Riksdagens Skrifvelse N:o 51.

1

N:o 51.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 april 1903.
— — — _ Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående uppkörande af den
vissa städer åliggande skyldigheten att bekosta lokal åt
telegrafstation.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 5.) (Andra
Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 4)

Till Konungen.

Inom Riksdagen har i afgifven motion fråga väckts om upphörande
af den vissa städer åliggande skyldigheten att bekosta lokal åt telegrafstation.

Af den utredning i frågan, som verkställts genom telegrafstyrelsens
försorg och som varit för Kiksdagen tillgänglig, framgår, att, då telegrafstationer
på 1850- och 1860-talen inrättades i ett flertal af Sveriges städer,
aftal i allmänhet träffades, hvarigenom städerna förbundo sig att kostnadsfritt
upplåta och underhålla lämpliga stationslokaler. Dessa aftal affattades
i regel skriftligen i form af förbindelser, som städerna aflämnade. Yissa
städer synas icke hafva aflämnat förbindelser, men de hafva ändock allt
ifrån stationernas öppnande kostnadsfritt tillhandahållit lokal. Åtskilliga
andra städer åter undandrogo sig från början att lämna fri lokal, men
sedan Rikets Ständers revisorer åren 1860 och 1862 häröfver gjort
anmärkning, åtogo sig äfven de flesta af dessa städer att hålla fri lokal
för telegrafverkets stationer.

Bill. till Tlilcsd. Prat. 1003. 10 Sand. 1 Åfd. 1 Band. 7 Höft. (N:is51—54.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 51.

Under tidernas lopp har genom särskilda aftal i ett afsevärdt antal
städer skyldigheten att tillhandahålla fri lokal utbytts mot skyldigheten
att lämna visst årligt hyresbidrag. Äfven i andra afseenden hafva förändringar
i berörda förhållanden sedermera ägt rum.

Beträtfande värdet af den förmån, telegrafverket tillskyndas från
städerna genom erhållande af fri lokal eller hyresbidrag, kan detsamma,
enligt Riksdagen meddelad uppgift af chefen för telegrafverket, beräknas
till inemot 16,500 kronor årligen.

Enligt samma uppgift kunna öfverskotten af telegrafrörelsen och telefonrörelsen,
hvilka ju oftast äro förenade, beräknas hafva under de senare
åren uppgått af den förra till 300,000 kronor och af den senare till
1,000,000 kronor årligen.

Det torde således vara uppenbart, att de skäl, som på 1850- och
1860-talen, då telegrafrörelsen ännu låg i sin linda och då dess bärighet
var oviss, framkallade städernas åtagande att lämna kostnadsfria stationslokaler,
numera icke förefinnas; och det lär väl numera icke heller kunna
anföras något hållbart skäl, hvarför telegrafverket skall framför postverket
åtnjuta särskilda hyresbidrag af städerna, då båda dessa verk lämna staten
betydliga öfverskott och således icke äro i behof af något understöd.

Det synes icke heller kunna förnekas, att dessa bidrag äga en stark
bismak af godtycklighet, enär de nämligen icke blott utgå endast af vissa
städer, utan äfven, då de utgå i form af hyresersättning, äro till sina
belopp betydligt växlande utan hänsyn till faktiska omständigheter. Då
den orättvisa, som måste anses ligga i berörda förhållande, numera icke
kau eller bör utjämnas på det sätt, att alla städer, där telegrafstation
finnes, påföres ett efter en rättvis beräkningsgrund utgående hyresbidrag,
torde, såsom motionärerna framhålla, afskaffande! af den ifrågavarande,
vissa städer åliggande skyldigheten vara den enda väg, på hvilken en med
rättvisa och billighet öfverensstämmande likställighet mellan städerna i
detta afseende kan vinnas. Huruvida denna städernas skyldighet lämpligen
bör afskaffas genom ett rent upphäfvande af deras förpliktelser i berörda
afseende eller möjligen under särskilda bestämmelser och villkor, synes
genom en utredning böra pröfvas.

Tilläfventyrs skidle det kunna invändas, att därest städerna befrias
från utgörande af bidrag till telegrafverket, men municipalsamhällen eller
andra mindre samhällen, som nu enligt aftal lämna hyresbidrag, därmed
skulle fortfara, dessa samhällen komme i en sämre ställning än städerna.
Häremot må dock erinras, att de ifrågavarande samhällena å landet i

Riksdagens Skrifvelse N:o 51.

3

allmänhet torde finna sig tillfredsställda med anordnande af rikstelefonstationer,
från hvilka telegram jämväl kunna befordras, samt att för upprättandet
af dylika stationer icke lärer ifrågasättas något som helst bidrag
från samhällena, äfvensom att de bidrag från städerna, hvilkas afskaffande
motionärerna åsyfta, äga en särskild karaktär, enär de hvila på förbindelser,
som från städernas sida icke kunna uppsägas, medan de aftal åter, som
på senare tider ingåtts emellan telegrafverket och kommuner, i allmänhet
torde afse viss tid eller innehålla bestämmelse om ömsesidig uppsägningsrätt.
Ej heller må lämnas utan afseende den inkomst, som genom telefonen på
en af telegraf och telefon gemensamt gynnad ort kan tillfalla staten.

Det bör dessutom anmärkas, att motionärernas framställning, enligt
Riksdagens åsigt, icke afser sådana aftal, som telegrafverket ingått med
åtskilliga mindre städer, hvarigenom dessa för erhållande af telegrafstation
iklädt sig garanti för en viss årlig minimi-inkomst vid stationen. Rättighet
att ingå dylika aftal måste naturligtvis allt framgent tillkomma telegrafverket.

På grund af hvad nu anförts, får Riksdagen anhålla om utredning,
huruvida icke den vissa städer åliggande skyldighet att helt eller delvis
bekosta lokaler åt respektive telegrafstationer lämpligen må afskaffa, och
under hvilka närmare bestämmelser och villkor sådant må ske.

Stockholm den 11 april 1903.

Med undersåtlig vördnad.