolar;
och de erfarenheter, som från sådana administrativa domstolars verksamhet
i utlandet äro att hämta, bestyrka också Riksdagens uppfattning om dylika
domstolars ändamålsenlighet och gagnet af desamma.

De nu framhållna allmänna önskningsmålen att bereda lättnad i statsrådets
arbete och att åstadkomma en tryggad administrativ rättsskipning
innebära för Riksdagen tillräckligt skäl att förorda vidtagande af åtgärder
för möjliggörande däraf, att en administrativ högsta domstol må blifva inom
den närmaste framtiden i vårt land organiserad. Men Riksdagen anser sig
emellertid böra ingå i ett något mera detaljeradt belysande af frågan, särskildt
med hänsyn till de fördelar, som tillkomsten af en sådan institution
skulle medföra i afseende å statsrådets verksamhet.

För att gifva en föreställning om den tillväxt af de till statsrådets
handläggning hörande ärendenas antal, som år från år äger rum, har sammanställts
följande tablå öfver de till statsdepartementen åren 1866, 1896 och
1902 inkomna mål och ärenden, i hvilken de från åren 1866 och 1896
angifna siffror äro hämtade från konstitutionsutskottets utlåtande år 1897,
n:o 8:

1866.

1896.

1902.

Diarie-

nummer

Besvär

Diarie-

nummer

Besvär

Diarie-

nummer

Besvär

J ustitiedepartementet

1,443

13

1,066

19

1,245

27

U trikesdepartem en tet

2,648

—

8,155

—

12,141

—

Landtförsvarsdepartementet __

1,910

34

7,259 9

149

12,9702)

124

Sjöförsvarsdepartementet

444

13

1,355

17

1,889

30

Civildepartementet

1,397

276

2,646

447

1,957

196

Finansdepartementet------------

1,501

85

2,099

331

2,056

351

Ecklesiastikdepartementet

1,951

207

2,104

207

2,775

248

Jordbruksdepartementet________

—

—

—

—

1,485

146

Summa

11,294

628

24,684

1,170| 36,518

1,122

’) Häraf 3,169 ansökningar af värnpliktige om utflyttning ur riket och 2,561 ansökningar
om understöd från invalidhusfonden.

*) » 7,655 ansökningar af värnpliktige om utflyttning ur riket och 3,517 anBÖkningar

om understöd frän invalidhusfonden.

14 Bilisdagens Skrifvelse N:o 75.

Af denna tablå torde framgå, att en minskning af statsrådets mångskiftande
göromål fortfarande är af behofvet påkallad samt att ett afskiljande
af en del af desamma måste anses synnerligen önskvärdt. Riksdagen
vill härvid framhålla, att genom undantagande af vissa besvärsmål
från handläggning i statsrådet skulle för statsrådet och dess ledamöter vinnas
en vida större lättnad i arbetsbörda, än dessa besvärsmål antal antyder.
Därigenom skalle nämligen icke blott vederbörande departementschefer
befrias från ett besvärligt och tidsödande arbete med ifrågavarande ofta
nog invecklade måls beredning och föredragning, utan äfven samtliga statsråd
fritagas från den enligt § 9 regeringsformen dem åliggande skyldighet att
under ansvar för rådslagen till protokollet yttra sin mening i dessa mål,
då de i statsrådet handläggas. Härtill kommer, att omförmälda måls säregna
beskaffenhet ofta gör deras handläggning särskildt betungande.

Men äfven andra synpunkter äro vid den föreliggande frågans bedömande
att taga i betraktande med hänsyn till statsrådets verksamhet.
Redan vid 1853—1854 årens riksdag betonade konstitutionsutskottet »det
betänkliga däruti, att departementscheferna måste, under störande afbrott
genom omsorgerna för dessa besvärsmåls beredning och föredragning ägna
sin uppmärksamhet åt de stora viktigare statsangelägenheterna, hvilka vanligen
genom sin omfattning och betydenhet fordra långvarigare odelad omtanke,
och i afseende å hvilka ärenden anspråket på departementschefernas
verksamhet uttalar sig i allmänhet lika starkt, fastän tyngden af de särskilda
göromålens mängd och mångfald måste för dem, som kommit i tillfälle att å
förhållandet fästa närmare uppmärksamhet, tydligen visa sig såsom hinder,
att detta anspråk varder i allo tillfredsställdt.» I detta förhållande att
Konungens rådgifvare till följd af sin handläggning af besvärsmålen, hvilka
ofta beröra för den egentliga statsförvaltningen främmande ämnen samt
fordra ett noggrant detalj studium, understundom kunna beröfvas möjlighet
att åt de angelägenheter, som hafva afseende å samhället i dess helhet eller
äro af större politisk innebörd, ägna den tid och den omsorg, dessa angelägenheter
kräfva, ser Riksdagen ett tungt vägande skäl för behöfligheten
af den utaf Riksdagen ifrågasatta åtgärden. Utan tvifvel bör nämligen
tyngdpunkten af statsrådets verksamhet ligga i ledningen af landets politiska
utveckling samt i arbete under samverkan med Riksdagen för landets och
folkets framåtskridande och förkofran på skilda områden. Riksdagen vill
ock påpeka, att statsrådsledamöternas befogenhet i fråga om afgörande af
administrativa besvärsmål, hvilken i själfva verket afser att fälla dom i
rättstvister, låt vara att den är inskränkt till eu rådgifvande funktion, icke

Riksdagens Skrivelse N:o 75. 15

kan anses vara väl förenlig med deras ställning såsom innehafvare af
förtroendesysslor.

Statsrådsledamöternas befriande från handläggningen af vissa administrativa
besvärsmål skulle helt visst föranleda eller möjliggöra vissa förändringar
i statsrådets och statsdepartement^:^ organisation. Så torde genom
en sådan åtgärd någon minskning i de konsultativa statsrådsledamöternas
antal lämpligen kunna äga rum. Och i hvarje fall håller Riksdagen före,
att, därest det framdeles skulle visa sig behöflig! och önskligt, att något
nytt departement inrättas, vare sig för särskildt tillgodoseende af kommunikationsväsendets
och de allmänna arbetenas intressen eller för främjande af
handel, sjöfart och näringar, en sådan anordning skulle utan tillökning af
statsrådsledamöternas nuvarande antal lättare låta sig genomföras, sedan
statsrådet i större eller mindre mån befriats från befattningen med de
administrativa besvärsmål.

Riksdagen anser sig ock böra framhålla, att en sådan domstol som
den nu ifrågasatta synes ägnad icke blott att erbjuda den rättssökande
ökade garantier för de ifrågavarande, för den enskilde ofta nog viktiga
målens noggranna bedömande efter lag och laga stadgar, utan äfven att
tillfredsställa de från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt beaktansvärda
anspråken på kontinuitet i den administrativa rättsskipningen och
särskildt på denna rättsskipnings oberoende, af politiska partiförhållanden,
hvilka alltid måste öfva inverkan på statsrådets sammansättning.

Beträffande den ifrågasatta administrativa domstolens organisation
och verksamhetsområde, borde densamma enligt Riksdagens uppfattning
vara sammansatt af lagkunnige män, hvilka i domarevärf eller inom statsförvaltningen
ådagalagt insikt och erfarenhet, samt i främsta rummet hafva
att handlägga och afdöma sådana administrativa mål, hvilka icke stå i
det omedelbara samband med de ärenden, som tillhöra departementens
verksamhet i öfrigt, såsom besvär i fråga om tjänsters tillsättande, att de
böra af regeringsmyndigheten behandlas. Såsom exempel på mål, som sålunda
skulle af den nya domstolen handläggas, vill Riksdagen nämna besvär
i fråga om tillämpning af kommunal- och politiförfattningar, väg- och
flottningsmål, beskattningsmål, fattigvårdsmål, besvär i fråga om anmärkningar
vid offentliga räkenskaper, patent- och registreringsmål m. m. Af
ärenden, hvilkas afgörande i sista instans nu tillhör högsta domstolen, skulle
exempelvis skiftesmålen möjligen kunna till den ifrågasatta administrativa
domstolen öfverflyttas.

Enligt Riksdagens tanke borde emellertid, såsom förut antydts, den
ifrågasatta administrativa domstolens verksamhet icke inskränkas till allenast

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

en dömande funktion. Liksom den nuvarande högsta domstolen har att i
fråga om stiftande af allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten
samt kyrkolag afgifva utlåtanden och därvid äger tillfälle att vid
denna lagstiftning göra fruktbärande de erfarenheter, som domstolen vid
dessa lagars tillämpning vunnit, så borde äfven åt den ifrågasatta högsta
domstolen för administrativa besvärsmål afdömande uppdragas att meddela
yttranden öfver förslag till ekonomiska och administrativa lagar och
författningar. Därigenom skulle vinnas, att den mångskiftande samling af
författningar af detta slag, hvilka nu utgå från de olika departementen
och som i större eller mindre grad präglas af vederbörande departementschefers
olika åskådningssätt, skulle genom den behandling och pröfning,
som ägnades däråt af den administrativa domstolen, för framtiden kunna
bringas till större enhet och konsekvens. Genom denna domstol torde ock,
då densamma helt visst borde erhålla rätt att vid pröfning af de lagförslag,
öfver hvilka den skulle hafva att afgifva utlåtanden, adjungera sakkunnige,
kunna ernås den väsentliga fördelen, att anlitandet af kommittéer
i någon mån inskränktes.

Den af Riksdagen förordade administrativa högsta domstolen skulle
visserligen medföra nya statsutgifter, men då, enligt hvad Riksdagen framhållit,
den föreslagna institutionen icke blott skulle ur flere synpunkter
blifva till största gagn, utan jämväl komme att i vissa afseenden bilda en
nödig komplettering af våra samhällsinrättningar, torde kostnaderna icke
få verka afskräckande. Riksdagen håller därjämte före, att dessa kostnader
i själfva verket kunna väsentligen nedbringas genom indragningar och besparingar,
som i samband med den nya anordningen kunde på flere håll
göras, och icke minst därigenom, att de stora utgifterna för kommittéer
minskades. Särskilt torde ock böra framhållas, att den tillväxt i kostnaderna
för redan förefintliga institutioner, hvilken utan tvifvel eljest efter
hand kommer att visa sig oundgänglig, skulle genom den nya domstolens
inrättande kunna undvikas.

Riksdagen har nu sökt att från skilda synpunkter framhålla de fördelar,
som enligt Riksdagens uppfattning äro att vinna genom inrättandet
af en administrativ högsta domstol med den befogenhet, som i det föregående
omnämnts. Men den af Riksdagen upptagna frågan ingriper så
djupt på olika områden af statsförvaltningen och rättsskipningen, att en
fullständig utredning af alla de omständigheter, som vid frågans bedömande
äro att taga i betraktande, måste föregå ett definitivt riksdagsbeslut om en
dylik domstols upprättande. Då en utredning af så vidtomfattande beskaffenhet
icke lärer kunna på annat sätt än genom Eders Kungl. Maj:ts

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

försorg verkställas, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville,
efter verkställd utredning och pröfning af frågan om inrättande af en särskild
högsta domstol eller regeringsrätt för afdömande i sista instans af
administrativa besvärsmål och för afgifvande af utlåtanden öfver förslag
till ekonomiska och administrativa lagar och författningar äfvensom af
frågan om de förändringar i afseende å statsrådets och statsdepartementens
organisation, hvilka i samband härmed finnas påkallade, till Riksdagen afgifva
de förslag till grundlagsändringar, hvartill denna utredning och pröfning
kunna föranleda.

Stockholm den 28 april 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 10 Sami.

1 Afd. 1 Band. 10 Häft.

3