Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

1

N:o 31.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 mars 1903.
— -— — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående oäkta
barns arfsrätt.

(Lagutskottets utlåtande n:o 10).

TILL KONUNGEN.

Vid innevarande riksdag har af enskild motionär väckts förslagom
sådan ändring- af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,
att oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller
i förbudna led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder
och mödernefränder.

Frågan om utsträckt arfsrätt för oäkta barn har efter tillkomsten
af förordningen den 14 april 1866 vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för Riksdagens pröfning-. Den lagstiftning i ämnet, som fick sitt uttryck
i nämnda förordning’, kunde nämligen icke tillfredsställa dem, som
önskade en mera principiell och vidtgående förändring af 1734 års lags
bestämmelser på detta område, och jämväl många bland dem, som ansett
den svenska rättens principiella ståndpunkt i frågan böra bibehållas,
hafva funnit den utvidgning af de oäkta barnens arfsrätt, som berörda
förordning i förhållande till förut gällande lag innebär, icke tillfyllestgörande.

Bih. till Riksd. Prat. W03. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 3 Raft. (N:is 31—33J. 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 31. -

Redan det förhållandet, att frågan, ehuru ständigt undanskjuten,
likväl ständigt åter bragts å bane, samt att de i ärendet väckta förslag
städse vunnit kraftig tillslutning, torde böra erkännas innebära en antydan
därom, att den gällande lagstiftningen, ehuru grundad på nedärfd
rättsåskådning, icke numera uppbäres af folkmedvetandet, och har
det synts Riksdagen, som om häri läge en kraftig maning att taga
under synnerligen allvarligt öfvervägande, huruvida den för de oäkta
barnen stadgade undantagsställning i arfsafseende kan anses böra fortfarande
bibehållas.

Vid pröfning af frågan har Riksdagen trott sig finna, att motståndet
mot att medgifva oäkta barn utsträckt arfsrätt till väsentlig del grundats
därpå, att arfsrätt, såsom varande en familjerätt, ansetts icke böra
förekomma annat än mellan sådana personer, hvilka på grund af födsel
i lagligt äktenskap äro medlemmar af den familj, inom hvilken arfvet
faller. Oafsedt att uppfattningen om arfsrättens härledning ur familjebegreppet
numera torde vara långt ifrån obestridd, vill Riksdagen erinra
om, att redan 1734 års lag, som i detta afseende otvifvelaktigt stod
på angifna äldre ståndpunkt, medgifvit högst väsentliga undantag från
principen, att endast lagligt äktenskap skulle gifva laglig arfsrätt. I
8 kap. 1 § ärfdabalken stadgas nämligen, att, om man aflar barn i
lönskaläge och sedan tillsäger kvinnan äktenskap, men endera dör,
förrän vigsel åkommer, barnet får taga arf såsom barn af laggift säng,
och 6 § af samma kap. innehåller, att, om kvinna våldtages och blir
däraf hafvande och föder barn, det barn skall njuta samma rätt som
annat äkta barn. Uppenbart är, att man genom dessa stadganden frångått
principen om lagligt äktenskap såsom den enda grunden för laglig
arfsrätt. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats därutinnan, att enligt
stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken oäkta barns efterlämnade egendom
går i arf till föräldrarna.

En annan grund till motståndet mot ifrågavarande reformsträfvanden
är att finna i farhågan för att ett stadgande, hvarigenom de oäkta
födda i familjerättsligt afseende erhölle mera likställighet med äkta barn,
skulle inverka störande på sedernas helgd och till oberäknelig fara för
samfuudslifvet i dess helhet bidraga till familjebandens förslappande.
Men man kan fråga, hvarifrån den människokännedom är hämtad, som
tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet, att
frukten däraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med allt skäl
anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt, till
återhållsamhet manande system snarare befästas än försvagas, samt att
äktenskapets helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas därigenom, att

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

handlingar, som strida mot sedlighetens lag, icke företagas. . De inre
sedliga banden torde böra erkännas såsom utgörande familjens enda
verkliga fasta sammanhållning. Af de mångfaldiga yttre skrankor, med
livilka familjen i äldre tider omgärdades, hafva de flesta, såsom föråldrade
och icke motsvarande den stigande kulturens kraf, längesedan
försvunnit, och Riksdagen är förvissad, att familjebandets styrka icke
skulle äfventyras därigenom, att lagstiftningen jämväl i förevarande
hänseende öfverginge till en ståndpunkt, som mera öfverensstämde med
nyare tiders åskådning.

Man har vidare mot arfsrätt för oäkta barn åberopat den skandal
inom familjen, densamma skulle kunna medföra, särskildt genom rättegångar,
anställda för rättighetens utkräfvande. Men utom det, att
rättvisan väl icke bör offras för en genom dess tillämpning möjlig
skandal, torde förtjäna erinras, att skandalen ligger i själfva det begångna
felet och icke i de anspråk, som däraf kunna uppstå. Dessutom
finnes redan nu enligt lagen samma tillfälle till skandal, då
oäkta barn har rättighet att af föräldrarna njuta bidrag till föda och
uppfostran.

Det har vidare påståtts, att, liksom grunden till vår nu gällande
lagstiftning i ämnet lades under kristendomens äldre tider i vårt land,
eu utsträckning af oäkta barns arfsrätt fortfarande vore från kristna
kyrkans ståndpunkt förkastlig. Men det är af vikt att ihågkomma,
hurusom på den tid, då kyrkan genomdref, att i princip endast de barn,
livilka blifvit födda i ett enligt kyrkans regler ingånget äktenskap,
skulle åtnjuta arfsrätt, kyrkan såsom allmän uppfattning häfdade, att
alla band, som icke af kyrkan helgats, borde inför lagen anses ogiltiga,
och icke ens naturliga eller medborgerliga rättigheter kunna genom
dem grundläggas. Man sökte sålunda och lyckades äfven utbilda den
åsikt, att rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af
eu osedlig princip, därmed förblandande den felande med den oskyldige.
För eu sant kristlig uppfattning torde det böra anses i hög grad tilltalande
att upphäfva ett stadgande, på grund åt hvithet barn oförskyldt
straffas för felsteg, som ligga föräldrarna till last.

Slutligen har man anfört, att den befintliga testamentsrätten skulle
gorå en sådan lagändring som den ifrågasatta öfverflödig. Häremot
torde dock med fog kunna invändas, att bär just är fråga om dispositionen
af C7i afliden persons bo, för den händelse att han icke upprättat
testamente. Med samma skäl skulle 7nan då kunna förklara all
arfsordning öfverflödig. Dessutom lär man ej böra förbise de hinder,
som ofta kunna uppstå emot testamentsrättens utöfning, t. ex. genom

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

oförmodade dödsfall, för kvinnan kanske just under sjkifva förlossningen.

Arfsrätt bör enligt Riksdagens mening tillerkännas oäkta barn ej
blott efter modern, utan äfven efter mödernefränder. Billigheten af en
sådan utsträckning framträder starkare, ju närmare släktskapen är, och
torde, särskilt, då det är fråga om arf syskon emellan, icke gärna
kunna ställas i tvifvel, men äfven i fjärmare led synes densamma hafva
god grund för sig.

Beträffande omfånget af oäkta barns arfsrätt anser Riksdagen, att
oäkta född, som har rätt till arf, bör i afseende å fördelningen af kvarlåtenskapen
vara likställd med det äkta barnet.

Vidare håller Riksdagen före, att det oäkta barn, som framställer
anspråk på arf, borde äga att för styrkande af sin härkomst använda
hvarje eljest tillåten bevisning. Det nu gällande villkoret, att moder
skall hafva låtit i kyrkboken anteckna barnet såsom sitt, är grundadt
på den i samband med arfsrättens uppfattande såsom en familjerätt
stående åskådningen, att arfsrätt för oäkta barn, i den mån sådan medgåfves,
åtminstone företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns
befintliga, men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore
hvad man kallat en förklädd testamentsrätt. Till sin principiella innebörd
af tvifvelaktig riktighet har stadgandet i tillämpningen visat sig
vålla allehanda svårigheter och framträder såsom obilligt särskildt i det
fall, att moder icke ägt tillfälle att låta verkställa någon anteckning i
kyrkboken, såsom då hon dött under barnsbörden. Enligt Riksdagens
förmenande finnes ingen anledning, hvarför annan bevisning, genom
hvilken barnets härkomst göres otvifvelaktig, skall frånkännas vitsord.
Särskilda regler torde emellertid måhända böra gifvas för en dylik
maternitetsbevisning och möjligen äfven viss tid stadgas, inom hvilken
arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma under beaktande.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring al gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att
oäkta barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna
led, berättigas att lika med äkta barn taga arf efter moder och mödernefränder.

Stockholm den 18 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.