Riksdagens Skrifvelse N:o 33.

11

N:o 33.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 mars 1903.
— — — — Andra Kammaren den 18 — -—

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta
motioner om ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftennålsbalken
in. in.

(Lagutskottets utlåtande n:o 20 och memorial n:o 36.)

TILL KONUNGEN.

Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer gjort framställning
i syfte, att utan rubbning af gällande föreskrifter om makars
egendomsförhållanden och mannens förvaltningsrätt öfver boet grundsatsen
om gift kvinnas myndighet måtte blifva klart och otvetydigt
uttalad i lag samt mannens målsmanskap för hustrun upphöra.

Riksdagen har ansett denna framställning vara i vissa afseenden
beaktansvärd. Inom rättsvetenskapen torde det visserligen vara den
allmänna meningen, att principen om hustrus myndighet finnes redan
i gällande rätt, så att hustru i och med äktenskapets ingående blir
myndig, ehuru utöfningen af hennes myndighet inskränkes genom den
särskilda befogenhet, som tillagts mannen i dennes målsmanskap. Men
det synes Riksdagen icke böra förnekas, att bestämmelserna rörande
hustrus rättsliga ställning i såväl detta som andra hänseenden icke utmärkas
af den klarhet, som på ett så viktigt område är ännu mera än
eljest önskvärd, samt att trots de senare årens reformer af lagstiftningen
i ämnet ett eller annat otidsenligt stadgande ännu kvarstår.
En viss otydlighet häftar sålunda obestridligt vid begreppet måls -

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 33.

manskap i förhållandet mellan man och hustru. Uttrycket målsman
användes såväl i lagen som eljest i ganska skiftande betydelser, och
det finnes i flera afseenden anledning till tvekan, huruvida och i hvad
mån mannens målsmanskap för hustrun till innehållet är likställdt med
eller skiljer sig från annat målsmanskap, som i lag förekommer. Denna
tvekan torde stundom hafva föranledt till att hustrus befogenhet i
rättstillämpningen blifvit underkastad strängare begränsning, än målsmanskapet
i själfva verket bör innebära, särskildt om det sammanställes
med hustrus nuvarande rättsställning i öfrig! Ett förtydligande
af bestämmelserna i ämnet kommer därför sannolikt i någon mån att
verka såsom en utvidgning af hustrus rättskapacitet. Många frågor
kunna för öfrigt anföras, hvilka kräfva ett afgörande i ena eller andra
riktningen. Exempelvis har inom Riksdagen erinrats om den ovisshet,
som gjort sig gällande, huruvida gift kvinna kan vara ledamot i fattigvårdsstyrelse,
och en motsvarande osäkerhet har försports i andra liknande
fall. Öfver hufvud torde det icke vara fullt klart, om hustru
utan vidare är utesluten från rättigheter, för hvilka fordras att råda öfver
sig och sitt gods. Rörande hustrus behörighet att vara fullmäktig
hafva olika åsikter framträdt. Enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken
kan uppdrag att vara rättegångsfullmäktig ej gifvas åt den, som står
under målsman, men osäkert är, om detta stadgande äger tillämpning
å mannens målsmanskap öfver hustrun. Särskildt lärer det ofta hafva
förekommit, att hustru godkänts såsom rättegångsfullmäktig för sin
man. Den ovisshet, som emellertid förefinnes härutinnan, torde hafva
sträckt sina verkningar äfven till annan fullmakt än i rättegång. Flera
domstolar i vårt land hafva ansett lagen icke lägga hinder i vägen för
hustrus förordnande till förmyndare för sin man, då denne af sjukdom
eller annan anledning varit urståndsatt att vårda sina egna och boets
gemensamma angelägenheter, men ett sådant förordnande äger dock ej
stöd i uttrycklig lag. I den viktiga frågan om hustrus befogenhet
att inför rätta eller eljest söka och svara i tvistemål kan det visserligen
synas vara i lagen tydligt uttaladt, att hon har sådan rätt, då
föremålet för tvisten utgöres af egendom, som hon äger att förvalta.
Men rörande tillämpningen af detta stadgande hafva i allt fall meningsskiljaktigheter
förekommit vid domstolarna. Ett stadgande, hvilket såsom
allmän regel synes Riksdagen föråldradt och knappast öfverensstämmande
med den hustru i öfrigt tillerkända rättsställning, är den i
4 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet förekommande
bestämmelsen, att gift kvinna, som med mannen sammanlefver, icke
får idka handel eller annat näringsyrke, utan att mannen sådant tillåter

Riksdagens Skrifvelse N:o 33. 13

?cl\ fläder sig ansvarighet för de förbindelser, lion kan komma att
ingå. öfver egendom, som hustru själf förvaltar, är hon i öfrigt oförhindrad
att förfoga, och det synes då icke finnas tillräcklig orsak,
hvarför det skall vara henne betaget att utan mannens samtycke och
borgen använda egendomen till drifvande af näringsyrke, om denna användning
är den för henne lämpligaste och mest vinstgifvande, särskildt
i det fall att den egendom, hvaröfver hon fått fri förvaltningsrätt,
. består af en anläggning för sådant syfte eller af ett kapital, som
är i en dylik anläggning använda Oafsedt att mannens borgen
stundom är en formalitet utan värde för borgenärerna, torde bland de
mindre bemedlade samhällsklasserna de fall icke vara alldeles sällsynta,
då denna bestämmelse kan försvåra en hustrus sträfvan att bereda
uppehälle åt sig och de sina.

Ofvan anförda exempel synas Riksdagen till fyllest ådaggalägga,
att lagstiftningen på förevarande område lider af brister, som det vore
önskvärdt att få afhjälpta. Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning
om hustrus rättsliga ställning kan för jämkning eller förtydligande
böra omarbetas, i syfte att, utan väsentlig rubbning af de grunder,
hvarpå denna lagstiftning hvilar, hustrus rättsställning måtte blifva
mera klart och följdriktigt bestämd än för närvarande, samt hennes
myndighet, i den mån den ej anses böra af mannens målsmanskap
begränsas, klart och tydligt i lagen varda uttryckt, och därefter för
Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill
förhållandena kunna föranleda.

Stockholm den 18 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.

Dill. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Häft.

3